På den tiden man kunde resa…

Turistresande är en ganska sen företeelse i mänsklighetens historia. Om man inte tillhörde de allra rikaste förstås. Och snart är vi väl där igen. Vi besökte Hallwylska museet och deras utställning ”Mot kontinenten – en resa i första klass.” Och så gick vi på föredraget ”På packlistan” om greveparets bagage häromdagen. Det kan ju föranleda en bloggpost om hur man ska packa det nödvändigaste, necessären t.ex.

Kan en koffert per person verkligen räcka?

Jag har levt i tron att överklassen reste med ett väldigt stort bagage förr i tiden. Bärare och tjänstefolk fanns det ju gott om. Men det var nog bara filmstjärnor från Hollywood som kom med femtiosex eleganta koffertar när de landsteg i Europa. Det ingick liksom i deras varumärkesbygge. Nej, de vanliga rikingarna, som familjen Hallwyl, hade bara en koffert var och så lite handbagage även om de skulle vara borta i flera månader. Inte köpte de kläder under resan heller. Nej, de lät sitt skrädderi i Stockholm sy upp reskläder och sen hade de med sig en ordentlig utrustning för att vårda och tvätta sina kläder. Klädvårdsdagar var inlagda i reseprogrammet.

Uppsytt inför resan till Egypten 1900-1901. Man får inte bli kall.

Man skulle ha två sorters kläder med sig, de praktiska och de passande. De praktiska var resplagg och de passande var kläder att ha på sig på resmålet beroende på aktivitet; vid sightseeing, kamelritt, luncher och middagar. Allt från sportkläder (det skulle vi inte tycka idag) till full galastass.

Smycken var ett särskilt kapitel. De kunde ju bli stulna. Det insåg Wilhelmina von Hallwyl (1844 – 1930) så från 1907 lät hon tillverka resesmycken, dvs kopior av hennes riktiga smycken i mer oädla material. Massivt guld blev ihåliga smycken i förgyllt silver. Diamanter ersattes med topaser och guldtopaser. Gröna glasbitar fick föreställa smaragder och pärlorna var inte äkta. Se där, ett bra tips även för dagens resenärer.

Alla resor börjar med en noggrann lista

Kolla Wilhelminas lista. Det är mycket smått och gott som ska med. Toilettartiklar, sjukvårdsutrustning, sysaker och reparationsgrejor. Mycket av det lilla husapoteket passar idag också. Men lavemangssprutan har väl ersatts av laxermedel eller Imodium beroende på problem och morfinet törs man inte ta genom tullen. Febertermometern har åter blivit högaktuell.

Vitagemannen har också några necessärer – den stora och den lilla.

Den stora packad för resa till kurort sommaren 2020 – Södertälje
Walther von Hallwyls necessär är ännu finare (Foto från museet)
Istället för rakkniv kan man också ha med en praktisk elrakhyvel med separat batterilåda och blankpolerad stålspegel. Så smidigt.

ett bra Resebibliotek ger större utbyte av resan

Besök Hallwylska museet i höst och se deras reseutställning

Nu får vi hoppas att Covid fås under kontroll och att vaccinutvecklarna är framgångsrika så att vi kan komma ut och resa igen. Flyget har Vintagemannen sedan tidigare valt bort. Men vi längtar ut att tågluffa i Europa igen. Precis som greveparet von Hallvyl. Den som överlever får se.

Om det blir några fler resor kan du se om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Men där hittar vi på annat skoj också. Nästan varje dag. Vi ses i sociala medier.

I vår jakt på en äkta badort kom vi till Saltsjöbaden

Saltsjöbaden är fortfarande en fungerande bad- & kurort. Här finns två kallbadhus, ett flott hotell, tennisbanor, en gammal kuranstalt och en massa flådiga villor. I vårt ivriga sökande efter bad- och kurorter nära Stockholm utifrån gamla guideböcker har vi nu insett att det bara är Saltsjöbaden som har något som liknar en badort kvar att visa upp. Det lilla vi fann i Södertälje har vi redan skrivit en blogg om, där Torpa Pensionat är ett underbart undantag.

Den 1 juli 1893 stod hela projektet ”bada i saltsjön” klart. Elektrisk järnväg var framdragen, ett ståtligt Grand Hotel var invigt av konung Oscar II med hela den kungliga flottan ute på redden. Restaurangholmen med Grand Restaurant och de första pampiga villorna var byggda. De båda badhusen på badholmen och tennisbanorna uppfördes något år senare. Ett helt sommarparadis 30 minuter från hufvudstaden alltså. Nu fick Södertälje konkurrens.

K.A. Wallenbergs vision om ett Monte Carlo utanför Stockholm fick verkligen genomslag. Grand Hotel Saltsjöbaden blev kronjuvelen, även om vi tror att infrastrukturprojektet som elektrisk järnväg, ångbåtsbrygga och elektrisk belysningsstation med ångturbiner kanske var ännu viktigare för framgången.

