#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Svensk påskmat – en sparsam historia

10 april, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad är typisk påskmat? Och vad föreslår 1930-talets Husmoderns Köksalmanack att vi ska äta i påsk? Läs vidare så får du veta.

Påsken var inte någon stor mathögtid förr. Det säger mathistorikern Richard Tellström. Skälet är enkelt: högtiden infaller på våren när det har gått 7 – 8 månader sedan den senaste skörden och ett halvår sedan senaste slakt. Och när import av färskvaror och primörer i stort sett var otänkbar, var det helt enkelt ont om mat vid påsktid, så det gällde att hushålla till nästa skörd och slakt. Vilken tur att hönorna just börjat värpa.

Påskmaten lydde under naturens lagar

Lammstek så tidigt som till påsk kunde de flesta glömma. Fram till i modern tid lammade fåren i början av året och till påsk var lammen alldeles för små för att slakta. Det vanligaste köttet till påsk var därför saltat nötkött eller saltfläsk.

Likadant är det med kyckling. De hade knappt hunnit kläckas till påsk och var färdiga att slaktas först i juni-juli. Men hönorna hade börjat värpa redan under fastan. Fast då fick man inte äta ägg. Så när påsken kom fanns ägg i varje stuga och blev därför en typisk påskbordsprimör. Det är alltså ingen slump att vi påskpyntar med ägg och små gula kycklingar. Så blir det när helgsederna följer naturens lagar.

Livet återvänder. Till påsk är det sprätt på hönsen igen.

Att färska ägg är en lyxig primör syns tydligt i förslagen från Husmoderns köksalmanack där löskokt ägg, omelett och gratinerat ägg, dvs äggrätter som är svåra att få bra med konserverade ägg, skrivs in i menyförslagen. På Påskafton 1938 t ex föreslår almanackan att vi ska äta ”Stort smörgåsbord och löskokta ägg för att sedan att avsluta med te & kakor”.

Inte heller grönsaksprimörer förekom på påskbordet, eftersom import av färska grönsaker inte var vanligt. Så den färska sparris som förekommer på dagens påskbord fanns inte, för inte ens i Tyskland är sparrisen är färdig till påsk.

Uppräkningen av vad som inte fanns på påskbordet förr kan fortsätta, för det är först på 1970-talet som påsken blir en mathelg och antar den form den har idag med ägg, sillinläggningar. lammstek och primörer.

Traditionen att måla påskägg finns i många kristna länder. Ägget är en symbol för pånyttfödelse och kan koppas till Jesu uppståndelse på påskdagen. Traditionen att måla ägg spåras ända till medeltiden. I Östra Europa gör de fantastiskt granna ägg.

Vi besökte en skicklig äggmålerska i Rumänien 2007. Tekniken påminner lite om vaxbatik.

De gigantiskt stora påskäggen fyllda med kilovis av lösgodis kommer först på 1980-talet. Enligt siffror från Jordbruksverket har godiskonsumtionen tredubblats sedan 1960-talet till dagens 16 -17 kilo godis per person och år.

Påsken är årets största godishelg. Kolla gottpåsens utveckling sedan mitten av 1900-talet. Det är nästan groteskt hur mycket tomma kalorier vi proppar i oss idag. Notera påsen längst ner. Så såg ””lördagsgodis” ut när Vintagemannen var liten.

traditionella rätter och 30-talets nymodigheter

Tillbaka till 30-talets påskmat. Enligt Richard Tellström utökas påskborden från 1930-talet med fina charkuterier, påskskinkor och grönrätter. Observera då att grönrätter inte är samma sak som primörer utan mer är av typen färserad selleri som bjud påskafton 1933.

Fina charkuterier går under beteckningen ”uppskuret” i Husmoderns köksalmanack och är betydligt vanligare än (inlagd) sill och smörgåsbord som förslag på påskmat. Ett typiskt exempel kommer från 1938; ”Bröd, smör, ost, mesost. Fransk omelett, svampstuvning, uppskuret m. potatis. Kaffe, te & fyenska wienerbröd”. När åt du mesost till påsk senast? Under 30-talet var det standard på påskbordet varje år.

Fisk är den naturliga rätten på långfredagen. Vi åt Mälargös med potatis och Sauce-verte, dvs hemslagen majonnäs smaksatt med grön örtblandning.

Fisk däremot är en traditionell påskrätt. Fastan pågår ju ända fram till påskaftons kväll, och under den äter man fisk, inte kött eller ägg. På långfredagen serverades ofta salt laxrygg. Eller salt sill eller rimmad lax. Som en parentes kan nämnas att det salta laxryggen under krigsåren på 40-talet ersattes med saltat laxhuvud.

När Frälsaren, i den kristna mässan gestaltad som Agnus Dei – Guds lamm som borttager världens synder, uppstått på påskdagen kan vi börja fira med god mat igen. Det är först då påsken har blivit glad och lammsteken slagit igenom som huvudrätt. Att äta lamm till påsk måste ha uppfattats som en väldig lyx på trettiotalet.

Enkla efterrätter varje dag

Smarrig efterrätt? Ja, påskdagens efterrätt var mycket godare än den såg ut. ”Engelsk triefel”, dvs sockerkaka dränkt i dessertvin, plus hemlagad go´sylt emellan och draperad med vaniljsås. WYSIWYG. Smaskens!

Långfredagens dessert såg minst lika smarrig ut. Kompott på torkade katrinplommon och aprikoser. Serverat med gräddmjölk till är det riktigt gott. Vart tog de enkla efterrätterna vägen? Det fick Vintagemannen ofta som barn.

var hämtade Vintagemannen sin matinspiration denna påsk?

Långfredagens middag kommer från 1935 års köksalmanack och Påskdagens middag från 1937.

På långfredagen blev det ”kokta fiskfiléer med sauce-verte och varm potatis och som avslutning Katrinplommonkompott med vispad grädde” och på påskdagen blev det höjden av lyx och överflöd i en trerätters bestående av ”Svampgratin, Lammstek med vitlök, sallad och potatis och som avslutning Engelsk triefel”.

Att göra egen majonnäs verkar ha varit en sådan självklarhet för varje husmor på 1930-talet att receptet inte ens finns med i någon Köksalmanack från det årtiondet. Vi fick slå upp i en moderna kokbok istället – Stora Kokboken från 1940.

Glad Påsk och smaklig spis!

30-talets mat, en blandning av tradition och modernitet

26 mars, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Uncategorized, Vintagemannens mat

Vintagemannens mat är nu inne på sitt fjärde år. En gång i veckan lagar vi ett recept från motsvarande vecka i Husmoderns Köksalmanack, fast från ett annat årtionde. Hittills har vi ätit oss igenom 1940-talet, 50-talet och 80-talet och i år är det 1930-talets tur. Snacka om tur. Det har varit jättegott.

typiskt för 1930-talets mat

Vad är då mest typiskt? Ska vi tro Historieätarnas lajvande i TV från 1930-talet så kännetecknas det av:

Milda smaker
Bröd, småkakor och kex
Ströbröd och att panera maten
Gelatin och pikanta geléuppläggningar
Industritillverkad mat som anses fin

Läckra fiskrullader med morötter. Det var extrapris på kolja.

Det stämmer med det vi hittills smakat av 30-talets mat, men köksalmanackan innehåller så mycket mer av det traditionella än vad Historieätarna lyfter fram. De flesta middagsförslagen är av typen hemlagad grönsakssoppa, ärtsoppa, kalops och kokt fisk, även om ingredienserna till de gratinerade fiskbullarna vi åt i slutet av februari var förvånansvärt moderna. Tänk att Parmesanost var naturligt i ett recept redan då. Och så mycket bröd & småkakor har vi inte sett till.

– Det var kul att bekanta sig med Jell-O igen, säger Vintagemannen.

köksalmanackan skriver inte bara om mat

1934 års almanack är som du ser full av användbara och nyttiga råd och tips.

I 30-talets köksalmanack handlar de flesta fördjupande artiklarna om klädvård; att sy om, piffa till, planera sin garderob, lära sig konststoppa och att sy en klänning till barnen av mammas eller pappas avlagda för att nämna några artiklar. Inte så konstigt med tanke på att den ”hushållsmaskin” nästan alla hushåll hade var just symaskinen.

