#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Repris från 2020: Helgonets vilda jakt på mat i Fjärdhundraland.

15 juni, 202114 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Film & teater, Mat och sånt, Resor

Ett av de starkaste skälen för att åka till Fjärdhundraland är all den goda maten. Här finns många mathantverkare som är värda ett besök. Vi beslöt oss för att testa utbudet genom att ge os ut på en liten turné för att plocka ihop en läcker picknicklunch till nästa dag. Häng med på turen när vi fångar mat.

Redan kvällen innan gjorde vi ett stopp hos Sörgården Grönt för att handla tomater och gurka. De klarar sig nog i bilen över natten, tänkte vi, så nyplockade som de är. Gurkan fick vi direkt från plantan och sen valde vi en mix av tomater i olika färger och storlekar i den lilla gårdsbutiken mitt i ett av växthusen. Familjen Lindström har drivit den KRAV-märkta odlingen sedan 2004. När vi kom var Rebecka fullt upptagen med att göra klart beställningar för utlämning på Rekoringen i Västerås. Det är så Sörgården säljer, via Rekoringar och Bondens marknad. Och så finns det några lyckliga butiker i Mälardalen som också får leveranser från dem.

På ostfronten mycket nytt, korv och bröd till exempel

Sverige har på senare år fått många lokala ostproducenter. Det är verkligen ett gott tillskott på matmarkanden. Här i bygden finns flera som gör goda ostar, både på get- och komjölk.

Första oststoppet blev Vallgarns gårdsmejeri. Gården har anor från 1600-talet. Tomas köpte den 1997 och 2005 började han med osttillverkning. Från början hade han egna getter, men numera köper han mjölken. Att ha både djur och ysteri blev för mycket jobb. Idag betar en grupp jämtgetter där för att hålla markerna öppna. Liksom Sörgårdens Grönt säljer Vallgarns Gårdsmejeri via Rekoringar och marknader och hos några få återförsäljare. Efter provsmakning och ett samtal om kärleken till djur, småföretagande och Rekoringarnas välsignelse för oss stadsbor fick vi med oss en av VintageQs favoritostar, vit caprin och en blåmögelost gjord på komjölk. Eldost (typ en svensk Halloumi) verkar vara årets stora succé för alla små ostproducenter.

En av Kristofers lyckligt bökande Linderödsgrisar

Inte långt från Vallgarn ligger Franzéns Charkuterier. De tillhör charkeliten i Sverige. Kristofer Franzén blev grisbonde & charkuterist på heltid 2010. Han intresserar sig enbart för Linderödsgrisar. De går ute året om, bökar fritt i hägn och växa långsamt. Av den råvaran gör han hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier som blivit en stor förebild i matsverige. Det blir gott, riktigt gott! Inte undra på att stjärnkrögarna upptäckt hans produkter. Vi fick med oss Munchner Leberkäse och lufttorkat ytterlår. Vill du handla på ett ställe närmare dig än gårdsbutiken så är Rekoringarna i Uppsala och Enköping ett alternativ. Kristoffer levererar även till Stockholm varannan vecka.

Längst österut i området, vid vägs ände, hittar vi Bergets Gård pasta & bröd. På en gavel i den gamla ladugårdsbyggnaden haspar vi av en liten dörr och förser oss själva ur den välfyllda frysen. Det ska nog hinna tina till morgondagens lunch. Vi tog ett ekologiskt valnötsbröd och några kanelbullar till fikat. Betalar gör man med Swish, som på de flesta platser. Ibland bakar Oliver pizza för avhämtning. Vi har förstått att den är sanslöst god och hoppas kunna pricka in en pizzautlämning vid nästa besök.

Dags för nästa ysteri; Skogsbackens ost. Marih & Ramon är ett ambitiöst par som 2010 sadlade om till att bli ostproducenter. På en åker i sydläge har de ”planterat” en stor solcellsanläggning, så nu drivs deras kylrum och mejeri med egen el. Kul att se. Det breda sortimentet säljer de till restauranger och konferenshotell. Bland kunderna finns bl a Långbro värdshus och Thoresta Herrgård. För oss vanliga dödliga har de en gårdsbutik. Efter att ha smakat oss igenom sortimentet valde vi en grönmögelost, en Lille Don och en Don Ramon till vår picknick.

Ingen trängsel. Vi lyckades äta ute varje dag

Till i vintras drev Marih & Ramon också Salnecke Slottscafe på andra sidan Lårstaviken, alldeles öster om Örsundsbro. Nu är det Jörgen och Jessica som står för ruljangsen. Här passade vi på att äta lunch, även om vi var rätt mätta efter all provsmakning på förmiddagen. Salnecke är ett utmärkt ställe att stanna och luncha vid. Cafét är inrymt i slottets gamla ladugård. Utsikten är fin och det finns många luftiga uteplatser att sitta på.

Resta gård får ni inte missa, sa dom som visste till oss. Det är en ambitiös satsning på att bygga en småskalig, ekologisk gård med olika sorters djur av gamla lantraser. De har även grönsaksodling. Hit åker skolor och förskolor på besök. Vi väntade oss en ”nära ko- och gris- och lammupplevelse”, men på väg dit öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner. På Resta är de flexibla, så istället för en djurupplevelse fick vi en smakupplevelse i deras café i den gamla kvarnen tvärs över vägen. Vi provade mjölk och fil ”to die for”. Till picknicken dagen efter fick vi med både mjölk, fil, yoghurt och chokladmjölk. Smaskens!

Det är nu Helgonet kliver in på arenan.

Lyssna på den välkända signaturmelodin.

Helgonet, Simon Templar, är känd från TVs barndom och gick som serie mellan 1962 – 69. Här tränade Roger Moore på att vara tuff TV-agent långt innan han blev James Bond. Och så körde han en vit Volvo P1800, vilket vi svenskar var mäkta stolta över.

Vi har fått låna vår P1800 av Mats i Enköping. Vilken generös handling, att låna ut sin lilla pärla från 1965 till Vintagemannen. Bilen passade utmärkt till vår tradition att resa med gamla guideböcker och vi fick gräva en stund i vår egen garderob och rekvisitaförråd för att få ihop tidtypiska kläder och attiraljer från tidigt 1960-tal.

Här står vi utanför Örsundsbro bio. Den invigdes 1925 och blev en sådan succé att den byggdes ut i flera omgångar. Som mest fanns 200 sittplatser. Men 1961 var det roliga slut. Kommunikationerna till Uppsala hade blivit bättre och dessutom satt folk hemma och såg på TV så bion lades ned. Fast bara tillfälligt, för 1987 tog en grupp entusiaster sig an uppgiften att renovera och återställa biografen. Sedan 1992 visas film där igen. Den är nu Sveriges bäst bevarade biograf från 1920-talet.

Den gamla Garbo-affischen låg kvar på vinden.

Eldsjälen och docenten i ekonomisk historia vid Uppsala universitet Göran Ulväng visade oss runt och berättade att huset först byggdes som snickeri av Edvard Johansson, men att sonen Elis med stort filmintresse övertygade farsan om att flytta ner snickeriet (som nu är museum) i källaren och låta filmens förtrollade värld ta över där uppe. Filmerna kom med den ambulerande maskinisten kallad ”Bio-Paul” som hade projektorn med sig. Den allra första filmen som visades var Fyrtornet och släpvagnen. Publikrekordet har Kalle på Spången med 473 betalande. De körde filmen gång på gång tills kön var slut. Föreningen gamla bion i Örsundsbro står nu för verksamheten. I dessa Coronatider har de ställt in sommarens biokvällar. Ingen bio = inga intäkter, så stöd en föreningens kulturgärning genom att bli medlem i den eller donera pengar till renoveringsprojekt. Kolla föreningens hemsida.

Helgonet och TV:n blev bions död. Den lades ned samma år som P1800 lanserades.

Efter denna upplevelse fräste vi vidare till Wiks slott, en borg med ursprung i 1400-talet, där vi både åt och sov gott. Men mer om det i nästa blogginlägg som också kommer att handla om de medeltida kyrkorna som det kryllar av här i bygden. Vintagemannen Albertus Fluctor ser fram emot de drastiska målningarna av den berömde Albertus Pictor.

Du har väl sett våra tidigare blogginlägg från Fjärdhundraland? Det har blivit tre stycken redan. Kolla gårdagens naturupplevelser här.

Vintagemannen är ännu flitigare på Instagram och Facebook. Följ oss gärna där också.

Tredje dagens rundtur i jakt på mat

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Repris från hemester 2020: Med fåglar och vintage i kikar´n gav vi oss iväg

12 juni, 202112 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Vi fick en verklig rivstart i Fjärdhundraland; först en av Sveriges finaste fågellokaler, sen fick vi låna en Volvo P1800 och så avslutade vi dagen i en vintagebutik i världsklass. Hör här.

Vi hör till dem som gärna kör ”gamla vägen”. Det är trevligare att glida fram i sakta mak på krokiga små vägar än brumma fram i omänsklig fart på motorvägen. Från Stockholmshållet kan du svänga av på gamla Riks 13 vid Bålsta. Dit tar det inte ens en timme. Det första du då möter i Fjärdhundraland är Upplands minsta kyrka, Yttergran. Den är från 1100-talet och så liten att en normalstor kista inte får plats i koret.

