#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

1980-talets mat var inte bara två korslagda ärtor

7 januari, 20238 januari, 2023 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Quiche, falukorv, Hawaikyckling, löksoppa, spagetti & köttfärssås, ”radhusbiff” och en midsommarbuffé som ser ut som idag. Ungefär så kan 1980-talets matår enligt Köksalmanacken sammanfattas. Inte så mycket grönt, men heller inte så mycket grädde & smör.

Ingredienser som helt saknas är tex linser, bönor, couscous och nudlar. Fredagsmys med tacos fanns inte och knappast heller asiatisk mat. När jag Googlar på 1980-tals mat blir jag upplyst om att tidningen Allt om mat 1984 har ett specialnummer med asiatisk mat. På omslaget fanns en bild på sushi. Tidningen sålde, enligt uppgift, remarkabelt dåligt.

1980-talets mat är nog mer ihågkommet för krogarnas mat och är årtiondet när Sverige fick sina första stjärnor i Guide Michelin, kockarna började bli stjärnor, ”det nya franska köket” var stekhett och Beaujolais Nouveau-hypen pikade.

Yuppien FESTade på nya stjärnkrogar

Yuppien (Young Urban Professionell) uppfanns på 1980-talet och med yuppien kom börsmoppen (läs Porsche), yuppienallen (läs mobiltelefonen) och krogbesök. Kroglivet blomstrade och kocken började blir en stjärna. 1983 startar Årets Kock-tävlingen, ett tecken i tiden.

L´Escargot på Scheelegatan i Stockholm var innekrogen nummer ett. Den öppnade 1980 och ”det nya franska köket” genomsyrade menyn. 1984 fick den, som en av de fyra första krogarna i Sverige, en stjärna i Guide Michelin. De övriga var Coq Blanc, Gourmet och Eriks Fisk. Alla låg i Stockholm.

Pastell, guld, stort, överdådigt, gärna lite lyxigt och lite pretentiöst var ledorden för årtiondet.

*Minns du hur färgglatt det var på 80-talet? Vart tog den glädjen vägen? Här är vi på väg till åttiotalsfest 2018.*

INFLATIONen åt upp godsakerna

Av yuppielivet på krogen syns inte mycket i vardagsmatlagningen i Husmoderns köksalmanack. 1980-talets högkonjunktur och börsfest hade sina problem. Ett av dem hette inflation. Under 1980-talet var det årliga inflationsgenomsnittet 8%. I genomsnitt gick 20% av den disponibla inkomsten till mat. Det kan jämföras med dagens dryga 15%. Dessutom var normalnivån för boräntorna 10-15 %. Det är klart att sådana siffror syns i vardagsmatlagningen. Blodpudding kallas ”radhusbiff”. Till 4 portioner köttfärssås använder man 300 gram köttfärs.

Höjdpunkter och bottennapp från köksalmanackan

Så hur klarar sig 80-tals maten idag? VintageQ, som flyttade hemifrån 1978 och fick barn 1989 känner igen sig i både smakerna och matlagningen. Aha-upplevelserna har uteblivit och det mesta har smakat förvånansvärt förväntat. 80-talet har helt enkelt smakat gott, men varit lite tråkigt.

Höjdpunkterna

Årets smakmässiga höjdpunkter är alla lagade i ugn och tre av dem är fiskrätter. Laxpudding, ansovisfisk i ugn och matjeslådan har alla smakat smaskens. Ytterligare en höjdare var 1989 års Quiche á la Gärdet.

Quiche a la Gärdet var riktigt smaskens. Men vad var det som kom från Gärdet? Purjolöken eller? Och Vintagemannen tog risken att bli betraktad som riktigt omanlig.

(Bruce Feirstein: Real Men Don’t Eat Quiche, 1982)

*Under renoveringen av Brunnsby hade vi hela tiden möjlighet att laga mat, även om det blev rätt ansträngt utan kök ibland. Ansjovisfisken i ugn var en av årets höjdpunkter.*

Riktiga Bottennapp

Matåret startade med två riktiga bottennapp. I början av januari åt vi Ängavallens skinksallad, en märklig anrättning vars huvudingrediens var resterna från julskinkan. Veckan efter blev det Citronbullar, dvs fiskbullar i en hemgjord citronsås. Inte heller det smakade något vidare. Efter den inledningen var vi nära att byta årtionde, men sista veckan i januari vände det för då åt vi isterband med stuvad potatis. När vi i maj vågade oss på att äta fiskbullar igen valde vi att värma en burk bullar i dillsås. Det smakade betydligt godare än Citronbullarna och snabbt gick det att laga.

Tvärstopp direkt. Ängavallens skinksallad var inget bra sätt att göra slut julen på. Vad fasen hade pepparrotsgrädden där att göra? Det finns ju senap.

Och vem vill äta nedanstående citronbullar? Färdiga fiskbullar i buljong med creme fraiche och citron-sås. Dötrist.

Tillbaka till framtiden – 1930-talets mat

Slutbetyget för 80-talet blir ”inte så spännande, men klart godkänt”. Dessutom ganska vänligt för plånboken. 80-talets vardagsmat innehöll få dyra råvaror och inga dyra kryddor. Med tanke på årets inflation och kraftigt höjda matpriser framstår valet av årtionde att laga mat från som riktigt smart.

2023 kommer vi att laga 30-tals mat. Husmoderns Köksalmanack utkom första gången 1933 och lagom till 90-års jubileet ger vi oss på årgångarna 1933-1939. En middag i veckan hela året. Vi undrar hur det kommer att smaka? Det ser lovande ut när vi bläddrar i böckerna. Hittills har ju fyrtiotalets kristidsmat varit godast. Kommer trettiotalet att övertrumfa det?

50-talets matresa är slut. Tack och lov!

28 december, 202128 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

1950-talets matresa börjar närma sig slutet. I snart ett år har vi, med hjälp av Husmoderns Köksalmanack, ätit oss igenom 1950-talet. Vi har ätit snabblagat, bjudit chefen på middag, och fått ”fettslag” av påskbordet. Nu återstår enbart nyårssupén. Dags att sammanfatta matåret. 1950-talets mat hamnar inte på listan över kulinariska årtionden

Piffad industrimat och halvfabrikat

Vi är glada över att året med 1950-talsmat snart är över. Årtiondet har inte direkt bjudit på några högre smakupplevelser. Det har varit mer tidskrävande piffande med uppläggningen och dukningen än det har varit välkryddad mat lagad från grunden.

På 1950-talet var ledorden i den blomstrande industrin effektivitet och rationalisering, likaså i matlagningen och hemmafruns yrke. Tilltron till produktutveckling i form av halv- och helfabrikat var stor. Den materiella standarden ökade och fler får tillgång till kylskåp och frysbox.

Dekorera och pynta maten från burkar och tuber.

Det märks tydligt i matlagningen och från mitten av 50-talet blir långkoken färre och middagar som består av burksoppa blir fler. Även kryddningen lämnar en del övrigt att önska. Vintagemannen brukar recensera sin barndoms mat genom att säga att ”min mamma lagade köttbullar som inte ens en son kunde älska”. VintageQ tror att det kan bero på avsaknaden av kryddor. I recepten föreslås på sin höjd salt och peppar. Vitlök är exotiskt och något man ska gnida skålen med. Curry ska man vara försiktig med och eftersom matlagning inte får ta tid ska löken brynas snabbt vilket gör att man inte får ut den fulla smaken. Och vem ägnar sig åt att koka buljong på köttben eller fiskskrov, när det finns buljongtärningar?

En annan sak som påverkar negativt är den stora mängd margarin, grädde och riven ost som ingår i recepten. Kanske är det för att krigets ransonering äntligen är över, och att nu kan man ösa på, som recepten innehåller så stora mängder fett. Eller så beror det på något annat. Gott är det i alla fall inte.

Hemkonservering är gammalmodigt

Vem orkar hålla på med sånt här när det finns färdiga burkar att köpa?

Under 1950-talet får husmodern dessutom lära sig att hemkonservering inte lönar sig och att de industrikonserverade produkterna minsann har kontrollerat näringsinnehåll.

Råden är tydliga, om du inte har råvaran i din trädgård utan måste köpa den så lönar det sig inte att koka mos, sylta, safta eller lägga in. Men om man har ”en trädgård och är road av att samla i ladorna från trädgårdsland, buskar och träd eller vandringar i skog och mark och därtill har en stor och matfrisk familj lönar det sig”.

Att hemlagat kan smaka både godare och mer och dessutom ha en bättre konsistens nämns överhuvudtaget inte. Tyvärr, för avsaknaden av hemkonserverat bidrar till att maten smakar mindre och att variationen på tallriken försvinner.

årets höjdpunkter och bottennapp

Allt var inte bättre förr och vi längtar inte tillbaka till 50-talets mat. År 2022 vill vi definitivt smaka på ett årtionde där man tar ut svängarna lite mer. Men allt har inte varit trist, utan visst har vi ätit både god och smart mat. Vi avslutar med två listor; en lista med årets bottennapp och en topp-3 lista.