Kalas och bjudningar är ett annat vanligt förekommande ämne som det tipsas och inspireras kring. Det är damluncher, herrmiddagar, bridgesupéer och förslag på vad man bjuder på efter teatern. Och så får man lära sig ”allt om cocktails”. För att nämna några artiklar. Vardagliga bestyr som att sylta, safta och konservera eller att få hushållspengarna att räcka förväntas 30-talets husmodern redan kunna. Likaså att sköta hemmet. 30-talets husmoder har, tack och lov ännu inte utvecklats till 1950-talets hemmafru som förväntas excellera i kökets ingenjörskonst.

Hembiträdet dör

1930-talet är årtiondet när det blir allt svårare att hitta kvinnor som vill arbeta som hembiträden. Detta faktum debatteras allt hetsigare i tidningarna och ”hembiträdesfrågan” letar sig ända in i riksdagen.1933 tillsätts Hembiträdesutredningen för att undersöka ”arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda”. När resultatet presenteras 1937 har tiden sprungit ifrån hembiträdesfrågan. Mer välbetalda kontorsjobb med reglerad arbetstid hade lett till att få unga kvinnor var intresserade av hembiträdesrollen.

Av denna diskussion syns ingenting i Husmoderns köksalmanack

Den svenska filmindustrin gjorde ”politiska” filmer för att lyfta hembiträdets status.

Mjölkbaren serverar den självklara vuxendrycken

Mjölkbar på Hamngatan i Stockholm 1930

En nyhet på 30-talet är Mjölkbaren. Idén är att servera enklare rätter tillsammans med den ”goda vuxendrycken” mjölk. Till Mjölkbaren var man välkommen i enklare klädsel, vilket betydde arbetsklädsel. Ett nytt sätt att äta lunch på. Såhär skriver Wikipedia om mjölkbarerna

Nya produkter

1937 kom även Mejeristadgan som innebar att alla mejerier måste pastörisera mjölken. 1937 utvecklades även torrmjölken, för då fick Ninni Kronberg svenskt patent på sin uppfinning en smart metod att framställa torrmjölk. 1939 grundas företaget Svenska Mjölkprodukter AB, som senare skulle bli Semper, av Axel Wenner-Gren.

Även andra produkter såg dagens ljus, t.ex. standardfil som lanserades 1931, Sibyllakorven som kom 1932 och glasspinnen Puck som svalkat miljoner munnar sedan 1935.

Hushållsstandrarden ökar på 1930-talet

Under 1930-talet bodde runt hälften av befolkningen i tätorter. De flesta familjer bodde i ett eller två rum och kök.

Skillnaden i bostadsstandarden är stor mellan stad och landsbygd. 1936 hade i stort sett alla bostäder i städerna elektricitet indragen, medan motsvarande siffra för landsbygden var drygt 50%. Vattentoalett fanns i en tredjedel av bostäderna i städerna, medan de knappast förekom på landsbygden. I mitten av 30- talet hade 25% av bostäderna i städerna dusch- eller badrum, på landsbygden var motsvarande siffra 2% .

På landsbygden eller i en mindre stad lagade man mat på vedspis, men bodde man i en större stad hade man ofta gasspis.

Vår Husqvarna No 25 som lanserades runt sekelskiftet var en spis för det stora hushållet. I vårt hus står den ännu kvar, men de flesta lanthemmen moderniserade sina kök i mitten av 1900-talet.

På 30-talet var kylskåp en sällsynt lyx. Maten förvarades i skafferier som, om man får tro klagomål i undersökningar, ofta var för varma på sommaren och för kalla på vintern. Resultatet blev att de flesta husmödrar som bodde i städer handlade dagligen. I en undersökning från 1937 framkommer att kvinnor i Stockholm i genomsnitt lägger lägger ner 45 minuter om dagen på att handla mat.

Av ”hushållsmaskiner” finns det en apparat som sticker ut. Det är symaskinen. På 1930-talet fanns den i de flesta hushåll, oavsett inkomst. Med hjälp av symaskinen gick det att hålla ner utgifterna genom att sy kläder själv.

Allt det har och mycket mer kan man läsa om i Anita Nybergs avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989.

HUSMODERNS KÖKSALMANACK still going strong

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Och den ges fortfarande ut. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte boken namn till bara Köksalmanack, men upplägget är detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd.

1936 gjorde redaktionen dock ett stort misstag. De presenterade två veckomatsedlar per månad, en för det enklare hushållet och en för det lite finare. Kul för nutidsarkeologen, men troligen ingen succé, för det misstaget gjorde de inte om.

VintageQs kärlek till almanackan går långt bak i tiden. Hon har samlat på och bläddrat i den, och för den delen i andra gamla receptbroschyrer och kokböcker, i många år. Att bläddra i dem är som nutidsarkeologi. Som matens modereportage. I Köksalmanackan följer man enkelt hur vardagsmaten förändras över tiden, hur dyrtider och ransonering påverkar middagsmaten och när halvfabrikat och utländska matinfluenser smyger sig in i vardagsmaten. Och det blir tydligt när husmanskost och klassiker som rotmos, raggmunk, kalvrullader och lutfisk blir omodernt och när semlor blir så moderna att man äter dem nästan året om. Eller när cirkeln sluts och gröt återigen blir modernt. Det är intressant!

Köksalmanackan lever än idag. Såhär skriver Semic Förlag om 2023 års upplaga:

Årets Köksalmanack är här med sin unika blandning av inspiration, recept, middagsförslag för hela året, kåserier, matnyttiga artiklar, anteckningssidor och mängder av tips och goda råd. Oumbärlig för alla som vill äta gott och varierat alla dagar i veckan! I årets utgåva bjuder vi bland annat på praktiska allt-i-ett-rätter, vegetariska alternativ till grillen, läckra hamburgare och tacos och bakning till julen – och mycket mer. Dessutom får du lära dig att laga mat i skogen!

Vi har ännu inte vågat prova att laga mat från årets almanack. Men vem vet vad vi hittar på 2024. To be continued…

1980-talets mat var inte bara två korslagda ärtor

7 januari, 20238 januari, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Quiche, falukorv, Hawaikyckling, löksoppa, spagetti & köttfärssås, ”radhusbiff” och en midsommarbuffé som ser ut som idag. Ungefär så kan 1980-talets matår enligt Köksalmanacken sammanfattas. Inte så mycket grönt, men heller inte så mycket grädde & smör.

Ingredienser som helt saknas är tex linser, bönor, couscous och nudlar. Fredagsmys med tacos fanns inte och knappast heller asiatisk mat. När jag Googlar på 1980-tals mat blir jag upplyst om att tidningen Allt om mat 1984 har ett specialnummer med asiatisk mat. På omslaget fanns en bild på sushi. Tidningen sålde, enligt uppgift, remarkabelt dåligt.

1980-talets mat är nog mer ihågkommet för krogarnas mat och är årtiondet när Sverige fick sina första stjärnor i Guide Michelin, kockarna började bli stjärnor, ”det nya franska köket” var stekhett och Beaujolais Nouveau-hypen pikade.

Yuppien FESTade på nya stjärnkrogar

Yuppien (Young Urban Professionell) uppfanns på 1980-talet och med yuppien kom börsmoppen (läs Porsche), yuppienallen (läs mobiltelefonen) och krogbesök. Kroglivet blomstrade och kocken började blir en stjärna. 1983 startar Årets Kock-tävlingen, ett tecken i tiden.

L´Escargot på Scheelegatan i Stockholm var innekrogen nummer ett. Den öppnade 1980 och ”det nya franska köket” genomsyrade menyn. 1984 fick den, som en av de fyra första krogarna i Sverige, en stjärna i Guide Michelin. De övriga var Coq Blanc, Gourmet och Eriks Fisk. Alla låg i Stockholm.

Pastell, guld, stort, överdådigt, gärna lite lyxigt och lite pretentiöst var ledorden för årtiondet.