Med en rulle Agfacolor och en mockajacka är en resebloggare beredd på allt.

Gå ut och ät. Köp din matsäck.

Det finns många små idylliska butiker och caféer i Fjärdhundraland, Sussis t ex.
.

Lagom på vägen till förmiddagens utflyksmål, Hjälstavikens naturreservat, stannar vi på Sussis Gårdsbageri för att proviantera. Picknicklunch är ett bra sätt att undvika trängsel i dessa tider. Sussies bröd & kakor är kända över hela Fjärdhundraland, och det förstår vi. Utbudet passar en vintageman, det är surdegsbröd, knäckebröd och så ”äldre sorters kakor” som rulltårtor och småkakor. Sussie har bakat i hela sitt liv, som barn tillsammans med mamma & farmor och senare i livet på flotta kursgårdar. 2011 öppnade hon eget bageri hemma på gården och 2018 ett café i några av husen. Vi fyllde ryggsäcken med mackor och andra godsaker och fick termosen fylld med kaffe.

Vem skjuter svanar här?

En jättefint rastställe, inte bara för fågelskådare

I vår guidebok Vad ska man se i Uppland från 1961 står det att: ”Hjälstaviken är en fågellokal i rang med Tåkern”. Naturreservatet har mycket att erbjuda, både för erfarna ornitologer och för en Vintageman som på amatörers vis delar in fåglar i tre kategorier; rovfåglar, sjöfåglar och pippifåglar. Vår guide, den erfarne ornitologen Mats Brisegård, som känner Hjälstaviken som sin egen ficka, bjöd oss amatörer på en ljuvlig naturvandring i det fina försommarvädret.

Hjälstaviken ligger nära Ekolsunds slott. Gustav III besökte ofta Ekolsund. För honom var det en fridens ort, där han kopplade av med en liten utvald hovkrets. I naturreservatet ligger hans favoritställe för brunch, Parnassen. Den är egentligen en jaktpark från 1600-talet anlagd enligt fransk modell, med nio siktgator som strålar ut från en mittpunkt med utsikt över sjön. Om skytten stod på kullen i mitten var det garanterat träff när drevkarlarna föst fram viltet. Gick det inte på första försöket så fanns det ytterligare åtta gator att skjuta i. En annan kung, Oscar II, brukade jaga knölsvan från en flatbottnad eka ute i viken. Ett privilegium som bara kungen hade.

Här stod jägarna och kunde skjuta ner i siktgatorna.

Blandad natur att vandra i: ädellövskog, barrskog, ängar och vass. Mycket vass. Bara 8 km runt hela sjön.

Hjälstavikens naturreservat är väl anpassat för turister. Det finns skyltar, fågeltorn och en lång spång genom vassen för att man ska komma fåglarna nära. Men som Vintagemannen alltid har sagt; fåglar ska man lära sig med öronen, inte med ögonen. Det är fantastiskt att gå där med en expert som hela tiden säger; Hör ni, en sävsångare, och där en rörsångare. Det är ju lite svårt att upptäcka de små kamouflagefärgade fåglarna ute bland vasstråna.

Längst ute på spången finns ett gömsle under tak där du kan hänga med din kikare eller teleobjektiv för att ”skjuta” egna svanar, tranor, gäss, tärnor eller sångare, allt medan den bruna kärrhöken svävar över ditt huvud. Trodde du att det bara är Hornborgasjön som bjuder på ett skådespel med tusentals rastande fåglar? Då har du fel. I Hjälstaviken stannar både tusentals tranor och ännu fler gäss.

Bästa stället att parkera är vid Parnassen, men om du enbart är ute efter ett bra picknickställe så parkera vid Jungfrulunden och gå en liten promenad upp på Kvarnbergets topp. Därifrån har man en vidunderlig utsikt, ända till Enköping faktiskt. Vi satte oss ner och åt vår picknick på berget. En sällsynt bra plats för en lunch. Och så ett sista tips – glöm inte kikaren!

Enköping -närmare kommer du aldrig

Efter lunchen styrde vi mot Enköping – Sveriges närmaste stad. Inom en radie av 12 mil bor nästan en tredjedel av Sveriges befolkning. Det var i Enköping vi fick låna en Volvo P1800 av en annan Mats. Så generöst och modigt att låna ut sin raritet. Vintagemannen försäkrade att han är bättre på bilkörning än på fåglar. Får man låna en så tjusig bil gäller det att vara ståndsmässigt klädd – så vi bytte mockajackorna mot kavajer.

Ska sanningen fram är det bara en Volvo Amazon i frän kostym. Ingen sportbil direkt.

Sportkänsla. Med spaken till höger lägger man i överväxeln. Den behövs på landsväg.

Under 1400-1500 talet var Enköping en viktig handelsstad. Mycket av den staden har brunnit upp – senast det brann rejält var 1799. Under 1800-talet blev staden känd som Pepparrotsstaden eftersom den var en av de städer i Sverige där man odlade mycket pepparrot. Nu är Enköping parkernas stad. I staden finns 17 idéträdgårdar, till glädje för varenda villaägare, sommarstugeägare och balkongodlare som vill inspireras för att sedan susa runt mellan handelsträdgårdarna i Fjärdhundraland och förverkliga sitt trädgårdsprojekt. Turistbyrån i stan brukar ha guidade turer runt trädgårdarna, men i år är de pga Corona inställda. Vi hoppas på ändring.

Trädgård, pepparot samt café

Mitt emot turistbyrån ligger två små pittoreska hus. Ett av dem var tidigare tingshus i Torstuna, men flyttades till Enköping efter branden 1799 för att bli bostadshus.

I det ena huserar Pepparotsstadens trädgård och hantverk som saluför trädgårdsprylar, växter och hantverk. Den drivs av Lena Månsson och Elisabet Lind. Lena var med och startade trädgårdsmästarutbildningen i Enköping och Elisabet har guidat besökare i Enköpings parker i över 20 år. Butiken är värd ett besök och om man hör med dem kanske de kan ordna egna trädgårdsvandringar i sommar.

I det andra huset finns Café Samt. Där fikade vi. Lia som driver Samt har en väl genomtänkt matfilosofi och allt är lagat från grunden. Vintagemannen har bara ett ord; smaskens! På ovanvåningen driver hennes man Tommy musikaffär full med akustiska gitarrer. Innan vi lämnade cafét kom vi överens om att vi skulle komma tillbaka dagen efter och få en liten middagslåda med oss.

Vintage tur och retur

VintageQs byxor från Hettemarks guldålder har hittat hem igen.

För en vintageintresserad dam är Hettemarks ett känt varumärke. Här syddes kappor och damkonfektion ända till 1985. En ny modern fabrik byggdes 1944, men nu är den kraftigt ombyggd till bostäder. Vi avsatte definitivt för lite tid i Enköping så vi kommer snart tillbaka.

Tag din stol och gå

Ut på vägen igen, västerut förbi Hummelsta, och nästan vid gränsen mot Västmanland ligger Broby gård. Vill du äta eller fika och sen köpa med dig den antika stolen du sitter på är det här du ska rasta. Du kan förresten köpa med dig hela bordet, tallrikarna och glasen också. Eller några andra av alla de prylar som de säljer inne i den gamla ladugårdslängan.

Vintagemannens hovleverantör

Dag 1 avslutades på ett av Vintagemannens favoritställen – Lata Pigans vintagebutik i Vela. Den är en av de bästa i hela Sverige, ren världsklass. Maggan som driver stället är gammal ”textilare” från Konstfack. Hon har hållit på länge och har med expertögon köpt på sig en fruktansvärd massa vintagekläder från alla årtionden. Inte undra på att rekvisitörer från filmbolagen åker hit och köper på sig inför nästa säsong av Vår tid är nu, eller vad det kan vara.

Gissa om vi hittade nåt den här gången. Jo, lite smått och gott; en skräddarsydd kostym, ett par golfbyxor, två par dambyxor, en sportjacka, en toppluva, ett par vantar, flera skjortor, en tweedkavaj samt en färgglad sextiotalstermos.

Lika imponerande är hennes lager av tyger från 1900-talet. Säger dig namn som Viola Gråsten, Sven Fristedt, Elsa Gullberg, Vicke Lindstrand, Stig Lindberg, Verner Panton, Marjatta Metervaara, något så förstår du. Till Maggan kommer utställare från hela landet för att låna eller köpa tyger.

I smedjan finns det gott om plats för fem sömmerskor åt gången

Bara 3 km fågelvägen från Lata Pigan ligger Teda Art Project . Här kan du förverkliga din dröm och sy en 50-talsklänning, eller en i 70-tals modell, eller pröva på en remake med Eva Karlsson som handfast stöd. Klänningssmide kallar hon det, eftersom hon håller på i sin fars gamla smedja. Så vill du inte susa runt på vägarna i Fjärdhundraland så åk på ett corona-säkrat 2-dagars kollo med dina bästa vänner.

Om du inte redan har ”det där tyget” så åk först till Lata Pigan och köp ett fräsigt tyg.

Den första dagens kväll avlutades med en utsökt middag hemma hos Lata Pigan och sen körde vi direkt till vårt första boende – hästgården Jädra Gård alldeles norr om Enköping. Där fick Vintagemannen gosa med en häst, gamla Zelma som är 20 år och stallets Grand Old Lady. Men mer om det i nästa bloggpost.