Hotellet, liksom restaurangen på holmen, är ritade av av arkitekten Erik Josephson. Det byggdes som ett slott ut mot Baggensfjärden med 100 rum där många hade egen veranda ut mot havet. De sanitära anordningarna var förstklassiga med bad och dusch och kakelugn i varje rum. Det fanns till och med Rikstelefon på rummen. Självklart fanns salon, läsrum, billiard, rökrum och galanta salar därinne och utmärkta planer för lawntennis och krocket därute. Men det fanns ingen restaurang!

Gästerna var tvungna att gå två hundra meter upp till Grand Restaurant Saltsjöbaden ute på Restaurangholmen. Det var en första klassens lyxrestaurang med utsikt åt alla håll. Den skulle man vilja uppleva igen, men tyvärr brann den ned 1968.

Det var naturligtvis en brist att hotellet saknade en riktig restaurang, Det blev för obekvämt för gästerna, så bara tre år senare hade man byggt till en restaurang i själva hotellet. Sen dess är den påbyggd flera gånger om.

Badhusen flyttade från Badholmen

Den första badholmen, som hade både ett kallbadhus för damer och ett för herrar, låg lite till höger i viken sett från hotellterassen, alldeles vid tennisbanorna. En gammal hängbro och några fundament finns fortfarande kvar på ön.

De första badhusen på Badholmen

Men på 1920-talet ansågs de så föråldrade att man började planera för badhus på Restaurangholmen istället. Där låg ju redan ett sommarhotell och en bra restaurang. Det gamla herrbadet blev flyttat och iordningställdes till det dambad som fortfarande står där. Torben Grut, han som ritat Stockholms Stadion, fick uppdraget att rita ett nytt herrbadhus som också skulle fungera som simstadion. Det hela stod klart 1925. Mellan de båda badhusen finns fortfarande en liten konstgjord sandstrand för gemensamhetsbad.

Mellanbadet har en trevlig liten bryggrestaurang

Kallbadhusen har haft det besvärligt sedan charterresorna mot södern började ta fart på 1950- och 60-talen. De har varit rivningshotade flera gånger men efter att eldsjälar först räddade badhusen och sedan efter en uppgörelse med JM, som fick rätt att bygga bostäder där restaurangen och sommarhotellet legat, så har badhusen återställts till forna glans. Baden ägs och förvaltas idag av Föreningen Saltsjöbadens Friluftsbad. Herravdelningen var i stort sett folktom den varma julidag vi var där, så vi hoppas att det finns tillräckligt många entusiaster kvar i Saltis som håller verksamheten och anläggningen vid liv. Det finns inte många kallbadhus kvar i Sverige.

Det finns en underbar reklamfilm för Stockholm från 1932 där Saltis är med på slutet. Se den.

Man kan fortfarande äta på Restaurangholmen. På en brygga inåt viken ligger Holmens Kök & Bar och gonar sig i kvällssolen. Men även Saltsjöbadens Friluftsbad har en liten restaurang på sin brygga. Gissa vilken vi valde. Vi tyckte att det var viktigast att lägga våra pengar på en lunch ute på badet. De behöver nog alla intäkter de kan få. Vår rimmade lax smakade utmärkt.

En kurort ska ha en riktig kuranstalt

Tänk att Saltsjöbadens Sjukhus ändå fortfarande finns kvar i någon form. Allt har inte blivit lägenheter och verksamheterna har skiftat under åren. Det började 1903 som Saltsjöbadens Badanstalt – ett kurhotell och vilohem.

”Fullständig anstalt för de fysikaliska behandlingsmetoderna i alla kalla och varma badformer, lokal hetluftbehandling, luft- och solbad, gymnastik, elektricitet, mm.” Så lockade man både friska gäster och konvalescenter till det behagliga klimatet och friska havsluften på sommaren. Och på vintern var det uppfriskande natur och stillhet som skulle locka ”nervösa och av sömnlöshet lidande personer”.

1937 blev det bara badhotell och 1957 köpte landstinget alltihop och det blev sjukhus på riktigt. Nu är det nån slags blandform av vård och BRF Badhotellets lägenheter. Vardaga driver ett vård- & omsorgsboende för äldre och här finns klinik för plastikkirurgi också. Själva byggnaden har många likheter både med hotellet och den brunna restaurangen. Läs; samme arkitekt Josephson. Mycket slottslikt alltså.

Sveriges svar på Holmenkollen

Saltsjöbaden var förresten också ett vinterparadis för skridskoåkare, kälkåkare, skidlöpare och inte minst backhoppare. När isarna bar, på den här tiden fanns det snö och is på våra breddgrader, kunde man också skridskosegla eller vina fram med isjakt.

