Vintagemannens tidigaste matminnen från folkhemmet på 1950-talet

Vi äter femtiotalsmat i år. Det årtionde då Vintagemannen växte upp i Örebro. Vintagemannen hade en mor som lagade sådana köttbullar som inte ens en son kan älska. Jag tror inte hon ville vara hemmafru och husmor. Hon tvingades in i det av konventionerna. När hon var ung hade hon gått på Hushållsskolan Margareta. Där lärde hon sig att laga mat från grunden, sylta och safta och kanske andra husmorssysslor. På femtiotalet kom pulver- och konservburksmat stort, men i Vintagemannens barndomshem lagades det mesta från grunden. Men i total avsaknad av spännande smaker.

Min första egna servis. Rörstrand 1951.

Vintagemannen föddes 1950, på den gamle kungens tid, han som bars till dopet av Napoleon Bonapartes fästmö. (Det är sant. Karl XIV Johans fru, drottning Desideria, hade varit förlovad med Napoleon tidigare, och hon bar den nye lillprinsen till dopet 1860). Gustav V alltså. Vintagemannen var 26 dagar gammal när gamle kungen dog. Det var en fin tid. Sen kunde en ny tid börja.

Jag tog tidigt till flaskan, här vid tre månaders ålder.

Mina allra första matminnen kretsar kring middagar hemma hos mormor och stora salsbordet där släkten samlades några gånger om året. Rätter stod uppdukade på den stora buffén, en sån där i mörk ek med skurna äpplen på dörrarna. Porslinet var vitt med stora rosa blommor på. Jag tyckte att det var jättefint ihop med de glänsande nysilverbesticken. Vad vi åt minns jag inte mycket av, annat än lutfisk på annandagen, men att det var festligt och fint kommer jag ihåg. Det är intressant att notera, att det är måltidssituationerna man minns och inte själva maten. Och så är det väl än idag.

VaRDAGSMAT OCH HELGDAGSMAT

Hemma i familjen var det mamma som skötte köket. Pappa kanske ”hjälpte till” med disken nån gång. Det var middagar med soppa och pannkakor, kokt fisk eller fiskbullar och så köttbullar naturligtvis. Min favorit var stekt falukorv med stuvad spenat, potatis och riven pepparrot. Varje dag fick vi råkost och knäckebröd med margarin. Och alltid efterrätt, ofta kräm eller äppelmos med mjölk. Mjölk var den givna måltidsdrycken.

Det pågick en massiv propaganda för konserver under 50-talet. Området vi flyttade till 1960, började byggas 1954 och hade en sån här fast monterad i skafferiet.

På söndagarna var det stek, eller en gryta, med legymer, sås, potatis och kanske gelé eller inlagd gurka. Jag minns också att jag gillade dillkött när vi fick det. Syrran och jag fick dela på en läsk, Guldus eller Pommac. En delar och en väljer, hette det, så det blev millimeterrättvist i glasen. Pappa drack äckligt vichyvatten. I lyckliga stunder kunde vi få hemgjord glass, tillverkad i det lilla, lilla frysfacket i det lilla kylskåpet. Eller någon dessert som vi lärt oss från Hyland och Karusellen på radion.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1953-07.jpg
När man var bortbjuden gällde det att sitta fint vid bordet och äta upp gröten. Jag gillade mannagrynsgröt och risgrynsgröt men hatade havregrynsgröt.

Det kalla kriget: Du får sitta kvar tills du ätit upp

Jag var alltid tvungen att äta upp maten, hur illa jag än tyckte om den. Jag tvingades att sitta kvar vid matbordet. Maten kallnade och blev ännu äckligare. Det uppstod ofta ett tyst ställningskrig mellan mig och mamma, vem som skulle hålla ut längst.

Barnkalaset på Rynningegatan

På min födelsedag i oktober var det kalas. Jag bjöd några av grabbarna på gatan till kalaset. Och när syrran blev större fick hon också vara med. Ja, och så kom moster och mormor också med en liten peng i ett kuvert.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1958-10-03.jpg
Min åttaårsdag. Vi verkar inte ha fått börja på tårtan än. Vi drack hemgjord saft i sugrör. Då var det fest! Vintagemannen är han med det fåniga flinet i förgrunden. Jag tror att de andra var syrran, Björn, Anders, Christian och Kent. Det kan vara fel, men jag är helsäker på att jag minns Kents telefonnummer fortfarande.

På kalas åt man det ”otäcka först”, dvs bullen. Efter det fick man ett par småkakor. Min absoluta favorit, då som nu, var nötchokladrutor. Sen kom sockerkaka eller mjuk pepparkaka innan man fick börja på tårtan. Det var bara hemgjord gräddtårta som gällde, ofta med konserverade mandarinklyftor ovanpå. Jag hatade köpetårtor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är notchokladrutor-2016-06-15-002.jpg
Nötchokladrutor från Sju sorters kakor var min favoritkaka då som nu

Barnen som matlagare

Femtiotalet var årtiondet då barnen inbjöds att delta i köket på sina villkor, inte av tvång för att de måste hjälpa till. Jag bjöd familjen på Mullvadsbon en gång. Det var uppblötta katrinplommon under ett täcke av vispad grädde. En annan gång överraskade jag med Bananbåtar med rån. Det var kluvna bananer med hallonsylt och vispgrädde där grädden höll rånet upprättstående.

Populär hushållskurs för barn utgiven 1951 av ICA Förlaget.
Såhär gör Per & Pia mjölkchoklad.

gå runt i kvarteret för att handla mat

A long time ago. Där i hörnet av Phragménsvägen och Venavägen låg speceriaffären och längst bort mjölkaffären. Det ser ut som lägenheter nu. (Bildkälla. Örebro stadsarkiv)

Mamma handlade inte så ofta i snabbköpet. Det närmaste låg flera hundra meter bort, men tvärs över gatan låg både speceriaffären och kanske ett bageri också. Längst bort låg mjölkaffären. Där köpte vi mjölk och grädde i våra medhavda mjölkkrukor som de bastanta damerna fyllde på från stora mjölkkannor på golvet. I samma huslänga på Rynningegatan som vi bodde i låg fiskaffären med ett stort skyltfönster där det rann vatten. De hade också nån gulbrun genomskinlig rullgardin som skulle hindra solen från att förstöra varorna därinne. Om jag inte minns fel låg det en charkuterist vägg i vägg. Så i kvarteret fanns allt man behövde. Praktiskt när man som barn blev skickad på enklare uppdrag att med en lapp i ena handen och portmonnän i den andra att kila iväg och kompletteringshandla.

