#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Vi fick en hel låda fylld med unika vintagekläder. Vilken provarglädje det blev.

11 september, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, 1940-tal, 1950-tal, Damkläder, Gentlemannens garderob, Vintageaffärer

Innanför Höga Kusten, ganska nära Örnsköldsvik, har Cathrin Edfors sin vintagebutik Highcoast Vintage. Vi har aldrig varit där utan bara handlat av henne på mässor. Men nu gjorde vi nåt nytt. Vi köpte kläder bara efter att ha sett bilder som Cathrin visade för oss i mobilen. Funkar det?

Jo, vi bad om detaljbilder, frågade om skicket, tvingade henne att ta en massa mått på längden och bredden. Till slut var vi klara och hon fick packa en stor låda som gick som Bussgods från mellersta Norrland ned till vårt sommarviste i Skåne. Med spänning bar vi in lådan och dök ner i den. Det var en hel del ganska ovanliga plagg och unika fynd. Kolla här.

Vad döljer sig här? Spänningens stiger. Det ska vara en hel del ovanliga go´bitar.

Det började med en fin yllekappa. Lite vid över tuttarna. Men det går att fixa.

Kolla vilken snygg kostym! Den är lika gammal som jag. Det finns en väst till också, men den var för liten. Jag var tvungen att lägga ner byxbenen ett par centimeter och göra fuskslag. De fina bilderna på mig och Maria @aginginstyle och Svante @theurbanhippieswe är tagna i Malmö av Mats @streetphotomoffe

Detta är nog VintageQs allra flådigaste morgonrock. Och hon har flera fina sen tidigare.

Det blev direkt dragkamp om den blå arbetarskjortan. Vem tycker du ska få den?

Ett otroligt fynd. En manchesterskjorta från Algots, antagligen 1940-tal. Shortsen i exakt samma tyg(!) hittade jag för flera år sen. Vilken slump att en matchande skjorta sedan dyker upp. Playsuit för en vintagegosse.

Den här jackan är ganska otrolig den också. Vitt grovt linne från LIBO – Linnebolaget i Borås. Modellen ser ut att vara från 30-talet, men den kan väl vara 40-tal också. Passar perfekt till mina flotta flottistbyxor från slutet av 1800-talet.

Snacka om ledig elegans. En dubbelknäppt yllekavaj, ofodrad i ryggen, till en randig fransk fiskartröja och ett par slappa linnebyxor. Även här 40-50-tal från Junex. Nejlikan i knapphålet sätter pricken över i.

Är det här kronan på verket? En tredelad kostym från 1920-talet. Lite skadad i rumpan visserligen, men det går nog att åtgärda med konststoppning. Värre är det med längden på byxbenen. De räcker inte, om man inte har höga kängor, så det får bli knickers och knästrumpor istället.

VintageQ fick en fantastiskt fin brun dräkt i mjukaste ylle. Den kan vara från sent 40-tal. Den är insydd sedan tidigare, så med lite utsläpp kommer den att sitta perfekt. Så stiligt.

Flanellskjortor kan man inte ha för många. De är perfekta när man ska ut i friska luften. Sen smakar det med rotmos när man kommit hem. Och som du väl vet; all glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Kanske lever vi på lite för stor fot. Var ska alla våra kläder få plats?

På landet blev det storrengöring. Det mesta tvättades i maskin. Det går faktiskt att tvätta gamla kostymbyxor, västar och kavajer i vatten. Men man måste ha koll på foder och axelvaddar. De kanske inte klarar det. Så det var bara kappan, dräkten och den bruna kostymkavajen som slapp undan. Alla grövre plagg borstades dessutom utvändigt och invändigt – även i alla fickor och fållar. Till sist blev det strykning och pressning.

Ja, det här var allt en riktig fyndlåda

Nu är det bara att ge sig ut i världen och gå omkring och sprätta i sina nya kläder. Några av dem ska först passera skräddare George eller Judits syatelje för smärre justeringar innan det är dags.

Vi ses på stan, eller i ett socialt medium nära dig.

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

5 april, 20205 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1990-tal, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Resor

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Gamla stan – ett evigt turistmål fullt av nya överraskningar

13 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.

Vi startar vid Mynttorget, går in längs den gamla stadsmuren, dvs Västerlånggatan, och svänger snabbt upp mot Storkyrkan. Där går vi in – kyrkan är väl värd ett besök. Gustav Vasa ville riva hela kyrkan för att hans kanoner på slottet Tre Kronor skulle kunna skjuta åt alla håll. Men chefen för örlogsflottan, Olof Eriksson, avrådde så det var tack och lov bara korabsiden som blev riven. I stenläggningen ser man kyrkans gamla utsträckning.

Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.

