Vintagemannen

30-talets mat, en blandning av tradition och modernitet

26 mars, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Uncategorized, Vintagemannens mat

Vintagemannens mat är nu inne på sitt fjärde år. En gång i veckan lagar vi ett recept från motsvarande vecka i Husmoderns Köksalmanack, fast från ett annat årtionde. Hittills har vi ätit oss igenom 1940-talet, 50-talet och 80-talet och i år är det 1930-talets tur. Snacka om tur. Det har varit jättegott.

typiskt för 1930-talets mat

Vad är då mest typiskt? Ska vi tro Historieätarnas lajvande i TV från 1930-talet så kännetecknas det av:

Milda smaker
Bröd, småkakor och kex
Ströbröd och att panera maten
Gelatin och pikanta geléuppläggningar
Industritillverkad mat som anses fin

Läckra fiskrullader med morötter. Det var extrapris på kolja.

Det stämmer med det vi hittills smakat av 30-talets mat, men köksalmanackan innehåller så mycket mer av det traditionella än vad Historieätarna lyfter fram. De flesta middagsförslagen är av typen hemlagad grönsakssoppa, ärtsoppa, kalops och kokt fisk, även om ingredienserna till de gratinerade fiskbullarna vi åt i slutet av februari var förvånansvärt moderna. Tänk att Parmesanost var naturligt i ett recept redan då. Och så mycket bröd & småkakor har vi inte sett till.

– Det var kul att bekanta sig med Jell-O igen, säger Vintagemannen.

köksalmanackan skriver inte bara om mat

1934 års almanack är som du ser full av användbara och nyttiga råd och tips.

I 30-talets köksalmanack handlar de flesta fördjupande artiklarna om klädvård; att sy om, piffa till, planera sin garderob, lära sig konststoppa och att sy en klänning till barnen av mammas eller pappas avlagda för att nämna några artiklar. Inte så konstigt med tanke på att den ”hushållsmaskin” nästan alla hushåll hade var just symaskinen.

Kalas och bjudningar är ett annat vanligt förekommande ämne som det tipsas och inspireras kring. Det är damluncher, herrmiddagar, bridgesupéer och förslag på vad man bjuder på efter teatern. Och så får man lära sig ”allt om cocktails”. För att nämna några artiklar. Vardagliga bestyr som att sylta, safta och konservera eller att få hushållspengarna att räcka förväntas 30-talets husmodern redan kunna. Likaså att sköta hemmet. 30-talets husmoder har, tack och lov ännu inte utvecklats till 1950-talets hemmafru som förväntas excellera i kökets ingenjörskonst.

Hembiträdet dör

1930-talet är årtiondet när det blir allt svårare att hitta kvinnor som vill arbeta som hembiträden. Detta faktum debatteras allt hetsigare i tidningarna och ”hembiträdesfrågan” letar sig ända in i riksdagen.1933 tillsätts Hembiträdesutredningen för att undersöka ”arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda”. När resultatet presenteras 1937 har tiden sprungit ifrån hembiträdesfrågan. Mer välbetalda kontorsjobb med reglerad arbetstid hade lett till att få unga kvinnor var intresserade av hembiträdesrollen.

Av denna diskussion syns ingenting i Husmoderns köksalmanack

Den svenska filmindustrin gjorde ”politiska” filmer för att lyfta hembiträdets status.

Mjölkbaren serverar den självklara vuxendrycken

Mjölkbar på Hamngatan i Stockholm 1930

En nyhet på 30-talet är Mjölkbaren. Idén är att servera enklare rätter tillsammans med den ”goda vuxendrycken” mjölk. Till Mjölkbaren var man välkommen i enklare klädsel, vilket betydde arbetsklädsel. Ett nytt sätt att äta lunch på. Såhär skriver Wikipedia om mjölkbarerna

Nya produkter

1937 kom även Mejeristadgan som innebar att alla mejerier måste pastörisera mjölken. 1937 utvecklades även torrmjölken, för då fick Ninni Kronberg svenskt patent på sin uppfinning en smart metod att framställa torrmjölk. 1939 grundas företaget Svenska Mjölkprodukter AB, som senare skulle bli Semper, av Axel Wenner-Gren.

Även andra produkter såg dagens ljus, t.ex. standardfil som lanserades 1931, Sibyllakorven som kom 1932 och glasspinnen Puck som svalkat miljoner munnar sedan 1935.

Hushållsstandrarden ökar på 1930-talet

Under 1930-talet bodde runt hälften av befolkningen i tätorter. De flesta familjer bodde i ett eller två rum och kök.

Skillnaden i bostadsstandarden är stor mellan stad och landsbygd. 1936 hade i stort sett alla bostäder i städerna elektricitet indragen, medan motsvarande siffra för landsbygden var drygt 50%. Vattentoalett fanns i en tredjedel av bostäderna i städerna, medan de knappast förekom på landsbygden. I mitten av 30- talet hade 25% av bostäderna i städerna dusch- eller badrum, på landsbygden var motsvarande siffra 2% .

På landsbygden eller i en mindre stad lagade man mat på vedspis, men bodde man i en större stad hade man ofta gasspis.

Vår Husqvarna No 25 som lanserades runt sekelskiftet var en spis för det stora hushållet. I vårt hus står den ännu kvar, men de flesta lanthemmen moderniserade sina kök i mitten av 1900-talet.

På 30-talet var kylskåp en sällsynt lyx. Maten förvarades i skafferier som, om man får tro klagomål i undersökningar, ofta var för varma på sommaren och för kalla på vintern. Resultatet blev att de flesta husmödrar som bodde i städer handlade dagligen. I en undersökning från 1937 framkommer att kvinnor i Stockholm i genomsnitt lägger lägger ner 45 minuter om dagen på att handla mat.

Av ”hushållsmaskiner” finns det en apparat som sticker ut. Det är symaskinen. På 1930-talet fanns den i de flesta hushåll, oavsett inkomst. Med hjälp av symaskinen gick det att hålla ner utgifterna genom att sy kläder själv.

Allt det har och mycket mer kan man läsa om i Anita Nybergs avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989.

HUSMODERNS KÖKSALMANACK still going strong

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Och den ges fortfarande ut. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte boken namn till bara Köksalmanack, men upplägget är detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd.

1936 gjorde redaktionen dock ett stort misstag. De presenterade två veckomatsedlar per månad, en för det enklare hushållet och en för det lite finare. Kul för nutidsarkeologen, men troligen ingen succé, för det misstaget gjorde de inte om.

VintageQs kärlek till almanackan går långt bak i tiden. Hon har samlat på och bläddrat i den, och för den delen i andra gamla receptbroschyrer och kokböcker, i många år. Att bläddra i dem är som nutidsarkeologi. Som matens modereportage. I Köksalmanackan följer man enkelt hur vardagsmaten förändras över tiden, hur dyrtider och ransonering påverkar middagsmaten och när halvfabrikat och utländska matinfluenser smyger sig in i vardagsmaten. Och det blir tydligt när husmanskost och klassiker som rotmos, raggmunk, kalvrullader och lutfisk blir omodernt och när semlor blir så moderna att man äter dem nästan året om. Eller när cirkeln sluts och gröt återigen blir modernt. Det är intressant!

Köksalmanackan lever än idag. Såhär skriver Semic Förlag om 2023 års upplaga:

Årets Köksalmanack är här med sin unika blandning av inspiration, recept, middagsförslag för hela året, kåserier, matnyttiga artiklar, anteckningssidor och mängder av tips och goda råd. Oumbärlig för alla som vill äta gott och varierat alla dagar i veckan! I årets utgåva bjuder vi bland annat på praktiska allt-i-ett-rätter, vegetariska alternativ till grillen, läckra hamburgare och tacos och bakning till julen – och mycket mer. Dessutom får du lära dig att laga mat i skogen!