Matårets Bottennapp

VintageQs födelsedagsmiddag bestånde av av soppa mimosa, kallt hönsfat med grönsaker i majonäs och banandessert. Kan sammanfattas som krångligt, fett och utan någon spännande kryddning. Bara onödigt piff.

Modern soppa, vilket var en burk löksoppa blandad med en burk tomatsoppa. Vi blev tvungna att pigga upp den med riven ost och brödtärningar.

Falukorv att bjuda främmande på. Falukorv, gul lök och burktomatsoppa – nej vi vill inte bjuda någon på detta

Matårets höjdpunkter

Färsk nykokt vitkål med lök-fläsk-tomat fräs – Smaskens och jätteenkelt.

Långkoken i form av t ex kalops och dillkött som smög sig in bland middagsförslagen. Långkok är alltid gott.

Sallad Nicoise med sardeller men utan tonfisk. Bra smakkombinationer. Djärvt för att vara femtiotalet.

snipp, snapp, snopet

Hemmafruns gyllene årtionde blev alltså inte vad vi förväntat oss. Vi trodde att det ökade välståndet efter kriget, nya avancerade köksapparater och heltidsarbetande hemmafruar också skulle betyda godare mat. Men icke. Krisåren på 1940-talen levererade mycket mer. Så backa gärna till Vintagemannens mat 2020 på Instagram eller Facebook och välj bland maten där om du vill äta gott och vällagat.

Vi ses i ett annat årtionde 2022.

50-talets julbord är en riktig välfärdsresa

23 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad åt man på julafton på 1950-talet? I Husmoderns Köksalmanack blir det tydligt hur julbordet utvecklas och förändras under 50-talet i takt med att välståndet ökar. I början av årtiondet är måltidordningen kvar i 1940-talets ransonering, medan det mot slutet av 50-talet har utvecklats till den matorgie vi har idag.

Julbordet visar hur välståndet ökade

Under detta årtionde tog välfärdsresan i Sverige fart. De allra flesta fick det bättre. Det syns, inte minst på hur helgmaten förändrades.

Det lilla julbordet i början av femtiotalet.

1950 föreslår köksalmanackan dopp-i-grytan, skinka, sylta & korv till lunch och så Lutfisk med tillbehör följt av julgröt till middag. Punkt slut.

Såhär tyckte Bonniers stora kokbok att Det Stora Julbordet skulle se ut i början av sextiotalet.

1958 äts det stort julsmörgåsbord till lunch. Och det stora julbordet är omfattande. Det består av smör och olika sorters bröd, inlagd sill, sillsallad, olika sorters korv, olika sorters syltor, olika sorters ost, leverpastej, salt kött, tunga, revbensspjäll, griljerad julskinka, rödkål, bruna bönor, potatis, dopp-i-grytan med vörtbröd & tunnbröd och på det kaffe och småkakor. Middagen börjar med litet smörgåsbord med kall julmat, sen kommer Lutfisk med tillbehör och så risgrynsgröt till efterrätt. Och efter det kaffe och smörbakelse. I ärlighetens namn ska tilläggas att efter smörbakelsen görs tillägget ”om någon orkar!”. Känner du igen dig?

På senare år har vi ändå lyckats hålla igen lite. Bara fyra sorters sill t ex.

Lutfisken förpassas till smörgåsbordet

Mellan 1950 och 1958, växer det smörgåsbord som liknar dagens traditionella julbord gradvis fram, i alla fall om man får tro Husmoderns Köksalmanack.

Före 1955 är den föreslagna måltidsordningen ganska enkel. Men 1955 händer något. Då ersätts dopp-i-grytan av ”Det Stora Julbordet” som lunch. Samtidigt smyger sig det lilla smörgåsbordet in som förrätt före lutfisken och risgrynsgröten.

1959 är lutfiskens öde som ensam middagsrätt beseglat – då flyttar lutfisken in som en av rätterna på det stora julsmörgåsbordet. Samtidigt flyttar smörgåsbordet från lunch till middag och till lunch föreslås ett litet smörgsåbord ”i väntan på dagens huvudmål”. Under det tidiga 60-talet vacklar Husmoderns köksalmanack lite kring den nya måltidsordningen men från 1966 är julmat till lunch helt borta. Möjligen föreslås en skinksmörgås eller en tallrik yoghurt.

Sillen hittar sin plATS på julbordet

Vid detaljstudier av julbordets utveckling under 1950-talet ser vi att från 1953 kommer sillen in på julbordet. En genomgång av almanackorna från starten 1933 och fram till 50-talet visar att sillen åkte lite in och ut på julbordet under 1930-talet. 1937 fanns den t ex inte med, medan man 1939 skulle ha med sill- & ansjovisinläggningar på julbordet. Kanske kan vi tacka Thore Wretmans kallskänka Karin Schädström för att sillen befäster sin ställning på julbordet. På 50-talet ”uppfann” hon 1-2-3 lagen vilket ju öppnar upp för en mängd personliga smaksättningar av den inlagda sillen, helt enkelt det som på julbordet 1959 benämns ”familjens traditionella julsill”.

Sillacademins Brantevikssill är Vintagemannens favorit. Prova att göra den, säger vi bara.

Vintagemannens barndoms julmat

Har du några minnen från din barndoms jular? Vintagemannen, som är född på femtiotalet, har några tydliga minnen från barndomshemmet. Efter att ha klätt granen, och föräldrarna låst in sig för att slå in de sista juklapparna, (och på sextiotalet tittat på Kalle Anka) , åt vi det traditionella julbordet, men med de begränsningar som en folkskolelärarlön innebar. Inget överflöd av rätter alltså. Dopp i grytan och skinka var min favorit. Sen skulle pappa läsa julevangeliet och framåt kvällen kunde tomten komma. Som avslutning på dagen blev det risgrynsgröt och skinksmörgås. Man var ganska mätt när dagen var slut. Det fanns ju nötter, dadlar, fikon och ibland lite godis att fylla på med under hela dagen.

När släktingar ringde för att önska god jul frågade de hur långt vi kommit i julfirandet. – Till Samarinet, brukade jag svara.

Så lagom kul med lutfisk. Året var 1964.

På juldagsmorgonen gjordes det välling av resterna av gröten, och framåt lunch gick vi till mormor som bjöd på lutfisk. Usch vad jag hatade benen i fisken. Jag satt och pillade tills maten var alldeles kall. Idag uppskattar jag lutfisk med tillbehör väldigt mycket och den är lika självklar som julskinkan.

Vintagemannens julbord 2021

Julen 2020 avnjöt vi ett sparsmakat julbord modell krisåret 1941. Julen 2021 blir det knytkalas och antagligen ett rätt stort julsmörgåsbord.

Vi svenskar har alltså ätit Det Stora Julbordet sedan slutet av femtiotalet. Längre tid är det inte. Och det är väl först på tjugohundratalet som julgrisen har fått börja vika undan för allahanda vegetariska rätter på julbordet. Och det är ju inte så dumt det heller.

Repris från 2020: Helgonets vilda jakt på mat i Fjärdhundraland.

15 juni, 202114 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Film & teater, Mat och sånt, Resor

Ett av de starkaste skälen för att åka till Fjärdhundraland är all den goda maten. Här finns många mathantverkare som är värda ett besök. Vi beslöt oss för att testa utbudet genom att ge os ut på en liten turné för att plocka ihop en läcker picknicklunch till nästa dag. Häng med på turen när vi fångar mat.

Redan kvällen innan gjorde vi ett stopp hos Sörgården Grönt för att handla tomater och gurka. De klarar sig nog i bilen över natten, tänkte vi, så nyplockade som de är. Gurkan fick vi direkt från plantan och sen valde vi en mix av tomater i olika färger och storlekar i den lilla gårdsbutiken mitt i ett av växthusen. Familjen Lindström har drivit den KRAV-märkta odlingen sedan 2004. När vi kom var Rebecka fullt upptagen med att göra klart beställningar för utlämning på Rekoringen i Västerås. Det är så Sörgården säljer, via Rekoringar och Bondens marknad. Och så finns det några lyckliga butiker i Mälardalen som också får leveranser från dem.

På ostfronten mycket nytt, korv och bröd till exempel

Sverige har på senare år fått många lokala ostproducenter. Det är verkligen ett gott tillskott på matmarkanden. Här i bygden finns flera som gör goda ostar, både på get- och komjölk.

Första oststoppet blev Vallgarns gårdsmejeri. Gården har anor från 1600-talet. Tomas köpte den 1997 och 2005 började han med osttillverkning. Från början hade han egna getter, men numera köper han mjölken. Att ha både djur och ysteri blev för mycket jobb. Idag betar en grupp jämtgetter där för att hålla markerna öppna. Liksom Sörgårdens Grönt säljer Vallgarns Gårdsmejeri via Rekoringar och marknader och hos några få återförsäljare. Efter provsmakning och ett samtal om kärleken till djur, småföretagande och Rekoringarnas välsignelse för oss stadsbor fick vi med oss en av VintageQs favoritostar, vit caprin och en blåmögelost gjord på komjölk. Eldost (typ en svensk Halloumi) verkar vara årets stora succé för alla små ostproducenter.

