Kategori: 1980-tal

Ur Vanity Fair 1931. Garanterat vintage. Det kan man inte säga om allt begagnat.

Varje bransch har sitt fackspråk som definierar olika saker och gör livet lättare för både säljare och köpare. Tyg köper vi i meter. El köper vi i kWh. Nya kläder säljs i hyggligt definierade storlekar; S-XL eller 38 eller 52. Skor likaså. Men hur är det med gamla saker och speciellt gamla kläder? Snart sagt varenda secondhandaffär kallar sig vintage numera utan att vara det. Det vore bra med ett gemensamt språk.

Vintage, från latinets Vindemia (vin-tid, vinskörd) eller på franska Vendenge, är en vinterm som enklast kan sammanfattas med ”gammal god årgång”. Det är ett vin av hög kvalitet, med identitet och ursprung och som har en bestämd ålder. Ta portvin t ex där begreppet ofta används. Ett riktigt bra år kan vissa av vinerna från en producent kallas för vintage. Och sen ska det ligga till sig några år, eller årtionden, innan det är dags att dricka. Mindre goda vinskördar finns det andra namn på som Ruby, Tawny, Colheita etc, begrepp som alla är väl definierade av branschen. Vi vet vad vi får.

Vintagebegreppet har två beståndsdelar: bestämd ålder och hög kvalitet.

Vogue, omslag 1930-tal

Gamla bilar har också en liknande klassificering utifrån ålder: Antik: fordon tillverkade t.o.m. 1904. Veteran: 1905 – 1918. Vintage: 1919 – 1930. Post Vintage: 1931 – 1945. Post 45: 1946 – 1960. Post 60: 1961 – 20 år gamla fordon. Så är det i alla fall i Europa. Enligt amerikansk norm används benämningen Klassiker för fordon tillverkade på 1930 – 50-talen. Och enligt de svenska skattereglerna betyder veteranbil en bil som äldre än 30 år. Vi vet alltså vad vi ska kalla bilar från olika tider. Men det säger inget om kvalitén, bara om åldern.

Antikbranschen har också någotsånär fasta principer. För att en pryl ska få kallas antik ska den vara 100 år gammal. Är den mellan 50 – 100 år är den semi-antik. Seriösa matthandlare kallar orientmattor som är mellan 25 – 50 år för Old. De oseriösa säger antagligen Old om mattor som legat i lager mer än ett år.

Eftersom ordet antikt ger övertoner av kvalitet och värde så hittar olika företrädare för branschen på begrepp som ”moderna antikviteter” (vilket definitionsmässigt är en omöjlighet) för danska teakmöbler från 1950-talet eller en vas av Stig Lindberg. Längs vägarna ser vi skyltar av typen ”Antik & Loppis 100 m” och då förstår vi att det antika hör till undantagen och resten är mest skräp. De seriösa auktionshusen och antikhandlarna håller sig i alla fall till de riktiga antikbegreppen och håller rent i portgången. För att en sak ska vara antik idag ska den vara gjord före 1916. Punkt.

Second hand slog igenom på 1960-talet samtidigt som kvaliteten på nya kläder rasade

Engelska mods i amerikanska Korea-dufflar. Oerhört inne på 1960-talet.

Den begagnade klädbranschen är inte ny, tvärt om, folk har köpt second hand i alla tider. Men förr var det bara de fattiga som inte hade råd med att köpa nytt. Först i mitten på 1960-talet började unga trendiga mods att klä sig i gamla militäruniformer och några år senare tog hippies på sig gamla spetsar och begagnade kläder som de kombinerade med moderna blåjeans och manchester.

Det är först under de senaste decennierna som second hand blivit riktigt hippt i vissa grupper och gamla kläder säljs i stora volymer. Myrorna och andra välgörenhetsorganisationer överhopas av begagnade varor och s.k. vintagebutiker poppar upp i varje stad.

Det är nu som förvirringen börjar.

Vi har sagt att vintage betyder både ålder och kvalitet. Vad kan man då kräva av ett plagg för att få kallas vintage? Låt oss pröva några olika sätt att kategorisera gamla kläder. Det är inte lätt att vara entydig.

• Begagnade kläder är använda kläder, åtminstone en gång. Prislappar och andra etiketter är borttagna. Så långt är det lätt.
• Second hand, eller i andra hand, betyder att plagget har bytt ägare minst en gång. Min egen gamla kavaj som jag sparat från 1970 är inte second hand, men den är definitivt begagnad, det vet jag.
• Retro kommer från franskans rétro, från rétrospectif, bakåtblickande, (ytterst från latin) och syftar på att inspireras av eller intressera sig för en tidigare eras trender, moden eller teknologi. Så säger i alla fall Wikipedia, som fortsätter: Inom mode syftar retro framförallt på produkter som varit moderna, trendiga eller som tillverkats i en stil som kan härledas till en specifik period, men som inte nödvändigtvis är av bättre kvalitet eller av dyrare tillverkning. Nytillverkade varor som inspirerats av en tidigare era kan också kallas Repro eller Retro.
• Re-design är ett begrepp för när någon tagit ett gammalt plagg eller tyg och gjort något nytt av det. En väska av ett par jeans eller en klänning av ett gammalt överkast t.ex.
• Dead stock eller New Old Stock (NOS) är begrepp som används för kläder som inte är använda, men är från en äldre tid. Sådana plagg som helt enkelt inte blev sålda när det begav sig. Ofta sitter etiketter och gamla prislappar kvar. Men hur gammal ska en deadstock vara? Varenda höst-rea är ju ”dött lager” i viss mening. Och sen hamnar kläderna ännu billigare på s.k. Outlets. När blir de deadstock? Hur många år ska gå?
• Vintage bör då rimligen återstå som ett samlingsnamn för kläder av högre kvalitet som ”lagrats länge”. Hur hög ska kvaliteten vara och hur gammalt ska plagget vara? De flesta skulle hålla med om att ett plagg från 1947, t ex en klänning från ett franskt modehus, eller en skräddarsydd kostym där både datum och förste ägaren är inskriven i innerfickan är vintage. Haute couture är det definitivt.

