1950-talets matresa börjar närma sig slutet. I snart ett år har vi, med hjälp av Husmoderns Köksalmanack, ätit oss igenom 1950-talet. Vi har ätit snabblagat, bjudit chefen på middag, och fått ”fettslag” av påskbordet. Nu återstår enbart nyårssupén. Dags att sammanfatta matåret. 1950-talets mat hamnar inte på listan över kulinariska årtionden
Piffad industrimat och halvfabrikat
Vi är glada över att året med 1950-talsmat snart är över. Årtiondet har inte direkt bjudit på några högre smakupplevelser. Det har varit mer tidskrävande piffande med uppläggningen och dukningen än det har varit välkryddad mat lagad från grunden.
På 1950-talet var ledorden i den blomstrande industrin effektivitet och rationalisering, likaså i matlagningen och hemmafruns yrke. Tilltron till produktutveckling i form av halv- och helfabrikat var stor. Den materiella standarden ökade och fler får tillgång till kylskåp och frysbox.
Dekorera och pynta maten från burkar och tuber.
Det märks tydligt i matlagningen och från mitten av 50-talet blir långkoken färre och middagar som består av burksoppa blir fler. Även kryddningen lämnar en del övrigt att önska. Vintagemannen brukar recensera sin barndoms mat genom att säga att ”min mamma lagade köttbullar som inte ens en son kunde älska”. VintageQ tror att det kan bero på avsaknaden av kryddor. I recepten föreslås på sin höjd salt och peppar. Vitlök är exotiskt och något man ska gnida skålen med. Curry ska man vara försiktig med och eftersom matlagning inte får ta tid ska löken brynas snabbt vilket gör att man inte får ut den fulla smaken. Och vem ägnar sig åt att koka buljong på köttben eller fiskskrov, när det finns buljongtärningar?
En annan sak som påverkar negativt är den stora mängd margarin, grädde och riven ost som ingår i recepten. Kanske är det för att krigets ransonering äntligen är över, och att nu kan man ösa på, som recepten innehåller så stora mängder fett. Eller så beror det på något annat. Gott är det i alla fall inte.
Hemkonservering är gammalmodigt
Vem orkar hålla på med sånt här när det finns färdiga burkar att köpa?
Under 1950-talet får husmodern dessutom lära sig att hemkonservering inte lönar sig och att de industrikonserverade produkterna minsann har kontrollerat näringsinnehåll.
Råden är tydliga, om du inte har råvaran i din trädgård utan måste köpa den så lönar det sig inte att koka mos, sylta, safta eller lägga in. Men om man har ”en trädgård och är road av att samla i ladorna från trädgårdsland, buskar och träd eller vandringar i skog och mark och därtill har en stor och matfrisk familj lönar det sig”.
Att hemlagat kan smaka både godare och mer och dessutom ha en bättre konsistens nämns överhuvudtaget inte. Tyvärr, för avsaknaden av hemkonserverat bidrar till att maten smakar mindre och att variationen på tallriken försvinner.
årets höjdpunkter och bottennapp
Allt var inte bättre förr och vi längtar inte tillbaka till 50-talets mat. År 2022 vill vi definitivt smaka på ett årtionde där man tar ut svängarna lite mer. Men allt har inte varit trist, utan visst har vi ätit både god och smart mat. Vi avslutar med två listor; en lista med årets bottennapp och en topp-3 lista.
Matårets Bottennapp
VintageQs födelsedagsmiddag bestånde av av soppa mimosa, kallt hönsfat med grönsaker i majonäs och banandessert. Kan sammanfattas som krångligt, fett och utan någon spännande kryddning. Bara onödigt piff.
Modern soppa, vilket var en burk löksoppa blandad med en burk tomatsoppa. Vi blev tvungna att pigga upp den med riven ost och brödtärningar.
Falukorv att bjuda främmande på. Falukorv, gul lök och burktomatsoppa – nej vi vill inte bjuda någon på detta
Matårets höjdpunkter
Färsk nykokt vitkål med lök-fläsk-tomat fräs – Smaskens och jätteenkelt.
Långkoken i form av t ex kalops och dillkött som smög sig in bland middagsförslagen. Långkok är alltid gott.
Sallad Nicoise med sardeller men utan tonfisk. Bra smakkombinationer. Djärvt för att vara femtiotalet.
snipp, snapp, snopet
Hemmafruns gyllene årtionde blev alltså inte vad vi förväntat oss. Vi trodde att det ökade välståndet efter kriget, nya avancerade köksapparater och heltidsarbetande hemmafruar också skulle betyda godare mat. Men icke. Krisåren på 1940-talen levererade mycket mer. Så backa gärna till Vintagemannens mat 2020 på Instagram eller Facebook och välj bland maten där om du vill äta gott och vällagat.
Vad åt man på julafton på 1950-talet? I Husmoderns Köksalmanack blir det tydligt hur julbordet utvecklas och förändras under 50-talet i takt med att välståndet ökar. I början av årtiondet är måltidordningen kvar i 1940-talets ransonering, medan det mot slutet av 50-talet har utvecklats till den matorgie vi har idag.
Julbordet visar hur välståndet ökade
Under detta årtionde tog välfärdsresan i Sverige fart. De allra flesta fick det bättre. Det syns, inte minst på hur helgmaten förändrades.
Det lilla julbordet i början av femtiotalet.
1950 föreslår köksalmanackan dopp-i-grytan, skinka, sylta & korv till lunch och så Lutfisk med tillbehör följt av julgröt till middag. Punkt slut.
Såhär tyckte Bonniers stora kokbok att Det Stora Julbordet skulle se ut i början av sextiotalet.
1958 äts det stort julsmörgåsbord till lunch. Och det stora julbordet är omfattande. Det består av smör och olika sorters bröd, inlagd sill, sillsallad, olika sorters korv, olika sorters syltor, olika sorters ost, leverpastej, salt kött, tunga, revbensspjäll, griljerad julskinka, rödkål, bruna bönor, potatis, dopp-i-grytan med vörtbröd & tunnbröd och på det kaffe och småkakor. Middagen börjar med litet smörgåsbord med kall julmat, sen kommer Lutfisk med tillbehör och så risgrynsgröt till efterrätt. Och efter det kaffe och smörbakelse. I ärlighetens namn ska tilläggas att efter smörbakelsen görs tillägget ”om någon orkar!”. Känner du igen dig?
På senare år har vi ändå lyckats hålla igen lite. Bara fyra sorters sill t ex.
Lutfisken förpassas till smörgåsbordet
Mellan 1950 och 1958, växer det smörgåsbord som liknar dagens traditionella julbord gradvis fram, i alla fall om man får tro Husmoderns Köksalmanack.
Före 1955 är den föreslagna måltidsordningen ganska enkel. Men 1955 händer något. Då ersätts dopp-i-grytan av ”Det Stora Julbordet” som lunch. Samtidigt smyger sig det lilla smörgåsbordet in som förrätt före lutfisken och risgrynsgröten.
1959 är lutfiskens öde som ensam middagsrätt beseglat – då flyttar lutfisken in som en av rätterna på det stora julsmörgåsbordet. Samtidigt flyttar smörgåsbordet från lunch till middag och till lunch föreslåsett litet smörgsåbord ”i väntan på dagens huvudmål”. Under det tidiga 60-talet vacklar Husmoderns köksalmanack lite kring den nya måltidsordningen men från 1966 är julmat till lunch helt borta. Möjligen föreslås en skinksmörgås eller en tallrik yoghurt.
Sillen hittar sin plATS på julbordet
Vid detaljstudier av julbordets utveckling under 1950-talet ser vi att från 1953 kommer sillen in på julbordet. En genomgång av almanackorna från starten 1933 och fram till 50-talet visar att sillen åkte lite in och ut på julbordet under 1930-talet. 1937 fanns den t ex inte med, medan man 1939 skulle ha med sill- & ansjovisinläggningar på julbordet. Kanske kan vi tacka Thore Wretmans kallskänka Karin Schädström för att sillen befäster sin ställning på julbordet. På 50-talet ”uppfann” hon 1-2-3 lagen vilket ju öppnar upp för en mängd personliga smaksättningar av den inlagda sillen, helt enkelt det som på julbordet 1959 benämns ”familjens traditionella julsill”.