Oro inför femtiotalet

Det är med viss bävan Vintagemannen ser fram emot ett år med femtiotalsmat. Maten under fyrtiotalets krisår var ju överraskande god, så kan det verkligen bli bättre? Idag har han testat en typisk smörgåslunch, inhandlad på ett café som inte ändrats så mycket de senaste 60 åren. Jodå, smörgåsen smakade gott, så idag levererade 50-talet.

Idag blev det tidstypisk smörgåslunch med mjölkchoklad på mitt eget vis. och nyttiga C-vitaminer.

Du följer väl Vintagemannens mat, Vintagemannen och Vintageqvinnan på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi nästan dagligen hur vi lever, klär oss och äter. Klicka på länkarna och häng med!

Instagram: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Facebook: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Vintagemannens mat går in i 50-talet då hemmafrun skulle bli ett professionellt yrke.

Stuvningar, redningar, gratänger, fyllda grönsaker och smörgåstårtor. Konserver och djupfryst. ”Kryddfantasi” och curryfrossa. Bananernas återkomst i matlagningen och så massor av grädde, ost och margarin. Lägg till det fantasifulla uppläggningar av maten. I två dagar har VintageQ bläddrat i kokböcker och Husmoderns Köksalmanack från det tidiga 50-talet för att få en föraning av hur vår kosthållning kommer att ändras, nu när vi lämnar krisåren på 40-talet bakom oss och kliver in i tillväxtens årtionde. Vilken resa vi tillsammans kommer att göra det närmaste året! Varje vecka ska vi äta femtiotalsmat.

Vad hände egentligen i samhället på 50-talet?

1950-talet var årtiondet när den svenska landsbygden avfolkades. 1947 års jordbruksbeslut påskyndade omstruktureringen. Beslutet innebar att Sveriges livsmedelsbehov skulle täckas av inhemsk jordbruksproduktionen. Lantbrukarna skulle också få en med ”övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard”. Vägen dit gick över importskydd och rationaliseringar inom jordbruket. Hästen ersattes av traktorn. Det gick från småskaligt till större och mer rationellt. Mellan 1951 och 1956 försvann 75.000 små gårdar.

Vintagemannen på landet året han skulle fylla sex – 1956. Föräldrarna hyrde lillstugan hos en bonde i 10 år. Där lärde sig lille Ingemar att hässja hö, mata grisarna och lite senare att köra traktor.
Det lilla lantbruket nordost om Örebro hade en häst och en ko. Varje kväll hämtade vi hem dem från skogen. Hästen heter Lisette. En idyll som snabbt försvann på 1950- och 60-talen.

Samtidigt som småbruken avvecklades så utvecklades industrin i rekordfart. Alla kurvor pekade mot himlen och välståndet växte. Utbudet av varor och tjänster ökade. Behovet av arbetskraft var stort och arbetslösheten låg. Lönerna steg kraftigt och 1951 fick alla tre veckors lagstadgad semester. Även livsmedelspriserna steg kraftigt under 50-talet, under Koreakrisen 1950-51 med så mycket som 21%, men trots det blev det pengar över till annan konsumtion.

En annan viktig förändring under 50-talet var snabbköpens och kedjebutikernas framfart. 1950 fanns 188 snabbköp i Sverige. 1960 hade de blivit 5.500. Kooperationen ledde utvecklingen men även ICAs segertåg hade börjat. EPA var en annan vägröjare. Hennes, senare H&M, öppnade sin första butik 1947 i Västerås. Man planerade att sälja kläder till 30 % lägre pris än konkurrenterna. 1952 var det dags att öppna den först butiken i Stockholm på Kungsgatan 52. Den stora utslagningen av små klädaffärer hade börjat och Teko-krisen var i antågande.

Ett av Konsums första snabbköp i Stockholm redan 1948 (Bild från Stockholmskällan)

Hemmafruns årtionde

På 50-talet blev hemmafrun blev ett yrke – dessvärre oavlönat. Det är årtiondet då hembiträdena och hemhjälpen flyttade ut och kylskåp, tvättmaskiner och frysboxar flyttade in.

I Husmoderns Köksalmanack 1950 finns flera intervjuer med representativa hemmafruar under rubriken Hur hinner ni med allt? Fru Gustrid Hellberg, apotekarfru i förort till Stockholm och mamma till tre döttrar konstaterar i april att ”det moderna samhället kräver rationalisering inom alla områden , det husliga inte minst. Bristen på hemhjälp ökar kraven på husmödrarna och för att inte svikta under bördan är rationalisering den enda vägen. Alltså: bättre redskap, större effektivitet genom ökade kunskaper, förnuftig planläggning av arbetet, och förenkling av levnadsvanorna.”

Hemmafruyrket skulle alltså moderniseras och effektiviseras. Hemmets forskningsinstitut, bildat 1944, banade med sina studier vägen för standardisering och modernisering av köken och för ett ”effektivt hushållsarbete”. Husmodern behövde dessutom utbildas. Ett sätt att göra det på var via Husmodersfilmerna.

En Husmorsfilm om burksoppa och pannkaksmix från 1954 (och inte om tonårsmode). Den är bara 10 minuter. Vill du se den? Klicka här.

De knappt timslånga filmerna var potpurrier av reklam, tips, information och underhållning. Vintagemannen minns hur han som barn följde med sin mamma till biografen för att titta på filmerna. Under åren 1952 – 1976 kom nya filmer två gånger om året. De producerades av Husmors Film AB i samarbetade med bl.a. med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan och Hemmets Forskningsinstitut. 

Omfattande ”kurslitteratur”

Femtiotalet var även Husmoderslexikonens storhetstid. Lexikonen tillsammans med reklam, etikett- & kokböcker och damtidningarna kommunicerade de rådande idealen av den perfekta värdinnan och den goda hustrun.

Sen har vi alla de nya social sammanhang som krävde sitt. Hur ordnar man smidigt en vickning efter teatern eller bion när inget hembiträde finns hemma som kan förbereda? ”Middag med chefen” är ett annat återkommande tema – vad bjuder man på? Och hur dukar man för en festlig middag vid ”löneförhöjning”? För att inte tala om alla piffiga barnkalas som ska ordnas.

maten förändras radikalt – men inte till det bättre

När hushållen får både kyl- & frys börjar vi äta färsk mat i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att kryddor blir viktigare. Halvfabrikaten i form av pulvermat slår också igenom. Den tidsbesparande och rationella husmodern köper pankaksmix & våffelmix – hon står inte och blandar själv. Industriellt tillverkade konserver blir också självklara i skafferiet.

