#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Mycket har hänt det senste halvåret. Vi har blivit med hus.

17 december, 202123 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda, Miljö & hållbarhet

Dass, avträde, torrklosett, skithus, utedass… Kärt hus har många namn.

När man är över sjuttio och arbetslös måste man hitta på något spännande. Så vi sålde sommarstället på Österlen och lägenheten i Malmö och köpte en avstyckad gård norr om Västerås istället. Det kan vi tacka Corona för. Nu tar det bara en och en halv timme till Stockholm och barnbarn, förut tog det nästan en hel dag. Men det är ett stort äventyr vi gett oss in på. Vintagemannens liv handlar numera inte bara om kläder, mat och resor. Sedan den 18 juni 2021 har byggnadsvård kommit med i projektet också. Den här fastigheten är en spännande resa. Det började med ett utedass, häng med.

Vi har inte bara ett hus. På gården finns, förutom det stora Vita Huset från 1810, en fullt beboelig arbetarbostad från slutet av 1800-talet som förr hade två lägenheter. En gammal loge är ombyggd till stor verkstad, kontor och garage. Två timmerbodar, brygghus, och mjölkbod(?) som kanske är från 1700-talet. Samt ett utedass.

Vi började från botten – med dasset. Det var minst och lättast att rädda. Taket höll på att rasa in. Det var fullt av bråte.

Vi bjöd hit några goda vänner till ett arbetsläger i juli.

De första kom på onsdagen, och på söndag var taket klart.

Det var dock en uppgift som ingen ville ta sig an, att tömma dasset på gammal skit. Vi vet inte hur länge det har använts, men nere bland skiten hittade vi tidningar från nittonhundratjugo-, fyrtio- och sextiotalen.

Resultat från nutidsarkeologisk utgrävning

Under senare år har det även fyllts på med annat skräp och sopor. Det kunde ha blivit en fin kretsloppsgödsel, men det var för mycket trasigt glas och gamla konservburkar i dyngan så det fick bli sopsäckar till återvinningstationen istället.

Nu när frosten kommit och hela skiten var lite frusen gjorde VintageQ en hjälteinsats. Hon skyfflade ut hela kökkenmöddingen i säckar.

Snart dags för invigning

Det gamla avträdet har i höst fått ny rödfärg på fasaden, rödtjära på vindskivorna och ute i garaget ligger några nytjärade hängrännor i trä och väntar på att hängas upp. Så nu är det bara ett par tunnor som saknas för att få dasset funktionsdugligt igen.

En kuriosadetalj: Den nuvarande tomtgränsen går rakt genom dasset. Den mysiga sitt-avdelningen tillhör oss. Skit-avdelningen står på grannens ägor. Vi undrar hur ofta han kommer och tömmer, he he.

Kul om du vill följa vårt husprojekt. Nästa inlägg kommer att handla om den raserade stengrunden.

Favorit i repris: Där kyrkorummen blir seriemagasin

9 juni, 20219 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Arkitektur, Resor, Uncategorized

Ett reportage från Fjärdhundraland vid denna tid 2020. Aktuellt idag också.

Idag är det dags för stora kyrkoturen. Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är trots allt alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Vi ska hinna med minst fem stycken och dessutom en fin bygdegård innan dagen och den här svemestern är över. Vi har läst på ordentligt, bl.a. i Allhems pampiga bildverk Uppland från 1964 och STFs böcker.

Bibelns berättelse on Jona i valfiskens buk i Härkeberga (ur STFs Årsbok 1935)

Tack Gudmund Frenskar, kyrkomusiker i Fjärdhundra, för att du följde med oss hela dagen och ordnade med kyrknycklar och spelade fin musik på orglarna. Tack också för att du anslöt i 60-talsmässig klädsel.

Fuga av Dieterich Buxtehude (1637 – 1707)

På Wik blev vi intervjuade i Radio Upplands morgonprogram om vår svemester i Fjärdhundraland. Så det var bara att stiga upp med tuppen. Vilken tur att vi sovit så furstligt den natten. Du kan lyssna på inslaget här.

Wik gick i arv i 600 år, sen…

Wiks slott har legat där vid en vik i Mälaren sedan 1200-talet. Gustav Vasa belägrade slottet i ett helt år 1521 utan att lyckas inta det. Det nuvarande utseendet är ganska modernt, dvs från 1600-tal och 1850-tal. Efter att slottet gått i arv i 24 generationer och alla adelsätter flyttat ut såldes det 1912 till bankiren Alfred Berg. Senare köptes det av Uppsala Läns Landsting som bedrivit folkhögskoleverksamhet här sedan 1925.

På senare år har man också fräschat upp delar av anläggningen till ett modernt och hotell och konferensslott. Vi fick en intressant guidad tur genom slottets olika källare, hemliga lönntrappa i slottsmuren och pampiga riddarsal. I det gamla elevhemmet And, uppkallat efter den förste kände ägaren Israel Andreasson And, fick vi ett nyrenoverat och flådigt rum bara ett par meter från Lårstaviken nedanför. På Wik finns både en stor parkanläggning, äppellund, ett sommarfik och en egen badplats. Mälaren var dock lite för kall för oss idag.

Tid för smakminnen

Genom vårt senaste sidoprojekt Vintagemannens Mat har vi kommit i kontakt med Marloes Öhrnell som driver matbloggen Smakminnen.se. Hon bor i Örsundsbro, så vi stämde middagsträff med henne på Wik och förde ett livligt samtal om smakminnen och mat förr i tiden. De kunde laga mat från grunden då, något som aldrig blir omodernt, och kan vara bra att kunna nästa gång det blir en livsmedelskris.

Middagen på Wik bestod av en spännande sparrisrätt med lokal eldost och en välstekt lokalfångad biff med risotto. Smaskens. Till efterrätt fick vi något otippat som ni måste pröva, nämligen syrénsorbet. Man utgår från en saft gjord på vita syrener. Det är bara att ta ett recept på Fläderblomssaft och byta ut flädern. Jättegott blev det. Sen sov vi gott!

Det medeltida ljuset i kyrkorna

Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Det är bara några fönstergluggar som blivit lite större, en orgelläktare kan ha tillkommit och så har bänkar blivit inställda. På medeltiden fanns det bara bänkar längs väggarna för gamla och orkeslösa att sitta på.

Om du har chansen att komma in i Härnevi kyrka, som just nu håller på att renoveras och därför är nästan tom inuti, kan du få en uppfattning om hur kyrkorummet måste ha upplevts i gamla tider. Det är dessutom en av de få kyrkor där Albertus Pictors målningar i taket är intakta eftersom de aldrig har varit överkalkade. Utan bänkar och andra inventarier kommer målningarna ännu mer till sin rätt.

Albertus Fluctor kollar in Albertus Pictor i Österunda

Albert Målare fick flest jobb

Albertus Pictor är vida berömd för sina drastiska målningar. Det är nästan som att stå och läsa en serietidning i storformat. Bibliska scener blandas med helgonlegender och sedelärande uppmaningar om hur illa det kan gå om man har fel fokus, som vi säger idag. Det börjar redan i vapenhusen där den egenkäre syndaren får en uppsträckning eller påminns om hur högmodig han är på toppen av livshjulet.

Kom ihåg: Du är inte odödlig. Fallet för den högmodige kan bli stort.

Albertus Pictor, och hans verkstad, lär har målat nästan 40 kyrkor i Sverige. Många av dem signerade – det ökade statusen. De flesta ligger i Uppland och väldigt många i Fjärdhundraland. Mest berömd är Härkeberga kyrka. Där är det också mest generösa öppettider för turister. På Svenska Kyrkans hemsidor kan du se när de andra kyrkorna är öppna. Extra värda att se är Österunda, Härnevi, Yttergarn m.fl. Det finns också flera andra målarskolor som varit i farten i bygden, så Albert Målare måste ha haft hård konkurrens. I sevärda Litslena kyrka vann en annan mästare uppdraget.

Med en guidebok från 1600-talet

Vi hade förmånen att ha Herman Bengtsson från Upplandsmuseet som guide. Han vet allt om kyrklig utsmyckning från den tid då Albert Målare var i farten.