En av Kristofers lyckligt bökande Linderödsgrisar

Inte långt från Vallgarn ligger Franzéns Charkuterier. De tillhör charkeliten i Sverige. Kristofer Franzén blev grisbonde & charkuterist på heltid 2010. Han intresserar sig enbart för Linderödsgrisar. De går ute året om, bökar fritt i hägn och växa långsamt. Av den råvaran gör han hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier som blivit en stor förebild i matsverige. Det blir gott, riktigt gott! Inte undra på att stjärnkrögarna upptäckt hans produkter. Vi fick med oss Munchner Leberkäse och lufttorkat ytterlår. Vill du handla på ett ställe närmare dig än gårdsbutiken så är Rekoringarna i Uppsala och Enköping ett alternativ. Kristoffer levererar även till Stockholm varannan vecka.

Längst österut i området, vid vägs ände, hittar vi Bergets Gård pasta & bröd. På en gavel i den gamla ladugårdsbyggnaden haspar vi av en liten dörr och förser oss själva ur den välfyllda frysen. Det ska nog hinna tina till morgondagens lunch. Vi tog ett ekologiskt valnötsbröd och några kanelbullar till fikat. Betalar gör man med Swish, som på de flesta platser. Ibland bakar Oliver pizza för avhämtning. Vi har förstått att den är sanslöst god och hoppas kunna pricka in en pizzautlämning vid nästa besök.

Dags för nästa ysteri; Skogsbackens ost. Marih & Ramon är ett ambitiöst par som 2010 sadlade om till att bli ostproducenter. På en åker i sydläge har de ”planterat” en stor solcellsanläggning, så nu drivs deras kylrum och mejeri med egen el. Kul att se. Det breda sortimentet säljer de till restauranger och konferenshotell. Bland kunderna finns bl a Långbro värdshus och Thoresta Herrgård. För oss vanliga dödliga har de en gårdsbutik. Efter att ha smakat oss igenom sortimentet valde vi en grönmögelost, en Lille Don och en Don Ramon till vår picknick.

Ingen trängsel. Vi lyckades äta ute varje dag

Till i vintras drev Marih & Ramon också Salnecke Slottscafe på andra sidan Lårstaviken, alldeles öster om Örsundsbro. Nu är det Jörgen och Jessica som står för ruljangsen. Här passade vi på att äta lunch, även om vi var rätt mätta efter all provsmakning på förmiddagen. Salnecke är ett utmärkt ställe att stanna och luncha vid. Cafét är inrymt i slottets gamla ladugård. Utsikten är fin och det finns många luftiga uteplatser att sitta på.

Resta gård får ni inte missa, sa dom som visste till oss. Det är en ambitiös satsning på att bygga en småskalig, ekologisk gård med olika sorters djur av gamla lantraser. De har även grönsaksodling. Hit åker skolor och förskolor på besök. Vi väntade oss en ”nära ko- och gris- och lammupplevelse”, men på väg dit öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner. På Resta är de flexibla, så istället för en djurupplevelse fick vi en smakupplevelse i deras café i den gamla kvarnen tvärs över vägen. Vi provade mjölk och fil ”to die for”. Till picknicken dagen efter fick vi med både mjölk, fil, yoghurt och chokladmjölk. Smaskens!

Det är nu Helgonet kliver in på arenan.

Lyssna på den välkända signaturmelodin.

Helgonet, Simon Templar, är känd från TVs barndom och gick som serie mellan 1962 – 69. Här tränade Roger Moore på att vara tuff TV-agent långt innan han blev James Bond. Och så körde han en vit Volvo P1800, vilket vi svenskar var mäkta stolta över.

Vi har fått låna vår P1800 av Mats i Enköping. Vilken generös handling, att låna ut sin lilla pärla från 1965 till Vintagemannen. Bilen passade utmärkt till vår tradition att resa med gamla guideböcker och vi fick gräva en stund i vår egen garderob och rekvisitaförråd för att få ihop tidtypiska kläder och attiraljer från tidigt 1960-tal.

Här står vi utanför Örsundsbro bio. Den invigdes 1925 och blev en sådan succé att den byggdes ut i flera omgångar. Som mest fanns 200 sittplatser. Men 1961 var det roliga slut. Kommunikationerna till Uppsala hade blivit bättre och dessutom satt folk hemma och såg på TV så bion lades ned. Fast bara tillfälligt, för 1987 tog en grupp entusiaster sig an uppgiften att renovera och återställa biografen. Sedan 1992 visas film där igen. Den är nu Sveriges bäst bevarade biograf från 1920-talet.

Den gamla Garbo-affischen låg kvar på vinden.

Eldsjälen och docenten i ekonomisk historia vid Uppsala universitet Göran Ulväng visade oss runt och berättade att huset först byggdes som snickeri av Edvard Johansson, men att sonen Elis med stort filmintresse övertygade farsan om att flytta ner snickeriet (som nu är museum) i källaren och låta filmens förtrollade värld ta över där uppe. Filmerna kom med den ambulerande maskinisten kallad ”Bio-Paul” som hade projektorn med sig. Den allra första filmen som visades var Fyrtornet och släpvagnen. Publikrekordet har Kalle på Spången med 473 betalande. De körde filmen gång på gång tills kön var slut. Föreningen gamla bion i Örsundsbro står nu för verksamheten. I dessa Coronatider har de ställt in sommarens biokvällar. Ingen bio = inga intäkter, så stöd en föreningens kulturgärning genom att bli medlem i den eller donera pengar till renoveringsprojekt. Kolla föreningens hemsida.

Helgonet och TV:n blev bions död. Den lades ned samma år som P1800 lanserades.

Efter denna upplevelse fräste vi vidare till Wiks slott, en borg med ursprung i 1400-talet, där vi både åt och sov gott. Men mer om det i nästa blogginlägg som också kommer att handla om de medeltida kyrkorna som det kryllar av här i bygden. Vintagemannen Albertus Fluctor ser fram emot de drastiska målningarna av den berömde Albertus Pictor.

Du har väl sett våra tidigare blogginlägg från Fjärdhundraland? Det har blivit tre stycken redan. Kolla gårdagens naturupplevelser här.

Vintagemannen är ännu flitigare på Instagram och Facebook. Följ oss gärna där också.

Tredje dagens rundtur i jakt på mat

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Repris från hemester 2020: Med fåglar och vintage i kikar´n gav vi oss iväg

12 juni, 202112 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Vi fick en verklig rivstart i Fjärdhundraland; först en av Sveriges finaste fågellokaler, sen fick vi låna en Volvo P1800 och så avslutade vi dagen i en vintagebutik i världsklass. Hör här.

Vi hör till dem som gärna kör ”gamla vägen”. Det är trevligare att glida fram i sakta mak på krokiga små vägar än brumma fram i omänsklig fart på motorvägen. Från Stockholmshållet kan du svänga av på gamla Riks 13 vid Bålsta. Dit tar det inte ens en timme. Det första du då möter i Fjärdhundraland är Upplands minsta kyrka, Yttergran. Den är från 1100-talet och så liten att en normalstor kista inte får plats i koret.

Med en rulle Agfacolor och en mockajacka är en resebloggare beredd på allt.

Gå ut och ät. Köp din matsäck.

Det finns många små idylliska butiker och caféer i Fjärdhundraland, Sussis t ex.
.

Lagom på vägen till förmiddagens utflyksmål, Hjälstavikens naturreservat, stannar vi på Sussis Gårdsbageri för att proviantera. Picknicklunch är ett bra sätt att undvika trängsel i dessa tider. Sussies bröd & kakor är kända över hela Fjärdhundraland, och det förstår vi. Utbudet passar en vintageman, det är surdegsbröd, knäckebröd och så ”äldre sorters kakor” som rulltårtor och småkakor. Sussie har bakat i hela sitt liv, som barn tillsammans med mamma & farmor och senare i livet på flotta kursgårdar. 2011 öppnade hon eget bageri hemma på gården och 2018 ett café i några av husen. Vi fyllde ryggsäcken med mackor och andra godsaker och fick termosen fylld med kaffe.

Vem skjuter svanar här?

En jättefint rastställe, inte bara för fågelskådare

I vår guidebok Vad ska man se i Uppland från 1961 står det att: ”Hjälstaviken är en fågellokal i rang med Tåkern”. Naturreservatet har mycket att erbjuda, både för erfarna ornitologer och för en Vintageman som på amatörers vis delar in fåglar i tre kategorier; rovfåglar, sjöfåglar och pippifåglar. Vår guide, den erfarne ornitologen Mats Brisegård, som känner Hjälstaviken som sin egen ficka, bjöd oss amatörer på en ljuvlig naturvandring i det fina försommarvädret.

Hjälstaviken ligger nära Ekolsunds slott. Gustav III besökte ofta Ekolsund. För honom var det en fridens ort, där han kopplade av med en liten utvald hovkrets. I naturreservatet ligger hans favoritställe för brunch, Parnassen. Den är egentligen en jaktpark från 1600-talet anlagd enligt fransk modell, med nio siktgator som strålar ut från en mittpunkt med utsikt över sjön. Om skytten stod på kullen i mitten var det garanterat träff när drevkarlarna föst fram viltet. Gick det inte på första försöket så fanns det ytterligare åtta gator att skjuta i. En annan kung, Oscar II, brukade jaga knölsvan från en flatbottnad eka ute i viken. Ett privilegium som bara kungen hade.