Sillacademins Brantevikssill är Vintagemannens favorit. Prova att göra den, säger vi bara.
Vintagemannens barndoms julmat
Har du några minnen från din barndoms jular? Vintagemannen, som är född på femtiotalet, har några tydliga minnen från barndomshemmet. Efter att ha klätt granen, och föräldrarna låst in sig för att slå in de sista juklapparna, (och på sextiotalet tittat på Kalle Anka) , åt vi det traditionella julbordet, men med de begränsningar som en folkskolelärarlön innebar. Inget överflöd av rätter alltså. Dopp i grytan och skinka var min favorit. Sen skulle pappa läsa julevangeliet och framåt kvällen kunde tomten komma. Som avslutning på dagen blev det risgrynsgröt och skinksmörgås. Man var ganska mätt när dagen var slut. Det fanns ju nötter, dadlar, fikon och ibland lite godis att fylla på med under hela dagen.
När släktingar ringde för att önska god jul frågade de hur långt vi kommit i julfirandet. – Till Samarinet, brukade jag svara.
Så lagom kul med lutfisk. Året var 1964.
På juldagsmorgonen gjordes det välling av resterna av gröten, och framåt lunch gick vi till mormor som bjöd på lutfisk. Usch vad jag hatade benen i fisken. Jag satt och pillade tills maten var alldeles kall. Idag uppskattar jag lutfisk med tillbehör väldigt mycket och den är lika självklar som julskinkan.
Vintagemannens julbord 2021
Julen 2020 avnjöt vi ett sparsmakat julbord modell krisåret 1941. Julen 2021 blir det knytkalas och antagligen ett rätt stort julsmörgåsbord.
Vi svenskar har alltså ätit Det Stora Julbordet sedan slutet av femtiotalet. Längre tid är det inte. Och det är väl först på tjugohundratalet som julgrisen har fått börja vika undan för allahanda vegetariska rätter på julbordet. Och det är ju inte så dumt det heller.
Arketypen för en inspirerad husmor på 50-talet; VintageQ i fint förkläde
Snabbt och lätt skulle det gå. Mer piff med halvfabrikat än gedigen matlagning från grunden.
På 50-talet blev hemarbete ett yrke. Kvinnan skulle vara ledare för hemmet och se till att barn och man fick det de behövde. För att förkovra och inspirera lanserades Husmorsfilmerna. ICA och KF startade provkök och gav ut kokböcker. Halvfabrikat och djupfryst slog igenom. 1950-talet var sannerligen ett omvälvande årtionde för matlagning och matvanor.
husmorsfilmer – ett äventyr i vardagen
Vintagemannen minns hur han som barn fick följa med mamma på bio. Han häpnade över alla blanka pastellfärgade hushållsattiraljer i filmerna. Det var lite amerikansk känsla i dem. Han minns också att en gång fick vi en liten present med oss hem. En rostfri liten karott, eller möjligen assiett, av den då välkända firman Nils-Johan. Eller var det möjligen Nils Johans Glada Köksparad? Hur som helst, vart tog Nils-Johan vägen? Han som var en sån marknadsgigant under den här tiden.
1951 kom den första husmorsfilmen, Fru Plotter och fru Planer. Mellan 1952 och 1976 kom sedan filmer vår och höst. Varje film bestod av ett antal kortare avsnitt som handlade om mat, inredning och bostaden men också om kläder, hälsa och utseende. Dessutom innehöll filmerna information om allt från tekniker för städning och matlagning till tips om fritidsaktiviteter. 1950-talet var tiden före TVs genombrott, och filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 000 och 500 000 åskådare.
På Filmarkivet finns flera spännande husmorsfilmer som lämpar sig för eftermiddagsbio.
COOP och ica tävlade med provkök och kokböcker
Nya produkter och halvfabrikat krävde både kvalitetstester och inspiration i form av recept. Både ICA och KF startade sådan verksamhet under 1940-talet.
KF och ICA hade olika inritning och syn på sin provköksverksamhet. När KF har en klar folkbildar ambition för ökad folkhälsa så samlar ICA in recept från sina kunder och satsar på gott och är mer kommersiellt. Och gott vinner nästan alltid över nyttigt, vilket fortfarande kan ses i kedjornas marknadsandelar och svenska folkets midjemått.
kf provkök i folkhälsans tjänst
1:a-upplagan 1951 – en milstolpe i svensk matlagning
KFs provkök startade 1943 som en underavdelning till Husmodersavdelningen. Provkökets uppgift var att kvalitetsbedöma produkter. 1946 blev Provköket en självständig enhet med Ann-Britt Agnsäter som chef. Hon kom att stanna till sin pensionering 1980. Angsäter gjorde 1949 en studieresa till framtidslandet USA för att få inspiration. Ett resultat av den resan blev Vår Kokbok. Kokboken kom 1951 och blev norm och modell för senare kokböcker. Den var t ex den första svenska kokbok där den fyrdelade måttsatsen (dl, msk, tsk och kryddmått) och stektermometrar användes i recepten. KF provkök har genom åren spelat en viktig roll för folkbildning och folkhälsa, med idéer som att äta nyttigt och spara in på socker och fett. Ann-Britt Angsäter utvecklade tex matpyramiden i mitten av 70-talet. KFs provkök finns fortfarande och heter numera Coop provkök.
ica provkök tar inspiration av husmödrarna
Storsäljaren Sju sorters kakor började som mindre häften med inskickade recept.
Även ICA startade provkök på 40-talet, men med en lite annan inriktning. Provköket fungerade som matredaktion för tidningen ICA Kuriren, som gick från reklamblad till prenumererad tidning 1948. ICA startade även ett förlag redan 1945. Provköket hade en viktig roll på förlaget som medförfattare till förlagets utgivning av kok- och inspirationsböcker. De blev med åren många. ICA förlaget tog hjälp av Sveriges alla husmödrar genom att bjuda in till recepttävlingar. Det mest kända resultatet av just en sådan tävling är klassikern Sju sorters kakor. Den kom 1945. 1950 kom uppföljaren Det bästa brödet, baserat på en baktävling med över 10 000 bidrag. Sviten avslutades 1953 med Nytt på kakfatet som enligt förordet tillsammans med de två tidigare receptsamlingarna ”bildar en hel, allt omspännande bakbok”. I Nytt på kakfatet finns för övrigt receptet på Marängrullar dvs jitterbuggar. När jag kollar mitt ex av Sju sorters kakor från 1952 finns inte det receptet, så kanske såg jitterbuggen som kakboksrecept dagens ljus 1953.
På den tiden var det ruter i ICA
Under det sena 40-talet och 1950-talet fortsatte sedan ICA förlaget att ge ut små receptböcker i serien ICA förlagets köksbibliotek. Inte så sällan utgick de från en tävling där husmödrar uppmanades att skicka in sina recept. VintageQ har koll på åtminstone 12 sådana små häften. 1980 gav ICA förlaget ut Rutiga Kokboken – den kanske är ”the best of” de små rutiga recepthäftena? 2005 tog resan som kokboksförfattande provkök slut och ICAs provkök lades ner.
Barnens kokböcker
VintageQ fick träna på att servera rätt när hennes pappa hade representation i hemmet. Hon har noga strukit under hur man gör rätt i sin bok.
Även barnen fick sina egna kokböcker under 50-talet. VintageQ har ett väl använt exemplar av Per och Pia på hushållskurs, ett häfte med 30 lektioner för barn. Den innehåller allt man behöver veta från att bädda sängen, borsta skorna, duka och servera , koka potatis och laga chokladpudding. VintageQ kommer ihåg hur kul hon tyckte att det var att följa ”lektionerna”. Och vad vuxen hon kände sig.
Effektiv matlagning för kvinnor med ont om tid
Nya produkter för att underlätta matlagningen lanserades och promotades under 1950-talet. Tron på tekniken och framtiden var stor. 1956 lanserade Findus frysta fiskpinnar och kombinerat med en annan nyhet, det industriframställda potatismoset, skapades en klassisk barnfamiljsmiddag. Både Husmorsfilmerna och Husmoderns Kökslamanack är full av både reklam och tips på hur man kan underlätta matlagningen och livet med hjälp av halvfabrikat.