För en modern sommarbesökare är det svårt att tänka sig Saltsjöbaden som Sveriges svar på Holmenkollen för 125 år sedan. Här fanns en hel vinterstadion där det hölls internationella vinterspel. En hoppbacke byggdes redan 1895 och en kälkbana anlades på berget på andra sidan Neglingeviken. Den startade vid Villa Baggås på Ekorrbacken och gick i mål ända nere i hotellviken. Vad kul det låter. Senare har det även funnits en bob- och rodelbana här. Och det finns fortfarande en slalombacke med ett par olika nedfarter med skidlift och snökanoner. Vi får hoppas på att den globala uppvärmningen tvärvänder så att nån kan bygga en hoppbacke igen.

Grosshandlarvillorna låg tätt

Även om många av badortens märkesbyggnader fortfarande finns kvar i någon form så är det ändå alla de pampiga privatvillorna som allra mest minner om Saltsjöbadens succé som sommarparadis vid förra sekelskiftet. I den första stadsplanen av arkitekten Hugo Rahm var det 120 stora villatomter inritade. Vintagemannens favoritstadsplanerare Per Olof Hallman kompletterade den 1912. Av det sjuttiotal villor som byggdes mellan 1891 och 1896 existerar idag ett tjugotal. Sedan dess har det byggts och förtätats till den burgna villastad som Saltis är idag.

Villa Lugnet låg granne med hotellet på första parkett. Ritad av Ferdinand Boberg 1893. Kallas numera Grünevaldvillan sedan den berömde konstnären köpt den 1936.

En av sveriges märkvärdigaste kyrkor

Är man i Saltsjöbaden får man inte missa att besöka Uppenbarelsekyrkan – Ferdinand Bobergs multikonstverk – en av Sveriges mest enastående byggnader. En makalös interiör smyckad av några av våra främsta konstnärer. Hela härligheten betalades av Knut och Alice Wallenberg som skänkte kyrkan till Saltsjöbadens församling på hans 60-årsdag 1913. Sen såg de också till att få ett eget gravkor framme till höger i kyrkan – precis som forna tiders stormän.

Förr kunde man ta ångbåt från Saltsjöbaden till olika ställen i skärgården som Dalarö och Gustavsberg. Frågan är om man kunde åka ända till Vaxholm. Det gjorde i alla fall vi för att där söka efter fler rester av badorter i den stockholmska skärgårdsidyllen. Fast vi tog bilen. Men det är ett ämne för en ny historia.

Som den minnesgoda bloggläsaren kommer ihåg for vi i februari – mars runt och bloggade med Ellen Rydelius guidebok ”Stockholm på 8 dagar”. Boken kom ut lagom till Stockholmsutställningen sommaren 1930, så Ellen föreslår även några fina utflykter till Drottningholm, Gustavsberg och så Saltsjöbaden. I vintras hoppade vi över dem, men nu har vi besökt Saltsjöbaden, så detta är det tionde inlägget i sviten ”Stockholm på 8 dagar”.

Följ Vintagemannen på hans och VintageQs äventyr på Facebook och Instagram. Där hittar du mycket mer.

På jakt efter badorts-epoken i Södertelge

Det är nog inte många som idag förknippar Södertälje med hälsobrunn, kurbad, badhotell, societetshus och brunnsoktett. Och ett charmant liv för fint folk från hufvudstaden. Men så var det mellan 1849 och 1945. Södertelge var en av Sveriges mest fashionabla badorter, på bekvämt reseavstånd från Stockholm. Finns det något kvar av denna stolta epok? Vad kan man se om man ger sig ut på promenad? Vintagemannen gav sig ut för att undersöka den saken.

Själva centrum i en kurort är ju badinrättningen, i begynnelsen kallad Kallvattenkurinrättningen. Apotekaren Lindman lyckades få vattnet från Tore-källa kemiskt analyserat och förklarat som ”ett av de renaste källvattnen man kan träffa på”. Det innehöll visserligen inte några undergörande mineraler, men vad gjorde det. Folk ville ju förlusta sig ändå.

Den första badinrättningen med påbyggd veranda.

Den första kallbadinrättningen stod klar 1849 och såg ut som en herrgårdsbyggnad i Karl-Johanstil. Det byggdes också ett varmbadhus 1866 i det som nu är parken vid Saltsjögatan. Men det var ju opraktiskt att ha 700 meter mellan de båda badhusen så den stora badinrättningen byggdes ut mot baksidan redan 1879, bl a med stora flyglar och ett åttkantigt torn som innehöll både vattencistern och ångpanna. Nu kunde man erbjuda både varma och kalla badbehandlingar i olika bassänger. Och så nymodigheten finsk bastu.

Den första badinrättningen 1849 och utbyggd 1879. Nästan alla gamla bilder i det här blogginlägget är hämtade ur boken Södertälje som badort, skriven av förre stadsantikvarien Göran Gelotte för Östra Södermanlands kulturhistoriska förening 1974.