Här stod jägarna och kunde skjuta ner i siktgatorna.

Blandad natur att vandra i: ädellövskog, barrskog, ängar och vass. Mycket vass. Bara 8 km runt hela sjön.

Hjälstavikens naturreservat är väl anpassat för turister. Det finns skyltar, fågeltorn och en lång spång genom vassen för att man ska komma fåglarna nära. Men som Vintagemannen alltid har sagt; fåglar ska man lära sig med öronen, inte med ögonen. Det är fantastiskt att gå där med en expert som hela tiden säger; Hör ni, en sävsångare, och där en rörsångare. Det är ju lite svårt att upptäcka de små kamouflagefärgade fåglarna ute bland vasstråna.

Längst ute på spången finns ett gömsle under tak där du kan hänga med din kikare eller teleobjektiv för att ”skjuta” egna svanar, tranor, gäss, tärnor eller sångare, allt medan den bruna kärrhöken svävar över ditt huvud. Trodde du att det bara är Hornborgasjön som bjuder på ett skådespel med tusentals rastande fåglar? Då har du fel. I Hjälstaviken stannar både tusentals tranor och ännu fler gäss.

Bästa stället att parkera är vid Parnassen, men om du enbart är ute efter ett bra picknickställe så parkera vid Jungfrulunden och gå en liten promenad upp på Kvarnbergets topp. Därifrån har man en vidunderlig utsikt, ända till Enköping faktiskt. Vi satte oss ner och åt vår picknick på berget. En sällsynt bra plats för en lunch. Och så ett sista tips – glöm inte kikaren!

Enköping -närmare kommer du aldrig

Efter lunchen styrde vi mot Enköping – Sveriges närmaste stad. Inom en radie av 12 mil bor nästan en tredjedel av Sveriges befolkning. Det var i Enköping vi fick låna en Volvo P1800 av en annan Mats. Så generöst och modigt att låna ut sin raritet. Vintagemannen försäkrade att han är bättre på bilkörning än på fåglar. Får man låna en så tjusig bil gäller det att vara ståndsmässigt klädd – så vi bytte mockajackorna mot kavajer.

Ska sanningen fram är det bara en Volvo Amazon i frän kostym. Ingen sportbil direkt.

Sportkänsla. Med spaken till höger lägger man i överväxeln. Den behövs på landsväg.

Under 1400-1500 talet var Enköping en viktig handelsstad. Mycket av den staden har brunnit upp – senast det brann rejält var 1799. Under 1800-talet blev staden känd som Pepparrotsstaden eftersom den var en av de städer i Sverige där man odlade mycket pepparrot. Nu är Enköping parkernas stad. I staden finns 17 idéträdgårdar, till glädje för varenda villaägare, sommarstugeägare och balkongodlare som vill inspireras för att sedan susa runt mellan handelsträdgårdarna i Fjärdhundraland och förverkliga sitt trädgårdsprojekt. Turistbyrån i stan brukar ha guidade turer runt trädgårdarna, men i år är de pga Corona inställda. Vi hoppas på ändring.

Trädgård, pepparot samt café

Mitt emot turistbyrån ligger två små pittoreska hus. Ett av dem var tidigare tingshus i Torstuna, men flyttades till Enköping efter branden 1799 för att bli bostadshus.

I det ena huserar Pepparotsstadens trädgård och hantverk som saluför trädgårdsprylar, växter och hantverk. Den drivs av Lena Månsson och Elisabet Lind. Lena var med och startade trädgårdsmästarutbildningen i Enköping och Elisabet har guidat besökare i Enköpings parker i över 20 år. Butiken är värd ett besök och om man hör med dem kanske de kan ordna egna trädgårdsvandringar i sommar.

I det andra huset finns Café Samt. Där fikade vi. Lia som driver Samt har en väl genomtänkt matfilosofi och allt är lagat från grunden. Vintagemannen har bara ett ord; smaskens! På ovanvåningen driver hennes man Tommy musikaffär full med akustiska gitarrer. Innan vi lämnade cafét kom vi överens om att vi skulle komma tillbaka dagen efter och få en liten middagslåda med oss.

Vintage tur och retur

VintageQs byxor från Hettemarks guldålder har hittat hem igen.

För en vintageintresserad dam är Hettemarks ett känt varumärke. Här syddes kappor och damkonfektion ända till 1985. En ny modern fabrik byggdes 1944, men nu är den kraftigt ombyggd till bostäder. Vi avsatte definitivt för lite tid i Enköping så vi kommer snart tillbaka.

Tag din stol och gå

Ut på vägen igen, västerut förbi Hummelsta, och nästan vid gränsen mot Västmanland ligger Broby gård. Vill du äta eller fika och sen köpa med dig den antika stolen du sitter på är det här du ska rasta. Du kan förresten köpa med dig hela bordet, tallrikarna och glasen också. Eller några andra av alla de prylar som de säljer inne i den gamla ladugårdslängan.

Vintagemannens hovleverantör

Dag 1 avslutades på ett av Vintagemannens favoritställen – Lata Pigans vintagebutik i Vela. Den är en av de bästa i hela Sverige, ren världsklass. Maggan som driver stället är gammal ”textilare” från Konstfack. Hon har hållit på länge och har med expertögon köpt på sig en fruktansvärd massa vintagekläder från alla årtionden. Inte undra på att rekvisitörer från filmbolagen åker hit och köper på sig inför nästa säsong av Vår tid är nu, eller vad det kan vara.

Gissa om vi hittade nåt den här gången. Jo, lite smått och gott; en skräddarsydd kostym, ett par golfbyxor, två par dambyxor, en sportjacka, en toppluva, ett par vantar, flera skjortor, en tweedkavaj samt en färgglad sextiotalstermos.

Lika imponerande är hennes lager av tyger från 1900-talet. Säger dig namn som Viola Gråsten, Sven Fristedt, Elsa Gullberg, Vicke Lindstrand, Stig Lindberg, Verner Panton, Marjatta Metervaara, något så förstår du. Till Maggan kommer utställare från hela landet för att låna eller köpa tyger.

I smedjan finns det gott om plats för fem sömmerskor åt gången

Bara 3 km fågelvägen från Lata Pigan ligger Teda Art Project . Här kan du förverkliga din dröm och sy en 50-talsklänning, eller en i 70-tals modell, eller pröva på en remake med Eva Karlsson som handfast stöd. Klänningssmide kallar hon det, eftersom hon håller på i sin fars gamla smedja. Så vill du inte susa runt på vägarna i Fjärdhundraland så åk på ett corona-säkrat 2-dagars kollo med dina bästa vänner.

Om du inte redan har ”det där tyget” så åk först till Lata Pigan och köp ett fräsigt tyg.

Den första dagens kväll avlutades med en utsökt middag hemma hos Lata Pigan och sen körde vi direkt till vårt första boende – hästgården Jädra Gård alldeles norr om Enköping. Där fick Vintagemannen gosa med en häst, gamla Zelma som är 20 år och stallets Grand Old Lady. Men mer om det i nästa bloggpost.

Om du vill fara i våra hjulspår i Fjärdhundraland

Har du läst vår första bloggpost om Fjärdhundraland? Där får du en överblick.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Favorit i repris: Naturupplevelser på två ben och på två hjul

5 juni, 20215 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Natur, Resor

Här kommer det andra inlägget från vår resa i Fjärdhundraland 2020.

Den som förstår charmen hos enebackarnas och lerslätternas, runstenarnas och gråkyrkornas Uppland trivs förträffligt på och omkring de lugna och lagom kuperade vägarna mellan länsväg 262 och riksväg 12. Kombinationerna kan bli många, men mest givande är kanske färden mellan Skattmansölandets skogsbryn och den mjukt formade dalsänkan kring Örsundaån där man tom följer en sjöstrand och vidare längs Vånsjöåsen till Härnevi. (Ur STF Vad ska jag se i Uppland, 1961)

Var det den här rackaren som väckte oss i morse?

Vi bodde på lantgård den första natten. Hur funkar det? Måste man sova på höskullen som Rasmus på luffen? Nix, att bo på Jädra gård är som att bo på hotell men betala för vandrarhem, fast med en levande väckarklocka utanför knuten. Vilken osis att Vintagemannen inte äter ägg till frukost, för färskare än såhär kan det inte bli. Annars är det hästar och dressyr som gäller. Jädra har ett stort stall och ridhus där de håller professionella dressyrutbildningar. Som den erfarne hästkarl Vintagemannen är gick han resolut fram till Zelma, ett erfaret sto på 20 år. Hon hade varit med om värre, det märktes. Lojt log hon mot oss på hästars vis och böjde sig sen ner igen för att äta mer av försommarens friska gräs. Utöver hönsen och hästarna finns naturligtvis en traktor att gosa med. Vintagemannen avböjde en provtur. Han kanske trodde att sportbilskänslan skulle utebli.

I gamla Ryttarbostaden finns två fina lägenheter – vi sov på loftet.

Kan man åka hit bara för naturen?