Kul att se att det ändå finns några produkter som nästan är oförändrade efter sjuttio år.

Så vad väntar vi oss av det nya matåret? En sak är helt säker och det är att det kommer att innehålla betydligt mer grädde, ägg och fett (företrädesvis margarin) än under krisåren. Det kommer att hällas, klickas och redas. Vi kommer att vid festligare tillfällen frossa i sallader där grönsakerna är blandade i majonnäs. Kalla & varma smörgåsar kommer ha pålägg bestående av kaviar utrörd i tjock grädde, mjukost utrörd i tjock grädde och leverpastej utrörd i tjock grädde. Och allt kommer att vara konstfullt dekorerat. Det kommer även att bli mer av komponentmatlagningen som ”kvicksoppa” med konserverade fiskbullar & musslor som ingredienser. Och på midsommarafton blir det säkert ”nyheten” matjessill med gräddfil. Gräddfilen lanserades mycket lägligt till midsommar 1952. Det blir säkert också inlagd sill som vi känner den idag. 1-2-3 lagen (en del ättika, två delar socker, tre delar vatten) som idag är standardblandningen för våra inlagda sillar skapades av kallskänkan Karin Chädström när hon arbetade hos Tore Wretman på Riche 1952 – 61.

Hur smakade det 1951?

Vi är faktiskt tveksamma – alla nymodigheter till trots – att femtiotalets mat blir godare och bättre än den under de ransonerade krisåren på fyrtiotalet. Vi får se. Det första vi åt var en Kål- och fläskgryta från Husmoderns köksalmanack 1951.

Det här smakar fyrtiotal, sa Vintagemannen. 1951 svävade fortfarande krisårens matkultur över förslagen i köksalmanackan. Lika gott som vanligt. Det rökta fläsket satte verkligen piff. Vi får se vad framtiden har att bjuda när burksopporna och kakmixarna träder in. Ujujuj.

Du följer väl Vintagemannens mat på Facebook och Instagram nu när vi trätt in i femtiotalet? To be continued, som tysken säger.

Läs om långkalsongernas historia nu när den kalla årstiden är här.

Idag är det olika superunderställ i konstiga syntetmaterial som gäller. Men inte för en vintageman. Han håller sig till bomull, silke och ull. Men hur höll karlarna sina långfilsingar uppe innan textilindustrin lärt sig att göra tajt trikå som satt uppe av sig själv? Här reder Vintagemannen ut begreppen. Varning för sexiga bilder.

Tajt trikå var inte så vanligt under 1900-talets första hälft. Dessa onämnbara är från 1940-50-talet nån gång.

Hur fick man kalsongerna att sitta uppe? Kläder i stickad trikå har funnits under hela 1900-talet. Men de var inte särskilt tajta. Ända in på femtiotalet var män tvungna att ha strumpeband för att få strumporna att sitta uppe. Latextråden av gummi uppfanns visserligen redan på 30-talet men slog inte igenom förrän flera årtionden senare.

Alla långkalsonger har smala bomullsband upptill. De är rätt långa för att passa var hängselknapparna sitter i olika byxor.
I dessa skräddarsydda byxor från 1952 finns inte bara knappar för hängslen. Det finns också ett litet spänne med tryckknapp. Varför då? Jo, för då kan man ha bälte i byxorna. Kalsipperna sitter ändå på plats.
Osynligt utifrån.

Det behövdes alltså hängslen för att hålla långkalsipperna uppe i de flesta byxor. Men in på sextiotalet hade man lärt sig tillverka tajta kläder och strumpor med resår och livremmen slog ut hängslena helt.

En låååång historia

Från slutet på 1800-talet till 1960 ungefär såg alla män ut som Jan Långben. Långkalsonger och långärmad undertröja. Tjockare på vintern och tunnare på sommaren. Winston Churchill lär alltid ha burit ett rosa silkeunderställ. Var de så frusna förr? undrar du kanske. Nej, det var nog mer en hygienfråga. En arbetare kanske bara hade en kostym. Och det här är före tvättmaskinernas och de lättvättade klädernas tid. Det gällde att skydda de dyrare yttre plaggen från utdunstningar, svett och odörer. Det är lättare att tvätta kalsonger än kostymbyxor.

Tar man en titt i postorderkatalogerna ser man att underkläderna ser ungefär lika dana ut ända fram till slutet av 50-talet. Vissa nymodigheter hade faktiskt introducerats genom åren. Boxershortsen lanserades under första världskriget. Och Jockey patenterade också sin Y-front redan då. Men de kom nog inte till Sverige förrän långt senare.

Åhlen & Holm 1918. Hel och ren inunder under första världskriget.
Åhlen & Holm 1940. Fortfarande samma rymliga modell under andra världskriget.
Wiskadals katalog 1954. Jan Långben lever än. Notera att banden i linningen att fästa i hängselknapparna fortfarande dominerar. Bara ett par har resårband i midjan.

Trikårevolutionen i slutet av 1950-talet

Men nu händer det grejer. I Oscar Ahrén / Åhlén & Holms gemensamma katalog 1959 är knäppbanden borta. Med hjälp av resår sitter kalsipperna uppe av sig själva. Och om några år ska kvinnorna också bli befriade och strumpbyxorna slå igenom. Den elastiska revolutionen har bara börjat. MAMILs var inte födda än (Middle Age Men In Lycra). Elestan eller Lycra uppfanns samma år, 1959.

När trikåfabrikanterna väl lärt sig tillverka åtsittande långkalsonger blev det snabbt fart på produktutvecklingen; nya mönster och glada färger infördes. Men det är först när vi kommer in på sjuttiotalet som det börjar det blomma ordentligt i benkläderna.

Här slutar Vintagemannens historiska exposé över långkalsongerna. Det är väl bara en sak han har glömt; kamelhårsunderkläderna. Från den tiden då det fortfarande var vintrar i Sverige.

Kamelhår! Rejäla doningar ur Ellos-katalogen 1975. Vart tog dom vägen?

Sen kom funktionsplaggen i allsköns stretchiga plastmaterial och microfibrer vars rester vi förr eller senare kommer att få äta upp. Bokstavligt. Men det vill vi inte veta mer om.

