Ingemar A

Kan man bota klimatångest med shoppingglädje? (Repris från 2019)

30 maj, 2023 av Ingemar A, publicerad i Fixa, laga & vårda, Livsstil, Prisvärt

Du har säkert berörts av Greta. Du har sett klimatforskare i TV. Du ser hur domedagen närmar sig, eller att det åtminstone blir stora uppoffringar i vår livsstil. Ät inte kött. Flyg inte. Sluta överkonsumera. Och så kommer tvivlen; Vad spelar det för roll vad lilla jag gör när kineserna och amerikanerna bara fortsätter. Etc.

Det finns i alla fall en glädje kvar och det är att köpa så mycket som möjligt – av det man behöver – begagnat. Och det gäller nästan i alla kategorier. Det löser väl inte klimatkrisen, invänder du. Nej, men det spär inte på den så mycket heller och du kan ha kul samtidigt. Om man nu gillar att ha fina saker omkring sig kan man unna sig ofantligt mycket mer om man köper på second hand än om man köper nya saker som flygs hit från andra sidan jorden.

Får man ha roligt när man shoppar?

Vad är roligast?

Att gå in i en klädaffär det det nästan bara hänger svarta, beiga och mörkblå plagg eller i en butik där varje klädstång är ett äventyr. Där hänger rött bredvid rutigt bredvid blommigt bredvid grönt. Där hänger small bredvid extra large, kortärmat bredvid långärmat. Där hänger något du aldrig sett förut. Och det kanske bara kostar några tior eller enstaka hundra. Det är som att gå på skattjakt istället för att gå runt bland tiotals likartade butiker och bläddra bland hundratals likartade plagg. Ordet lik-artad påminner förresten om ordet död.

Antikmässsor, vintagemässor, secondhandaffärer och loppisar är rena guldgruvorna. Det är bara att börja gräva.

Detsamma gäller prylar, husgeråd, möbler, cyklar, verktyg och leksaker, ja nästan allt. En runda på Myrorna, Emmaus, Stadsmissionen, i loppisbodar och antikaffärer innebär alltid upptäckandets glädje. Antingen hittar man något man behöver till en billig peng eller så ser man nåt annat intressant. Ofta tänker man; att en sån hade jag när jag var liten. Eller oj, är min gamla vas värd så mycket? Synd att jag slängde den. Ett litet äventyr i vardagen som väl kan mäta sig med en tur på NK eller Åhléns. Det till och med överträffar den, för man kan inte veta vad man ska hitta i alla dessa små minivaruhus. Äkta shoppingglädje.

Shopping med omsorg om miljön behöver inte vara tråkig utan kan ge ett rikare liv – både upplevelsemässigt och ekonomiskt.

Handen på hjärtat, vad låter roligast?

1. Att ha en massa plagg i garderoben som ser snarlika ut i en enahanda färgskala och som gör att man ser nästan likadan ut som alla andra. Ofta till ett för högt pris.

Den individualistiska generationen.

2. Att ha lika många personliga plagg i olika färg och fason och som bara kostat en bråkdel och som ger dig en personlighet och som utsätter dig för risken att få komplimanger.

Årets julklapp 2018 var det återanvända plagget. Normalpris för en ny tweedblazer i butik är minst 5.000 kr. I en secondhandaffär cirka 500 kr. Du får tio tjusiga kavajer till priset av en.

Du behöver inte bli som Vintagemannen: Min gud, min gud, varför har du överdrivit mig?

Äckligt med begagnat?

Klarar du att sova i begagnade lakan och äta på begagnade tallrikar? Då är du redan rustad för vintage.

Det finns de som tycker att det är äckligt med begagnade saker och kläder som andra har haft på sig. I så fall ska du omedelbart sluta att äta på restaurang och sova i sängar på hotell. Vem vet vad dom har haft för sig där?

Det finns diskborstar, kemtvättar och dammsugare. Duger de i det offentliga rummet så duger de hemma också. Det är ingen ursäkt för att inte köpa välhållna begagnade grejor.

Köp närodlade tjänster

Är de begagnade saker du köpt inte så välhållna eller inte ens hela så finns det oftast en lösning. Det är inte långt till närmsta skomakare, skräddare eller andra hantverkare och reparatörer som får sin utkomst av att hjälpa dig. Det är verkligen att handla ”närodlat”. Tidigare var såna här tjänster skattesubventionerade med lägre moms. Men varför den nya högerregeringen har tagit bort det begriper jag inte.

Med en bra skräddare och skomakare i ditt nätverk kan du rädda väldigt mycket fint

Jag tror naturligtvis inte att second hand-shopping kan bota klimatångest. Men det kan i alla fall ta bort några av symptomen. Det sparar jordens resurser. Det skapar jobb lokalt. Det sprider glädje. Alltid något vunnet.

Margareta Backstöm Öbergs talande affisch från Antikmässan 2018. En parafras på Carl-Johan de Geers berömda affisch ”Skända flaggan” från 1967.

PS. Ett tips till alla krisande shoppinggallerior som håller på att utkonkurreras av näthandeln. Bjud in några second handbutiker och vintagehandlare och erbjud dem en billig hyra. Då får ni trafik till ert centrum igen.

Svensk påskmat – en sparsam historia

10 april, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad är typisk påskmat? Och vad föreslår 1930-talets Husmoderns Köksalmanack att vi ska äta i påsk? Läs vidare så får du veta.

Påsken var inte någon stor mathögtid förr. Det säger mathistorikern Richard Tellström. Skälet är enkelt: högtiden infaller på våren när det har gått 7 – 8 månader sedan den senaste skörden och ett halvår sedan senaste slakt. Och när import av färskvaror och primörer i stort sett var otänkbar, var det helt enkelt ont om mat vid påsktid, så det gällde att hushålla till nästa skörd och slakt. Vilken tur att hönorna just börjat värpa.

Påskmaten lydde under naturens lagar

Lammstek så tidigt som till påsk kunde de flesta glömma. Fram till i modern tid lammade fåren i början av året och till påsk var lammen alldeles för små för att slakta. Det vanligaste köttet till påsk var därför saltat nötkött eller saltfläsk.

Likadant är det med kyckling. De hade knappt hunnit kläckas till påsk och var färdiga att slaktas först i juni-juli. Men hönorna hade börjat värpa redan under fastan. Fast då fick man inte äta ägg. Så när påsken kom fanns ägg i varje stuga och blev därför en typisk påskbordsprimör. Det är alltså ingen slump att vi påskpyntar med ägg och små gula kycklingar. Så blir det när helgsederna följer naturens lagar.

Livet återvänder. Till påsk är det sprätt på hönsen igen.

Att färska ägg är en lyxig primör syns tydligt i förslagen från Husmoderns köksalmanack där löskokt ägg, omelett och gratinerat ägg, dvs äggrätter som är svåra att få bra med konserverade ägg, skrivs in i menyförslagen. På Påskafton 1938 t ex föreslår almanackan att vi ska äta ”Stort smörgåsbord och löskokta ägg för att sedan att avsluta med te & kakor”.