Herman började med att visa några bilder från 1684 då kyrkorna dokumenterades och avbildades på uppdrag av det statliga ämbetsverket Antikvitetskollegiet. Det är bara att konstatera att kyrkorna ser likadana ut idag som då. Våra guideböcker från tidigt 1960-tal funkar också bra, men det visste vi ju redan eftersom vi nästan alltid reser med gamla guider i packningen. De innehåller så mycket mer fakta än vad de moderna gör och är ofta roligare skrivna.

När SVT lockades till Veckholm

När vi kom till Veckholms kyrka stod Erik Leijonhuvud från SVT där och ville göra en intervju om vår svemester i vintagekläder och en Volvo P1800. Tänk vad en liten bil och kläder från sextiotalet kan väcka intresse. Reportern följde sen med oss runt på förmiddagen till Kungs-Husby kyrka och till Hemsta hagar där vi skulle äta lunch. Här kan du se ett av inslagen.

Veckholms kyrka är väl värd ett besök. Den står omnämnd i STFs guide som ”Trögdens domkyrka” och nog är den stor och pampig. Men så är det också familjen de la Gardie som bekostat delar av den och har ett stort gravkor utsmyckat i 1800-talsstil.

”Hejsan, hejsan”. Sveriges bilradio.

Du som läst vårt förra blogginlägg vet att vi dagen innan körde runt till många små lokala matproducenter och gårdsbutiker för att plocka ihop en god picknickmåltid. Gissa om det blev bra. Vi hade ost från Vallgarn och Skogsbacken, chark från Franzén, bröd och bullar från Bergets gård och Sussis bageri, Grönsaker från Sörgården och mejeriprodukter från Resta gård. Kaffetermosarna hade vi fyllt på Wik samma morgon.

Picknickplatsen valdes med omsorg. Hemsta hagar är ett vackert naturreservat med många fornlämningar, bl a den berömda hällristningen Brandskogsskeppet på vandringsavstånd.

Med Taffeln i gröngräset. Notera ryggstöden, en väldigt ovanlig finess.

Vi dukade upp på vårt lilla praktiska campingbord med fyra stolar. Ett sånt hade alla bilsemestrande familjer på 60-talet. Ur den praktiska friluftsservisen Taffel plockade vi upp muggar och tallrikar och små burkar med delikatesserna i. Den är designad av Jan Trädgårdh på firman Bernadotte & Björn. Vilken fest, vilken dukning och vilken miljö. Så ska en svemsterlunch spisas i coronatider. Kolla SVT-inslaget om våra kläder och vår utrustning

Härledgården med intressant historia

Torstuna hembygdsförening har normala år många arrangemang här

Ett av våra allra sista stopp på denna fantastiska resa var Härledgården som ligger längs Upplandsleden. Den är hembygdsgård sedan 1951 och i ett väldigt gott, nästan ursprungligt, skick från 1700-talet. Där ser man vad lite fattigdom kan göra för kulturarvet. Gården har aldrig blivit flyttad eller sönderrenoverad och inte har den brunnit heller. Irene Flygare, docent i agrarhistoria berättade om gårdens historia och om den kristna sekt med koppling till gården som kom att emigrera till Illinois i USA. Synd att gården är stängd denna coronasommar. Men det går att parkera där, gå runt och kolla och ha en picknick.

Även Kvekgården nära Örsundsbro och i Kaplansgården i Härkeberga är tyvärr stängda i sommar. Men det kommer väl fler somrar. Och vi kommer gärna tillbaka.

Så bye bye Fjärdhundraland för den här gången. Det har varit otippat bra och givande. Vårt nästa och sista(?) blogginlägg kommer att bli en 10-i-topplista med vad du inte får missa när du kommer hit. Vi ses.

Följ vår kulturella rundtur den fjärde dagen

Har du missat våra tidigare bloggposter från Fjärdhundraland så hittar du dem i Arkivet till höger. Kolla juni 2020.

Följ också Vintagemannen och Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Waxholm var också en populär badort för hundra år sedan, men spåren från badepoken är få

29 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i Arkitektur, Resor

Vaxholm växte fram som badort med badhus, societetshus och societetspark vid Norr(bergs)hamnen. Gatan som leder dit heter fortfarande Badhusgatan. Man byggde ett kallbadhus redan 1851, ett varmbadhus några år senare samt utökade med ett kombinerat salt- malt- ång- och gyttjebad. Damerna fick sitt eget bad 1893.

1869 började de propellerdrivna skärgårdsbåtarna trafikera Vaxholm från Stockholm, vilket innebar ett stort uppsving för den lilla garnisonsstaden. Det nuvarande Waxholms hotell är också en rest av det glassiga badortslivet då det byggdes 1903 på en gammal värdshus- och hotelltomt.

Så här såg hotellet ut 1918. Jugendbyggnaden med sin veranda har en särskild betydelse för VintageQ eftersom det var där hennes föräldrar träffades 1946.

Det gamla badhuset revs en bit in på 1900-talet och ett nytt byggdes vid Västerhamnen på sydsidan istället, utanför nuvarande Gästhamnen. Man ville flytta bad- och nöjesliv från den norra sidan till Hotellsidan. Men det blev ingen succé. Det nya Badhuset revs 1953 efter en lång tids förfall.

Nånstans utanför den här udden vid västerhamnen låg det nya badhuset

Det tjusiga Societetshuset står glädjande nog kvar

Vi hittade inga rester av några badhus. Men det gamla fina societetshuset står kvar längst ut i Norrbergshamnen. Idag är det privata bostäder, men exteriören med sina stora glasverandor mot havet ger oss i alla fall en aning om det tjusiga societetsliv som levts där en gång. Och många av stadens gamla sommarvillor har sina rötter i badlivet.

Det blev en kort promenad i Vaxholm och en svalkande glass på Rådhustorget. Synd att Hembygdsgården var stängd. Där hade vi nog kunnat få reda på mer. Det får vi göra nästa gång.

Vaxholm är mysigt att vandra i även om spåren efter badorten är få.

Sådärja, vi har kartlagt bad- och kurortslivet i Södertälje, Saltsjöbaden och nu Vaxholm och bloggat om detta. Klicka på länkarna ifall du missat något. Återstår då bara Dalarö av Stockholmsområdets gamla badorter. Men enligt kommunens egna skrifter finns inga spår kvar av varken bad, societetshus eller badhotell. Bara några pampiga sommarvillor. Så badorten Dalarö får du läsa om på andra ställen.

Vi får se till vårda de kallbadhus som vi har kvar. Bästa sättet är att bada i dem.

Och letar du kallbadhus längs den svenska ostkusten så kan vi tipsa om att det finns ett pyttelitet kvar i Fredhäll i Stockholm från 1922. Hur det ska gå med Liljeholmsbadet från 1930 är ännu en olöst gåta. Det står och förfaller sedan 2018 i väntan på nytt bygglov och ny ägare. Däremot finns ett nybyggt badhus i Borgholm på Öland från 2003. Det har ersatt de gamla som legat där sedan 1882, men som hav och stormar fördärvat flera gånger. Och så har vi ju kungahusets eget privata kallbadhus på Drottningholm från 1792 förstås, Sveriges äldsta. Hur du trixar dig in för att bada där vet du nog bäst själv.

Här på Ribban i Malmö händer det att vi vinterbadar.

På Västkusten finns det som tur är några fler kallbadhus kvar, Ribersborg i Malmö t ex. Men det är en helt annan historia. Kanske kan det bli en uppföljare nån annan gång.

Vi ses. Simma lugnt så länge. Gärna i ett kallbadhus.

I vår jakt på en äkta badort kom vi till Saltsjöbaden

25 juli, 202025 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Livsstil, Resor

Saltsjöbaden är fortfarande en fungerande bad- & kurort. Här finns två kallbadhus, ett flott hotell, tennisbanor, en gammal kuranstalt och en massa flådiga villor. I vårt ivriga sökande efter bad- och kurorter nära Stockholm utifrån gamla guideböcker har vi nu insett att det bara är Saltsjöbaden som har något som liknar en badort kvar att visa upp. Det lilla vi fann i Södertälje har vi redan skrivit en blogg om, där Torpa Pensionat är ett underbart undantag.

Den 1 juli 1893 stod hela projektet ”bada i saltsjön” klart. Elektrisk järnväg var framdragen, ett ståtligt Grand Hotel var invigt av konung Oscar II med hela den kungliga flottan ute på redden. Restaurangholmen med Grand Restaurant och de första pampiga villorna var byggda. De båda badhusen på badholmen och tennisbanorna uppfördes något år senare. Ett helt sommarparadis 30 minuter från hufvudstaden alltså. Nu fick Södertälje konkurrens.

