Läs om långkalsongernas historia nu när den kalla årstiden är här.

Idag är det olika superunderställ i konstiga syntetmaterial som gäller. Men inte för en vintageman. Han håller sig till bomull, silke och ull. Men hur höll karlarna sina långfilsingar uppe innan textilindustrin lärt sig att göra tajt trikå som satt uppe av sig själv? Här reder Vintagemannen ut begreppen. Varning för sexiga bilder.

Tajt trikå var inte så vanligt under 1900-talets första hälft. Dessa onämnbara är från 1940-50-talet nån gång.

Hur fick man kalsongerna att sitta uppe? Kläder i stickad trikå har funnits under hela 1900-talet. Men de var inte särskilt tajta. Ända in på femtiotalet var män tvungna att ha strumpeband för att få strumporna att sitta uppe. Latextråden av gummi uppfanns visserligen redan på 30-talet men slog inte igenom förrän flera årtionden senare.

Alla långkalsonger har smala bomullsband upptill. De är rätt långa för att passa var hängselknapparna sitter i olika byxor.
I dessa skräddarsydda byxor från 1952 finns inte bara knappar för hängslen. Det finns också ett litet spänne med tryckknapp. Varför då? Jo, för då kan man ha bälte i byxorna. Kalsipperna sitter ändå på plats.
Osynligt utifrån.

Det behövdes alltså hängslen för att hålla långkalsipperna uppe i de flesta byxor. Men in på sextiotalet hade man lärt sig tillverka tajta kläder och strumpor med resår och livremmen slog ut hängslena helt.

En låååång historia

Från slutet på 1800-talet till 1960 ungefär såg alla män ut som Jan Långben. Långkalsonger och långärmad undertröja. Tjockare på vintern och tunnare på sommaren. Winston Churchill lär alltid ha burit ett rosa silkeunderställ. Var de så frusna förr? undrar du kanske. Nej, det var nog mer en hygienfråga. En arbetare kanske bara hade en kostym. Och det här är före tvättmaskinernas och de lättvättade klädernas tid. Det gällde att skydda de dyrare yttre plaggen från utdunstningar, svett och odörer. Det är lättare att tvätta kalsonger än kostymbyxor.

Tar man en titt i postorderkatalogerna ser man att underkläderna ser ungefär lika dana ut ända fram till slutet av 50-talet. Vissa nymodigheter hade faktiskt introducerats genom åren. Boxershortsen lanserades under första världskriget. Och Jockey patenterade också sin Y-front redan då. Men de kom nog inte till Sverige förrän långt senare.

Åhlen & Holm 1918. Hel och ren inunder under första världskriget.
Åhlen & Holm 1940. Fortfarande samma rymliga modell under andra världskriget.
Wiskadals katalog 1954. Jan Långben lever än. Notera att banden i linningen att fästa i hängselknapparna fortfarande dominerar. Bara ett par har resårband i midjan.

Trikårevolutionen i slutet av 1950-talet

Men nu händer det grejer. I Oscar Ahrén / Åhlén & Holms gemensamma katalog 1959 är knäppbanden borta. Med hjälp av resår sitter kalsipperna uppe av sig själva. Och om några år ska kvinnorna också bli befriade och strumpbyxorna slå igenom. Den elastiska revolutionen har bara börjat. MAMILs var inte födda än (Middle Age Men In Lycra). Elestan eller Lycra uppfanns samma år, 1959.

När trikåfabrikanterna väl lärt sig tillverka åtsittande långkalsonger blev det snabbt fart på produktutvecklingen; nya mönster och glada färger infördes. Men det är först när vi kommer in på sjuttiotalet som det börjar det blomma ordentligt i benkläderna.

Här slutar Vintagemannens historiska exposé över långkalsongerna. Det är väl bara en sak han har glömt; kamelhårsunderkläderna. Från den tiden då det fortfarande var vintrar i Sverige.

Kamelhår! Rejäla doningar ur Ellos-katalogen 1975. Vart tog dom vägen?

Sen kom funktionsplaggen i allsköns stretchiga plastmaterial och microfibrer vars rester vi förr eller senare kommer att få äta upp. Bokstavligt. Men det vill vi inte veta mer om.

Vem kan ana att denne man bär långkalsonger? Hel och ren inunder.

Vill du veta mer om vad Vintagemannen har på sig, utanpå och någon gång inunder, kan du följa Vintagemannen på både Instagram och Facebook. Välkommen.