Inte heller grönsaksprimörer förekom på påskbordet, eftersom import av färska grönsaker inte var vanligt. Så den färska sparris som förekommer på dagens påskbord fanns inte, för inte ens i Tyskland är sparrisen är färdig till påsk.

Uppräkningen av vad som inte fanns på påskbordet förr kan fortsätta, för det är först på 1970-talet som påsken blir en mathelg och antar den form den har idag med ägg, sillinläggningar. lammstek och primörer.

Traditionen att måla påskägg finns i många kristna länder. Ägget är en symbol för pånyttfödelse och kan koppas till Jesu uppståndelse på påskdagen. Traditionen att måla ägg spåras ända till medeltiden. I Östra Europa gör de fantastiskt granna ägg.

Vi besökte en skicklig äggmålerska i Rumänien 2007. Tekniken påminner lite om vaxbatik.

De gigantiskt stora påskäggen fyllda med kilovis av lösgodis kommer först på 1980-talet. Enligt siffror från Jordbruksverket har godiskonsumtionen tredubblats sedan 1960-talet till dagens 16 -17 kilo godis per person och år.

Påsken är årets största godishelg. Kolla gottpåsens utveckling sedan mitten av 1900-talet. Det är nästan groteskt hur mycket tomma kalorier vi proppar i oss idag. Notera påsen längst ner. Så såg ””lördagsgodis” ut när Vintagemannen var liten.

traditionella rätter och 30-talets nymodigheter

Tillbaka till 30-talets påskmat. Enligt Richard Tellström utökas påskborden från 1930-talet med fina charkuterier, påskskinkor och grönrätter. Observera då att grönrätter inte är samma sak som primörer utan mer är av typen färserad selleri som bjud påskafton 1933.

Fina charkuterier går under beteckningen ”uppskuret” i Husmoderns köksalmanack och är betydligt vanligare än (inlagd) sill och smörgåsbord som förslag på påskmat. Ett typiskt exempel kommer från 1938; ”Bröd, smör, ost, mesost. Fransk omelett, svampstuvning, uppskuret m. potatis. Kaffe, te & fyenska wienerbröd”. När åt du mesost till påsk senast? Under 30-talet var det standard på påskbordet varje år.

Fisk är den naturliga rätten på långfredagen. Vi åt Mälargös med potatis och Sauce-verte, dvs hemslagen majonnäs smaksatt med grön örtblandning.

Fisk däremot är en traditionell påskrätt. Fastan pågår ju ända fram till påskaftons kväll, och under den äter man fisk, inte kött eller ägg. På långfredagen serverades ofta salt laxrygg. Eller salt sill eller rimmad lax. Som en parentes kan nämnas att det salta laxryggen under krigsåren på 40-talet ersattes med saltat laxhuvud.

När Frälsaren, i den kristna mässan gestaltad som Agnus Dei – Guds lamm som borttager världens synder, uppstått på påskdagen kan vi börja fira med god mat igen. Det är först då påsken har blivit glad och lammsteken slagit igenom som huvudrätt. Att äta lamm till påsk måste ha uppfattats som en väldig lyx på trettiotalet.

Enkla efterrätter varje dag

Smarrig efterrätt? Ja, påskdagens efterrätt var mycket godare än den såg ut. ”Engelsk triefel”, dvs sockerkaka dränkt i dessertvin, plus hemlagad go´sylt emellan och draperad med vaniljsås. WYSIWYG. Smaskens!

Långfredagens dessert såg minst lika smarrig ut. Kompott på torkade katrinplommon och aprikoser. Serverat med gräddmjölk till är det riktigt gott. Vart tog de enkla efterrätterna vägen? Det fick Vintagemannen ofta som barn.

var hämtade Vintagemannen sin matinspiration denna påsk?

Långfredagens middag kommer från 1935 års köksalmanack och Påskdagens middag från 1937.

På långfredagen blev det ”kokta fiskfiléer med sauce-verte och varm potatis och som avslutning Katrinplommonkompott med vispad grädde” och på påskdagen blev det höjden av lyx och överflöd i en trerätters bestående av ”Svampgratin, Lammstek med vitlök, sallad och potatis och som avslutning Engelsk triefel”.

Att göra egen majonnäs verkar ha varit en sådan självklarhet för varje husmor på 1930-talet att receptet inte ens finns med i någon Köksalmanack från det årtiondet. Vi fick slå upp i en moderna kokbok istället – Stora Kokboken från 1940.

Glad Påsk och smaklig spis!

30-talets mat, en blandning av tradition och modernitet

26 mars, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Mat och sånt, Uncategorized, Vintagemannens mat

Vintagemannens mat är nu inne på sitt fjärde år. En gång i veckan lagar vi ett recept från motsvarande vecka i Husmoderns Köksalmanack, fast från ett annat årtionde. Hittills har vi ätit oss igenom 1940-talet, 50-talet och 80-talet och i år är det 1930-talets tur. Snacka om tur. Det har varit jättegott.

typiskt för 1930-talets mat

Vad är då mest typiskt? Ska vi tro Historieätarnas lajvande i TV från 1930-talet så kännetecknas det av:

Milda smaker
Bröd, småkakor och kex
Ströbröd och att panera maten
Gelatin och pikanta geléuppläggningar
Industritillverkad mat som anses fin

Läckra fiskrullader med morötter. Det var extrapris på kolja.

Det stämmer med det vi hittills smakat av 30-talets mat, men köksalmanackan innehåller så mycket mer av det traditionella än vad Historieätarna lyfter fram. De flesta middagsförslagen är av typen hemlagad grönsakssoppa, ärtsoppa, kalops och kokt fisk, även om ingredienserna till de gratinerade fiskbullarna vi åt i slutet av februari var förvånansvärt moderna. Tänk att Parmesanost var naturligt i ett recept redan då. Och så mycket bröd & småkakor har vi inte sett till.

– Det var kul att bekanta sig med Jell-O igen, säger Vintagemannen.

köksalmanackan skriver inte bara om mat

1934 års almanack är som du ser full av användbara och nyttiga råd och tips.

I 30-talets köksalmanack handlar de flesta fördjupande artiklarna om klädvård; att sy om, piffa till, planera sin garderob, lära sig konststoppa och att sy en klänning till barnen av mammas eller pappas avlagda för att nämna några artiklar. Inte så konstigt med tanke på att den ”hushållsmaskin” nästan alla hushåll hade var just symaskinen.

Kalas och bjudningar är ett annat vanligt förekommande ämne som det tipsas och inspireras kring. Det är damluncher, herrmiddagar, bridgesupéer och förslag på vad man bjuder på efter teatern. Och så får man lära sig ”allt om cocktails”. För att nämna några artiklar. Vardagliga bestyr som att sylta, safta och konservera eller att få hushållspengarna att räcka förväntas 30-talets husmodern redan kunna. Likaså att sköta hemmet. 30-talets husmoder har, tack och lov ännu inte utvecklats till 1950-talets hemmafru som förväntas excellera i kökets ingenjörskonst.