Vem kan ana att denne man bär långkalsonger? Hel och ren inunder.

Vill du veta mer om vad Vintagemannen har på sig, utanpå och någon gång inunder, kan du följa Vintagemannen på både Instagram och Facebook. Välkommen.

Kristidsfest för en sjuttioåring

Den 3 oktober fyllde Vintagemannen riskgrupp. När han föddes 1950, på den gamle kungens tid, var kaffe fortfarande ransonerat. Så Vintagemannens mat firade genom att laga en hemmamiddag de Luxe med kristidsförtecken. För visst hade man fest även under krisåren. Folk fortsatte ju att fylla jämt, gifta sig och hitta på alla möjliga anledningar till att fira.

Hur firar man en vintageman?

Det enklaste hade varit att beställa bord på en av Stockholms bättre krogar. Operakällaren är Vintagemannens favorit. Ett krogbesök under kristid krävde framförallt en fet plånbok, men inte så mycket ransoneringskuponger. Vid ”enstaka måltider” på en restaurang behövde man endast lämna kuponger för viktigare ransonerade livsmedel. Restaurangkort med lägre valörer än vanliga livsmedelkuponger bytte man till sig på krogen i utbyte mot vanliga inköpskuponger.

På krogen kunde man laga till fantastiska kupongfria middagar. I Beredskapsmuseets kristidskokbok berättas t ex om den kupongfria bröllopsmiddagen på Grand Hotel i Helsingborg när Solweig och Jacob gifte sig i juni 1943. Menyn bestod av : Delikatessandwiches, Klar vårsoppa, Rökt lax med spenat och ägg, Stekt kyckling med salader och slutligen Jordgubbar med glass och grädde. Men smakar det så kostar det; bröllopsmenyn kostade 21 kr per kuvert, exklusive drycker. Som jämförelse tjänade en ingenjör år 1943 cirka 650 kr/mån och en butiksanställd ungefär 300 kr/mån.

En socialt distanserad lyxmiddag

Eftersom Vintagemannen skulle fylla riskgrupp valde vi bort krogen och satsade på en socialt distanserad ”middag deluxe” hemma istället. En middag som är lyxig, smakar smaskens och som är en blandning av inhemska råvaror, ransonerat och oransonerat. Helt enkelt en fin middag som hade varit möjlig att få till under kristidsåren för den som hade de ekonomiska resurserna.

Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel. Smaskens! Det vill jag ha, sa Vintagemannen.

Husmoderns köksalmanack står som vanligt för inspirationen. Under rubriken ”Den bästa middag jag ätit” berättar Vera von Kraemer i Husmoderns Köksalmanack 1940 om en ljuvlig middag bestående av:

  • Ostron
  • Buljong med rädisor, purjo och blomkål och petit chouxer med ostmassa
  • Rökt kalvsadel med ris och Khans gurkor
  • Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel
  • Persikor med sockerlag spetsad med grön curacao & lite kronbrännvin
  • Te

En spännande meny som blandar både ransonerat och oransonerat , dyra och billiga råvaror. Och där man väljer att hoppa över kaffet och bjuder på te istället.

Leka med elden

Festligare än såhär blir det väl inte?

Även i förslagen till veckomatsedlar finns söndagsmiddagar och andra finare helgmiddagar. Söndagen den 4 oktober 1942 föreslår almanackan tex ”Flamberad oxfilé med grönsaker och potatis”.

Sitt vackert

Att duka med vackert porslin och att lägga upp maten konstfullt är också tips på hur man piffar upp måltiden under ransoneringstiden. Det tipset kostar inte pengar, så vi slog på stort och valde silver och diamant genomgående. Glasen från Skruf heter Koh-i-noor och lanserades på 1930-talet.

Silver och diamant i skönt sällskap

Meny för Vinategemannens jubelmiddag

Så, vad åt vi då till middag lördagen den 3 oktober 2020?

  • Snittar med gåslever och till det lite äpplekompott
  • Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel
  • Flamberad oxfilé med svampsås och grönsaker
  • Ostar
  • Kaffe & Nötchokladrutor

Konserverad gås- och anklever importerades under kriget från Ungern av Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Det var i den firman som Raoul Wallenberg fick jobb 1941 och det var det arbetet och hans resor till Ungern i tjänsten som var täckmantel för det som så småningom utvecklades till något helt annat.

Selleribottnarna, ja de är från receptet för den middag Vera von Kraemer berättar om under rubriken ”Den bästa middagen jag ätit”. Fast här har VintageQ bytt ut champinjonerna mot Karl Johansvamp. Tryffel gör det superlyxigt!

Flamberad tournedos med svampsås är vår egen variant på middagsförslaget från den 4 oktober 1942. 150 gram svenskt kött av bästa kvalité per portion ligger inom ramen för veckoransonen för kött under hela kriget, även om det under de snålaste åren innebär att vi blir vegetarianer eller fiskätare under resten av veckan. Såsen fick smak av lök, Karl Johansvamp, salt, vitpeppar och nyponsherry och inget annat. Smörstekning och kaffegrädde bär smakerna långt. Grönsakerna är lokalodlade.

Osten är inte svensk, utan dansk. Idag finns flera svenska små mejerier som gör gudomligt god dessertost, men idag blev det danskt på tallriken. En liten ostbit efter maten är en av Vintagemannens njutningar som han helst inte avstår ifrån.

Det fick räcka med kaffe och kaka som dessert

De 12 gram kakao som Nötchokladrutorna innehåller föranledde en tur till svarta börsen för inköp, faktiskt ända fram till andra halvan av 1948 då ransoneringen upphörde. Men vad gör man inte för en jubilar? Nötchokladrutor är Vintagemannens favoritkakor. En klassiker som fanns med redan i Hemmets stora bakbok från 1931.

På det hela taget – en mycket lyckad afton.

Du följer väl Vintagemannen och Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi lite oftare än här. Väl mött!

Vi fick en hel låda fylld med unika vintagekläder. Vilken provarglädje det blev.

Innanför Höga Kusten, ganska nära Örnsköldsvik, har Cathrin Edfors sin vintagebutik Highcoast Vintage. Vi har aldrig varit där utan bara handlat av henne på mässor. Men nu gjorde vi nåt nytt. Vi köpte kläder bara efter att ha sett bilder som Cathrin visade för oss i mobilen. Funkar det?