Vi har ännu inte vågat prova att laga mat från årets almanack. Men vem vet vad vi hittar på 2024. To be continued…

1980-talets mat var inte bara två korslagda ärtor

7 januari, 20238 januari, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Quiche, falukorv, Hawaikyckling, löksoppa, spagetti & köttfärssås, ”radhusbiff” och en midsommarbuffé som ser ut som idag. Ungefär så kan 1980-talets matår enligt Köksalmanacken sammanfattas. Inte så mycket grönt, men heller inte så mycket grädde & smör.

Ingredienser som helt saknas är tex linser, bönor, couscous och nudlar. Fredagsmys med tacos fanns inte och knappast heller asiatisk mat. När jag Googlar på 1980-tals mat blir jag upplyst om att tidningen Allt om mat 1984 har ett specialnummer med asiatisk mat. På omslaget fanns en bild på sushi. Tidningen sålde, enligt uppgift, remarkabelt dåligt.

1980-talets mat är nog mer ihågkommet för krogarnas mat och är årtiondet när Sverige fick sina första stjärnor i Guide Michelin, kockarna började bli stjärnor, ”det nya franska köket” var stekhett och Beaujolais Nouveau-hypen pikade.

Yuppien FESTade på nya stjärnkrogar

Yuppien (Young Urban Professionell) uppfanns på 1980-talet och med yuppien kom börsmoppen (läs Porsche), yuppienallen (läs mobiltelefonen) och krogbesök. Kroglivet blomstrade och kocken började blir en stjärna. 1983 startar Årets Kock-tävlingen, ett tecken i tiden.

L´Escargot på Scheelegatan i Stockholm var innekrogen nummer ett. Den öppnade 1980 och ”det nya franska köket” genomsyrade menyn. 1984 fick den, som en av de fyra första krogarna i Sverige, en stjärna i Guide Michelin. De övriga var Coq Blanc, Gourmet och Eriks Fisk. Alla låg i Stockholm.

Pastell, guld, stort, överdådigt, gärna lite lyxigt och lite pretentiöst var ledorden för årtiondet.

*Minns du hur färgglatt det var på 80-talet? Vart tog den glädjen vägen? Här är vi på väg till åttiotalsfest 2018.*

INFLATIONen åt upp godsakerna

Av yuppielivet på krogen syns inte mycket i vardagsmatlagningen i Husmoderns köksalmanack. 1980-talets högkonjunktur och börsfest hade sina problem. Ett av dem hette inflation. Under 1980-talet var det årliga inflationsgenomsnittet 8%. I genomsnitt gick 20% av den disponibla inkomsten till mat. Det kan jämföras med dagens dryga 15%. Dessutom var normalnivån för boräntorna 10-15 %. Det är klart att sådana siffror syns i vardagsmatlagningen. Blodpudding kallas ”radhusbiff”. Till 4 portioner köttfärssås använder man 300 gram köttfärs.

Höjdpunkter och bottennapp från köksalmanackan

Så hur klarar sig 80-tals maten idag? VintageQ, som flyttade hemifrån 1978 och fick barn 1989 känner igen sig i både smakerna och matlagningen. Aha-upplevelserna har uteblivit och det mesta har smakat förvånansvärt förväntat. 80-talet har helt enkelt smakat gott, men varit lite tråkigt.

Höjdpunkterna

Årets smakmässiga höjdpunkter är alla lagade i ugn och tre av dem är fiskrätter. Laxpudding, ansovisfisk i ugn och matjeslådan har alla smakat smaskens. Ytterligare en höjdare var 1989 års Quiche á la Gärdet.

Quiche a la Gärdet var riktigt smaskens. Men vad var det som kom från Gärdet? Purjolöken eller? Och Vintagemannen tog risken att bli betraktad som riktigt omanlig.

(Bruce Feirstein: Real Men Don’t Eat Quiche, 1982)

*Under renoveringen av Brunnsby hade vi hela tiden möjlighet att laga mat, även om det blev rätt ansträngt utan kök ibland. Ansjovisfisken i ugn var en av årets höjdpunkter.*

Riktiga Bottennapp

Matåret startade med två riktiga bottennapp. I början av januari åt vi Ängavallens skinksallad, en märklig anrättning vars huvudingrediens var resterna från julskinkan. Veckan efter blev det Citronbullar, dvs fiskbullar i en hemgjord citronsås. Inte heller det smakade något vidare. Efter den inledningen var vi nära att byta årtionde, men sista veckan i januari vände det för då åt vi isterband med stuvad potatis. När vi i maj vågade oss på att äta fiskbullar igen valde vi att värma en burk bullar i dillsås. Det smakade betydligt godare än Citronbullarna och snabbt gick det att laga.

Tvärstopp direkt. Ängavallens skinksallad var inget bra sätt att göra slut julen på. Vad fasen hade pepparrotsgrädden där att göra? Det finns ju senap.

Och vem vill äta nedanstående citronbullar? Färdiga fiskbullar i buljong med creme fraiche och citron-sås. Dötrist.

Tillbaka till framtiden – 1930-talets mat

Slutbetyget för 80-talet blir ”inte så spännande, men klart godkänt”. Dessutom ganska vänligt för plånboken. 80-talets vardagsmat innehöll få dyra råvaror och inga dyra kryddor. Med tanke på årets inflation och kraftigt höjda matpriser framstår valet av årtionde att laga mat från som riktigt smart.

2023 kommer vi att laga 30-tals mat. Husmoderns Köksalmanack utkom första gången 1933 och lagom till 90-års jubileet ger vi oss på årgångarna 1933-1939. En middag i veckan hela året. Vi undrar hur det kommer att smaka? Det ser lovande ut när vi bläddrar i böckerna. Hittills har ju fyrtiotalets kristidsmat varit godast. Kommer trettiotalet att övertrumfa det?

Vad gör man med sitt hus när själva grundbulten har lossnat?

8 mars, 20228 mars, 2022 av Ingemar A, publicerad i Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda

Vi visste det när vi köpte huset. Grunden i sydost hade rasat och hela hörnet hängde på några små träbitar. Huset lutar och det är ju ingen idé att börja tapetsera och renovera invändigt innan man vet att huset står stadigt. Läs här om det lite skrämmande projektet att staga upp hörnet. Och om skickliga yrkesmän.

Så här illa såg det ut. Själva hörnstenen lutade utåt och var inte till nån nytta längre. Huset vilade inte på sina grundsyllar utan på golvreglarna, som i sig visade sig vara lite för klena. Det var nog därför huset hade satt sig.

Arbetarna från Markbolagen satte igång, men vi insåg snabbt att här behöver riktiga timmermän komma först. Timmersyllarna i botten såg minst sagt anfrätta ut. Men de går lätt att byta – för den som kan. Svanå Bygg skickade ett par gubbar.

Med några grova hål genom fasaden sattes tjocka vertikala stockar fast med kraftiga bultar. Så där, nu hade vi något att ställa under domkrafterna. Huset lyftes ett par centimeter och de ruttna stockarna kunde tas bort. Nya friska stockar mättes ut i stället.

Sen måste hörnet fixeras. Genom urgamla timmermanstekniker så hakades och låstes stockarna med laxning. Och sedan kraftiga järn utanpå. Så är stommen säkrad.

Dags att börja bearbeta marken. In med ett en enkel domkraft från Biltema och en kraftig bjälke på diagonalen att hänga hela husknuten på. Timmerhus är en smart konstruktion.

Sen började Mark att gräva ut och ta bort sneda stenar.

Hålet fylldes med grus och betong i olika omgångar.

Och sen skulle hörnstenarna tillbaka

Det gick ju bra. Kolla! Vi har ett stadigt hörn i huset. Nu ska bara några plankor tillbaka och stupröret på plats.

Ni anar inte hu skönt det kändes när det var klart. Nu kunde vi börja bygga både badrum och bibliotek på insidan. Men mer om det i nästa inlägg i en blogg nära dig.

