#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Svensk påskmat – en sparsam historia

10 april, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad är typisk påskmat? Och vad föreslår 1930-talets Husmoderns Köksalmanack att vi ska äta i påsk? Läs vidare så får du veta.

Påsken var inte någon stor mathögtid förr. Det säger mathistorikern Richard Tellström. Skälet är enkelt: högtiden infaller på våren när det har gått 7 – 8 månader sedan den senaste skörden och ett halvår sedan senaste slakt. Och när import av färskvaror och primörer i stort sett var otänkbar, var det helt enkelt ont om mat vid påsktid, så det gällde att hushålla till nästa skörd och slakt. Vilken tur att hönorna just börjat värpa.

Påskmaten lydde under naturens lagar

Lammstek så tidigt som till påsk kunde de flesta glömma. Fram till i modern tid lammade fåren i början av året och till påsk var lammen alldeles för små för att slakta. Det vanligaste köttet till påsk var därför saltat nötkött eller saltfläsk.

Likadant är det med kyckling. De hade knappt hunnit kläckas till påsk och var färdiga att slaktas först i juni-juli. Men hönorna hade börjat värpa redan under fastan. Fast då fick man inte äta ägg. Så när påsken kom fanns ägg i varje stuga och blev därför en typisk påskbordsprimör. Det är alltså ingen slump att vi påskpyntar med ägg och små gula kycklingar. Så blir det när helgsederna följer naturens lagar.

Livet återvänder. Till påsk är det sprätt på hönsen igen.

Att färska ägg är en lyxig primör syns tydligt i förslagen från Husmoderns köksalmanack där löskokt ägg, omelett och gratinerat ägg, dvs äggrätter som är svåra att få bra med konserverade ägg, skrivs in i menyförslagen. På Påskafton 1938 t ex föreslår almanackan att vi ska äta ”Stort smörgåsbord och löskokta ägg för att sedan att avsluta med te & kakor”.

Inte heller grönsaksprimörer förekom på påskbordet, eftersom import av färska grönsaker inte var vanligt. Så den färska sparris som förekommer på dagens påskbord fanns inte, för inte ens i Tyskland är sparrisen är färdig till påsk.

Uppräkningen av vad som inte fanns på påskbordet förr kan fortsätta, för det är först på 1970-talet som påsken blir en mathelg och antar den form den har idag med ägg, sillinläggningar. lammstek och primörer.

Traditionen att måla påskägg finns i många kristna länder. Ägget är en symbol för pånyttfödelse och kan koppas till Jesu uppståndelse på påskdagen. Traditionen att måla ägg spåras ända till medeltiden. I Östra Europa gör de fantastiskt granna ägg.

Vi besökte en skicklig äggmålerska i Rumänien 2007. Tekniken påminner lite om vaxbatik.

De gigantiskt stora påskäggen fyllda med kilovis av lösgodis kommer först på 1980-talet. Enligt siffror från Jordbruksverket har godiskonsumtionen tredubblats sedan 1960-talet till dagens 16 -17 kilo godis per person och år.

Påsken är årets största godishelg. Kolla gottpåsens utveckling sedan mitten av 1900-talet. Det är nästan groteskt hur mycket tomma kalorier vi proppar i oss idag. Notera påsen längst ner. Så såg ””lördagsgodis” ut när Vintagemannen var liten.

traditionella rätter och 30-talets nymodigheter

Tillbaka till 30-talets påskmat. Enligt Richard Tellström utökas påskborden från 1930-talet med fina charkuterier, påskskinkor och grönrätter. Observera då att grönrätter inte är samma sak som primörer utan mer är av typen färserad selleri som bjud påskafton 1933.

Fina charkuterier går under beteckningen ”uppskuret” i Husmoderns köksalmanack och är betydligt vanligare än (inlagd) sill och smörgåsbord som förslag på påskmat. Ett typiskt exempel kommer från 1938; ”Bröd, smör, ost, mesost. Fransk omelett, svampstuvning, uppskuret m. potatis. Kaffe, te & fyenska wienerbröd”. När åt du mesost till påsk senast? Under 30-talet var det standard på påskbordet varje år.

Fisk är den naturliga rätten på långfredagen. Vi åt Mälargös med potatis och Sauce-verte, dvs hemslagen majonnäs smaksatt med grön örtblandning.

Fisk däremot är en traditionell påskrätt. Fastan pågår ju ända fram till påskaftons kväll, och under den äter man fisk, inte kött eller ägg. På långfredagen serverades ofta salt laxrygg. Eller salt sill eller rimmad lax. Som en parentes kan nämnas att det salta laxryggen under krigsåren på 40-talet ersattes med saltat laxhuvud.

När Frälsaren, i den kristna mässan gestaltad som Agnus Dei – Guds lamm som borttager världens synder, uppstått på påskdagen kan vi börja fira med god mat igen. Det är först då påsken har blivit glad och lammsteken slagit igenom som huvudrätt. Att äta lamm till påsk måste ha uppfattats som en väldig lyx på trettiotalet.

Enkla efterrätter varje dag

Smarrig efterrätt? Ja, påskdagens efterrätt var mycket godare än den såg ut. ”Engelsk triefel”, dvs sockerkaka dränkt i dessertvin, plus hemlagad go´sylt emellan och draperad med vaniljsås. WYSIWYG. Smaskens!

Långfredagens dessert såg minst lika smarrig ut. Kompott på torkade katrinplommon och aprikoser. Serverat med gräddmjölk till är det riktigt gott. Vart tog de enkla efterrätterna vägen? Det fick Vintagemannen ofta som barn.

var hämtade Vintagemannen sin matinspiration denna påsk?

Långfredagens middag kommer från 1935 års köksalmanack och Påskdagens middag från 1937.

På långfredagen blev det ”kokta fiskfiléer med sauce-verte och varm potatis och som avslutning Katrinplommonkompott med vispad grädde” och på påskdagen blev det höjden av lyx och överflöd i en trerätters bestående av ”Svampgratin, Lammstek med vitlök, sallad och potatis och som avslutning Engelsk triefel”.

Att göra egen majonnäs verkar ha varit en sådan självklarhet för varje husmor på 1930-talet att receptet inte ens finns med i någon Köksalmanack från det årtiondet. Vi fick slå upp i en moderna kokbok istället – Stora Kokboken från 1940.

Glad Påsk och smaklig spis!

30-talets mat, en blandning av tradition och modernitet

26 mars, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Uncategorized, Vintagemannens mat

Vintagemannens mat är nu inne på sitt fjärde år. En gång i veckan lagar vi ett recept från motsvarande vecka i Husmoderns Köksalmanack, fast från ett annat årtionde. Hittills har vi ätit oss igenom 1940-talet, 50-talet och 80-talet och i år är det 1930-talets tur. Snacka om tur. Det har varit jättegott.

typiskt för 1930-talets mat

Vad är då mest typiskt? Ska vi tro Historieätarnas lajvande i TV från 1930-talet så kännetecknas det av:

Milda smaker
Bröd, småkakor och kex
Ströbröd och att panera maten
Gelatin och pikanta geléuppläggningar
Industritillverkad mat som anses fin

Läckra fiskrullader med morötter. Det var extrapris på kolja.

Det stämmer med det vi hittills smakat av 30-talets mat, men köksalmanackan innehåller så mycket mer av det traditionella än vad Historieätarna lyfter fram. De flesta middagsförslagen är av typen hemlagad grönsakssoppa, ärtsoppa, kalops och kokt fisk, även om ingredienserna till de gratinerade fiskbullarna vi åt i slutet av februari var förvånansvärt moderna. Tänk att Parmesanost var naturligt i ett recept redan då. Och så mycket bröd & småkakor har vi inte sett till.

– Det var kul att bekanta sig med Jell-O igen, säger Vintagemannen.

köksalmanackan skriver inte bara om mat

1934 års almanack är som du ser full av användbara och nyttiga råd och tips.

I 30-talets köksalmanack handlar de flesta fördjupande artiklarna om klädvård; att sy om, piffa till, planera sin garderob, lära sig konststoppa och att sy en klänning till barnen av mammas eller pappas avlagda för att nämna några artiklar. Inte så konstigt med tanke på att den ”hushållsmaskin” nästan alla hushåll hade var just symaskinen.

Kalas och bjudningar är ett annat vanligt förekommande ämne som det tipsas och inspireras kring. Det är damluncher, herrmiddagar, bridgesupéer och förslag på vad man bjuder på efter teatern. Och så får man lära sig ”allt om cocktails”. För att nämna några artiklar. Vardagliga bestyr som att sylta, safta och konservera eller att få hushållspengarna att räcka förväntas 30-talets husmodern redan kunna. Likaså att sköta hemmet. 30-talets husmoder har, tack och lov ännu inte utvecklats till 1950-talets hemmafru som förväntas excellera i kökets ingenjörskonst.

Hembiträdet dör

1930-talet är årtiondet när det blir allt svårare att hitta kvinnor som vill arbeta som hembiträden. Detta faktum debatteras allt hetsigare i tidningarna och ”hembiträdesfrågan” letar sig ända in i riksdagen.1933 tillsätts Hembiträdesutredningen för att undersöka ”arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda”. När resultatet presenteras 1937 har tiden sprungit ifrån hembiträdesfrågan. Mer välbetalda kontorsjobb med reglerad arbetstid hade lett till att få unga kvinnor var intresserade av hembiträdesrollen.

Av denna diskussion syns ingenting i Husmoderns köksalmanack

Den svenska filmindustrin gjorde ”politiska” filmer för att lyfta hembiträdets status.