Jo, vi bad om detaljbilder, frågade om skicket, tvingade henne att ta en massa mått på längden och bredden. Till slut var vi klara och hon fick packa en stor låda som gick som Bussgods från mellersta Norrland ned till vårt sommarviste i Skåne. Med spänning bar vi in lådan och dök ner i den. Det var en hel del ganska ovanliga plagg och unika fynd. Kolla här.

Detta är nog VintageQs allra flådigaste morgonrock. Och hon har flera fina sen tidigare.
Snacka om ledig elegans. En dubbelknäppt yllekavaj, ofodrad i ryggen, till en randig fransk fiskartröja och ett par slappa linnebyxor. Även här 40-50-tal från Junex. Nejlikan i knapphålet sätter pricken över i.
Kanske lever vi på lite för stor fot. Var ska alla våra kläder få plats?
På landet blev det storrengöring. Det mesta tvättades i maskin. Det går faktiskt att tvätta gamla kostymbyxor, västar och kavajer i vatten. Men man måste ha koll på foder och axelvaddar. De kanske inte klarar det. Så det var bara kappan, dräkten och den bruna kostymkavajen som slapp undan. Alla grövre plagg borstades dessutom utvändigt och invändigt – även i alla fickor och fållar. Till sist blev det strykning och pressning.

Ja, det här var allt en riktig fyndlåda

Nu är det bara att ge sig ut i världen och gå omkring och sprätta i sina nya kläder. Några av dem ska först passera skräddare George eller Judits syatelje för smärre justeringar innan det är dags.

Vi ses på stan, eller i ett socialt medium nära dig.

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

Ingemar Albertsson 2016-04 114 (1)

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Ingemar Albertsson 2016-04 085 (3)

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna  är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Grövelsjön 2016-04 097

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi  hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor  och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

 Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Grövelsjön 2016-04 066

 

 

 

Gamla stan – ett evigt turistmål fullt av nya överraskningar

Stockholmskarta Ellen R 1930 (7) - kopia_LIVi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.

Vi startar vid Mynttorget, går in längs den gamla stadsmuren, dvs Västerlånggatan, och svänger snabbt upp mot Storkyrkan. Där går vi in – kyrkan är väl värd ett besök. Gustav Vasa ville riva hela kyrkan för att hans kanoner på slottet Tre Kronor skulle kunna skjuta åt alla håll. Men chefen för örlogsflottan, Olof Eriksson, avrådde så det var tack och lov bara korabsiden som blev riven. I stenläggningen ser man kyrkans gamla utsträckning.

Storkyrkan 2020 (4)Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.

Blodbad eller andra bullar

På ”blodbadstorget” ståtar många fina fasader. På den tomt där Börsen nu ligger, låg den gamla rådstugan med sin tortyrkammare i källaren och där Kåkbrinken kommer upp på Stortorget stod stadens ”kåk” dvs skampåle. Numera är torget mer fredligt och vi vill slå ett slag för Grillska huset och Stadsmissionens Bullkyrka. Där serveras några av de bästa dammsugare vi har ätit Se särskilt blogginlägg om detta. Lite in på Köpmangatan, Stockholms äldsta handelsgata, ligger deras lilla seceondhandbutik där vi gjort flera vintagefynd.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (15)

Efter att ha sett utomhusversionen av S.t Göran och draken (inomhusversionen står i Storkyrkan), går vi in på Brända tomten och den gamla Kindstugatan. Det betyder antagligen örfilsgatan.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (20)På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.

Stockholm är en tysk stad.

Tyska kyrkan är en sevärdhet och den påminner oss om att Stockholm var en tysk stad nästan ända fram till Gustav Vasa. Hansan var mäktigare än nationalstaterna. På 1300-talets mitt var man tvungen att lagstifta om att Stora Rådet (stadens borgmästare och rådmän) fick bestå av maximalt femtio procent tyskar och i tysk forskning har man karaktäriserat Stockholm som en tysk stad fram till 1471.

Vi går Svartmannagatan ner till Tyska stallplan där Carl Larsson föddes. När vi kommit ner till den andra långa delen av stadsmuren, dvs Österlånggatan, ber Ellen oss att ta en avstickare några hundra meter åt vänster för att ta en titt på Stora Hoparegränd. Där hade vindragarskrået sin lokal, och den ägs nu av Stiftelsen S:t Erik.

Är du inte vindragare kanske du kan komma in på någon av S:t Eriks visningar.

Tillbaka till Järntorget. Där står Evert Taube nära sin favoritkrog Den Gyllene Freden. Ellen tycker att Fredens kök är utmärkt. Där hade vi tänkt intaga vår lunch, men tyvärr, det var fullt. Så vi gick ner längs den gamla riksbanksbyggnaden till Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Ett riktigt vintageställe det också, lite nyare bara. Öppnat 1888 och med en originalinredning från 1910 ungefär. Jättegod wienerschnitzel. Så det blev lunch på ”en ölstuga med bra mat” istället.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (58)

När Järntorget var finare än Stortorget

Åter på Järntorget ser vi framför oss huset där Kristian Tyrann bodde vid tiden för Stockholms blodbad. Det är intressant, för att här låg de mest exklusiva kvarteren på hans tid. Stortorget blev fint först på 1600-talet, då de rika borgarna började bygga sina palats där.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (41) - kopiaHär bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.

Nere på Mälartorget beundrade vi skulpturen Bågspännaren som vill påminna oss om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen 1434. Men vänder vi blicken upp mot trappgavlarna ser vi ett ganska modernt hus som har ett runt burspråk. Detta har flyttats längre och längre ut mot sjön varje gång kvarteret och byggnaden har växt. Ursprungligen satt det på Gamla stans bäst bevarade hus, nämligen Murmestare Embetets hus på Västerlånggatan 68. Det visas också ibland. Föreningen bildades 1487 och är fortfarande verksam.

En av Ellens favoritrestauranger var van der Lindeska valven i 68:an. Där har Martin ”E-type” Eriksson nu sin populära vikingakrog Aifur. Inredningen är ändrad men valven är intakta.

Kappgatan som blivit Krimskramsgatan

Västerlånggatan var känd som ”kappgatan” på Ellens tid. Som mest fanns det 22 kappaffärer där. Här såldes, kappor, dräkter och pälsar i var och varannan butik. Idag finns bara Åströms och Georg Sörmans kvar och en affär för korta varor och onämnbara samt en guldsmed. När du passerar nr 27 ska du kolla på fasaden på höger sida. Där sitter en stentavla som anger den gamla gränsen mellan Uppland och Södermanland.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (78)Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (73)Åströms kappaffär 1950Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.