Om du vill fara i våra hjulspår i Fjärdhundraland

Har du läst vår första bloggpost om Fjärdhundraland? Där får du en överblick.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Favorit i repris: Där kyrkorummen blir seriemagasin

9 juni, 20219 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Arkitektur, Resor, Uncategorized

Ett reportage från Fjärdhundraland vid denna tid 2020. Aktuellt idag också.

Idag är det dags för stora kyrkoturen. Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är trots allt alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Vi ska hinna med minst fem stycken och dessutom en fin bygdegård innan dagen och den här svemestern är över. Vi har läst på ordentligt, bl.a. i Allhems pampiga bildverk Uppland från 1964 och STFs böcker.

Bibelns berättelse on Jona i valfiskens buk i Härkeberga (ur STFs Årsbok 1935)

Tack Gudmund Frenskar, kyrkomusiker i Fjärdhundra, för att du följde med oss hela dagen och ordnade med kyrknycklar och spelade fin musik på orglarna. Tack också för att du anslöt i 60-talsmässig klädsel.

Fuga av Dieterich Buxtehude (1637 – 1707)

På Wik blev vi intervjuade i Radio Upplands morgonprogram om vår svemester i Fjärdhundraland. Så det var bara att stiga upp med tuppen. Vilken tur att vi sovit så furstligt den natten. Du kan lyssna på inslaget här.

Wik gick i arv i 600 år, sen…

Wiks slott har legat där vid en vik i Mälaren sedan 1200-talet. Gustav Vasa belägrade slottet i ett helt år 1521 utan att lyckas inta det. Det nuvarande utseendet är ganska modernt, dvs från 1600-tal och 1850-tal. Efter att slottet gått i arv i 24 generationer och alla adelsätter flyttat ut såldes det 1912 till bankiren Alfred Berg. Senare köptes det av Uppsala Läns Landsting som bedrivit folkhögskoleverksamhet här sedan 1925.

På senare år har man också fräschat upp delar av anläggningen till ett modernt och hotell och konferensslott. Vi fick en intressant guidad tur genom slottets olika källare, hemliga lönntrappa i slottsmuren och pampiga riddarsal. I det gamla elevhemmet And, uppkallat efter den förste kände ägaren Israel Andreasson And, fick vi ett nyrenoverat och flådigt rum bara ett par meter från Lårstaviken nedanför. På Wik finns både en stor parkanläggning, äppellund, ett sommarfik och en egen badplats. Mälaren var dock lite för kall för oss idag.

Tid för smakminnen

Genom vårt senaste sidoprojekt Vintagemannens Mat har vi kommit i kontakt med Marloes Öhrnell som driver matbloggen Smakminnen.se. Hon bor i Örsundsbro, så vi stämde middagsträff med henne på Wik och förde ett livligt samtal om smakminnen och mat förr i tiden. De kunde laga mat från grunden då, något som aldrig blir omodernt, och kan vara bra att kunna nästa gång det blir en livsmedelskris.

Middagen på Wik bestod av en spännande sparrisrätt med lokal eldost och en välstekt lokalfångad biff med risotto. Smaskens. Till efterrätt fick vi något otippat som ni måste pröva, nämligen syrénsorbet. Man utgår från en saft gjord på vita syrener. Det är bara att ta ett recept på Fläderblomssaft och byta ut flädern. Jättegott blev det. Sen sov vi gott!

Det medeltida ljuset i kyrkorna

Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Det är bara några fönstergluggar som blivit lite större, en orgelläktare kan ha tillkommit och så har bänkar blivit inställda. På medeltiden fanns det bara bänkar längs väggarna för gamla och orkeslösa att sitta på.

Om du har chansen att komma in i Härnevi kyrka, som just nu håller på att renoveras och därför är nästan tom inuti, kan du få en uppfattning om hur kyrkorummet måste ha upplevts i gamla tider. Det är dessutom en av de få kyrkor där Albertus Pictors målningar i taket är intakta eftersom de aldrig har varit överkalkade. Utan bänkar och andra inventarier kommer målningarna ännu mer till sin rätt.

Albertus Fluctor kollar in Albertus Pictor i Österunda

Albert Målare fick flest jobb

Albertus Pictor är vida berömd för sina drastiska målningar. Det är nästan som att stå och läsa en serietidning i storformat. Bibliska scener blandas med helgonlegender och sedelärande uppmaningar om hur illa det kan gå om man har fel fokus, som vi säger idag. Det börjar redan i vapenhusen där den egenkäre syndaren får en uppsträckning eller påminns om hur högmodig han är på toppen av livshjulet.

Kom ihåg: Du är inte odödlig. Fallet för den högmodige kan bli stort.

Albertus Pictor, och hans verkstad, lär har målat nästan 40 kyrkor i Sverige. Många av dem signerade – det ökade statusen. De flesta ligger i Uppland och väldigt många i Fjärdhundraland. Mest berömd är Härkeberga kyrka. Där är det också mest generösa öppettider för turister. På Svenska Kyrkans hemsidor kan du se när de andra kyrkorna är öppna. Extra värda att se är Österunda, Härnevi, Yttergarn m.fl. Det finns också flera andra målarskolor som varit i farten i bygden, så Albert Målare måste ha haft hård konkurrens. I sevärda Litslena kyrka vann en annan mästare uppdraget.

Med en guidebok från 1600-talet

Vi hade förmånen att ha Herman Bengtsson från Upplandsmuseet som guide. Han vet allt om kyrklig utsmyckning från den tid då Albert Målare var i farten.

Herman började med att visa några bilder från 1684 då kyrkorna dokumenterades och avbildades på uppdrag av det statliga ämbetsverket Antikvitetskollegiet. Det är bara att konstatera att kyrkorna ser likadana ut idag som då. Våra guideböcker från tidigt 1960-tal funkar också bra, men det visste vi ju redan eftersom vi nästan alltid reser med gamla guider i packningen. De innehåller så mycket mer fakta än vad de moderna gör och är ofta roligare skrivna.

När SVT lockades till Veckholm

När vi kom till Veckholms kyrka stod Erik Leijonhuvud från SVT där och ville göra en intervju om vår svemester i vintagekläder och en Volvo P1800. Tänk vad en liten bil och kläder från sextiotalet kan väcka intresse. Reportern följde sen med oss runt på förmiddagen till Kungs-Husby kyrka och till Hemsta hagar där vi skulle äta lunch. Här kan du se ett av inslagen.

Veckholms kyrka är väl värd ett besök. Den står omnämnd i STFs guide som ”Trögdens domkyrka” och nog är den stor och pampig. Men så är det också familjen de la Gardie som bekostat delar av den och har ett stort gravkor utsmyckat i 1800-talsstil.

”Hejsan, hejsan”. Sveriges bilradio.

Du som läst vårt förra blogginlägg vet att vi dagen innan körde runt till många små lokala matproducenter och gårdsbutiker för att plocka ihop en god picknickmåltid. Gissa om det blev bra. Vi hade ost från Vallgarn och Skogsbacken, chark från Franzén, bröd och bullar från Bergets gård och Sussis bageri, Grönsaker från Sörgården och mejeriprodukter från Resta gård. Kaffetermosarna hade vi fyllt på Wik samma morgon.

Picknickplatsen valdes med omsorg. Hemsta hagar är ett vackert naturreservat med många fornlämningar, bl a den berömda hällristningen Brandskogsskeppet på vandringsavstånd.

Med Taffeln i gröngräset. Notera ryggstöden, en väldigt ovanlig finess.

Vi dukade upp på vårt lilla praktiska campingbord med fyra stolar. Ett sånt hade alla bilsemestrande familjer på 60-talet. Ur den praktiska friluftsservisen Taffel plockade vi upp muggar och tallrikar och små burkar med delikatesserna i. Den är designad av Jan Trädgårdh på firman Bernadotte & Björn. Vilken fest, vilken dukning och vilken miljö. Så ska en svemsterlunch spisas i coronatider. Kolla SVT-inslaget om våra kläder och vår utrustning

Härledgården med intressant historia

Torstuna hembygdsförening har normala år många arrangemang här

Ett av våra allra sista stopp på denna fantastiska resa var Härledgården som ligger längs Upplandsleden. Den är hembygdsgård sedan 1951 och i ett väldigt gott, nästan ursprungligt, skick från 1700-talet. Där ser man vad lite fattigdom kan göra för kulturarvet. Gården har aldrig blivit flyttad eller sönderrenoverad och inte har den brunnit heller. Irene Flygare, docent i agrarhistoria berättade om gårdens historia och om den kristna sekt med koppling till gården som kom att emigrera till Illinois i USA. Synd att gården är stängd denna coronasommar. Men det går att parkera där, gå runt och kolla och ha en picknick.

Även Kvekgården nära Örsundsbro och i Kaplansgården i Härkeberga är tyvärr stängda i sommar. Men det kommer väl fler somrar. Och vi kommer gärna tillbaka.

Så bye bye Fjärdhundraland för den här gången. Det har varit otippat bra och givande. Vårt nästa och sista(?) blogginlägg kommer att bli en 10-i-topplista med vad du inte får missa när du kommer hit. Vi ses.

Följ vår kulturella rundtur den fjärde dagen

Har du missat våra tidigare bloggposter från Fjärdhundraland så hittar du dem i Arkivet till höger. Kolla juni 2020.