Mjölkbaren serverar den självklara vuxendrycken

Mjölkbar på Hamngatan i Stockholm 1930

En nyhet på 30-talet är Mjölkbaren. Idén är att servera enklare rätter tillsammans med den ”goda vuxendrycken” mjölk. Till Mjölkbaren var man välkommen i enklare klädsel, vilket betydde arbetsklädsel. Ett nytt sätt att äta lunch på. Såhär skriver Wikipedia om mjölkbarerna

Nya produkter

1937 kom även Mejeristadgan som innebar att alla mejerier måste pastörisera mjölken. 1937 utvecklades även torrmjölken, för då fick Ninni Kronberg svenskt patent på sin uppfinning en smart metod att framställa torrmjölk. 1939 grundas företaget Svenska Mjölkprodukter AB, som senare skulle bli Semper, av Axel Wenner-Gren.

Även andra produkter såg dagens ljus, t.ex. standardfil som lanserades 1931, Sibyllakorven som kom 1932 och glasspinnen Puck som svalkat miljoner munnar sedan 1935.

Hushållsstandrarden ökar på 1930-talet

Under 1930-talet bodde runt hälften av befolkningen i tätorter. De flesta familjer bodde i ett eller två rum och kök.

Skillnaden i bostadsstandarden är stor mellan stad och landsbygd. 1936 hade i stort sett alla bostäder i städerna elektricitet indragen, medan motsvarande siffra för landsbygden var drygt 50%. Vattentoalett fanns i en tredjedel av bostäderna i städerna, medan de knappast förekom på landsbygden. I mitten av 30- talet hade 25% av bostäderna i städerna dusch- eller badrum, på landsbygden var motsvarande siffra 2% .

På landsbygden eller i en mindre stad lagade man mat på vedspis, men bodde man i en större stad hade man ofta gasspis.

Vår Husqvarna No 25 som lanserades runt sekelskiftet var en spis för det stora hushållet. I vårt hus står den ännu kvar, men de flesta lanthemmen moderniserade sina kök i mitten av 1900-talet.

På 30-talet var kylskåp en sällsynt lyx. Maten förvarades i skafferier som, om man får tro klagomål i undersökningar, ofta var för varma på sommaren och för kalla på vintern. Resultatet blev att de flesta husmödrar som bodde i städer handlade dagligen. I en undersökning från 1937 framkommer att kvinnor i Stockholm i genomsnitt lägger lägger ner 45 minuter om dagen på att handla mat.

Av ”hushållsmaskiner” finns det en apparat som sticker ut. Det är symaskinen. På 1930-talet fanns den i de flesta hushåll, oavsett inkomst. Med hjälp av symaskinen gick det att hålla ner utgifterna genom att sy kläder själv.

Allt det har och mycket mer kan man läsa om i Anita Nybergs avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989.

HUSMODERNS KÖKSALMANACK still going strong

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Och den ges fortfarande ut. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte boken namn till bara Köksalmanack, men upplägget är detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd.

1936 gjorde redaktionen dock ett stort misstag. De presenterade två veckomatsedlar per månad, en för det enklare hushållet och en för det lite finare. Kul för nutidsarkeologen, men troligen ingen succé, för det misstaget gjorde de inte om.

VintageQs kärlek till almanackan går långt bak i tiden. Hon har samlat på och bläddrat i den, och för den delen i andra gamla receptbroschyrer och kokböcker, i många år. Att bläddra i dem är som nutidsarkeologi. Som matens modereportage. I Köksalmanackan följer man enkelt hur vardagsmaten förändras över tiden, hur dyrtider och ransonering påverkar middagsmaten och när halvfabrikat och utländska matinfluenser smyger sig in i vardagsmaten. Och det blir tydligt när husmanskost och klassiker som rotmos, raggmunk, kalvrullader och lutfisk blir omodernt och när semlor blir så moderna att man äter dem nästan året om. Eller när cirkeln sluts och gröt återigen blir modernt. Det är intressant!

Köksalmanackan lever än idag. Såhär skriver Semic Förlag om 2023 års upplaga:

Årets Köksalmanack är här med sin unika blandning av inspiration, recept, middagsförslag för hela året, kåserier, matnyttiga artiklar, anteckningssidor och mängder av tips och goda råd. Oumbärlig för alla som vill äta gott och varierat alla dagar i veckan! I årets utgåva bjuder vi bland annat på praktiska allt-i-ett-rätter, vegetariska alternativ till grillen, läckra hamburgare och tacos och bakning till julen – och mycket mer. Dessutom får du lära dig att laga mat i skogen!

Vi har ännu inte vågat prova att laga mat från årets almanack. Men vem vet vad vi hittar på 2024. To be continued…

1950-talets hemmafru skötte både hem och arbete, precis som många kvinnor gör även idag.

23 mars, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 1980-tal, 2000-tal, Mat och sånt

För en majoritet av gifta kvinnor i Sverige har hushållsarbete aldrig varit en livsuppgift på heltid. Hushållsarbetet har oftast kombinerats med förvärvsarbete på deltid. Så var det även på 1950-talet, hemmafruarnas årtionde, även om det under just 50-talet var ovanligt många kvinnor som var hemarbetande på heltid. Hur många timmar lade kvinnorna ner på hushållsarbete och vilka uppgifter var det som tog längst tid? Vintagemannens mat har gjort en djupdykning bland matlagning, tvätt och städning. Häng med på en resa i kvinnoarbete.

En husmors arbetsvecka på 1950-talet

1957 genomförde Konsumentinstitutet en undersökning som omfattade tusen husmödrar. Urvalet skulle vara representativt för landets barnfamiljer. Husmor förde veckodagbok genom att ”med streck för varje kvart markera vad hon gjort under större delen av kvarten”.

Undersökningen visade att husmödrarna lade ner 34 ½ timme per vecka på olika husliga sysslor. Matlagning och städning tog mest tid, 10 timmar vardera. Att diska tog drygt 6 timmar, att sy och laga drygt 4 timmar och att tvätta 4½ timme per vecka. På 1930-talet tog motsvarande arbetsuppgifter 42 timmar och på 80-talet 26 timmar i veckan. Det är den tid vi lägger ner på städning som minskat, trots att vi bor större.

*Hur mycket Vintagemannen ”hjälper till” i hushållet får du gissa.*

Vän av ordning undrar naturligtvis hur många timmar per vecka männen ägnade åt hushållsarbete? Även det undersökte Konsumentinstitutet, fast 1956. Män med deltidsarbetande fruar ägnade minst tid åt hushållsarbete, nämligen 4 timmar/veckan. Om hustrun var hemarbetande ”hjälpte mannen till” 5 timmar/veckan och om hon nödvändigtvis skulle arbeta heltid deltog han hela 6 timmar/veckan i hushållsarbetet.

Hur var det egentligen med de tekniSka hjälpmedlen?

*Inte konstigt att tekniska hjälpmedel i köket kom att bli populära. För allt som kan göras bekvämare kommer förr eller senare att göras bekvämare.*

Matlagning & Disk

Att vara husmor på ett mindre lantbruk var definitivt mer tidskrävande och tyngre än i staden på 50-talet. Ett exempel är matlagning. På 1950-talet hade i stort sett alla hushåll i staden en gas- eller elspis, medan lantbrukarhustrurna i större utsträckning lagade mat på vedspis. Lantbrukarhustrur lagade dessutom fler måltider hemma, för medan personalmatsalar blev allt vanligare på 50-talet för stadsborna fortsatte lantbrukarna att äta hemma.

*Före kriget bakades det mycket matbröd i hemmen. Men under hemmafruns årtionde blev kaffebröd vanligare.* *Inte undra på att ”Sju sorters kakor” blev så populär*

Matlagning är annars något som husmödrarna lade ner mindre tid på 1957 jämfört med 1937. För att vara exakt 3 timmar mindre per vecka. Från 50-talet och framåt är den tid husmor lägger på matlagning däremot konstant, trots halvfabrikat, hushållsmaskiner och komponentmatlagning. Större variation i matlagningen idag är en förklaringar.

På 50-talet diskade man för hand. Sen handtorkade man. Köket skulle vara rent och disken undanplockad. Därför var diskning tidskrävande. Diskmaskinen introducerades visserligen under årtiondet, men var mycket exklusiv och sällsynt. I Konsumentinstitutets undersökning 1957 var det bare ett enda av de tusen undersökta hushållen som hade en diskmaskin. På 1980-talet, när många har diskmaskin är tiden vi lägger på diskning nästan halverad.

Tvätta och stryka

Tvättmaskinen är en annan tidsbesparande hushållsapparat. 1958 fanns den bara i 27 % av landsbygdshushållen. I stadshushållen däremot hade de flesta, tack vare det moderna bostadsbyggandet tillgång till tvättstuga, även om enbart 9 % av hushållen hade egen tvättmaskin. Trots tillgång till tvättmaskin minskar inte tiden vi lägger ner på att tvätta, den snarare ökar under hela 1900-talet. Skälet är att vi tvättare oftare och vi har dessutom mer som ska tvättas. Att vädra och borsta kläder eller skaka sängkläder har ersatts med tvätt. Den beräknade tvättmängden per år för ett hushåll med två vuxna och två barn var på 1930-talet 290 kg, och på 1950-talet 530 kg, dvs 240 kg mer.

Vintagemannen har återgått till de gamla tunga strykjärnen och skippat moderna ångstrykjärn. Vi trivs bättre med sådana här klassiker.