Det är kul att leta efter gamla butiksskyltar på Västerlånggatan. Innanför några är det fortfarande samma typ av verksamhet medan andra bara behållit de gamla skyltarna.

Ellen leder oss ner på Gåsgränd för att titta på det lilla fina torget. Där finns också en av Sveriges bästa skomakare, Framåt, anno 1945. Och med skomakare menas i det här fallet att de gör ”skräddarsydda” skor, om man kan säga så.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (86)Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.

Fortsätt Västerlånggatan till Salvigränd och vik ner till vänster. Där, i den legendariska krogen Rosengrens Källare,  ska man äta lunch tycker Ellen. Tyvärr är krogen nedlagd sedan länge, så vi får gå ner mot Riddartorget med Riddarhuset och Högsta domstolen. Man kan om man vill ta en sväng upp längs Storkyrkobrinken för att kolla var den berömda Restaurang Cattelin låg, inte för att äta utan för att göra ett besök i det vackra Riksdagsbiblioteket som ligger vägg i vägg. Det är öppet för allmänheten.

Riksdagsbiblioteket 2016-03-10 018Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.

Riddarholmens hemlighet – ett mål på Svea Maträtt

Ellens lista över sevärda hus är lång, men vi lämnar platsen där Axel von Fersen blev lynchad och ihjälslagen och skrider över bron till Riddarholmen. Varje byggnad på holmen andas svensk historia. Riddarholmskyrkan, Birger Jarls Torn och det gamla riksdagshuset för att nämna några. Rakt fram på torget syns Wrangels stora palats. Efter branden av slottet Tre Kronor 1697 fungerade palatset som residens för kungahuset. Så var det i 57 år fram till 1754 när det nuvarande slottet stod klart. Det var även i Wrangelska palatsets källare som Anckarström lär ha suttit fängslad efter det att han skjutit Gustav III.

Idag inrymmer palatset Svea Hovrätt, och om man går in till vänster och nedför trapporna kommer man till Svea Maträtt. En lunchrestaurang öppen för alla. Här kan du få äta mellan kändisadvokater, storförbrytare och förläggare från Norstedts förlag. Även ett brottmål måste göra avbrott för ett mellanmål.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (97)IMG_7690Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.

Ta en sväng ner på Riddarholmskajen och beundra en av stadens finaste utsikter.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (120)

På väg tillbaka mot Tunnelbanan vid Mälartorget passerar du det rosa renässanspalatset med sin dubbelportal. Det är Petersenska huset, f.d. Piperska palatset, från 1659.

Ellen i Gamla stan 2020-02-29 (1)

Livrustkammaren har flyttat hem till Kgl. Slottet

När vi var i Nordiska Museet för några dagar sedan berättade vi att Livrustkammaren från början fyllde hela deras nedervåning mellan 1906 – 1977. Men 1978 fick kungadömets gamla klenoder ett nytt museum i källaren på Kgl. Slottet. Livrustkammaren låg från sitt öppnande 1628 i slottet Tre Kronor, men har sedan 1691 flyttat runt i staden. Nu är man äntligen hemma igen. Fri entré nere i Slottsbacken.

Anne-Marie Lindstedt 2020-03-06 (9)

”Vad Livrustkammaren först och främst skänker oss svenskar är en livfull och givande repetitionskurs i svensk historia”. Många av föremålen som Ellen särskilt nämner, ställs fortfarande ut. Här inne hittar du Karl XIIs hatt med skotthål vid tinningen. Gustav III väst som han bar när han blev mördad på maskeradbalen. Gustav II Adolfs häst och älghudskyller från slaget vid Lützen. Men också mindre blodiga saker som krönings- och bröllopskläder och V-Gurras tennisdräkt.

Livrustkammaren 2020-03-06 (8)

Konungars död och kunglig hobby om vartannat.

Livrustkammaren 2020-03-06 (5)Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.

Vi har bara turistens största nöje kvar – shopping

Nu har vi i sju blogginlägg berättat om hur man kan turista i Stockholm som på Ellen Rydelius tid 1930 och med guideboken Stockholm på 8 dagar. Vilket skulle bevisas. Det åttonde, och sista inlägget, kommer att handla om shopping i Stockholm. Där måste väl Ellen ändå gå bet. Den som läser får se.

Presstopp: Nu har Corona-viruset satt tillfälligt stopp för vidare promenader. Vi får se när de kan bli av.

Kolla gärna tidigare bloggposter

Den “gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

PS. Vi kan redan nu avslöja att nästa tågresa går till Göteborg och Borås. Svemester är ett bra alternativ i dessa tider.

 

 

Yllekostymen från 1954 som växte åt alla håll

Ingemar Albertsson 2019-12-22 (8)Det är minsann inte varje dag man springer på något sånt här fint. Jag gick för några dagar sen in hos Old Touch, en butik i den absoluta vintagetoppen, för att se om de hade nån fin julklapp till VintageQ. Och det hade de kanske, det visar sig på julafton.

Efter en lång stund sa Marina till Birgitta. – Har du visat honom KOSTYMEN?

Nä. Men så gick hon och hämtade den. Jag provade kavajen och måttade byxorna framför mig. Det var en aning för trångt. – Jag tar den, sa jag. – Ska du inte prova byxorna? frågade Birgitta. – Nä, jag tar den. svarade jag tvärsäkert, för jag hade kollat hur mycket sömsmån det fanns i midjan och i kavajen och hur breda fållar det fanns att lägga ner på byxan och kavajärmarna. De var generösa med tyg förr. Det är mycket snålare idag, finns ingenting att lägga ut.

Är man sedan trygg med att ha en bra skräddare, som George på Mari-Lena, så visste jag att det här fixar han lätt. Här kommer en bildserie som visar hur kostymen växte en storlek.

Smala byxor är inget vidare

Midjan var lite för trång. Det väller ut lite oroväckande mycket på den vänstra bilden. Nu är byxan bekväm.

Det var rejäl sömsmån förr. Nu är det inte så mycket kvar.

Midja (3)Midja (4)2,5 + 2,5 centimeter var inga problem

Korta byxor duger inte i längden

Jag släppte ner de gamla slagen för att se om det skulle räcka att både lägga ner och göra nya slag. Här är det verkligen ett gränsfall. Vad gjorde George då?