Hembiträdet dör

1930-talet är årtiondet när det blir allt svårare att hitta kvinnor som vill arbeta som hembiträden. Detta faktum debatteras allt hetsigare i tidningarna och ”hembiträdesfrågan” letar sig ända in i riksdagen.1933 tillsätts Hembiträdesutredningen för att undersöka ”arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda”. När resultatet presenteras 1937 har tiden sprungit ifrån hembiträdesfrågan. Mer välbetalda kontorsjobb med reglerad arbetstid hade lett till att få unga kvinnor var intresserade av hembiträdesrollen.

Av denna diskussion syns ingenting i Husmoderns köksalmanack

Den svenska filmindustrin gjorde ”politiska” filmer för att lyfta hembiträdets status.

Mjölkbaren serverar den självklara vuxendrycken

Mjölkbar på Hamngatan i Stockholm 1930

En nyhet på 30-talet är Mjölkbaren. Idén är att servera enklare rätter tillsammans med den ”goda vuxendrycken” mjölk. Till Mjölkbaren var man välkommen i enklare klädsel, vilket betydde arbetsklädsel. Ett nytt sätt att äta lunch på. Såhär skriver Wikipedia om mjölkbarerna

Nya produkter

1937 kom även Mejeristadgan som innebar att alla mejerier måste pastörisera mjölken. 1937 utvecklades även torrmjölken, för då fick Ninni Kronberg svenskt patent på sin uppfinning en smart metod att framställa torrmjölk. 1939 grundas företaget Svenska Mjölkprodukter AB, som senare skulle bli Semper, av Axel Wenner-Gren.

Även andra produkter såg dagens ljus, t.ex. standardfil som lanserades 1931, Sibyllakorven som kom 1932 och glasspinnen Puck som svalkat miljoner munnar sedan 1935.

Hushållsstandrarden ökar på 1930-talet

Under 1930-talet bodde runt hälften av befolkningen i tätorter. De flesta familjer bodde i ett eller två rum och kök.

Skillnaden i bostadsstandarden är stor mellan stad och landsbygd. 1936 hade i stort sett alla bostäder i städerna elektricitet indragen, medan motsvarande siffra för landsbygden var drygt 50%. Vattentoalett fanns i en tredjedel av bostäderna i städerna, medan de knappast förekom på landsbygden. I mitten av 30- talet hade 25% av bostäderna i städerna dusch- eller badrum, på landsbygden var motsvarande siffra 2% .

På landsbygden eller i en mindre stad lagade man mat på vedspis, men bodde man i en större stad hade man ofta gasspis.

Vår Husqvarna No 25 som lanserades runt sekelskiftet var en spis för det stora hushållet. I vårt hus står den ännu kvar, men de flesta lanthemmen moderniserade sina kök i mitten av 1900-talet.

På 30-talet var kylskåp en sällsynt lyx. Maten förvarades i skafferier som, om man får tro klagomål i undersökningar, ofta var för varma på sommaren och för kalla på vintern. Resultatet blev att de flesta husmödrar som bodde i städer handlade dagligen. I en undersökning från 1937 framkommer att kvinnor i Stockholm i genomsnitt lägger lägger ner 45 minuter om dagen på att handla mat.

Av ”hushållsmaskiner” finns det en apparat som sticker ut. Det är symaskinen. På 1930-talet fanns den i de flesta hushåll, oavsett inkomst. Med hjälp av symaskinen gick det att hålla ner utgifterna genom att sy kläder själv.

Allt det har och mycket mer kan man läsa om i Anita Nybergs avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989.

HUSMODERNS KÖKSALMANACK still going strong

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Och den ges fortfarande ut. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte boken namn till bara Köksalmanack, men upplägget är detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd.

1936 gjorde redaktionen dock ett stort misstag. De presenterade två veckomatsedlar per månad, en för det enklare hushållet och en för det lite finare. Kul för nutidsarkeologen, men troligen ingen succé, för det misstaget gjorde de inte om.

VintageQs kärlek till almanackan går långt bak i tiden. Hon har samlat på och bläddrat i den, och för den delen i andra gamla receptbroschyrer och kokböcker, i många år. Att bläddra i dem är som nutidsarkeologi. Som matens modereportage. I Köksalmanackan följer man enkelt hur vardagsmaten förändras över tiden, hur dyrtider och ransonering påverkar middagsmaten och när halvfabrikat och utländska matinfluenser smyger sig in i vardagsmaten. Och det blir tydligt när husmanskost och klassiker som rotmos, raggmunk, kalvrullader och lutfisk blir omodernt och när semlor blir så moderna att man äter dem nästan året om. Eller när cirkeln sluts och gröt återigen blir modernt. Det är intressant!

Köksalmanackan lever än idag. Såhär skriver Semic Förlag om 2023 års upplaga:

Årets Köksalmanack är här med sin unika blandning av inspiration, recept, middagsförslag för hela året, kåserier, matnyttiga artiklar, anteckningssidor och mängder av tips och goda råd. Oumbärlig för alla som vill äta gott och varierat alla dagar i veckan! I årets utgåva bjuder vi bland annat på praktiska allt-i-ett-rätter, vegetariska alternativ till grillen, läckra hamburgare och tacos och bakning till julen – och mycket mer. Dessutom får du lära dig att laga mat i skogen!

Vi har ännu inte vågat prova att laga mat från årets almanack. Men vem vet vad vi hittar på 2024. To be continued…

1980-talets mat var inte bara två korslagda ärtor

7 januari, 20238 januari, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Quiche, falukorv, Hawaikyckling, löksoppa, spagetti & köttfärssås, ”radhusbiff” och en midsommarbuffé som ser ut som idag. Ungefär så kan 1980-talets matår enligt Köksalmanacken sammanfattas. Inte så mycket grönt, men heller inte så mycket grädde & smör.

Ingredienser som helt saknas är tex linser, bönor, couscous och nudlar. Fredagsmys med tacos fanns inte och knappast heller asiatisk mat. När jag Googlar på 1980-tals mat blir jag upplyst om att tidningen Allt om mat 1984 har ett specialnummer med asiatisk mat. På omslaget fanns en bild på sushi. Tidningen sålde, enligt uppgift, remarkabelt dåligt.

1980-talets mat är nog mer ihågkommet för krogarnas mat och är årtiondet när Sverige fick sina första stjärnor i Guide Michelin, kockarna började bli stjärnor, ”det nya franska köket” var stekhett och Beaujolais Nouveau-hypen pikade.

Yuppien FESTade på nya stjärnkrogar

Yuppien (Young Urban Professionell) uppfanns på 1980-talet och med yuppien kom börsmoppen (läs Porsche), yuppienallen (läs mobiltelefonen) och krogbesök. Kroglivet blomstrade och kocken började blir en stjärna. 1983 startar Årets Kock-tävlingen, ett tecken i tiden.

