#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Så blir du ursnygg varje dag

19 november, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i Accessoarer, Stil

Vintagemannens Stilskola del 3 handlar om klockor – mannens viktigaste smycke. Nu är inte Vintagemannen ett dugg intresserad av stora vräkiga dykarur från svindyra statusmärken utan små läckra praliner från vintagemarknaden. Det går utmärkt att hitta snygga klockor från mitten av 1900-talet för under tusen kronor. Och inga batterier behöver bytas, de är bara att skruva upp. Har man några klockor i guldfärg och några i blankt stål samt svarta och bruna armband så kan man toppa dagens outfit på ett stilsäkert sätt. 4 – 5 klockor räcker.

Ett helt okänt märke, Elitic, för några hundralappar, med ljusbrun urtavla och ljusbrunt armband blev en perfekt match till handskar, bälte, byxor, kavaj eller slips.

Billigt nöje

Ur senaste Antik & Auktion, nr 12 – 2020

Gamla klockor kan vara ett billigt nöje som du ser. De kostar ibland mindre än ett par jeans. Visst finns det klockor för en miljon också, men sånt intresserar inte Vintagemannen. Han vill inte ens veta var de pengarna kommer ifrån. Mitt bästa tips är att gå på loppis eller kolla mindre auktionshus ute i landet. Det förekommer ofta gamla klockor där. Vill man hitta något snabbt så är Kaplans auktioner ”Lilla Klockor” ett riktigt fyndställe. Och det som inte bli sålt på auktionen kan du köpa i deras butik för utropspris + 20 procent.

tidlöst nöje

Fördelen med gamla klockor är att de aldrig blir omoderna. Det är de redan. Det är egentligen bara ett litet problem med gamla manuella klockor. De kan vara dåliga på att visa exakt tid. De kan dra sig och gå för fort eller gå för sakta. Eller stå helt still och bara gå rätt två gånger om dygnet. En totalrenovering av en gammal klocka kan kosta många tusen, om urmakaren fortfarande kan hitta reservdelar, så man måste fråga sig om det är värt det. Men en liten översyn kan ibland räcka. Be urmakaren om ett kostnadsförslag först.

Mitt lilla knep på auktioner eller loppmarknader för att inte köpa obrukbara klockor är att ställa klockan rätt och sedan dra upp den. Jag kollar om sekundvisaren rör sig och lyssnar på tickandet. Sen lägger jag tillbaka klockan och fortsätter mitt letande efter andra fynd. Ibland går jag och fikar. Efter en halvtimme eller mer går jag tillbaka och ser om klockan fortfarande går rätt. Om den inte märkbart har dragit sig törs jag lägga ett bud.

the perfect match

Basutbudet är fyra, fem klockor.

En i stål med brunt armband och en i stål med svart armband. Och så en i guld med brunt armband och en i guldfärg med svart armband. Dessutom en med stålarmband. Då har du så att du klarar de flesta kombinationer. Någon ska vara extra elegant till festen, en annan lite tuffare till vardags. Du kan hitta sådana klockor för hundralappar eller enstaka tusen.

När basen är fylld är det bara att leka loss

Enn digital guldsensation — Gult armband

Ibland får stil stå tllbaka för funktion

Vågar man ha en gammal fin klocka när man sportar eller jobbar i trädgården? Nej, då jag använder jag en stadigare och sportigare klocka med stålarmband som jag köpte ny för tjugo år sen. Den får duga när det är tuffare tag. Men till vanligt stadsbruk och kontorsarbete behöver man inte bry sig om ifall klockan tål vatten ner till 100 meters djup.

En vanlig svensk gubbklocka med batteri för tuffare tag.

Om du inte har ett jobb där sekunderna är viktiga kan du ha vilken klocka som helst. Exakt tid har du ju alltid tillgång till i mobilen. Du kan t.o.m. med ha en trasig klocka och bara se den som en accessoar. Men så djupt har jag inte sjunkit än. Men skulle jag komma över en helt stillastående gammal Jaeger-leCoultre Reverso från 1930-talet så vete sjutton hur jag gör. Den kan kosta tiotusentals kronor att få igång, men den vore snygg på armen ändå.

Say after me: Che-chäääär

Det schweiziska märket Jaeger-leCoultre är Vintagemannens favorit. Det är ett s.k. lyxmärke med rötter från 1833. Jag tycker helt enkelt att de gör mycket eleganta ur. Här i Sverige säger vi ”Jäger le Koltre”, men det är ett märke från Le Sentier i den fransktalande delen av klocklandet, så det ska uttalas ”Che-chäär lö Koltre” ungefär. Öva på det.

Klockor i fickformat

Har du undrat över den lilla fickan som sitter på höger sida i alla jeans. Vad ska den vara bra för? Jo, det är där du ska ha ditt fickur. Före första världskriget var armbandsur väldigt sällsynta. Alla hade fickur, oftast i en västficka. Men för piloterna i det nya flygvapnet var det opraktiskt att hela tiden ta upp fickuret för att kolla tiden så först konstruerades speciella läderfodral att sätta på armen, eller på låret(!).

Sen kom det klockor med färdiga armband. Under de följande årtiondena vann armbandsuren mer och mer mark och på femtiotalet var fickuret helt utkonkurrerat. Och då försvann också klockfickan på kostymbyxorna. Utom på jeansen. Varför? kan man undra.

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit. Hur lång tid tog det? Hade du haft en gammal kronograf med stoppursfunktion kunde du ha vetat exakt (5 minuter typ).