Följ också Vintagemannen och Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Favorit i repris: Naturupplevelser på två ben och på två hjul

5 juni, 20215 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Natur, Resor

Här kommer det andra inlägget från vår resa i Fjärdhundraland 2020.

Den som förstår charmen hos enebackarnas och lerslätternas, runstenarnas och gråkyrkornas Uppland trivs förträffligt på och omkring de lugna och lagom kuperade vägarna mellan länsväg 262 och riksväg 12. Kombinationerna kan bli många, men mest givande är kanske färden mellan Skattmansölandets skogsbryn och den mjukt formade dalsänkan kring Örsundaån där man tom följer en sjöstrand och vidare längs Vånsjöåsen till Härnevi. (Ur STF Vad ska jag se i Uppland, 1961)

Var det den här rackaren som väckte oss i morse?

Vi bodde på lantgård den första natten. Hur funkar det? Måste man sova på höskullen som Rasmus på luffen? Nix, att bo på Jädra gård är som att bo på hotell men betala för vandrarhem, fast med en levande väckarklocka utanför knuten. Vilken osis att Vintagemannen inte äter ägg till frukost, för färskare än såhär kan det inte bli. Annars är det hästar och dressyr som gäller. Jädra har ett stort stall och ridhus där de håller professionella dressyrutbildningar. Som den erfarne hästkarl Vintagemannen är gick han resolut fram till Zelma, ett erfaret sto på 20 år. Hon hade varit med om värre, det märktes. Lojt log hon mot oss på hästars vis och böjde sig sen ner igen för att äta mer av försommarens friska gräs. Utöver hönsen och hästarna finns naturligtvis en traktor att gosa med. Vintagemannen avböjde en provtur. Han kanske trodde att sportbilskänslan skulle utebli.

I gamla Ryttarbostaden finns två fina lägenheter – vi sov på loftet.

Kan man åka hit bara för naturen?

Den här dagen ska ägnas åt naturupplevelser i Fjärdhundraland. Men först måste vi proviantera picknickmat till lunchen. Vi slingrade oss fram på småvägar genom det vackra landskapet till Landsberga gård mitt i Örsundaåns breda dalgång. För hundra år sen kunde man fara med båt dit, och sen skeppade de färsk mjölk ända till Stockholm.

Landsberga gård är ett ställe med anor. I Vad ska jag se i Uppland (1961) står den omnämnd som kungsgård med koppling till de medeltida ärkebiskoparnas Lagundsberg. Byggnaden som finns där idag blev färdig 1801 som boställe åt översten vid Upplands regemente. Det är ett pampigt hus som gjort för fest. Mitt i det kvadratiska huset ligger en stor balsal med två våningars takhöjd med ljus från en lanternin. Här får man ta i om man ska slå klackarna i taket. 1969 blev Landsberga gård byggnadsminne.

Idag är Landsberga en arrendegård i fjärde generationen under Statens Fastighetsverk. 1888 flyttade Henrik Sandqvist in och det är fortfarande familjen som driver. De är specialiserade på ägg och spannmål. Gården har också en stor och fin butik med café. Här säljs lokala hantverks- och matprodukter och närvärpta ägg och eget härmalet mjöl. Jo, de har faktiskt en egen stenkvarn och mal sitt mjöl på gården. Vi passade på att hamstra flera kilo av olika sorter till vårt projekt Vintagemannens mat. Även idag fick vi ryggsäcken fylld med go´saker. Deras specialitet är äggmacka med räkor. Den valde vi.

Du ser Nysätra, Fröslunda, Biskopskulla, Långtora, Simtuna, Fröshult och Torstuna härifrån. Det hörs att det är urgamla namn på socknarna.

Från kullen bakom mangårdsbyggnaden, som troligen varit en tingsplats och offerplats under hednatiden, har man en milsvid utsikt åt alla håll. Man ser sju kyrksocknar härifrån. Det säger inte lite om hur storslaget landskapet i Fjärdhundraland kan vara.

En folkskolelärares demonstrationsobjekt

Målet för vår vandring och lunch var Vånsjöåsens naturreservat. Det ligger längs Upplandsleden, som förresten firar 40-årsjubileum i år. ”Vånsjöåsen är alltför litet känd, men sällan finner man ett åskådligare exempel på en rullstensås och getryggen med sin fasta mark och sin fria utsikt är dessutom en utmärkt rastplats”. Det STF skrev 1961 stämmer fortfarande.

Att vandra på Vånsjöåsens rygg var för Vintagemannen att förflyttas till barndomen. Pappa folkskoleläraren skulle kunna ha gått omkring med lille Ingemar och berättat om istidens rullstensåsar, om järnålderns gravfält eller om backsippor och enebackar. Och om landhöjningen i Uppland som blir speciellt tydlig från åskrönet.

Vi bredde ut vår bilfilt i skuggan av en hög enebuske och njöt dagens matsäck. Sen lade vi oss ner och pustade i värmen. Vintagemannen var vi det här laget ganska varm, för att inte säga svettig, eftersom han dagen till ära iklätt sig en nylonskjorta från 60-talet.

Vi tänkte att vi skulle följa leden norrut en bit, men vi njöt så av picknicken att vi hamnade i tidsnöd och fuskade genom att ta bilen några etapper. Efter 5 km skiftar landskapet karaktär. Det blir både skogigare och backigare och när man kommer upp till Skattmansöådalen finns det tom en slalombacke. Vi fick verkligen lust att vandra en mycket längre sträcka på Upplandsleden, Det gör vi nästa gång vi kommer.

Roliga runornas rike

Ingen rundresa i Fjärdhundraland utan runstenar. Uppland är runstenarnas hemvist på jorden. Vid Altuna kyrka, nära riksväg 70 mot Sala, finns en sten med en rolig ristning på ena gaveln. Den föreställer guden Tor när han har fångat Midgårdsormen med ett oxhuvud som bete. Han har hammaren beredd för att slå odjuret och tar i så att han trampar foten rakt genom båtens botten. En bild från cartoon-konstens vagga.

Efter runsten kommer te. Det är sedan gammalt. Så det blev ett besök hos Mats & Ylva som bedriver Pekoe tehandel i den fd bybastun alldeles intill den medeltida Österunda kyrka. I det gamla omklädningsrummet har de en liten butik. Nu ska sägas att de säljer via nätet, men den charmiga butiken öppnar de enligt överenskommelse. De hade tröttnat på alla tråkiga tepåsar och blommiga teblandningar och ville dricka te med rena smaker. Så 2009 började de importera ekologiskt te från små producenter. Sånt de själva tycker om och på den vägen är det. Mats säger att det här är te som passar stofiler – var det därför Vintagemannen fick en mysig teprovning i deras trädgård?

Vad säger du Jana, borde vi köpa en raggarbil? Kläder har vi ju redan.

Ett sista stopp gjorde vi innan vi styrde mot övernattning. Någon kilometer från Altuna kyrka hittade vi otippat Jana Hemlin och Essibellas Rockabilly- & Vintageaffär. Hon har hela butiken i en gammal buss, som hon fick på köpet när hon bara ville köpa själva ratten. Nu är en tredjedel av bussen inredd som husvagn och bakre delen som en butik. Sen åker hon och maken runt på veteranbilsfestivaler och säljer kläder som passar till gamla raggarbilar.

Svårt att finna en bekvämare cykling

Tillbaka till naturen! Vi måste ju också testa hur det är att cykelsemestra i Fjärdhundraland. Företagarföreningen har ett antal hyrcyklar och de säljer hela cykelpaket. För den som har egna cyklar finns flera turförslag på Fjärdhundralands hemsida. Så vi tog en tur i landskapet runt Härnevi och kan konstatera att det inte är många uppförsbackar i den här delen av landet. De sjuväxlade cyklarna behövde aldrig bekänna färg. Att cykla i sakta mak på slingriga vägar är verkligen ett utmärkt sätt att ta sig runt i Fjärdhundraland.

Vi glampade i brunnen för natten

Vårt slutmål för dagen var övernattning i lyxiga och bekväma tält på Gyllene Brunnens glamping. Gården har sedan många år specialiserat sig på olika event för grupper, men på senare år är det mest stora bröllop som gäller. Den gamla höskullen är en stor festsal och på logen har de nu också inrett en kyrkliknande sal för själva vigslarna också. Romantiskt så det förslår! Synd för dem att bröllops- och konferensbranschen fullständigt har gått i stå nu under coronapandemien. Men kul för oss turister att de inte är fullbokade hela sommaren.

Stora festsalen på höskullen i väntan på nästa bröllopsfest

Här lyxcampade vi. Vi hade fixat middag från Café Samt i Enköping dagen innan. Afrikanskt med mycket grönt och rotfrukter. Ungnsbakat och marinerat med fina kryddblandningar. Fräscht, jättegott och lätt att värma. När man glampar har man tillgång till samma kök och porslin som används vid bröllop. Vi dukade upp en riktig festmåltid alldeles bredvid bubbelpoolen. Sen avslutade vi kvällen med ett glas bubbel i bubblet och såg solen gå ner över fälten. Efter det somnade vi ovaggade i de sköna resårsängarna.

Dagens rundtur

Har du sett våra två första blogginlägg från vår svemester i Fjärdhundraland? Annars hittar du dem här. Först en helhetsöverblick när vi gled runt. Sen dag 1 med fåglar och vintage i kikarn.