L´Escargot på Scheelegatan i Stockholm var innekrogen nummer ett. Den öppnade 1980 och ”det nya franska köket” genomsyrade menyn. 1984 fick den, som en av de fyra första krogarna i Sverige, en stjärna i Guide Michelin. De övriga var Coq Blanc, Gourmet och Eriks Fisk. Alla låg i Stockholm.

Pastell, guld, stort, överdådigt, gärna lite lyxigt och lite pretentiöst var ledorden för årtiondet.

*Minns du hur färgglatt det var på 80-talet? Vart tog den glädjen vägen? Här är vi på väg till åttiotalsfest 2018.*

INFLATIONen åt upp godsakerna

Av yuppielivet på krogen syns inte mycket i vardagsmatlagningen i Husmoderns köksalmanack. 1980-talets högkonjunktur och börsfest hade sina problem. Ett av dem hette inflation. Under 1980-talet var det årliga inflationsgenomsnittet 8%. I genomsnitt gick 20% av den disponibla inkomsten till mat. Det kan jämföras med dagens dryga 15%. Dessutom var normalnivån för boräntorna 10-15 %. Det är klart att sådana siffror syns i vardagsmatlagningen. Blodpudding kallas ”radhusbiff”. Till 4 portioner köttfärssås använder man 300 gram köttfärs.

Höjdpunkter och bottennapp från köksalmanackan

Så hur klarar sig 80-tals maten idag? VintageQ, som flyttade hemifrån 1978 och fick barn 1989 känner igen sig i både smakerna och matlagningen. Aha-upplevelserna har uteblivit och det mesta har smakat förvånansvärt förväntat. 80-talet har helt enkelt smakat gott, men varit lite tråkigt.

Höjdpunkterna

Årets smakmässiga höjdpunkter är alla lagade i ugn och tre av dem är fiskrätter. Laxpudding, ansovisfisk i ugn och matjeslådan har alla smakat smaskens. Ytterligare en höjdare var 1989 års Quiche á la Gärdet.

Quiche a la Gärdet var riktigt smaskens. Men vad var det som kom från Gärdet? Purjolöken eller? Och Vintagemannen tog risken att bli betraktad som riktigt omanlig.

(Bruce Feirstein: Real Men Don’t Eat Quiche, 1982)

*Under renoveringen av Brunnsby hade vi hela tiden möjlighet att laga mat, även om det blev rätt ansträngt utan kök ibland. Ansjovisfisken i ugn var en av årets höjdpunkter.*

Riktiga Bottennapp

Matåret startade med två riktiga bottennapp. I början av januari åt vi Ängavallens skinksallad, en märklig anrättning vars huvudingrediens var resterna från julskinkan. Veckan efter blev det Citronbullar, dvs fiskbullar i en hemgjord citronsås. Inte heller det smakade något vidare. Efter den inledningen var vi nära att byta årtionde, men sista veckan i januari vände det för då åt vi isterband med stuvad potatis. När vi i maj vågade oss på att äta fiskbullar igen valde vi att värma en burk bullar i dillsås. Det smakade betydligt godare än Citronbullarna och snabbt gick det att laga.

Tvärstopp direkt. Ängavallens skinksallad var inget bra sätt att göra slut julen på. Vad fasen hade pepparrotsgrädden där att göra? Det finns ju senap.

Och vem vill äta nedanstående citronbullar? Färdiga fiskbullar i buljong med creme fraiche och citron-sås. Dötrist.

Tillbaka till framtiden – 1930-talets mat

Slutbetyget för 80-talet blir ”inte så spännande, men klart godkänt”. Dessutom ganska vänligt för plånboken. 80-talets vardagsmat innehöll få dyra råvaror och inga dyra kryddor. Med tanke på årets inflation och kraftigt höjda matpriser framstår valet av årtionde att laga mat från som riktigt smart.

2023 kommer vi att laga 30-tals mat. Husmoderns Köksalmanack utkom första gången 1933 och lagom till 90-års jubileet ger vi oss på årgångarna 1933-1939. En middag i veckan hela året. Vi undrar hur det kommer att smaka? Det ser lovande ut när vi bläddrar i böckerna. Hittills har ju fyrtiotalets kristidsmat varit godast. Kommer trettiotalet att övertrumfa det?

Vad gör man med sitt hus när själva grundbulten har lossnat?

8 mars, 20228 mars, 2022 av Ingemar A, publicerad i Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda

Vi visste det när vi köpte huset. Grunden i sydost hade rasat och hela hörnet hängde på några små träbitar. Huset lutar och det är ju ingen idé att börja tapetsera och renovera invändigt innan man vet att huset står stadigt. Läs här om det lite skrämmande projektet att staga upp hörnet. Och om skickliga yrkesmän.

Så här illa såg det ut. Själva hörnstenen lutade utåt och var inte till nån nytta längre. Huset vilade inte på sina grundsyllar utan på golvreglarna, som i sig visade sig vara lite för klena. Det var nog därför huset hade satt sig.

Arbetarna från Markbolagen satte igång, men vi insåg snabbt att här behöver riktiga timmermän komma först. Timmersyllarna i botten såg minst sagt anfrätta ut. Men de går lätt att byta – för den som kan. Svanå Bygg skickade ett par gubbar.

Med några grova hål genom fasaden sattes tjocka vertikala stockar fast med kraftiga bultar. Så där, nu hade vi något att ställa under domkrafterna. Huset lyftes ett par centimeter och de ruttna stockarna kunde tas bort. Nya friska stockar mättes ut i stället.

Sen måste hörnet fixeras. Genom urgamla timmermanstekniker så hakades och låstes stockarna med laxning. Och sedan kraftiga järn utanpå. Så är stommen säkrad.

Dags att börja bearbeta marken. In med ett en enkel domkraft från Biltema och en kraftig bjälke på diagonalen att hänga hela husknuten på. Timmerhus är en smart konstruktion.

Sen började Mark att gräva ut och ta bort sneda stenar.

Hålet fylldes med grus och betong i olika omgångar.

Och sen skulle hörnstenarna tillbaka

Det gick ju bra. Kolla! Vi har ett stadigt hörn i huset. Nu ska bara några plankor tillbaka och stupröret på plats.

Ni anar inte hu skönt det kändes när det var klart. Nu kunde vi börja bygga både badrum och bibliotek på insidan. Men mer om det i nästa inlägg i en blogg nära dig.

Fast det ser ju fortfarande lite risigt ut. Grunden måste snyggas till. Vi bestämde oss för att sätta plåt mellan trä och sten, i en lagom mörkgrå nyans. Tack Bäckby Plåt för ett snyggt jobb.

Sådärja, nu ser det prydligare ut. Och stadigare är det också.

Nästa gång kommer Vintagemannen visa hur hur det nya badrummet blev. Välkommen åter.