Jag hoppas att jag nu har övertygat dig om att en vintageklocka i rätt färg och modechang ger stil åt vilken outfit som helst. Vill du följa Vintagemannens Stilskola så kan du ”prenumerera” på bloggen genom att följa den. Eller så får du påminnelse om nya inlägg på Instagram eller Facebook. För du följer väl Vintagemannen där?

Västen – det enklaste sättet att höja din stil

8 november, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i Accessoarer, Gentlemannens garderob, Prisvärt, Skräddarsytt & måttbeställt, Stil

Vintagemannens Stilskola fortsätter med avsnitt 2 – gentlemannens signum – västen. När folk frågar mig vilket som är mitt bästa råd för att addera stil till deras klädsel, då svarar jag: Skaffa dig några udda västar. Det finns inget som slår det. Och det bästa är att de inte kostar mer än 50 – 500 kr på second hand. Oftast under hundra. Här följer en kavalkad med västbilder så kan att du övertyga dig själv.

Själv har jag minst 25 udda västar i garderoben att välja på varje dag. Kostymvästarna oräknade. Men dem blir det minst ett tiotal till.

Kolla vilka kombinationsmöjligheter som öppnar sig!

*Samma väst, olika kavajer. Passar både tweed och manchester.*

Det är tradition att nedersta knappen i västen inte ska vara knäppt. Men bältet får inte synas.

Favoritvästen för 50 kr

Den här halmgula västen och den rutiga kavajen är min absoluta favorit-outfit. En kombo som hittade jag redan 2012. Det är alltså några av mina första och samtidigt allra bästa vintageköp. En tweedblazer för 400 och en väst för 50 kr.

Här har vi några andra personliga favoriter. Väst med krage är lite extra fränt tycker jag.

En stickad väst har samma förhöjande effekt.

Och det har en slipover också. Eller hur?

Vad gör man inte för att få den perfekta västen?

Jag lät sy en ny väst till ett par 120 år gamla byxor. De vita linnebrallorna från Kgl Flottan hade jag haft några år när jag fann ett antikt linnetyg på en marknad. Så jag gick till Götrich skrädderi i Stockholm och bad dem sy upp en väst åt mig.

Visst passar tygerna ihop? — Forsta toilen provas

Vad gör man om västen är för trång?

och byt ryggstycket — Behåll västfronten

Kostymer med väst vinner

Sen går det ju inte att komma ifrån att en kostym med tillhörande väst är det mest eleganta av allt.

Att gå omkring i kostymväst och skjortärmar är ju ganska elegant. Ett utmärkt inomhusplagg i uppvärmda hus.

Slutsats: Köp västar.

De höjer din stil och de tar ingen plats. Mina tjugofem västar tar mindre plats än tre kavajer. Jag hänger dem på varandra i garderoben på tre galgar.

Vintagemannen är född på Gamle Kungens tid. Det kanske syns. Då bar en gentleman väst.

Du hänger väl med i Vintagemannens Stilskola? Inledningen handlade om hur fina accessoarer och detaljer höjer elegansen. Och avsnitt 1 handlade om en blomma i knapphålet. Men egentligen är det väl lite stilskola varje dag i Vintagemannens poster på Instagram och Facebook. Du följer mig väl där?

Vintagemannens Stilskola börjar med en blomma i knapphålet

4 november, 20207 november, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i Accessoarer, Gentlemannens garderob, Prisvärt, Stil

Är det inte dags för Vintagemannens stilskola nu efter nästan 10 år i klädsamhetens tjänst? Vad gör man för att bli elegant varje dag? Jag har ju några enkla knep. Ett av dem är att ha en blomma i knapphålet, så jag börjar med det.

Ska du på bröllop? frågar folk. Många förknippar knapphålsblomman, eller en boutonniere, endast med bröllop. Så synd. En glad färgklick på kavajslaget piggar upp vem som helst – varje dag. Och alla blommor jag har är fejk.

Sidenblommor från The Gentlemans Gazette

Detta är blommor av siden. Det kanske syns att de är konstgjorda i närbild. Men jag lovar, på lite håll tänker man inte på det.

Blomman ger en extra möjlighet att kombinera och konstratera färger. Kavajens färg, skjortan, slipsen, näsduken och blomman kan kombineras i det oändliga.

På riktigt flotta kavajer, smokingar och frackar sitter det en liten ögla på baksidan av kavajslaget. Men jag har stuckit dit en knappnål i varje kavaj för att alltid kunna fixera ”stjälken”.

Många textila blommor har en knapp på baksidan. Det är väldigt praktiskt.

Var kan man hitta snygga blommor? Den här konstgjorda blomman har jag hittat på golvet på ett äldreboende. Resten av buketten var försvunnen. Jag har stuckit en ståltråd genom blommans baksida. Den fungerar bra som stjälk.

Den mest kände bäraren av boutonnieres är Fred Astaire, en av 1900-talet mest välklädda män, om inte den mest välklädde. Han lär alltid ha haft en äkta blomma i kavajen. I alla fall ser det ut så på alla bilder man ser.

Varning för äkta blommor

Man ska akta dig för äkta blommor, säger de som hyr ut högtidskläder. Alla blommor innehåller lite sav som kan fläcka ner slaget. Så därför använder jag bara fuskblommor.

En blomma passar naturligtvis perfekt till fina kostymer.

Men en blomma passar lika bra till tweed och andra vardagskavajer.

Tygblommor från Edward Armah. Fanns på NK hösten 2015.

Det är lättast att hitta blommorna på nätet. Här är några länkar: The Gentlemans Gazette / Fort Belvedere har ett fint utbud. A Suitable Wardrobe har några också. Nyligen hittade jag de här på NK från Edward Armah. På senare år har jag hittat snygga blommor, eller s.k. lapel pins hos John Henric och J.Harvest & Frost.