I Snabblagat av Ria Wägner lär Ria ut hur man kan trolla med burkar och paket för att hushålla med det dyrbaraste vi har, tiden. I boken är ingredienserna ”alla de moderna hjälpmedel som står husmodern till buds i form av burkar, djupfryst, kakmixer och andra konserver”.
Lite märkligt är det att när kvinnan var hemma och skötte hemmet på heltid så skulle hon inte laga ordentlig mat från grunden utan öppna en konservburk. Vi är lite besvikna på 50-talet.Gick femtiotalets husmödrar verkligen på det här?
Vill du veta mer om hur vi tampas med femtiotalets mat under detta år så följer du Vintagemannens mat på Instagram eller Facebook. Och här i bloggen naturligtvis. Vi ses.
Välkomna till Vintagemannens mats påskbord modell 1954. Påsken 2020 gick i kristidens tecken. Påskaftonens traditionella smörgåsbord, som Husmoderns köksalamanack föreslog 1943, bestod av ”ägg eller omelett och uppskuret”. Påsken 2021 går i optimismens tecken. Ransoneringen är över och på 50-talet frossar vi i ägg, marsipan, smör och grädde. Vi åt tills vi var så mätta och så dästa att vi längtade efter Samarin för att överleva.
50-talets påskbord blir omfångsrikt när välståndet växer
Husmoderns kökslamanack ges fortfarande ut. Den första almanackan kom 1933 och den är oumbärlig vid nutidsarkeologiska studier av vad vi äter. I middagsförslagen speglas både mattrender och nya produkter. Om du tillhör dem som någon gång drabbats av idétorka när du ska svara på frågan ”Vad ska vi äta till middag idag?” så ta hjälp av de äldre årgångarna. Det blir garanterat något oväntat nygammalt.
Så vad berättar almanackan om vad svenskarna åt på påskafton under 1950-talet? Under årtiondet utvecklades påskaftonens middagsbuffé från att i början bestå av ett begränsat antal rätter till överdåd i slutet av årtiondet.
1950 är förslaget att påskbordet innehåller två olika lådor på äggstanning, en smaksatt med strömmingsrom och en smaksatt med ost & tomat, en sallad bestående av ansjovisfiléer, ägg, sallad och tomat i majonnäs och så sauterad kalvnjure med det fantasifulla namnet Devil. Och till kaffet Igelkottstårta.
Mot slutet av årtiondet är det ”extra av allt” som gäller. Sillbricka, ansjovis, matjesill, böcklingsallad, kokt ägg, rädisor, tomater, en paj och en låda. Prinskorv och köttbullar har ersatt njuren på buffén. Men tårtan till kaffet är kvar och den ska helst innehålla både smörkräm, chokladglasyr och mandel.
Livsmedelspriserna steg visserligen under stora delar av 50-talet, men lönerna steg ännu mer. 1935 gick 37% av hushållsinkomsten åt till livsmedel. Under kriget 1943 var motsvarande siffra 43%, men under 50-talet sjönk andelen kontinuerligt och 1959 spenderas 31% av inkomsten på livsmedel. Mer pengar i plånboken i kombination med att livsmedelsransoneringen upphört skapade goda förutsättningar för överflöd. Nu ska vi unna oss!
På 50-talet var tilltron till tekniken stor
Så istället för lökskal färgar vi med köpefärg
Resultatet blev sådär
Sillbrickan blev en kombination av en bekväm konserv, nämligen Lucullus tomatsill och en hantverksmässigt inlagd sill. Båda smakade smaskens
påskbuffé av 1954 års modell
Så vilket påskbord väljer vi, det begränsade eller det överdådiga? En sak vet vi i alla fall, njuren väljer vi bort, trots namnet Devil.
Efter lite diskussion bestämmer vi oss för 1954 års version. Med ena foten i 40-talets begränsningar och en fot i framtidsoptimismen och överflödet blir det en bra blandning.
När vi googlade på lammnjure fick vi upp hundmat. Då lade vi ner det projektet. Ansjovistårta lät läckrare.
Så på vårt påskbord står, sillbricka, kokt ägg, ost och skånsk böcklinglåda. Den stekta lammnjuren byter vi ut mot en ansjovistårta från 1952. Till kaffet blir det Mannes tårta. Den innehåller mördeg, sylt, mandelmassa, chokladglasyr och smörkräm. En riktig ”extra av allt-tårta” som representerar 50-talet så väl.
det dukade bordet
1950-talets design är känt för att vara formsäker och för sin höga kvalité. När man satte bo köpte man för livet. När Vintagemannen i början av 2000-talet köpte porslin till det då nyinförskaffade sommarstället är det ingen slump att det blev 1950-tal. Finservisen från Upsala Ekeby har det föga upphetsande namnet 5524. Mönstret är designat av Eva Bladh, mest känd för ”Bellis” , och lanserades 1958. Glasservisen heter Sickan och är formgiven av Vicke Lindstrand. Den tillverkades mellan 1945-72. Även den inköpt på auktion för 20 år sedan för ”inga pengar alls”.
Karlskrona / Uppsala Ekeby från 1958Kosta från 1950-talet, typFin femtiotalsdukning med guldkant.
att leka med maten
Under 1950-talet leker man med maten. Piffiga uppläggningar, garneringar och matskulpturer kanske är ett sätt för hemmafrun att få utlopp för sin kreativitet och visa sina husmoderliga omsorger. Påsken är inget undantag. Husmoderns Kökslamanack 1954 föreslår denna härliga tupp av morot, citron, gurka och rädisor för att servera oliverna till drinken. VinategQ har verkligen försökt, men hennes skapelse blir inte stabil och eftersom hon inte tycker att man ska leka med maten får vi nöja oss med en bild. Sen får vi fantisera om vilken succé en dylik fågel skulle ha gjort på påskkalaset.
Antingen satsar man på ett riktigt gott coctail-tilltugg, eller så tar man fasta på orden cock och tail
Verkligen fullmatat
Vi erkänner, vi njöt av det sparsmakade och välsmakande påskbordet från 1943 som vi åt förra året. Och vi blev imponerad av både smak och uppfinningsrikedomen vid tillverkning av kristidsmarsipan. Se bloggen.
Men i år blev det andra bullar…
Fast egentligen finns det ingen böckling i Skåne. Där heter det rögad sill.Hela påskbuffén ryms på en bild, ja förutom smör, bröd och ost Mannes tårta innehåller drygt 300 gram smör, 400 gram florsocker, 175 gram mandel, 3 ägg och så lite annat som kakao, strösocker och mjöl
Kaloribomben…
förbereds
Efter tårtan blev vi mätta, ja övermätta, för att inte säga påskaftonskoma. Vi orkade knappt resa oss från bordet och duka av. Det hade varit både tidsbesparande och godare med en tårta bestående bara av mördeg, sylt och choklad. Mandelmassan och smörkrämen tillförde mer ”extra av allt” än smakupplevelse.
Femtiotalets påskbuffé levererade definitivt, men det blev mer piff, lättuggat och smör än en njutbar smakupplevelse även om både ansjovisen, böcklingen och sillen smakade gott. Alla rätterna fungerar bra på ett smörgåsbord även idag. Vi saknar de olika texturerna och tuggmotståndet som krigsåren var så bra på att leverera. Det blir så mycket fett, salt och sött att nyanserna försvinner. Kanske saknar vi också begränsningarna. Det är så lätt att lägga upp lite för mycket på tallriken när man kan.
Cocktail, dock utan tupp med gurka och citron
Vill du veta mer om vad vi äter från 1950-talets kokböcker så följ Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Och följ oss gärna på Vintagemannen och Vintageqvinnan på samma gång. Vi ses ett socialt medium nära dig.