Om man inte kan bygga själv så kan man i alla fall försöka se ut som en som kan.

7 januari, 20227 januari, 2022 av Ingemar A, publicerad i Accessoarer, Byggnadsvård

Den här bloggposten kommer att handla om Vintagemannens arbetskläder. De allra flesta plaggen är vintage här också. Den här murarskjortan t ex. Den har jag köpt på Skansen när de hade utförsäljning från sitt kostymförråd. Några få plagg är nya.

Mina favoritbyxor

Mina favoritbyxor är de här blå snickarbyxorna. De är inte fulländade. Moderna byxor har fler praktiska fickor. Men de här är skönt slappa. Och så ser man ut som Karlsson på Taket, dvs som en vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

Den moderne liemannen; se sån schwung han har.

Riktiga arbetarbyxor

Det finns ett franskt märke, Le Laboureur, som gör gammaldags traditionella arbetarbyxor från franska fabriker och lantbruk. De är gjorda i grov manchester och går riktigt högt upp i midjan. Jag har köpt dem från deras svenska webbshop. Visst är de fräna? speciellt om man har ett par snygga hängslen till.

Annars kan man ju faktiskt jobba i vilka byxor som helst. Jag gillar de här gamla slitna kostymbyxorna från 1940-talet. Gamla herrbyxor från mitten av 1900-tralet är oslagbara när det gäller bekvämlighet. Hög midja och frontveck gör att de sitter som gjutna.

Många män, kanske de flesta, tror att jeans är bekväma arbetsbyxor, Då har de aldrig provat ett par gamla gubbyxor.

Vilken skogsarbetaroutfit ska jag välja?

En riktig yxa från Hultafors och en mopedjacka från femtiotalet duger ofta bra.

Skyddsbyxor, skyddshandskar, skyddsstövlar och skyddshjälm. Massakern kan börja.

Jo, visst finns det stunder när även Vintagemannen tänker på säkerhet. Då kan ett par speciella motorsågsbyxor vara bra att ha. Sådana som skyddar en från att såga av sig benen. Liksom stövlar med stål på framsidan. Man får inte vara dum.

Överallt – Skydd mot färg och damm

En riktig overall kan också vara bra att ha, när färgen skvätter eller när man ska tömma ett utrymme fullt med lösullsisolering. Den största fördelen med en overall är att man kan dra den över sina fina vintagekläder utan att byta om. Den här vita har tidigare gjort tjänst på ett studentflak med alla vätskor som en sådan utsätts för. Jag har ärvt den av en av sönerna. Så gott som splitter ny alltså, men väl impregnerad.

Även verkstadsarbete kräver sin skyddsklädsel.

En riktig vaktmästarrock är bra att ha i verkstaden.

Tidigare hade jag en grön overall från BM Volvo (Bolinder Munktell). Men den har VintageQ lagt beslag på.

Jag erkänner. Jag har köpt ett par nya machobrallor

På Blocket kan man hitta många bra saker. Senast hittade jag ett par oanvända hantverkarvyxor från Fristads. Jag sparade nästan en tusenlapp på att köpa byxorna där, 25% av nypriset. Många praktiska fickor ingick i köpet. Man känner sig som en revolverman. Dra!

Glöm inte ”slöjdlärarslipsen”

Jag vet inte om de heter så, de hemstickade, hemvävda eller hemvirkade hemslöjdsslipsarna i glada färger. Och jag vet inte varför. Kanske var det för att vi misstänkte att syslöjdsfröken hade gjort en till träslöjdsmajjen. Hur som helst. Aldrig en ordentlig arbetsdag utan hemvävd slips. Alla blir glada. Och så är de snuskigt billiga också. Från en femma och uppåt på second hand.

Visst piggar det upp med en välvald slips. Man får bara se till att den inte fastnar i bandsågen.

När jobbet är klart…

… då får man gå runt på ägorna och inspektera.

50-talets matresa är slut. Tack och lov!

28 december, 202128 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

1950-talets matresa börjar närma sig slutet. I snart ett år har vi, med hjälp av Husmoderns Köksalmanack, ätit oss igenom 1950-talet. Vi har ätit snabblagat, bjudit chefen på middag, och fått ”fettslag” av påskbordet. Nu återstår enbart nyårssupén. Dags att sammanfatta matåret. 1950-talets mat hamnar inte på listan över kulinariska årtionden

Piffad industrimat och halvfabrikat

Vi är glada över att året med 1950-talsmat snart är över. Årtiondet har inte direkt bjudit på några högre smakupplevelser. Det har varit mer tidskrävande piffande med uppläggningen och dukningen än det har varit välkryddad mat lagad från grunden.

På 1950-talet var ledorden i den blomstrande industrin effektivitet och rationalisering, likaså i matlagningen och hemmafruns yrke. Tilltron till produktutveckling i form av halv- och helfabrikat var stor. Den materiella standarden ökade och fler får tillgång till kylskåp och frysbox.

Dekorera och pynta maten från burkar och tuber.

Det märks tydligt i matlagningen och från mitten av 50-talet blir långkoken färre och middagar som består av burksoppa blir fler. Även kryddningen lämnar en del övrigt att önska. Vintagemannen brukar recensera sin barndoms mat genom att säga att ”min mamma lagade köttbullar som inte ens en son kunde älska”. VintageQ tror att det kan bero på avsaknaden av kryddor. I recepten föreslås på sin höjd salt och peppar. Vitlök är exotiskt och något man ska gnida skålen med. Curry ska man vara försiktig med och eftersom matlagning inte får ta tid ska löken brynas snabbt vilket gör att man inte får ut den fulla smaken. Och vem ägnar sig åt att koka buljong på köttben eller fiskskrov, när det finns buljongtärningar?

En annan sak som påverkar negativt är den stora mängd margarin, grädde och riven ost som ingår i recepten. Kanske är det för att krigets ransonering äntligen är över, och att nu kan man ösa på, som recepten innehåller så stora mängder fett. Eller så beror det på något annat. Gott är det i alla fall inte.

Hemkonservering är gammalmodigt

Vem orkar hålla på med sånt här när det finns färdiga burkar att köpa?

Under 1950-talet får husmodern dessutom lära sig att hemkonservering inte lönar sig och att de industrikonserverade produkterna minsann har kontrollerat näringsinnehåll.

Råden är tydliga, om du inte har råvaran i din trädgård utan måste köpa den så lönar det sig inte att koka mos, sylta, safta eller lägga in. Men om man har ”en trädgård och är road av att samla i ladorna från trädgårdsland, buskar och träd eller vandringar i skog och mark och därtill har en stor och matfrisk familj lönar det sig”.

Att hemlagat kan smaka både godare och mer och dessutom ha en bättre konsistens nämns överhuvudtaget inte. Tyvärr, för avsaknaden av hemkonserverat bidrar till att maten smakar mindre och att variationen på tallriken försvinner.