Blodbad eller andra bullar

På ”blodbadstorget” ståtar många fina fasader. På den tomt där Börsen nu ligger, låg den gamla rådstugan med sin tortyrkammare i källaren och där Kåkbrinken kommer upp på Stortorget stod stadens ”kåk” dvs skampåle. Numera är torget mer fredligt och vi vill slå ett slag för Grillska huset och Stadsmissionens Bullkyrka. Där serveras några av de bästa dammsugare vi har ätit Se särskilt blogginlägg om detta. Lite in på Köpmangatan, Stockholms äldsta handelsgata, ligger deras lilla seceondhandbutik där vi gjort flera vintagefynd.

Efter att ha sett utomhusversionen av S.t Göran och draken (inomhusversionen står i Storkyrkan), går vi in på Brända tomten och den gamla Kindstugatan. Det betyder antagligen örfilsgatan.

På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.

Stockholm är en tysk stad.

Tyska kyrkan är en sevärdhet och den påminner oss om att Stockholm var en tysk stad nästan ända fram till Gustav Vasa. Hansan var mäktigare än nationalstaterna. På 1300-talets mitt var man tvungen att lagstifta om att Stora Rådet (stadens borgmästare och rådmän) fick bestå av maximalt femtio procent tyskar och i tysk forskning har man karaktäriserat Stockholm som en tysk stad fram till 1471.

Vi går Svartmannagatan ner till Tyska stallplan där Carl Larsson föddes. När vi kommit ner till den andra långa delen av stadsmuren, dvs Österlånggatan, ber Ellen oss att ta en avstickare några hundra meter åt vänster för att ta en titt på Stora Hoparegränd. Där hade vindragarskrået sin lokal, och den ägs nu av Stiftelsen S:t Erik.

Är du inte vindragare kanske du kan komma in på någon av S:t Eriks visningar.

Tillbaka till Järntorget. Där står Evert Taube nära sin favoritkrog Den Gyllene Freden. Ellen tycker att Fredens kök är utmärkt. Där hade vi tänkt intaga vår lunch, men tyvärr, det var fullt. Så vi gick ner längs den gamla riksbanksbyggnaden till Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Ett riktigt vintageställe det också, lite nyare bara. Öppnat 1888 och med en originalinredning från 1910 ungefär. Jättegod wienerschnitzel. Så det blev lunch på ”en ölstuga med bra mat” istället.

När Järntorget var finare än Stortorget

Åter på Järntorget ser vi framför oss huset där Kristian Tyrann bodde vid tiden för Stockholms blodbad. Det är intressant, för att här låg de mest exklusiva kvarteren på hans tid. Stortorget blev fint först på 1600-talet, då de rika borgarna började bygga sina palats där.

Här bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.

Nere på Mälartorget beundrade vi skulpturen Bågspännaren som vill påminna oss om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen 1434. Men vänder vi blicken upp mot trappgavlarna ser vi ett ganska modernt hus som har ett runt burspråk. Detta har flyttats längre och längre ut mot sjön varje gång kvarteret och byggnaden har växt. Ursprungligen satt det på Gamla stans bäst bevarade hus, nämligen Murmestare Embetets hus på Västerlånggatan 68. Det visas också ibland. Föreningen bildades 1487 och är fortfarande verksam.

En av Ellens favoritrestauranger var van der Lindeska valven i 68:an. Där har Martin ”E-type” Eriksson nu sin populära vikingakrog Aifur. Inredningen är ändrad men valven är intakta.

Kappgatan som blivit Krimskramsgatan

Västerlånggatan var känd som ”kappgatan” på Ellens tid. Som mest fanns det 22 kappaffärer där. Här såldes, kappor, dräkter och pälsar i var och varannan butik. Idag finns bara Åströms och Georg Sörmans kvar och en affär för korta varor och onämnbara samt en guldsmed. När du passerar nr 27 ska du kolla på fasaden på höger sida. Där sitter en stentavla som anger den gamla gränsen mellan Uppland och Södermanland.

Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.

Det är kul att leta efter gamla butiksskyltar på Västerlånggatan. Innanför några är det fortfarande samma typ av verksamhet medan andra bara behållit de gamla skyltarna.

Ellen leder oss ner på Gåsgränd för att titta på det lilla fina torget. Där finns också en av Sveriges bästa skomakare, Framåt, anno 1945. Och med skomakare menas i det här fallet att de gör ”skräddarsydda” skor, om man kan säga så.

Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.

Fortsätt Västerlånggatan till Salvigränd och vik ner till vänster. Där, i den legendariska krogen Rosengrens Källare, ska man äta lunch tycker Ellen. Tyvärr är krogen nedlagd sedan länge, så vi får gå ner mot Riddartorget med Riddarhuset och Högsta domstolen. Man kan om man vill ta en sväng upp längs Storkyrkobrinken för att kolla var den berömda Restaurang Cattelin låg, inte för att äta utan för att göra ett besök i det vackra Riksdagsbiblioteket som ligger vägg i vägg. Det är öppet för allmänheten.

Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.