Man ska överdriva lagom tycker jag. Butiker som säljer konstgjorda blommor kan ibland sälja hela buketter. Då plockar man bara ut blommorna en och en och använder till olika outfits. Mycket blommor för pengarna alltså.

Gör egna boutonnieres för 18 kr/st

Köp en kruka med sidenrosor för 165 kr. Klipp av dem som passar bra i storlek. Släng resten.

Det växer blommor över allt.

De växer i gamla damhattar t. ex. Denna hattprydnad från 1940-talet är i skinn och kanske lite too much.

Boutonnieres finns alltså överallt. På hösten ligger de på marken och är helt gratis. Det är bara att ta för sig i naturen. Lycka till!

Däremot är jag mer tveksam till de komplicerade produkter som man tar fram till bröllop idag och som inte ens går ner i knapphålet. Ibland har de t.o.m. en liten ”vas” också. De här är från Blomsterhallen på nätet. Less is more. Vad tycker du?

Det finns ju fler detaljer än små blommor på kavajslaget att ta till. Läs gärna min förra bloggpost om elegans.

Du följer väl Vintagemannen på Instagram och Facebook. Där uppdaterar jag min stil nästan varje dag.

Det är de där små detaljerna som skapar elegansen

2 november, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i Accessoarer, Prisvärt, Stil

Att klä sig snyggt handlar om att hitta välsittande kläder i något sånär matchande tyger. Men att klä sig elegant kräver att man lägger lite extra tid på detaljerna också. Jag menar dels skor, strumpor och slipsar, dels det där lilla småbjäfset som sätter pricken över i; manschettknapparna, näsduken i bröstfickan, klockan, slipsnålen, knapphålsblomman, rockslagsmärket samt att hålla ihop metall och läder. Djävulen bor i detaljerna.

Jag börjar med metall och läder. Har du guldtänder måste du också ha guld i byxbältet, guldklocka, guldspännen på hängslena och guldringar. Även manschettknapparna ska vara i guldfärg. Har du inga guldtänder gäller regeln i alla fall. Håll ihop metallfärgen. Antingen guld och mässing överallt eller silver och stål överallt. Det är utgångsläget. Sen kan man vara djärv och improvisera med att byta ut metallen någonstans på ett effektfullt sätt.

Det är samma sak med lädret. Bruna skor, brunt bälte, brunt klockarmband, bruna handskar, osv. Eller svart rakt igenom. Eller rött, gult, blått, men det är svårare att hitta. Men brunt är en färg med många nyanser. Vill du vara riktigt elegant har du samma ljusa eller mörka nyans överallt. Eller mocka genomgående. När du väl lärt dig spela efter noter går det bra att improvisera med gula handskar till svarta skor.

Det gula i handskarna går igen i rockens rutmönster och strumporna. Trots att jag har svarta skor.

Röda accenter i topp till tå. Föreställ dig ett brunt byxbälte istället. Vardagselegansen skulle ha uteblivit helt. Ett svart bälte skulle möjligen ha fungerat.

Den ljusbruna randen i slipsen går igen i både klockarmband och bälte. Rasande elegant.

Man känner intuitivt om något inte stämmer

Sånt här finlir är det ju egentligen ingen som noterar medvetet och säger: – Va´ fint att du har ett lika blankt och svart bälte som skorna. Men det känns intuitivt när det stämmer. Och det märks om det inte stämmer. Då är det något som skaver och elegansen uteblir. För att inte tala om rena stilbrott, ett par sneakers till en smoking må vara uppkäftigt, men det är inte elegant. En stor fläskig sportklocka, 44 mm i diameter, till samma smoking visar bara hur brackig man är. Men ett litet smalt och nätt armbandsur i guld gör dig till en elegant gentleman. Speciellt om det är guldknappar i smokingskjortan också, både på bröstet och i skjortärmarna.

En rektangulär Omega-klocka och manschettknappar i bergskristall och silver från Cufflinsky

Samma skjorta i olika kombinationer där färgerna återkommer. Notera hur sekundvisaren matchar skjortan. Oj, där blev det visst överkurs.

Manschettknappar kan man aldrig ha för många.

Billiga är de också i de flesta fall, i alla fall om man köper secondhand. Och de är en utmärkt liten sak att skriva upp på önskelistan till tomten. Det kan inte gå fel. De är lätta att lagra och en vacker dag har man något på sig som passar de mest udda manschettknappar.

Alla möjliga former och färger. Alltid finns det något som passar.

Armbandsuret är mannens främsta smycke

Lägg upp ett litet lager med vintageklockor för att ha till olika outfits. Det låter dyrt, kanske du tycker. Visst finns det klockor som kostar en miljon på auktionerna. Men det finns också de som kostar 250 kr. De flesta av mina klockor har kostat hundralappar eller några få tusen. Inte mer än ett par nya brallor alltså.

Klockor från 1930 – 70-talen är klart prisvärda.

Pins är Ett rasande billigt tillbehör

Här ligger prisnivån mellan 10 – 50 kr. Något riktigt unikt märke kan dra iväg till några hundra. Det första av sossarnas förstamajmärken från 1931 i silver är ett sådant. Men Barnens dag i Filipstad från 1940-talet kommer inte att ruinera dig, jag lovar. Du hittar en uppsjö av roliga märken på nästan varje loppis. Börja med att bära ett märke varje dag. Det blir en samtalsöppnare, en conversation piece. Varpadagen t ex. vem kan motstå att kommentera det?