årets höjdpunkter och bottennapp

Allt var inte bättre förr och vi längtar inte tillbaka till 50-talets mat. År 2022 vill vi definitivt smaka på ett årtionde där man tar ut svängarna lite mer. Men allt har inte varit trist, utan visst har vi ätit både god och smart mat. Vi avslutar med två listor; en lista med årets bottennapp och en topp-3 lista.

Matårets Bottennapp

VintageQs födelsedagsmiddag bestånde av av soppa mimosa, kallt hönsfat med grönsaker i majonäs och banandessert. Kan sammanfattas som krångligt, fett och utan någon spännande kryddning. Bara onödigt piff.

Modern soppa, vilket var en burk löksoppa blandad med en burk tomatsoppa. Vi blev tvungna att pigga upp den med riven ost och brödtärningar.

Falukorv att bjuda främmande på. Falukorv, gul lök och burktomatsoppa – nej vi vill inte bjuda någon på detta

Matårets höjdpunkter

Färsk nykokt vitkål med lök-fläsk-tomat fräs – Smaskens och jätteenkelt.

Långkoken i form av t ex kalops och dillkött som smög sig in bland middagsförslagen. Långkok är alltid gott.

Sallad Nicoise med sardeller men utan tonfisk. Bra smakkombinationer. Djärvt för att vara femtiotalet.

snipp, snapp, snopet

Hemmafruns gyllene årtionde blev alltså inte vad vi förväntat oss. Vi trodde att det ökade välståndet efter kriget, nya avancerade köksapparater och heltidsarbetande hemmafruar också skulle betyda godare mat. Men icke. Krisåren på 1940-talen levererade mycket mer. Så backa gärna till Vintagemannens mat 2020 på Instagram eller Facebook och välj bland maten där om du vill äta gott och vällagat.

Vi ses i ett annat årtionde 2022.

50-talets julbord är en riktig välfärdsresa

23 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad åt man på julafton på 1950-talet? I Husmoderns Köksalmanack blir det tydligt hur julbordet utvecklas och förändras under 50-talet i takt med att välståndet ökar. I början av årtiondet är måltidordningen kvar i 1940-talets ransonering, medan det mot slutet av 50-talet har utvecklats till den matorgie vi har idag.

Julbordet visar hur välståndet ökade

Under detta årtionde tog välfärdsresan i Sverige fart. De allra flesta fick det bättre. Det syns, inte minst på hur helgmaten förändrades.

Det lilla julbordet i början av femtiotalet.

1950 föreslår köksalmanackan dopp-i-grytan, skinka, sylta & korv till lunch och så Lutfisk med tillbehör följt av julgröt till middag. Punkt slut.

Såhär tyckte Bonniers stora kokbok att Det Stora Julbordet skulle se ut i början av sextiotalet.

1958 äts det stort julsmörgåsbord till lunch. Och det stora julbordet är omfattande. Det består av smör och olika sorters bröd, inlagd sill, sillsallad, olika sorters korv, olika sorters syltor, olika sorters ost, leverpastej, salt kött, tunga, revbensspjäll, griljerad julskinka, rödkål, bruna bönor, potatis, dopp-i-grytan med vörtbröd & tunnbröd och på det kaffe och småkakor. Middagen börjar med litet smörgåsbord med kall julmat, sen kommer Lutfisk med tillbehör och så risgrynsgröt till efterrätt. Och efter det kaffe och smörbakelse. I ärlighetens namn ska tilläggas att efter smörbakelsen görs tillägget ”om någon orkar!”. Känner du igen dig?

På senare år har vi ändå lyckats hålla igen lite. Bara fyra sorters sill t ex.

Lutfisken förpassas till smörgåsbordet

Mellan 1950 och 1958, växer det smörgåsbord som liknar dagens traditionella julbord gradvis fram, i alla fall om man får tro Husmoderns Köksalmanack.

Före 1955 är den föreslagna måltidsordningen ganska enkel. Men 1955 händer något. Då ersätts dopp-i-grytan av ”Det Stora Julbordet” som lunch. Samtidigt smyger sig det lilla smörgåsbordet in som förrätt före lutfisken och risgrynsgröten.

1959 är lutfiskens öde som ensam middagsrätt beseglat – då flyttar lutfisken in som en av rätterna på det stora julsmörgåsbordet. Samtidigt flyttar smörgåsbordet från lunch till middag och till lunch föreslås ett litet smörgsåbord ”i väntan på dagens huvudmål”. Under det tidiga 60-talet vacklar Husmoderns köksalmanack lite kring den nya måltidsordningen men från 1966 är julmat till lunch helt borta. Möjligen föreslås en skinksmörgås eller en tallrik yoghurt.

Sillen hittar sin plATS på julbordet

Vid detaljstudier av julbordets utveckling under 1950-talet ser vi att från 1953 kommer sillen in på julbordet. En genomgång av almanackorna från starten 1933 och fram till 50-talet visar att sillen åkte lite in och ut på julbordet under 1930-talet. 1937 fanns den t ex inte med, medan man 1939 skulle ha med sill- & ansjovisinläggningar på julbordet. Kanske kan vi tacka Thore Wretmans kallskänka Karin Schädström för att sillen befäster sin ställning på julbordet. På 50-talet ”uppfann” hon 1-2-3 lagen vilket ju öppnar upp för en mängd personliga smaksättningar av den inlagda sillen, helt enkelt det som på julbordet 1959 benämns ”familjens traditionella julsill”.

Sillacademins Brantevikssill är Vintagemannens favorit. Prova att göra den, säger vi bara.

Vintagemannens barndoms julmat

Har du några minnen från din barndoms jular? Vintagemannen, som är född på femtiotalet, har några tydliga minnen från barndomshemmet. Efter att ha klätt granen, och föräldrarna låst in sig för att slå in de sista juklapparna, (och på sextiotalet tittat på Kalle Anka) , åt vi det traditionella julbordet, men med de begränsningar som en folkskolelärarlön innebar. Inget överflöd av rätter alltså. Dopp i grytan och skinka var min favorit. Sen skulle pappa läsa julevangeliet och framåt kvällen kunde tomten komma. Som avslutning på dagen blev det risgrynsgröt och skinksmörgås. Man var ganska mätt när dagen var slut. Det fanns ju nötter, dadlar, fikon och ibland lite godis att fylla på med under hela dagen.

När släktingar ringde för att önska god jul frågade de hur långt vi kommit i julfirandet. – Till Samarinet, brukade jag svara.

Så lagom kul med lutfisk. Året var 1964.

På juldagsmorgonen gjordes det välling av resterna av gröten, och framåt lunch gick vi till mormor som bjöd på lutfisk. Usch vad jag hatade benen i fisken. Jag satt och pillade tills maten var alldeles kall. Idag uppskattar jag lutfisk med tillbehör väldigt mycket och den är lika självklar som julskinkan.

Vintagemannens julbord 2021

Julen 2020 avnjöt vi ett sparsmakat julbord modell krisåret 1941. Julen 2021 blir det knytkalas och antagligen ett rätt stort julsmörgåsbord.