Den här dagen ska ägnas åt naturupplevelser i Fjärdhundraland. Men först måste vi proviantera picknickmat till lunchen. Vi slingrade oss fram på småvägar genom det vackra landskapet till Landsberga gård mitt i Örsundaåns breda dalgång. För hundra år sen kunde man fara med båt dit, och sen skeppade de färsk mjölk ända till Stockholm.

Landsberga gård är ett ställe med anor. I Vad ska jag se i Uppland (1961) står den omnämnd som kungsgård med koppling till de medeltida ärkebiskoparnas Lagundsberg. Byggnaden som finns där idag blev färdig 1801 som boställe åt översten vid Upplands regemente. Det är ett pampigt hus som gjort för fest. Mitt i det kvadratiska huset ligger en stor balsal med två våningars takhöjd med ljus från en lanternin. Här får man ta i om man ska slå klackarna i taket. 1969 blev Landsberga gård byggnadsminne.

Idag är Landsberga en arrendegård i fjärde generationen under Statens Fastighetsverk. 1888 flyttade Henrik Sandqvist in och det är fortfarande familjen som driver. De är specialiserade på ägg och spannmål. Gården har också en stor och fin butik med café. Här säljs lokala hantverks- och matprodukter och närvärpta ägg och eget härmalet mjöl. Jo, de har faktiskt en egen stenkvarn och mal sitt mjöl på gården. Vi passade på att hamstra flera kilo av olika sorter till vårt projekt Vintagemannens mat. Även idag fick vi ryggsäcken fylld med go´saker. Deras specialitet är äggmacka med räkor. Den valde vi.

Du ser Nysätra, Fröslunda, Biskopskulla, Långtora, Simtuna, Fröshult och Torstuna härifrån. Det hörs att det är urgamla namn på socknarna.

Från kullen bakom mangårdsbyggnaden, som troligen varit en tingsplats och offerplats under hednatiden, har man en milsvid utsikt åt alla håll. Man ser sju kyrksocknar härifrån. Det säger inte lite om hur storslaget landskapet i Fjärdhundraland kan vara.

En folkskolelärares demonstrationsobjekt

Målet för vår vandring och lunch var Vånsjöåsens naturreservat. Det ligger längs Upplandsleden, som förresten firar 40-årsjubileum i år. ”Vånsjöåsen är alltför litet känd, men sällan finner man ett åskådligare exempel på en rullstensås och getryggen med sin fasta mark och sin fria utsikt är dessutom en utmärkt rastplats”. Det STF skrev 1961 stämmer fortfarande.

Att vandra på Vånsjöåsens rygg var för Vintagemannen att förflyttas till barndomen. Pappa folkskoleläraren skulle kunna ha gått omkring med lille Ingemar och berättat om istidens rullstensåsar, om järnålderns gravfält eller om backsippor och enebackar. Och om landhöjningen i Uppland som blir speciellt tydlig från åskrönet.

Vi bredde ut vår bilfilt i skuggan av en hög enebuske och njöt dagens matsäck. Sen lade vi oss ner och pustade i värmen. Vintagemannen var vi det här laget ganska varm, för att inte säga svettig, eftersom han dagen till ära iklätt sig en nylonskjorta från 60-talet.

Vi tänkte att vi skulle följa leden norrut en bit, men vi njöt så av picknicken att vi hamnade i tidsnöd och fuskade genom att ta bilen några etapper. Efter 5 km skiftar landskapet karaktär. Det blir både skogigare och backigare och när man kommer upp till Skattmansöådalen finns det tom en slalombacke. Vi fick verkligen lust att vandra en mycket längre sträcka på Upplandsleden, Det gör vi nästa gång vi kommer.

Roliga runornas rike

Ingen rundresa i Fjärdhundraland utan runstenar. Uppland är runstenarnas hemvist på jorden. Vid Altuna kyrka, nära riksväg 70 mot Sala, finns en sten med en rolig ristning på ena gaveln. Den föreställer guden Tor när han har fångat Midgårdsormen med ett oxhuvud som bete. Han har hammaren beredd för att slå odjuret och tar i så att han trampar foten rakt genom båtens botten. En bild från cartoon-konstens vagga.

Efter runsten kommer te. Det är sedan gammalt. Så det blev ett besök hos Mats & Ylva som bedriver Pekoe tehandel i den fd bybastun alldeles intill den medeltida Österunda kyrka. I det gamla omklädningsrummet har de en liten butik. Nu ska sägas att de säljer via nätet, men den charmiga butiken öppnar de enligt överenskommelse. De hade tröttnat på alla tråkiga tepåsar och blommiga teblandningar och ville dricka te med rena smaker. Så 2009 började de importera ekologiskt te från små producenter. Sånt de själva tycker om och på den vägen är det. Mats säger att det här är te som passar stofiler – var det därför Vintagemannen fick en mysig teprovning i deras trädgård?

Vad säger du Jana, borde vi köpa en raggarbil? Kläder har vi ju redan.

Ett sista stopp gjorde vi innan vi styrde mot övernattning. Någon kilometer från Altuna kyrka hittade vi otippat Jana Hemlin och Essibellas Rockabilly- & Vintageaffär. Hon har hela butiken i en gammal buss, som hon fick på köpet när hon bara ville köpa själva ratten. Nu är en tredjedel av bussen inredd som husvagn och bakre delen som en butik. Sen åker hon och maken runt på veteranbilsfestivaler och säljer kläder som passar till gamla raggarbilar.

Svårt att finna en bekvämare cykling

Tillbaka till naturen! Vi måste ju också testa hur det är att cykelsemestra i Fjärdhundraland. Företagarföreningen har ett antal hyrcyklar och de säljer hela cykelpaket. För den som har egna cyklar finns flera turförslag på Fjärdhundralands hemsida. Så vi tog en tur i landskapet runt Härnevi och kan konstatera att det inte är många uppförsbackar i den här delen av landet. De sjuväxlade cyklarna behövde aldrig bekänna färg. Att cykla i sakta mak på slingriga vägar är verkligen ett utmärkt sätt att ta sig runt i Fjärdhundraland.

Vi glampade i brunnen för natten

Vårt slutmål för dagen var övernattning i lyxiga och bekväma tält på Gyllene Brunnens glamping. Gården har sedan många år specialiserat sig på olika event för grupper, men på senare år är det mest stora bröllop som gäller. Den gamla höskullen är en stor festsal och på logen har de nu också inrett en kyrkliknande sal för själva vigslarna också. Romantiskt så det förslår! Synd för dem att bröllops- och konferensbranschen fullständigt har gått i stå nu under coronapandemien. Men kul för oss turister att de inte är fullbokade hela sommaren.

Stora festsalen på höskullen i väntan på nästa bröllopsfest

Här lyxcampade vi. Vi hade fixat middag från Café Samt i Enköping dagen innan. Afrikanskt med mycket grönt och rotfrukter. Ungnsbakat och marinerat med fina kryddblandningar. Fräscht, jättegott och lätt att värma. När man glampar har man tillgång till samma kök och porslin som används vid bröllop. Vi dukade upp en riktig festmåltid alldeles bredvid bubbelpoolen. Sen avslutade vi kvällen med ett glas bubbel i bubblet och såg solen gå ner över fälten. Efter det somnade vi ovaggade i de sköna resårsängarna.

Dagens rundtur

Har du sett våra två första blogginlägg från vår svemester i Fjärdhundraland? Annars hittar du dem här. Först en helhetsöverblick när vi gled runt. Sen dag 1 med fåglar och vintage i kikarn.

Du kan också följa oss på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Repris: Vi gled runt på upptäckarfärd i Fjärdhundraland

30 maj, 202130 maj, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Livsstil, Mat och sånt, Resor

För precis ett år sedan for vi på rundresa nordväst om Stockholm. Under några dagar kommer vi nu att köra våra resereportage i repris. Det här var ett betalt samarbete med Fjärdhundralands ekonomiska förening. Men berättelsen är lika ärlig ändå, för resan innebar att vi blev så förtjusta i området att vi sålde vårt hus på Österlen för att flytta hit. Den 18 juni går flyttlasset. Då inleds en ny epok: Vintagemannen Country Life. Läs här vad vi fann:

”Uppland tillhör kanske inte de mest natursköna landskapen om man undantar Mälardalen. Det är till största delen kargt och hårdflörtat. Ur arkeologisk-historisk synpunkt är landskapet ett av de rikaste. Det finns knappt en by som inte har sitt eget gravfält från hedentiden, inte en höjd utan spår av gammal bebyggelse. Därtill kommer att Uppland ensamt har fler runstenar än de övriga landskapen tillsammans. Här låg landets religiösa och politiska centrum vid tiden för kristendomens genombrott.” På det här sättet introducerar Jan Fridegård Uppland i Allhems bildverk från 1964.

Det där är orättvist, för vi har upptäckt ett riktigt lättflörtat landskap bara någon timmes bilfärd från Stockholm och Mellansveriges större städer. Vi förstår att de fick Stora Turismpriset 2019.

Men när vi fick inbjudan till ett samarbete om ”svemester” i Fjärdhundraland blev vi först lite tveksamma. Ska vi ge oss ut och resa i corona-tider? Mer om detta nedan, men först måste vi säkerställa att du vet var det förlovade Fjärdhundralandet ligger.