För en majoritet av gifta kvinnor i Sverige har hushållsarbete aldrig varit en livsuppgift på heltid. Hushållsarbetet har oftast kombinerats med förvärvsarbete på deltid. Så var det även på 1950-talet, hemmafruarnas årtionde, även om det under just 50-talet var ovanligt många kvinnor som var hemarbetande på heltid. Hur många timmar lade kvinnorna ner på hushållsarbete och vilka uppgifter var det som tog längst tid? Vintagemannens mat har gjort en djupdykning bland matlagning, tvätt och städning. Häng med på en resa i kvinnoarbete.
Varje husmor behöver en assistent.
En husmors arbetsvecka på 1950-talet
1957 genomförde Konsumentinstitutet en undersökning som omfattade tusen husmödrar. Urvalet skulle vara representativt för landets barnfamiljer. Husmor förde veckodagbok genom att ”med streck för varje kvart markera vad hon gjort under större delen av kvarten”.
Undersökningen visade att husmödrarna lade ner 34 ½ timme per vecka på olika husliga sysslor. Matlagning och städning tog mest tid, 10 timmar vardera. Att diska tog drygt 6 timmar, att sy och laga drygt 4 timmar och att tvätta 4½ timme per vecka. På 1930-talet tog motsvarande arbetsuppgifter 42 timmar och på 80-talet 26 timmar i veckan. Det är den tid vi lägger ner på städning som minskat, trots att vi bor större.
Hur mycket Vintagemannen ”hjälper till” i hushållet får du gissa.
Vän av ordning undrar naturligtvis hur många timmar per vecka männen ägnade åt hushållsarbete? Även det undersökte Konsumentinstitutet, fast 1956. Män med deltidsarbetande fruar ägnade minst tid åt hushållsarbete, nämligen 4 timmar/veckan. Om hustrun var hemarbetande ”hjälpte mannen till” 5 timmar/veckan och om hon nödvändigtvis skulle arbeta heltid deltog han hela 6 timmar/veckan i hushållsarbetet.
Hur var det egentligen med de tekniSka hjälpmedlen?
Inte konstigt att tekniska hjälpmedel i köket kom att bli populära. För allt som kan göras bekvämare kommer förr eller senare att göras bekvämare.
Matlagning & Disk
Att vara husmor på ett mindre lantbruk var definitivt mer tidskrävande och tyngre än i staden på 50-talet. Ett exempel är matlagning. På 1950-talet hade i stort sett alla hushåll i staden en gas- eller elspis, medan lantbrukarhustrurna i större utsträckning lagade mat på vedspis. Lantbrukarhustrur lagade dessutom fler måltider hemma, för medan personalmatsalar blev allt vanligare på 50-talet för stadsborna fortsatte lantbrukarna att äta hemma.
Före kriget bakades det mycket matbröd i hemmen. Men under hemmafruns årtionde blev kaffebröd vanligare.Inte undra på att ”Sju sorters kakor” blev så populär
Matlagning är annars något som husmödrarna lade ner mindre tid på 1957 jämfört med 1937. För att vara exakt 3 timmar mindre per vecka. Från 50-talet och framåt är den tid husmor lägger på matlagning däremot konstant, trots halvfabrikat, hushållsmaskiner och komponentmatlagning. Större variation i matlagningen idag är en förklaringar.
På 50-talet diskade man för hand. Sen handtorkade man. Köket skulle vara rent och disken undanplockad. Därför var diskning tidskrävande. Diskmaskinen introducerades visserligen under årtiondet, men var mycket exklusiv och sällsynt. I Konsumentinstitutets undersökning 1957 var det bare ett enda av de tusen undersökta hushållen som hade en diskmaskin. På 1980-talet, när många har diskmaskin är tiden vi lägger på diskning nästan halverad.
Tvätta och stryka
Tvättmaskinen är en annan tidsbesparande hushållsapparat. 1958 fanns den bara i 27 % av landsbygdshushållen. I stadshushållen däremot hade de flesta, tack vare det moderna bostadsbyggandet tillgång till tvättstuga, även om enbart 9 % av hushållen hade egen tvättmaskin. Trots tillgång till tvättmaskin minskar inte tiden vi lägger ner på att tvätta, den snarare ökar under hela 1900-talet. Skälet är att vi tvättare oftare och vi har dessutom mer som ska tvättas. Att vädra och borsta kläder eller skaka sängkläder har ersatts med tvätt. Den beräknade tvättmängden per år för ett hushåll med två vuxna och två barn var på 1930-talet 290 kg, och på 1950-talet 530 kg, dvs 240 kg mer.
Vintagemannen har återgått till de gamla tunga strykjärnen och skippat moderna ångstrykjärn. Vi trivs bättre med sådana här klassiker.
Sy
”Alla” sydde på den tiden.
En symaskin fanns i nästan alla hushåll på 50-talet, oavsett om man bodde på landet eller i stan. Och syr, det gör husmödrarna. Långt in på 1970-talet syr vi mer än 4 timmar per vecka, vilket är lika lång tid som på 1930-talet. Men istället för att lappa och laga som var det vanligaste sömnadsarbetet på 30-talet, så sydde kvinnorna på 50-talet kläder, främst till barnen och till sig själva.
Städa
När folk i folkhemmet fick bättre ekonomi så investerade man i hemmet. Hemmafrun blev ett yrke som kunde ”rationaliseras” precis som i industrin.
På 1950-talet tog städningen betydligt mindre tid i anspråk än den gjort tidigare. Över årtiondena fortsätter tiden vi lägger ner på att städa att minska. 1937 städade vi nästan 14 timmar i veckan, medan samma städning tog 10 timmar på femtiotalet och 5 timmar i veckan 1982. Detta trots att bostäderna blivit större. Skälet till att vi lägger mindre tid på städning beror inte huvudsakligen på dammsugaren. Det beror istället på att vi sänkt kraven. När skurade och bonade du golven senast?
Elbranschen ville lära husmödrarna att konsumera el.
De bildade 1927 Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning – FERA – vars uppgift var att sprida propaganda om elanvändningens fördelar. FERA producerade mängder med broschyrer, filmer och reklammaterial som riktades mot olika målgrupper. För att nå kvinnor behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige. Vår kompis Lasses mamma var en av dem. Läs mer om FERA här.
Det var inte självklart att börja yrkesarbeta
Sambeskattning och bristen på barnomsorg var höga hinder för att skicka ut mamma i yrkeslivet.
I Husmoderns Köksalmanack 1954 finns en artikel med rubriken ”Har mamma råd att börja arbeta?”. Budskapet är att det är tveksamt om det lönar sig för mamma att arbeta. Det bästa är nog att hon stannar hemma. Det blir inte så mycket pengar kvar av bruttolönen när skatt och extrakostnader dragits av. Dels gör sambeskattningen att hustruns och mannens inkomster slås ihop innan skatten dras, dels tillkommer kostnaden för barnomsorg. Sist men inte minst får man inte glömma den ”allmänna hushållsförlusten”, dvs ökade kostnader i form av halvfabrikat, att tvätten måste skickas bort och att ”nysömnad, omsömnad och lagning av kläder blir eftersatt”.
Det osynliga förvärvsarbetet
Anita Nyberg visar att gifta kvinnor alltid förvärvsarbetat. Inkomsten har behövts för att familjen ska överleva. Skillnaden mellan hur mycket kvinnor förvärvsarbetade i början av 1900-talet jämfört med på 1980-talet är faktiskt inte så stor. Den stora skillnaden är att före mitten av 1960-talet syntes inte gifta kvinnors förvärvsarbete i statistiken. Det är först 1965 som lantbrukarhustrurs arbete på gården t. ex. med ansvar för mjölkning och djurskötsel räknades som förvärvsarbete. Tidigare räknades det arbetet i statistiken som ”medhjälpande familjemedlem”. Och det var först på 1960-talet som kvinnor, i statistiken, räknas som förvärvsarbetande om de arbetade färre timmar dagligen än motsvarande halvtid. Det betyder att säsongsarbete, eller jobbet som tidningsbud, trappstäderska, pianolärare, kalaskokerska eller servitris på timme inte räknades som förvärvsarbetande. Så i äldre tiders officiella statistik finns mycket av kvinnors förvärvsarbete helt enkelt inte redovisat.
Vill du läsa mer om kvinnors hemarbete?