Men hur är det om plagget är från 60-talet eller 70-talet eller 80-talet? Förfallet började redan i mitten av femtiotalet och på sjuttiotalet slog tekokrisen till fullt ut och det gamla fina hantverket försvann, både inom konfektion och det som var skräddar- eller sömmerskesytt. Så kan en massproducerad Vinson-kostym i Terylene från Domus på 70-talet någonsin bli vintage? Är kvaliten inte för låg totalt sett även om plagget känns hippt idag? Inte ens ett par pepitabyxor från 1964 tillverkade i jätteupplagor av Algots och andra borde räknas till vintage.

Kahles postorderkatalog 1964

Å andra sidan har några fina modehus och skrädderier hållit ställningarna och levererar samma höga kvalitet än idag. Men de senaste av deras plagg har ju inte den rätta åldern för att vara vintage – ännu. Men de kommer att bli. Jag har en skräddarsydd kostym från AW Bauer från 1985. Den platsar i vintagekategorin redan nu.

Spana efter namnlappar i kavajens innerficka. AW Bauer, som bildades redan 1864, är fortfarande Sveriges finaste skrädderi.

Märkeskläder är sällan vintage

Och så har vi alla s.k. märkeskläder. Dyra varumärken som säljs på Fina Gatan i för fantasipriser, vilket inte motsvaras av kvaliteten på plaggen. Det kanske har lite bättre tyger, men hantverket är konfektion och det mesta av priset är uppblåst image och högmarginalbusiness. Blir dessa plagg verkligen vintage med åren bara för att de var omotiverat dyra när de såldes?

De seriösa auktionshusen har löst problemet genom att inte säga Vintage-auktioner längre utan de kallar dem för Fashion-auktioner. En slags extra dyr outlet.

Många lyser med lånta fjädrar

Andra som har andrahandsbutiker eller arrangerar mässor med begagnade kläder öser dock på med ordet Vintage i tro att det ska locka fler köpare och höja kvaliteten på det som erbjuds där. Men mycket har svårt att leva upp till både ålders- och kvalitetskraven. Det är ungefär som med begreppet Moderna Antikviteter. Man lyser med lånta fjädrar.

Det är alltså dags att även branschen för äldre eller begagnade kläder tar fram en definition som alla kan enas kring, både som upplysning för konsumenten och som kvalitetsbegrepp. Det är inte lätt, men här kommer ett förslag att diskutera. För att slippa gummiparagrafer och svåra tolkningar om vad som är tillräckligt bra kvalitet har jag nästan helt valt att utgå från ålder, precis som på bilar, dock med tillägget att kvaliteten handsytt också kan vägas in för modernare plagg.

Mitt förslag till nomenklatur för begagnade kläder.

1. Second hand. Begagnade kläder yngre än 10 år.
2. Retro. Kläder som är äldre än 10 år och tillverkade efter 1970. Dvs, de har gått ur modet men har en karaktäristisk stil som kan uppskattas ändå. De flesta lite äldre och massproducerade plagg som finns på dagens ”vintagemarknad” kommer att räknas hit. Nytillverkade kläder designade i en viss tidsålders stil kan vi kalla för Retro-stil eller Repro.
3. Vintage.
   1. Kläder tillverkade före 1970 då massproduktionen helt tagit över. Det mesta som överlevt från den tiden, både skräddarsytt och konfektion, har tämligen hög kvalitet.
   2. Handsydda/skräddarsydda kläder av god kvalitet och fabrikat som äldre än 20 år, dvs ungefär som ett bra årgångsvin. Plagget har ålder och kvalitet och kommer att åldras med behag. Just nu går gränsen vid 1996.
4. Antikt. Kläder som är äldre än 100 år kallas antika, precis som alla andra antikviteter. 1916 eller tidigare alltså.

Notera att s.k. märkeskläder, hur dyra de än är eller var, inte automatiskt räknas till vintage. Det är bara handsydd kvalitet från Chanel och YSL som räknas, inte deras massproduktion och pret-a-porter. Annars är de retro eller second hand.

Ord som Deadstock, NOS, olika varumärken, skrädderier och proveniens kan användas som detaljbeskrivningar under varje kategori.

Tycker Vintagemannen 2016-02-08