Vi kom inte längre än till Altuna. Men Fjärdhundraland sträcker sig lite längre norrut.

Om du som Vintagemannen utgår från Stockholm åker du riksväg 13 åt nordväst ut ur stan. (E18 heter motorvägen visst idag. Men vem vill åka motorväg när gamla vägen finns kvar?) Du kommer ganska snabbt till Bålsta. Där börjar det, och fortsätter sen till Enköping och vidare nästan ända till Västerås. Fjärdhundraland sträcker sig från Mälaren och upp till Heby. Det är det fjärde hundradet i Uppland alltså. Ett hundrade är ungefär samma sak som härad och har varit ett begrepp i minst 800 år. Området skulle hålla en krigshär med hundra man i beredskap enligt lagen.

Tänk vad en frän bil framför Wiks slott kan göra. Både P4 Uppland och SVT Uppsala for ut med var sin reporter för att intervjua oss. Du kan lyssna på radiointervjun här.

I fyra dagar har vi åkt runt på små slingriga vägar för att upptäcka Fjärdhundralands rika utbud av lokal mat, kulturupplevelser, vackra natur och rika historia. Här kan man vandra, cykla och som sagt fara runt i bil. De breda ådalarna bjuder på vackra vyer. Det finns trevliga boenden. Gårdsbutikerna ligger tätt och det finns till och med en vintagebutik i världsklass.

Vallgarns mejeri är en av dem som småskaligt gör goda ostar. Det är en förhöjd shoppingupplevelse att handla direkt av producenten.

Häng med på vår svemester som doftar av bilsemesterns guldålder från tidigt sextiotal. I kommande bloggar berättar vi om allt vi upplevt och om alla nya intryck. Här får du bara en snabborientering. Så spänn fast trepunktsbältet, på med bilhandskarna, ratta in Sveriges bilradio. Här kommer vi i en Volvo P1800 från 1965.

60-talets sommarlov var oändliga och jag fick en Instamatic från Kodak

Ingenstans i Sverige finns så många målade medeltidskyrkor

Rikt kulturlandskap. Runstenar och kyrkor ligger tätt. Från Landsberga gård kan man se sju socknar! Nästan bakom varje krök ligger en medeltidskyrka, ofta med dramatiskt sedelärande målningar av Albertus Pictor från 1400-talet. Den som vill lära sig mer om runstenar och hällristningar har rika möjligheter att förkovra sig.

Skön natur. Det löper flera långa ådalar genom Fjärdhundraland. För tusen år sedan stod vattnet högre och vikingaskeppen kunde segla långt in i landet. Mälarens gamla botten är nu odlad mark och det öppnar sig vida vyer i landskapet. Inte lika storslaget som fjällen eller havet, men trevligt och mysigt. I stora delar av området betyder det att det inte finns så många uppförsbackar. Perfekt för en cykelsemester på småvägarna i landskapet. Det finns flera cykelleder på hemsidan. Det finns flera naturreservat att vandra eller rasta i och Upplandsleden bjuder på fina och lätta vandringar. En av våra favoriter blev Hjälstaviken. Ett eldorado för flyttfåglar och fågelskådare, men även en storslagen naturupplevelse för alla.

Mysiga boenden. Vi bodde tre nätter här; ett slott, en hästgård och en glamping, dvs lyxigt tältliv med resårsängar och bubbelpool. Kolla utbudet på Fjärdhundralands hemsida. Snabba på att boka. Det kan ju bli fullt i sommar.

En matdestination. Vintagemannen har sommarställe på Österlen. Vi är bortskämda med god mat överallt. Fjärdhundraland kan väl ändå inte mäta sig med Skåne? Men häpna blev vi. Det finns gott om bra mathantverkare här. Det bakas bröd, ystas ostar, produceras charkuterier och odlas grönsaker i småskaligt format överallt. Här finns höns och kor och grisar och hästar och getter. Och ambitionen är ofta hög.

Gamla guideböcker + aktuell info på nätet

Nästan allt som står i gamla guideböcker stämmer fortfarande. Och det är mer målande beskrivet än i dagens snabba tio-i-topp-listor för turister

Du som följt Vintagemannens resor vet att vi alltid reser med gamla guideböcker kompletterat med information från nätet. Den här gången utgick vi från STFs ”Vad skall jag se i Uppland” från 1961 plus en bunt guider och kartor från bilsemesterns guldålder, dvs tidigt 60-tal. Vi har dammsugit antikvariaten. Informationen på nätet då? Fjärdhundraland har en utmärkt hemsida med massor av information, med allt från förslag på cykelturer till tips om mat, boende och upplevelser. Besök den!

*Vad är en passande outfit i en P1800 från 1965? Vad hade Helgonet valt?*

Hur ska vi få in all packning i en Volvo P1800?

Vintagemannen brukar ju vanligen åka tåg, men Fjärdhundraland är svårt att uppleva från tågfönstret. Det krävs nästan cykel eller bil. I Corona-tider är det dessutom nödvändigt att en 60+ och en 70- även funderar på säkert resande. Så det blev bil och inte vilken bil som helst, utan en Volvo P1800. Tyvärr har vi inte någon sådan, så denna pärla har vi fått låna av Mats i Enköping. Vi hade den i två dagar. De andra två dagarna körde vi omkring i vår vanliga VW Golf. Det är lika bra att bekänna det med en gång.

Mötesplatser var vanliga på 60-talets bilsemester. Här finns de kvar på de smala vägarna.

Funkar vår resa som en ansvarsfull svemester i coronans tid?

Folkhälsomyndigheten skriver: Här är några saker som alla kan göra.

Stanna hemma även om du bara känner dig lite förkyld.
Tvätta händerna ofta med tvål och vatten i minst 20 sekunder.
Håll avstånd till andra både inomhus och utomhus.
Håll avstånd till andra på bussen, tåget, tunnelbanan, spårvagnen och andra allmänna färdmedel.
Undvik fester, begravningar, dop, kalas eller bröllop.
Håll avstånd till andra på idrottsplatser, badhus och gym och undvik att byta om i allmänna omklädningsrum.
Res inte i rusningstid om du kan undvika det.
Res bara om det är nödvändigt.
Är du 70 år eller äldre är det extra viktigt att du begränsar dina sociala kontakter och undviker platser där människor samlas.

Det var väl bara punkt 8 som skavde. Vi har ju tränat på handtvätt och social distansering i nästan tre månader nu. Men kan en semestertripp klassas som nödvändig? Njae, för själen kanske efter en lång vår. Så kommer nog många att känna; vi måste få ut och röra oss lite i sommar. Få komma bort och uppleva något annat. Så vi beslöt att testa närturism 1 – 2 timmars bilresa från hemmet. Går det att resa och samtidigt hålla smittrisken nere? Vi är ju ändå 60+ och 70-.

Nå, funkar det? Svaret är ja, i Fjärdhundraland går det. Alla lokala näringsidkare vi har mött är noga med att vi ska hålla distans. De har ordnat med extra stora uteserveringar eller säljer picnicmat. Alla har handspriten framme och förmanande skyltar uppe. Vi har inte känt oro för ökad smittrisk någonstans. Men det gäller ju att vara försiktig själv också. Vi hade en stor flaska handsprit med i bilen som vi använde efter varje stopp. Dessutom är Fjärdhundraland nära – om det skulle vara fullt är det inte mer än 5 minuter med bil till nästa ställe.

Häng med Vintagemannen

Har du upptäckt Vintagemannens blogg? Vi har berättat om våra tidigare resor i tidigare inlägg. Följ oss också på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi i stort sett varje dag.

Matsäcken vi fångade hos Sussis Hembageri och åt sedan upp den på berget vid Hjälstaviken. En perfekt kombination för att undvika trängsel. Vi fick tom vår termos fylld hos Sussi.

Vi driver också Vintagemannens mat. Där skriver vi just nu om mat och matlagning under krisåren på 1940-talet. Inte visste vi i januari när vi började att vi så snabbt skulle få en ny kris. Vintagemannens mat finns också på Instagram och Facebook som egen rubrik.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Om några dagar kommer en ny bloggpost.

Varifrån fick 50-talets husmor inspiration? Jo, husmorsfilmer, provkök, kokböcker och burkmat!

29 april, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Arketypen för en inspirerad husmor på 50-talet; VintageQ i fint förkläde

Snabbt och lätt skulle det gå. Mer piff med halvfabrikat än gedigen matlagning från grunden.

På 50-talet blev hemarbete ett yrke. Kvinnan skulle vara ledare för hemmet och se till att barn och man fick det de behövde. För att förkovra och inspirera lanserades Husmorsfilmerna. ICA och KF startade provkök och gav ut kokböcker. Halvfabrikat och djupfryst slog igenom. 1950-talet var sannerligen ett omvälvande årtionde för matlagning och matvanor.

husmorsfilmer – ett äventyr i vardagen

Vintagemannen minns hur han som barn fick följa med mamma på bio. Han häpnade över alla blanka pastellfärgade hushållsattiraljer i filmerna. Det var lite amerikansk känsla i dem. Han minns också att en gång fick vi en liten present med oss hem. En rostfri liten karott, eller möjligen assiett, av den då välkända firman Nils-Johan. Eller var det möjligen Nils Johans Glada Köksparad? Hur som helst, vart tog Nils-Johan vägen? Han som var en sån marknadsgigant under den här tiden.