Detta blev mäkta populärt, så 1886 rev man huvudanläggningen för att uppföra en helt ny byggnad i morisk stil. Den stod klar redan till nästa säsong och invigdes med stor bankett. Om den första badanläggningen var populär, var det ingenting mot den nya. Folk strömmade till Södertälje för att bada sig till hälsa och dricka det nyttiga brunnsvattnet. Och förlusta sig med varandra naturligtvis.

Den andra badinrättningen i morisk stil 1886

Men den 21 februari 1903 var det roliga slut. Hela den ståtliga badinrättningen brann och kvar stod en utbränd ruin. Mycket snabbt enades man om att bygga en ny tredje badinrättning, ännu pampigare än den förra. Och den stod klar till säsongen 1905 och det är nu som den mest lysande epoken i badortens historia börjar. Den höll i sig till första världskriget. Åren 1919 – 1922 låg verksamheten nere, sen tog det fart igen fram till 1945 då verksamheten upphörde helt. Den fashionabla byggnaden revs 1964.

Den tredje badinrättningen 1905 – 1964. Tänk dig att du står i hörnet av Lovisinsgatan och Badhusgatan och tittar upp mot Torekällberget.

Nå, finns det några rester kvar av badinrättningen idag?

Ingenting antyder att den ens har funnits mer än namnet på en gata och en park, nämligen Badhusgatan och Badparken. Där badinrättningen låg är det idag en stor postmodern jättebyggnad från 1980-talet och den breda Oxbacksleden. Det är svårt att i fantasin föreställa sig det pampiga badpalatset från 1905.

Här låg den. Mitt i Oxbacksleden och en bit in i det moderna huset.
Täck dig att du står vid Lovisinsgatan och tittar västerut. Såhär ser det ut idag. Det enda som minner om den forna badinrättningen är att Badhusgatan fortfarande finns kvar (längst bort i bilden).
Här kan du ser var de viktigaste byggnaderna låg 1924

Både nya och gamla societetshuset är också borta.

Alldeles norr om badinrättningen, på 49 alnars avstånd noga räknat, låg det gamla societetshuset som var klart några år efter att verksamheten hade startat. Det användes till salonger och danstillställningar. Där fanns biljard och bostad åt badläkaren och kontor åt kamreren. Men efter branden 1903 fick huset tjänstgöra som tillfällig badinrättning och under tiden byggde man ett större och finare societetshus som också blev klart 1905.

Nya Societetshuset, idag helt överkört av Oxbacksleden. Det låg snett nedanför Bellevue, och revs 1974

Det måste ha gått livat till i Societetshuset och i parken när det begav sig. Det anordnades stora fester och basarer. Det var viktigt för ekonomin. Här är ett program från 1922, när verksamheten startat igen efter första världskriget och Spanska sjukan.

Många av dem som uppträdde var nog samtidigt gäster på badanläggningen. De verkar ha haft det kul.

Var bodde det fina folket?

De som hade råd bodde nog på stadshotellet eller så byggde de sig en flådig villa nära Badhusparken. Det byggdes ungefär femtio sådana sommarvillor och glädjande nog står många av dessa kvar. Men Stadshotellet – Quality Hotel Park Södertälje – är förvandlat till oigenkännlighet.

Villa Bellevue är som tur är byggnadsminnesförklarat enligt kulturmiljölagen. Så det får nog stå kvar ett tag till.

Villa Bellevue står kvar på sin plats, alldeles bakom den plats där det nya Societetshuset låg, det som revs 1974. Villan byggdes i bästa läge av hovkonditorn August Davidsson 1871. En sommarstuga på 680 kvadratmeter i italiensk nyrenässans. Det säger väl lite om vilka badgästerna var. Idag är det assyrisk skola i byggnaden.

Annexet Lilla Bellevue finns som tur är kvar. Gissa var det står? Svaret kommer nedan. (Foto: Mattias Holgersson, LT)

Hurra! Badhotellet står i alla fall kvar

Mycket centralt placerat var badhotellet. Mitt emellan järnvägsstationen och badinrättningen stod denna stolta borg som stod klar 1899.

Badhotellet är ganska orört på utsidan, även om det nu snarare är ett företagshotell som inrymmer flera olika verksamheter inuti. Men huset står kvar i gott skick och har en fin liten park på baksidan. Äntligen napp!

lite av Badepoken finns kvar på Torekällberget

Lilla Bellevue, som idag är konditori, är en levande rest från badepoken. Huset var ursprungligen ett annex till Villa Bellevue i nedre badparken där badgäster och patienter kunde bo. Det var byggt i s.k. schweizeristil. I huset bodde en tid Herman Sätherberg som skrivit texten till Sjung om studentens lyckliga dag.