Vi svenskar har alltså ätit Det Stora Julbordet sedan slutet av femtiotalet. Längre tid är det inte. Och det är väl först på tjugohundratalet som julgrisen har fått börja vika undan för allahanda vegetariska rätter på julbordet. Och det är ju inte så dumt det heller.

Mycket har hänt det senste halvåret. Vi har blivit med hus.

17 december, 202123 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda, Miljö & hållbarhet

Dass, avträde, torrklosett, skithus, utedass… Kärt hus har många namn.

När man är över sjuttio och arbetslös måste man hitta på något spännande. Så vi sålde sommarstället på Österlen och lägenheten i Malmö och köpte en avstyckad gård norr om Västerås istället. Det kan vi tacka Corona för. Nu tar det bara en och en halv timme till Stockholm och barnbarn, förut tog det nästan en hel dag. Men det är ett stort äventyr vi gett oss in på. Vintagemannens liv handlar numera inte bara om kläder, mat och resor. Sedan den 18 juni 2021 har byggnadsvård kommit med i projektet också. Den här fastigheten är en spännande resa. Det började med ett utedass, häng med.

Vi har inte bara ett hus. På gården finns, förutom det stora Vita Huset från 1810, en fullt beboelig arbetarbostad från slutet av 1800-talet som förr hade två lägenheter. En gammal loge är ombyggd till stor verkstad, kontor och garage. Två timmerbodar, brygghus, och mjölkbod(?) som kanske är från 1700-talet. Samt ett utedass.

Vi började från botten – med dasset. Det var minst och lättast att rädda. Taket höll på att rasa in. Det var fullt av bråte.

Vi bjöd hit några goda vänner till ett arbetsläger i juli.

De första kom på onsdagen, och på söndag var taket klart.

Det var dock en uppgift som ingen ville ta sig an, att tömma dasset på gammal skit. Vi vet inte hur länge det har använts, men nere bland skiten hittade vi tidningar från nittonhundratjugo-, fyrtio- och sextiotalen.

Resultat från nutidsarkeologisk utgrävning

Under senare år har det även fyllts på med annat skräp och sopor. Det kunde ha blivit en fin kretsloppsgödsel, men det var för mycket trasigt glas och gamla konservburkar i dyngan så det fick bli sopsäckar till återvinningstationen istället.

Nu när frosten kommit och hela skiten var lite frusen gjorde VintageQ en hjälteinsats. Hon skyfflade ut hela kökkenmöddingen i säckar.

Snart dags för invigning

Det gamla avträdet har i höst fått ny rödfärg på fasaden, rödtjära på vindskivorna och ute i garaget ligger några nytjärade hängrännor i trä och väntar på att hängas upp. Så nu är det bara ett par tunnor som saknas för att få dasset funktionsdugligt igen.

En kuriosadetalj: Den nuvarande tomtgränsen går rakt genom dasset. Den mysiga sitt-avdelningen tillhör oss. Skit-avdelningen står på grannens ägor. Vi undrar hur ofta han kommer och tömmer, he he.

Kul om du vill följa vårt husprojekt. Nästa inlägg kommer att handla om den raserade stengrunden.

Ett återbesök i Fjärdhundraland blev nödtvunget. Vi har till och med köpt ett hus. Imorgon flyttar vi dit.

17 juni, 202117 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Natur, Resor

Under de fyra dagar, som vår första resa i Fjärdhundraland 2020 tog, hann vi med cirka trettio stopp. Det gav mersmak. Så två veckor senare gav vi oss iväg igen på en tvådagarstur för att se lite av det fina som vi bara hann nosa på. Här finns lite för alla smaker.

Och vi blev så betagna att vi nu har köpt ett hus i Fjärdhundralands yttersta utmarker. Imorgon flyttar vi in. Då börjar en ny epok; Vintagemannen Country Life. Men följ först med på vår sista rundtur förra sommaren:

Härkeberga kyrka står omnämnd i alla guideböcker och är utprickad med en kringla på alla vägkartor. Vi lyckades inte komma in där under vårt första besök, så vi var tvungna att ta en sväng dit igen för att se den ”fullklottrade” insidan. Kyrkans 1400-talsmålningar av Albertus Pictor hade vi visserligen sett förr, men det finns alltid mer att upptäcka i tak och väggar.

Orgelläktaren från 1773 förtar faktiskt en del av kyrkorummets storslagna intryck. Så vi har ett tips till kyrkorådet som renoverar Härnevi kyrka och som just nu är helt tömd inuti. Sätt in en synth istället för orgel och lösa stolar istället för bänkar. Ni blir en toppsevärdhet.

Är du en lagom tjock man i dina bästa år? Se upp, du sitter inte säkert.

I samma by ligger också Härkeberga Kaplansgård. Den verkar skötas utomordentligt bra av Nordiska Museet. Men tyvärr, detta corona-år är det stängt så vi fick nöja oss med en promenad bland husen och kika in genom rutorna. Missa inte detta när du ändå besöker kyrkan. Gården är också en utmärkt picknickplats med flera bord utställda.

Lottas gård i Kvek är en annan gammal bondgård från 1700-talet som står kvar i nästan orört skick. Den är lika grå som Kaplansgården är röd. På gården föddes Charlotta 1829 och där bodde hon i hela sitt liv. När hon dog 1926 var gården gammal, förfallen och byns skam. Nu är den en sevärdhet eftersom den räddades av hembygdsföreningen 1934. Tyvärr stängd den också, så du kan bara gå runt och kika.

Bara maten gör resan värd

Mejeriet i Vallgarn gör ost på både komjölk och getmjölk. Nyfikna rackare.

Ett av Fjärdhundralands stora fördelar är att det är så lätt att få tag i mat och delikatesser. Speciellt för oss som gärna äter medhavd mat och har picknick i naturen. Så när vi var i trakterna av Härkeberga tog vi en sväng förbi båda Franzéns charkuterier och Vallgarns mejeri för att ladda upp för vårt kvällsmål på Farmor Elsas Bröd & Brakfest.

Kör inte förbi Enköping nästa gång

Enköping är det lätt att missa trots att det är Sveriges närmaste stad. Eller just därför. För en Stockholmare ligger det för nära för att ta första pausen där när man ska ut på resa. Eller för nära hemmet när man är på väg tillbaka. Så gör Enköping till ett mål i sig.

Parkernas stad! Det finns verkligen ambitioner här med många fina parker och planteringar. Ett klart inspirerande resmål för alla som har en trädgård eller balkong. Tidigt i juni eller ännu hellre i augusti lär vara de bästa tiderna. Då sprakar blomsterprakten.