En näsduk ersätter inte slipsen

Näsduken i bröstfickan är också ett billigt nöje. Om man inte är så dum att man går till modebutiken på Fina Gatan och köper en liten tygbit, s.k. pocketsquare, för 500 kr förstås. Fem kronor är ett mer lagom pris för en gammal näsduk, eller ett par tior. Du kan ta vad som helt som matchar eller kontrasterar snyggt och peta ner i bröstfickan. En gång hade jag en rosa Post-it-lapp. Men en näsduk plus färgade skjortknappar ersätter inte en slips om du vill vara riktigt elegant.

Varje dag bläddrar jag fram en lämplig näsduk. 80 st olika små tygbitar. Mer plats än såhär tar de inte.

Det finns fler tillfällen än bröllop för en blomma på kavajslaget

Ett nästan lika billigt nöje är blomman i knapphålet, en boutonniere som det heter på engelska. Det finns flera företag som tillverkar sådana idag, riktigt fina. I Sverige har du John-Henric och J Harvest & Frost. Edward Armah eller Gentlemans Gazette är andra. Googla runt och kolla. Vill du komma billigt undan köper du en vanlig konstgjord blomma i silke och klipper av stjälken. Eller köp en hel bukett eller en näve gamla ljusmanschetter och klipp bort de finaste blommorna. Den rosa nejlikan på vinjettbilden har jag hittat gratis på golvet på ett äldreboende. Sen gäller det bara att hitta på nåt fiffigt sätt att fästa den med en ståltråd och en knappnål på baksidan av kavajslaget.

Ska du på bröllop? frågar folk ofta. Så ovanligt är det med en knapphålsblomma idag.

En blandning av Vintagemannens köpeblommor och sönderklippta ljusmanschetter. Några är hattprydnader eller hårspännen för damer.

Sammanfattning: Vintagemannens Fem bästa tips

Matcha och håll ihop färger, läder och metall. Men matcha inte ihjäl dig, det blir vackert dött. Och gör bara medvetna undantag.
Använd någon accent som Punctum – en fotografisk term för det där i bilden som fångar uppmärksamheten. Det kan vara västen, slipsen, flugan, blomman, näsduken…
Håll igen lite på alla finesser – överdriv inte, som jag har en tendens att göra.
Skaffa massor av accessoarer. De är ofta billiga och lätta att lagra därhemma. Då har du alltid det där lilla extra för att sätta pricken över i.
Köp second hand och vintage i första hand. Du kan få 10 begagnade grejer för samma pris som en ny.

Är det dags för Stil-skolan igen?

Åren 1957 – 72 utbildade Svenska Scoutförbundet tiotusentals svenska ungdomar i stil och ansvar för att kunna fungera bra när de kom ut i arbetslivet. Det handlade mest om en inre personlig stil men ett kurspass handlade om kläder och klädvård. Det kanske är dags att starta Vintagemannens Stilskola? Vad tycker du?

Läs om långkalsongernas historia nu när den kalla årstiden är här.

29 oktober, 202029 oktober, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i 1950-tal, Accessoarer, Mode

Idag är det olika superunderställ i konstiga syntetmaterial som gäller. Men inte för en vintageman. Han håller sig till bomull, silke och ull. Men hur höll karlarna sina långfilsingar uppe innan textilindustrin lärt sig att göra tajt trikå som satt uppe av sig själv? Här reder Vintagemannen ut begreppen. Varning för sexiga bilder.

Tajt trikå var inte så vanligt under 1900-talets första hälft. Dessa onämnbara är från 1940-50-talet nån gång.

Hur fick man kalsongerna att sitta uppe? Kläder i stickad trikå har funnits under hela 1900-talet. Men de var inte särskilt tajta. Ända in på femtiotalet var män tvungna att ha strumpeband för att få strumporna att sitta uppe. Latextråden av gummi uppfanns visserligen redan på 30-talet men slog inte igenom förrän flera årtionden senare.

Alla långkalsonger har smala bomullsband upptill. De är rätt långa för att passa var hängselknapparna sitter i olika byxor.

I dessa skräddarsydda byxor från 1952 finns inte bara knappar för hängslen. Det finns också ett litet spänne med tryckknapp. Varför då? Jo, för då kan man ha bälte i byxorna. Kalsipperna sitter ändå på plats.

Här sitter kalsipperna dubbelsäkert för både hängslen och livrem.

Det behövdes alltså hängslen för att hålla långkalsipperna uppe i de flesta byxor. Men in på sextiotalet hade man lärt sig tillverka tajta kläder och strumpor med resår och livremmen slog ut hängslena helt.

En låååång historia

Från slutet på 1800-talet till 1960 ungefär såg alla män ut som Jan Långben. Långkalsonger och långärmad undertröja. Tjockare på vintern och tunnare på sommaren. Winston Churchill lär alltid ha burit ett rosa silkeunderställ. Var de så frusna förr? undrar du kanske. Nej, det var nog mer en hygienfråga. En arbetare kanske bara hade en kostym. Och det här är före tvättmaskinernas och de lättvättade klädernas tid. Det gällde att skydda de dyrare yttre plaggen från utdunstningar, svett och odörer. Det är lättare att tvätta kalsonger än kostymbyxor.

Tar man en titt i postorderkatalogerna ser man att underkläderna ser ungefär lika dana ut ända fram till slutet av 50-talet. Vissa nymodigheter hade faktiskt introducerats genom åren. Boxershortsen lanserades under första världskriget. Och Jockey patenterade också sin Y-front redan då. Men de kom nog inte till Sverige förrän långt senare.

Åhlen & Holm 1918. Hel och ren inunder under första världskriget.