*Minns du hur färgglatt det var på 80-talet? Vart tog den glädjen vägen? Här är vi på väg till åttiotalsfest 2018.*

INFLATIONen åt upp godsakerna

Av yuppielivet på krogen syns inte mycket i vardagsmatlagningen i Husmoderns köksalmanack. 1980-talets högkonjunktur och börsfest hade sina problem. Ett av dem hette inflation. Under 1980-talet var det årliga inflationsgenomsnittet 8%. I genomsnitt gick 20% av den disponibla inkomsten till mat. Det kan jämföras med dagens dryga 15%. Dessutom var normalnivån för boräntorna 10-15 %. Det är klart att sådana siffror syns i vardagsmatlagningen. Blodpudding kallas ”radhusbiff”. Till 4 portioner köttfärssås använder man 300 gram köttfärs.

Höjdpunkter och bottennapp från köksalmanackan

Så hur klarar sig 80-tals maten idag? VintageQ, som flyttade hemifrån 1978 och fick barn 1989 känner igen sig i både smakerna och matlagningen. Aha-upplevelserna har uteblivit och det mesta har smakat förvånansvärt förväntat. 80-talet har helt enkelt smakat gott, men varit lite tråkigt.

Höjdpunkterna

Årets smakmässiga höjdpunkter är alla lagade i ugn och tre av dem är fiskrätter. Laxpudding, ansovisfisk i ugn och matjeslådan har alla smakat smaskens. Ytterligare en höjdare var 1989 års Quiche á la Gärdet.

Quiche a la Gärdet var riktigt smaskens. Men vad var det som kom från Gärdet? Purjolöken eller? Och Vintagemannen tog risken att bli betraktad som riktigt omanlig.

(Bruce Feirstein: Real Men Don’t Eat Quiche, 1982)

*Under renoveringen av Brunnsby hade vi hela tiden möjlighet att laga mat, även om det blev rätt ansträngt utan kök ibland. Ansjovisfisken i ugn var en av årets höjdpunkter.*

Riktiga Bottennapp

Matåret startade med två riktiga bottennapp. I början av januari åt vi Ängavallens skinksallad, en märklig anrättning vars huvudingrediens var resterna från julskinkan. Veckan efter blev det Citronbullar, dvs fiskbullar i en hemgjord citronsås. Inte heller det smakade något vidare. Efter den inledningen var vi nära att byta årtionde, men sista veckan i januari vände det för då åt vi isterband med stuvad potatis. När vi i maj vågade oss på att äta fiskbullar igen valde vi att värma en burk bullar i dillsås. Det smakade betydligt godare än Citronbullarna och snabbt gick det att laga.

Tvärstopp direkt. Ängavallens skinksallad var inget bra sätt att göra slut julen på. Vad fasen hade pepparrotsgrädden där att göra? Det finns ju senap.

Och vem vill äta nedanstående citronbullar? Färdiga fiskbullar i buljong med creme fraiche och citron-sås. Dötrist.

Tillbaka till framtiden – 1930-talets mat

Slutbetyget för 80-talet blir ”inte så spännande, men klart godkänt”. Dessutom ganska vänligt för plånboken. 80-talets vardagsmat innehöll få dyra råvaror och inga dyra kryddor. Med tanke på årets inflation och kraftigt höjda matpriser framstår valet av årtionde att laga mat från som riktigt smart.

2023 kommer vi att laga 30-tals mat. Husmoderns Köksalmanack utkom första gången 1933 och lagom till 90-års jubileet ger vi oss på årgångarna 1933-1939. En middag i veckan hela året. Vi undrar hur det kommer att smaka? Det ser lovande ut när vi bläddrar i böckerna. Hittills har ju fyrtiotalets kristidsmat varit godast. Kommer trettiotalet att övertrumfa det?

50-talets matresa är slut. Tack och lov!

28 december, 202128 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

1950-talets matresa börjar närma sig slutet. I snart ett år har vi, med hjälp av Husmoderns Köksalmanack, ätit oss igenom 1950-talet. Vi har ätit snabblagat, bjudit chefen på middag, och fått ”fettslag” av påskbordet. Nu återstår enbart nyårssupén. Dags att sammanfatta matåret. 1950-talets mat hamnar inte på listan över kulinariska årtionden

Piffad industrimat och halvfabrikat

Vi är glada över att året med 1950-talsmat snart är över. Årtiondet har inte direkt bjudit på några högre smakupplevelser. Det har varit mer tidskrävande piffande med uppläggningen och dukningen än det har varit välkryddad mat lagad från grunden.

På 1950-talet var ledorden i den blomstrande industrin effektivitet och rationalisering, likaså i matlagningen och hemmafruns yrke. Tilltron till produktutveckling i form av halv- och helfabrikat var stor. Den materiella standarden ökade och fler får tillgång till kylskåp och frysbox.

Dekorera och pynta maten från burkar och tuber.

Det märks tydligt i matlagningen och från mitten av 50-talet blir långkoken färre och middagar som består av burksoppa blir fler. Även kryddningen lämnar en del övrigt att önska. Vintagemannen brukar recensera sin barndoms mat genom att säga att ”min mamma lagade köttbullar som inte ens en son kunde älska”. VintageQ tror att det kan bero på avsaknaden av kryddor. I recepten föreslås på sin höjd salt och peppar. Vitlök är exotiskt och något man ska gnida skålen med. Curry ska man vara försiktig med och eftersom matlagning inte får ta tid ska löken brynas snabbt vilket gör att man inte får ut den fulla smaken. Och vem ägnar sig åt att koka buljong på köttben eller fiskskrov, när det finns buljongtärningar?

En annan sak som påverkar negativt är den stora mängd margarin, grädde och riven ost som ingår i recepten. Kanske är det för att krigets ransonering äntligen är över, och att nu kan man ösa på, som recepten innehåller så stora mängder fett. Eller så beror det på något annat. Gott är det i alla fall inte.

Hemkonservering är gammalmodigt

Vem orkar hålla på med sånt här när det finns färdiga burkar att köpa?

Under 1950-talet får husmodern dessutom lära sig att hemkonservering inte lönar sig och att de industrikonserverade produkterna minsann har kontrollerat näringsinnehåll.

Råden är tydliga, om du inte har råvaran i din trädgård utan måste köpa den så lönar det sig inte att koka mos, sylta, safta eller lägga in. Men om man har ”en trädgård och är road av att samla i ladorna från trädgårdsland, buskar och träd eller vandringar i skog och mark och därtill har en stor och matfrisk familj lönar det sig”.

Att hemlagat kan smaka både godare och mer och dessutom ha en bättre konsistens nämns överhuvudtaget inte. Tyvärr, för avsaknaden av hemkonserverat bidrar till att maten smakar mindre och att variationen på tallriken försvinner.

årets höjdpunkter och bottennapp

Allt var inte bättre förr och vi längtar inte tillbaka till 50-talets mat. År 2022 vill vi definitivt smaka på ett årtionde där man tar ut svängarna lite mer. Men allt har inte varit trist, utan visst har vi ätit både god och smart mat. Vi avslutar med två listor; en lista med årets bottennapp och en topp-3 lista.

Matårets Bottennapp

VintageQs födelsedagsmiddag bestånde av av soppa mimosa, kallt hönsfat med grönsaker i majonäs och banandessert. Kan sammanfattas som krångligt, fett och utan någon spännande kryddning. Bara onödigt piff.

Modern soppa, vilket var en burk löksoppa blandad med en burk tomatsoppa. Vi blev tvungna att pigga upp den med riven ost och brödtärningar.

Falukorv att bjuda främmande på. Falukorv, gul lök och burktomatsoppa – nej vi vill inte bjuda någon på detta

Matårets höjdpunkter

Färsk nykokt vitkål med lök-fläsk-tomat fräs – Smaskens och jätteenkelt.

Långkoken i form av t ex kalops och dillkött som smög sig in bland middagsförslagen. Långkok är alltid gott.

Sallad Nicoise med sardeller men utan tonfisk. Bra smakkombinationer. Djärvt för att vara femtiotalet.

snipp, snapp, snopet

Hemmafruns gyllene årtionde blev alltså inte vad vi förväntat oss. Vi trodde att det ökade välståndet efter kriget, nya avancerade köksapparater och heltidsarbetande hemmafruar också skulle betyda godare mat. Men icke. Krisåren på 1940-talen levererade mycket mer. Så backa gärna till Vintagemannens mat 2020 på Instagram eller Facebook och välj bland maten där om du vill äta gott och vällagat.