Sy

En symaskin fanns i nästan alla hushåll på 50-talet, oavsett om man bodde på landet eller i stan. Och syr, det gör husmödrarna. Långt in på 1970-talet syr vi mer än 4 timmar per vecka, vilket är lika lång tid som på 1930-talet. Men istället för att lappa och laga som var det vanligaste sömnadsarbetet på 30-talet, så sydde kvinnorna på 50-talet kläder, främst till barnen och till sig själva.

Städa

*När folk i folkhemmet fick bättre ekonomi så investerade man i hemmet. Hemmafrun blev ett yrke som kunde ”rationaliseras” precis som i industrin.*

På 1950-talet tog städningen betydligt mindre tid i anspråk än den gjort tidigare. Över årtiondena fortsätter tiden vi lägger ner på att städa att minska. 1937 städade vi nästan 14 timmar i veckan, medan samma städning tog 10 timmar på femtiotalet och 5 timmar i veckan 1982. Detta trots att bostäderna blivit större. Skälet till att vi lägger mindre tid på städning beror inte huvudsakligen på dammsugaren. Det beror istället på att vi sänkt kraven. När skurade och bonade du golven senast?

Elbranschen ville lära husmödrarna att konsumera el.

De bildade 1927 Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning – FERA – vars uppgift var att sprida propaganda om elanvändningens fördelar. FERA producerade mängder med broschyrer, filmer och reklammaterial som riktades mot olika målgrupper. För att nå kvinnor behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige. Vår kompis Lasses mamma var en av dem. Läs mer om FERA här.

Det var inte självklart att börja yrkesarbeta

*Sambeskattning och bristen på barnomsorg var höga hinder för att skicka ut mamma i yrkeslivet.*

I Husmoderns Köksalmanack 1954 finns en artikel med rubriken ”Har mamma råd att börja arbeta?”. Budskapet är att det är tveksamt om det lönar sig för mamma att arbeta. Det bästa är nog att hon stannar hemma. Det blir inte så mycket pengar kvar av bruttolönen när skatt och extrakostnader dragits av. Dels gör sambeskattningen att hustruns och mannens inkomster slås ihop innan skatten dras, dels tillkommer kostnaden för barnomsorg. Sist men inte minst får man inte glömma den ”allmänna hushållsförlusten”, dvs ökade kostnader i form av halvfabrikat, att tvätten måste skickas bort och att ”nysömnad, omsömnad och lagning av kläder blir eftersatt”.

Det osynliga förvärvsarbetet

Anita Nyberg visar att gifta kvinnor alltid förvärvsarbetat. Inkomsten har behövts för att familjen ska överleva. Skillnaden mellan hur mycket kvinnor förvärvsarbetade i början av 1900-talet jämfört med på 1980-talet är faktiskt inte så stor. Den stora skillnaden är att före mitten av 1960-talet syntes inte gifta kvinnors förvärvsarbete i statistiken. Det är först 1965 som lantbrukarhustrurs arbete på gården t. ex. med ansvar för mjölkning och djurskötsel räknades som förvärvsarbete. Tidigare räknades det arbetet i statistiken som ”medhjälpande familjemedlem”. Och det var först på 1960-talet som kvinnor, i statistiken, räknas som förvärvsarbetande om de arbetade färre timmar dagligen än motsvarande halvtid. Det betyder att säsongsarbete, eller jobbet som tidningsbud, trappstäderska, pianolärare, kalaskokerska eller servitris på timme inte räknades som förvärvsarbetande. Så i äldre tiders officiella statistik finns mycket av kvinnors förvärvsarbete helt enkelt inte redovisat.

Vill du läsa mer om kvinnors hemarbete?

I så fall kan VintageQ rekommendera Anita Nyberg avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989. Med hjälp av data från t ex folk- och bostadsräkningar och hushållsundersökningar tar hon med läsaren genom gifta kvinnors hushållsarbete och beskriver hushållsteknik, köpevaror, hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande under 1930-talet och fram till 1980-talet. VintageQ har, med stor behållning, sträckläst den.

Den totala hushållsarbetstiden har minskat med ca 9 timmar mellan 1930- och 1980-talet. Sju av dessa timmar förklaras med kortare städtid. Tiden vi ägnar åt matlagning har minskat med ca 2 timmar. Det har även den tid vi ägnar åt disk och sömnad. Men i gengäld har den tid som ägnas åt tvätt och inköp ökat.

Många ser tillbaka på femtiotalet med ett romantiskt filter på glasögonen. Men fullt så idylliskt var det inte. Har du inte läst Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj så ska du nog göra det.

Tack för att du läst ända hit. Vintagemannens mat har idag försökt fördjupa förståelsen för femtiotalets husmödrar och hemmafruar. Så här ambitiösa är vi inte varje gång. Här varierar vi allvar och lek. Följs oss på Instagram och Facebook också: Vintagemannen, Vintageqvinnan och Vintagemannens mat. Vi ses!

Vi fick en hel låda fylld med unika vintagekläder. Vilken provarglädje det blev.

11 september, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, 1940-tal, 1950-tal, Damkläder, Gentlemannens garderob, Vintageaffärer

Innanför Höga Kusten, ganska nära Örnsköldsvik, har Cathrin Edfors sin vintagebutik Highcoast Vintage. Vi har aldrig varit där utan bara handlat av henne på mässor. Men nu gjorde vi nåt nytt. Vi köpte kläder bara efter att ha sett bilder som Cathrin visade för oss i mobilen. Funkar det?

Jo, vi bad om detaljbilder, frågade om skicket, tvingade henne att ta en massa mått på längden och bredden. Till slut var vi klara och hon fick packa en stor låda som gick som Bussgods från mellersta Norrland ned till vårt sommarviste i Skåne. Med spänning bar vi in lådan och dök ner i den. Det var en hel del ganska ovanliga plagg och unika fynd. Kolla här.

Vad döljer sig här? Spänningens stiger. Det ska vara en hel del ovanliga go´bitar.

Det började med en fin yllekappa. Lite vid över tuttarna. Men det går att fixa.

Kolla vilken snygg kostym! Den är lika gammal som jag. Det finns en väst till också, men den var för liten. Jag var tvungen att lägga ner byxbenen ett par centimeter och göra fuskslag. De fina bilderna på mig och Maria @aginginstyle och Svante @theurbanhippieswe är tagna i Malmö av Mats @streetphotomoffe

Detta är nog VintageQs allra flådigaste morgonrock. Och hon har flera fina sen tidigare.

Det blev direkt dragkamp om den blå arbetarskjortan. Vem tycker du ska få den?

Ett otroligt fynd. En manchesterskjorta från Algots, antagligen 1940-tal. Shortsen i exakt samma tyg(!) hittade jag för flera år sen. Vilken slump att en matchande skjorta sedan dyker upp. Playsuit för en vintagegosse.

Den här jackan är ganska otrolig den också. Vitt grovt linne från LIBO – Linnebolaget i Borås. Modellen ser ut att vara från 30-talet, men den kan väl vara 40-tal också. Passar perfekt till mina flotta flottistbyxor från slutet av 1800-talet.

Snacka om ledig elegans. En dubbelknäppt yllekavaj, ofodrad i ryggen, till en randig fransk fiskartröja och ett par slappa linnebyxor. Även här 40-50-tal från Junex. Nejlikan i knapphålet sätter pricken över i.

Är det här kronan på verket? En tredelad kostym från 1920-talet. Lite skadad i rumpan visserligen, men det går nog att åtgärda med konststoppning. Värre är det med längden på byxbenen. De räcker inte, om man inte har höga kängor, så det får bli knickers och knästrumpor istället.

VintageQ fick en fantastiskt fin brun dräkt i mjukaste ylle. Den kan vara från sent 40-tal. Den är insydd sedan tidigare, så med lite utsläpp kommer den att sitta perfekt. Så stiligt.

Flanellskjortor kan man inte ha för många. De är perfekta när man ska ut i friska luften. Sen smakar det med rotmos när man kommit hem. Och som du väl vet; all glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Kanske lever vi på lite för stor fot. Var ska alla våra kläder få plats?

På landet blev det storrengöring. Det mesta tvättades i maskin. Det går faktiskt att tvätta gamla kostymbyxor, västar och kavajer i vatten. Men man måste ha koll på foder och axelvaddar. De kanske inte klarar det. Så det var bara kappan, dräkten och den bruna kostymkavajen som slapp undan. Alla grövre plagg borstades dessutom utvändigt och invändigt – även i alla fickor och fållar. Till sist blev det strykning och pressning.

Ja, det här var allt en riktig fyndlåda

Nu är det bara att ge sig ut i världen och gå omkring och sprätta i sina nya kläder. Några av dem ska först passera skräddare George eller Judits syatelje för smärre justeringar innan det är dags.

Vi ses på stan, eller i ett socialt medium nära dig.

Hemestertips i sommar: Vintagemannens Stockholmsguide

19 juli, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Inte kunde vi ana vad som komma skulle när vi började blogga om vår staycation i Stockholm i februari. Då var coronavirus nånting långt borta i Asien och vi planerade för att åka på tågluff i Östeuropa i maj. Men eftersom vi tycker att det är så givande att resa med gamla guideböcker så beställde vi den 10 februari från Stadsbiblioteket boken ”Stockholm på 8 dagar” av vår favoritguide Ellen Rydelius. Boken kom ut lagom till Stockholmsutställningen 1930. Här skulle vandras i hennes fotspår. Och medan vi gjorde det så kröp det otäcka viruset allt närmare. Termen Covid-19 var ännu inte känd. I de första inläggen syns ingen oro, men i de sista inläggen verkar vi förstå att vi ska akta oss. Så lägg till handtvätt och social distansering, sen är det bara att köra.