1951 kom den första husmorsfilmen, Fru Plotter och fru Planer. Mellan 1952 och 1976 kom sedan filmer vår och höst. Varje film bestod av ett antal kortare avsnitt som handlade om mat, inredning och bostaden men också om kläder, hälsa och utseende. Dessutom innehöll filmerna information om allt från tekniker för städning och matlagning till tips om fritidsaktiviteter. 1950-talet var tiden före TVs genombrott, och filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 000 och 500 000 åskådare.

På Filmarkivet finns flera spännande husmorsfilmer som lämpar sig för eftermiddagsbio.

COOP och ica tävlade med provkök och kokböcker

Nya produkter och halvfabrikat krävde både kvalitetstester och inspiration i form av recept. Både ICA och KF startade sådan verksamhet under 1940-talet.

KF och ICA hade olika inritning och syn på sin provköksverksamhet. När KF har en klar folkbildar ambition för ökad folkhälsa så samlar ICA in recept från sina kunder och satsar på gott och är mer kommersiellt. Och gott vinner nästan alltid över nyttigt, vilket fortfarande kan ses i kedjornas marknadsandelar och svenska folkets midjemått.

kf provkök i folkhälsans tjänst

1:a-upplagan 1951 – en milstolpe i svensk matlagning

KFs provkök startade 1943 som en underavdelning till Husmodersavdelningen. Provkökets uppgift var att kvalitetsbedöma produkter. 1946 blev Provköket en självständig enhet med Ann-Britt Agnsäter som chef. Hon kom att stanna till sin pensionering 1980. Angsäter gjorde 1949 en studieresa till framtidslandet USA för att få inspiration. Ett resultat av den resan blev Vår Kokbok. Kokboken kom 1951 och blev norm och modell för senare kokböcker. Den var t ex den första svenska kokbok där den fyrdelade måttsatsen (dl, msk, tsk och kryddmått) och stektermometrar användes i recepten. KF provkök har genom åren spelat en viktig roll för folkbildning och folkhälsa, med idéer som att äta nyttigt och spara in på socker och fett. Ann-Britt Angsäter utvecklade tex matpyramiden i mitten av 70-talet. KFs provkök finns fortfarande och heter numera Coop provkök.

ica provkök tar inspiration av husmödrarna

Storsäljaren Sju sorters kakor började som mindre häften med inskickade recept.

Även ICA startade provkök på 40-talet, men med en lite annan inriktning. Provköket fungerade som matredaktion för tidningen ICA Kuriren, som gick från reklamblad till prenumererad tidning 1948. ICA startade även ett förlag redan 1945. Provköket hade en viktig roll på förlaget som medförfattare till förlagets utgivning av kok- och inspirationsböcker. De blev med åren många. ICA förlaget tog hjälp av Sveriges alla husmödrar genom att bjuda in till recepttävlingar. Det mest kända resultatet av just en sådan tävling är klassikern Sju sorters kakor. Den kom 1945. 1950 kom uppföljaren Det bästa brödet, baserat på en baktävling med över 10 000 bidrag. Sviten avslutades 1953 med Nytt på kakfatet som enligt förordet tillsammans med de två tidigare receptsamlingarna ”bildar en hel, allt omspännande bakbok”. I Nytt på kakfatet finns för övrigt receptet på Marängrullar dvs jitterbuggar. När jag kollar mitt ex av Sju sorters kakor från 1952 finns inte det receptet, så kanske såg jitterbuggen som kakboksrecept dagens ljus 1953.

På den tiden var det ruter i ICA

Under det sena 40-talet och 1950-talet fortsatte sedan ICA förlaget att ge ut små receptböcker i serien ICA förlagets köksbibliotek. Inte så sällan utgick de från en tävling där husmödrar uppmanades att skicka in sina recept. VintageQ har koll på åtminstone 12 sådana små häften. 1980 gav ICA förlaget ut Rutiga Kokboken – den kanske är ”the best of” de små rutiga recepthäftena? 2005 tog resan som kokboksförfattande provkök slut och ICAs provkök lades ner.

Barnens kokböcker

VintageQ fick träna på att servera rätt när hennes pappa hade representation i hemmet. Hon har noga strukit under hur man gör rätt i sin bok.

Även barnen fick sina egna kokböcker under 50-talet. VintageQ har ett väl använt exemplar av Per och Pia på hushållskurs, ett häfte med 30 lektioner för barn. Den innehåller allt man behöver veta från att bädda sängen, borsta skorna, duka och servera , koka potatis och laga chokladpudding. VintageQ kommer ihåg hur kul hon tyckte att det var att följa ”lektionerna”. Och vad vuxen hon kände sig.

Effektiv matlagning för kvinnor med ont om tid

Nya produkter för att underlätta matlagningen lanserades och promotades under 1950-talet. Tron på tekniken och framtiden var stor. 1956 lanserade Findus frysta fiskpinnar och kombinerat med en annan nyhet, det industriframställda potatismoset, skapades en klassisk barnfamiljsmiddag. Både Husmorsfilmerna och Husmoderns Kökslamanack är full av både reklam och tips på hur man kan underlätta matlagningen och livet med hjälp av halvfabrikat.

I Snabblagat av Ria Wägner lär Ria ut hur man kan trolla med burkar och paket för att hushålla med det dyrbaraste vi har, tiden. I boken är ingredienserna ”alla de moderna hjälpmedel som står husmodern till buds i form av burkar, djupfryst, kakmixer och andra konserver”.

Lite märkligt är det att när kvinnan var hemma och skötte hemmet på heltid så skulle hon inte laga ordentlig mat från grunden utan öppna en konservburk. Vi är lite besvikna på 50-talet.

Gick femtiotalets husmödrar verkligen på det här?

Vill du veta mer om hur vi tampas med femtiotalets mat under detta år så följer du Vintagemannens mat på Instagram eller Facebook. Och här i bloggen naturligtvis. Vi ses.

Piffig 50-tals påsk

4 april, 20215 april, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Välkomna till Vintagemannens mats påskbord modell 1954. Påsken 2020 gick i kristidens tecken. Påskaftonens traditionella smörgåsbord, som Husmoderns köksalamanack föreslog 1943, bestod av ”ägg eller omelett och uppskuret”. Påsken 2021 går i optimismens tecken. Ransoneringen är över och på 50-talet frossar vi i ägg, marsipan, smör och grädde. Vi åt tills vi var så mätta och så dästa att vi längtade efter Samarin för att överleva.

50-talets påskbord blir omfångsrikt när välståndet växer

Husmoderns kökslamanack ges fortfarande ut. Den första almanackan kom 1933 och den är oumbärlig vid nutidsarkeologiska studier av vad vi äter. I middagsförslagen speglas både mattrender och nya produkter. Om du tillhör dem som någon gång drabbats av idétorka när du ska svara på frågan ”Vad ska vi äta till middag idag?” så ta hjälp av de äldre årgångarna. Det blir garanterat något oväntat nygammalt.

Så vad berättar almanackan om vad svenskarna åt på påskafton under 1950-talet? Under årtiondet utvecklades påskaftonens middagsbuffé från att i början bestå av ett begränsat antal rätter till överdåd i slutet av årtiondet.

1950 är förslaget att påskbordet innehåller två olika lådor på äggstanning, en smaksatt med strömmingsrom och en smaksatt med ost & tomat, en sallad bestående av ansjovisfiléer, ägg, sallad och tomat i majonnäs och så sauterad kalvnjure med det fantasifulla namnet Devil. Och till kaffet Igelkottstårta.

Mot slutet av årtiondet är det ”extra av allt” som gäller. Sillbricka, ansjovis, matjesill, böcklingsallad, kokt ägg, rädisor, tomater, en paj och en låda. Prinskorv och köttbullar har ersatt njuren på buffén. Men tårtan till kaffet är kvar och den ska helst innehålla både smörkräm, chokladglasyr och mandel.

Livsmedelspriserna steg visserligen under stora delar av 50-talet, men lönerna steg ännu mer. 1935 gick 37% av hushållsinkomsten åt till livsmedel. Under kriget 1943 var motsvarande siffra 43%, men under 50-talet sjönk andelen kontinuerligt och 1959 spenderas 31% av inkomsten på livsmedel. Mer pengar i plånboken i kombination med att livsmedelsransoneringen upphört skapade goda förutsättningar för överflöd. Nu ska vi unna oss!

På 50-talet var tilltron till tekniken stor

påskbuffé av 1954 års modell

Så vilket påskbord väljer vi, det begränsade eller det överdådiga? En sak vet vi i alla fall, njuren väljer vi bort, trots namnet Devil.

Efter lite diskussion bestämmer vi oss för 1954 års version. Med ena foten i 40-talets begränsningar och en fot i framtidsoptimismen och överflödet blir det en bra blandning.

När vi googlade på lammnjure fick vi upp hundmat. Då lade vi ner det projektet. Ansjovistårta lät läckrare.