Vi ses i ett annat årtionde 2022.

Repris från 2020: Helgonets vilda jakt på mat i Fjärdhundraland.

15 juni, 202114 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Film & teater, Mat och sånt, Resor

Ett av de starkaste skälen för att åka till Fjärdhundraland är all den goda maten. Här finns många mathantverkare som är värda ett besök. Vi beslöt oss för att testa utbudet genom att ge os ut på en liten turné för att plocka ihop en läcker picknicklunch till nästa dag. Häng med på turen när vi fångar mat.

Redan kvällen innan gjorde vi ett stopp hos Sörgården Grönt för att handla tomater och gurka. De klarar sig nog i bilen över natten, tänkte vi, så nyplockade som de är. Gurkan fick vi direkt från plantan och sen valde vi en mix av tomater i olika färger och storlekar i den lilla gårdsbutiken mitt i ett av växthusen. Familjen Lindström har drivit den KRAV-märkta odlingen sedan 2004. När vi kom var Rebecka fullt upptagen med att göra klart beställningar för utlämning på Rekoringen i Västerås. Det är så Sörgården säljer, via Rekoringar och Bondens marknad. Och så finns det några lyckliga butiker i Mälardalen som också får leveranser från dem.

På ostfronten mycket nytt, korv och bröd till exempel

Sverige har på senare år fått många lokala ostproducenter. Det är verkligen ett gott tillskott på matmarkanden. Här i bygden finns flera som gör goda ostar, både på get- och komjölk.

Första oststoppet blev Vallgarns gårdsmejeri. Gården har anor från 1600-talet. Tomas köpte den 1997 och 2005 började han med osttillverkning. Från början hade han egna getter, men numera köper han mjölken. Att ha både djur och ysteri blev för mycket jobb. Idag betar en grupp jämtgetter där för att hålla markerna öppna. Liksom Sörgårdens Grönt säljer Vallgarns Gårdsmejeri via Rekoringar och marknader och hos några få återförsäljare. Efter provsmakning och ett samtal om kärleken till djur, småföretagande och Rekoringarnas välsignelse för oss stadsbor fick vi med oss en av VintageQs favoritostar, vit caprin och en blåmögelost gjord på komjölk. Eldost (typ en svensk Halloumi) verkar vara årets stora succé för alla små ostproducenter.

En av Kristofers lyckligt bökande Linderödsgrisar

Inte långt från Vallgarn ligger Franzéns Charkuterier. De tillhör charkeliten i Sverige. Kristofer Franzén blev grisbonde & charkuterist på heltid 2010. Han intresserar sig enbart för Linderödsgrisar. De går ute året om, bökar fritt i hägn och växa långsamt. Av den råvaran gör han hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier som blivit en stor förebild i matsverige. Det blir gott, riktigt gott! Inte undra på att stjärnkrögarna upptäckt hans produkter. Vi fick med oss Munchner Leberkäse och lufttorkat ytterlår. Vill du handla på ett ställe närmare dig än gårdsbutiken så är Rekoringarna i Uppsala och Enköping ett alternativ. Kristoffer levererar även till Stockholm varannan vecka.

Längst österut i området, vid vägs ände, hittar vi Bergets Gård pasta & bröd. På en gavel i den gamla ladugårdsbyggnaden haspar vi av en liten dörr och förser oss själva ur den välfyllda frysen. Det ska nog hinna tina till morgondagens lunch. Vi tog ett ekologiskt valnötsbröd och några kanelbullar till fikat. Betalar gör man med Swish, som på de flesta platser. Ibland bakar Oliver pizza för avhämtning. Vi har förstått att den är sanslöst god och hoppas kunna pricka in en pizzautlämning vid nästa besök.

Dags för nästa ysteri; Skogsbackens ost. Marih & Ramon är ett ambitiöst par som 2010 sadlade om till att bli ostproducenter. På en åker i sydläge har de ”planterat” en stor solcellsanläggning, så nu drivs deras kylrum och mejeri med egen el. Kul att se. Det breda sortimentet säljer de till restauranger och konferenshotell. Bland kunderna finns bl a Långbro värdshus och Thoresta Herrgård. För oss vanliga dödliga har de en gårdsbutik. Efter att ha smakat oss igenom sortimentet valde vi en grönmögelost, en Lille Don och en Don Ramon till vår picknick.

Ingen trängsel. Vi lyckades äta ute varje dag

Till i vintras drev Marih & Ramon också Salnecke Slottscafe på andra sidan Lårstaviken, alldeles öster om Örsundsbro. Nu är det Jörgen och Jessica som står för ruljangsen. Här passade vi på att äta lunch, även om vi var rätt mätta efter all provsmakning på förmiddagen. Salnecke är ett utmärkt ställe att stanna och luncha vid. Cafét är inrymt i slottets gamla ladugård. Utsikten är fin och det finns många luftiga uteplatser att sitta på.

Resta gård får ni inte missa, sa dom som visste till oss. Det är en ambitiös satsning på att bygga en småskalig, ekologisk gård med olika sorters djur av gamla lantraser. De har även grönsaksodling. Hit åker skolor och förskolor på besök. Vi väntade oss en ”nära ko- och gris- och lammupplevelse”, men på väg dit öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner. På Resta är de flexibla, så istället för en djurupplevelse fick vi en smakupplevelse i deras café i den gamla kvarnen tvärs över vägen. Vi provade mjölk och fil ”to die for”. Till picknicken dagen efter fick vi med både mjölk, fil, yoghurt och chokladmjölk. Smaskens!

Det är nu Helgonet kliver in på arenan.

Lyssna på den välkända signaturmelodin.

Helgonet, Simon Templar, är känd från TVs barndom och gick som serie mellan 1962 – 69. Här tränade Roger Moore på att vara tuff TV-agent långt innan han blev James Bond. Och så körde han en vit Volvo P1800, vilket vi svenskar var mäkta stolta över.

Vi har fått låna vår P1800 av Mats i Enköping. Vilken generös handling, att låna ut sin lilla pärla från 1965 till Vintagemannen. Bilen passade utmärkt till vår tradition att resa med gamla guideböcker och vi fick gräva en stund i vår egen garderob och rekvisitaförråd för att få ihop tidtypiska kläder och attiraljer från tidigt 1960-tal.

Här står vi utanför Örsundsbro bio. Den invigdes 1925 och blev en sådan succé att den byggdes ut i flera omgångar. Som mest fanns 200 sittplatser. Men 1961 var det roliga slut. Kommunikationerna till Uppsala hade blivit bättre och dessutom satt folk hemma och såg på TV så bion lades ned. Fast bara tillfälligt, för 1987 tog en grupp entusiaster sig an uppgiften att renovera och återställa biografen. Sedan 1992 visas film där igen. Den är nu Sveriges bäst bevarade biograf från 1920-talet.

Den gamla Garbo-affischen låg kvar på vinden.

Eldsjälen och docenten i ekonomisk historia vid Uppsala universitet Göran Ulväng visade oss runt och berättade att huset först byggdes som snickeri av Edvard Johansson, men att sonen Elis med stort filmintresse övertygade farsan om att flytta ner snickeriet (som nu är museum) i källaren och låta filmens förtrollade värld ta över där uppe. Filmerna kom med den ambulerande maskinisten kallad ”Bio-Paul” som hade projektorn med sig. Den allra första filmen som visades var Fyrtornet och släpvagnen. Publikrekordet har Kalle på Spången med 473 betalande. De körde filmen gång på gång tills kön var slut. Föreningen gamla bion i Örsundsbro står nu för verksamheten. I dessa Coronatider har de ställt in sommarens biokvällar. Ingen bio = inga intäkter, så stöd en föreningens kulturgärning genom att bli medlem i den eller donera pengar till renoveringsprojekt. Kolla föreningens hemsida.

Helgonet och TV:n blev bions död. Den lades ned samma år som P1800 lanserades.

Efter denna upplevelse fräste vi vidare till Wiks slott, en borg med ursprung i 1400-talet, där vi både åt och sov gott. Men mer om det i nästa blogginlägg som också kommer att handla om de medeltida kyrkorna som det kryllar av här i bygden. Vintagemannen Albertus Fluctor ser fram emot de drastiska målningarna av den berömde Albertus Pictor.