I så fall kan VintageQ rekommendera Anita Nyberg avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989. Med hjälp av data från t ex folk- och bostadsräkningar och hushållsundersökningar tar hon med läsaren genom gifta kvinnors hushållsarbete och beskriver hushållsteknik, köpevaror, hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande under 1930-talet och fram till 1980-talet. VintageQ har, med stor behållning, sträckläst den.
Den totala hushållsarbetstiden har minskat med ca 9 timmar mellan 1930- och 1980-talet. Sju av dessa timmar förklaras med kortare städtid. Tiden vi ägnar åt matlagning har minskat med ca 2 timmar. Det har även den tid vi ägnar åt disk och sömnad. Men i gengäld har den tid som ägnas åt tvätt och inköp ökat. Många ser tillbaka på femtiotalet med ett romantiskt filter på glasögonen. Men fullt så idylliskt var det inte. Har du inte läst Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj så ska du nog göra det.
Tack för att du läst ända hit. Vintagemannens mat har idag försökt fördjupa förståelsen för femtiotalets husmödrar och hemmafruar. Så här ambitiösa är vi inte varje gång. Här varierar vi allvar och lek. Följs oss på Instagram och Facebook också: Vintagemannen, Vintageqvinnan och Vintagemannens mat. Vi ses!
När chefen kommer på middag, En smörgås efter bion, Skidparti med lägerbål och glögg, När bridgejuntan samlas och Välkommen i all enkelhet. På 1950-talet fanns det massor av anledningar att bjuda hem gäster. Vintagemannens mat firar Vintage Jubilee Day med en hemmafest modell 1952 ”När värdinnan sitter och gästerna serverar”.
Serveringen bestod i att ställa fram den heta formen direkt på bordet.
Vintage Jubilee Day
Den 4 februari hade vi ”chefen på middag”. Chefen i våra liv, han som styr och ställer med det mesta vi gör nuförtiden, är Vintagemannen. Han fyllde 10 år i år. Tänk vad tiden går. Så den 4/2 infaller Vintage Jubilee Day varje år sedan 2011. Det var då vi gick in i Herr Judits vintageaffär på Sibyllegatan i Stockholm som vanligt klädda i svart. – Jag gick in med en svart labrador och kom ut med en Gentleman, brukar VintageQ säga. Mannen som gjort entré i svart dunjacka kom ut ur butiken i en italiensk tweedulster och en grön halsduk samt krönt med en matchande Borsalinohatt på huvudet. Dunjackan låg i kassen.
Så såg han ut på sin första promenad i vintagestil i februari 2011.
Sedan dessa har vårt liv inte varit sig likt. Vi har köpt massor av secondhandkläder, lagat, tvätta och fixat. Vi har rest och turistat i vintagestil och lagat Vintagemannens mat. Och vi har bloggat och varit aktiva i sociala medier. I dagarna fick Vintagemannen sin niotusende följare på Instagram. Snart är nog Vintageqvinnan också där.
Så visst hade vi anledning att fira genom att bjuda Chefen på middag.
Ingen stress när chefen kom
Vad bjuder man på om husmor ska kunna delta i middagen och samtidigt vara en god värdinna? Den frågan var i allra högsta grad aktuell på 1950-talet. Hembiträdenas tid var förbi och det blev husmoderns ansvar att ta över. På 50-talet skulle hon både fixa matlagningen, vara en god värdinna och skapa en familjär atmosfär. Enkelt, bara hon organiserade sitt arbete. Så för att kunna uppfylla sina sociala och hemtrevnadsskapande plikter under en bjudning gällde det att ”Värdinnan sörjt för att allt står färdigt i köket och varmrätten bara behöver hämtas fram ur ugnen och desserten ur kylskåpet”. Det är i alla fall vad det står i Husmoderns Köksalmanack 1952.
Jubileumsmiddagen bestod därför av rätter som var väl förberedda. Plockmat till drinken, kalvfilé med hasselbackspotatis och så mandeltårta. Nu hoppas vi att chefen blir nöjd och att det blir löneförhöjning snart.
Vilken kanonstart. (Men ser det inte lite ut som Corona?)
Cocktailsandwiches och pinnmat till drajan
Efter fördrinken i salongen bjöd husmor till bords.
Gratinerade kalvfiléer med hasselbackspotatis som huvudrätt. Kalvfilén var utsökt, den smälte som smör i munnen. Chefen måste ha blivit nöjd.
Inlagda plommon och mandeltårta till efterrätt. Ordet dessert var inte påkommet i Sverige ännu. Det började vi säga först på 80-talet
Redan dagen före själva middagen började förberedelserna.
Randiga sandwihes och fyllda skinkrullar till cocktailen förbereddes, lindades i smörpapper och lades på kallt ställe över natten för att hålla sig fräscha.
Typiskt femtiotal. Piffigt utseende var viktigare än smaken.
Lyxiga råvaror – eller hur?
Redan på eftermiddagen förbereddes pinnmaten och cocktailsandwichen skars i lagom bitar. Lite plast över hela härligheten gjorde att tilltuggen inte torkade. VintageQ hade även förberett genom att baka en botten till mandeltårtan dagen innan så att den behövde bara garneras innan servering.
En stund innan middagen förbereddes salladen och hasselbackspotatisen, kalvköttet bryntes och såsen tillreddes. När chefen anlänt åkte både kött och potatis in i ugnen så att lilla frun kunde sitta med i salongen.
Mandeltårtan som redan var klar avplastades, grädden vispades och frukten lades upp i portionsskålar. Sen återstod bara det sista momentet att breda grädden över tårtan.
Måste Hinna Lägga make-up också
När det var 30 minuter kvar till ”chefens ankomst” galopperade VintageQ till badrummet för att fräscha upp sig och lägga makeup. Och för att byta om till kvällen. På klockslaget 19.00 återvände hon till kök och vardagsrum, sval och obekymrad, som om kokerskan och hembiträdet jobbat hela eftermiddagen. Det gäller att planera och man kan inte att ligga på latsidan om man ska vara den perfekta hemmafrun.
Vintagemannen och Den Perfekta Hemmafrun. Middagen avslutades med dans.
Visst låter det som att vi hade en fin jubileumsfest med chefen närvarande. Han sa i alla fall att det hade varit gott och trevligt när han gick. Hur smakade det då? Jo, plockmaten till drinken hade mer underhållningsvärde än intressanta smaker. Kalvfilén och hasselbackspotatisen smakade utmärkt – köttet var av bästa kvalité. De inlagda plommonen kommer från vår hemkonservering på 40-talet och var som vanligt smaskens. Mandelbottnar och vispgrädde därtill blir aldrig fel.
Vill du följa våra och chefens vidare äventyr så finns vi på Instagram och Facebook. Följ Vintagemannens mat, VintageQvinnan och självaste Vintagemannen där.
Vi äter femtiotalsmat i år. Det årtionde då Vintagemannen växte upp i Örebro. Vintagemannen hade en mor som lagade sådana köttbullar som inte ens en son kan älska. Jag tror inte hon ville vara hemmafru och husmor. Hon tvingades in i det av konventionerna. När hon var ung hade hon gått på Hushållsskolan Margareta. Där lärde hon sig att laga mat från grunden, sylta och safta och kanske andra husmorssysslor. På femtiotalet kom pulver- och konservburksmat stort, men i Vintagemannens barndomshem lagades det mesta från grunden. Men i total avsaknad av spännande smaker.
Min första egna servis. Rörstrand 1951.
Vintagemannen föddes 1950, på den gamle kungens tid, han som bars till dopet av Napoleon Bonapartes fästmö. (Det är sant. Karl XIV Johans fru, drottning Desideria, hade varit förlovad med Napoleon tidigare, och hon bar den nye lillprinsen till dopet 1860). Gustav V alltså. Vintagemannen var 26 dagar gammal när gamle kungen dog. Det var en fin tid. Sen kunde en ny tid börja.
Jag tog tidigt till flaskan, här vid tre månaders ålder.