Våra blogginlägg är fortfarande intressant läsning för alla som svemestrar eller bor i Stockholm denna sommar. En perfekt stockholmsguide, om vi får säga det själva. Kolla alla de nio fullmatade inläggen här nedan. Du kan i stort sett läsa dem i vilken ordning du vill. Klicka på de röda rubrikerna. Försök överse med alla vinterbilder.

Staycation i Stockholm på 8 dagar

Det är häpnadsväckande hur aktuell en nittio år gammal guidebok fortfarande är.

Hop-on Hop-off som på 30-talet

Akta dig för dessa bussresor. Det är så många faktafel i hörlurarna. Den 1 mars gjorde vi vår egen Hop-on med vanliga SL-bussar istället. I dagsläget ska du inte åka buss om det inte är en nödvändig resa, men det går utmärkt att promenera och dela upp i etapper.

Södermalm har goda utsikter

Om du ska börja nånstans i Stockholm för att få en fin överblick så åk till gamla Söder.

I Bellmans fotspår till Skansen

VintageQ har varit på Skansen i hela sitt liv. Djurgården och Skansen är fortfarande en kanondestination.

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens museer

Just den här bilen var Ellen väldigt bitter på när den körde från Thielska galleriet. Läs om Thielska galleriet och Nordiska museet.

Den gamla goda tiden lever fortfarande på Nationalmuseum

Kan ett nyöppnat museum verkligen besökas med en guidebok från 1930? Japp!

Gamla stan ett evigt turistmål fullt av överraskningar

Passa på att upptäcka Gamla stan nu när alla utländska turister är borta.

Tio-i-topp med Ellen i Stockholm

Svårt att hitta samma butiker som Ellen Rydelius shoppade i 1930

En sak har i alla fall förändrats på 90 år – våra shoppingvanor.

Din hjälp i planeringen

Som sagt, välj vilken ingång du vill till vår Stockholmsguide. Du kan läsa på i förväg för att planera en vecka i huvudstaden, eller du kan läsa korta avsnitt i mobilen eller läsplattan under turen sittande på en bekväm parkbänk eller någon glest möblerad uteservering.

Ha det så kul i Stockholm! Men kom ihåg; stanna hemma om du är sjuk.

Svårt att hitta samma butiker som Ellen Rydelius shoppade i 1930

9 april, 202015 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Uncategorized

Vi tänkte utsätta guideboken Stockholm på 8 dagar från 1930 för ett riktigt stresstest. Att många sevärdheter och vackra utsikter ligger kvar har vi bevisat i tidigare blogginlägg. Men hur är det med butikerna hon rekommenderar 1930? Det är ungefär ett hundratal. Vi hittade bara fyra som ligger kvar på samma plats i city. Låt oss gå på promenad och kolla. Vi börjar vid Tornbergs ur på Nybroplan – en klassisk träffpunkt.

Svenskt tenn kan man lita på

Estrid Ericsson öppnade sin första butik 1924 på på Smålandsgatan. Men sedan 1927 har adressen Strandvägen 5 har varit Svenskt Tenns hem. Ellen tycker att det är en estetisk och mycket intressant butik som är mer som en salong än en butik. Hon konstaterar att ”dess unga innehavarinna på fem år arbetat upp en anspråkslös tennverkstad till en affär med millionomsättning”.

Granne med Svenskt Tenn, på Strandvägen 7, ligger idag Carl Malmsten-butiken. På Ellens tid var det Vackrare Vardagsvara, ett koncept från Svenska Slöjdföreningen. Malmsten är ganska nära kan man väl ändå säga.

Norrmalmstorg är sig inte likt.

Här låg många av de finaste butikerna 1930. MEA, Militärekiperingsaktiebolaget, från 1881, blev så småningom ett av Sveriges bättre modevaruhus för både damer och herrar. Vintagemannen har flera kostymer därifrån. Inne i butiken fanns en tjusigt svängd trappa upp till andra våningen.

Gamla MEA-huset i mitten finns kvar, men inte modevaruhuset. Grannhusen är nya.

Modesalongen Leja Magasinet med rötter från 1852 hade sin huvudaffär med de flärdfullare och dyrare modellerna på torget. Joseph Leja var senare med och bildade NK 1902 på Stureplan och det nuvarande NK-huset ligger i samma kvarter där Leja hade sitt stora varuhus.

Annons från 1960 då OMS, omsättningsskatt, infördes. Ersattes 1969 av MOMS.

Rea på Holmbloms 1946. Foto Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. Leja ligger bredvid.

Holmbloms var en annan exklusiv klädbutik vid Norrmalmstorg. Deras affär låg på Hamngatan 13, granne med Leija till vänster och MEA till höger. Nu är det ett helt nytt hus där. När det var realisation gick köerna ända ner till Nybroplan. VintageQ har en fin fransk kappa från Holmbloms, dock köpt i deras filial i Göteborg på tidigt sjuttiotal.

Citypalatset som är ritat i modernistisk funkisstil av Ivar Tengbom byggdes 1930-32, så Ellen hann inte få med det i boken. Men ett så elegant affärspalats i marmor, rostfritt och glas och med Hotell Stockholm högst upp, hade hon nog inte missat.

Granitpalatset NK står stadigt. Eller?

Stockholm skulle ha ett lika fint varuhus som Europas andra storstäder, tyckte ägarna Leja & Sachs. De hade först öppnat det första Nordiska Kompaniet i Nordstjärnanhuset på Stureplan 1902 tillsammans med K.M. Lundberg, men den 22 september 1915 kunde nya NK öppna på Hamngatan 18. Detta var Ferdinand Bobergs sista stora projekt. NK har väl haft sina ups and downs genom åren, 1930 omnämner Ellen det som Skandinaviens största varuhus, med en omfattande utställningsverksamhet inom många olika fackområden. Allt för att inspirera. Ja och så hade man telefonservice med hemleveranser så att man ”inom en kvart eller så kan vara ägare till en komplett personlig utrustning”. Måhända var det Fru Shopman på NKs Shoppingservice som bistod. Idag kan man väl kalla NK en galleria med många små butiker. Vi får hoppas att de överlever Corona också.

Granne med NK ligger PK-huset i rosa älvdalskvartit som stod klart 1974. Här fanns på Ellens tid de Sagerska husen, vilket många gamla stockholmare har saknat. På Hamngatan 16 ligger idag Hallbergs Guld och det är en butikskedja som Ellen rekommenderar. På den adressen hade Hasselblad förr en fin fotoaffär, och det är väl inte så många år sedan den försvann.

Mitt emot NK låg det snoffsiga Sidenhuset som revs 1969 för att kunna bredda Hamngatan. Det var också ett måste under en shoppingtur på 1930-talet. Ellen konstaterar att Sidenhusets franska beställningsavdelning är mycket uppskattad och tipsar om lunchrummet inrett i kinesisk stil i rött och svart. ”Det ”lockar mycket folk, även herrar från de näraliggande kontoren”.

”Sparbankshuset” som ligger där idag har visserligen en rätt spejsad arkitektur, ritat av Carl Nyrén, och det stod klart 1975. Men det är inte mycket siden kvar. Möjligen i Gallerian i hörnet bredvid. Där ligger Victoria’s Secret.

Rivningarna i Klarakvarteren gick hårt fram med Ellens butiker

Många adresser i Ellens bok är butiker som låg i hus som idag är rivna. Jerns skoaffär är dock en av dem som ligger kvar i ett gammalt hus vid Sergels torg på Drottninggatan 35-37.

På Drottninggatan 29 låg Silvanders Herrekipering. Det var fint som snus på sin tid. Där köpte självaste kungen sina stärkkragar. Tänk om de hade funnits kvar. Jag har bara en gammal påse från Silvanders som jag fått som present.

Gamla stan har någon enstaka butik kvar

Vi har i ett tidigare inlägg promenerat i Gamla stan. Västerlånggatan var då känd som Kappgatan. Idag finns bara Åströms kappaffär kvar av de tjugotvå som låg där förr. Kolla vårt blogginlägg från Gamla stan.

Vi knallar vidare längs Drottninggatan bort mot Kungsgatan. Där kan vi göra några nedslag. Men först passerar vi Bredenbergs eleganta funkishus i hörnan av Mäster Samuelsgatan. Det är ritat av Gunnar Asplund och var visserligen inte klart förrän 1934. 1930 låg de några kvarter bort på Regeringsgatan. Idag är huset blåklassat, Stockholms högsta klass för K-märkning. Fastigheten ägs av numera av H&M-Perssons.

Till det yttre är Bredenbergs hus ganska välbevarat.

När Kungsgatan var Stockholms paradgata

På adressen Kungsgatan 55 finns idag en av IRIS Hantverks butiker. På Västerlånggatan i Gamla stan ligger den andra. IRIS har sina rötter från 1899 när De Blindas Förening bildades. Men då hade det redan tillverkats borstar och korgar ute på Manillaskolan sedan 1870-talet. På Ellens tid låg butikerna på Jakobsgatan i Klara och Majorsgatan 12 på Östermalm. På Kungsgatan 55 fanns då en skönhetssalong som hette Etoile Beauty Parlor.

Här i hörnan Kungsgatan – Drottninggatan låg herrekiperingen Carl-Axels (Pettersson) huvudbutik sedan 1910-talet. Varumärket togs senare över av H&M.

Vintagemannen har en elegant dressinggown från Carl-Axel.