Du har väl sett våra tidigare blogginlägg från Fjärdhundraland? Det har blivit tre stycken redan. Kolla gårdagens naturupplevelser här.

Vintagemannen är ännu flitigare på Instagram och Facebook. Följ oss gärna där också.

Tredje dagens rundtur i jakt på mat

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Piffig 50-tals påsk

4 april, 20215 april, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Välkomna till Vintagemannens mats påskbord modell 1954. Påsken 2020 gick i kristidens tecken. Påskaftonens traditionella smörgåsbord, som Husmoderns köksalamanack föreslog 1943, bestod av ”ägg eller omelett och uppskuret”. Påsken 2021 går i optimismens tecken. Ransoneringen är över och på 50-talet frossar vi i ägg, marsipan, smör och grädde. Vi åt tills vi var så mätta och så dästa att vi längtade efter Samarin för att överleva.

50-talets påskbord blir omfångsrikt när välståndet växer

Husmoderns kökslamanack ges fortfarande ut. Den första almanackan kom 1933 och den är oumbärlig vid nutidsarkeologiska studier av vad vi äter. I middagsförslagen speglas både mattrender och nya produkter. Om du tillhör dem som någon gång drabbats av idétorka när du ska svara på frågan ”Vad ska vi äta till middag idag?” så ta hjälp av de äldre årgångarna. Det blir garanterat något oväntat nygammalt.

Så vad berättar almanackan om vad svenskarna åt på påskafton under 1950-talet? Under årtiondet utvecklades påskaftonens middagsbuffé från att i början bestå av ett begränsat antal rätter till överdåd i slutet av årtiondet.

1950 är förslaget att påskbordet innehåller två olika lådor på äggstanning, en smaksatt med strömmingsrom och en smaksatt med ost & tomat, en sallad bestående av ansjovisfiléer, ägg, sallad och tomat i majonnäs och så sauterad kalvnjure med det fantasifulla namnet Devil. Och till kaffet Igelkottstårta.

Mot slutet av årtiondet är det ”extra av allt” som gäller. Sillbricka, ansjovis, matjesill, böcklingsallad, kokt ägg, rädisor, tomater, en paj och en låda. Prinskorv och köttbullar har ersatt njuren på buffén. Men tårtan till kaffet är kvar och den ska helst innehålla både smörkräm, chokladglasyr och mandel.

Livsmedelspriserna steg visserligen under stora delar av 50-talet, men lönerna steg ännu mer. 1935 gick 37% av hushållsinkomsten åt till livsmedel. Under kriget 1943 var motsvarande siffra 43%, men under 50-talet sjönk andelen kontinuerligt och 1959 spenderas 31% av inkomsten på livsmedel. Mer pengar i plånboken i kombination med att livsmedelsransoneringen upphört skapade goda förutsättningar för överflöd. Nu ska vi unna oss!

På 50-talet var tilltron till tekniken stor

påskbuffé av 1954 års modell

Så vilket påskbord väljer vi, det begränsade eller det överdådiga? En sak vet vi i alla fall, njuren väljer vi bort, trots namnet Devil.

Efter lite diskussion bestämmer vi oss för 1954 års version. Med ena foten i 40-talets begränsningar och en fot i framtidsoptimismen och överflödet blir det en bra blandning.

När vi googlade på lammnjure fick vi upp hundmat. Då lade vi ner det projektet. Ansjovistårta lät läckrare.

Så på vårt påskbord står, sillbricka, kokt ägg, ost och skånsk böcklinglåda. Den stekta lammnjuren byter vi ut mot en ansjovistårta från 1952. Till kaffet blir det Mannes tårta. Den innehåller mördeg, sylt, mandelmassa, chokladglasyr och smörkräm. En riktig ”extra av allt-tårta” som representerar 50-talet så väl.

det dukade bordet

1950-talets design är känt för att vara formsäker och för sin höga kvalité. När man satte bo köpte man för livet. När Vintagemannen i början av 2000-talet köpte porslin till det då nyinförskaffade sommarstället är det ingen slump att det blev 1950-tal. Finservisen från Upsala Ekeby har det föga upphetsande namnet 5524. Mönstret är designat av Eva Bladh, mest känd för ”Bellis” , och lanserades 1958. Glasservisen heter Sickan och är formgiven av Vicke Lindstrand. Den tillverkades mellan 1945-72. Även den inköpt på auktion för 20 år sedan för ”inga pengar alls”.

att leka med maten

Under 1950-talet leker man med maten. Piffiga uppläggningar, garneringar och matskulpturer kanske är ett sätt för hemmafrun att få utlopp för sin kreativitet och visa sina husmoderliga omsorger. Påsken är inget undantag. Husmoderns Kökslamanack 1954 föreslår denna härliga tupp av morot, citron, gurka och rädisor för att servera oliverna till drinken. VinategQ har verkligen försökt, men hennes skapelse blir inte stabil och eftersom hon inte tycker att man ska leka med maten får vi nöja oss med en bild. Sen får vi fantisera om vilken succé en dylik fågel skulle ha gjort på påskkalaset.

Antingen satsar man på ett riktigt gott coctail-tilltugg, eller så tar man fasta på orden cock och tail

Verkligen fullmatat

Vi erkänner, vi njöt av det sparsmakade och välsmakande påskbordet från 1943 som vi åt förra året. Och vi blev imponerad av både smak och uppfinningsrikedomen vid tillverkning av kristidsmarsipan. Se bloggen.

Men i år blev det andra bullar…

Fast egentligen finns det ingen böckling i Skåne. Där heter det *rögad sill.*

Hela påskbuffén ryms på en bild, ja förutom smör, bröd och ost

Mannes tårta innehåller drygt 300 gram smör, 400 gram florsocker, 175 gram mandel, 3 ägg och så lite annat som kakao, strösocker och mjöl

Efter tårtan blev vi mätta, ja övermätta, för att inte säga påskaftonskoma. Vi orkade knappt resa oss från bordet och duka av. Det hade varit både tidsbesparande och godare med en tårta bestående bara av mördeg, sylt och choklad. Mandelmassan och smörkrämen tillförde mer ”extra av allt” än smakupplevelse.

Femtiotalets påskbuffé levererade definitivt, men det blev mer piff, lättuggat och smör än en njutbar smakupplevelse även om både ansjovisen, böcklingen och sillen smakade gott. Alla rätterna fungerar bra på ett smörgåsbord även idag. Vi saknar de olika texturerna och tuggmotståndet som krigsåren var så bra på att leverera. Det blir så mycket fett, salt och sött att nyanserna försvinner. Kanske saknar vi också begränsningarna. Det är så lätt att lägga upp lite för mycket på tallriken när man kan.

Cocktail, dock utan tupp med gurka och citron

Vill du veta mer om vad vi äter från 1950-talets kokböcker så följ Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Och följ oss gärna på Vintagemannen och Vintageqvinnan på samma gång. Vi ses ett socialt medium nära dig.

Vad dricker man till en semla?

17 februari, 202119 februari, 2021 av Ingemar A, publicerad i Mat och sånt, Vintagemannens mat

Semlan verkar ha urartat totalt på senare år. Det finns snart inget kvar av den gamla traditionen att frossa i en fet och söt bakelse på fettisdagen – Sveriges motsvarighet till Karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. För därefter ska man ägna sig åt återhållsamhet och fasta från askonsdagen till påsk. Den klassiska hetväggen med varm mjölk har ersatts av wraps, shots och chips med s.k. semmelsmak. Det börjar redan i oktober, accelererar efter annandag jul och blir rent hysteriskt på fettisdagen med sex miljoner semlor sålda på en och samma dag. Hur kan detta enfaldiga bakverk ha blivit så populärt? Det är ju inte ens särskilt gott, bara ett jättestort överflöd av bröd, fett och mandelsocker. Den enklaste gräddtårta är godare.

För Vintagemannen är semlan, eller fettisdagsbullen / fastlagsbullen, inte en maträtt utan mer en symbol och en tradition med en god innebörd. En påminnelse om att vi ska hålla igen och leva hållbart. Men innan fastan börjar får man unna sig en liten fest. Semlor är inget man ska vräka i sig flera månader om året. Det skapar bara övervikt och elände.