Åhlen & Holm 1940. Fortfarande samma rymliga modell under andra världskriget.

Wiskadals katalog 1954. Jan Långben lever än. Notera att banden i linningen att fästa i hängselknapparna fortfarande dominerar. Bara ett par har resårband i midjan.

Trikårevolutionen i slutet av 1950-talet

Men nu händer det grejer. I Oscar Ahrén / Åhlén & Holms gemensamma katalog 1959 är knäppbanden borta. Med hjälp av resår sitter kalsipperna uppe av sig själva. Och om några år ska kvinnorna också bli befriade och strumpbyxorna slå igenom. Den elastiska revolutionen har bara börjat. MAMILs var inte födda än (Middle Age Men In Lycra). Elestan eller Lycra uppfanns samma år, 1959.

När trikåfabrikanterna väl lärt sig tillverka åtsittande långkalsonger blev det snabbt fart på produktutvecklingen; nya mönster och glada färger infördes. Men det är först när vi kommer in på sjuttiotalet som det börjar det blomma ordentligt i benkläderna.

Här slutar Vintagemannens historiska exposé över långkalsongerna. Det är väl bara en sak han har glömt; kamelhårsunderkläderna. Från den tiden då det fortfarande var vintrar i Sverige.

Kamelhår! Rejäla doningar ur Ellos-katalogen 1975. Vart tog dom vägen?

Sen kom funktionsplaggen i allsköns stretchiga plastmaterial och microfibrer vars rester vi förr eller senare kommer att få äta upp. Bokstavligt. Men det vill vi inte veta mer om.

Vem kan ana att denne man bär långkalsonger? Hel och ren inunder.

Vill du veta mer om vad Vintagemannen har på sig, utanpå och någon gång inunder, kan du följa Vintagemannen på både Instagram och Facebook. Välkommen.

På den tiden man kunde resa…

18 oktober, 202019 oktober, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i 1800-tal, Accessoarer, Resor, Utställningar & muséer

Turistresande är en ganska sen företeelse i mänsklighetens historia. Om man inte tillhörde de allra rikaste förstås. Och snart är vi väl där igen. Vi besökte Hallwylska museet och deras utställning ”Mot kontinenten – en resa i första klass.” Och så gick vi på föredraget ”På packlistan” om greveparets bagage häromdagen. Det kan ju föranleda en bloggpost om hur man ska packa det nödvändigaste, necessären t.ex.

Kan en koffert per person verkligen räcka?

Jag har levt i tron att överklassen reste med ett väldigt stort bagage förr i tiden. Bärare och tjänstefolk fanns det ju gott om. Men det var nog bara filmstjärnor från Hollywood som kom med femtiosex eleganta koffertar när de landsteg i Europa. Det ingick liksom i deras varumärkesbygge. Nej, de vanliga rikingarna, som familjen Hallwyl, hade bara en koffert var och så lite handbagage även om de skulle vara borta i flera månader. Inte köpte de kläder under resan heller. Nej, de lät sitt skrädderi i Stockholm sy upp reskläder och sen hade de med sig en ordentlig utrustning för att vårda och tvätta sina kläder. Klädvårdsdagar var inlagda i reseprogrammet.

Uppsytt inför resan till Egypten 1900-1901. Man får inte bli kall.

Man skulle ha två sorters kläder med sig, de praktiska och de passande. De praktiska var resplagg och de passande var kläder att ha på sig på resmålet beroende på aktivitet; vid sightseeing, kamelritt, luncher och middagar. Allt från sportkläder (det skulle vi inte tycka idag) till full galastass.

Smycken var ett särskilt kapitel. De kunde ju bli stulna. Det insåg Wilhelmina von Hallwyl (1844 – 1930) så från 1907 lät hon tillverka resesmycken, dvs kopior av hennes riktiga smycken i mer oädla material. Massivt guld blev ihåliga smycken i förgyllt silver. Diamanter ersattes med topaser och guldtopaser. Gröna glasbitar fick föreställa smaragder och pärlorna var inte äkta. Se där, ett bra tips även för dagens resenärer.

Alla resor börjar med en noggrann lista

Det är fortfarande till stora delar en bra packlista.

Kolla Wilhelminas lista. Det är mycket smått och gott som ska med. Toilettartiklar, sjukvårdsutrustning, sysaker och reparationsgrejor. Mycket av det lilla husapoteket passar idag också. Men lavemangssprutan har väl ersatts av laxermedel eller Imodium beroende på problem och morfinet törs man inte ta genom tullen. Febertermometern har åter blivit högaktuell.

Vitagemannen har också några necessärer – den stora och den lilla.

Den stora packad för resa till kurort sommaren 2020 – Södertälje

Walther von Hallwyls necessär är ännu finare (Foto från museet)

Istället för rakkniv kan man också ha med en praktisk elrakhyvel med separat batterilåda och blankpolerad stålspegel. Så smidigt.

ett bra Resebibliotek ger större utbyte av resan

Dagens resebibliotek ryms i mobilen tycker nog de flesta. Men är man en riktig vintageman har man med sig både en gammal Baedeker och Ellen Rydelius i bagaget.

Besök Hallwylska museet i höst och se deras reseutställning

Nu får vi hoppas att Covid fås under kontroll och att vaccinutvecklarna är framgångsrika så att vi kan komma ut och resa igen. Flyget har Vintagemannen sedan tidigare valt bort. Men vi längtar ut att tågluffa i Europa igen. Precis som greveparet von Hallvyl. Den som överlever får se.

Om det blir några fler resor kan du se om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Men där hittar vi på annat skoj också. Nästan varje dag. Vi ses i sociala medier.