Mina allra första matminnen kretsar kring middagar hemma hos mormor och stora salsbordet där släkten samlades några gånger om året. Rätter stod uppdukade på den stora buffén, en sån där i mörk ek med skurna äpplen på dörrarna. Porslinet var vitt med stora rosa blommor på. Jag tyckte att det var jättefint ihop med de glänsande nysilverbesticken. Vad vi åt minns jag inte mycket av, annat än lutfisk på annandagen, men att det var festligt och fint kommer jag ihåg. Det är intressant att notera, att det är måltidssituationerna man minns och inte själva maten. Och så är det väl än idag.
VaRDAGSMAT OCH HELGDAGSMAT
Hemma i familjen var det mamma som skötte köket. Pappa kanske ”hjälpte till” med disken nån gång. Det var middagar med soppa och pannkakor, kokt fisk eller fiskbullar och så köttbullar naturligtvis. Min favorit var stekt falukorv med stuvad spenat, potatis och riven pepparrot. Varje dag fick vi råkost och knäckebröd med margarin. Och alltid efterrätt, ofta kräm eller äppelmos med mjölk. Mjölk var den givna måltidsdrycken.
Det pågick en massiv propaganda för konserver under 50-talet. Området vi flyttade till 1960, började byggas 1954 och hade en sån här fast monterad i skafferiet.
På söndagarna var det stek, eller en gryta, med legymer, sås, potatis och kanske gelé eller inlagd gurka. Jag minns också att jag gillade dillkött när vi fick det. Syrran och jag fick dela på en läsk, Guldus eller Pommac. En delar och en väljer, hette det, så det blev millimeterrättvist i glasen. Pappa drack äckligt vichyvatten. I lyckliga stunder kunde vi få hemgjord glass, tillverkad i det lilla, lilla frysfacket i det lilla kylskåpet. Eller någon dessert som vi lärt oss från Hyland och Karusellen på radion.
När man var bortbjuden gällde det att sitta fint vid bordet och äta upp gröten. Jag gillade mannagrynsgröt och risgrynsgröt men hatade havregrynsgröt.
Det kalla kriget: Du får sitta kvar tills du ätit upp
Jag var alltid tvungen att äta upp maten, hur illa jag än tyckte om den. Jag tvingades att sitta kvar vid matbordet. Maten kallnade och blev ännu äckligare. Det uppstod ofta ett tyst ställningskrig mellan mig och mamma, vem som skulle hålla ut längst.
Barnkalaset på Rynningegatan
På min födelsedag i oktober var det kalas. Jag bjöd några av grabbarna på gatan till kalaset. Och när syrran blev större fick hon också vara med. Ja, och så kom moster och mormor också med en liten peng i ett kuvert.
Min åttaårsdag. Vi verkar inte ha fått börja på tårtan än. Vi drack hemgjord saft i sugrör. Då var det fest! Vintagemannen är han med det fåniga flinet i förgrunden. Jag tror att de andra var syrran, Björn, Anders, Christian och Kent. Det kan vara fel, men jag är helsäker på att jag minns Kents telefonnummer fortfarande.
På kalas åt man det ”otäcka först”, dvs bullen. Efter det fick man ett par småkakor. Min absoluta favorit, då som nu, var nötchokladrutor. Sen kom sockerkaka eller mjuk pepparkaka innan man fick börja på tårtan. Det var bara hemgjord gräddtårta som gällde, ofta med konserverade mandarinklyftor ovanpå. Jag hatade köpetårtor.
Nötchokladrutor från Sju sorters kakor var min favoritkaka då som nu
Barnen som matlagare
Femtiotalet var årtiondet då barnen inbjöds att delta i köket på sina villkor, inte av tvång för att de måste hjälpa till. Jag bjöd familjen på Mullvadsbon en gång. Det var uppblötta katrinplommon under ett täcke av vispad grädde. En annan gång överraskade jag med Bananbåtar med rån. Det var kluvna bananer med hallonsylt och vispgrädde där grädden höll rånet upprättstående.
Populär hushållskurs för barn utgiven 1951 av ICA Förlaget. Såhär gör Per & Pia mjölkchoklad.
Ett
Två
Tre
Vintagemannen blandade dock kakao, socker och tjock grädde direkt i koppen, rörde omsorgsfullt och åt sen upp den smarriga smeten om inte någon hejdade honom och hällde på den varma mjölken.
gå runt i kvarteret för att handla mat
A long time ago. Där i hörnet av Phragménsvägen och Venavägen låg speceriaffären och längst bort mjölkaffären. Det ser ut som lägenheter nu. (Bildkälla. Örebro stadsarkiv)
Mamma handlade inte så ofta i snabbköpet. Det närmaste låg flera hundra meter bort, men tvärs över gatan låg både speceriaffären och kanske ett bageri också. Längst bort låg mjölkaffären. Där köpte vi mjölk och grädde i våra medhavda mjölkkrukor som de bastanta damerna fyllde på från stora mjölkkannor på golvet. I samma huslänga på Rynningegatan som vi bodde i låg fiskaffären med ett stort skyltfönster där det rann vatten. De hade också nån gulbrun genomskinlig rullgardin som skulle hindra solen från att förstöra varorna därinne. Om jag inte minns fel låg det en charkuterist vägg i vägg. Så i kvarteret fanns allt man behövde. Praktiskt när man som barn blev skickad på enklare uppdrag att med en lapp i ena handen och portmonnän i den andra att kila iväg och kompletteringshandla.
Oro inför femtiotalet
Det är med viss bävan Vintagemannen ser fram emot ett år med femtiotalsmat. Maten under fyrtiotalets krisår var ju överraskande god, så kan det verkligen bli bättre? Idag har han testat en typisk smörgåslunch, inhandlad på ett café som inte ändrats så mycket de senaste 60 åren. Jodå, smörgåsen smakade gott, så idag levererade 50-talet.
Idag blev det tidstypisk smörgåslunch med mjölkchoklad på mitt eget vis. och nyttiga C-vitaminer.
Smörgåsmåltider låg verkligen i tiden. Boken utgiven 1954.
Du följer väl Vintagemannens mat, Vintagemannen och Vintageqvinnan på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi nästan dagligen hur vi lever, klär oss och äter. Klicka på länkarna och häng med!
Stuvningar, redningar, gratänger, fyllda grönsaker och smörgåstårtor. Konserver och djupfryst. ”Kryddfantasi” och curryfrossa. Bananernas återkomst i matlagningen och så massor av grädde, ost och margarin. Lägg till det fantasifulla uppläggningar av maten. I två dagar har VintageQ bläddrat i kokböcker och Husmoderns Köksalmanack från det tidiga 50-talet för att få en föraning av hur vår kosthållning kommer att ändras, nu när vi lämnar krisåren på 40-talet bakom oss och kliver in i tillväxtens årtionde. Vilken resa vi tillsammans kommer att göra det närmaste året! Varje vecka ska vi äta femtiotalsmat.
Vad hände egentligen i samhället på 50-talet?
1950-talet var årtiondet när den svenska landsbygden avfolkades. 1947 års jordbruksbeslut påskyndade omstruktureringen. Beslutet innebar att Sveriges livsmedelsbehov skulle täckas av inhemsk jordbruksproduktionen. Lantbrukarna skulle också få en med ”övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard”. Vägen dit gick över importskydd och rationaliseringar inom jordbruket. Hästen ersattes av traktorn. Det gick från småskaligt till större och mer rationellt. Mellan 1951 och 1956 försvann 75.000 små gårdar.
Vintagemannen på landet året han skulle fylla sex – 1956. Föräldrarna hyrde lillstugan hos en bonde i 10 år. Där lärde sig lille Ingemar att hässja hö, mata grisarna och lite senare att köra traktor.Det lilla lantbruket nordost om Örebro hade en häst och en ko. Varje kväll hämtade vi hem dem från skogen. Hästen heter Lisette. En idyll som snabbt försvann på 1950- och 60-talen.
Samtidigt som småbruken avvecklades så utvecklades industrin i rekordfart. Alla kurvor pekade mot himlen och välståndet växte. Utbudet av varor och tjänster ökade. Behovet av arbetskraft var stort och arbetslösheten låg. Lönerna steg kraftigt och 1951 fick alla tre veckors lagstadgad semester. Även livsmedelspriserna steg kraftigt under 50-talet, under Koreakrisen 1950-51 med så mycket som 21%, men trots det blev det pengar över till annan konsumtion.