Smaskens på fettisdagen. Men det räcker gott då.

När Vintagemannen var barn på femtiotalet var fettisdagen en kul händelse. Då fick vi soppa till middag och en hemgjord fettisdagsbulle till efterrätt istället för pannkakor eller något annat. Sen är det kanske lite märkligt att vi och många andra familjer på den tiden festade med fastlagsbullar varje tisdag under fastan. Bullarna var små, precis som vanliga släta vetebullar. Att köpa en jättebakelse på kondis var inte att tänka på.

Semla kommer av similia

I år bestämde Vintagemannens mat sig för att göra egna fettisdagsbullar. Själva grunden är ”similia”, dvs fint vetemjöl på latin. I Helsingfors och Wien t ex är en semla en osötad småfranska. Här i Sverige är det en söt vetebulle. Men grunden är vetemjölet som gett bakverket dess namn.

Sen ska det vara mandelmassa. Den gör man lätt själv om man har en mandelkvarn. Den malda mandeln blandas med florsocker och det urgröpta inkråmet från vetebullen. Inget ska gå till spillo och man kan själv bestämma hur mycket mandelmassa man vill ha i bullen när man gröper ur hålet . För att få till ”smetighet” häller man också på en skvätt vispgrädde. Alla fyra ingredienserna blandas till den perfekta smaken och konsistensen. Så gjorde Evy, VintageQs mamma, så det har hon lärt sig hemifrån.

Vi föredrar vanlig vispad tjockgrädde under locket, och med florsocker ovanpå. Men här kan det väl vara ok med lite variation och eget piff. Vintagemannen vill ha kanel till och i går blev vi bjudna på limesocker ovanpå grädden. Det funkar det också.

Hembakade bullar är fastare i konsistensen än uppblåst konditoribulle. Står emot den varma mjölken bättre.

Om semlan ska ätas med eller utan varm mjölk är en smaksak. I vår familj har vi olika uppfattning. Vintagemannen är bestämd på att det blir mycket godare när bullen är lite uppblött i mjölk medan VintageQ vill ha den ”naturell”, fast hon äter den med sked. Att äta en semla med händerna och gapa över hela stycket gör bara att man får en massa grädde i hela ansiktet. Och är det nånting en våg, som Vintagemannen är, hatar så är det att bli kladdig.

dricka mumma till en semla?

Vad ska man dricka till? Ett glas kall mjölk är perfekt. En caffe latte smakar också bra. Men om man ställer till med kalas och semlan ska serveras som dessert efter en god middag, vad dricker man då? Vi tog upp frågan med vår granne Bengt-Göran Kronstam, vinexpert och skribent om ädla drycker under många år. – Champagne fungerar alltid, svarade han. Eller en Guinness. Han berättade också att det svenska Ture Sventon-sällskapet frågat samma sak och vips var han hedersledamot i sällskapet med rätt att äta temlor året om. – Vi har en sjuttifemma lagrad julmust från 2018, sa vi, vad tror du om den? – Det låter lekamligen välsmakande i högsta grad, svarade BG, det skulle kunna vara sensationellt gott tillsammans med en Carnegie Porter, som mumma liksom. Beska och sötma i skön förening.

Här måste provsmakas, så BG bjöd hem oss på middag med semla till efterrätt. Vi tog fram vår julmust och han sin Guinness, och så blandade vi. Enligt min ringa mening, som Herr Omar skulle ha sagt, blev det en perfekt dryck till temlan. En smakkombination lika outgrundlig som den arabiska natten. Det är oss en stor ära att få vara med om ett så illustert smakevent på Österlen. Lika gott som på Rotas konditori.

Hemmafest där värdinnan sitter och gästerna serverar

7 februari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

När chefen kommer på middag, En smörgås efter bion, Skidparti med lägerbål och glögg, När bridgejuntan samlas och Välkommen i all enkelhet. På 1950-talet fanns det massor av anledningar att bjuda hem gäster. Vintagemannens mat firar Vintage Jubilee Day med en hemmafest modell 1952 ”När värdinnan sitter och gästerna serverar”.

Serveringen bestod i att ställa fram den heta formen direkt på bordet.

Vintage Jubilee Day

Den 4 februari hade vi ”chefen på middag”. Chefen i våra liv, han som styr och ställer med det mesta vi gör nuförtiden, är Vintagemannen. Han fyllde 10 år i år. Tänk vad tiden går. Så den 4/2 infaller Vintage Jubilee Day varje år sedan 2011. Det var då vi gick in i Herr Judits vintageaffär på Sibyllegatan i Stockholm som vanligt klädda i svart. – Jag gick in med en svart labrador och kom ut med en Gentleman, brukar VintageQ säga. Mannen som gjort entré i svart dunjacka kom ut ur butiken i en italiensk tweedulster och en grön halsduk samt krönt med en matchande Borsalinohatt på huvudet. Dunjackan låg i kassen.

Så såg han ut på sin första promenad i vintagestil i februari 2011.

Sedan dessa har vårt liv inte varit sig likt. Vi har köpt massor av secondhandkläder, lagat, tvätta och fixat. Vi har rest och turistat i vintagestil och lagat Vintagemannens mat. Och vi har bloggat och varit aktiva i sociala medier. I dagarna fick Vintagemannen sin niotusende följare på Instagram. Snart är nog Vintageqvinnan också där.

Så visst hade vi anledning att fira genom att bjuda Chefen på middag.

Ingen stress när chefen kom

Vad bjuder man på om husmor ska kunna delta i middagen och samtidigt vara en god värdinna? Den frågan var i allra högsta grad aktuell på 1950-talet. Hembiträdenas tid var förbi och det blev husmoderns ansvar att ta över. På 50-talet skulle hon både fixa matlagningen, vara en god värdinna och skapa en familjär atmosfär. Enkelt, bara hon organiserade sitt arbete. Så för att kunna uppfylla sina sociala och hemtrevnadsskapande plikter under en bjudning gällde det att ”Värdinnan sörjt för att allt står färdigt i köket och varmrätten bara behöver hämtas fram ur ugnen och desserten ur kylskåpet”. Det är i alla fall vad det står i Husmoderns Köksalmanack 1952.

Jubileumsmiddagen bestod därför av rätter som var väl förberedda. Plockmat till drinken, kalvfilé med hasselbackspotatis och så mandeltårta. Nu hoppas vi att chefen blir nöjd och att det blir löneförhöjning snart.

Vilken kanonstart. (Men ser det inte lite ut som Corona?)

Cocktailsandwiches och pinnmat till drajan

Efter fördrinken i salongen bjöd husmor till bords.

Gratinerade kalvfiléer med hasselbackspotatis som huvudrätt. Kalvfilén var utsökt, den smälte som smör i munnen. Chefen måste ha blivit nöjd.

Inlagda plommon och mandeltårta till efterrätt. Ordet dessert var inte påkommet i Sverige ännu. Det började vi säga först på 80-talet

Redan dagen före själva middagen började förberedelserna.

Randiga sandwihes och fyllda skinkrullar till cocktailen förbereddes, lindades i smörpapper och lades på kallt ställe över natten för att hålla sig fräscha.

Typiskt femtiotal. Piffigt utseende var viktigare än smaken.

Redan på eftermiddagen förbereddes pinnmaten och cocktailsandwichen skars i lagom bitar. Lite plast över hela härligheten gjorde att tilltuggen inte torkade. VintageQ hade även förberett genom att baka en botten till mandeltårtan dagen innan så att den behövde bara garneras innan servering.

En stund innan middagen förbereddes salladen och hasselbackspotatisen, kalvköttet bryntes och såsen tillreddes. När chefen anlänt åkte både kött och potatis in i ugnen så att lilla frun kunde sitta med i salongen.

Mandeltårtan som redan var klar avplastades, grädden vispades och frukten lades upp i portionsskålar. Sen återstod bara det sista momentet att breda grädden över tårtan.