På Hötorget säljs det fortfarande blommor

I konserthuset fanns blomsteraffären Trädgårdshallen och på Hötorget såldes blommor och grönsaker. Det finns fortfarande butiker i konserthusets nedervåning, men inga blommor och Hirsch säljer inga pianon längre och Orrefors glasbutik är borta. Själv minns Vintagemannen Broddmans Radio & TV där Espresso House har flyttat in.

På andra sidan Hötorget har anrika varuhuset PUB – Paul U Bergström – blivit hotell Haymarket. De försöker flirta med historien och har ett café som heter Gretas efter Greta Garbo som började sin karriär på PUB.

Centrumhuset – ett av Stockholms köppalats

Här i hörnet av Kungsgatan – Sveavägen i affärshuset Centrum tipsar Ellen om att man kan handla Leja-klänningar till betydligt lägre priser än vid Norrmalmstorg. Här hade också Göteborgsvaruhuset Meeths sin Stockholmsfilial. Idag är väl Ströms herr- (och dam) konfektion det som mest påminner om fornstora dar, fast på den tiden låg de på Regeringsgatan i gamla Klara.

Detta är ett av Cyrillus Johanssons mästerverk. Kolla byggnaden som uppfördes 1929-31 i närbild. Närstudera de roliga tegelplattorna från S:t Eriks lervarufabrik i Uppsala som sitter här och där i fasaden runt om hela kvarteret.

Gå sedan upp i den avsmalnande trappan upp till Malmskillnadsgatan och betrakta perspektivet. Nerifrån ser den otroligt lång ut och uppifrån alldeles rak. Ett arkitektoniskt mästerverk.

En synvilla

Glad påsk!

Europas första skyskrapor

Däruppe i Södra Kungstornet låg restaurang Pagod. Den nämner Ellen, men tyvärr flyttade Vintagemannen för sent till Stockholm för att kunna uppleva utsikten. Fram till 1963 drevs den som nykterhetsrestaurang av Frälsningsarmén. Tornet byggdes 1925 och var då L.M. Ericssons representativa huvudkontor. Det kan man faktiskt se på fasadens utsmyckning. Gudinnan Victoria med trumpeten håller en förgylld telefon i sin vänstra hand. De båda kungstornen, skyskraporna, 60 meter höga, var då Europas högsta hus.

Nedre delen av Kungsgatan kan sammanfattas i tre ord, choklad, media och mattor.

Här fanns Radiotjänst på Kungsgatan 8 och Svensk Filmindustri på nr 19. Ner mot Stureplan låg två grammofonaffärer och CAP sålde choklad och konfekt; ”förstklassig vara i elegant utstyrsel”. Marabou låg nere på Stureplan.

Men ett av de mest intressanta husen är f.d. Myrstedts Matthörna från 1912. Det var nyskapande på sin tid må ni tro. Det är stans första hus byggt på ett inre skelett av armerad betong. Det är alltså inte väggarna som bär huset, så man kunde ha mycket glas i fasaden. En teknik som Krüger & Toll importerat från skyskraporna i Chicago och New York. Blåmärkt, så klart, men både mattorna och den eleganta trappan därinne är borta för alltid.

Svensk hemslöjd har flyttat runt lite

Det fanns två närbesläktade hemslöjdsaffärer i Stockholm på den här tiden. Dels butiken som representerade Hemslöjdsforbundet, dvs 29 olika hemslöjdsföreningar ute i landet och låg alldeles vid foten av södra Kungstornet på Kungsgatan 33. Och så Svensk hemslöjd.

På Biblioteksgatan 12 hade Svensk Hemslöjd sin lokal. Nu säljer Ralph Lauren exklusiva kläder där. Bredvid, i nummer 10, hade Rörstrand sin profilbutik. Gustavsberg hade sin i Klara.

Idag är det bara Svensk Hemslöjds butik som finns kvar och den ligger på Norrlandsgatan 20.

Twilfit – en av fyra affärer kvar på samma adress

Det känns tryggt att konstatera att Twilfit har kvar sin butik på Nybrogatan 11, ett annat fantastiskt vackert hus ritat av Cyrillus Johansson. Detta är Twilfits allra första butikslokal från 1912.

Corona tog några av de sista

Efter denna 90 år försenade shoppingtur kan vi konstatera att det bara är Svenskt Tenn, en av Jerns skoaffärer, NK och Twilfit som ligger kvar i city precis som på Ellen Rydelius tid 1930. Och så Åströms kappor i gamla stan. Totalt fem procent. Om vi också räknar in affärsrörelser som finns kvar fast på annan adress eller under nytt namn får räkna in ungefär lika många till; Ströms, IRIS Hantverk, Svensk Hemslöjd, Svanströms (numera Office Depot) och Hallbergs guld. Då blir det tio procent som överlevt. Det är stor omsättning i affärslivet.

Utöver de affärer som Ellen nämner i boken är det väl troligt att det finns ytterligare några få som fortfarande lever och har hälsan i nya eller gamla lokaler. Men så värst många kan de inte vara. Jag kommer inte på en enda på rak arm, gör du? Jämför vi överlevnadsgraden med hotell och restauranger från 1930 kan vi konstatera att dessa har klarat sig lite bättre, kanske 30 – 40 procent finns kvar i någon form eller under nya namn, men många legendariska ställen är borta. Ställer vi lika hårda krav som på butikerna, att de ska ligga kvar på samma adress och med samma namn, blir det nog inte mer än 5-10 procent i dessa branscher heller.

Hade vi gjort vår promenad ett par veckor tidigare hade det varit ett par butiker till som funnits kvar. Med sorg i hjärtat kan vi meddela att två av de kvarvarande affärerna nu har dukat under i pågående Coronapandemi. Dels Georg Sörman som startade ekipering i Gamla stan redan 1919.

På Västerlånggatan 57 öppnade Georg Sörman en ny butik 1928. Här har vi genom åren köpt flera lusekoftor. Nu är det slut på det.

Dels Widforss jaktbutik. Deras butik har flyttat runt på olika adresser sedan 1729 och sedan 1880 varit i jaktbranschen. På Ellens tid låg de i de rivna Klarakvarteren. Sedan många år på Fredsgatan och de sista åren i en f.d. banklokal i hörnan Grev Turegatan – Humlegårdsgatan. Men där säljer de ut allt just nu.

Skylten på sniskan. Ett sorgligt slut efter 291 år. Vi får hoppas att de lyckas rekonstruera företaget och komma igen.

Du vet väl att H&M – Hennes & Mauritz – har fått halva sitt namn av Mauritz Widforss. Erling Persson köpte upp herrekiperingen 1968, medan avdelningen för vapen, jakt och vildmark levde vidare under varumärket Widforss. Undrar förresten hur det ska gå för H&M i dessa tider.

Vår korta citypromenad på jakt efter Ellen Rydelius butiker. Lätt att ta efter.

Om du inte har följt våra promenader med Ellen Rydelius så hittar du flera länkar i arkivet till höger. Du kan ju börja med vår introduktion.

Tio i Topp med Ellen i Stockholm

22 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Utställningar & muséer

Efter sju blogginlägg om vår hemester i Stockholm i mars 2020 hade vi tänkt att försöka gå ut och shoppa med Ellen Rydelius guide Stockholm på 8 dagar från 1930 i handen. Det kan väl inte gå? Nej, det gick inte. Corona kom i vägen. Så vårt åttonde blogginlägg får bli en lista över våra tio favoritställen i stan som Ellen visat oss till. Några är ganska hemliga och otippade. Har du varit överallt?

Vi börjar nerifrån. På plats…

10. Skansen

Inte är det björnungarna som drar. Inte allsången heller. Det är nästan svårt att sammanfatta varför vi gärna går till Skansen, för här finns så mycket. Vi gillar att gå runt bland stugorna, både de gamla allmogegårdarna och i stadskvarteren, titta in i kolonilotterna och butikerna, köpa en kringla eller prata ned hantverkarna. Vi fikar gärna på kafé Petissan eller äter lunch i solen utanför restaurang Gubbhyllan. Och så har det blivit tradition att gå hit både på höstmarknad och julmarknad. VintageQ har varit här varje år i hela sitt liv som synes. Läs mer om Skansen och Djurgårdsstaden.

9. Bullkyrkan på Stortorget

Stortorget är känt för mycket; Stockholms blodbad, Skampålen och Koppar-Matte, Nobelmuséet och Svenska Akademiens självskadebeteende i Börshuset, kanonkulan i väggen, etc. Och så i östra hörnet ståtar Grillska huset med Stadsmissionen och Bullkyrkan. Där kan man fika, köpa bröd, gå på loppis eller på gudstjänst. Gör ett besök och upptäck vad de har att bjuda. Vi kan rekommendera dammsugarna. Sen fyndar du lite vintageprylar runt hörnet i deras lilla butik. Läs mer om Gamla stan.

8. Restaurang Pelikan

En av Stockholms få bevarade restaurangmiljöer ligger på Blekingegatan 40. Såhär såg det ut redan 1904 när stället byggdes, och så ser det fortfarande ut. Pelikan flyttade in 1969, men restaurangen har anor sedan 1633 och låg till 1931 vid gamla-gamla Slussen. Pelikan är en av de två restauranger som Ellen rekommenderar på Södermalm. Den rekommendationen håller fortfarande. Läs mer om Södermalm.

”All glädje utan rotmos är konstlad glädje”, skrev Torsten Ehrenmark i en av sina böcker. Så rätt han hade. Här serveras det rotmos varje dag. Beställ grosshandlarmidda´n om du pallar för en sådan.