Fast det ser ju fortfarande lite risigt ut. Grunden måste snyggas till. Vi bestämde oss för att sätta plåt mellan trä och sten, i en lagom mörkgrå nyans. Tack Bäckby Plåt för ett snyggt jobb.

Sådärja, nu ser det prydligare ut. Och stadigare är det också.

Nästa gång kommer Vintagemannen visa hur hur det nya badrummet blev. Välkommen åter.

Om man inte kan bygga själv så kan man i alla fall försöka se ut som en som kan.

7 januari, 20227 januari, 2022 av Ingemar A, publicerad i Accessoarer, Byggnadsvård

Den här bloggposten kommer att handla om Vintagemannens arbetskläder. De allra flesta plaggen är vintage här också. Den här murarskjortan t ex. Den har jag köpt på Skansen när de hade utförsäljning från sitt kostymförråd. Några få plagg är nya.

Mina favoritbyxor

Mina favoritbyxor är de här blå snickarbyxorna. De är inte fulländade. Moderna byxor har fler praktiska fickor. Men de här är skönt slappa. Och så ser man ut som Karlsson på Taket, dvs som en vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

Den moderne liemannen; se sån schwung han har.

Riktiga arbetarbyxor

Det finns ett franskt märke, Le Laboureur, som gör gammaldags traditionella arbetarbyxor från franska fabriker och lantbruk. De är gjorda i grov manchester och går riktigt högt upp i midjan. Jag har köpt dem från deras svenska webbshop. Visst är de fräna? speciellt om man har ett par snygga hängslen till.

Annars kan man ju faktiskt jobba i vilka byxor som helst. Jag gillar de här gamla slitna kostymbyxorna från 1940-talet. Gamla herrbyxor från mitten av 1900-tralet är oslagbara när det gäller bekvämlighet. Hög midja och frontveck gör att de sitter som gjutna.

Många män, kanske de flesta, tror att jeans är bekväma arbetsbyxor, Då har de aldrig provat ett par gamla gubbyxor.

Vilken skogsarbetaroutfit ska jag välja?

En riktig yxa från Hultafors och en mopedjacka från femtiotalet duger ofta bra.

Skyddsbyxor, skyddshandskar, skyddsstövlar och skyddshjälm. Massakern kan börja.

Jo, visst finns det stunder när även Vintagemannen tänker på säkerhet. Då kan ett par speciella motorsågsbyxor vara bra att ha. Sådana som skyddar en från att såga av sig benen. Liksom stövlar med stål på framsidan. Man får inte vara dum.

Överallt – Skydd mot färg och damm

En riktig overall kan också vara bra att ha, när färgen skvätter eller när man ska tömma ett utrymme fullt med lösullsisolering. Den största fördelen med en overall är att man kan dra den över sina fina vintagekläder utan att byta om. Den här vita har tidigare gjort tjänst på ett studentflak med alla vätskor som en sådan utsätts för. Jag har ärvt den av en av sönerna. Så gott som splitter ny alltså, men väl impregnerad.

Även verkstadsarbete kräver sin skyddsklädsel.

En riktig vaktmästarrock är bra att ha i verkstaden.

Tidigare hade jag en grön overall från BM Volvo (Bolinder Munktell). Men den har VintageQ lagt beslag på.

Jag erkänner. Jag har köpt ett par nya machobrallor

På Blocket kan man hitta många bra saker. Senast hittade jag ett par oanvända hantverkarvyxor från Fristads. Jag sparade nästan en tusenlapp på att köpa byxorna där, 25% av nypriset. Många praktiska fickor ingick i köpet. Man känner sig som en revolverman. Dra!

Glöm inte ”slöjdlärarslipsen”

Jag vet inte om de heter så, de hemstickade, hemvävda eller hemvirkade hemslöjdsslipsarna i glada färger. Och jag vet inte varför. Kanske var det för att vi misstänkte att syslöjdsfröken hade gjort en till träslöjdsmajjen. Hur som helst. Aldrig en ordentlig arbetsdag utan hemvävd slips. Alla blir glada. Och så är de snuskigt billiga också. Från en femma och uppåt på second hand.

Visst piggar det upp med en välvald slips. Man får bara se till att den inte fastnar i bandsågen.

När jobbet är klart…

… då får man gå runt på ägorna och inspektera.

50-talets matresa är slut. Tack och lov!

28 december, 202128 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

1950-talets matresa börjar närma sig slutet. I snart ett år har vi, med hjälp av Husmoderns Köksalmanack, ätit oss igenom 1950-talet. Vi har ätit snabblagat, bjudit chefen på middag, och fått ”fettslag” av påskbordet. Nu återstår enbart nyårssupén. Dags att sammanfatta matåret. 1950-talets mat hamnar inte på listan över kulinariska årtionden

Piffad industrimat och halvfabrikat

Vi är glada över att året med 1950-talsmat snart är över. Årtiondet har inte direkt bjudit på några högre smakupplevelser. Det har varit mer tidskrävande piffande med uppläggningen och dukningen än det har varit välkryddad mat lagad från grunden.

På 1950-talet var ledorden i den blomstrande industrin effektivitet och rationalisering, likaså i matlagningen och hemmafruns yrke. Tilltron till produktutveckling i form av halv- och helfabrikat var stor. Den materiella standarden ökade och fler får tillgång till kylskåp och frysbox.

Dekorera och pynta maten från burkar och tuber.

Det märks tydligt i matlagningen och från mitten av 50-talet blir långkoken färre och middagar som består av burksoppa blir fler. Även kryddningen lämnar en del övrigt att önska. Vintagemannen brukar recensera sin barndoms mat genom att säga att ”min mamma lagade köttbullar som inte ens en son kunde älska”. VintageQ tror att det kan bero på avsaknaden av kryddor. I recepten föreslås på sin höjd salt och peppar. Vitlök är exotiskt och något man ska gnida skålen med. Curry ska man vara försiktig med och eftersom matlagning inte får ta tid ska löken brynas snabbt vilket gör att man inte får ut den fulla smaken. Och vem ägnar sig åt att koka buljong på köttben eller fiskskrov, när det finns buljongtärningar?

En annan sak som påverkar negativt är den stora mängd margarin, grädde och riven ost som ingår i recepten. Kanske är det för att krigets ransonering äntligen är över, och att nu kan man ösa på, som recepten innehåller så stora mängder fett. Eller så beror det på något annat. Gott är det i alla fall inte.

Hemkonservering är gammalmodigt

Vem orkar hålla på med sånt här när det finns färdiga burkar att köpa?

Under 1950-talet får husmodern dessutom lära sig att hemkonservering inte lönar sig och att de industrikonserverade produkterna minsann har kontrollerat näringsinnehåll.

Råden är tydliga, om du inte har råvaran i din trädgård utan måste köpa den så lönar det sig inte att koka mos, sylta, safta eller lägga in. Men om man har ”en trädgård och är road av att samla i ladorna från trädgårdsland, buskar och träd eller vandringar i skog och mark och därtill har en stor och matfrisk familj lönar det sig”.

Att hemlagat kan smaka både godare och mer och dessutom ha en bättre konsistens nämns överhuvudtaget inte. Tyvärr, för avsaknaden av hemkonserverat bidrar till att maten smakar mindre och att variationen på tallriken försvinner.

årets höjdpunkter och bottennapp

Allt var inte bättre förr och vi längtar inte tillbaka till 50-talets mat. År 2022 vill vi definitivt smaka på ett årtionde där man tar ut svängarna lite mer. Men allt har inte varit trist, utan visst har vi ätit både god och smart mat. Vi avslutar med två listor; en lista med årets bottennapp och en topp-3 lista.