Du kan också följa oss på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Repris: Vi gled runt på upptäckarfärd i Fjärdhundraland

30 maj, 202130 maj, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Livsstil, Mat och sånt, Resor

För precis ett år sedan for vi på rundresa nordväst om Stockholm. Under några dagar kommer vi nu att köra våra resereportage i repris. Det här var ett betalt samarbete med Fjärdhundralands ekonomiska förening. Men berättelsen är lika ärlig ändå, för resan innebar att vi blev så förtjusta i området att vi sålde vårt hus på Österlen för att flytta hit. Den 18 juni går flyttlasset. Då inleds en ny epok: Vintagemannen Country Life. Läs här vad vi fann:

”Uppland tillhör kanske inte de mest natursköna landskapen om man undantar Mälardalen. Det är till största delen kargt och hårdflörtat. Ur arkeologisk-historisk synpunkt är landskapet ett av de rikaste. Det finns knappt en by som inte har sitt eget gravfält från hedentiden, inte en höjd utan spår av gammal bebyggelse. Därtill kommer att Uppland ensamt har fler runstenar än de övriga landskapen tillsammans. Här låg landets religiösa och politiska centrum vid tiden för kristendomens genombrott.” På det här sättet introducerar Jan Fridegård Uppland i Allhems bildverk från 1964.

Det där är orättvist, för vi har upptäckt ett riktigt lättflörtat landskap bara någon timmes bilfärd från Stockholm och Mellansveriges större städer. Vi förstår att de fick Stora Turismpriset 2019.

Men när vi fick inbjudan till ett samarbete om ”svemester” i Fjärdhundraland blev vi först lite tveksamma. Ska vi ge oss ut och resa i corona-tider? Mer om detta nedan, men först måste vi säkerställa att du vet var det förlovade Fjärdhundralandet ligger.

Vi kom inte längre än till Altuna. Men Fjärdhundraland sträcker sig lite längre norrut.

Om du som Vintagemannen utgår från Stockholm åker du riksväg 13 åt nordväst ut ur stan. (E18 heter motorvägen visst idag. Men vem vill åka motorväg när gamla vägen finns kvar?) Du kommer ganska snabbt till Bålsta. Där börjar det, och fortsätter sen till Enköping och vidare nästan ända till Västerås. Fjärdhundraland sträcker sig från Mälaren och upp till Heby. Det är det fjärde hundradet i Uppland alltså. Ett hundrade är ungefär samma sak som härad och har varit ett begrepp i minst 800 år. Området skulle hålla en krigshär med hundra man i beredskap enligt lagen.

Tänk vad en frän bil framför Wiks slott kan göra. Både P4 Uppland och SVT Uppsala for ut med var sin reporter för att intervjua oss. Du kan lyssna på radiointervjun här.

I fyra dagar har vi åkt runt på små slingriga vägar för att upptäcka Fjärdhundralands rika utbud av lokal mat, kulturupplevelser, vackra natur och rika historia. Här kan man vandra, cykla och som sagt fara runt i bil. De breda ådalarna bjuder på vackra vyer. Det finns trevliga boenden. Gårdsbutikerna ligger tätt och det finns till och med en vintagebutik i världsklass.

Vallgarns mejeri är en av dem som småskaligt gör goda ostar. Det är en förhöjd shoppingupplevelse att handla direkt av producenten.

Häng med på vår svemester som doftar av bilsemesterns guldålder från tidigt sextiotal. I kommande bloggar berättar vi om allt vi upplevt och om alla nya intryck. Här får du bara en snabborientering. Så spänn fast trepunktsbältet, på med bilhandskarna, ratta in Sveriges bilradio. Här kommer vi i en Volvo P1800 från 1965.

60-talets sommarlov var oändliga och jag fick en Instamatic från Kodak

Ingenstans i Sverige finns så många målade medeltidskyrkor

Rikt kulturlandskap. Runstenar och kyrkor ligger tätt. Från Landsberga gård kan man se sju socknar! Nästan bakom varje krök ligger en medeltidskyrka, ofta med dramatiskt sedelärande målningar av Albertus Pictor från 1400-talet. Den som vill lära sig mer om runstenar och hällristningar har rika möjligheter att förkovra sig.

Skön natur. Det löper flera långa ådalar genom Fjärdhundraland. För tusen år sedan stod vattnet högre och vikingaskeppen kunde segla långt in i landet. Mälarens gamla botten är nu odlad mark och det öppnar sig vida vyer i landskapet. Inte lika storslaget som fjällen eller havet, men trevligt och mysigt. I stora delar av området betyder det att det inte finns så många uppförsbackar. Perfekt för en cykelsemester på småvägarna i landskapet. Det finns flera cykelleder på hemsidan. Det finns flera naturreservat att vandra eller rasta i och Upplandsleden bjuder på fina och lätta vandringar. En av våra favoriter blev Hjälstaviken. Ett eldorado för flyttfåglar och fågelskådare, men även en storslagen naturupplevelse för alla.

Mysiga boenden. Vi bodde tre nätter här; ett slott, en hästgård och en glamping, dvs lyxigt tältliv med resårsängar och bubbelpool. Kolla utbudet på Fjärdhundralands hemsida. Snabba på att boka. Det kan ju bli fullt i sommar.

En matdestination. Vintagemannen har sommarställe på Österlen. Vi är bortskämda med god mat överallt. Fjärdhundraland kan väl ändå inte mäta sig med Skåne? Men häpna blev vi. Det finns gott om bra mathantverkare här. Det bakas bröd, ystas ostar, produceras charkuterier och odlas grönsaker i småskaligt format överallt. Här finns höns och kor och grisar och hästar och getter. Och ambitionen är ofta hög.

Gamla guideböcker + aktuell info på nätet

Nästan allt som står i gamla guideböcker stämmer fortfarande. Och det är mer målande beskrivet än i dagens snabba tio-i-topp-listor för turister

Du som följt Vintagemannens resor vet att vi alltid reser med gamla guideböcker kompletterat med information från nätet. Den här gången utgick vi från STFs ”Vad skall jag se i Uppland” från 1961 plus en bunt guider och kartor från bilsemesterns guldålder, dvs tidigt 60-tal. Vi har dammsugit antikvariaten. Informationen på nätet då? Fjärdhundraland har en utmärkt hemsida med massor av information, med allt från förslag på cykelturer till tips om mat, boende och upplevelser. Besök den!

*Vad är en passande outfit i en P1800 från 1965? Vad hade Helgonet valt?*

Hur ska vi få in all packning i en Volvo P1800?

Vintagemannen brukar ju vanligen åka tåg, men Fjärdhundraland är svårt att uppleva från tågfönstret. Det krävs nästan cykel eller bil. I Corona-tider är det dessutom nödvändigt att en 60+ och en 70- även funderar på säkert resande. Så det blev bil och inte vilken bil som helst, utan en Volvo P1800. Tyvärr har vi inte någon sådan, så denna pärla har vi fått låna av Mats i Enköping. Vi hade den i två dagar. De andra två dagarna körde vi omkring i vår vanliga VW Golf. Det är lika bra att bekänna det med en gång.

Mötesplatser var vanliga på 60-talets bilsemester. Här finns de kvar på de smala vägarna.

Funkar vår resa som en ansvarsfull svemester i coronans tid?

Folkhälsomyndigheten skriver: Här är några saker som alla kan göra.

Stanna hemma även om du bara känner dig lite förkyld.
Tvätta händerna ofta med tvål och vatten i minst 20 sekunder.
Håll avstånd till andra både inomhus och utomhus.
Håll avstånd till andra på bussen, tåget, tunnelbanan, spårvagnen och andra allmänna färdmedel.
Undvik fester, begravningar, dop, kalas eller bröllop.
Håll avstånd till andra på idrottsplatser, badhus och gym och undvik att byta om i allmänna omklädningsrum.
Res inte i rusningstid om du kan undvika det.
Res bara om det är nödvändigt.
Är du 70 år eller äldre är det extra viktigt att du begränsar dina sociala kontakter och undviker platser där människor samlas.

Det var väl bara punkt 8 som skavde. Vi har ju tränat på handtvätt och social distansering i nästan tre månader nu. Men kan en semestertripp klassas som nödvändig? Njae, för själen kanske efter en lång vår. Så kommer nog många att känna; vi måste få ut och röra oss lite i sommar. Få komma bort och uppleva något annat. Så vi beslöt att testa närturism 1 – 2 timmars bilresa från hemmet. Går det att resa och samtidigt hålla smittrisken nere? Vi är ju ändå 60+ och 70-.

Nå, funkar det? Svaret är ja, i Fjärdhundraland går det. Alla lokala näringsidkare vi har mött är noga med att vi ska hålla distans. De har ordnat med extra stora uteserveringar eller säljer picnicmat. Alla har handspriten framme och förmanande skyltar uppe. Vi har inte känt oro för ökad smittrisk någonstans. Men det gäller ju att vara försiktig själv också. Vi hade en stor flaska handsprit med i bilen som vi använde efter varje stopp. Dessutom är Fjärdhundraland nära – om det skulle vara fullt är det inte mer än 5 minuter med bil till nästa ställe.

Häng med Vintagemannen

Har du upptäckt Vintagemannens blogg? Vi har berättat om våra tidigare resor i tidigare inlägg. Följ oss också på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi i stort sett varje dag.