Vad bidde det då då? Det bidde en väst. Tack så mycket Mäster Skräddare.

6 februari, 2020 av Ingemar Albertsson, publicerad i 1800-tal, 2000-tal, Accessoarer, Skräddarsytt & måttbeställt

På en vintagemässsa i Malmö våren 2019 hittade jag ett par fantastiska linnebyxor. Kronans, eller snarare Marinens, grovt vävda brallor från slutet av 1800-talet troligen. Helt i oanvänt nyskick. Några månader senare, på Skansens Höstmarknad, fann jag en dryg meter av ett lika gammalt och lika grovt linnetyg i samma färg. Wow! tänkte jag, tänk om jag låter sy en väst av tyget, mer räcker det nog inte till. Så jag gick till Götrich anrika skrädderi i Stockholm. Och sen startade en härlig shoppingupplevelse i slow fashion. Nu är hela outfiten klar. Läs mer om hur den växte fram.

Första provningen av byxorna på vintagemässan i Malmö. Min storlek. Bara att slå till.

Byxan passar bra på sommaren när man ska vara lite småelegant

Jag kombinerade dem med olika skjortor, kavajer, västar och slipovers.

Funkar till och med till den här modekavajen från Karl-Axel som jag köpte i Paris på 80-talet. Allt är så omodernt så de flesta kommer nog att tro att det är en gammal kostym.

Passar även till min diskreta linnekeps som jag köpte i USA 1970.

Gick till Götrich med tyget

Sånt här tätt linnetyg vävs inte längre. Dagens linnetyger liknar mest gasbinda. Det var inte så mycket linnetyg, ett par meter, kanske skulle det ha räckt till ett par shorts, men behovet av en väst var större.

Jag tog med en linneväst från Ralph Lauren Polo som fick bli en förebild. Sen togs mina mått och vi började skissa på ett mönster.

Slow fashion är raka motsatsen till Fast fashion där man bara går in i en butik, provar snabbt och betalar. Här går det mycket mer omsorgsfullt till.

Först klipper skrädderiet till och syr en skiss till plagget i ett billigt tyg – en s.k. toile. Efter några veckor fick jag prova den.

Här provar jag den första toilen. Den sitter inte perfekt, vilket var helt väntat, så skräddaren får nåla och rita på tyget där det måste ändras.

Men det var också en annan sak som jag inte riktigt nöjd med. Västen hade fått de där två snibbarna mitt fram som är vanliga på kostymvästar. Men det här är ju inte en hel kostym. Västen kommer nog att att användas som en ”minikavaj” på sommaren. Jag ville ha rak framkant.

Så Götrich sydde en ny toile med rak framkant. Och nu satt toilen ännu bättre. Men helt perfekt var den inte nu heller. Och det måste den vara innan de får sätta saxen i det unika och för mig värdefulla tyget.

Jaaa, det bidde en väst

Sådär. Ytterligare någon månad senare fick jag prova det färdiga plagget. Gissa om jag är nöjd? Nu ska det bli kul att se om den passar ihop med byxorna.

Inte kan man se att det är helt olika tillverkning med sisådär 120 år emellan. Den här ensemblen kommer att bli perfekt senare i vår och sommar.

Min gamla engelska konvalecentkavaj från 1941 blir en bra kombo.

Västen är så elegant att den passar till andra outfits också.

Här med ett par Versace-byxor från 80-talet tillsammans med en kostymkavaj från Ströms på 40-talet. Snacka om användbar. Kommer att passa till det mesta.

Slow fashion är den perfekta shoppingupplevelsen.

Hundra nya skräpplagg kan inte mäta sig med den här upplevelsen och glädjen. Och nu har jag en väst som håller de närmsta hundra åren.

På hjul mot julen. Äntligen på tåget igen.

3 december, 20194 december, 2019 av Ingemar Albertsson, publicerad i 2000-tal, Accessoarer, Resor

Resande mot Malmö kl 14.25: Tag plats, stäng dörrar och grindar. Imorgon ska vi på julmarknad i Lübeck, men vi gör ett första stopp i Malmö i natt.

Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.

Det är Europarunt som hjälpt oss med interrailpass och alla platsbiljetter.

Ny grundvalla på fötterna

Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.

Good bye Silver Tip.

Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.

Ryggsäck är bättre än rullväska

Vintagemannen anträdde resan i en ulster i Donegal tweed från 1930-40-talet. Nedanför sticker det ut ett par nya gröna manchesterbyxor från Manér och ett par rejäla brogueskor från Tricker’s.

VintageQ bär en päls från Yllet. Den som OS-truppen bar i Abertville 1992. Halsduk och muddar är nya i Bohus Stickning och till det ett par gamla skidbrallor från 60-talet.

Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.

När man ska skjuta från höften

Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.

Var övernattar man bäst i Köpenhamn? Jo, i Sveriges mathuvudstad Malmö.

Vi stannar i Malmö där vi både bor och äter billigare. Man får middagen på köpet så att säga. Så på Malmö central klev vi in i Kungliga Väntsalen från 1896. Idag Bistro Royal, en riktig vintagerestaurang.

Vi beställde Kalvfile Oscar, vintage det också. Det har vi nog inte ätit sedan 1900-talet. Det är en rätt som Grand Hotel i Stockholm skapade till Oscar IIs 25-årsjubileum. Filén är rund som ett O, sparrisarna är två. Jämför med monogrammet i taket. Det var riktigt smakens i den sagolika miljön.

Hej då, vi ses i môrrn.