Slag (3)Fusk-slag så klart- Här ser du hur grunda de nya slagen är. Men i ett så här grovt tyg syns det knappt, om man inte vet om det.

Hur vet du att kostymen är från 1954?

Skrädderi (1)Skrädderi (4)

Man läser innantill. I alla skräddarsydda kostymer brukar det stå vem som är skräddaren, vem som har beställt den och när den levererades. Så kolla noga i innerfickorna. Här ser vi att den är från Birmingham, Alabama, USA, sydd hos Marc Linx och att den levererades den 8 december 1954. Den blev alltså 65 år i början av december 2019. Vad köparen hette får du försöka uttolka själv.

Kavajen fick också mer vidd och längre ärmar.

Kavaj föreDen gick inte riktigt att knäppa över magen, som synes. Och som tur var fanns det fem centimeter fåll att lägga ner på ärmarna.

Ingemar Albertsson 2019-12-22 (2)

Sådär. Nu sitter den perfekt. Tack George.

Sen var det bara att ge sig ut på stan och känna sig frän

Ingemar Albertsson 2019-12-22 (7)Färden gick till Nordiska Museet i Stockholm och den mycket angelägna utställningen ”Arktis medan isen smälter”. Där inser man, om man inte gjort det förut, att köpa nya massproducerade kläder inte är hållbart. Så häng med, köp bara närproducerat kvalitetsarbete eller second hand. Det är rent otroligt vilka fina kläder man kan hitta i den cirkulära ekonomin.

 

Är ni kloka som tågluffar med gamla guideböcker? Ja, det är vi, jättesmarta.

IMG_8187Vi drog i somras iväg på tågluff till Frankrike med två gamla guideböcker i bagaget. En från 1951 och en från 1966. Men för säkerhets skull köpte också vi en från 1937 under resan.

Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Sigge Hommerberg var hennes arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.

 

Vi reste ut med Ellen Rydelius: ”Provence och Rivieran”, 1951 och Sigge Hommerbergs ”Frankrike”, 1966. Tillkom under resan gjorde ”Guide Michelin, France”, 1937.

Varför är de gamla guideböckerna så bra?

Jo, de gavs ut på den tiden när det var dyrt att trycka bilder, så böckerna innehåller mest text plus några svartvita planscher och kartor. Det är ju vår tids läsare, vana vid bloggar och bilderböcker, ganska främmande inför. Tungt ser det ut, jättetungt. Men sidorna blommar. En fyllig text ger så mycket mer än korta snuttar om sevärdheter. Författarna tar oss läsare i handen och leder oss runt i städerna. Då berättar de om vad man ser, men också om vad som legat där tidigare, vilka kända personer som bott där och vad de uträttade i livet. De ger bakgrund, historia, arkitekturkunskaper och förståelse för samhället på den tiden. Det är verkligen givande och bildande.

 

En guidebok på 250 sidor kanske bara innehåller 20 planscher. Akvedukten Pont du Gard är en första klassens sevärdhet från romartiden och ligger alldeles utanför Nîmes i Södra Frankrike. Såhär avbildas den i Ellens bok. Den röda Guide Michelin innehåller mer kartor och listor över hotell och restauranger samt de viktigaste sevärdheterna.

Vi brukar göra såhär: Vi sätter oss på en parkbänk och läser högt för varandra om de kvarter som vi står i begrepp att träda in i. När vi ser nån av de byggnader, eller vad det kan vara som guiden bett oss uppmärksamma kanske vi måste ta fram boken igen och repetera lite. När etappen är slut slinker vi in på nåt ölcafé eller kondis och tar en paus. Där läser vi högt om nästa etapp. Och så håller vi på.

 

Restaurangen ”Le lion d´or” i Amboise i Loiredalen hade en stjärna i Guide Michelin 1937. Det har den fortfarande.

Självklart har vi uppdaterat oss med information om sentida tillskott i gatubilden, så vi missar inte dessa heller. Vi brukar leta om resmålen på nätet. Där finns ju massor som är uppdaterat. Och sen brukar vi leta upp nån personlig och relativt nyutkommen guide av typen ”Hidden Holland” eller ”Secret Copenhagen”. Där får man reda på lite udda och aparta ställen att besöka.

Sevärdheterna, ja. Men hotell- och restaurangtipsen håller väl inte?

Alla stora sevärdheter ligger nästan alltid kvar, om det inte är en stad som bombats till ruiner under kriget, och katedralens historia från medeltiden stämmer ju fortfarande. Men vi använder också böckernas listor över hotell och restauranger för att se om de finns kvar.

IMG_7697.JPGHotell l´Imperator i Nîmes fick fyra stjärnor av Ellen Rydelius och av Michelin. Idag har det om möjligt blivit ännu flottare.IMG_7680I Nîmes rekommenderar Hommerberg stjärnkrogen Le Lisita alldeles bakom den berömda Arenan. Den finns kvar och hade en stjärna i Guide Michelin redan 1937 precis som idag.

Hotellen har betydligt bättre överlevnadskraft. Ofta finns ett hotell med samma namn kvar, kanske har de bytt namn och gått upp i nån kedja. Ibland har de fått fler stjärnor, ibland har de changerat och ibland är de helt försvunna. Lite rufft kan man hoppas att hälften är kvar, speciellt de lite flottare hotellen. Begreppet Turisthotell, ofta beläget nära stationen,  är nästan utdött.

 

Grand Hotel de Blois (i Loiredalen) var före kriget stans flottaste hotell. Och där banken ligger fanns stans bästa krog. Idag är det ett Ibis-hotell, en i och för sig utmärkt lågpriskedja. Hela paradgatan har tappat sin forna glans och hotellet fått krypa in i Ibis-konceptet. Men några fina detaljer har de tack och lov sparat i entrén men rummen är helt omgjorda. Vi satte oss ner och tog en drink.

 

Brasserie La Cigale i Nantes är en ärevördig krog från 1895 som ofta nämns i de gamla guideböckerna. Men dit ska man gå för den k-märkta miljön. Inte för maten. 

Restauranger är mer av dagsländor, men man kan ändå hitta sådana som legat på samma plats sedan 1700-talet. Även här är det större chans att en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin 1937 fortfarande finns kvar än små kvarterssyltor.