En annan viktig förändring under 50-talet var snabbköpens och kedjebutikernas framfart. 1950 fanns 188 snabbköp i Sverige. 1960 hade de blivit 5.500. Kooperationen ledde utvecklingen men även ICAs segertåg hade börjat. EPA var en annan vägröjare. Hennes, senare H&M, öppnade sin första butik 1947 i Västerås. Man planerade att sälja kläder till 30 % lägre pris än konkurrenterna. 1952 var det dags att öppna den först butiken i Stockholm på Kungsgatan 52. Den stora utslagningen av små klädaffärer hade börjat och Teko-krisen var i antågande.
Ett av Konsums första snabbköp i Stockholm redan 1948 (Bild från Stockholmskällan)
Hemmafruns årtionde
På 50-talet blev hemmafrun blev ett yrke – dessvärre oavlönat. Det är årtiondet då hembiträdena och hemhjälpen flyttade ut och kylskåp, tvättmaskiner och frysboxar flyttade in.
I Husmoderns Köksalmanack 1950 finns flera intervjuer med representativa hemmafruar under rubriken Hur hinner ni med allt? Fru Gustrid Hellberg, apotekarfru i förort till Stockholm och mamma till tre döttrar konstaterar i april att ”det moderna samhället kräver rationalisering inom alla områden , det husliga inte minst. Bristen på hemhjälp ökar kraven på husmödrarna och för att inte svikta under bördan är rationalisering den enda vägen. Alltså: bättre redskap, större effektivitet genom ökade kunskaper, förnuftig planläggning av arbetet, och förenkling av levnadsvanorna.”
Hemmafruyrket skulle alltså moderniseras och effektiviseras. Hemmets forskningsinstitut, bildat 1944, banade med sina studier vägen för standardisering och modernisering av köken och för ett ”effektivt hushållsarbete”. Husmodern behövde dessutom utbildas. Ett sätt att göra det på var via Husmodersfilmerna.
En Husmorsfilm om burksoppa och pannkaksmix från 1954 (och inte om tonårsmode). Den är bara 10 minuter. Vill du se den? Klicka här.
De knappt timslånga filmerna var potpurrier av reklam, tips, information och underhållning. Vintagemannen minns hur han som barn följde med sin mamma till biografen för att titta på filmerna. Under åren 1952 – 1976 kom nya filmer två gånger om året. De producerades av Husmors Film AB i samarbetade med bl.a. med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan och Hemmets Forskningsinstitut.
Omfattande ”kurslitteratur”
Femtiotalet var även Husmoderslexikonens storhetstid. Lexikonen tillsammans med reklam, etikett- & kokböcker och damtidningarna kommunicerade de rådande idealen av den perfekta värdinnan och den goda hustrun.
Sen har vi alla de nya social sammanhang som krävde sitt. Hur ordnar man smidigt en vickning efter teatern eller bion när inget hembiträde finns hemma som kan förbereda? ”Middag med chefen” är ett annat återkommande tema – vad bjuder man på? Och hur dukar man för en festlig middag vid ”löneförhöjning”? För att inte tala om alla piffiga barnkalas som ska ordnas.
maten förändras radikalt – men inte till det bättre
När hushållen får både kyl- & frys börjar vi äta färsk mat i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att kryddor blir viktigare. Halvfabrikaten i form av pulvermat slår också igenom. Den tidsbesparande och rationella husmodern köper pankaksmix & våffelmix – hon står inte och blandar själv. Industriellt tillverkade konserver blir också självklara i skafferiet.
Konstigt egentligen. När husmor blir ett riktigt yrke så ska hon inte längre lära sig hur man gör när man lagar mat från grunden. Vilken förlust för kvalitetsmaten.Kul att se att det ändå finns några produkter som nästan är oförändrade efter sjuttio år.
Så vad väntar vi oss av det nya matåret? En sak är helt säker och det är att det kommer att innehålla betydligt mer grädde, ägg och fett (företrädesvis margarin) än under krisåren. Det kommer att hällas, klickas och redas. Vi kommer att vid festligare tillfällen frossa i sallader där grönsakerna är blandade i majonnäs. Kalla & varma smörgåsar kommer ha pålägg bestående av kaviar utrörd i tjock grädde, mjukost utrörd i tjock grädde och leverpastej utrörd i tjock grädde. Och allt kommer att vara konstfullt dekorerat. Det kommer även att bli mer av komponentmatlagningen som ”kvicksoppa” med konserverade fiskbullar & musslor som ingredienser. Och på midsommarafton blir det säkert ”nyheten” matjessill med gräddfil. Gräddfilen lanserades mycket lägligt till midsommar 1952. Det blir säkert också inlagd sill som vi känner den idag. 1-2-3 lagen (en del ättika, två delar socker, tre delar vatten) som idag är standardblandningen för våra inlagda sillar skapades av kallskänkan Karin Chädström när hon arbetade hos Tore Wretman på Riche 1952 – 61.
Hur smakade det 1951?
Vi är faktiskt tveksamma – alla nymodigheter till trots – att femtiotalets mat blir godare och bättre än den under de ransonerade krisåren på fyrtiotalet. Vi får se. Det första vi åt var en Kål- och fläskgryta från Husmoderns köksalmanack 1951.
Fortfarande smaskens!
Det här smakar fyrtiotal, sa Vintagemannen. 1951 svävade fortfarande krisårens matkultur över förslagen i köksalmanackan. Lika gott som vanligt. Det rökta fläsket satte verkligen piff. Vi får se vad framtiden har att bjuda när burksopporna och kakmixarna träder in. Ujujuj.
Du följer väl Vintagemannens mat på Facebook och Instagram nu när vi trätt in i femtiotalet? To be continued, som tysken säger.
Idag är det olika superunderställ i konstiga syntetmaterial som gäller. Men inte för en vintageman. Han håller sig till bomull, silke och ull. Men hur höll karlarna sina långfilsingar uppe innan textilindustrin lärt sig att göra tajt trikå som satt uppe av sig själv? Här reder Vintagemannen ut begreppen. Varning för sexiga bilder.
Tajt trikå var inte så vanligt under 1900-talets första hälft. Dessa onämnbara är från 1940-50-talet nån gång.
Hur fick man kalsongerna att sitta uppe? Kläder i stickad trikå har funnits under hela 1900-talet. Men de var inte särskilt tajta. Ända in på femtiotalet var män tvungna att ha strumpeband för att få strumporna att sitta uppe. Latextråden av gummi uppfanns visserligen redan på 30-talet men slog inte igenom förrän flera årtionden senare.
Alla långkalsonger har smala bomullsband upptill. De är rätt långa för att passa var hängselknapparna sitter i olika byxor.I dessa skräddarsydda byxor från 1952 finns inte bara knappar för hängslen. Det finns också ett litet spänne med tryckknapp. Varför då? Jo, för då kan man ha bälte i byxorna. Kalsipperna sitter ändå på plats.
Här ska fästas!
Här sitter kalsipperna dubbelsäkert för både hängslen och livrem. Osynligt utifrån.
Det behövdes alltså hängslen för att hålla långkalsipperna uppe i de flesta byxor. Men in på sextiotalet hade man lärt sig tillverka tajta kläder och strumpor med resår och livremmen slog ut hängslena helt.
En låååång historia
Från slutet på 1800-talet till 1960 ungefär såg alla män ut som Jan Långben. Långkalsonger och långärmad undertröja. Tjockare på vintern och tunnare på sommaren. Winston Churchill lär alltid ha burit ett rosa silkeunderställ. Var de så frusna förr? undrar du kanske. Nej, det var nog mer en hygienfråga. En arbetare kanske bara hade en kostym. Och det här är före tvättmaskinernas och de lättvättade klädernas tid. Det gällde att skydda de dyrare yttre plaggen från utdunstningar, svett och odörer. Det är lättare att tvätta kalsonger än kostymbyxor.
Tar man en titt i postorderkatalogerna ser man att underkläderna ser ungefär lika dana ut ända fram till slutet av 50-talet. Vissa nymodigheter hade faktiskt introducerats genom åren. Boxershortsen lanserades under första världskriget. Och Jockey patenterade också sin Y-front redan då. Men de kom nog inte till Sverige förrän långt senare.