Holmbergska villan finns också den på Torekällberget. Det var stans lyxigaste sommarvilla som byggdes 1885 och som revs 1966. Den låg söder om järnvägsstationen på Värdsholmen där det nu är bostäder. Lyckligtvis har man räddat matsalen och verandan, men dess elegans var inte tillgänglig för oss när vi var där. Klicka på länken.

Havsbadets öde – det blev en containerhamn

Det nya strandbadet – Havsbadet – byggdes 1905. Sen utvidgades det flera gånger och blev ett riktigt nöjescentrum. 1930-talet var dess storhetstid. Men i takt med industrihamnens ökande verksamhet blev badvattnet otjänligt och badförbud infördes i mitten av 1950-talet. 1969 revs badhuset med hopptorn och allt. Nu är det en containerhamn.

Om du klickar och tittar noga på flygfotot med containerhamnen så ser du en liten vit badstrand längst ut på udden. Den ligger alldeles vid Värdshuset Glashyttan. Så om du bor på Torpa Pensionat kan du gå dit och låtsas att du är på det gamla Havsbadet med sin fina sandstrand.

Tågen går fortfarande, men ångbåtslivet är inte vad det varit.

Tåget kom till Södertälje 1860. Det här är den andra stationsbyggnaden från 1922. Samma år som badinrättningen öppnade på nytt.

Ångbåten Ejdern är Södertäljes stolthet. Den brukar ligga nere vid kajen och göra turer på sommaren. Men när vi var där var den vackra ångaren upplagd på varv för att bli ännu vackrare på sin 140-årsdag som firas i år 2020. Vi såg bara den tomma bryggan tyvärr.

Vill du få en känsla av hur det var i Södertälje när seklet var ungt så se den här filmen från 1927. Då hade badinrättningen öppnat igen efter kriget. Och Torpa hade varit pensionat i fyra år. Den tar bara 15 minuter.

https://www.filmarkivet.se/movies/sodertalje-1927/

Var kan man få en badkur idag?

Hotell Skogshöjd anno 2020

Det närmaste man kommer ett kurbad idag är kanske Hotell Scandic Skogshöjd och deras SPA-avdelning. Men vi misstänkte att likheten med kurbadandet under Södertäljes storhetstid inte var så stor så vi gick inte ens in. Original-Skogshöjd byggdes visserligen redan under badepoken i slutet av 1800-talet, men är nu fullständigt utbytt mot ett hotellkomplex från det sena 1900-talet. Både Vintagemannen och VintageQ, som tillhört den konferensutsatta sektorn, har varit där flera gånger.

Vilken lycka då att Torpa Pensionat finns kvar

Om du läst vårt tidigare blogginlägg om Torpa pensionat så förstår du kanske vilken unik pärla det är. Sedan 1923 har det gamla huset precis vid havet fungerat som pensionat och hotell. Miljöerna både i hotell- som sällskapsrummen är återställda som de såg ut på den gamla goda tiden. Vi övernattade där och tog oss ett dopp.

Mattias Holgersson från lokaltidningen LT följde med oss runt i Södertälje och ända in i sovrummet på Torpa. Det blev ett fint bildreportage den 9 juli.

Oj, vilken lång uppsats det här blev. Tack för att du har läst ända hit. Som synes går det att fira badsemester i Södertälje än i denna dag. Man måste bara leta lite. I dessa tider när hemster och svemester är ett fullgott alternativ till utlandsresa kan det vara bra att påminna sig om att så var det för de allra flesta förr i tiden. De billiga charterresornas tid var nog bara en parentes i världshistorien. Så lyssna till musiken i länken och ”möt våren i Södertälje”.

Detta var det fjärde och sista blogginlägget om vår resa till Södertälje. Kolla i Arkivet i högerkolumnen om du inte läst de första tre.

Nu drar vi vidare på nya äventyr. Följ oss gärna på Instagram eller Facebook.

Vi far mot kurbad och pensionatsliv. Vart är vi på väg?

Hemestern fortsätter. Efter äventyr i Fjärdhundraland styr vi nu kosan mot sydväst för att leta efter en av Sveriges mest populära badorter. Mellan 1849 – 1945 blomstrade kurbad, havsbad och pensionatslivet där. Det låg ju så bekvämt nära med tåg, ångbåt eller bil för societeten i Stockholm. Men man hade gäster från hela världen. Som mest fanns det ett tjugotal hotell och pensionat i Södertelge! Det trodde du inte, hälsobad är ju inte riktigt vad som Södertälje är känt för idag.

Den tredje, och pampigaste, badanläggningen stod klar i Badhusparken 1905

Finns det något kvar? Jo, några byggnader lär står kvar, även om det blivit annan verksamhet i dem. Det ska vi kolla och så ska vi också göra några utflykter i trakten.

Torpa pensionat

Ur STFs resehandboks hotellförteckning 1939

Torpa pensionat kan man lita på. Det lever kvar som pensionat sedan början på 1920-talet, ungefär samtidigt som badanläggningen gjorde en omstart efter 1:a världskriget. Här har en massa gamla kändisar spenderat sin semester. 1930-talet var ställets glansperiod. Där ska vi bo.