Vi brukar gå in på hotell och restauranger som vi hittat i de gamla guideböckerna och slå upp boken och säga; Det står här att ni är stans finaste hotell, eller nåt för stället passande. Stämmer det? Nittio procent av de receptionister, hovmästare, servitriser eller vaktmästare som vi springer på blir jätteglada och ett intressant samtal inleds. I bästa fall får man reda på mer, eller så säger de; Vill ni komma in och titta på bankettsalen, den är fortfarande intakt. I tio procent av fallen får vi höra: Den där boken är ju jättegammal, en sån kan man inte resa med. Totalt humorbefriat.

 

Hotel d´Anjou i Angers är ett gammalt lyxhotell som hållit stilen bra. Bankettsalen och receptionen är fortfarande ”original” från tidigt 1900-tal.

Vår resrutt i Frankrike

Interrailbiljett 15 dagar för seniorer i första klass. Interrailbiljetter för utresa och hemresa var förbeställda i god tid hos Centralen i Kalmar. Biljetter till lokaltåg köpte vi dag för dag. (Platser där vi övernattade understrukna.)

Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Basel – Avignon. Hyrbil till Domazan där vi var på ett tredagars bondbröllop på en vingård. Nimes – Clermont-FerrandBlois. I Loiredalen hade vi beställt ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar. Amboise – Angers – NantesVannes – Quiberon. Hem via Paris – Köln – Köpenhamn – Malmö.

I Angers finns ”världens åttonde underverk”, tapeten l´Apocalypse. Sigge Hommerberg skriver; en fullständigt enastående samling tapisserier från 1300-talet, 168 meter lång och fem meter hög. Guide Michelin ger den självklart tre stjärnor. Men på Trip Advisor kan man knappt hitta den. Vad säger det om moderna turistguider?

Under våren 2020 kommer boken ”Tågsemester i Norden”

Det är en uppföljare på boken ”Tågsemester” som kom i våras på Eva Wrede förlag. Vintagemannen och VintageQ är ombedda att skriva ett kapitel om att resa med en gammal guidebok i Köpenhamn med omnejd, och att göra det i vintagestil. Den här veckan skickade vi in vårt manus.

0-1Håll ögonen öppna när den här boken kommer ut i vår.

Vill du läsa mer om en resa vi gjorde våren 2119 med gammal guidebok så kan du läsa om vår Holland och Belgien-resa här.

 

 

Tweedkavajen är det perfekta resplagget under höst till vår.

En riktigt tjock och tät tweedkavaj har i flera generationer varit de engelska godsherrarnas favoritplagg i ur och skur. Jag förstår varför. De värmer ute på heden, de värmer inne i slottet. Samtidigt ser man lite klädd ut. Jag har kollat våra bilder från tågsemestrar de senaste fem åren. Och vad ser jag? Både jag och VintageQ har luffat runt i olika ylleoutfits. Kolla här.

Vi börjar 2014 på Västfronten.

Första Världskriget började 1914. Vi tänkte, att till hundraårsjubileet har de nog putsat upp sina gamla museer och invigt nya. Mycket riktigt. Vi for runt på Västfronten i väst och kavaj i oktober 2014. VintageQ invigde sin resdräkt från 30-40-talet. Vi tog en sväng till Paris också. Lika kallt där. Lika rätt klädda.

Västfronten, som sagt, eller slipoverfronten. Till ett par manchesterbyxor passar tweed väldigt bra. 

Vilket fantastiskt resplagg – en dräkt. En sån står omnämnd som obligatorisk i alla klädtips från mitten av 1900-talet. Det är basplagget att utgå från. Sen kan man växla med långbyxor också. Den här dräkten kan vara från 1930-talet. Håller än.

2017 i södra Tyskland och Österrike

2017 åkte vi till München och sen ända till Graz i Österrike. Det var kring 1:a advent så det var lite kallare. Men tweedkavajen var basplagg även där. VintageQ hade en svart ylledräkt med fårskinnskrage. Tyvärr fastnade den inte på någon bra bild.

Här har jag en tweedkavaj från 1950-talet och ett par vida gubbyxor från samma tid. Gott och varmt även när man tar sig en under västen. Det är svårt att se vad Vintage Q har på sig. Men det är den svarta dräkten med fårskinnskrage.

2018 i norra Tyskland

2018, i september – oktober gick tågluffen till Rhendalen och norra Tyskland.  Ännu en ny tweedblazer fick se Europas järnvägsstationer. Nu med en tillhörande väst. Och VintageQ tuffade på i en ursnygg rödsvart resdräkt i ylle.

Den röda resdräkten är en tidig femtiotalare. Själv har jag en kavaj med matchande väst från ungefär samma tid. Och de bekväma byxorna med frontveck är lika gamla. Sen växlade jag med nya mörkblå manchesterbyxor. De ljusblå byxorna har klarat sig i snart 70 år. Det kommer de mörkblå inte att göra. De ser redan lite sjaviga ut.

2019 i Holland och Belgien

2019, resan som just avslutats, nu i april, gick till Nederländerna och Belgien. Då kom resdräkten från Västfronten till heders igen.

Tidigare i höst hittade jag en tweedkavaj och väst skräddarsydd i Bålsta(!) 1979 till en advokat. Han måste haft kallt på kontoret. Den var lagom att ha utomhus när våren 2019 var kall och blåsig i de platta Nederländerna. Vintage Q vädrade favoritdräkten igen.

Många fantastiska kombinationsmöjligheter finns kvar

Som sagt, tweedkavajen är en fantastisk bas att utgå från om man vill klä sig snyggt. Det passar till jeans, manchesterbyxor, gabardinbyxor, golfbyxor, kilt, everything. Och med en udda väst och slipover plus fluga eller slips är man elegant klädd överallt.

Detr bästa är att man kan hitta en tweedkavaj billigt på second hand. Oftast under 500 kr. Det är mycket plagg för pengarna. En udda väst eller slipover är ännu billigare, nästan alltid under hundralappen. Så för 500 kr kan du bli väldigt elegant. En riktig mysgubbe faktiskt.

Så Vintagemannen kommer nog att kunna åka på fler tågresor och känna sig välklädd. Kolla här.

Vill du läsa mer om tweed och veta vad det är? Kolla mitt tidigare blogginlägg ”Vad är tweed egentligen?” Klicka på länken.

Du kan också läsa mer om vår tågluff 2019: ”Att tågluffa med en guidebok från 1937” Klicka på länken.

Eller så fördjupar du dig i inlägget ”En samordnad och matchad garderob”. Klicka på länken.