Matårets Bottennapp

VintageQs födelsedagsmiddag bestånde av av soppa mimosa, kallt hönsfat med grönsaker i majonäs och banandessert. Kan sammanfattas som krångligt, fett och utan någon spännande kryddning. Bara onödigt piff.

Modern soppa, vilket var en burk löksoppa blandad med en burk tomatsoppa. Vi blev tvungna att pigga upp den med riven ost och brödtärningar.

Falukorv att bjuda främmande på. Falukorv, gul lök och burktomatsoppa – nej vi vill inte bjuda någon på detta

Matårets höjdpunkter

Färsk nykokt vitkål med lök-fläsk-tomat fräs – Smaskens och jätteenkelt.

Långkoken i form av t ex kalops och dillkött som smög sig in bland middagsförslagen. Långkok är alltid gott.

Sallad Nicoise med sardeller men utan tonfisk. Bra smakkombinationer. Djärvt för att vara femtiotalet.

snipp, snapp, snopet

Hemmafruns gyllene årtionde blev alltså inte vad vi förväntat oss. Vi trodde att det ökade välståndet efter kriget, nya avancerade köksapparater och heltidsarbetande hemmafruar också skulle betyda godare mat. Men icke. Krisåren på 1940-talen levererade mycket mer. Så backa gärna till Vintagemannens mat 2020 på Instagram eller Facebook och välj bland maten där om du vill äta gott och vällagat.

Vi ses i ett annat årtionde 2022.

50-talets julbord är en riktig välfärdsresa

23 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad åt man på julafton på 1950-talet? I Husmoderns Köksalmanack blir det tydligt hur julbordet utvecklas och förändras under 50-talet i takt med att välståndet ökar. I början av årtiondet är måltidordningen kvar i 1940-talets ransonering, medan det mot slutet av 50-talet har utvecklats till den matorgie vi har idag.

Julbordet visar hur välståndet ökade

Under detta årtionde tog välfärdsresan i Sverige fart. De allra flesta fick det bättre. Det syns, inte minst på hur helgmaten förändrades.

Det lilla julbordet i början av femtiotalet.

1950 föreslår köksalmanackan dopp-i-grytan, skinka, sylta & korv till lunch och så Lutfisk med tillbehör följt av julgröt till middag. Punkt slut.

Såhär tyckte Bonniers stora kokbok att Det Stora Julbordet skulle se ut i början av sextiotalet.

1958 äts det stort julsmörgåsbord till lunch. Och det stora julbordet är omfattande. Det består av smör och olika sorters bröd, inlagd sill, sillsallad, olika sorters korv, olika sorters syltor, olika sorters ost, leverpastej, salt kött, tunga, revbensspjäll, griljerad julskinka, rödkål, bruna bönor, potatis, dopp-i-grytan med vörtbröd & tunnbröd och på det kaffe och småkakor. Middagen börjar med litet smörgåsbord med kall julmat, sen kommer Lutfisk med tillbehör och så risgrynsgröt till efterrätt. Och efter det kaffe och smörbakelse. I ärlighetens namn ska tilläggas att efter smörbakelsen görs tillägget ”om någon orkar!”. Känner du igen dig?

På senare år har vi ändå lyckats hålla igen lite. Bara fyra sorters sill t ex.

Lutfisken förpassas till smörgåsbordet

Mellan 1950 och 1958, växer det smörgåsbord som liknar dagens traditionella julbord gradvis fram, i alla fall om man får tro Husmoderns Köksalmanack.

Före 1955 är den föreslagna måltidsordningen ganska enkel. Men 1955 händer något. Då ersätts dopp-i-grytan av ”Det Stora Julbordet” som lunch. Samtidigt smyger sig det lilla smörgåsbordet in som förrätt före lutfisken och risgrynsgröten.

1959 är lutfiskens öde som ensam middagsrätt beseglat – då flyttar lutfisken in som en av rätterna på det stora julsmörgåsbordet. Samtidigt flyttar smörgåsbordet från lunch till middag och till lunch föreslås ett litet smörgsåbord ”i väntan på dagens huvudmål”. Under det tidiga 60-talet vacklar Husmoderns köksalmanack lite kring den nya måltidsordningen men från 1966 är julmat till lunch helt borta. Möjligen föreslås en skinksmörgås eller en tallrik yoghurt.

Sillen hittar sin plATS på julbordet

Vid detaljstudier av julbordets utveckling under 1950-talet ser vi att från 1953 kommer sillen in på julbordet. En genomgång av almanackorna från starten 1933 och fram till 50-talet visar att sillen åkte lite in och ut på julbordet under 1930-talet. 1937 fanns den t ex inte med, medan man 1939 skulle ha med sill- & ansjovisinläggningar på julbordet. Kanske kan vi tacka Thore Wretmans kallskänka Karin Schädström för att sillen befäster sin ställning på julbordet. På 50-talet ”uppfann” hon 1-2-3 lagen vilket ju öppnar upp för en mängd personliga smaksättningar av den inlagda sillen, helt enkelt det som på julbordet 1959 benämns ”familjens traditionella julsill”.

Sillacademins Brantevikssill är Vintagemannens favorit. Prova att göra den, säger vi bara.

Vintagemannens barndoms julmat

Har du några minnen från din barndoms jular? Vintagemannen, som är född på femtiotalet, har några tydliga minnen från barndomshemmet. Efter att ha klätt granen, och föräldrarna låst in sig för att slå in de sista juklapparna, (och på sextiotalet tittat på Kalle Anka) , åt vi det traditionella julbordet, men med de begränsningar som en folkskolelärarlön innebar. Inget överflöd av rätter alltså. Dopp i grytan och skinka var min favorit. Sen skulle pappa läsa julevangeliet och framåt kvällen kunde tomten komma. Som avslutning på dagen blev det risgrynsgröt och skinksmörgås. Man var ganska mätt när dagen var slut. Det fanns ju nötter, dadlar, fikon och ibland lite godis att fylla på med under hela dagen.

När släktingar ringde för att önska god jul frågade de hur långt vi kommit i julfirandet. – Till Samarinet, brukade jag svara.

Så lagom kul med lutfisk. Året var 1964.

På juldagsmorgonen gjordes det välling av resterna av gröten, och framåt lunch gick vi till mormor som bjöd på lutfisk. Usch vad jag hatade benen i fisken. Jag satt och pillade tills maten var alldeles kall. Idag uppskattar jag lutfisk med tillbehör väldigt mycket och den är lika självklar som julskinkan.

Vintagemannens julbord 2021

Julen 2020 avnjöt vi ett sparsmakat julbord modell krisåret 1941. Julen 2021 blir det knytkalas och antagligen ett rätt stort julsmörgåsbord.

Vi svenskar har alltså ätit Det Stora Julbordet sedan slutet av femtiotalet. Längre tid är det inte. Och det är väl först på tjugohundratalet som julgrisen har fått börja vika undan för allahanda vegetariska rätter på julbordet. Och det är ju inte så dumt det heller.

Mycket har hänt det senste halvåret. Vi har blivit med hus.

17 december, 202123 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda, Miljö & hållbarhet

Dass, avträde, torrklosett, skithus, utedass… Kärt hus har många namn.

När man är över sjuttio och arbetslös måste man hitta på något spännande. Så vi sålde sommarstället på Österlen och lägenheten i Malmö och köpte en avstyckad gård norr om Västerås istället. Det kan vi tacka Corona för. Nu tar det bara en och en halv timme till Stockholm och barnbarn, förut tog det nästan en hel dag. Men det är ett stort äventyr vi gett oss in på. Vintagemannens liv handlar numera inte bara om kläder, mat och resor. Sedan den 18 juni 2021 har byggnadsvård kommit med i projektet också. Den här fastigheten är en spännande resa. Det började med ett utedass, häng med.