Torpa pensionat ser fortfarande lovande ut idag.
Undrar vilket rum vi får. I det här bodde frälsningsarmens grundare General Willian Booth som gäst 1894, några årtionden innan huset blev badpensionat.

Nu gäller det att läsa på och förbereda sig.

Som vanligt går vi till gamla guideböcker. Vi har kollat olika STF-guider från 1912, 1924, 1939, 1957 och så Allhems praktverk Södermanland från 1965. Men den verkliga källan till fakta om hälsokällan är boken ”Södertälje som badort” från 1974.

Den svåra Packningen har börjat.

Det är ett svårt val, vilken stil vi ska resa i? Ska vi välja 1800-tal eller tidigt 1900-tal eller rent av 1940-tal då badanläggningen lades ner? Det är faktiskt lite svårt att packa den här gången. Under Corona har vi ju inte kunnat fara ner till Skåne där vi har alla våra fina sommarkläder, så det få bli en liten mix från 1900-talets första årtionden. Detta var i alla fall det vi hittade i våra förråd. Vi kommer nog se tillräckligt otidsenliga ut i alla fall.

Endast det nödvändiga i necessären. Det hörs ju på namnet.

Torsdag morgon far vi iväg. Håll tummarna för att vi får bra väder. SMHI utlovar nån slags regnfoxtrot, två steg fram och ett tillbaka.

To be continued…

Vad bidde det då då? Det bidde en väst. Tack så mycket Mäster Skräddare.

På en vintagemässsa i Malmö våren 2019 hittade jag ett par fantastiska linnebyxor. Kronans, eller snarare Marinens, grovt vävda brallor från slutet av 1800-talet troligen. Helt i oanvänt nyskick. Några månader senare, på Skansens Höstmarknad, fann jag en dryg meter av ett lika gammalt och lika grovt linnetyg i samma färg. Wow! tänkte jag, tänk om jag låter sy en väst av tyget, mer räcker det nog inte till. Så jag gick till Götrich anrika skrädderi i Stockholm. Och sen startade en härlig shoppingupplevelse i slow fashion. Nu är hela outfiten klar. Läs mer om hur den växte fram.

Ingemar Albertsson 2019-04-27 (3)Första provningen av byxorna på vintagemässan i Malmö. Min storlek. Bara att slå till.

Byxan passar bra på sommaren när man ska vara lite småelegant

Jag kombinerade dem med olika skjortor, kavajer, västar och slipovers.

 

Ingemar Albertsson 2019-07-26 (16)Funkar till och med till den här modekavajen från Karl-Axel som jag köpte i Paris på 80-talet. Allt är så omodernt så de flesta kommer nog att tro att det är en gammal kostym.

Ingemar Albertsson 2019-07-14 (13)Passar även till min diskreta linnekeps som jag köpte i USA 1970.

Gick till Götrich med tyget

Linnetyget Götrich 2019 (2)

Sånt här tätt linnetyg vävs inte längre. Dagens linnetyger liknar mest gasbinda. Det var inte så mycket linnetyg, ett par meter, kanske skulle det ha räckt till ett par shorts, men behovet av en väst var större. 

Linnetyget Götrich 2019 (1)Jag tog med en linneväst från Ralph Lauren Polo som fick bli en förebild. Sen togs mina mått och vi började skissa på ett mönster.

Slow fashion är raka motsatsen till Fast fashion där man bara går in i en butik, provar snabbt och betalar. Här går det mycket mer omsorgsfullt till.

Först klipper skrädderiet till och syr en skiss till plagget i ett billigt tyg – en s.k. toile. Efter några veckor fick jag prova den.

Här provar jag den första toilen. Den sitter inte perfekt, vilket var helt väntat, så skräddaren får nåla och rita på tyget där det måste ändras.

Prova toile 1 Götrich 2019-10-17 (3)

Men det var också en annan sak som jag inte riktigt nöjd med. Västen hade fått de där två snibbarna mitt fram som är vanliga på kostymvästar. Men det här är ju inte en hel kostym. Västen kommer nog att att användas som en ”minikavaj” på sommaren. Jag ville ha rak framkant.

Så Götrich sydde en ny toile med rak framkant. Och nu satt toilen ännu bättre. Men helt perfekt var den inte nu heller. Och det måste den vara innan de får sätta saxen i det unika och för mig värdefulla tyget.

Prova toile 1 Götrich 2019-10-17 (12)

Jaaa, det bidde en väst

Sådär. Ytterligare någon månad senare fick jag prova det färdiga plagget. Gissa om jag är nöjd? Nu ska det bli kul att se om den passar ihop med byxorna.

Götrich väst-ensemble 2020-02-07 (1)

Inte kan man se att det är helt olika tillverkning med sisådär 120 år emellan. Den här ensemblen kommer att bli perfekt senare i vår och sommar.