K.A. Wallenbergs vision om ett Monte Carlo utanför Stockholm fick verkligen genomslag. Grand Hotel Saltsjöbaden blev kronjuvelen, även om vi tror att infrastrukturprojektet som elektrisk järnväg, ångbåtsbrygga och elektrisk belysningsstation med ångturbiner kanske var ännu viktigare för framgången.

Hotellet, liksom restaurangen på holmen, är ritade av av arkitekten Erik Josephson. Det byggdes som ett slott ut mot Baggensfjärden med 100 rum där många hade egen veranda ut mot havet. De sanitära anordningarna var förstklassiga med bad och dusch och kakelugn i varje rum. Det fanns till och med Rikstelefon på rummen. Självklart fanns salon, läsrum, billiard, rökrum och galanta salar därinne och utmärkta planer för lawntennis och krocket därute. Men det fanns ingen restaurang!

Gästerna var tvungna att gå två hundra meter upp till Grand Restaurant Saltsjöbaden ute på Restaurangholmen. Det var en första klassens lyxrestaurang med utsikt åt alla håll. Den skulle man vilja uppleva igen, men tyvärr brann den ned 1968.

Halvvägs, innan bron, passerade hotellgästerna Vattenkiosken och kunde där styrka sig med både ”artificiella som naturliga mineralvatten”. Kiosken är idag är ett gym.

Det var naturligtvis en brist att hotellet saknade en riktig restaurang, Det blev för obekvämt för gästerna, så bara tre år senare hade man byggt till en restaurang i själva hotellet. Sen dess är den påbyggd flera gånger om.

Badhusen flyttade från Badholmen

Den första badholmen, som hade både ett kallbadhus för damer och ett för herrar, låg lite till höger i viken sett från hotellterassen, alldeles vid tennisbanorna. En gammal hängbro och några fundament finns fortfarande kvar på ön.

Men på 1920-talet ansågs de så föråldrade att man började planera för badhus på Restaurangholmen istället. Där låg ju redan ett sommarhotell och en bra restaurang. Det gamla herrbadet blev flyttat och iordningställdes till det dambad som fortfarande står där. Torben Grut, han som ritat Stockholms Stadion, fick uppdraget att rita ett nytt herrbadhus som också skulle fungera som simstadion. Det hela stod klart 1925. Mellan de båda badhusen finns fortfarande en liten konstgjord sandstrand för gemensamhetsbad.

Mellanbadet har en trevlig liten bryggrestaurang

Kallbadhusen har haft det besvärligt sedan charterresorna mot södern började ta fart på 1950- och 60-talen. De har varit rivningshotade flera gånger men efter att eldsjälar först räddade badhusen och sedan efter en uppgörelse med JM, som fick rätt att bygga bostäder där restaurangen och sommarhotellet legat, så har badhusen återställts till forna glans. Baden ägs och förvaltas idag av Föreningen Saltsjöbadens Friluftsbad. Herravdelningen var i stort sett folktom den varma julidag vi var där, så vi hoppas att det finns tillräckligt många entusiaster kvar i Saltis som håller verksamheten och anläggningen vid liv. Det finns inte många kallbadhus kvar i Sverige.

Det finns en underbar reklamfilm för Stockholm från 1932 där Saltis är med på slutet. Se den.

Man kan fortfarande äta på Restaurangholmen. På en brygga inåt viken ligger Holmens Kök & Bar och gonar sig i kvällssolen. Men även Saltsjöbadens Friluftsbad har en liten restaurang på sin brygga. Gissa vilken vi valde. Vi tyckte att det var viktigast att lägga våra pengar på en lunch ute på badet. De behöver nog alla intäkter de kan få. Vår rimmade lax smakade utmärkt.

En kurort ska ha en riktig kuranstalt

Tänk att Saltsjöbadens Sjukhus ändå fortfarande finns kvar i någon form. Allt har inte blivit lägenheter och verksamheterna har skiftat under åren. Det började 1903 som Saltsjöbadens Badanstalt – ett kurhotell och vilohem.

”Fullständig anstalt för de fysikaliska behandlingsmetoderna i alla kalla och varma badformer, lokal hetluftbehandling, luft- och solbad, gymnastik, elektricitet, mm.” Så lockade man både friska gäster och konvalescenter till det behagliga klimatet och friska havsluften på sommaren. Och på vintern var det uppfriskande natur och stillhet som skulle locka ”nervösa och av sömnlöshet lidande personer”.

1937 blev det bara badhotell och 1957 köpte landstinget alltihop och det blev sjukhus på riktigt. Nu är det nån slags blandform av vård och BRF Badhotellets lägenheter. Vardaga driver ett vård- & omsorgsboende för äldre och här finns klinik för plastikkirurgi också. Själva byggnaden har många likheter både med hotellet och den brunna restaurangen. Läs; samme arkitekt Josephson. Mycket slottslikt alltså.

Sveriges svar på Holmenkollen

Saltsjöbaden var förresten också ett vinterparadis för skridskoåkare, kälkåkare, skidlöpare och inte minst backhoppare. När isarna bar, på den här tiden fanns det snö och is på våra breddgrader, kunde man också skridskosegla eller vina fram med isjakt.

För en modern sommarbesökare är det svårt att tänka sig Saltsjöbaden som Sveriges svar på Holmenkollen för 125 år sedan. Här fanns en hel vinterstadion där det hölls internationella vinterspel. En hoppbacke byggdes redan 1895 och en kälkbana anlades på berget på andra sidan Neglingeviken. Den startade vid Villa Baggås på Ekorrbacken och gick i mål ända nere i hotellviken. Vad kul det låter. Senare har det även funnits en bob- och rodelbana här. Och det finns fortfarande en slalombacke med ett par olika nedfarter med skidlift och snökanoner. Vi får hoppas på att den globala uppvärmningen tvärvänder så att nån kan bygga en hoppbacke igen.

Det finns inte mycket kvar av den gamla Vinterstadion. Och slalomklubben längtar efter snö.

Gå runt och kolla alla figurerna på flaggstångsfötterna ute på Grand Hotels terrass. Då ser du vilka sporter som gällde här.

Grosshandlarvillorna låg tätt

Även om många av badortens märkesbyggnader fortfarande finns kvar i någon form så är det ändå alla de pampiga privatvillorna som allra mest minner om Saltsjöbadens succé som sommarparadis vid förra sekelskiftet. I den första stadsplanen av arkitekten Hugo Rahm var det 120 stora villatomter inritade. Vintagemannens favoritstadsplanerare Per Olof Hallman kompletterade den 1912. Av det sjuttiotal villor som byggdes mellan 1891 och 1896 existerar idag ett tjugotal. Sedan dess har det byggts och förtätats till den burgna villastad som Saltis är idag.

Villa Lugnet låg granne med hotellet på första parkett. Ritad av Ferdinand Boberg 1893. Kallas numera *Grünevald*villan sedan den berömde konstnären köpt den 1936.

De tjusiga Sjuvillorna från 1896-97 i Schweizeristil på Ringvägen ligger längs infarten till järnvägsstationen och hotellet. Från början exklusiva privatvillor och senare KFs personalbostäder. Nu är de privatvillor igen och en BRF.

En av sveriges märkvärdigaste kyrkor

Är man i Saltsjöbaden får man inte missa att besöka Uppenbarelsekyrkan – Ferdinand Bobergs multikonstverk – en av Sveriges mest enastående byggnader. En makalös interiör smyckad av några av våra främsta konstnärer. Hela härligheten betalades av Knut och Alice Wallenberg som skänkte kyrkan till Saltsjöbadens församling på hans 60-årsdag 1913. Sen såg de också till att få ett eget gravkor framme till höger i kyrkan – precis som forna tiders stormän.

Förr kunde man ta ångbåt från Saltsjöbaden till olika ställen i skärgården som Dalarö och Gustavsberg. Frågan är om man kunde åka ända till Vaxholm. Det gjorde i alla fall vi för att där söka efter fler rester av badorter i den stockholmska skärgårdsidyllen. Fast vi tog bilen. Men det är ett ämne för en ny historia.