Åhlen & Holm 1918. Hel och ren inunder under första världskriget. Åhlen & Holm 1940. Fortfarande samma rymliga modell under andra världskriget. Wiskadals katalog 1954. Jan Långben lever än. Notera att banden i linningen att fästa i hängselknapparna fortfarande dominerar. Bara ett par har resårband i midjan.
Trikårevolutionen i slutet av 1950-talet
Men nu händer det grejer. I Oscar Ahrén / Åhlén & Holms gemensamma katalog 1959 är knäppbanden borta. Med hjälp av resår sitter kalsipperna uppe av sig själva. Och om några år ska kvinnorna också bli befriade och strumpbyxorna slå igenom. Den elastiska revolutionen har bara börjat. MAMILs var inte födda än (Middle Age Men In Lycra). Elestan eller Lycra uppfanns samma år, 1959.
När trikåfabrikanterna väl lärt sig tillverka åtsittande långkalsonger blev det snabbt fart på produktutvecklingen; nya mönster och glada färger infördes. Men det är först när vi kommer in på sjuttiotalet som det börjar det blomma ordentligt i benkläderna.
1968
1971
Man tror att flower power är en sextiotalsföreteelse. Men eftersläpningen i det folkliga modet var ganska stort. Det vi idag kallar 60-tal är snarare 70-tal.
1975
1979
Ansågs det här sexigt då?
Här slutar Vintagemannens historiska exposé över långkalsongerna. Det är väl bara en sak han har glömt; kamelhårsunderkläderna. Från den tiden då det fortfarande var vintrar i Sverige.
Kamelhår! Rejäla doningar ur Ellos-katalogen 1975. Vart tog dom vägen?
Sen kom funktionsplaggen i allsköns stretchiga plastmaterial och microfibrer vars rester vi förr eller senare kommer att få äta upp. Bokstavligt. Men det vill vi inte veta mer om.
Vem kan ana att denne man bär långkalsonger? Hel och ren inunder.
Vill du veta mer om vad Vintagemannen har på sig, utanpå och någon gång inunder, kan du följa Vintagemannen på både Instagram och Facebook. Välkommen.
Den 3 oktober fyllde Vintagemannen riskgrupp. När han föddes 1950, på den gamle kungens tid, var kaffe fortfarande ransonerat. Så Vintagemannens mat firade genom att laga en hemmamiddag de Luxe med kristidsförtecken. För visst hade man fest även under krisåren. Folk fortsatte ju att fylla jämt, gifta sig och hitta på alla möjliga anledningar till att fira.
Han i en smoking som Ulf-Peder Olrogs bror köpte på PUB i mitten av seklet och hon i en gammal silkesammetstrasa från 30-talet. Tjo vad det var livat i holken i lördags!
Hur firar man en vintageman?
Det enklaste hade varit att beställa bord på en av Stockholms bättre krogar. Operakällaren är Vintagemannens favorit. Ett krogbesök under kristid krävde framförallt en fet plånbok, men inte så mycket ransoneringskuponger. Vid ”enstaka måltider” på en restaurang behövde man endast lämna kuponger för viktigare ransonerade livsmedel. Restaurangkort med lägre valörer än vanliga livsmedelkuponger bytte man till sig på krogen i utbyte mot vanliga inköpskuponger.
På krogen kunde man laga till fantastiska kupongfria middagar. I Beredskapsmuseets kristidskokbok berättas t ex om den kupongfria bröllopsmiddagen på Grand Hotel i Helsingborg när Solweig och Jacob gifte sig i juni 1943. Menyn bestod av : Delikatessandwiches, Klar vårsoppa, Rökt lax med spenat och ägg, Stekt kyckling med salader och slutligen Jordgubbar med glass och grädde. Men smakar det så kostar det; bröllopsmenyn kostade 21 kr per kuvert, exklusive drycker. Som jämförelse tjänade en ingenjör år 1943 cirka 650 kr/mån och en butiksanställd ungefär 300 kr/mån.
En socialt distanserad lyxmiddag
Eftersom Vintagemannen skulle fylla riskgrupp valde vi bort krogen och satsade på en socialt distanserad ”middag deluxe” hemma istället. En middag som är lyxig, smakar smaskens och som är en blandning av inhemska råvaror, ransonerat och oransonerat. Helt enkelt en fin middag som hade varit möjlig att få till under kristidsåren för den som hade de ekonomiska resurserna.
Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel. Smaskens! Det vill jag ha, sa Vintagemannen.
Husmoderns köksalmanack står som vanligt för inspirationen. Under rubriken ”Den bästa middag jag ätit” berättar Vera von Kraemer i Husmoderns Köksalmanack 1940 om en ljuvlig middag bestående av:
Ostron
Buljong med rädisor, purjo och blomkål och petit chouxer med ostmassa
Rökt kalvsadel med ris och Khans gurkor
Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel
Persikor med sockerlag spetsad med grön curacao & lite kronbrännvin
Te
En spännande meny som blandar både ransonerat och oransonerat , dyra och billiga råvaror. Och där man väljer att hoppa över kaffet och bjuder på te istället.
Leka med elden
Festligare än såhär blir det väl inte?
Även i förslagen till veckomatsedlar finns söndagsmiddagar och andra finare helgmiddagar. Söndagen den 4 oktober 1942 föreslår almanackan tex ”Flamberad oxfilé med grönsaker och potatis”.
Sitt vackert
Att duka med vackert porslin och att lägga upp maten konstfullt är också tips på hur man piffar upp måltiden under ransoneringstiden. Det tipset kostar inte pengar, så vi slog på stort och valde silver och diamant genomgående. Glasen från Skruf heter Koh-i-noor och lanserades på 1930-talet.
Silver och diamant i skönt sällskap
Meny för Vinategemannens jubelmiddag
Så, vad åt vi då till middag lördagen den 3 oktober 2020?
Snittar med gåslever och till det lite äpplekompott
Selleribottnar med svamp, spenat & tryffel
Flamberad oxfilé med svampsås och grönsaker
Ostar
Kaffe & Nötchokladrutor
Som dryck serverades Champagne, Amarone och till ostarna nyponsherry. Det gäller att slå på stort!
Konserverad gås- och anklever importerades under kriget från Ungern av Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Det var i den firman som Raoul Wallenberg fick jobb 1941 och det var det arbetet och hans resor till Ungern i tjänsten som var täckmantel för det som så småningom utvecklades till något helt annat.
Selleribottnarna, ja de är från receptet för den middag Vera von Kraemer berättar om under rubriken ”Den bästa middagen jag ätit”. Fast här har VintageQ bytt ut champinjonerna mot Karl Johansvamp. Tryffel gör det superlyxigt!
Flamberad tournedos med svampsås är vår egen variant på middagsförslaget från den 4 oktober 1942. 150 gram svenskt kött av bästa kvalité per portion ligger inom ramen för veckoransonen för kött under hela kriget, även om det under de snålaste åren innebär att vi blir vegetarianer eller fiskätare under resten av veckan. Såsen fick smak av lök, Karl Johansvamp, salt, vitpeppar och nyponsherry och inget annat. Smörstekning och kaffegrädde bär smakerna långt. Grönsakerna är lokalodlade.
Osten är inte svensk, utan dansk. Idag finns flera svenska små mejerier som gör gudomligt god dessertost, men idag blev det danskt på tallriken. En liten ostbit efter maten är en av Vintagemannens njutningar som han helst inte avstår ifrån.
Det fick räcka med kaffe och kaka som dessert
De 12 gram kakao som Nötchokladrutorna innehåller föranledde en tur till svarta börsen för inköp, faktiskt ända fram till andra halvan av 1948 då ransoneringen upphörde. Men vad gör man inte för en jubilar? Nötchokladrutor är Vintagemannens favoritkakor. En klassiker som fanns med redan i Hemmets stora bakbok från 1931.
På det hela taget – en mycket lyckad afton.
Du följer väl Vintagemannen och Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi lite oftare än här. Väl mött!
Vintagemannen 