Min gamla engelska konvalecentkavaj från 1941 blir en bra kombo.

Västen är så elegant att den passar till andra outfits också.

Här med ett par Versace-byxor från 80-talet tillsammans med en kostymkavaj från Ströms på 40-talet. Snacka om användbar. Kommer att passa till det mesta.

Slow fashion är den perfekta shoppingupplevelsen.

Prova toile 2 Götrich 2019-1-21 (7)

Hundra nya skräpplagg kan inte mäta sig med den här upplevelsen och glädjen. Och nu har jag en väst som håller de närmsta hundra åren.

 

 

Bröllopsresa i vintage på Göta kanal

Göta kanal 1916

Vintagemannen och VintageQ gifte sig på midsommarafton 2016. Sen for de på en äkta vintage-bröllopsresa med M/S Juno på Sveriges Blå Band –  Göta kanal. Här kommer ett fylligt bildreportage.

M/S Juno är världens äldsta passagerarfartyg där man kan övernatta. Hon gick av stapeln i Motala  redan 1874. Fortfarande går hon i trafik mellan Göteborg och Stockholm. Känslan av att resa riktigt antikt finns kvar, även om man smakfullt uppdaterat båten många gånger genom åren. Vi blev personligt välkomnade av styrman Axel Johansson och färdens utmärkta värdinna och guide Anna Lindvall och fick sen bagaget nedburet till vår hytt.

Anne-Marie Lindstedt 23016-08-13

Reser man med ett vintagefartyg gäller det att klä sig därefter. Men vi tycker inte att man måste vara helt tids- och stilenlig. Här har VintageQ en Panamahatt från 1920-talet, en bomullskjol från sekelskiftet 1900, en dräktjacka från 1940-talet och en sprillans ny jumper. Det går bra att mixa.

Packa smått med kläder som går att kombinera

Har man ett rykte som vintageman att försvara gäller det att vara rätt klädd och kombinera plaggen väl matchade. Den blåvitrandiga ensemblen med byxor och väst är från en svensk militäruniform modell 1868. Passar utmärkt på Juno från 1874. De vita byxorna och kavajen är från en grosshandlarkostym i linne från 1916 ungefär. Den blå yllekavajen är en konvalecentkavaj från ett engelskt militärsjukhus 1942. Man måste ha varmt ylle med sig när det blåser kallt över vattnen.

Har man sen en udda väst och en slipover med sig också kan man få ihop tolv olika kombinationer. Och det räcker ju bra för en fyradagarsresa.

Sen är det är ju de små, små detaljerna som gör´et. I en liten ask för manschett- och skjortknappar stoppar man ner små pins som passar för resan. Det röda märket på kavajen är ett Simborgarmärke från 1936. Bygden vid älven var en utställning i Trollhättan 1946 och Motalas pin med radiomast är från 1937. Sen får man inte glömma att packa några passande slipsar, flugor, knapphålsblommor och klockor också.

Notera säkerhetssnodden i hatten (en s.k. boater, vad annars?). Den elastiska snodden, fäst i en knapp i kavajen, är en försäkring om hatten skulle blåsa av. Enligt utsaga är den finessen uppfunnen av gondoliärerna i Venedig. Det kan man förstå.

Det ryms inga stora väskor i de små hytterna, egentligen inga alls, så det gäller att hålla bagaget nere. Två små resväskor, en hattask, en liten bag, en kameraväska och VintageQ´s handväska.

Klä om till middag

Det är brukligt att klä om till middag. Nåja, det var ganska skraltigt med det. Men vi ansträngde oss som vanligt och piffade till oss.  Det kände vi som en plikt mot gamla Juno.

– Får man äta middag vid kaptenens bord, iförd vit smoking? frågade jag när vi bokade resan. – Det behöver du inte vara orolig för, fick jag till svar. Dom anade inte vem dom hade att göra med. Nu blev det inga sådana middagar, men kapten Albert Håkansson kom i alla fall och satte sig vid vårt bord. Det är en kul gubbe.

Inför varje lunch, två rätter, och varje middag, tre rätter, fick man skriva upp på en lista vad man ville dricka till maten. På så vis fick man champagnen eller ölen rätt kyld när man satte sig till bords. Det är vackra jugendmatsalar där man redan vid första lunchen blir placerad ihop med några andra trevliga resenärer. Men själva matupplevelsen är inte mycket att skryta med. Här finns stora möjligheter till förbättring.

Göta Kanal 2016-08-12-16 121

Frukosten var däremot perfekt. Precis enligt Vintagemetoden – massor av frukt och en kaffe latte. Smaskens. En bra start på dagen.

Vi vaknade tidigt de första två morgnarna. Dels beroende på att vi sov alldeles ovanpå propellern, dels för att vi ville se så mycket som möjligt. Klockan sex var vi uppe på däck pigga och nytra. Då var det ingen trängsel.