Som den minnesgoda bloggläsaren kommer ihåg for vi i februari – mars runt och bloggade med Ellen Rydelius guidebok ”Stockholm på 8 dagar”. Boken kom ut lagom till Stockholmsutställningen sommaren 1930, så Ellen föreslår även några fina utflykter till Drottningholm, Gustavsberg och så Saltsjöbaden. I vintras hoppade vi över dem, men nu har vi besökt Saltsjöbaden, så detta är det tionde inlägget i sviten ”Stockholm på 8 dagar”.

Följ Vintagemannen på hans och VintageQs äventyr på Facebook och Instagram. Där hittar du mycket mer.

På jakt efter badorts-epoken i Södertelge

11 juli, 202011 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, 1910-tal, 1920-tal, Arkitektur, Livsstil, Resor

Det är nog inte många som idag förknippar Södertälje med hälsobrunn, kurbad, badhotell, societetshus och brunnsoktett. Och ett charmant liv för fint folk från hufvudstaden. Men så var det mellan 1849 och 1945. Södertelge var en av Sveriges mest fashionabla badorter, på bekvämt reseavstånd från Stockholm. Finns det något kvar av denna stolta epok? Vad kan man se om man ger sig ut på promenad? Vintagemannen gav sig ut för att undersöka den saken.

Själva centrum i en kurort är ju badinrättningen, i begynnelsen kallad Kallvattenkurinrättningen. Apotekaren Lindman lyckades få vattnet från Tore-källa kemiskt analyserat och förklarat som ”ett av de renaste källvattnen man kan träffa på”. Det innehöll visserligen inte några undergörande mineraler, men vad gjorde det. Folk ville ju förlusta sig ändå.

Den första badinrättningen med påbyggd veranda.

Den första kallbadinrättningen stod klar 1849 och såg ut som en herrgårdsbyggnad i Karl-Johanstil. Det byggdes också ett varmbadhus 1866 i det som nu är parken vid Saltsjögatan. Men det var ju opraktiskt att ha 700 meter mellan de båda badhusen så den stora badinrättningen byggdes ut mot baksidan redan 1879, bl a med stora flyglar och ett åttkantigt torn som innehöll både vattencistern och ångpanna. Nu kunde man erbjuda både varma och kalla badbehandlingar i olika bassänger. Och så nymodigheten finsk bastu.

Den första badinrättningen 1849 och utbyggd 1879. *Nästan alla gamla bilder i det här blogginlägget är hämtade ur boken* **Södertälje som badort***, skriven av förre stadsantikvarien Göran Gelotte för Östra Södermanlands kulturhistoriska förening 1974.*

Detta blev mäkta populärt, så 1886 rev man huvudanläggningen för att uppföra en helt ny byggnad i morisk stil. Den stod klar redan till nästa säsong och invigdes med stor bankett. Om den första badanläggningen var populär, var det ingenting mot den nya. Folk strömmade till Södertälje för att bada sig till hälsa och dricka det nyttiga brunnsvattnet. Och förlusta sig med varandra naturligtvis.

Den andra badinrättningen i morisk stil 1886

Men den 21 februari 1903 var det roliga slut. Hela den ståtliga badinrättningen brann och kvar stod en utbränd ruin. Mycket snabbt enades man om att bygga en ny tredje badinrättning, ännu pampigare än den förra. Och den stod klar till säsongen 1905 och det är nu som den mest lysande epoken i badortens historia börjar. Den höll i sig till första världskriget. Åren 1919 – 1922 låg verksamheten nere, sen tog det fart igen fram till 1945 då verksamheten upphörde helt. Den fashionabla byggnaden revs 1964.

Den tredje badinrättningen 1905 – 1964. Tänk dig att du står i hörnet av Lovisinsgatan och Badhusgatan och tittar upp mot Torekällberget.

Nå, finns det några rester kvar av badinrättningen idag?

Ingenting antyder att den ens har funnits mer än namnet på en gata och en park, nämligen Badhusgatan och Badparken. Där badinrättningen låg är det idag en stor postmodern jättebyggnad från 1980-talet och den breda Oxbacksleden. Det är svårt att i fantasin föreställa sig det pampiga badpalatset från 1905.

Här låg den. Mitt i Oxbacksleden och en bit in i det moderna huset.

Täck dig att du står vid Lovisinsgatan och tittar västerut. Såhär ser det ut idag. Det enda som minner om den forna badinrättningen är att Badhusgatan fortfarande finns kvar (längst bort i bilden).

Här kan du ser var de viktigaste byggnaderna låg 1924

Både nya och gamla societetshuset är också borta.

Alldeles norr om badinrättningen, på 49 alnars avstånd noga räknat, låg det gamla societetshuset som var klart några år efter att verksamheten hade startat. Det användes till salonger och danstillställningar. Där fanns biljard och bostad åt badläkaren och kontor åt kamreren. Men efter branden 1903 fick huset tjänstgöra som tillfällig badinrättning och under tiden byggde man ett större och finare societetshus som också blev klart 1905.

Nya Societetshuset, idag helt överkört av Oxbacksleden. Det låg snett nedanför Bellevue, och revs 1974

Det måste ha gått livat till i Societetshuset och i parken när det begav sig. Det anordnades stora fester och basarer. Det var viktigt för ekonomin. Här är ett program från 1922, när verksamheten startat igen efter första världskriget och Spanska sjukan.

Många av dem som uppträdde var nog samtidigt gäster på badanläggningen. De verkar ha haft det kul.

Var bodde det fina folket?

De som hade råd bodde nog på stadshotellet eller så byggde de sig en flådig villa nära Badhusparken. Det byggdes ungefär femtio sådana sommarvillor och glädjande nog står många av dessa kvar. Men Stadshotellet – Quality Hotel Park Södertälje – är förvandlat till oigenkännlighet.

Villa Bellevue är som tur är byggnadsminnesförklarat enligt kulturmiljölagen. Så det får nog stå kvar ett tag till.

Villa Bellevue står kvar på sin plats, alldeles bakom den plats där det nya Societetshuset låg, det som revs 1974. Villan byggdes i bästa läge av hovkonditorn August Davidsson 1871. En sommarstuga på 680 kvadratmeter i italiensk nyrenässans. Det säger väl lite om vilka badgästerna var. Idag är det assyrisk skola i byggnaden.

*Annexet Lilla Bellevue finns som tur är kvar. Gissa var det står? Svaret kommer nedan.* (Foto: Mattias Holgersson, LT)

Hurra! Badhotellet står i alla fall kvar

Mycket centralt placerat var badhotellet. Mitt emellan järnvägsstationen och badinrättningen stod denna stolta borg som stod klar 1899.

Badhotellet är ganska orört på utsidan, även om det nu snarare är ett företagshotell som inrymmer flera olika verksamheter inuti. Men huset står kvar i gott skick och har en fin liten park på baksidan. Äntligen napp!

lite av Badepoken finns kvar på Torekällberget

Lilla Bellevue, som idag är konditori, är en levande rest från badepoken. Huset var ursprungligen ett annex till Villa Bellevue i nedre badparken där badgäster och patienter kunde bo. Det var byggt i s.k. schweizeristil. I huset bodde en tid Herman Sätherberg som skrivit texten till Sjung om studentens lyckliga dag.

Nuförtiden kan man äta kringlor & dricka kaffe i huset. Det saknas bara en litet glas punsch eller likör så hade det varit ett riktigt schweizeri. Vi nöjde oss med kringlor.

Holmbergska villan finns också den på Torekällberget. Det var stans lyxigaste sommarvilla som byggdes 1885 och som revs 1966. Den låg söder om järnvägsstationen på Värdsholmen där det nu är bostäder. Lyckligtvis har man räddat matsalen och verandan, men dess elegans var inte tillgänglig för oss när vi var där. Klicka på länken.

Havsbadets öde – det blev en containerhamn

Det nya strandbadet – Havsbadet – byggdes 1905. Sen utvidgades det flera gånger och blev ett riktigt nöjescentrum. 1930-talet var dess storhetstid. Men i takt med industrihamnens ökande verksamhet blev badvattnet otjänligt och badförbud infördes i mitten av 1950-talet. 1969 revs badhuset med hopptorn och allt. Nu är det en containerhamn.

Om du klickar och tittar noga på flygfotot med containerhamnen så ser du en liten vit badstrand längst ut på udden. Den ligger alldeles vid Värdshuset Glashyttan. Så om du bor på Torpa Pensionat kan du gå dit och låtsas att du är på det gamla Havsbadet med sin fina sandstrand.