Matsäcken vi fångade hos Sussis Hembageri och åt sedan upp den på berget vid Hjälstaviken. En perfekt kombination för att undvika trängsel. Vi fick tom vår termos fylld hos Sussi.

Vi driver också Vintagemannens mat. Där skriver vi just nu om mat och matlagning under krisåren på 1940-talet. Inte visste vi i januari när vi började att vi så snabbt skulle få en ny kris. Vintagemannens mat finns också på Instagram och Facebook som egen rubrik.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Om några dagar kommer en ny bloggpost.

Att minnas resans höjdpunkter är att resa på nytt. Läs vår 10-i-topp i Fjärdhundraland.

22 juni, 202022 juni, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Natur, Resor

Det finns minst tio skäl att besöka Fjärdhundraland, dvs landsbygden mellan Stockholm, Uppsala och Västerås, bara 1 – 2 timmars resa för en tredjedel av Sveriges befolkning. Här kommer de utan inbördes rangordning. Så som en bra turistdestination bör vara.

1. Landskapet med både natur och kultur

Det är ganska storslaget på många ställen. Detta är Härledgården.

Bland det bästa med Fjärdhundraland är det omväxlande natur- & kulturlandskapet. Kanske är det landhöjningen som gör att det. Årsringarna blir så tydliga, och som gjorda för att bli en ”historiedetektiv”. Under bronsåldern, för ca 3 000 år sedan, stod vattnet 25 – 30 meter högre än idag. Efter det gick landhöjningen snabbt och det finns tydliga spår av den i landskapet. Vägarna slingrar fram längs den forna strandkanten och gamla ortsnamn som slutar på -tuna, -inge och -sta visar att här låg gårdar redan på järnåldern, medan de som slutar på -by tillhör en tid när vattnet sjunkit undan ytterligare. Fjärdhundraland är också rikt på hällristningar från bronsåldern, runstenar från vikingatiden och kyrkor från medeltiden. Kalkmålningar från 1400-talet hör till det normala här. Naturupplevelserna är också nära och lättillgängliga.

”Med den insikten blir matrasten i en stenig backe med utsikt mot en leråker, ett gravfält, en röd gård och en tornlös gråstenskyrka en upplevelse. Kommer dessutom en bergsbacke med isslipade hällar, en rullstensås och en vik med vassar och fåglar med i bilden är materialet tillräckligt för att åskådningsundervisningen ska kunna börja.” (Ur STFs Vad ska jag se i Uppland, 1961)

2. Kyrkorummen är som seriemagasin

Martyren får tarmarna utdragna i Härnevi kyrka. Inte så skönt som det ser ut.

Vem har lämnat efter sig fler verk än någon annan svensk monumentalmålare? Jo, Albertus Pictor och hans verkstad. Under slutet av 1400-talet dekorerade han inte mindre än 37 kyrkor, mer än hälften av dem i Uppland. Han målade livfullt och egensinnigt. I motsats till andra målade han motiv även i takvalven och inte enbart på väggarna. Här kan man betrakta sedelärande scener ur den kristna traditionen för egen insikt och androm till varnagel. Redan i vapenhuset får man reda på hur illa det kan gå för en syndare. Det är en makalös kulturskatt som blivit bevarad i Fjärdhundralands kyrkor: Härkeberga, Härnevi, Yttergran, Österunda, m fl. Och i andra kyrkor finns fina målningar av duktiga konkurrenter till Albertus, t ex i Litslena. Härkeberga kyrka, som är den mest berömda, har öppet onsdag – söndag under sommaren. För övriga kyrkor, kolla öppettider på svenska kyrkans hemsidor.

Att Alberts målningar i Härkeberga kyrka är sevärda har stått i guideböcker i alla tider. Den här är ur STFs årsbok 1935.

Vintagemannen reste runt med gamla guideböcker från 1960-talet, men Herman Bengtsson från Upplandsmuseet hade med sig bilder från guider på 1680-talet. Det är nästan ingen skillnad mot idag. Vem har sagt att gamla guideböcker inte funkar?

3. Mathantverkarna gör det lätt att ”äta ute”

Man behöver inte trängas med folk när man äter. Köp en matlåda att ta med.

I Fjärdhundraland finns gott om bra mathantverkare. Landet är som ett jättestort skafferi. Det odlas grönsaker och bär, stenmals mjöl, bakas bröd, ystas ost, tillverkas korv och charkuterier, fil och yoghurt. Här lagas mat. Det är småskaligt, lokalproducerat och ofta ekologiskt och ambitionen är hög. Här är det enkelt att fylla picknickkorgen inför dagens utflykt eller handla varor till middagen om du inte vill äta ute. Har du turen att bo i Uppsala, Västerås eller Stockholm har du via Rekoringarnas försorg möjlighet att köpa deras produkter, annars är det på plats som gäller.

4. Lata Pigans lador är fyllda av vintage

Två lador fulla med kläder, tyger och design.

Vintagemannen och VintageQ har en förskräcklig massa gamla kläder. Man kan tro att vi samlar på dem. Inte för att de är gamla, utan för att de är snygga, bekväma och av en betydligt högre kvalitet än det massproducerade skräp som säljs idag. Köper man ett exklusivt prestigevarumärke idag betalar man inte för deras skräddare utan för deras annonser.

Då är det tur att Lata Pigan och hennes vingagebutik i Vela finns. Hon har tusentals gamla plagg. Det är två hela hus som tillhört den gamla prästgården – lagår´n och logen – fullproppade med kläder, fina designtyger och utvalda designprylar från mitten av 1900-talet. En guldgruva för vintagenördar, stylister och rekvisitörer. Vi gör, sedan flera år tillbaka, minst ett besök per år och kommer alltid därifrån med bilen full.

5. Hjälstaviken är mycket mer än pippifåglar

Från Kvarnberget ser du alltihop. Ett bra fikaställe också.

Vintagemannen är sannerligen inte någon fågelskådare. Men ornitologen Mats Brisegård, som har sin hemvist nära Hjälstaviken, vandrade runt med oss på sjöns södra sida och gav oss en naturupplevelse vi sent kommer att glömma. Det var lövskog, barrskog och vass. Vi var alldeles nere vid vattnet och uppe på två höjder. Väldigt mycket natur på två timmar alltså. Och här har Vintagemannen kört förbi säkert hundra gånger under 50 år utan att stanna. Vilken korkskalle han är.

Vi fick lära oss om Gustav IIIs favoritrastplats vid Parnassen och om hur Oscar II skjuter svan och vi fick lära oss lyssna på olika fåglar. En perfekt rastplats för nutidsmänniskan också.

6. Picknick på Vånssjöåsen

I STFs Vad ska jag se i Uppland från 1961 står det att Vånsjöåsens rygg med sin”fasta mark och sin fria utsikt” är en utmärkt rastplats. Det stämmer fortfarande. Ett härligare ställe för en picknick får man leta efter. Att Vintagemannen sedan känner sig förflyttad till barndomen gör det inte sämre. Om lunchpausen hade utspelat sig 1961 hade pappa folkskoleläraren gått omkring med lille Ingemar och berättat om istidens rullstensåsar, om järnålderns gravfält, om backsippor och enebackar. Eller om landhöjningen i Uppland som blir speciellt tydlig från åskrönet.

7. Fornminnen – runstenar och hällristningar

I Fjärdhundraland finns det runstenar överallt. Bilderna från cartoon-konstens vagga utmanar fantasin. De restes på vikingatiden och många av dem stod vid strandkanten vid någon vattenled. Landhöjningen de senaste tusen åren har varit fem meter, så därför står de idag långt uppe på land. Stenen vid Altuna kyrka, som föreställer guden Tor som trampar genom botten på sin båt när han fångar Midgårdsormen, får representera alla runstenar vi mött under fyra dagar. Vill du veta mer om runstenar i Uppland så kolla här.

Som hällristningsområde är Fjärdhundraland svårslaget i Sverige. Det är bara Bohuslän som kan konkurrera. Åk till Boglösa söder om E18. Där finns bl a det enorma Brandskogsskeppet, 4,2 meter långt, och många andra ristningar. Parkera vid Hemsta hagar.

I de södra delarna finns flera lättillgängliga hällristningsplatser.

8. Det är människorna som tar priset

Efter de här dagarna såg vi på varandra och sa; så här många energiska, entreprenöriga, entusiastiska människor på ett ställe har vi sällan träffat på förut. På nästan varje gård finns en driftig ägare som hittat en affärsidé för att kunna leva på landsbygden. De tillverkar, odlar, förädlar, säljer och erbjuder med mycket passion och kunnande. Deras stolthet och glädje smittar av sig och gör semestern till en upplevelse. När ni besöker dem så glöm inte att ställa frågor. Det blir lärorika samtal med hopp om framtiden. Det är sånt som behövs i dessa tider!

Fjärdhundraland Ekonomisk Förening fick 2019, dvs förra året, Det Stora Turismpriset av Tillväxtverket i Sverige, för hur de lyckats förpacka ett så brokigt utbud till en attraktiv helhet.

Juryns motivering:
”Fjärdhundraland har skapat ett arbetssätt där många små verksamheter tillsammans bildar en helhet utifrån platsens genuina förutsättningar. Här tas allas engagemang och kunskap tillvara för att skapa en hållbar helhet.”