Vi har inte bara ett hus. På gården finns, förutom det stora Vita Huset från 1810, en fullt beboelig arbetarbostad från slutet av 1800-talet som förr hade två lägenheter. En gammal loge är ombyggd till stor verkstad, kontor och garage. Två timmerbodar, brygghus, och mjölkbod(?) som kanske är från 1700-talet. Samt ett utedass.

Vi började från botten – med dasset. Det var minst och lättast att rädda. Taket höll på att rasa in. Det var fullt av bråte.

Vi bjöd hit några goda vänner till ett arbetsläger i juli.

De första kom på onsdagen, och på söndag var taket klart.

Det var dock en uppgift som ingen ville ta sig an, att tömma dasset på gammal skit. Vi vet inte hur länge det har använts, men nere bland skiten hittade vi tidningar från nittonhundratjugo-, fyrtio- och sextiotalen.

Resultat från nutidsarkeologisk utgrävning

Under senare år har det även fyllts på med annat skräp och sopor. Det kunde ha blivit en fin kretsloppsgödsel, men det var för mycket trasigt glas och gamla konservburkar i dyngan så det fick bli sopsäckar till återvinningstationen istället.

Nu när frosten kommit och hela skiten var lite frusen gjorde VintageQ en hjälteinsats. Hon skyfflade ut hela kökkenmöddingen i säckar.

Snart dags för invigning

Det gamla avträdet har i höst fått ny rödfärg på fasaden, rödtjära på vindskivorna och ute i garaget ligger några nytjärade hängrännor i trä och väntar på att hängas upp. Så nu är det bara ett par tunnor som saknas för att få dasset funktionsdugligt igen.

En kuriosadetalj: Den nuvarande tomtgränsen går rakt genom dasset. Den mysiga sitt-avdelningen tillhör oss. Skit-avdelningen står på grannens ägor. Vi undrar hur ofta han kommer och tömmer, he he.

Kul om du vill följa vårt husprojekt. Nästa inlägg kommer att handla om den raserade stengrunden.

Ett återbesök i Fjärdhundraland blev nödtvunget. Vi har till och med köpt ett hus. Imorgon flyttar vi dit.

17 juni, 202117 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Natur, Resor

Under de fyra dagar, som vår första resa i Fjärdhundraland 2020 tog, hann vi med cirka trettio stopp. Det gav mersmak. Så två veckor senare gav vi oss iväg igen på en tvådagarstur för att se lite av det fina som vi bara hann nosa på. Här finns lite för alla smaker.

Och vi blev så betagna att vi nu har köpt ett hus i Fjärdhundralands yttersta utmarker. Imorgon flyttar vi in. Då börjar en ny epok; Vintagemannen Country Life. Men följ först med på vår sista rundtur förra sommaren:

Härkeberga kyrka står omnämnd i alla guideböcker och är utprickad med en kringla på alla vägkartor. Vi lyckades inte komma in där under vårt första besök, så vi var tvungna att ta en sväng dit igen för att se den ”fullklottrade” insidan. Kyrkans 1400-talsmålningar av Albertus Pictor hade vi visserligen sett förr, men det finns alltid mer att upptäcka i tak och väggar.

Orgelläktaren från 1773 förtar faktiskt en del av kyrkorummets storslagna intryck. Så vi har ett tips till kyrkorådet som renoverar Härnevi kyrka och som just nu är helt tömd inuti. Sätt in en synth istället för orgel och lösa stolar istället för bänkar. Ni blir en toppsevärdhet.

Är du en lagom tjock man i dina bästa år? Se upp, du sitter inte säkert.

I samma by ligger också Härkeberga Kaplansgård. Den verkar skötas utomordentligt bra av Nordiska Museet. Men tyvärr, detta corona-år är det stängt så vi fick nöja oss med en promenad bland husen och kika in genom rutorna. Missa inte detta när du ändå besöker kyrkan. Gården är också en utmärkt picknickplats med flera bord utställda.

Lottas gård i Kvek är en annan gammal bondgård från 1700-talet som står kvar i nästan orört skick. Den är lika grå som Kaplansgården är röd. På gården föddes Charlotta 1829 och där bodde hon i hela sitt liv. När hon dog 1926 var gården gammal, förfallen och byns skam. Nu är den en sevärdhet eftersom den räddades av hembygdsföreningen 1934. Tyvärr stängd den också, så du kan bara gå runt och kika.

Bara maten gör resan värd

Mejeriet i Vallgarn gör ost på både komjölk och getmjölk. Nyfikna rackare.

Ett av Fjärdhundralands stora fördelar är att det är så lätt att få tag i mat och delikatesser. Speciellt för oss som gärna äter medhavd mat och har picknick i naturen. Så när vi var i trakterna av Härkeberga tog vi en sväng förbi båda Franzéns charkuterier och Vallgarns mejeri för att ladda upp för vårt kvällsmål på Farmor Elsas Bröd & Brakfest.

Kör inte förbi Enköping nästa gång

Enköping är det lätt att missa trots att det är Sveriges närmaste stad. Eller just därför. För en Stockholmare ligger det för nära för att ta första pausen där när man ska ut på resa. Eller för nära hemmet när man är på väg tillbaka. Så gör Enköping till ett mål i sig.

Parkernas stad! Det finns verkligen ambitioner här med många fina parker och planteringar. Ett klart inspirerande resmål för alla som har en trädgård eller balkong. Tidigt i juni eller ännu hellre i augusti lär vara de bästa tiderna. Då sprakar blomsterprakten.

Det prunkar i Enköpings parker överallt i stan. Här är Azaleaskogen i Skolparken

Längs Enköpingsåns norra sida finns 18 inspirationsträdgårdar. Blå parken är från 1998 och med den deltog Enköpings kommun i Rosendals trädgårdsutställning genom att visa en sk ”fickpark”. Där finns en örtagård som sköts av två av Enköpings restauranger och en som sköts av en handelsträdgård i Fjärdhundraland, och en där kommunen testodlar syrener. Ja, det finns något inspirerande och användbart för alla. Entusiasterna Lena & Elisabeth på Pepparrotsstaden har också skapat en trädgård. De flesta trädgårdar är fyllda av fleråriga perenner. Medan några av de mest ambitiösa skapelserna är gjorda av eleverna på Trädgårdsutbildningen. När vi var där höll de på att slutföra sina examensarbeten. Årets tema är Nordiska Väsen. Om någon månad kommer vi få se resultatet i full blom. Nästa år kommer en ny klass med något helt annat.

Fjärdhundraland fullständigt kryllar av kyrkor med medeltida målningar. Vårfrukyrkan mitt på krönet i Enköping är en medeltida kyrka, nästan som en katedral, som vittnar om vilken viktig stad Enköping måste ha varit på medeltiden. Den stora volymen i kyrkorummet är från 1200-talet. Det är bara koret och vapenhuset som är utökade.

Ovanligt med sådan färgprakt i en så stor kyrka.

Men den rikt målade kyrkan ser inte riktigt medeltida ut inuti. Det är mer som en William Morris-tapet från Arts & Crafts-rörelsens storhetstid runt 1900. Helt rätt, 1903 – 04 restaurerades kyrkan och August (Agi) Lindegren lät den nationalromantiska fantasin flöda. Sen målade konservator Carl Wilhelm Pettersson med den äran. Tjusigt blev det. Han måste väl ändå ha varit inspirerad av Albertus Pictor?

Många mysiga boenden

Farmor Elsas Bread & Breakfast ligger bara en km från Altuna kyrka i nordvästra Fjärdhundraland. Här går ekologiska grisar och betar och bökar hela sommaren. De står och grymtar precis utanför stugknuten. Mysigare boende får man leta efter. Den gamla drängstugan har några få rum och där kommer Marie med frukost på morgonen, med hembakat surdegsbröd och pålägg från egna grisar och traktens leverantörer. Smaskens!