Måste Hinna Lägga make-up också

När det var 30 minuter kvar till ”chefens ankomst” galopperade VintageQ till badrummet för att fräscha upp sig och lägga makeup. Och för att byta om till kvällen. På klockslaget 19.00 återvände hon till kök och vardagsrum, sval och obekymrad, som om kokerskan och hembiträdet jobbat hela eftermiddagen. Det gäller att planera och man kan inte att ligga på latsidan om man ska vara den perfekta hemmafrun.

Vintagemannen och Den Perfekta Hemmafrun. Middagen avslutades med dans.

Visst låter det som att vi hade en fin jubileumsfest med chefen närvarande. Han sa i alla fall att det hade varit gott och trevligt när han gick. Hur smakade det då? Jo, plockmaten till drinken hade mer underhållningsvärde än intressanta smaker. Kalvfilén och hasselbackspotatisen smakade utmärkt – köttet var av bästa kvalité. De inlagda plommonen kommer från vår hemkonservering på 40-talet och var som vanligt smaskens. Mandelbottnar och vispgrädde därtill blir aldrig fel.

Vill du följa våra och chefens vidare äventyr så finns vi på Instagram och Facebook. Följ Vintagemannens mat, VintageQvinnan och självaste Vintagemannen där.

Vintagemannens tidigaste matminnen från folkhemmet på 1950-talet

16 januari, 202116 januari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vi äter femtiotalsmat i år. Det årtionde då Vintagemannen växte upp i Örebro. Vintagemannen hade en mor som lagade sådana köttbullar som inte ens en son kan älska. Jag tror inte hon ville vara hemmafru och husmor. Hon tvingades in i det av konventionerna. När hon var ung hade hon gått på Hushållsskolan Margareta. Där lärde hon sig att laga mat från grunden, sylta och safta och kanske andra husmorssysslor. På femtiotalet kom pulver- och konservburksmat stort, men i Vintagemannens barndomshem lagades det mesta från grunden. Men i total avsaknad av spännande smaker.

Vintagemannen föddes 1950, på den gamle kungens tid, han som bars till dopet av Napoleon Bonapartes fästmö. (Det är sant. Karl XIV Johans fru, drottning Desideria, hade varit förlovad med Napoleon tidigare, och hon bar den nye lillprinsen till dopet 1860). Gustav V alltså. Vintagemannen var 26 dagar gammal när gamle kungen dog. Det var en fin tid. Sen kunde en ny tid börja.

*Jag tog tidigt till flaskan, här vid tre månaders ålder.*

Mina allra första matminnen kretsar kring middagar hemma hos mormor och stora salsbordet där släkten samlades några gånger om året. Rätter stod uppdukade på den stora buffén, en sån där i mörk ek med skurna äpplen på dörrarna. Porslinet var vitt med stora rosa blommor på. Jag tyckte att det var jättefint ihop med de glänsande nysilverbesticken. Vad vi åt minns jag inte mycket av, annat än lutfisk på annandagen, men att det var festligt och fint kommer jag ihåg. Det är intressant att notera, att det är måltidssituationerna man minns och inte själva maten. Och så är det väl än idag.

VaRDAGSMAT OCH HELGDAGSMAT

Hemma i familjen var det mamma som skötte köket. Pappa kanske ”hjälpte till” med disken nån gång. Det var middagar med soppa och pannkakor, kokt fisk eller fiskbullar och så köttbullar naturligtvis. Min favorit var stekt falukorv med stuvad spenat, potatis och riven pepparrot. Varje dag fick vi råkost och knäckebröd med margarin. Och alltid efterrätt, ofta kräm eller äppelmos med mjölk. Mjölk var den givna måltidsdrycken.

Det pågick en massiv propaganda för konserver under 50-talet. Området vi flyttade till 1960, började byggas 1954 och hade en sån här fast monterad i skafferiet.

På söndagarna var det stek, eller en gryta, med legymer, sås, potatis och kanske gelé eller inlagd gurka. Jag minns också att jag gillade dillkött när vi fick det. Syrran och jag fick dela på en läsk, Guldus eller Pommac. En delar och en väljer, hette det, så det blev millimeterrättvist i glasen. Pappa drack äckligt vichyvatten. I lyckliga stunder kunde vi få hemgjord glass, tillverkad i det lilla, lilla frysfacket i det lilla kylskåpet. Eller någon dessert som vi lärt oss från Hyland och Karusellen på radion.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1953-07.jpg — *När man var bortbjuden gällde det att sitta fint vid bordet och äta upp gröten. Jag gillade mannagrynsgröt och risgrynsgröt men hatade havregrynsgröt.*

Det kalla kriget: Du får sitta kvar tills du ätit upp

Jag var alltid tvungen att äta upp maten, hur illa jag än tyckte om den. Jag tvingades att sitta kvar vid matbordet. Maten kallnade och blev ännu äckligare. Det uppstod ofta ett tyst ställningskrig mellan mig och mamma, vem som skulle hålla ut längst.

Barnkalaset på Rynningegatan

På min födelsedag i oktober var det kalas. Jag bjöd några av grabbarna på gatan till kalaset. Och när syrran blev större fick hon också vara med. Ja, och så kom moster och mormor också med en liten peng i ett kuvert.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1958-10-03.jpg — Min åttaårsdag. Vi verkar inte ha fått börja på tårtan än. Vi drack hemgjord saft i sugrör. Då var det fest! Vintagemannen är han med det fåniga flinet i förgrunden. Jag tror att de andra var syrran, Björn, Anders, Christian och Kent. Det kan vara fel, men jag är helsäker på att jag minns Kents telefonnummer fortfarande.

På kalas åt man det ”otäcka först”, dvs bullen. Efter det fick man ett par småkakor. Min absoluta favorit, då som nu, var nötchokladrutor. Sen kom sockerkaka eller mjuk pepparkaka innan man fick börja på tårtan. Det var bara hemgjord gräddtårta som gällde, ofta med konserverade mandarinklyftor ovanpå. Jag hatade köpetårtor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är notchokladrutor-2016-06-15-002.jpg — *Nötchokladrutor från Sju sorters kakor var min favoritkaka då som nu*

Barnen som matlagare

Femtiotalet var årtiondet då barnen inbjöds att delta i köket på sina villkor, inte av tvång för att de måste hjälpa till. Jag bjöd familjen på Mullvadsbon en gång. Det var uppblötta katrinplommon under ett täcke av vispad grädde. En annan gång överraskade jag med Bananbåtar med rån. Det var kluvna bananer med hallonsylt och vispgrädde där grädden höll rånet upprättstående.

Populär hushållskurs för barn utgiven 1951 av ICA Förlaget.

gå runt i kvarteret för att handla mat

A long time ago. Där i hörnet av Phragménsvägen och Venavägen låg speceriaffären och längst bort mjölkaffären. Det ser ut som lägenheter nu. (Bildkälla. Örebro stadsarkiv)

Mamma handlade inte så ofta i snabbköpet. Det närmaste låg flera hundra meter bort, men tvärs över gatan låg både speceriaffären och kanske ett bageri också. Längst bort låg mjölkaffären. Där köpte vi mjölk och grädde i våra medhavda mjölkkrukor som de bastanta damerna fyllde på från stora mjölkkannor på golvet. I samma huslänga på Rynningegatan som vi bodde i låg fiskaffären med ett stort skyltfönster där det rann vatten. De hade också nån gulbrun genomskinlig rullgardin som skulle hindra solen från att förstöra varorna därinne. Om jag inte minns fel låg det en charkuterist vägg i vägg. Så i kvarteret fanns allt man behövde. Praktiskt när man som barn blev skickad på enklare uppdrag att med en lapp i ena handen och portmonnän i den andra att kila iväg och kompletteringshandla.

Oro inför femtiotalet

Det är med viss bävan Vintagemannen ser fram emot ett år med femtiotalsmat. Maten under fyrtiotalets krisår var ju överraskande god, så kan det verkligen bli bättre? Idag har han testat en typisk smörgåslunch, inhandlad på ett café som inte ändrats så mycket de senaste 60 åren. Jodå, smörgåsen smakade gott, så idag levererade 50-talet.

*Idag blev det tidstypisk smörgåslunch med mjölkchoklad på mitt eget vis.* och nyttiga C-vitaminer.

Smörgåsmåltider låg verkligen i tiden. Boken utgiven 1954.