Tågen går fortfarande, men ångbåtslivet är inte vad det varit.

Tåget kom till Södertälje 1860. Det här är den andra stationsbyggnaden från 1922. Samma år som badinrättningen öppnade på nytt.

*De berömda kringelgummorna försökte kränga södertäljekringlor till alla resenärer*. De var lika påstridiga som souvenirförsäljare vid sydländska badstränder, sägs det.

Ångbåten Ejdern är Södertäljes stolthet. Den brukar ligga nere vid kajen och göra turer på sommaren. Men när vi var där var den vackra ångaren upplagd på varv för att bli ännu vackrare på sin 140-årsdag som firas i år 2020. Vi såg bara den tomma bryggan tyvärr.

Vill du få en känsla av hur det var i Södertälje när seklet var ungt så se den här filmen från 1927. Då hade badinrättningen öppnat igen efter kriget. Och Torpa hade varit pensionat i fyra år. Den tar bara 15 minuter.

https://www.filmarkivet.se/movies/sodertalje-1927/

Var kan man få en badkur idag?

Det närmaste man kommer ett kurbad idag är kanske Hotell Scandic Skogshöjd och deras SPA-avdelning. Men vi misstänkte att likheten med kurbadandet under Södertäljes storhetstid inte var så stor så vi gick inte ens in. Original-Skogshöjd byggdes visserligen redan under badepoken i slutet av 1800-talet, men är nu fullständigt utbytt mot ett hotellkomplex från det sena 1900-talet. Både Vintagemannen och VintageQ, som tillhört den konferensutsatta sektorn, har varit där flera gånger.

Vilken lycka då att Torpa Pensionat finns kvar

Om du läst vårt tidigare blogginlägg om Torpa pensionat så förstår du kanske vilken unik pärla det är. Sedan 1923 har det gamla huset precis vid havet fungerat som pensionat och hotell. Miljöerna både i hotell- som sällskapsrummen är återställda som de såg ut på den gamla goda tiden. Vi övernattade där och tog oss ett dopp.

Mattias Holgersson från lokaltidningen LT följde med oss runt i Södertälje och ända in i sovrummet på Torpa. Det blev ett fint bildreportage den 9 juli.

Oj, vilken lång uppsats det här blev. Tack för att du har läst ända hit. Som synes går det att fira badsemester i Södertälje än i denna dag. Man måste bara leta lite. I dessa tider när hemster och svemester är ett fullgott alternativ till utlandsresa kan det vara bra att påminna sig om att så var det för de allra flesta förr i tiden. De billiga charterresornas tid var nog bara en parentes i världshistorien. Så lyssna till musiken i länken och ”möt våren i Södertälje”.

Detta var det fjärde och sista blogginlägget om vår resa till Södertälje. Kolla i Arkivet i högerkolumnen om du inte läst de första tre.

Nu drar vi vidare på nya äventyr. Följ oss gärna på Instagram eller Facebook.

Bauhaus-post nr 4 – var hittar man spår av Stockholmsutställningen 1930 idag?

26 december, 201927 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Arkitektur, Resor, Utställningar & muséer

Ni som följt Vintagemannen på resa i Tyskland i december vet att vi skrivit tre bloggposter om Bauhaus. Här kommer en inhemsk fortsättning. Jag fick nämligen en trevlig julklapp av VintageQ; ”Vägvisare till Stockholmsutställningen 1930” i original.

Redan på Juldagen var vi ute på Norra Djurgården för att leta efter spår och rester från utställningen. Med kartan från utställningen i mobilen började vi leta.

Och vad fann vi? Jo, en stenmur!

Det är nästan allt som är synligt idag, plus terrasserna i gräsmattan framför Sjöhistoriska museet. Men låt mig visa det lilla som finns.

Den pampiga entrén med sitt ståtliga flaggspel låg nånstans mitt emellan dagens Turkiska ambassad (där spårvagn 22 vände) och Källhagens världshus. VintageQ skall strax lösa sin inträdesbiljett vid entrén.

Det finns också rester kvar av en trädgård framför Villa Källhagen som Alnarp hade anlagt. De och Weibull, som planerat hela den öppna festplatsen, stod nog för det mesta av planteringarna.

Corson kallades det stora promenadstråket längs utställningens huvudgata. Det var där nästan alla stora utställningspaviljonger stod i rad på vänstra sidan. Det var hallar för samfärdsmedel, hemslöjd, dyrare möbler, dyrbara rumsinredningar, oädla metaller, musikinstrument, kontorsinredningar, seriemöbler, skinn & läder, ädla metaller, keramik, belysningsanordningar, glas, tapeter & linoleum, kyrkliga textilier, böcker och bokbinderi. På motsatta sidan av Corson stod små kiosker från olika företag. Idag är det bara stensockeln och ett räcke kvar.

Corson slutade vid festplatsen, och vars terrasser som sluttar ner mot en estrad är det mest synliga som fortfarande finns kvar från 1930. Musikpaviljongen stod ungefär på samma plats som Filharmonikernas scen brukar göra idag.

I fonden av festplatsen tronade utställningens huvudrestaurang Paradiset. En verklig funkisdröm. Idag ligger Sjöhistoriska museet där. Mer om det nedan.

Paradiset, festplatsen och masten av Gunnar Asplund, utställningens chefsarkitekt. Illustration av Rudolf Persson. Från ArkDes arkiv.

Idag står en stor fartygsmast till höger på ”festplatsen”. Bara några meter därifrån, in på gräsmattan, stod utställningens berömda mast med pressläktare. Fotot från Stockholmskällan och Gustaf W:son Cronquist.

Är du Funkis eller Tradis?

Modernistisk arkitektur och design, det vi i Sverige kallar Funkis delade verkligen landets arkitektkår och kritiker i två oförsonliga läger; ”funkis” och ”tradis”. Traditionalisterna anfördes av kända formgivare och arkitekter som Carl Malmsten, Ragnar Östberg, Carl Milles, m.fl. När utställningen var klar och nedmonterad på hösten 1930 tog de en gruvlig revansch och byggde det extremt klassicistiska Sjöhistoriska Museet på samma plats som Stockholmsutställningens profilbyggnad Paradiset stått. Det var ritat av samme Östberg. Snacka om välriktad taskspark. Men även om de vann matchen kortsiktigt så förlorade de stort i längden. Stockholmsutställningen, inspirerad från Bauhaus, påverkade sedan nästan all arkitektur i Sverige i femtio år. Ja ända in i vår tid. En monumental seger för funkisen och dess efterföljare.

En tidig ritning över området med bostäder av Gunnar Asplund ur ArkDes arkiv

När man passerat Paradiset/Sjöhistoriska ser man gaveln på ett äldre trevåningshus. 1930 var det utställningens administrationsbyggnad. Idag är det bostäder. Man kan fortfarande ana ett trappräcke längs stupet mot vattnet. Bortom administrationsbyggnaden fortsatte utställningen flera hundra meter längs Djurgårdsbrunnsviken med bostäder och inredningar. Med lite fantasi kan man föreställa sig vilka modernistiska hus och villor som stått i gläntorna längs kanalen.

Bron återinvigd 2019

Nu har vi fått en ny bro över viken, Folke Bernadottes bro. Den ligger på exakt samma ställe som Stockholmsutställningens bro gjorde. För på södra sidan om viken fortsatte utställningen med Eldbegängelseföreningens paviljong och en gravvårdsutställning. Där låg också Humoristernas salong (!) mycket passligt låter det. Sen följde ett akvarium och nästan ända borta vid Skånska Gruvan (från Stockholmsutställningen 1897) avslutas området med en campingutställning i slänten ner mot vattnet. Vilka som var målgrupp för den och hade tid att campa på den tiden undrar jag. Vanligt folk fick inte lagstadgad, två veckors, semester förrän åtta år senare.

Kungliga Motorbåtklubbens paviljong finns i alla fall kvar

På Strandvägen 56 har det stått en paviljong sedan 1930, eller möjligen 1928. Den byggdes för att vara klar till Stockholmsutställningen och har stått där sen dess och är i stort sett oförändrad i typisk funkisstil. Den ritades av Osvald Almqvist och/eller den mer berömde Sven Markelius. Det står olika på nätet. Osvald Almqvist är dock värd att minnas som Stockholms stadsträdgårdsmästare åren 1936 – 38. Under sin korta tid som sådan utformade han de planeringsidéer som under låg tid blev vägledande för stadens parker och blev den som som banade väg för den mer berömde Holger Blom. Almqvist är också den arkitekt som ritat Sveriges allra första funkisbyggnad, nämligen Hammarforsens kraftstation i Jämtland invigd den 23 mars 1928. Äras den som äras bör.