Nära till små behändiga naturupplevelser

Pigga och utsövda var dag två vikt för naturupplevelser. Vid förra besöket var vi både på Vånsjöåsen och vid Ytterkvarn. Men ni måste ju till Hårsbäcksdalen också sa alla, ett naturreservat sedan 1957. Där är det jättefint att vandra i den branta åravinen, en lätt promenad på drygt 3 km. Och fint var det, som att gå i en grön grotta med vattnet nära inpå eller slingrande långt där nere.

Stigen i Hårsbäcksdalen slingrar sig fram på båda sidor av Örsundaån.

Slottsbesök med mersmak

Eftermiddagsturen tog vi så långt söderut vi kunde komma i Trögden. Grönsöö slott är ett gammalt adelsslott från 1611 med bevarade skatter i. De har en mycket välskött trädgård där man får promenera runt. Slottet visas under helger och i högsäsong och då är både café och butik öppna. Köp gärna deras goda äppelmust.

Slottet ligger väldigt fint vid Mälaren. Och i det röda huset, det gamla brännvinsbränneriet, är det café.

Utöhus mitt emot var bebott in på 1700-talet. Sen blev det sädesmagasin.

Från slottets lusthus, det kinesiska snäckskalshuset, ser man över till Utö. Där ligger Utöhus, en gammal välhållen borg från cirka 1500 som nästan kan tävla med Glimmingehus. Det lär gå guidade båtresor över fjärden ibland. Annars får man angripa borgen från Sörmlandshållet.

Nordens hieroglyfer

Trögdens stora sevärdheter är de många hällristningarna. Det finns hela 1.200 st och de allra flesta av dessa har upptäckts av hobbyarkeologen Einar Kjellén. Genom hans insatser har Enköpingsområdet kommit att bli landets största hällristningsområde näst efter Bohulslän. Vi parkerade vid Hemsta hagar i Borglösa socken. Där kan man starta sina promenader på en av Upplandsledens blindtarmar och se flera mäktiga hällar med imålade hällristningar från bronsåldern. På den tiden låg hällarna alldeles vid vattenbrynet, så det är fascinerande att står där och föreställa sig att alla gröna fält runt omkring var blå havsvikar när det begav sig.

Rickebyhällarna ligger ett par km norr om Hemsta och i hagarna söder om parkeringen ligger andra ristningar lite närmare. Man får ju inte kliva omkring på de ömtåliga fornfynden, så det finns bra anlagda gångvägar och träbryggor att gå på.

Einar Kjellén bodde i Grillby i hela sitt liv. Han var amatörarkeologen som letade fram många av bygdens hällristningar. Han var bara 22 år när han upptäckte skeppet i Brandskog år 1925. Vi sänder honom en tacksamhetens tanke.

Skeppet var omöjligt att fotografera i eftermiddagssol. Men såhär ser det ut.

Det pampigaste av dem alla är Brandskogsskeppet ett par km söder om Hemsta. Det finns parkering där också och sen får man gå i 800 meter genom skogen. Ett normalt skepp på en hällristning kanske är en meter långt, ofta bara en halv. Brandskogsskeppet är hela 4,2 meter! Det bärs upp av en man – en gud? – och i skeppet står sex ståtliga män med sina åror. Vilket konstverk – jämnårigt med Egyptens yngre pyramider. Vi vet inte vid vilken tid på dygnet som det är bäst att besöka skeppet. Hällristningar gör sig ju bäst i släpljus på morgonen, på kvällen eller med ficklampa på natten. Inte med solstrålar strilande genom träden i alla fall. Skeppet är lite svårt att fånga med kameran. Det är det inte bara jag som har märkt.

Upplandsleden går ofta genom ljusa och leende marker.

Här har folk fått hälsan i tusen år

Svinnegarns källa har varit en av Nordens viktigaste kultplatser ända sedan hednatiden. Kyrkan kände sig nödd att ”kristna” den och vidskepligheterna fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Hit vallfärdade människor för att dricka eller att få smörja in sig med källans hälsobringande vatten som sades hjälpa mot olika krämpor och sjukdomar. Det var nästan ett folknöje. På platsen fanns också en stor offerstock att lägga pengar i – big business. Idag är källan nästan totalt bortglömd och inte mycket att se.

Detta blogginlägg är INTE ett sponsrat samarbete

Förra resan i en Volvo P1800 var ett samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening. Denna tur är ett fullständigt ”fritt valt arbete”. Det säger väl allt om hur bra vi tycker att Fjärdhundraland är som resmål. En perfekt liten utflykt från Stockholm eller Mellansveriges större städer och omland. Vi kan verkligen rekommendera en tur i sommar.

Har du inte läst Vintagemannens tidigare små ”reportage” från vår rundresa, så kolla i Arkivet till höger. Rulla fram Juni 2020. Där får du veta mycket mer.

Lite mer får du också veta om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

Repris från 2020: Helgonets vilda jakt på mat i Fjärdhundraland.

15 juni, 202114 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Film & teater, Mat och sånt, Resor

Ett av de starkaste skälen för att åka till Fjärdhundraland är all den goda maten. Här finns många mathantverkare som är värda ett besök. Vi beslöt oss för att testa utbudet genom att ge os ut på en liten turné för att plocka ihop en läcker picknicklunch till nästa dag. Häng med på turen när vi fångar mat.

Redan kvällen innan gjorde vi ett stopp hos Sörgården Grönt för att handla tomater och gurka. De klarar sig nog i bilen över natten, tänkte vi, så nyplockade som de är. Gurkan fick vi direkt från plantan och sen valde vi en mix av tomater i olika färger och storlekar i den lilla gårdsbutiken mitt i ett av växthusen. Familjen Lindström har drivit den KRAV-märkta odlingen sedan 2004. När vi kom var Rebecka fullt upptagen med att göra klart beställningar för utlämning på Rekoringen i Västerås. Det är så Sörgården säljer, via Rekoringar och Bondens marknad. Och så finns det några lyckliga butiker i Mälardalen som också får leveranser från dem.

På ostfronten mycket nytt, korv och bröd till exempel

Sverige har på senare år fått många lokala ostproducenter. Det är verkligen ett gott tillskott på matmarkanden. Här i bygden finns flera som gör goda ostar, både på get- och komjölk.

Första oststoppet blev Vallgarns gårdsmejeri. Gården har anor från 1600-talet. Tomas köpte den 1997 och 2005 började han med osttillverkning. Från början hade han egna getter, men numera köper han mjölken. Att ha både djur och ysteri blev för mycket jobb. Idag betar en grupp jämtgetter där för att hålla markerna öppna. Liksom Sörgårdens Grönt säljer Vallgarns Gårdsmejeri via Rekoringar och marknader och hos några få återförsäljare. Efter provsmakning och ett samtal om kärleken till djur, småföretagande och Rekoringarnas välsignelse för oss stadsbor fick vi med oss en av VintageQs favoritostar, vit caprin och en blåmögelost gjord på komjölk. Eldost (typ en svensk Halloumi) verkar vara årets stora succé för alla små ostproducenter.

En av Kristofers lyckligt bökande Linderödsgrisar

Inte långt från Vallgarn ligger Franzéns Charkuterier. De tillhör charkeliten i Sverige. Kristofer Franzén blev grisbonde & charkuterist på heltid 2010. Han intresserar sig enbart för Linderödsgrisar. De går ute året om, bökar fritt i hägn och växa långsamt. Av den råvaran gör han hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier som blivit en stor förebild i matsverige. Det blir gott, riktigt gott! Inte undra på att stjärnkrögarna upptäckt hans produkter. Vi fick med oss Munchner Leberkäse och lufttorkat ytterlår. Vill du handla på ett ställe närmare dig än gårdsbutiken så är Rekoringarna i Uppsala och Enköping ett alternativ. Kristoffer levererar även till Stockholm varannan vecka.