Du följer väl Vintagemannens mat, Vintagemannen och Vintageqvinnan på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi nästan dagligen hur vi lever, klär oss och äter. Klicka på länkarna och häng med!

Instagram: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Facebook: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Vintagemannens mat går in i 50-talet då hemmafrun skulle bli ett professionellt yrke.

7 januari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Stuvningar, redningar, gratänger, fyllda grönsaker och smörgåstårtor. Konserver och djupfryst. ”Kryddfantasi” och curryfrossa. Bananernas återkomst i matlagningen och så massor av grädde, ost och margarin. Lägg till det fantasifulla uppläggningar av maten. I två dagar har VintageQ bläddrat i kokböcker och Husmoderns Köksalmanack från det tidiga 50-talet för att få en föraning av hur vår kosthållning kommer att ändras, nu när vi lämnar krisåren på 40-talet bakom oss och kliver in i tillväxtens årtionde. Vilken resa vi tillsammans kommer att göra det närmaste året! Varje vecka ska vi äta femtiotalsmat.

Vad hände egentligen i samhället på 50-talet?

1950-talet var årtiondet när den svenska landsbygden avfolkades. 1947 års jordbruksbeslut påskyndade omstruktureringen. Beslutet innebar att Sveriges livsmedelsbehov skulle täckas av inhemsk jordbruksproduktionen. Lantbrukarna skulle också få en med ”övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard”. Vägen dit gick över importskydd och rationaliseringar inom jordbruket. Hästen ersattes av traktorn. Det gick från småskaligt till större och mer rationellt. Mellan 1951 och 1956 försvann 75.000 små gårdar.

Vintagemannen på landet året han skulle fylla sex – 1956. Föräldrarna hyrde lillstugan hos en bonde i 10 år. Där lärde sig lille Ingemar att hässja hö, mata grisarna och lite senare att köra traktor.

Det lilla lantbruket nordost om Örebro hade en häst och en ko. Varje kväll hämtade vi hem dem från skogen. Hästen heter Lisette. En idyll som snabbt försvann på 1950- och 60-talen.

Samtidigt som småbruken avvecklades så utvecklades industrin i rekordfart. Alla kurvor pekade mot himlen och välståndet växte. Utbudet av varor och tjänster ökade. Behovet av arbetskraft var stort och arbetslösheten låg. Lönerna steg kraftigt och 1951 fick alla tre veckors lagstadgad semester. Även livsmedelspriserna steg kraftigt under 50-talet, under Koreakrisen 1950-51 med så mycket som 21%, men trots det blev det pengar över till annan konsumtion.

En annan viktig förändring under 50-talet var snabbköpens och kedjebutikernas framfart. 1950 fanns 188 snabbköp i Sverige. 1960 hade de blivit 5.500. Kooperationen ledde utvecklingen men även ICAs segertåg hade börjat. EPA var en annan vägröjare. Hennes, senare H&M, öppnade sin första butik 1947 i Västerås. Man planerade att sälja kläder till 30 % lägre pris än konkurrenterna. 1952 var det dags att öppna den först butiken i Stockholm på Kungsgatan 52. Den stora utslagningen av små klädaffärer hade börjat och Teko-krisen var i antågande.

Ett av Konsums första snabbköp i Stockholm redan 1948 (Bild från Stockholmskällan)

Hemmafruns årtionde

På 50-talet blev hemmafrun blev ett yrke – dessvärre oavlönat. Det är årtiondet då hembiträdena och hemhjälpen flyttade ut och kylskåp, tvättmaskiner och frysboxar flyttade in.

I Husmoderns Köksalmanack 1950 finns flera intervjuer med representativa hemmafruar under rubriken Hur hinner ni med allt? Fru Gustrid Hellberg, apotekarfru i förort till Stockholm och mamma till tre döttrar konstaterar i april att ”det moderna samhället kräver rationalisering inom alla områden , det husliga inte minst. Bristen på hemhjälp ökar kraven på husmödrarna och för att inte svikta under bördan är rationalisering den enda vägen. Alltså: bättre redskap, större effektivitet genom ökade kunskaper, förnuftig planläggning av arbetet, och förenkling av levnadsvanorna.”

Hemmafruyrket skulle alltså moderniseras och effektiviseras. Hemmets forskningsinstitut, bildat 1944, banade med sina studier vägen för standardisering och modernisering av köken och för ett ”effektivt hushållsarbete”. Husmodern behövde dessutom utbildas. Ett sätt att göra det på var via Husmodersfilmerna.

En Husmorsfilm om burksoppa och pannkaksmix från 1954 (och inte om tonårsmode). Den är bara 10 minuter. Vill du se den? Klicka här.

De knappt timslånga filmerna var potpurrier av reklam, tips, information och underhållning. Vintagemannen minns hur han som barn följde med sin mamma till biografen för att titta på filmerna. Under åren 1952 – 1976 kom nya filmer två gånger om året. De producerades av Husmors Film AB i samarbetade med bl.a. med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan och Hemmets Forskningsinstitut.

Omfattande ”kurslitteratur”

Femtiotalet var även Husmoderslexikonens storhetstid. Lexikonen tillsammans med reklam, etikett- & kokböcker och damtidningarna kommunicerade de rådande idealen av den perfekta värdinnan och den goda hustrun.

Sen har vi alla de nya social sammanhang som krävde sitt. Hur ordnar man smidigt en vickning efter teatern eller bion när inget hembiträde finns hemma som kan förbereda? ”Middag med chefen” är ett annat återkommande tema – vad bjuder man på? Och hur dukar man för en festlig middag vid ”löneförhöjning”? För att inte tala om alla piffiga barnkalas som ska ordnas.

maten förändras radikalt – men inte till det bättre

När hushållen får både kyl- & frys börjar vi äta färsk mat i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att kryddor blir viktigare. Halvfabrikaten i form av pulvermat slår också igenom. Den tidsbesparande och rationella husmodern köper pankaksmix & våffelmix – hon står inte och blandar själv. Industriellt tillverkade konserver blir också självklara i skafferiet.

Konstigt egentligen. När husmor blir ett riktigt yrke så ska hon inte längre lära sig hur man gör när man lagar mat från grunden. Vilken förlust för kvalitetsmaten.

Kul att se att det ändå finns några produkter som nästan är oförändrade efter sjuttio år.

Så vad väntar vi oss av det nya matåret? En sak är helt säker och det är att det kommer att innehålla betydligt mer grädde, ägg och fett (företrädesvis margarin) än under krisåren. Det kommer att hällas, klickas och redas. Vi kommer att vid festligare tillfällen frossa i sallader där grönsakerna är blandade i majonnäs. Kalla & varma smörgåsar kommer ha pålägg bestående av kaviar utrörd i tjock grädde, mjukost utrörd i tjock grädde och leverpastej utrörd i tjock grädde. Och allt kommer att vara konstfullt dekorerat. Det kommer även att bli mer av komponentmatlagningen som ”kvicksoppa” med konserverade fiskbullar & musslor som ingredienser. Och på midsommarafton blir det säkert ”nyheten” matjessill med gräddfil. Gräddfilen lanserades mycket lägligt till midsommar 1952. Det blir säkert också inlagd sill som vi känner den idag. 1-2-3 lagen (en del ättika, två delar socker, tre delar vatten) som idag är standardblandningen för våra inlagda sillar skapades av kallskänkan Karin Chädström när hon arbetade hos Tore Wretman på Riche 1952 – 61.

Hur smakade det 1951?

Vi är faktiskt tveksamma – alla nymodigheter till trots – att femtiotalets mat blir godare och bättre än den under de ransonerade krisåren på fyrtiotalet. Vi får se. Det första vi åt var en Kål- och fläskgryta från Husmoderns köksalmanack 1951.

Det här smakar fyrtiotal, sa Vintagemannen. 1951 svävade fortfarande krisårens matkultur över förslagen i köksalmanackan. Lika gott som vanligt. Det rökta fläsket satte verkligen piff. Vi får se vad framtiden har att bjuda när burksopporna och kakmixarna träder in. Ujujuj.

Du följer väl Vintagemannens mat på Facebook och Instagram nu när vi trätt in i femtiotalet? To be continued, som tysken säger.