På skräddarturne innan vi packar

22 november, 201925 november, 2019 av Ingemar Albertsson, publicerad i 1980-tal, 2000-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Skor mm, Skräddarsytt & måttbeställt

Allt måste matcha, allt ska passa ihop; byxor, västar, kavajer, strumpor, skor… Så vi gick runt till våra leverantörer. Men först var jag tvungen att sy i sex knappar i de nya byxorna från Manér. Annars får jag ju inte fast hängslena.

Först till George som fixar allt

George på Marilena, vår husskräddare, har förlängt framstycket på västen 1,5 cm. Det behövdes för att inte bältet ska lysa fram.

Nu har jag två västar som passar perfekt till den skräddarsydda tweedkavajen från 1979 och de nya måttsydda byxorna från Manér.

Sen till Götrich för att prova en väst

Vi passerade också Götrich där jag provade en ny toile till min nya väst som ska sys i ett antikt linnetyg, samma som byxorna. Det blir fint till sommaren.

Och till Judit som ska lägga upp

Vi tog också en sväng till Judits Syatelje där VintageQ lämnade in en balklänning från 30-talet som är lite för lång.

NK skomakeri kan trolla

Och så ett stopp hos våra favoritskomskare på Hallmans på NK.

Emmy har lagat ett fräsigt handtag till vår utflyktsfilt.

Där hittade jag också ett par riktiga vinterskor som nog ska med på Tysklandsresan om en dryg vecka. Ett par franska Paraboots. Rejäla doningar.

Nästa blogginlägg kommer att handla om hur vi packar våra ryggsäckar.

Det här var mitt första blogginlägg helt producerat i mobilen. Jag måste ju lära mig nytt inför interrailandet i Tyskland. Hoppas det fungerade.

Vi hörs.

Hur packar man för 15 dagars tågluff i 35 graders värme när man ska ta med kläder för ett bröllop och en cykeltur?

1 oktober, 20191 oktober, 2019 av Ingemar Albertsson, publicerad i Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Resor, Skor mm, Stil

Sonen skulle gifta sig i Provence. Den 3 augusti då det var 35-37 grader i skuggan. Klädkoden var nånstans mellan kavaj och business casual, dvs fin kostym eller blazer för herrarna och en fin klänning för damerna. När den stora dagen var över skulle vi fortsätta med ett par veckors tågluff i Frankrike. Hur packar man optimalt för en sådan kombo när man åker tåg och har packningen i ryggsäck?

Vi lämnade Malmö tidigt en morgon med varsin ryggsäck som vägde 12 kg. Mer får packningen inte väga för att vara bekväm. Reskläderna var enkla; han i långbyxor, skjorta och en tunn jacka i linne och hon i långbyxor, T-shirt och en tunn yllekofta. Sommarhattar på. Och så lite bjäfs; slipsar, flugor, knapphålsblommor, etc.

Resväg: Tåg från Malmö – Köpenhamn till Hamburg där vi bytte till ett nytt tåg mot Basel. Där övernattade vi. Nästa dag åkte vi vidare med snabbtåget TGV via Lyon och anlände Avignon på eftermiddagen. Vi hade bokat Interrailbiljett första klass för seniorer. Det tar alltså nästan två dagar att ta sig från Malmö till Medelhavet. Om vi fått plats på nattåget hade det tagit ett dygn ungefär, men det var fullbokat lång tid i förväg.

I Avignon hyrde vi en bil några dagar så att vi kunde fara till den lilla byn Domazan där bröllopet skulle hållas. Det var brudens barndomshem, en vingård, så det blev ett riktigt bondbröllop i dagarna tre.

Solen stod rakt upp på himlen. Hettan dallrade mellan de gamla stenhusen. Cikadorna sjöng i träden. Vi satt och flämtade på den stora altanen.

Dagen innan bröllopet åkte vi runt med bil i Langedoc och till Aimargues där kalsongföretaget Eminence har sin fabriksförsäljning. Där köpte jag en hel bunt av mina favoritkalsipper för nästan inga pengar alls. Kalsingar och strumpor är nämligen nästan de enda plagg som Vintagemannen köper nya. Den dagen kom shortsen fram. På kvällen var det garden party hos brudens mor. Då ville vi vara lite mer snyggt klädda och långbyxorna åkte på.

Knästrumpor är ett delikat kapitel. Sverige är knästrumpornas u-land. Därför måste man passa på att handla när man är på kontinenten. Se där, ytterligare lite vikt lades till i ryggsäcken.

Bröllopet – det var som på film

Den stora dagen inleddes med lunch på vingården, sen tågade vi i procession först till det lilla rådhuset och en borgerlig ceremoni hos le Maire och sen vandrade vi vidare till den katolska bykyrkan för Guds välsignelse. Man gifter sig ordentligt i Frankrike, det tog nästan två timmar. Det är annat det, än en treminuters i Stockholm Stadshus.

Nu skulle finkläderna på. Jag hade en vit linnekostym, vita nubuckskor, rödblå slips och panamahatt. En blandning av vintage och nytt. På kavajslaget en liten blombukett.

VintageQ hade en duvblå vintageklänning från Horrockses med en liten cape, blå pumps och en sommarhatt, allt från femtiotalet. Även brudparet bar femtiotalsvintage, Axel en dubbelknäppt kostym och Camille en klänning med en kort slöja och cape sydd av en lång gammal slöja.

På söndagen efter stod solen lika högt. Den lilla byn låg stilla. Temperaturen ville inte gå ner. På med linnebyxa, linne och linneskjorta och sen var det bara att hugga i och hjälpa till att återställa vingården efter festen. Vi bar stolar, fällde bord, tog ner dekorationer, diskade hundratals glas. Det tog hela dagen. Och på kvällen, under cikadornas dån, var det fest på altanen igen.