Längst österut i området, vid vägs ände, hittar vi Bergets Gård pasta & bröd. På en gavel i den gamla ladugårdsbyggnaden haspar vi av en liten dörr och förser oss själva ur den välfyllda frysen. Det ska nog hinna tina till morgondagens lunch. Vi tog ett ekologiskt valnötsbröd och några kanelbullar till fikat. Betalar gör man med Swish, som på de flesta platser. Ibland bakar Oliver pizza för avhämtning. Vi har förstått att den är sanslöst god och hoppas kunna pricka in en pizzautlämning vid nästa besök.

Dags för nästa ysteri; Skogsbackens ost. Marih & Ramon är ett ambitiöst par som 2010 sadlade om till att bli ostproducenter. På en åker i sydläge har de ”planterat” en stor solcellsanläggning, så nu drivs deras kylrum och mejeri med egen el. Kul att se. Det breda sortimentet säljer de till restauranger och konferenshotell. Bland kunderna finns bl a Långbro värdshus och Thoresta Herrgård. För oss vanliga dödliga har de en gårdsbutik. Efter att ha smakat oss igenom sortimentet valde vi en grönmögelost, en Lille Don och en Don Ramon till vår picknick.

Ingen trängsel. Vi lyckades äta ute varje dag

Till i vintras drev Marih & Ramon också Salnecke Slottscafe på andra sidan Lårstaviken, alldeles öster om Örsundsbro. Nu är det Jörgen och Jessica som står för ruljangsen. Här passade vi på att äta lunch, även om vi var rätt mätta efter all provsmakning på förmiddagen. Salnecke är ett utmärkt ställe att stanna och luncha vid. Cafét är inrymt i slottets gamla ladugård. Utsikten är fin och det finns många luftiga uteplatser att sitta på.

Resta gård får ni inte missa, sa dom som visste till oss. Det är en ambitiös satsning på att bygga en småskalig, ekologisk gård med olika sorters djur av gamla lantraser. De har även grönsaksodling. Hit åker skolor och förskolor på besök. Vi väntade oss en ”nära ko- och gris- och lammupplevelse”, men på väg dit öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner. På Resta är de flexibla, så istället för en djurupplevelse fick vi en smakupplevelse i deras café i den gamla kvarnen tvärs över vägen. Vi provade mjölk och fil ”to die for”. Till picknicken dagen efter fick vi med både mjölk, fil, yoghurt och chokladmjölk. Smaskens!

Det är nu Helgonet kliver in på arenan.

Lyssna på den välkända signaturmelodin.

Helgonet, Simon Templar, är känd från TVs barndom och gick som serie mellan 1962 – 69. Här tränade Roger Moore på att vara tuff TV-agent långt innan han blev James Bond. Och så körde han en vit Volvo P1800, vilket vi svenskar var mäkta stolta över.

Vi har fått låna vår P1800 av Mats i Enköping. Vilken generös handling, att låna ut sin lilla pärla från 1965 till Vintagemannen. Bilen passade utmärkt till vår tradition att resa med gamla guideböcker och vi fick gräva en stund i vår egen garderob och rekvisitaförråd för att få ihop tidtypiska kläder och attiraljer från tidigt 1960-tal.

Här står vi utanför Örsundsbro bio. Den invigdes 1925 och blev en sådan succé att den byggdes ut i flera omgångar. Som mest fanns 200 sittplatser. Men 1961 var det roliga slut. Kommunikationerna till Uppsala hade blivit bättre och dessutom satt folk hemma och såg på TV så bion lades ned. Fast bara tillfälligt, för 1987 tog en grupp entusiaster sig an uppgiften att renovera och återställa biografen. Sedan 1992 visas film där igen. Den är nu Sveriges bäst bevarade biograf från 1920-talet.

Den gamla Garbo-affischen låg kvar på vinden.

Eldsjälen och docenten i ekonomisk historia vid Uppsala universitet Göran Ulväng visade oss runt och berättade att huset först byggdes som snickeri av Edvard Johansson, men att sonen Elis med stort filmintresse övertygade farsan om att flytta ner snickeriet (som nu är museum) i källaren och låta filmens förtrollade värld ta över där uppe. Filmerna kom med den ambulerande maskinisten kallad ”Bio-Paul” som hade projektorn med sig. Den allra första filmen som visades var Fyrtornet och släpvagnen. Publikrekordet har Kalle på Spången med 473 betalande. De körde filmen gång på gång tills kön var slut. Föreningen gamla bion i Örsundsbro står nu för verksamheten. I dessa Coronatider har de ställt in sommarens biokvällar. Ingen bio = inga intäkter, så stöd en föreningens kulturgärning genom att bli medlem i den eller donera pengar till renoveringsprojekt. Kolla föreningens hemsida.

Helgonet och TV:n blev bions död. Den lades ned samma år som P1800 lanserades.

Efter denna upplevelse fräste vi vidare till Wiks slott, en borg med ursprung i 1400-talet, där vi både åt och sov gott. Men mer om det i nästa blogginlägg som också kommer att handla om de medeltida kyrkorna som det kryllar av här i bygden. Vintagemannen Albertus Fluctor ser fram emot de drastiska målningarna av den berömde Albertus Pictor.

Du har väl sett våra tidigare blogginlägg från Fjärdhundraland? Det har blivit tre stycken redan. Kolla gårdagens naturupplevelser här.

Vintagemannen är ännu flitigare på Instagram och Facebook. Följ oss gärna där också.

Tredje dagens rundtur i jakt på mat

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Repris från hemester 2020: Med fåglar och vintage i kikar´n gav vi oss iväg

12 juni, 202112 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Vi fick en verklig rivstart i Fjärdhundraland; först en av Sveriges finaste fågellokaler, sen fick vi låna en Volvo P1800 och så avslutade vi dagen i en vintagebutik i världsklass. Hör här.

Vi hör till dem som gärna kör ”gamla vägen”. Det är trevligare att glida fram i sakta mak på krokiga små vägar än brumma fram i omänsklig fart på motorvägen. Från Stockholmshållet kan du svänga av på gamla Riks 13 vid Bålsta. Dit tar det inte ens en timme. Det första du då möter i Fjärdhundraland är Upplands minsta kyrka, Yttergran. Den är från 1100-talet och så liten att en normalstor kista inte får plats i koret.

Med en rulle Agfacolor och en mockajacka är en resebloggare beredd på allt.

Gå ut och ät. Köp din matsäck.

Det finns många små idylliska butiker och caféer i Fjärdhundraland, Sussis t ex.
.

Lagom på vägen till förmiddagens utflyksmål, Hjälstavikens naturreservat, stannar vi på Sussis Gårdsbageri för att proviantera. Picknicklunch är ett bra sätt att undvika trängsel i dessa tider. Sussies bröd & kakor är kända över hela Fjärdhundraland, och det förstår vi. Utbudet passar en vintageman, det är surdegsbröd, knäckebröd och så ”äldre sorters kakor” som rulltårtor och småkakor. Sussie har bakat i hela sitt liv, som barn tillsammans med mamma & farmor och senare i livet på flotta kursgårdar. 2011 öppnade hon eget bageri hemma på gården och 2018 ett café i några av husen. Vi fyllde ryggsäcken med mackor och andra godsaker och fick termosen fylld med kaffe.

Vem skjuter svanar här?

En jättefint rastställe, inte bara för fågelskådare

I vår guidebok Vad ska man se i Uppland från 1961 står det att: ”Hjälstaviken är en fågellokal i rang med Tåkern”. Naturreservatet har mycket att erbjuda, både för erfarna ornitologer och för en Vintageman som på amatörers vis delar in fåglar i tre kategorier; rovfåglar, sjöfåglar och pippifåglar. Vår guide, den erfarne ornitologen Mats Brisegård, som känner Hjälstaviken som sin egen ficka, bjöd oss amatörer på en ljuvlig naturvandring i det fina försommarvädret.

