

Utan sitt förkläde var en kvinna inte färdigklädd. Förklädet har varit en viktig del av kvinnodräkten i hundratals år. Det är ett vardagsplagg som användes dagligen för att skydda kläderna mot smuts. Så var det ända fram till 1970-talet, då förklädet som arbetsplagg nästan dog. Var det tvättmaskinen och klänningsrocken som ersatte det praktiska förklädet?
En titt i gamla postorderkataloger är rena nutidsarkeologin. Här kommer en sammanfattning av 1900-talets förklädesmode. Vi har djupdykt i postorderkatalogerna.
DIY – hemmasytt dominerade länge


Att sy sina egna förkläden av tyg köpt på postorder var kanske det vanligaste fram till någon gång på 1940-talet. I alla fall var antalet sidor i katalogerna som visade tyger till förkläden fler än de sidor som visade färdigsytt.
– Frun ringde




Små vita serveringsförkläden, inte att förväxla med de vita stora arbetsförklädena i s.k. sjuksköterskemodell, såldes på postorder t.o.m. 1940-talet. När hembiträdet försvann fick husmor själv ta över arbetsuppgifterna och då ersattes de vita serveringsförklädena av glatt mönstrade värdinneförkläden.
Lättare att tvätta ett förkläde än en klänning

Fram till slutet av 1920-talet var förklädena ofta sydda av blå- & vitrandigt bomullstyg. De var ordentligt tilltagna i längd och bredd på kjolen och modellerna hade en generös bröstlapp.
När skönheten kom till byn

I Åhlen & Holms vår- & sommarkatalog 1930 gör de mönstrade tygerna entré med rubriken ”Förkläden som tillfredsställa den moderna smaken”. Förklädena är både rutiga och småmönstrade, men modellerna är fortfarande rejäla och gjorda för att skydda kläderna vid hushållsarbete.



Årets nya modeplagg




1940-talet måste ha varit ”peak förkläde”. I katalogerna är det en explosion av mönster och modeller. I en tid när tyg var ransonerat blev förklädet troligen mer av ett modeplagg och den lyx man kunde unna sig. Förra årets förkläde var ju uppslitet så man måste ju i alla fall köpa ett nytt. Serveringsförklädena och de vita förklädena av sjuksköterskemodell får en undanskymd plats i katalogerna.
Hemmafrun – både husmor och hembiträde






På 1950-talet, hemmafruns gyllene årtionde, blir förklädena definitivt mer varierade och specialiserade för olika användningsområden. Nu räcker det inte med att ha några bommullsförkläden som hamnar i tvätten allteftersom de blir smutsiga i sin garderob. Plastbelagda förklädena får hela uppslag i katalogen. ”Koketta värdinneförkläden” i midjemodell lyfts fram och de ”käcka och piffiga arbetskläderna hemma”, dvs rockförklädena och städrocken gör entré i stor skala.
Sextiotalets sexiga hemmamode


Under 1960-talet börjar förklädena försvinna. I Ellos-katalogen vår- & sommar 1963 har städrocken tagit över. Den ju en hel klänning. Förklädena får bara en ynka sida i katalogen. 1967/68 heter det inte ens förkläden längre utan de presenteras som ”höstens hemmamode”, både arbetsförklädet och det midjekorta värdinneförklädet.
Även männen sina förkläden behöfva


Män har använt förkläden genom århundradena för att skydda sig själva och sina kläder när de arbetar. Tänk på smeder, hovslagare, skomakare och slaktare. I mitten av 1970-talet förekommer ”jämställda män” i förkläde i postorderkatalogerna, fast då tillsammans med dukar & gardiner.
Folkdräktens förkläden är värda ett eget kapitel



I allmogedräkten har förklädena både haft en skyddande uppgift och samtidigt en rituell betydelse. Gerda Cederholm nämner t.ex. att i socknarna runt Siljan var förklädesritualen mycket detaljerad med upp till sju olika förkläden och med föreskrifter om hur de skulle användas vid livets skiften och årets kyrkliga högtider. Men det är en helt egen historia passande för ett annat inlägg.





























































































































































Kanske beror det på den långa traditionen, kanske beror det på att det är ”extra allt”, men det är roligare att gå på julmarknad i Tyskland än i Sverige. På kvällen samsas arbetskamrater på aw, kompisgäng, familjer med småbarn, gråhåriga tanter & farbröder, tonårskillar och turister och dricker glühwein, äter korv, pizza, sötsaker och andra onyttigheter. Och alla är rätt glada. Vid 9-tiden på kvällen går man hem. Sen börjar man om igen runt lunchtid dagen efter (ja kanske inte med glühwein) och så håller det på varje dag hela advent.
Självklart började vi vårt julmarknadsäventyr med glühwein i en mugg av årets design. Är det nåt för samlarna tro? Kommer de att bli lika heta som Muminmuggar eller lika ute som blåmönstrade samlarjultallrikar? Oavsett är det godare att dricka ur en porslinsmugg än ur en plastmugg och det känns dessutom bättre i miljösamvetet. Vi tror inte på samlarvärde så vi lämnade tillbaka muggarna och fick panten, 2 Euro, tillbaka.


I det gamla ålderdomshemmet Heiligen Geist Hospital med anor från 1276, var det en annan hantverksmarknad. Där fick vi stå i kö för att komma in. Även här var marknaden inne i själva templet. Men också i de 88 meter långa hall där cirka 175 pensionärer bott i var sin liten kammare på 4 kvadratmeter. Ålderdomshemmet fungerade mellan 1825 och 1970. Nu var drygt hälften av rummen inredda som små hantverksbutiker. På Heiligen Geist Hospital hittade vi den julklapp vi letat efter. Vårt lilla barnbarn firar sin första jul i år och vi tänker föra traditionen, att få ett eget julpynt som kan följa med i livet, vidare till henne. När barnen flyttade hemifrån tog de med sig det julpynt de fick första julen – julbockar och små tomtegubbar – det sved. Nu har vi köpte en tomte som just varit ute och huggit en gran till barnbarnet. Men hyssssch, säg inget till henne.







Nu ser vi fram mot julmarknader i Weimar och Leipzig också. Men nästa blogg kommer inte att handla om jul, utan om hur vi med Ellen Rydelius från 1954 och Sigge Hommeberg från 1959 som ciceroner vandrar runt i Lübeck.




