Hur kommer 100-årsjubileet att firas?

Ja, detta var en intressant vandring där man verkligen fick användning för sin fantasi. Ett stycke nutidsarkeologi. Sommaren 2030 fyller Stockholmsutställningen hundra år. Nog vore väl det något att fira. Jag undrar om det pågår några förberedelser i staden. Vet du?

Läs gärna mer om våra inlägg om Bauhaus i Weimar och Bauhaus i Dessau samt vad vi gjorde som turister i Dessau i december 2019.

Vilket rockmärke från utställningen skulle du ha köpt? Sigurd Leverentz supermoderna ”rakblad” eller ett runt traditionellt?

Vad vi såg och gjorde på Bauhaus i Dessau

13 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, 2000-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Nu har vi i två blogginlägg berättat om Bauhaus födelse i Weimar och om vilket avtryck deras verksamhet i Dessau gjort i världen. Nu är det dags för lite turistinformation. Vad gjorde Vintagemannen och VintageQ i Dessau egentligen? Läs den spännande fortsättningen om när jag slår näven i bordet här.

Campusområdet i Dessau är ett smakprov på avancerad funkisarkitektur

Glasväggen hänger på en stadig betongstomme.

Vi gick på guidad visning för att förstå bättre. Gör det du också när du kommer dit. Själva skolhuset med sina verkstäder är byggt på en betongstomme med kraftiga pelare. Utanpå hänger sedan de enorma glasfönsterpartierna. Husen är sammanbyggda, åt ena hållet med en aula och en kantin och som slutar med det s.k. Prellerhaus, ett fyravåningshus med 28 rum/studios för elever och lärare. Inne i bron över gatan satt skolans ledning och administration, och den ledde sen till en sidobyggnad med en traditionell teknisk skola med klassrum.

Walter Gropius skrivbord låter bra när man slår näven i det. Det här är en kopia. Originalet tog Walter med sig till USA.

Det måste ha varit fantastiskt att få bo och skapa på Bauhaus under det glada tjugotalet. Och det är fortfarande jättekul att vara där.

Vi bodde i Prellerhaus.

Det borde alla som besöker Dessau försöka göra. Friedrich Preller var en målare och konstprofessor i Weimar som lät sina elever bo i ett stort hus där de både kunde bo och arbeta. Den idén tog Bauhaus med sig även till Dessau och byggde där ett nytt Prellerhaus. Vill du bo här går du bara in på Bauhaus stiftelsens hemsida och frågar om det finns lediga rum. Priset är som på vandrarhem.

Vandrarhemsstandard med dusch, toa och pentry i korridoren.

Roomservice

Huvudlärarna bodde själva i drömvillor

Några hundra meter från skolan ligger Meisterhäuser för de allra viktigaste huvudlärarna. Det är dels en singelbostad för rektorn själv, dels tre parhus för två familjer. Där bodde t.ex. Klee och Kadinsky i samma parhus. Men tro inte att alla hade stålrörsmöbler hemma. Kadinskys hem såg mer ut som en patricierbostad från sekelskiftet. Tre och en halv villa klarade sig under kriget. Gropius eget hus förstördes helt. Men idag är det återuppbyggt lite schematiskt och tre av fyra byggnader fungerar nu som museum som visar ”Det nya livet” – maskiner för boende. Köp en kombibiljett så kommer du in överallt utom det nya museet.

Som vita legohus ligger huvudlärarnas boningar i en tallskog. Bauhaus var mycket för natur.

Det nya livet i moderna hem. Det var nog inte så många som köpte stålrörsmöbler. Men rottingmöbler lär ha varit populära på den tiden.

Ta buss 10 runt stan.

Det går en busslinje 10 som tar dig runt i hela Dessau till alla Bauhaussevärdheter. En dagbiljett kostar 5 Euro och köps direkt av busschauffören.

Ett stort nytt museum öppnade till jubileet

Inför 100-årsjubileet 2019 har staden Dessau byggt ett nytt stort och supermodernt museum, ritat av Addenda arkitekter i Barcelona, mitt i stans centrum som visar mycket originalartefakter från Bauhaustiden. Här kan man frossa i stålrör. Men man kan också se många ritningar och konst samt mycket av det bortglömda kvinnliga konsthantverket. Det var nog runt hälften av eleverna som var kvinnor, men de blev förvisade till textilavdelningen. Stål och betong var för riktiga män. Suck.

På tal om onsynliga kvinnor. Det är sannolikt att Lilly Reich var högst inblandad i designen av Mies van der Rohes mest berömda stålrörsstolar. De hade ett intimt samarbete under många år.

En lite tråkig utställning tyckte vi, men med många av designikonerna i original. Fast man har ju sett de flesta förut.

Vart tog Ludwig Mies van der Rohe vägen?

Det vi saknade var Mies van der Rohes roll i Bauhaus, mannen som skapade begreppet ”Less is more”. Han hade varit värd ett helt rum. Om Bauhaus under Gropius tid ansågs vara vänsterradikalt så var det ingenting mot vad det blev under hans efterträdare 1928 Hannes Meyer. Han var uttalad kommunist och sovjetvän – det blev för mycket. 1930 ersattes han av Ludwig Mies van der Rohe som flyttade eller tvingades flytta skolan till Berlin 1932 och kort därefter lades den ner efter Hitlers maktövertagande. Men sanningen är att naziregimen tog stort intryck av Bauhaus. Nazistarkitektur är en oskön blandning av halmtak och monumentalverk av Albert Speer. Men Speer hade också förstått att Bauhaus kunde bygga billigt och rationellt, så han anlitade Bauhausarkitekter till sina projekt. De fick också hålla i delar av en stor utställning i nazisternas regi.

Är museets arkitektur en hyllning till Mies van der Rohe? Hans vision var en helt genomskinlig skyskrapa i glas. Vrider man upp det nya museet på höjden så kommer man ganska nära visionen.

Många av de ledande från Bauhaus flydde Tyskland före och under kriget. Både Gropius och Mies van der Rohe hamnade i USA. Där förnyade Mies sättet att bygga skyskrapor. Ett hus helt av glas med ett skelett av stål var hans vision. Seagrambuilding i New York byggd 1958 är en viktig märkesbyggnad. Det går inte att tänka sig Hötorgsskraporna eller Wennergren Center om inte Mies van der Rohe hade gått före. Det nämns knappt ett ord om Mies i nya Bauhausmuseet. Det är synd.

Bra mat i Bauhaus restauranger

Surkål i kantinen. Smaskens!

Det trevliga caféet i skolan var sällan såhär folktomt. Det är där man checkar in till Prellerhaus.

Kornhaus har behållit sin funkisstil och serverar klassisk tysk mat.

När vi ändå bodde i Prellerhaus passade vi också på att äta bauhauskt. Vi åt en utsökt sallad i cafeet i skolbyggnaden den första kvällen. Vi åt fläskstek och surkål i kantinen till lunch. Men sista kvällen slog vi på stort. Bauhaus fick 1927 uppdraget att bygga en ny flott restaurang nere vid Elbe. Den heter Kornhaus, efter en gammal kunglig tullstation på platsen, och invigdes 1930. Där har man återställt lokalerna till ett tidstypiskt utseende, väldigt fint faktiskt. Så missa inte att äta där om du är i Dessau.

Du ska ta Dessau i den här ordningen

Vill du göra Bauhaus i Dessau ska du inte missa att gå på guidade visningarna. Du kommer in i låsta rum och lägenheter och får mycket förklarat för dig. Alla turerna bokar du enkelt på Bauhaus stiftelsens hemsida.

Börja med en guidad tur i själva Bauhausbyggnaden
Gå sen och titta på Meister-villorna
Ta därefter den guidade turen till Siedlung Dessau-Törten.
Sist besöker du det nya museet

Som sagt, ta buss 10 runt sevärdheterna.

Nu har vi skrivit två fullmatade poster om Bauhaus. Både från Weimar och från Dessau. Klicka på länkarna om du inte läst dem tidigare och börja med Weimar.