Nu skulle vi luffa runt i Frankrike i tio dagar. Så på måndagen var det dags att ge sig av. Vi lämnade hyrbilen i Nîmes där vi tog det långsamma lokaltåget upp i Central-Massivet och staden Clermont-Ferrand. En fantastiskt vacker resa bland höga berg och djupa dalar. Vardagsklädsel på. Vita skor byttes mot kronans gamla blå gympadojor. Minst femtio år gamla.

Han: Byxorna och västen har tillhört en sommaruniform för Sörmlands Husarer 1868. Hon: Ett par nya bomullsbyxor från Paris och en ny kofta i bomull.

I Clermont-Ferrand har Michelin sitt huvudkontor med ett intressant museum.

Plåtad på riktigt anno 1851

I Clermont-Ferrand sprang vi på en fotografateljé som plåtade folk i ordets rätta mening i en teknik från 1851 – Ambrotype. Det var magiskt att se hur bilden växte fram på glasplåten nere i mörkrummet. Ett verkligt reseminne och en kul souvenir.

Vi ser ut som på gamla fångbilder för 150 år sedan.

I Loiredalen hade vi bokat ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar, samt transport av våra ryggsäckar mellan hotellen. Det var ett härligt avbrott i tågresandet. På med shortsen igen. Det blev hett i uppförsbackarna framåt eftermiddagen. Vilken tur att hotellet i Amboise hade swimmingpool. Normalt bor vi på 2-stjärniga hotell, men här kostade vi på oss ett 4-stjärnigt. Vi tänkte att vi skulle komma att behöva ha det lite bekvämt efter cykelturen.

Det ingick en liten verktygslåda i cykelhyran. Men ett verktyg saknades. En sats med insexnycklar. Det skulle vi ha packat med. Då kan man justera både styre och sadel lite bättre än bara på höjden.

Snygga hattar ingår i en riktig vintagepackning. Jag hade en äkta panamahatt från 1960-talet. Den är rullbar. Praktiskt när man ska packa. VintageQ´s stiliga solhatt från 30-talet tog dessvärre lite stryk i ryggsäcken. Det kunde vi kanske ha räknat ut.

En av resans höjdpunkter var den enorma vävda tapeten l`Apocalypse i Angers slott. En bildväv från 1300-talet som är ungefär 150 meter lång och 5 meter hög. Oerhört imponerande och mycket sevärt. Värt en resa som det brukar heta i Guide Michelin.

När vi kommit till hamnstaden Nantes ville vi både äta crêpes och dricka cider.

En slipover är det alltid bra att ha i packningen. Det kan ju bli lite kyligt mitt i sommaren. Och i Nîmes köpte jag en ny svartvit skjorta hos Souleiado – Provence eget modehus.

Sen stod den galanta restaurangen La Cigale med en unik miljö från 1895 på listan (dit ska man inte gå för maten). Då åkte linnekavajen på igen, med ett par tunna och lättpackade kostymbyxor från 1980-talet.

Resan avslutades i Bretagne. Vi bodde i Vannes och gjorde bl.a. en tågutflykt till den gamla badorten Quiberon där vi hittade en lugn vik. Där var det nästan bara vi som hade lämpliga badkläder.

På hemresan passerade vi snabbt Paris och övernattade i Köln. Äntligen fick vi användning för våra regnkläder som låg längst ner i packningen.

Fick ni verkligen plats med allt detta i varsin ryggsäck på 12 kg?

Ja nästan. VintageQ frågade några av bröllopsgästerna om hon fick skicka sin finklänning, hatt och skor med dem hem till Sverige. Det fick hon. Och jag lade till en tjock bunt kalsonger. Annars har vi släpat runt på allting plus lite smått som vi köpt under färden. När vi kom hem vägde ryggsäckarna 15 kg.

Vi packar alltid så att alla plagg ska gå att kombinera med varandra. Därför ser det ut som om vi har mycket mer kläder med oss än vi faktiskt har.

Packlista Herr:

3 par långbyxor (vita, blåvitrandiga, mörkblå) + 1 par shorts
5-6 skjortor + 1 linne
2 tunna kavajer
1 väst + 1 slipover
8 par knästrumpor
8 kalsonger + Y3 för att tvätta en gång under resan
2 par skor + sandaler
Herrbjäfs: slipsar, flugor, knapphålsblommor, manschettknappar, solglasögon, mm
Baddräkt
Panamahatt
Regnrock + paraply

Packlista Dam:

1 par långbyxor + 1 par shorts
2 kjolar + finklänning till bröllopet
3 blusar + 3 trikåtröjor
2 koftor
Underkläder och vita sockor
1 par gympaskor + 1 par sandaler + pumps till bröllopet
Damfjäfs: handväska, halsband, armband, örhängen, solglasögon, hårband, mm
Baddräkt
2 solhattar + finhatten till bröllopet
Regnrock + paraply
Nattlinne

Vilka skor skulle jag välja?

Innan vi for stod jag med packningen på en badrumsvåg. Men det sista finliret gjordes på vår hushållsvåg. Kunde jag ta med sandaler? Asch, då överskreds maxvikten. Jag var säker på att jag skulle ha vita skor på bröllopet och de blå gympaskorna till fritid. Jag har visserligen ett par vita tygskor som tillsammans med sandalerna väger exakt lika mycket som de vita nubuckskorna i läder. (Nubuck är som en slags bakvänd mocka.) Eftersom det var bröllop vann finskorna. Annars hade jag nog tagit sandaler och tygskor istället.