7. Thielska Galleriet

Kan man i dessa Corona-tider vara glad över att någon gått i konkurs? Jo, Thielska Galleriet längst ut på Djurgården är ett sånt exempel. Bankiren och konstmecenaten Ernst Thiel byggde i början av 1900-talet ett ståtligt jugendpalats för sina tavlor från sekelskiftet, bland det bästa Skandinavien hade att bjuda då. Han kom på obestånd efter dåtidens största kris, första världskriget, och 1924 fick staten ta över både huset och den enastående samlingen. Och där står det än idag som en orörd ädelsten bland museer. Ta spårvagnen från city och byt till buss 67 vid Waldemarsudde – Prins Eugens villa är en annan museipärla värd ett besök, som dock var bebodd av målarprinsen själv på Ellens tid. Läs mer om Thielska.

6. Restaurang Zum Fransiskaner

Detta är en annan av de gamla bevarade restaurangmiljöerna som är över hundra år. Den här är från 1910 ungefär, men Zum Fransiskaner öppnade faktiskt här på Skeppsbron nr 40 redan 1889. Öl från små bryggerier och wienerschnitzel är deras specialiteter. Ellen skriver att det är ett ölkafé med god mat. Så är det fortfarande på Zum. Det kan inte alla ölkaféer inte skryta med.

5. Folkhemslägenheten på Nordiska museet

För en vintageman är det att komma hem. Radion sprakar i bakgrunden och man anar hur trångbodda de var, den lilla familjen i sin HSB-lägenhet i Katrineholm 1947. Museet har oändligt mycket mer att visa, både permanenta och tillfälliga utställningar. Många aha-upplevelser blir det; – En sån hade vi! Man kan lätt spendera en halv dag här. Läs mer om Nordiska Museet.

4. Nationalmuseum

På Ellens tid låg Historiska museet på nedervåningen och all konst och konsthantverk i de stora salarna på våningen ovanför. Nu är Nationalmuseum nyrenoverat i prunkande färger och konst och hantverk blandas kronologiskt. De storsvenska ikonerna hänger troget kvar, liksom Rembrandt. Man blir inte besviken, snarare imponerad. Detta är inte ett särskilt otippat val, men vi kan bara säga – gå dit. Läs mer om Nationalmuseum och dess omgivningar.

3. Stockholms Rådhus

Ett lite hemligt hus som är öppet för alla. Ellen är riktigt förtjust i Carl Westmans skapelse på Scheelegatan 7 på Kungsholmen. När det invigdes 1915 vimlade huset av både brudpar och brottslingar, för detta är Stockholm tingsrätt. Men alla vigslar har flyttat ut, kanske mest till Stadshuset. Rådhuset är ändå värt ett besök. Efter säkerhetskontrollen kan du vandra trapporna upp och ner och se takmålningar, väggmålningar, nya och gamla rättegångssalar, mm. Arkitektur att beundra alltså. Det finns även ett fik som är helt okej nere i ljusgården.

Om du har tänkt att se Stadshuset i samma veva så rekommenderar vi en vacker promenad dit. Gå Scheelegatan och Kungsholmstorg ned mot Mälaren. Skåda upp på de vackra husen på Norr Mälarstrand, beundra utsikten mot Söders höjder och snart närmar du dig Stadshuset från ett vackert håll. Läs mer bussturen runt stan.

2. Utsikten från Skinnarviksringen

De flesta turistbussar åker till Fjällgatan för att se utsikten över Stockholms inlopp. Det lite skräpiga Gröna Lund dominerar vyn därifrån. Men från Skinnarviksberget har man en mer magnifik utsikt med Stadshuset i blickfånget. Vackrare utsikt i en svensk stad finns nog inte. Till vänster ser vi Norr Mälarstrands pampiga gavelrad och åt höger Gamla stan. Njut av detta gratisnöje. Ta med en picnic-korg och sätt dig nånstans på Skinnarviksberget och spisa. Närmaste T-bana är Zinkensdamm. Läs mer om Södermalm.

1. And the winner is… Stockholms stadshus

Ragnar Östberg har skapat ett mästerverk. Punkt. Gå dit, gå in, gå runt, gå upp i tornet, gå på guidad visning. Gå på Nobelfesten eller på någon av de öppna tillställningar som ges. Vi brukar själva gå på en stämningsfull Lucia-konsert varje år.

Bonusmaterial:

Nybörjaren gör en egen Hop-on Hop-off-tur med SLs Blå bussar

Vi skrev ett blogginlägg om hur man får en överblick över Stockholm när man är här första gången. Man tar inte de röda och dyra Hop-on Hop-off-bussarna. Man köper en SL-biljett och åker en egen rundtur istället. Starta på Fridhemsplan. Där tar man blå buss 3 söderut, byter till buss 4 vid Rosenlund och tar till sist buss 1 från Fältöversten tillbaka in mot city och Fridhemsplan. Detta är nästan samma rundtur som Ellen Rydelius förespråkar, fast då var det med spårvagn. Läs mer om bussturen.

Håller du med? Är det här Stockholms finaste pärlor?

Skriv gärna dina synpunkter på vad vi missat att tipsa om, eller om dina egna hemliga smultronställen, här i kommentarsfältet.

Gamla stan – ett evigt turistmål fullt av nya överraskningar

13 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.

Vi startar vid Mynttorget, går in längs den gamla stadsmuren, dvs Västerlånggatan, och svänger snabbt upp mot Storkyrkan. Där går vi in – kyrkan är väl värd ett besök. Gustav Vasa ville riva hela kyrkan för att hans kanoner på slottet Tre Kronor skulle kunna skjuta åt alla håll. Men chefen för örlogsflottan, Olof Eriksson, avrådde så det var tack och lov bara korabsiden som blev riven. I stenläggningen ser man kyrkans gamla utsträckning.

Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.

Blodbad eller andra bullar

På ”blodbadstorget” ståtar många fina fasader. På den tomt där Börsen nu ligger, låg den gamla rådstugan med sin tortyrkammare i källaren och där Kåkbrinken kommer upp på Stortorget stod stadens ”kåk” dvs skampåle. Numera är torget mer fredligt och vi vill slå ett slag för Grillska huset och Stadsmissionens Bullkyrka. Där serveras några av de bästa dammsugare vi har ätit Se särskilt blogginlägg om detta. Lite in på Köpmangatan, Stockholms äldsta handelsgata, ligger deras lilla seceondhandbutik där vi gjort flera vintagefynd.

Efter att ha sett utomhusversionen av S.t Göran och draken (inomhusversionen står i Storkyrkan), går vi in på Brända tomten och den gamla Kindstugatan. Det betyder antagligen örfilsgatan.

På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.

Stockholm är en tysk stad.

Tyska kyrkan är en sevärdhet och den påminner oss om att Stockholm var en tysk stad nästan ända fram till Gustav Vasa. Hansan var mäktigare än nationalstaterna. På 1300-talets mitt var man tvungen att lagstifta om att Stora Rådet (stadens borgmästare och rådmän) fick bestå av maximalt femtio procent tyskar och i tysk forskning har man karaktäriserat Stockholm som en tysk stad fram till 1471.

Vi går Svartmannagatan ner till Tyska stallplan där Carl Larsson föddes. När vi kommit ner till den andra långa delen av stadsmuren, dvs Österlånggatan, ber Ellen oss att ta en avstickare några hundra meter åt vänster för att ta en titt på Stora Hoparegränd. Där hade vindragarskrået sin lokal, och den ägs nu av Stiftelsen S:t Erik.

Är du inte vindragare kanske du kan komma in på någon av S:t Eriks visningar.

Tillbaka till Järntorget. Där står Evert Taube nära sin favoritkrog Den Gyllene Freden. Ellen tycker att Fredens kök är utmärkt. Där hade vi tänkt intaga vår lunch, men tyvärr, det var fullt. Så vi gick ner längs den gamla riksbanksbyggnaden till Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Ett riktigt vintageställe det också, lite nyare bara. Öppnat 1888 och med en originalinredning från 1910 ungefär. Jättegod wienerschnitzel. Så det blev lunch på ”en ölstuga med bra mat” istället.

När Järntorget var finare än Stortorget

Åter på Järntorget ser vi framför oss huset där Kristian Tyrann bodde vid tiden för Stockholms blodbad. Det är intressant, för att här låg de mest exklusiva kvarteren på hans tid. Stortorget blev fint först på 1600-talet, då de rika borgarna började bygga sina palats där.

Här bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.

Nere på Mälartorget beundrade vi skulpturen Bågspännaren som vill påminna oss om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen 1434. Men vänder vi blicken upp mot trappgavlarna ser vi ett ganska modernt hus som har ett runt burspråk. Detta har flyttats längre och längre ut mot sjön varje gång kvarteret och byggnaden har växt. Ursprungligen satt det på Gamla stans bäst bevarade hus, nämligen Murmestare Embetets hus på Västerlånggatan 68. Det visas också ibland. Föreningen bildades 1487 och är fortfarande verksam.

En av Ellens favoritrestauranger var van der Lindeska valven i 68:an. Där har Martin ”E-type” Eriksson nu sin populära vikingakrog Aifur. Inredningen är ändrad men valven är intakta.

Kappgatan som blivit Krimskramsgatan

Västerlånggatan var känd som ”kappgatan” på Ellens tid. Som mest fanns det 22 kappaffärer där. Här såldes, kappor, dräkter och pälsar i var och varannan butik. Idag finns bara Åströms och Georg Sörmans kvar och en affär för korta varor och onämnbara samt en guldsmed. När du passerar nr 27 ska du kolla på fasaden på höger sida. Där sitter en stentavla som anger den gamla gränsen mellan Uppland och Södermanland.

Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.

Det är kul att leta efter gamla butiksskyltar på Västerlånggatan. Innanför några är det fortfarande samma typ av verksamhet medan andra bara behållit de gamla skyltarna.

Ellen leder oss ner på Gåsgränd för att titta på det lilla fina torget. Där finns också en av Sveriges bästa skomakare, Framåt, anno 1945. Och med skomakare menas i det här fallet att de gör ”skräddarsydda” skor, om man kan säga så.

Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.

Fortsätt Västerlånggatan till Salvigränd och vik ner till vänster. Där, i den legendariska krogen Rosengrens Källare, ska man äta lunch tycker Ellen. Tyvärr är krogen nedlagd sedan länge, så vi får gå ner mot Riddartorget med Riddarhuset och Högsta domstolen. Man kan om man vill ta en sväng upp längs Storkyrkobrinken för att kolla var den berömda Restaurang Cattelin låg, inte för att äta utan för att göra ett besök i det vackra Riksdagsbiblioteket som ligger vägg i vägg. Det är öppet för allmänheten.

Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.

Riddarholmens hemlighet – ett mål på Svea Maträtt

Ellens lista över sevärda hus är lång, men vi lämnar platsen där Axel von Fersen blev lynchad och ihjälslagen och skrider över bron till Riddarholmen. Varje byggnad på holmen andas svensk historia. Riddarholmskyrkan, Birger Jarls Torn och det gamla riksdagshuset för att nämna några. Rakt fram på torget syns Wrangels stora palats. Efter branden av slottet Tre Kronor 1697 fungerade palatset som residens för kungahuset. Så var det i 57 år fram till 1754 när det nuvarande slottet stod klart. Det var även i Wrangelska palatsets källare som Anckarström lär ha suttit fängslad efter det att han skjutit Gustav III.

Idag inrymmer palatset Svea Hovrätt, och om man går in till vänster och nedför trapporna kommer man till Svea Maträtt. En lunchrestaurang öppen för alla. Här kan du få äta mellan kändisadvokater, storförbrytare och förläggare från Norstedts förlag. Även ett brottmål måste göra avbrott för ett mellanmål.

Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.

Ta en sväng ner på Riddarholmskajen och beundra en av stadens finaste utsikter.

På väg tillbaka mot Tunnelbanan vid Mälartorget passerar du det rosa renässanspalatset med sin dubbelportal. Det är Petersenska huset, f.d. Piperska palatset, från 1659.

Livrustkammaren har flyttat hem till Kgl. Slottet

När vi var i Nordiska Museet för några dagar sedan berättade vi att Livrustkammaren från början fyllde hela deras nedervåning mellan 1906 – 1977. Men 1978 fick kungadömets gamla klenoder ett nytt museum i källaren på Kgl. Slottet. Livrustkammaren låg från sitt öppnande 1628 i slottet Tre Kronor, men har sedan 1691 flyttat runt i staden. Nu är man äntligen hemma igen. Fri entré nere i Slottsbacken.

”Vad Livrustkammaren först och främst skänker oss svenskar är en livfull och givande repetitionskurs i svensk historia”. Många av föremålen som Ellen särskilt nämner, ställs fortfarande ut. Här inne hittar du Karl XIIs hatt med skotthål vid tinningen. Gustav III väst som han bar när han blev mördad på maskeradbalen. Gustav II Adolfs häst och älghudskyller från slaget vid Lützen. Men också mindre blodiga saker som krönings- och bröllopskläder och V-Gurras tennisdräkt.

Konungars död och kunglig hobby om vartannat.

Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.

Vi har bara turistens största nöje kvar – shopping

Nu har vi i sju blogginlägg berättat om hur man kan turista i Stockholm som på Ellen Rydelius tid 1930 och med guideboken Stockholm på 8 dagar. Vilket skulle bevisas. Det åttonde, och sista inlägget, kommer att handla om shopping i Stockholm. Där måste väl Ellen ändå gå bet. Den som läser får se.

Presstopp: Nu har Corona-viruset satt tillfälligt stopp för vidare promenader. Vi får se när de kan bli av.

Kolla gärna tidigare bloggposter

Den “gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

PS. Vi kan redan nu avslöja att nästa tågresa går till Göteborg och Borås. Svemester är ett bra alternativ i dessa tider.

Den ”gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

10 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Utställningar & muséer

Idag får det räcka med en halv dag; Kungsträdgården, Blasieholmen, Skeppsholmen, Grand Hotel och Nationalmuseum. Vi följer Ellen Rydelius bok Stockholm på 8 dagar, 1930, men vi orkar inte hålla hennes tempo.

Vi börjar vår promenad där folk brukade sammanstråla förr, vid Tornbergs ur på Nybroplan, som stått där på sin pelare sedan 1916. Genom Berzeli park kommer man förbi Berns Salonger och Berzeli-Terrassen, ställen som Ellen rekommenderar, men som vi inte har tid med idag. Sen kommer vi ut i Kungsträdgården. Vi svänger upp mot NK och viker in på Västra Trädgårdsgatan. Där beundrar vi Ivar Kreugers ståtliga tändstickspalats från 1928. Ellen kallar den för en ”arkitektonisk skönhet med ett inre som är ett mönster av modern saklighet och förnäm smak”. 1930 fanns världens enda tändsticksmuseum där med 7800 etiketter från världens alla hörn. Samlingen är nog grundligt förskingrade idag. Däremot finns Kreugers kontor kvar, liksom det ståtliga styrelserummet. En fullständigt magnifik lokal som vi fick tillfälle att se vid en visning 2012, när Vintagemannen var nästan nyfödd.

Johan Peter Molin – skulpturernas mästare

I Kungsan ska man se Molins fontän från 1873 och statyn över Karl XII. Så vi lydde Ellen och tog några bilder. VintageQ satte sig och läste på i guideboken om de mytiska motiven på fontänen. Karl XII är också gjord av Johan Peter Molin, en av tidens största skulptörer. Den avtäcktes 1868, på dagen 150 år efter karolinerkonungens död. (Se mer om hans hatt i nästa blogginlägg.)

Grand Hotell – här ska man bo och äta

När man ”hemestrar” sparar man ju mycket pengar, både för själva resan och på hotellkostnader. Då får man pengar över till att äta gott. Ska man följa Ellens lista på lämpliga restauranger bör man annars ha en ganska tjock plånbok. Men på väg till Nationalmuseum slank vi, på hennes inrådan, in på Grand Hotell. Vi valde Verandan på den vänstra sidan. Där serveras mycket klassisk svensk mat som smörgåsbord, Wallenbergare, Biff Rydberg, köttbullar och sånt, men eftersom vi är mitt i fastan just nu så valde vi fisk. Skreitorsken med riven pepparrot var en delikatess. Och inte alls så dyr som våra fördomar lurat oss att tro. Snygg utsikt också.

Efter lunchen styrde vi stegen mot Nationalmuseum. I parken utanför står ännu en skulptur av Molin – Bältesspännarna. Den göts för första gången redan 1859 och blev Johan Peter Molins genombrott som konstnär. Den var under en period oerhört populär, både i Sverige och Europa. Gustavsberg sålde t ex en minivariant under andra delen av 1800-talet. Till det nyöppnade Nationalmuseum beställde museet 1867 en kopia som nu står i parken utanför.

Framme. Nygamla Nationalmuseum glänser i eftermiddagssolen.

Fri entré på Nationalmuseum. Det är bara att gå in och se om vi kan orientera oss med hjälp av Stockholm på 8 dagar. För här inne måste mycket ha ändrats och flyttas om. På Ellens tid fanns t.ex Historiska museet på entréplanet. 2013-2018 var Nationalmuseum dessutom stängt för renovering och modernisering av basutställningarna. Återstår att se hur mycket av de tavlor och föremål som Ellen rekommenderar som fortfarande finns utställda. Här följer en bildkavalkad.

Jo då. Carl Larssons nationalromantiska målningar i trapphallen lyser som förr.

Gudarna Tor, Balder och Oden har bara blivit flyttade till ett bättre ljus

Rembrandts Claudius Civilis sammansvärjning som 1930 var museets mest berömda tavla har fortfarande en framträdande plats.

Dessa kända svenska ikonbilder är fortfarande lätta att hitta. De flesta hänger i kronologisk ordning.

Istället för att visa möbler och konsthantverket på plan 1 och tavlor på plan 2 står många pjäser integrerade med tavlor från samma tid. Inspirerande och mycket mer pedagogiskt tycker vi!

Museets samlingar har kontinuerligt kompletterats, och fram till mitten av 1960-talet är visas både konst & föremål. Men från 1965 visar museet enbart föremål. Vi tycker att det är synd och lite märkligt. Man kunde väl lånat in målningar från Moderna Museet.

När vi ser planen över våning 2 i guideboken ser vi att kartan inte längre stämmer med terrängen. Men A-konstverk är alltid A-konstverk och nästan allt Ellen tycker att vi ska se visas fortfarande.

Förbjudet område

1930 var Skeppsholmen och Kastellholmen fortfarande centrum för den kungliga svenska flottan och förbjudet militärt område. En matros stod och vaktade vid bron. Så det Ellen kunde skriva om fick hon bara se på håll. Idag är det fullt möjligt, ja rent av rekommendabelt, att ta en promenad ut på de fina kulturholmarna med muséer, musik och konst.

Fullriggaren HMS af Chapman, som gick av stapeln 1888 i England, användes av den svenska flottan som skolfartyg mellan 1915 – 34. Ellen kunde ju inte övernatta där, men sedan 1949 är det STFs tjusigaste vandrarhem.