Så på vårt påskbord står, sillbricka, kokt ägg, ost och skånsk böcklinglåda. Den stekta lammnjuren byter vi ut mot en ansjovistårta från 1952. Till kaffet blir det Mannes tårta. Den innehåller mördeg, sylt, mandelmassa, chokladglasyr och smörkräm. En riktig ”extra av allt-tårta” som representerar 50-talet så väl.

det dukade bordet

1950-talets design är känt för att vara formsäker och för sin höga kvalité. När man satte bo köpte man för livet. När Vintagemannen i början av 2000-talet köpte porslin till det då nyinförskaffade sommarstället är det ingen slump att det blev 1950-tal. Finservisen från Upsala Ekeby har det föga upphetsande namnet 5524. Mönstret är designat av Eva Bladh, mest känd för ”Bellis” , och lanserades 1958. Glasservisen heter Sickan och är formgiven av Vicke Lindstrand. Den tillverkades mellan 1945-72. Även den inköpt på auktion för 20 år sedan för ”inga pengar alls”.

att leka med maten

Under 1950-talet leker man med maten. Piffiga uppläggningar, garneringar och matskulpturer kanske är ett sätt för hemmafrun att få utlopp för sin kreativitet och visa sina husmoderliga omsorger. Påsken är inget undantag. Husmoderns Kökslamanack 1954 föreslår denna härliga tupp av morot, citron, gurka och rädisor för att servera oliverna till drinken. VinategQ har verkligen försökt, men hennes skapelse blir inte stabil och eftersom hon inte tycker att man ska leka med maten får vi nöja oss med en bild. Sen får vi fantisera om vilken succé en dylik fågel skulle ha gjort på påskkalaset.

Antingen satsar man på ett riktigt gott coctail-tilltugg, eller så tar man fasta på orden cock och tail

Verkligen fullmatat

Vi erkänner, vi njöt av det sparsmakade och välsmakande påskbordet från 1943 som vi åt förra året. Och vi blev imponerad av både smak och uppfinningsrikedomen vid tillverkning av kristidsmarsipan. Se bloggen.

Men i år blev det andra bullar…

Fast egentligen finns det ingen böckling i Skåne. Där heter det *rögad sill.*

Hela påskbuffén ryms på en bild, ja förutom smör, bröd och ost

Mannes tårta innehåller drygt 300 gram smör, 400 gram florsocker, 175 gram mandel, 3 ägg och så lite annat som kakao, strösocker och mjöl

Efter tårtan blev vi mätta, ja övermätta, för att inte säga påskaftonskoma. Vi orkade knappt resa oss från bordet och duka av. Det hade varit både tidsbesparande och godare med en tårta bestående bara av mördeg, sylt och choklad. Mandelmassan och smörkrämen tillförde mer ”extra av allt” än smakupplevelse.

Femtiotalets påskbuffé levererade definitivt, men det blev mer piff, lättuggat och smör än en njutbar smakupplevelse även om både ansjovisen, böcklingen och sillen smakade gott. Alla rätterna fungerar bra på ett smörgåsbord även idag. Vi saknar de olika texturerna och tuggmotståndet som krigsåren var så bra på att leverera. Det blir så mycket fett, salt och sött att nyanserna försvinner. Kanske saknar vi också begränsningarna. Det är så lätt att lägga upp lite för mycket på tallriken när man kan.

Cocktail, dock utan tupp med gurka och citron

Vill du veta mer om vad vi äter från 1950-talets kokböcker så följ Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Och följ oss gärna på Vintagemannen och Vintageqvinnan på samma gång. Vi ses ett socialt medium nära dig.

Det finns tusentals skäl att undvika syntetkläder och stretchjeans.

28 mars, 202128 mars, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt, Miljö & hållbarhet

Det är med kläder som med god mat. Det blir bättre med bra råvaror och omsorgsfull tillagning. När stjärnkockar intervjuas talar de alltid om de fina råvarorna som en förutsättning för ett gott resultat. De ska vara närodlade, färska, hålla god kvalitet, vara ekologiska, etc. När man läser om kläder kan det hända att det står att det är finaste silke, mjukaste ull, ekologisk bomull eller svalkande linne. Men lika ofta skryter man med att det är stretchig lycra eller goretex som andas eller flieströjor gjorda av PET-flaskor, dvs miljöfarliga plastmaterial. Aldrig hör vi en kock eller livsmedelsindustri skryta med sina tillsatser och E-nummer.

Kläderna du till slut får äta upp

Vad är flies, polyester, elastan och acryl egentligen? Vad händer när du tvättar plaggen? Jo, du släpper ut microplast i naturen som så småningom hamnar i din mat. Värstingarna är flieströjan, acryltröjan och polyester i jeansen och funktionskläderna. Vill du verkligen ha microplast i avloppsvattnet och sen i din mat? Läs vad Naturskyddsföreningen skriver om syntetkläder här och bli djupt oroad.

Ett felköp på en marknad för några år sedan – en tröja i Acryl. Den skulle jag inte ha köpt idag.

Och vart tar plasten vägen när kläderna är slut, dvs trasiga, utslitna eller bara omoderna?

Nu har vi fått skatt på plastpåsar för att haven snart innehåller mer plast än fisk. En miljöförstöring som vi måste få stopp på. Vi har vetat detta rätt länge nu. Kolla artikeln från SVT 2017. Det är inte hållbart med dessa oljebaserade material i kläderna. Modeplaggen kommer vi att få äta upp – rent bokstavligt.

Välj bara naturmaterial

De flesta gamla vintagekläder är gjorda av ylle, bomull eller linne. Silke förekommer också. Olika stretchmaterial började införas under andra halvan av 1900-talet. Innan dess fick det duga med lite töjbar bomullstrikå. Eller välsydda plagg som var formade efter kroppen. Det borde duga nu också.

Ylle håller i århundraden under rätt förhållanden. Bockstensmannens kläder är från 1300-talet. Det finns dräktdelar kvar från Egyptens faraoner. Fullt så gamla är inte Vintagemannens kläder, men jag har en bomullsuniform från 1860-talet som är användbar och ett par linnebyxor från sent 1800-tal i nyskick. Jag har yllekostymer och rockar från 1920-talet och sen massor av plagg från 1930-, 40- och 50-talen fullt brukbara idag. Så är det med bra råvaror. Hur många av dagens plagg i syntetmaterial kommer vi att kunna använda år 2100?

Modern klänning. Bekvämlighet är det enda ledordet. Visserligen i ekologisk bomull. Men vilket påvert skrädderi. En damklänning är idag inte mer än en förstorad T-shirt,

Varför är inte mäster skräddare lika populär som stjärnkocken?

Sen har vi den omsorgsfulla tillagningen. Stjärnkocken är ett drömyrke. Baristan likaså. Att kunna laga god mat ger hög status socialt om man får tro alla matbilder som läggs ut på Instagram. Men hur många står i kö till skräddarutbildning idag? Att skära till och sy en kostym för hand borde väl vara prestige om något.

Så gick det till på 1800-talet. Så går det till idag också. Det finns inga genvägar.

Nä, i istället nöjer vi oss med de enklaste tältformade kläder med raka sömmar. Och eftersom det är elastan i tyget så smiter det åt lika bra som en skräddarsydd dräkt. Knapparna följer med som lösa tillbehör och knapphålen är slarvigt maskinsydda. Och nu har det gått så långt att kostymbyxor sitter uppe med en resår i midjan. Rena barnkläderna.

Kavajslagen är limmade med Vlieselin och inte handpikerade med hundratals stygn. Nästan inget är hållbart längre. Var finns det utsökta hantverket, den omsorgsfulla tillagningen när det gäller kläder. Det är något som bara nördar och handarbetsfantaster håller fast vid.

Vad är hållbart? Limmat eller handpikerat?

Det finns ju kvalitetsmärken, invänder du kanske. Prestigemärken som Prada, Louis Vuitton, Dior och allt vad de heter. Och haute couture finns väl än? Jodå, det finns fortfarande verkligt fina handsydda plagg som visas under modeveckorna i Paris. Imponerande hantverk och enormt dyrt. Men samma märken tillverkar idag skräpkläder och säljer pret-a-porter för snuskiga överpriser om man ser till den tekniska kvalitén. En T-shirt för över tusen spänn. Löjligt, bara för att det sitter ett märke i den. Ta bort märket och 80 kr kanske skulle vara rimligt.

Är det här ”hög sömnad” från världsberömda prestigemärken? Kolla detaljerna noga.

Vi är en grundlurad generation – men lösningen finns nära till hands

Vi köper (alltför) billiga kläder i miljöfarliga syntetmaterial, som är dåligt sydda (ofta under eländiga arbetsförhållanden) och betalar hutlöst för lappen som sitter i kragen.

Varför vill bli så lurade?

Som tur är finns det en enkel lösning. Köp bra kläder second hand och vintage eller gå till småskaliga klädproducenter och skräddare som använder schyssta material. Eller lär dig sy och sticka själv. Valet är ganska enkelt. Vi måste få bort plasten i kläderna.

Tack för idag. Debatten kan vi föra vidare i sociala medier. För du följer väl Vintagemannen på Instagram och Facebook?