Vår tågluff till Bauhaus och julmarknader i Tyskland närmar sig sitt slut. Imorgon tar vi tåget upp genom Tyskland. Vi tar en av de allra sista tågfärjorna mellan Puttgarden och Rödby, och tågar sen via Köpenhamn till Malmö. Men mer om det i nästa post.

Hej då Tyskland, vi ses i Sverige i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Det viktiga med Bauhaus är inte stålrörsmöblerna. Det är något mycket större.

12 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Dessau är Bauhaus-mekka. Det var här Bauhausskolan gick från att vara en konst- och konsthantverksskola till att bli industridesigners och stadsbyggare. Om du hoppas på att få läsa allt om Marcel Breuers och Mies van der Rohes ikoniska stålrörsmöbler eller Wagenfelds lampor kan du sluta läsa här. För det här kommer att handla om betydligt större skeenden – det fick vi insikt om när vi bodde mitt i Bauhausskolan från 1926.

I vårt förra inlägg var vi i Weimar. Där sammanförde Walter Gropius bildkonst och konsthantverk och startade Bauhausskolan 1919. Så småningom tillkom även arkitektur. I Weimar byggde Bauhaus ett enda hus – Haus am Horn. Det byggdes till utställningen ”Konst och Teknologi – En ny enhet” 1923. I Dessau byggde de hela sitt campus med universitet, elevbostäder, lärarbostäder och därutöver en hel stadsdel med 400 bostäder, radhus och lägenheter. Och allt detta på bara 7 år. Hela Europas arkitektkår reste dit för att kolla vad de höll på med. Även svenskarna. Och så förändrade de en hel värld.

Inspirerade hela världen

Av Stockholmsutställningen 1930 fick vi bla, Hjorthagen, Gärdet, Södra Ängby i Stockholm och i Malmö Ribershus och Ellstorp för att bara nämna några. Efter det har modernismen fortsatta ända in på åttiotalet.

Men det började alltså 1923 när Bauhaus hade sin första helt revolutionerande utställning. Och på Paris-utställningen 1925 upptäckte den unge arkitekten Uno Åhrén ett märkligt hus av Le Corbusier. Detta är ren funktionalism, utbrast Uno, och så var begreppet ”funkis” myntat. Han fick med George Pålsson på Svenska Slöjdföreningen och Gunnar Asplund och en rad andra progressiva svenska arkitekter och tillsammans började de planera Stockholmsutställningen. Kooperativa Förbundets arkitektkontor blev den svenska funkisfabriken. Men de mötte hårt motstånd från de som var ”traddis”, som Carl Malmsten m fl.

De tre rektorerna: Walter Gropius, Hannes Meyer och Mies van der Rohe.

Follow the money – det förklarar nästan allt

När Bauhaus tvingades flytta från Weimar 1925, berodde det på det konservativa och nationalistiska styret i staden, men också på brist på sponsorer. I Dessau satt direktören på flygplansfabriken Junkers och undrade vad han skulle göra för att få bostäder som kunde locka arbetskraft till fabriken i en bransch i stark tillväxt. Där fanns pengarna. I Dessau fanns det också en betydligt mer vänsterliberal ledning under Fritz Hesse som gärna tog emot en progressiv skola.

Stadsbyggarna imponerar mer än arkitekterna

Det första uppdraget Walter Groupius fick var att rita den egna skolan, men parallellt arbetade han med att bygga en ny stadsdel. Junkers behövde många arbetarbostäder. På en sandslätt i Törten långt utanför centrum ritade Gropius en stadsplan, ungefär som ett spindelnät med en Konsumaffär i mitten, låga radhus i solfjädersform med 300 kvm stora trädgårdar för trädgårdsland och för att hålla höns och kaniner i. Med dagens standard tycker vi att det är väldigt enkelt. Kök och badrum var samma rum. I en utbyggnad mot gården fanns, i de första husen, en slags tidig mulltoa. I rummen satt fönsterbanden längs hela huset så högt att man kunde möblera under dem och slippa insyn i sängkammaren. Det flödade in ljus. Totalt byggdes radhus med 3 olika planlösningar på mellan 57-74 kvadratmeter. Redan i december 1926 var den första husen färdiga för inflyttning. Det var som att flytta till ett slott, så ljust och fint, sa dottern i familjen Anton. Hon flyttade in med sina föräldrar 1926 och blev kvar i huset i hela sitt liv. Huset, som är i originalskick ägs nu av Bauhaus stiftelsen och vi besökte det på en guidad tur.

Ett av husen har fortfarande originalutseende. Gissa vilket.

Numera är området ganska misshandlat. Från början var alla hus vita. Visserligen var det otätt och kondens på englasfönstren, så man kan förstå folk som bytte fönster och införde mer bekvämlighet. Men med tiden har de boende tävlat om att bygga om och skapa sitt eget personliga boende mitt i världsarvet.

Att människan alltid måste dekorera. ”Bjäfs is more”, eller hur var det?

Sociala skäl, inte ekonomiska

Det unika var ändå inte husens utseende, utan den rationella byggprocessen inspirerad av Henry Ford i USA. Gropius standardiserade byggelement och massproducerade husen rad för rad. Men han hävdade hela tiden att detta inte var ekonomiskt betingat utan med sociala ambitioner i första hand. Detta tilltalade byggare och sociala ingenjörer. Kan man bygga bostäder såhär rationellt och billigt? I Stockholm är de vita smalhusen för gasverksarbetare i Hjorthagen det lysande exemplet.

De mest kostnadseffektiva husen var de som färdigställdes under skolans nye rektor Hannes Meyer 1930. Han ändrade Bauhaus inriktning mer mot folkets behov mer än lyx. Så han byggde Volkswohnung – folkhem om du vill. Fem röda tegelhus i tre våningar med loftgångar och med 18 lägenheter på 47 kvm i varje hus. Tvättstuga på gården och barnvagnsparkering under första loftgången. Och så en trädgård. Oerhört välplanerat, praktiskt och billigt.

Vi är lika imponerade som man var på 1920-talet. Vi kan verkligen rekommendera en Tysklandsresa i Bauhaus fotspår.

Ja, det här blev nästan en föreläsning. Så kan det gå när man är ute på tågluff. Man lär sig jättemycket. Nästa inlägg handlar om vad vi gjorde i Dessau.

Du har väl inte missat vår första bloggpost om Bauhaus i Weimar?

Hej då Bauhaus, vi ses i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Välklädd i Hypezig

10 december, 201911 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Arkitektur, Mode, Resor, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Leipzig är det nya Berlin, skrev The Guardian redan 2015, och kallade staden för Hypezig. Vi ligger verkligen på efterkälken 2019. Men vad tusan, detta måste undersökas när vi ändå är här. Så vi for till västra Leipzig, till områdena kring Plagwitz och Karl- Heine-Strasse.

Vi tog spårvagn nr 14 från Hauptbahnhof till Felsenkeller. En 20 minuters resa som kan rekommenderas som en guidad tur i sig, bort från innerstaden och genom olika lager av bostadsområden, över floden Elster och ut till industrierna och arbetarkvarteren.

Antagligen är området redan småborgerligt. Det började först hippa till sig runt Süd-plats, sen drog det vidare till västra stadsdelarna. Nu har det riktiga avantgardet flyttat vidare till östra delen av staden, sägs det. Men dit vågade vi oss inte. Vi blev tillräckligt nöjda med vad vi upplevde i väster.

I en gammal industribyggnad med tillhörande kraftstation ligger Westwerk – ett konst och hantverksområde. Slitet och charmigt men på väg att ändras. Det småskaliga stretar emot och boende protesterar, så det är fortfarande värt att flanera runt i området.

Westwerk har naturligtvis sin egen julmarknad. Den missar vi tyvärr.

Här i kvarteren måste De Grüne få många röster. Det var bio och vegetariskt i var och varannan butik eller restaurang på Karl-Heine Strasse. Vissa hus var fint och dyrt renoverade, andra såg fortfarande ut som rivningskontrakt. Gentrifieringen sker snabbt nu. Så skynda hit innan det är för sent.

Ruffigt och billigt blandas med fint renoverat och dyrt.