Vintagemannen förstår att de vann och lyfter på hatten.

9. Hög säkerhet och social distansering

Överallt har vi mött näringsidkare som är noga med att vi ska hålla distans i denna märkliga Corona-tid. De har ordnat med extra stora uteserveringar eller säljer picknickmat. Alla har handspriten framme och förmanande skyltar uppe. Vi har inte känt oro för ökad smittrisk någonstans. Men det gäller ju att vara försiktig själv också. Vi hade en stor flaska handsprit med i bilen som vi använde efter varje stopp. Dessutom är Fjärdhundraland nära – om det skulle vara fullt är det inte mer än 5 minuter med bil till nästa ställe.

10. Enköpings inspirerande trädgårdar

Enköping är parkernas stad. Här har man ambitioner med sina planteringar både i de i stora parkerna och i de små ”fickparkerna” här och där i staden. Ett inspirerande resmål för alla som har en trädgård eller balkong. Tidigt i juni och augusti är de bästa tiderna. Då sprakar blomsterprakten som mest.

Längs Enköpingsåns norra sida finns 18 inspirationsträdgårdar. De flesta trädgårdar är fyllda av fleråriga perenner. Medan några av de mest ambitiösa skapelserna är gjorda av eleverna på Trädgårdsutbildningen. När vi var där höll de på att slutföra sina examensarbeten. Snart kan man se resultatet i full blom. Nästa år kommer en ny klass med något helt annat.

Vi var tvungna att åka tillbaka

Fyra dagar räckte inte långt. Vi hann bara med drygt 30 stopp under resan. Vi ville se trädgårdarna i Enköping, vi ville vandra mer på Upplandsleden, vi ville se hällristningen Brandskogsskeppet, vi ville… Alltså åkte vi tillbaka under två dagar. Se vår lilla rapport.

PS. Glöm inte att kolla Fjärdhundralands hemsida. Den är jättebra.

Och glöm inte att ta med : Picknickfilt, friluftsservis, termos, kikare, kamera, kylväska, gamla guideböcker och en detaljerad karta (Vad är GPS mot en fin gammal karta?) Många småvägar är det.

Enköpings kommun har en bra gratiskarta över Fjärdhundraland

Detta var det sista av våra blogginlägg från resan i Fjärdhundraland i maj – juni 2020. Du hittar allihop i ”Senaste inläggen” eller i ”Arkivet” till höger, välj Juni 2020.

Hej då Fjärdhundraland för den här gången.

Vintagemannen kommer snart tillbaka med nya berättelser och små reportage från andra äventyr. Kan du inte hålla dig till dess så finns vi dagligen på Instagram och Facebook med olika uppdateringar kring kläder, mat, resor och upplevelser. Häng med!

Tack alla härliga djur och människor vi mött i Fjärdhundraland. Vilken höjdarupplevelse det blev.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

5 april, 20205 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1990-tal, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Resor

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Lübeck runt som på 50-talet

6 december, 20196 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, 2000-tal, Resor

Att vandra runt i europeiska städer med gamla guideböcker är ett rent nöje. Idag berättar vi om hur det är. Författarna av de gamla böckerna kan inte luta sig mot ett rikhaltigt bildmaterial, utan måste målande beskriva vad man ser. Rustade med vår favorit Ellen Rydelius i Västtyskland 1954 och med hennes efterföljare Sigge Hommeberg 1959, gav vi oss ut i Lübeck.

Den gamla Hansastaden blev bombad under andra världskriget. Ungefär 20 procent av staden, bl a många kyrkor blev förstörda, och det märks när Ellen beskriver staden. När Sigge kom dit fem år senare var det mycket mer återuppbyggt.

Först skaffar man sig en överblick.

Kyrkan Sankt Petri ligger närmast den berömda porten Holstentor och de vackra saltmagasinen. Där installerades en modern hiss när den brunna kyrkan återuppbyggdes. Det visste Sigge. Vi tackar honom för det, trots att det är vi som är grundare av Trappfrämjandet.

Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.

Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!

Grönkåls- och rödkålsfestivalen i Lübeck 2019

Vilken fantastisk miljö. Hela rådhuskällaren är full av salar och gemak med anor från ett vinlager på medeltiden. Den personliga personalen gav oss en rundtur i underjorden.

Sen fortsätter sevärdheterna som på ett pärlband nedför Breite strasse med Mariakyrkan och Sankt Jacobi-kyrkan. Vilken tur vi hade. I Jacobi är det gratis aftonmusik på den gamla orgeln från 1504 nästan varje kväll. Vi tog en sväng runt i en av de få kyrkor som klarade sig helskinnade från bombningarna, beundrade den utsirade orgelläktaren, för att sedan återkomma kl 17.00.

Har du skepparexamen?

Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.

”Serveringen är inte så snabb, för all del, rea-rytmen hör ju knappast hemma i en interiör som till stor del byggts upp av plankor från gamla lybska handelsfartyg” , skriver Sigge.

Dags för långvården

Tvärs över Koberg-torget ligger det gamla Heiligen Geist hospitalet från 1276. Det märkligaste är den långa byggnaden bakom själva kyrksalen. Två 88 meter långa korridorer med 175 små kabysser för gamlingar. Där bodde de, herrar i ena korridoren och damer i den andra mellan 1825 till 1970.

Ibland måste man få vara lite modern också, även om man är Vintagemannen.

Längst upp i staden, nära Burgtor, ligger det supermoderna Hansamuséet i ett gammalt kloster. Detta bör ingen Lübeckturist missa. Mycket var digitalt. Redan vid entrén fick man fylla i att man var svensk och vilken stad i Sverige man ville veta mer om och vilken intresseriktning man har. Och nästan all information var på svenska. Både imponerande och lite överväldigande.

Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.

Den insikt man får när man lär sig mer om den mäktiga Hansans uppgång och fall är att det finns paralleller till vår tid. Det är inte direkt upplyftande.

Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.

På väg tillbaka mot hotellet gick vi den parallella huvudgatan Königstrasse där muséer och kända byggnader ligger på rad; konsthallen, Willy Brandt-museet, Thomas Manns hus och runt hörnet på Glockengeisserstrasse Blecktrummans författare Günther Grass institut. Den gatan ska man gå ned ända till floden faktiskt. Vackra gamla hus hela vägen, men framför allt gamla gårdar med låga hus som byggts på 1600-talet av olika välgörenhetsinrättningar.

Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.

Marsipan-Jesus

Vintagemannen kallade sin gamla kristendomslärare för Marsipan-Jesus, varför minns han inte riktigt. Men i Lübeck finns han. Niederegger mitt emot rådhuset har ett helt hus med fantastiska marsipanskapelser. Ellen skriver: ”Sedan 1407 har denna läckerhet framställts här och i konditorfönstren kan man beundra sockerbagarnas skicklighet.”

Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.

Hotell Lindenhof levererar efter 60 år.

Det enda Vintagemannen och hans fru äter till frukost är fruktsallad. På Lindenhof fanns den.

Vi måste avluta med att berömma vårt hotell. Det heter Lindenhof och ligger bara fem minuter från stationen och lika nära Holstentor. Det är ett personligt familjehotell som Sigge Hommeberg 1959 karaktäriserar som ” billigt och inte oävet”. Och för dig som inte litar på gamla guideböcker kan vi berätta att Lonely Planet 2018 säger att hotellet spelar i en ”superior league”.

Så vem säger att man inte kan resa med gamla guideböcker?

Hej då Lübeck. Vi ses INTE i morrn. Då blir det tåg till Weimar

Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen och Europa runt.se.

Sommarminne: Hjälmaren runt med en Volvo Amazon 1961

29 september, 201929 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Resor

VintageQ fyllde jämna år och fick en rundtur kring sjön Hjälmaren som present av Mårten och Gunilla. – Då måste vi få åka i er gamla Amazon, bad jag. Så en dag i juli tog vi tåget till Arboga där vi blev hämtade. Sen for vi på äventyr. Hjälmarens stränder har mer att bjuda än man kan tro.

När vi säkerställt att Amazonen skulle rullas fram var det bara att dyka ner i klädförråden och leta fram några passande outfits från sent femtiotal och tidigt sextiotal.

Vintagemannen hittade en grå sommarkostym från 1960 ungefär. Därtill tidstypisk nylonskjorta med tabkrage, smal Trevira-slips och en italiensk stråhatt. Kavajslagsmärket är från SAL – Svenska Amerikalinjen. Nejlikan är i siden.

VintageQ plockade fram en skir turkos dröm i äkta nylon eller nåt annat mystiskt konstmaterial. Lika snygg som lättvättad. Matchande scarf och tuffa solglasögon därtill.

Snygga väskor tillhör en riktig vintagepackning; en berest resväska, en bandyportfölj och en smidig axelväska från Svenska Amerikalinjen, SAL. Därtill en hattask.

Bilen är arvegods. Jag minns den från 1960-talet när Mårtens pappa körde omkring på gatorna i Örebro. Nu har Mårten tagit hand om bilen och fixat den till körbart skick igen. Idag står den parkerad i Gunillas barndomshem.

Har ni hört historien om svenskamerikanen som kom hem till gamla Sweden och skröt över hur stora ägor han har ”over there”? – You know, det tar mig två dagar att köra runt dem med bil. – Ja, en sån bil har jag också haft, svarade den föga imponerade gamle barndomsvännen.