Det prunkar i Enköpings parker överallt i stan. Här är Azaleaskogen i Skolparken

Längs Enköpingsåns norra sida finns 18 inspirationsträdgårdar. Blå parken är från 1998 och med den deltog Enköpings kommun i Rosendals trädgårdsutställning genom att visa en sk ”fickpark”. Där finns en örtagård som sköts av två av Enköpings restauranger och en som sköts av en handelsträdgård i Fjärdhundraland, och en där kommunen testodlar syrener. Ja, det finns något inspirerande och användbart för alla. Entusiasterna Lena & Elisabeth på Pepparrotsstaden har också skapat en trädgård. De flesta trädgårdar är fyllda av fleråriga perenner. Medan några av de mest ambitiösa skapelserna är gjorda av eleverna på Trädgårdsutbildningen. När vi var där höll de på att slutföra sina examensarbeten. Årets tema är Nordiska Väsen. Om någon månad kommer vi få se resultatet i full blom. Nästa år kommer en ny klass med något helt annat.

Fjärdhundraland fullständigt kryllar av kyrkor med medeltida målningar. Vårfrukyrkan mitt på krönet i Enköping är en medeltida kyrka, nästan som en katedral, som vittnar om vilken viktig stad Enköping måste ha varit på medeltiden. Den stora volymen i kyrkorummet är från 1200-talet. Det är bara koret och vapenhuset som är utökade.

Ovanligt med sådan färgprakt i en så stor kyrka.

Men den rikt målade kyrkan ser inte riktigt medeltida ut inuti. Det är mer som en William Morris-tapet från Arts & Crafts-rörelsens storhetstid runt 1900. Helt rätt, 1903 – 04 restaurerades kyrkan och August (Agi) Lindegren lät den nationalromantiska fantasin flöda. Sen målade konservator Carl Wilhelm Pettersson med den äran. Tjusigt blev det. Han måste väl ändå ha varit inspirerad av Albertus Pictor?

Många mysiga boenden

Farmor Elsas Bread & Breakfast ligger bara en km från Altuna kyrka i nordvästra Fjärdhundraland. Här går ekologiska grisar och betar och bökar hela sommaren. De står och grymtar precis utanför stugknuten. Mysigare boende får man leta efter. Den gamla drängstugan har några få rum och där kommer Marie med frukost på morgonen, med hembakat surdegsbröd och pålägg från egna grisar och traktens leverantörer. Smaskens!

Nära till små behändiga naturupplevelser

Pigga och utsövda var dag två vikt för naturupplevelser. Vid förra besöket var vi både på Vånsjöåsen och vid Ytterkvarn. Men ni måste ju till Hårsbäcksdalen också sa alla, ett naturreservat sedan 1957. Där är det jättefint att vandra i den branta åravinen, en lätt promenad på drygt 3 km. Och fint var det, som att gå i en grön grotta med vattnet nära inpå eller slingrande långt där nere.

Stigen i Hårsbäcksdalen slingrar sig fram på båda sidor av Örsundaån.

Slottsbesök med mersmak

Eftermiddagsturen tog vi så långt söderut vi kunde komma i Trögden. Grönsöö slott är ett gammalt adelsslott från 1611 med bevarade skatter i. De har en mycket välskött trädgård där man får promenera runt. Slottet visas under helger och i högsäsong och då är både café och butik öppna. Köp gärna deras goda äppelmust.

Slottet ligger väldigt fint vid Mälaren. Och i det röda huset, det gamla brännvinsbränneriet, är det café.

Utöhus mitt emot var bebott in på 1700-talet. Sen blev det sädesmagasin.

Från slottets lusthus, det kinesiska snäckskalshuset, ser man över till Utö. Där ligger Utöhus, en gammal välhållen borg från cirka 1500 som nästan kan tävla med Glimmingehus. Det lär gå guidade båtresor över fjärden ibland. Annars får man angripa borgen från Sörmlandshållet.

Nordens hieroglyfer

Trögdens stora sevärdheter är de många hällristningarna. Det finns hela 1.200 st och de allra flesta av dessa har upptäckts av hobbyarkeologen Einar Kjellén. Genom hans insatser har Enköpingsområdet kommit att bli landets största hällristningsområde näst efter Bohulslän. Vi parkerade vid Hemsta hagar i Borglösa socken. Där kan man starta sina promenader på en av Upplandsledens blindtarmar och se flera mäktiga hällar med imålade hällristningar från bronsåldern. På den tiden låg hällarna alldeles vid vattenbrynet, så det är fascinerande att står där och föreställa sig att alla gröna fält runt omkring var blå havsvikar när det begav sig.

Rickebyhällarna ligger ett par km norr om Hemsta och i hagarna söder om parkeringen ligger andra ristningar lite närmare. Man får ju inte kliva omkring på de ömtåliga fornfynden, så det finns bra anlagda gångvägar och träbryggor att gå på.

Einar Kjellén bodde i Grillby i hela sitt liv. Han var amatörarkeologen som letade fram många av bygdens hällristningar. Han var bara 22 år när han upptäckte skeppet i Brandskog år 1925. Vi sänder honom en tacksamhetens tanke.

Skeppet var omöjligt att fotografera i eftermiddagssol. Men såhär ser det ut.

Det pampigaste av dem alla är Brandskogsskeppet ett par km söder om Hemsta. Det finns parkering där också och sen får man gå i 800 meter genom skogen. Ett normalt skepp på en hällristning kanske är en meter långt, ofta bara en halv. Brandskogsskeppet är hela 4,2 meter! Det bärs upp av en man – en gud? – och i skeppet står sex ståtliga män med sina åror. Vilket konstverk – jämnårigt med Egyptens yngre pyramider. Vi vet inte vid vilken tid på dygnet som det är bäst att besöka skeppet. Hällristningar gör sig ju bäst i släpljus på morgonen, på kvällen eller med ficklampa på natten. Inte med solstrålar strilande genom träden i alla fall. Skeppet är lite svårt att fånga med kameran. Det är det inte bara jag som har märkt.

Upplandsleden går ofta genom ljusa och leende marker.

Här har folk fått hälsan i tusen år

Svinnegarns källa har varit en av Nordens viktigaste kultplatser ända sedan hednatiden. Kyrkan kände sig nödd att ”kristna” den och vidskepligheterna fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Hit vallfärdade människor för att dricka eller att få smörja in sig med källans hälsobringande vatten som sades hjälpa mot olika krämpor och sjukdomar. Det var nästan ett folknöje. På platsen fanns också en stor offerstock att lägga pengar i – big business. Idag är källan nästan totalt bortglömd och inte mycket att se.

Detta blogginlägg är INTE ett sponsrat samarbete

Förra resan i en Volvo P1800 var ett samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening. Denna tur är ett fullständigt ”fritt valt arbete”. Det säger väl allt om hur bra vi tycker att Fjärdhundraland är som resmål. En perfekt liten utflykt från Stockholm eller Mellansveriges större städer och omland. Vi kan verkligen rekommendera en tur i sommar.

Har du inte läst Vintagemannens tidigare små ”reportage” från vår rundresa, så kolla i Arkivet till höger. Rulla fram Juni 2020. Där får du veta mycket mer.

Lite mer får du också veta om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.