Textilfabriken blev konstkraftverk

Nära S-bahnstationen Plagwitz ligger KunstKraftWerk. Det är en gammal bomullsfabrik som blivit konsthall i sitt ruffiga och till synes fallfärdiga skick. Här var det spännande multimediakonst. På de råa fabriksväggarna blev vi imponerade av en remix av den österrikiska konstnären Hundertwassers bilder. Häftigt.

Grötlunken i västra Leipzig

Vi åt lunch i området också. Gröt på BioMare. Det är inte varje dag sådana läckerheter erbjuds. Sen stod vi oss bra på alla kolhydrater ända till kvällen.

Smakens! Eller var det att ta i?

Modedesign inne på en bakgård

Det ligger många gamla fabriksfastigheter här i området, mer eller mindre renoverade. Vi slank in bland husen i Westwerk och vad hittade vi då? Jo, Rosentreter – Manufaktur für Modedesign. Vilken angenäm överraskning. Där sitter Sandra Jahn och designar och syr snygga tweedkläder för både herrar och damer.

Jag hittade en väst i tysk tweed. VintageQ provade några fräsiga knickers, men tyvärr var de för små. Det är så sällan man hittar kvalitet nuförtiden.

Vem hittar hit in till denna bakgård?

Jag måste kanske lite malligt tillägga att jag fick komplimanger. Först för min gamla tweedrock som VintageQ hittat på second hand i Emmaus Björkå i Stockholm. Och när jag strippat lite, även för manchesteroutfiten från Manér. De och Rosentreter är samma andas barn. Den lågmälda protesten mot modeindustrin.

Känner du till Vintagemannens klädkompass?

Vintagemannen hittade faktiskt en fin liten butik inne i Leipzigs centrum också. Mitt i passagen Speck´s Hof. Där har en liten shop som specialiserat sig på herraccessoarer slagit upp portarna – Auerbach. De säljer, flugor och riktiga hängslen, men framför allt har de knästrumpor. Du som följt Vintagemannen länge vet att Sverige är knästrumpornas u-land och för att hitta några snygga måste man passa på att handla på resor ute i Europa. Vad är det för kompass som sitter inbyggd i Vintagemannen? Den styr både mot västar och knästrumpor, två av de viktigaste attributen för en vintageman. Vilken fullträff!

Jag invigde mina nya strumpor direkt. De som jag köpte av Simon Glaser. – Dig känner jag igen, sa han. Vist är det fantastiskt med alla nördiga communities det finns på nätet.

Finns det nåt vintage eller second hand att hitta i Leipzig då?

Kläder stod inte överst i sökmotorn till denna resa. Men en Humana-butik sprang vi på alldeles intill Nicolai kirche. En butik i tre våningar. VintageQ hittade en paisleymönstrad jumper i äkta syntet. Lite kul. Herr avdelningen överraskade med sina stora storlekar. XXL räknas nog här i Tyskland som barnstorlek.

Nu lämnar vi Leipzig för den här gången. Välklädda kliver vi på tåget. Leipzig är en stad värd att besöka igen. Då blir det nog under sommarhalvåret. Med sina många grönområden runt stan är den säkert en fin sommar- & picknickstad. Platt & cykelvänlig.

Nästa stopp blir Bauhaus-staden Dessau. Därifrån kommer rapport nr 2 i vårt Bauhaus-tema.

Hej då Leipzig, vi ses i morrn i Dessau.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen och @europarunt.se

Att resa med stil till pampiga stationer

9 december, 201910 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1910-tal, 1930-tal, 1940-tal, 2000-tal, Arkitektur, Resor

Nyss lämnade vi Weimar. Det gav oss anledning att fundera över hur man bäst tar sig till en ny stad med stil. Nästa stopp på resan är Leipzig.

Leipzig Hauptbahnhof – en ”trafikkatedral”. Lika respektingivande 1915 som den är idag.

Att anlända till en ny stad med tåg är lyx. Du kommer direkt in till centrum och du slipper vänta på bagaget. Det är bara att börja äventyret. Extra lyxigt är det om järnvägsstationen är från 1915 och rent monumental.

Europas största järnvägsstation

26 spår. 83.000 kvadratmeter. Fasaden mot centrum är 298 meter lång. Stationen började byggas 1909 och öppnades i december 1915. Då var ena halvan av stationen avsedd för Preussens järnvägsbolag och och den andra halvan för Sachsens. Arkitekterna hette William Lossow och Max Kühne. Numera är det ”bara” 24 spår. Nummer 25 – 26 har blivit bilparkering. Ett tidens tecken.

Att stationen är en sensation förstod vi redan hemma, när vi bläddrade i två tyska guideböcker för Leipzig. Båda har med stationen som en sevärdhet man bör besöka för att kunna säga att man har gjort stan ordentligt.

Att vänta på sitt tåg med stil och elegans

Det var tre ruskigt stiliga matsalar. En har blivit bokhandel och en finns kvar i Starbucks regi. Där kan du fortfarande få nåt lite att äta. Stilen får du stå för själv.

I Griebens Reiseführer för Leipzig från 1920 börjar en av de föreslagna stadsvandringarna med sightseeing på stationen. Den stora mitthallens ljus och rymd imponerar liksom fasadens utsmyckning. Författaren förundras över alla tekniska finesser och den ypperliga resandeservice som erbjuds; 36 biljettkassor, 18 tryckpressar för biljetter, postsortering, bagagesortering och all möjlig service. Bagageleverans till hotellet, rak- och frisersalonger, möjlighet att tvätta av sig resdammet och att byta kläder. Det är att resa med stil – Vintagemannen skulle ha varit med då!

Det fanns mycket service på stationen redan från begynnelsen. Men badrummet där du ska fräscha upp dig, och bli presentabel efter den dammiga resan, har försvunnit och blivit smörgåskedjan Subway. Där blir man i alla fall inte renrakad.

Väntsalarna hade på 1970-talet 1.200 sittplatser enligt turistboken. Nu har de reducerats till cirka 375 stycken, varav 22 inne i röda containrar. Vad säger det?

1944 bombades stationen och den västra hallen, men den har byggts upp igen.

På plattform 24 finns en liten utställning om stationens historia med många fina bilder från Historische Sammlung der Deutsche Bahn AG.

Vad blev det sen av mitthallen? jo en jättelik shoppinggalleria. Men den forna pampigheten finns kvar.

Minns du ordet resfeber? Finns det kvar?

Stationsbyggnader var inte något man slarvade med i järnvägens barndom. De byggdes för att skryta. ”Vår stad är stört, bäst och vackrast” och självaste Kungen var där och klippte band.

Vintagemannen undrar vad som har hänt med respekten för att resa nu när många gamla pampiga stationer blivit sålda till annan verksamhet och ersatts av obemannade ”Resecentrum”. Är det som med respekten för bildning, som har sjunkit i takt med att skolorna slutat vara monumentalbyggnader. Eller som när respekten för pengar försvann, när bankerna inte längre finns i stenpalats, utan bara på nätet.

Vintagemannen på sin första tågresa 1952 mellan Örebro och Herrljunga. Han var för liten för att ha resfeber då. Men stilig och uppklädd var han!

Vad krävs för att få känna högtidligheten och det där pirret på stationen, det som förr kallades resfeber? Har massflyget dödat det? Tur då att man kan ut och tågluffa i Europa. Många fina stationsbyggnader finns det, även om alla inte är så pampiga som den i Leipzig. Visst är det en härlig känsla av förväntan att komma till eller resa från en stad med en pampig järnvägsstation. Både förväntansfullt och lite högtidligt – vi förstärker känslan och klär upp oss i vintage!

Pompös station

Tillbaka till stationen i Leipzig. Den upplevdes så pampig, eller skräckinjagande, när den var ny att många tyckte att det gått till överdrift. Karikatyrtecknarna fick ett nytt objekt att håna. Eller så var de bara avundsjuka. Den här bilden är från 1923.

På Gleis 24 står hjulen still

När du besöker Leipzig, missa inte Spår 24. Där står alla tågnördars dröm; gamla tyska lok från 1930-40-talen uppradade. Tänk att bara nån gång i livet få göra en resa med ett sånt där tåg, och inte bara åka en kort snutt på en museijärnväg. Men det händer nog aldrig – elektriska tåg är ju lite mer miljövänliga.

Tack för idag. Imorgon ska vi ut och göra Leipzig. Vi ses i morrn

Har du läst våra andra blogginlägg från vår tågluff i Tyskland? Senast från Weimar. Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen.se och Europarunt.se