Där det rosa Amiralitetshuset nu står låg Johan IIIs lusthus, så på den tiden kallades Skeppsholmen för Lustholmen. Ellen skriver också om sjöofficerarnas fina bostäder, både i Långa Raden och uppe på Kastellholmen. Här skulle man vilja bo.

Cirkeln är sluten.

Dagens promenad avslutades vid en annan av Stockholms berömda mötesplatser; Svampen på Stureplan. Den uppfördes först 1937, så det var före Ellens resa.

Har du hängt med på vår hemester?

Detta var det sjätte blogginlägget från vårt turistande i Stockholm med Ellen Rydelius som guide. Som du märker är en 90 år gammal guidebok fortfarande fullt gångbar i ordets bokstavliga mening. Nästa tur går till Gamla stan.

Kolla länkarna till andra poster.

Södermalm har goda utsikter

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

6 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Ellen Rydelius håller högsta fart genom Stockholm i boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Dag 3 ska man först hinna med hela Djurgården, både Thielska galleriet och Skansen på förmiddagen och Nordiska museet på eftermiddagen. Därefter ska vi gå på konsert eller teater på kvällen och dagen avslutas med middag på Strand Hotell. Puh! Det går faktiskt inte att hänga med i hennes tempo. Vi får dela upp programmet på flera dagar. Vi har redan bloggat om Djurgårdsstaden och Skansen. Idag koncentrerar vi oss på muséerna.

”Ta bussen klockan tjugo i elva från Nybroplan ut till Thielska Galleriet vid Blockhusudden”

Ellen är mycket förtjust i bankiren och konstmecenaten Ernst Thiels palats, ritat i jugendstil av Ferdinand Boberg, som ligger längst ut på Djurgården. Det är skapat för hans enastående samling av skandinavisk konst från tiden runt sekelskiftet 1900. En mycket charmerande byggnad som både var privathem och konsthall redan från början. Sen kom han på obestånd efter första världskriget och Thiel blev ruinerad. Staten fick ta över både hus och samlingar redan 1924. Och det var kanske tur det, för helheten står nästan orörd fortfarande.

Konstsamlingen är ett koncentrat av vad som var provocerande modern konst 1907. Redan 1930 hade smaken ändrats. ”Vad som då var opposition och hårresande nyheter, te sig nu som en skola och de ledande bland dessa en gång hånade och föraktade opponenter bär namn som har europeisk berömdhet.” Konstnärerna är Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Ernst Josephson, Eugen Jansson, Karl Nordström, Nils Kreuger, Richard Bergh ”och bland utlänningarna norrmannen Edvard Munch och dansken Vilhelm Hammershöi.” Alla konstnärer i miljonklassen på auktionshusen idag.

Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun. Den bytte Thiel till sig från Folkets hus i Stockholm mot en skulptur av en hamnarbetare.

Många Munch, Carl Larsson och Liljefors är det, men bara en vintageman.

Här kan du fördjupa dina kunskaper och läsa om vad de har på G just nu; Thielskas hemsida och på Wikipedia.

”Nu kan man till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska och Skansen”

När man rest sig ur Gustaf Fjæstads monumentala skulpterade eksoffa i stora honnörsrummet eller unnat sig fika i bankirens matsal (vårt tips), förslår Ellen att man ska promenera tillbaka. ”Nu kan man mycket väl till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska galleriet och Skansen. Det är en styv halvtimmes promenad längs stranden och genom Djurgårdens ekbestånd på bekväma vägar.” Man går förbi Wallenbergs Täcka udde, Manilla, både skolan och Bonniers konstsamling, Prins Eugens Waldemarsudde, som på hennes tid fortfarande var bebott av målarprinsen, och andra fina djurgårdsbyggnader på väg till Skansen och Nordiska Museet. Eller så tar man norra vägen över Djurgårdsbrunn, Rosendals slott, Rosendalsterrassen fram till Skansen, vars huvudentré då låg vid Hazeliusporten.

”Men det kanske är säkrast för att spara på krafterna att telefonera efter en bil.”

”Den som föredrar att susa fram genom landskapet i sin eleganta Chevrolet eller Isotta- Franschini, må naturligtvis följa sin smak”, skriver Ellen lite ampert.

Erik Åkerlund hade en Isotta-Fraschini 1930. (Fotot lånat från Automobilhistoriska Klubben som berättar att den hade två karosser när den levererades 1926, en täckt och en öppen. Här ombyggd till en tredje version med en Coupé-de-ville-kaross.) Åkerlund var publicist, förläggare och entreprenör och bodde i en flott villa i Diplomatstaden. Han startade tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund och ägde en tid både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. När han sålt tidskrifterna till Bonniers 1929 startade han förpackningsjätten Åkerlund & Rausing.

Fotnot. Vi undrade nyfiket vad det var som låg bakom att Ellen explicit nämner ett så ovanligt bilmärke. Vi har utifrån boken Vi romantiska resenärer, som handlar om Ellen Rydelius liv som journalist och guideboksförfattare, förstått att hon som ensamstående mor understundom hade det lite knapert och begärde förskott från Albert Bonniers förlag. Så vi googlade på bilmärket Isotta-Fraschini och då började fantasin skena. Det kan ju inte ha funnits många lyxbilar av den här modellen i Stockholm på Ellens tid. Vem var det som fick ett tjuvnyp av hennes syrliga formulering? undrar vi. Det är kul att försöka läsa mellan raderna.

Vackra promenader under gamla ekars djupa grönska.

Vintagemannen och VintageQ gör ofta turer ut på Djurgården. Promenader till fots eller på cykel. Och alltid rätt klädda.

Framme vid Nordiska museet, slottet för folkkonst

Vi gick direkt till Nordiska Museet (för Skansen har vi redan besökt i förra blogginlägget). Där kan det väl inte vara mycket som stämmer i 90 år senare? Både ja och nej. Gustav Wasa kan man lita på. Han tronar fortfarande mitt i stora hallen. Carl Milles jättestaty fascinerar som i fornstora dar.

Livrustkammaren fyllde på den tiden hela nedervåningen

Det museet har ju flyttat till Kgl. Slottet. Mer om det en annan dag.

I Fack O i stora hallen kunde man förr se Karl XIIs uniformshatt med kulhål i. Idag fikar man där. I andra fack är det lekrum, tillfälliga utställningar, mm. Man kan bara ana hur det såg ut på Ellens tid.

Några möblerade miljöer finns kvar

Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott, 1680-tal, fanns även på Ellens tid.

Det finns faktiskt interiörer som ännu står så gott som orörda. På våning 4, med möbler och inredning känner man fortfarande igen sig, även om flera ”årtionden” har krympt och andra har tillkommit. Då slutade det med 1800-talets nyrokoko. Nu upplever vi miljöer från hela 1900-talet. Ett museum som följer med sin tid.

En ny miljö är folkhemslägenheten från 1940-talet som fyller ett par av ”facken” nere i stora hallen. Där inne är det verklig vintagekänsla. Som att komma hem, typ.

Leksaker är inte lika hett som förr

När VintageQ var barn var det en avdelning som drog: dockskåpen och leksakerna på plan 3. Ellen skriver att den är ”särskilt roande, även för vuxna barn.”

När gammalt blir modernt

I det smala galleriet bakom Gustav Wasa finns en rest av det gamla museet kvar. Här står några montrar från museets originalinredning 1907. Då fanns ingen elektrisk belysning i huset, utan föremålen belystes enbart av dagsljus från fönstren. Montrarna är fortfarande fulla av skojiga saker. Vintagemannen & VintageQ tycker sig se en spirande museitrend där man plockar fram föremål från förråden för att visa dem igen. Fast numera heter montrarna inte montrar utan containers, tidskapslar eller liknande.

De flesta avdelningarna har blivit uppdaterade och omgjorda, t ex den med allmogekonst Det vann den säkert på. Nu heter den Folkkonst och är jättefin och finns på plan 4.

Var ska man äta traditionsrik mat om inte på Nordiska Museet?

Igenkänningen är också hög i avdelningen med Dukade bord på plan 3. Bordet med svanen har i alla fall Vintagemannen sett i hela sitt liv.

Den dag vi besökte museet var det fettisdagen. I avdelningen Traditioner på plan 3 kunde vi läsa om fastlagen och fettisdagen med fastlagsbullar och hetvägg. Gissa om Vintagemannen blev lycklig när han kunde få sin vetebulle med varm mjölk och kanel nere i restaurangen.

Vintagemannens dojor är faktiskt utställda på museet just nu

Idag finns det flera tillfälliga utställningar. En av dem handlar om brittiskt inflytande i Nordisk klädedräkt. Till den har Vintagemannen lånat ut tre par skor som det var kul att återse. Gå till plan 3 och kolla.

Påfyllning av Vintagemannens mat

Vi avslutade museibesöket med att dyka ner i museets bibliotek på plan 1. Här lånade vi böcker om kristidsmat från 1940-talet. Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Idag skulle nog Ellen ha besökt ett par museer till

Wasamuseet innehåller ju en sevärdhet i världsklass och Valdemarsudde har nästan alltid någon intressant utställning. Vi är ganska övertygade att hon fört oss dit också. Liljewalchs konsthall nämner hon kort. Vad hon skulle tycka om Abba-museet vågar vi dock inte ha någon uppfattning om.

Följ oss på vår Hemester i Stockholm.

Du har väl sett Vintagemannens tidigare blogginlägg från vårt turistande i vår egen stad? Här det fösta om Djurgården: I Bellmans fotspår till Skansen Sen finns det tre till att läsa.