Amazonen hackade och hostade. Men det tog oss inte två dagar att komma runt Hjälmaren. En resa på cirka 15 mil beroende på vilka vägar man väljer.

Hjälmare kanal är Sveriges äldsta kanal som började byggas redan 1629. Nuvarande kanal är från 1820-talet. Här vid Hjälmare Docka finns idyllisk miljö med ett litet café. Kanalen, som förbinder Hjälmaren med Mälaren och havet, är öppen för trafik under juni, juli och halva augusti. Hög tid att planera nästa års färd alltså.

Slottet Stora Sundby vid Hjälmarsund är ett annat stopp som man måste göra. Det nuvarande slottet ser ut som en medeltida engelsk riddarborg men är byggt så sent som på 1830-talet. De äldsta resterna pekar dock på att det låg där redan på 1200-talet. Slottets arkitektur symboliserar en kalender, säger Wikipedia: 52 rum, tolv små torn, fyra stora torn (fyra årstider), 365 fönster. Ett om dagen att tvätta alltså. Även här finns ett litet café i orangeriet.

Slottsturen fortsatte till Julita, Nordiska Museets filial som är ett stort friluftsmuseum med många sevärdheter och saker att göra. Vi blev bjudna på lunch på bryggan rakt nedanför slottet. Vilken paradplats för en vintagepicknick!

När vi kom till Kumla måste vi bara in på Skoindustrimuseet. Det är en rest från tiden då Sveriges skocentrum låg i Kumla och Örebro. Här har man räddat en gammal skofabrik och där kan man både se en fin samling av gamla skor och se enklare skotillverkning utföras. I butiken har de ett litet begränsat, men mycket prisvärt, sortiment. Åk dit nån gång.

Vilka tjusiga tjugotalsdojor! På museet fick man en bra överblick av skorna från varje årtionde.

Om man vill kan man ju också göra ett stopp i Örebro. Egentligen hade vi tänkt att åka upp i Svampen, för det har jag inte gjort sedan tidigt sjuttiotal. Men det hann vi inte med. Det får vi ta nästa gång. Och sen äta Smörgåstårta i Medborgarhuset.

Tack Mårten och Gunilla för att ni firade VintageQ så formidabelt och att jag fick följa med.

Är ni kloka som tågluffar med gamla guideböcker? Ja, det är vi, jättesmarta.

18 september, 201920 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, 1960-tal, Livsstil, Resor

Vi drog i somras iväg på tågluff till Frankrike med två gamla guideböcker i bagaget. En från 1951 och en från 1966. Men för säkerhets skull köpte också vi en från 1937 under resan.

Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Sigge Hommerberg var hennes arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.

Vi reste ut med Ellen Rydelius: ”Provence och Rivieran”, 1951 och Sigge Hommerbergs ”Frankrike”, 1966. Tillkom under resan gjorde ”Guide Michelin, France”, 1937.

Varför är de gamla guideböckerna så bra?

Jo, de gavs ut på den tiden när det var dyrt att trycka bilder, så böckerna innehåller mest text plus några svartvita planscher och kartor. Det är ju vår tids läsare, vana vid bloggar och bilderböcker, ganska främmande inför. Tungt ser det ut, jättetungt. Men sidorna blommar. En fyllig text ger så mycket mer än korta snuttar om sevärdheter. Författarna tar oss läsare i handen och leder oss runt i städerna. Då berättar de om vad man ser, men också om vad som legat där tidigare, vilka kända personer som bott där och vad de uträttade i livet. De ger bakgrund, historia, arkitekturkunskaper och förståelse för samhället på den tiden. Det är verkligen givande och bildande.

En guidebok på 250 sidor kanske bara innehåller 20 planscher. Akvedukten Pont du Gard är en första klassens sevärdhet från romartiden och ligger alldeles utanför Nîmes i Södra Frankrike. Såhär avbildas den i Ellens bok. Den röda Guide Michelin innehåller mer kartor och listor över hotell och restauranger samt de viktigaste sevärdheterna.

Vi brukar göra såhär: Vi sätter oss på en parkbänk och läser högt för varandra om de kvarter som vi står i begrepp att träda in i. När vi ser nån av de byggnader, eller vad det kan vara som guiden bett oss uppmärksamma kanske vi måste ta fram boken igen och repetera lite. När etappen är slut slinker vi in på nåt ölcafé eller kondis och tar en paus. Där läser vi högt om nästa etapp. Och så håller vi på.

Restaurangen ”Le lion d´or” i Amboise i Loiredalen hade en stjärna i Guide Michelin 1937. Det har den fortfarande.

Självklart har vi uppdaterat oss med information om sentida tillskott i gatubilden, så vi missar inte dessa heller. Vi brukar leta om resmålen på nätet. Där finns ju massor som är uppdaterat. Och sen brukar vi leta upp nån personlig och relativt nyutkommen guide av typen ”Hidden Holland” eller ”Secret Copenhagen”. Där får man reda på lite udda och aparta ställen att besöka.

Sevärdheterna, ja. Men hotell- och restaurangtipsen håller väl inte?

Alla stora sevärdheter ligger nästan alltid kvar, om det inte är en stad som bombats till ruiner under kriget, och katedralens historia från medeltiden stämmer ju fortfarande. Men vi använder också böckernas listor över hotell och restauranger för att se om de finns kvar.

Hotell l´Imperator i Nîmes fick fyra stjärnor av Ellen Rydelius och av Michelin. Idag har det om möjligt blivit ännu flottare.I Nîmes rekommenderar Hommerberg stjärnkrogen Le Lisita alldeles bakom den berömda Arenan. Den finns kvar och hade en stjärna i Guide Michelin redan 1937 precis som idag.

Hotellen har betydligt bättre överlevnadskraft. Ofta finns ett hotell med samma namn kvar, kanske har de bytt namn och gått upp i nån kedja. Ibland har de fått fler stjärnor, ibland har de changerat och ibland är de helt försvunna. Lite rufft kan man hoppas att hälften är kvar, speciellt de lite flottare hotellen. Begreppet Turisthotell, ofta beläget nära stationen, är nästan utdött.

Grand Hotel de Blois (i Loiredalen) var före kriget stans flottaste hotell. Och där banken ligger fanns stans bästa krog. Idag är det ett Ibis-hotell, en i och för sig utmärkt lågpriskedja. Hela paradgatan har tappat sin forna glans och hotellet fått krypa in i Ibis-konceptet. Men några fina detaljer har de tack och lov sparat i entrén men rummen är helt omgjorda. Vi satte oss ner och tog en drink.

Brasserie La Cigale i Nantes är en ärevördig krog från 1895 som ofta nämns i de gamla guideböckerna. Men dit ska man gå för den k-märkta miljön. Inte för maten.

Restauranger är mer av dagsländor, men man kan ändå hitta sådana som legat på samma plats sedan 1700-talet. Även här är det större chans att en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin 1937 fortfarande finns kvar än små kvarterssyltor.

Vi brukar gå in på hotell och restauranger som vi hittat i de gamla guideböckerna och slå upp boken och säga; Det står här att ni är stans finaste hotell, eller nåt för stället passande. Stämmer det? Nittio procent av de receptionister, hovmästare, servitriser eller vaktmästare som vi springer på blir jätteglada och ett intressant samtal inleds. I bästa fall får man reda på mer, eller så säger de; Vill ni komma in och titta på bankettsalen, den är fortfarande intakt. I tio procent av fallen får vi höra: Den där boken är ju jättegammal, en sån kan man inte resa med. Totalt humorbefriat.

Hotel d´Anjou i Angers är ett gammalt lyxhotell som hållit stilen bra. Bankettsalen och receptionen är fortfarande ”original” från tidigt 1900-tal.

Vår resrutt i Frankrike

Interrailbiljett 15 dagar för seniorer i första klass. Interrailbiljetter för utresa och hemresa var förbeställda i god tid hos Centralen i Kalmar. Biljetter till lokaltåg köpte vi dag för dag. (Platser där vi övernattade understrukna.)

Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Basel – Avignon. Hyrbil till Domazan där vi var på ett tredagars bondbröllop på en vingård. Nimes – Clermont-Ferrand – Blois. I Loiredalen hade vi beställt ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar. Amboise – Angers – Nantes – Vannes – Quiberon. Hem via Paris – Köln – Köpenhamn – Malmö.

I Angers finns ”världens åttonde underverk”, tapeten l´Apocalypse. Sigge Hommerberg skriver; en fullständigt enastående samling tapisserier från 1300-talet, 168 meter lång och fem meter hög. Guide Michelin ger den självklart tre stjärnor. Men på Trip Advisor kan man knappt hitta den. Vad säger det om moderna turistguider?

Under våren 2020 kommer boken ”Tågsemester i Norden”

Det är en uppföljare på boken ”Tågsemester” som kom i våras på Eva Wrede förlag. Vintagemannen och VintageQ är ombedda att skriva ett kapitel om att resa med en gammal guidebok i Köpenhamn med omnejd, och att göra det i vintagestil. Den här veckan skickade vi in vårt manus.

Håll ögonen öppna när den här boken kommer ut i vår.

Vill du läsa mer om en resa vi gjorde våren 2119 med gammal guidebok så kan du läsa om vår Holland och Belgien-resa här.