Ett tips från Vintagecoachen: Köp en sån där snuskigt dyr engelsk pyjamas i finaste bomullspoplin på Jermyn Street i London. Då känner man sig så fin att man kan gå ut och gå i den.

Välj en bananhytt

Hytterna är små, väldigt små. Därför hade vi bokat en av ”bananhytterna” längst bak, längs den svängda aktern. Det är de enda hytterna som har soffa och där en person över 180 cm kan ligga rak. I alla fall på C-däck. Vi kunde vara två personer inne i hytten och klä oss och hålla på med toilettbestyr samtidigt. Övriga hytter på C-däck är som små sovkupéer på tåget, där man ligger i korta våningskojer. Det gör man även i de dyra hytterna på A- och B-däck, men där är det lite rymligare. Vi valde helt enkelt rätt. Dånet från propellern vande man sig vid. (Det finns också en ”bröllopshytt” med Queen size bed, 120 cm bred, men den valde vi bort.)

Många utflykter på land

Det blir aldrig långtråkigt att resa i fyra dagar. Vi hade böcker med oss, men dem öppnade vi aldrig. Vi gick av fartyget vid Trollhättans slussar, Karlsborgs fästning, Motala, Vreta kloster, Söderköping och på Birka. På flera ställen var det guidade turer. Sen kan man ju gå av vid många slussar och gå bredvid båten också.

I Söderköping ligger den lilla klädbutiken Kanaljen vid kanalen bara 100 meter från slussen. Den är bäst i hela Sverige på ljusa linnekostymer i klassisk stil och fina Panamahattar. Naturligtvis hade de öppet kl 20.30 när vi anlände. Passa på att shoppa. Du har en timme på dig.

Mer än 60 slussar

I Göta älv och Trollhättan finns de största slussarna och de äldsta. Vid slusstrappans topp ligger ett lite dammigt kanalmuseum. Men det är dumt att missa det. Se filmen så lär du dig mycket om slussarna och kanalen.

Den mest berömda slusstrappan finns vid Berg, norr om Linköping. Dit kan man lätt ta sig med bil om man är ute på E4-an och kör. Vi hade gjort matsäckssmörgåsar vid frukosten och så skippade vi lunchen den dagen.

Dagens klyscha: Pastoral idyll

Det är en otroligt idyllisk resa. Så avkopplande att sakta glida fram genom  pastorala landskap där kreaturen betar eller trolska skogar och trånga passager. Det blir aldrig långtråkigt. De stora sjöarna och haven passerar man på natten eller när man äter. I alla fall om man åker som vi gjorde, från Göteborg till Stockholm.

Att flyta fram på natten är också spännande. Eller att hjälpa till med någon av de få handdrivna slussarna. Eller att promenera i Motala och hitta en drömbil, en Morris Eight från 1937. Men det mest originella var i Forsvik, strax före Karlsborg.Där står familjen Kindbom, varje dag som båten passerar, och sjunger väckelsesånger och nedkallar Guds välsignelse över vår färd på Göta kanal och genom livet. Det har de gjort ända sedan 1920-talet. Det kallar jag vintage.

Gå ombord i Göteborg

Med på resan hade vi en guidebok från 1954. Den gäller i stort sett fortfarande. Så är det om man reser vintage, då behövs inga nymodigheter. Vi reste från Göteborg till Stockholm. Det tar fyra dagar och tre nätter. Man kan åka åt motsatt håll också. Men alla förståsigpåare som vi talat med säger att den riktningen vi åkte är vackrast. Man är vaken på rätt ställen och det blir en mycket mer magnifik avslutning i Mälaren och Stockholms inlopp än att sluta resan i den lite tråkiga Göta älv.

Otroligt trevlig personal! Kapten Albert och hans besättning styrde med säker hand och alla var väldigt serviceinriktade. Det har varit ett nöje att ha att göra med all personal på rederiet, ända från bokning, ombokning och livet ombord. Heder åt ett sånt gäng.

 Gott liv ombord

Några blandade bilder från livet ombord. När det är varmt och fint väder sitter man uppe på däck. När det är blåsigt, blött och kallt kan man gå in i salongen eller matsalen. Men vi var ute mest hela tiden. Och det finns massor av filtar.

På övre akterdäck finns Honesty Bar. Där tar man sig själv vad man vill dricka; öl, vin, läsk, kaffe. Sen var det bara att anteckna vad man tagit på en lista.

Tack M/S Juno för en kanonupplevelse

Oj, vilken bra bröllopsresa det blev. Vi är fortfarande lika kära efter 21 år tillsammans. Och du läsare – ni behöver inte vänta till guldbröllopsdagen. Boka reda nu så får du en lyxupplevelse nästa sommar för ett mycket behagligt pris.

Hjälp! Är Vintagemannen med ombord idag?