Hjälstaviken ligger nära Ekolsunds slott. Gustav III besökte ofta Ekolsund. För honom var det en fridens ort, där han kopplade av med en liten utvald hovkrets. I naturreservatet ligger hans favoritställe för brunch, Parnassen. Den är egentligen en jaktpark från 1600-talet anlagd enligt fransk modell, med nio siktgator som strålar ut från en mittpunkt med utsikt över sjön. Om skytten stod på kullen i mitten var det garanterat träff när drevkarlarna föst fram viltet. Gick det inte på första försöket så fanns det ytterligare åtta gator att skjuta i. En annan kung, Oscar II, brukade jaga knölsvan från en flatbottnad eka ute i viken. Ett privilegium som bara kungen hade.

Här stod jägarna och kunde skjuta ner i siktgatorna.

Blandad natur att vandra i: ädellövskog, barrskog, ängar och vass. Mycket vass. Bara 8 km runt hela sjön.

Hjälstavikens naturreservat är väl anpassat för turister. Det finns skyltar, fågeltorn och en lång spång genom vassen för att man ska komma fåglarna nära. Men som Vintagemannen alltid har sagt; fåglar ska man lära sig med öronen, inte med ögonen. Det är fantastiskt att gå där med en expert som hela tiden säger; Hör ni, en sävsångare, och där en rörsångare. Det är ju lite svårt att upptäcka de små kamouflagefärgade fåglarna ute bland vasstråna.

Längst ute på spången finns ett gömsle under tak där du kan hänga med din kikare eller teleobjektiv för att ”skjuta” egna svanar, tranor, gäss, tärnor eller sångare, allt medan den bruna kärrhöken svävar över ditt huvud. Trodde du att det bara är Hornborgasjön som bjuder på ett skådespel med tusentals rastande fåglar? Då har du fel. I Hjälstaviken stannar både tusentals tranor och ännu fler gäss.

Bästa stället att parkera är vid Parnassen, men om du enbart är ute efter ett bra picknickställe så parkera vid Jungfrulunden och gå en liten promenad upp på Kvarnbergets topp. Därifrån har man en vidunderlig utsikt, ända till Enköping faktiskt. Vi satte oss ner och åt vår picknick på berget. En sällsynt bra plats för en lunch. Och så ett sista tips – glöm inte kikaren!

Enköping -närmare kommer du aldrig

Efter lunchen styrde vi mot Enköping – Sveriges närmaste stad. Inom en radie av 12 mil bor nästan en tredjedel av Sveriges befolkning. Det var i Enköping vi fick låna en Volvo P1800 av en annan Mats. Så generöst och modigt att låna ut sin raritet. Vintagemannen försäkrade att han är bättre på bilkörning än på fåglar. Får man låna en så tjusig bil gäller det att vara ståndsmässigt klädd – så vi bytte mockajackorna mot kavajer.

Ska sanningen fram är det bara en Volvo Amazon i frän kostym. Ingen sportbil direkt.

Sportkänsla. Med spaken till höger lägger man i överväxeln. Den behövs på landsväg.

Under 1400-1500 talet var Enköping en viktig handelsstad. Mycket av den staden har brunnit upp – senast det brann rejält var 1799. Under 1800-talet blev staden känd som Pepparrotsstaden eftersom den var en av de städer i Sverige där man odlade mycket pepparrot. Nu är Enköping parkernas stad. I staden finns 17 idéträdgårdar, till glädje för varenda villaägare, sommarstugeägare och balkongodlare som vill inspireras för att sedan susa runt mellan handelsträdgårdarna i Fjärdhundraland och förverkliga sitt trädgårdsprojekt. Turistbyrån i stan brukar ha guidade turer runt trädgårdarna, men i år är de pga Corona inställda. Vi hoppas på ändring.

Trädgård, pepparot samt café

Mitt emot turistbyrån ligger två små pittoreska hus. Ett av dem var tidigare tingshus i Torstuna, men flyttades till Enköping efter branden 1799 för att bli bostadshus.

I det ena huserar Pepparotsstadens trädgård och hantverk som saluför trädgårdsprylar, växter och hantverk. Den drivs av Lena Månsson och Elisabet Lind. Lena var med och startade trädgårdsmästarutbildningen i Enköping och Elisabet har guidat besökare i Enköpings parker i över 20 år. Butiken är värd ett besök och om man hör med dem kanske de kan ordna egna trädgårdsvandringar i sommar.

I det andra huset finns Café Samt. Där fikade vi. Lia som driver Samt har en väl genomtänkt matfilosofi och allt är lagat från grunden. Vintagemannen har bara ett ord; smaskens! På ovanvåningen driver hennes man Tommy musikaffär full med akustiska gitarrer. Innan vi lämnade cafét kom vi överens om att vi skulle komma tillbaka dagen efter och få en liten middagslåda med oss.

Vintage tur och retur

VintageQs byxor från Hettemarks guldålder har hittat hem igen.

För en vintageintresserad dam är Hettemarks ett känt varumärke. Här syddes kappor och damkonfektion ända till 1985. En ny modern fabrik byggdes 1944, men nu är den kraftigt ombyggd till bostäder. Vi avsatte definitivt för lite tid i Enköping så vi kommer snart tillbaka.

Tag din stol och gå

Ut på vägen igen, västerut förbi Hummelsta, och nästan vid gränsen mot Västmanland ligger Broby gård. Vill du äta eller fika och sen köpa med dig den antika stolen du sitter på är det här du ska rasta. Du kan förresten köpa med dig hela bordet, tallrikarna och glasen också. Eller några andra av alla de prylar som de säljer inne i den gamla ladugårdslängan.

Vintagemannens hovleverantör

Dag 1 avslutades på ett av Vintagemannens favoritställen – Lata Pigans vintagebutik i Vela. Den är en av de bästa i hela Sverige, ren världsklass. Maggan som driver stället är gammal ”textilare” från Konstfack. Hon har hållit på länge och har med expertögon köpt på sig en fruktansvärd massa vintagekläder från alla årtionden. Inte undra på att rekvisitörer från filmbolagen åker hit och köper på sig inför nästa säsong av Vår tid är nu, eller vad det kan vara.

Gissa om vi hittade nåt den här gången. Jo, lite smått och gott; en skräddarsydd kostym, ett par golfbyxor, två par dambyxor, en sportjacka, en toppluva, ett par vantar, flera skjortor, en tweedkavaj samt en färgglad sextiotalstermos.

Lika imponerande är hennes lager av tyger från 1900-talet. Säger dig namn som Viola Gråsten, Sven Fristedt, Elsa Gullberg, Vicke Lindstrand, Stig Lindberg, Verner Panton, Marjatta Metervaara, något så förstår du. Till Maggan kommer utställare från hela landet för att låna eller köpa tyger.

I smedjan finns det gott om plats för fem sömmerskor åt gången

Bara 3 km fågelvägen från Lata Pigan ligger Teda Art Project . Här kan du förverkliga din dröm och sy en 50-talsklänning, eller en i 70-tals modell, eller pröva på en remake med Eva Karlsson som handfast stöd. Klänningssmide kallar hon det, eftersom hon håller på i sin fars gamla smedja. Så vill du inte susa runt på vägarna i Fjärdhundraland så åk på ett corona-säkrat 2-dagars kollo med dina bästa vänner.

Om du inte redan har ”det där tyget” så åk först till Lata Pigan och köp ett fräsigt tyg.

Den första dagens kväll avlutades med en utsökt middag hemma hos Lata Pigan och sen körde vi direkt till vårt första boende – hästgården Jädra Gård alldeles norr om Enköping. Där fick Vintagemannen gosa med en häst, gamla Zelma som är 20 år och stallets Grand Old Lady. Men mer om det i nästa bloggpost.

Om du vill fara i våra hjulspår i Fjärdhundraland

Har du läst vår första bloggpost om Fjärdhundraland? Där får du en överblick.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.