Riddarholmens hemlighet – ett mål på Svea Maträtt

Ellens lista över sevärda hus är lång, men vi lämnar platsen där Axel von Fersen blev lynchad och ihjälslagen och skrider över bron till Riddarholmen. Varje byggnad på holmen andas svensk historia. Riddarholmskyrkan, Birger Jarls Torn och det gamla riksdagshuset för att nämna några. Rakt fram på torget syns Wrangels stora palats. Efter branden av slottet Tre Kronor 1697 fungerade palatset som residens för kungahuset. Så var det i 57 år fram till 1754 när det nuvarande slottet stod klart. Det var även i Wrangelska palatsets källare som Anckarström lär ha suttit fängslad efter det att han skjutit Gustav III.

Idag inrymmer palatset Svea Hovrätt, och om man går in till vänster och nedför trapporna kommer man till Svea Maträtt. En lunchrestaurang öppen för alla. Här kan du få äta mellan kändisadvokater, storförbrytare och förläggare från Norstedts förlag. Även ett brottmål måste göra avbrott för ett mellanmål.

Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.

Ta en sväng ner på Riddarholmskajen och beundra en av stadens finaste utsikter.

På väg tillbaka mot Tunnelbanan vid Mälartorget passerar du det rosa renässanspalatset med sin dubbelportal. Det är Petersenska huset, f.d. Piperska palatset, från 1659.

Livrustkammaren har flyttat hem till Kgl. Slottet

När vi var i Nordiska Museet för några dagar sedan berättade vi att Livrustkammaren från början fyllde hela deras nedervåning mellan 1906 – 1977. Men 1978 fick kungadömets gamla klenoder ett nytt museum i källaren på Kgl. Slottet. Livrustkammaren låg från sitt öppnande 1628 i slottet Tre Kronor, men har sedan 1691 flyttat runt i staden. Nu är man äntligen hemma igen. Fri entré nere i Slottsbacken.

”Vad Livrustkammaren först och främst skänker oss svenskar är en livfull och givande repetitionskurs i svensk historia”. Många av föremålen som Ellen särskilt nämner, ställs fortfarande ut. Här inne hittar du Karl XIIs hatt med skotthål vid tinningen. Gustav III väst som han bar när han blev mördad på maskeradbalen. Gustav II Adolfs häst och älghudskyller från slaget vid Lützen. Men också mindre blodiga saker som krönings- och bröllopskläder och V-Gurras tennisdräkt.

Konungars död och kunglig hobby om vartannat.

Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.

Vi har bara turistens största nöje kvar – shopping

Nu har vi i sju blogginlägg berättat om hur man kan turista i Stockholm som på Ellen Rydelius tid 1930 och med guideboken Stockholm på 8 dagar. Vilket skulle bevisas. Det åttonde, och sista inlägget, kommer att handla om shopping i Stockholm. Där måste väl Ellen ändå gå bet. Den som läser får se.

Presstopp: Nu har Corona-viruset satt tillfälligt stopp för vidare promenader. Vi får se när de kan bli av.

Kolla gärna tidigare bloggposter

Den “gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

PS. Vi kan redan nu avslöja att nästa tågresa går till Göteborg och Borås. Svemester är ett bra alternativ i dessa tider.

Yllekostymen från 1954 som växte åt alla håll

23 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Fixa, laga & vårda, Gentlemannens garderob, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Det är minsann inte varje dag man springer på något sånt här fint. Jag gick för några dagar sen in hos Old Touch, en butik i den absoluta vintagetoppen, för att se om de hade nån fin julklapp till VintageQ. Och det hade de kanske, det visar sig på julafton.

Efter en lång stund sa Marina till Birgitta. – Har du visat honom KOSTYMEN?

Nä. Men så gick hon och hämtade den. Jag provade kavajen och måttade byxorna framför mig. Det var en aning för trångt. – Jag tar den, sa jag. – Ska du inte prova byxorna? frågade Birgitta. – Nä, jag tar den. svarade jag tvärsäkert, för jag hade kollat hur mycket sömsmån det fanns i midjan och i kavajen och hur breda fållar det fanns att lägga ner på byxan och kavajärmarna. De var generösa med tyg förr. Det är mycket snålare idag, finns ingenting att lägga ut.

Är man sedan trygg med att ha en bra skräddare, som George på Mari-Lena, så visste jag att det här fixar han lätt. Här kommer en bildserie som visar hur kostymen växte en storlek.

Smala byxor är inget vidare

Midjan var lite för trång. Det väller ut lite oroväckande mycket på den vänstra bilden. Nu är byxan bekväm.

Det var rejäl sömsmån förr. Nu är det inte så mycket kvar.

2,5 + 2,5 centimeter var inga problem

Korta byxor duger inte i längden

Jag släppte ner de gamla slagen för att se om det skulle räcka att både lägga ner och göra nya slag. Här är det verkligen ett gränsfall. Vad gjorde George då?

Fusk-slag så klart- Här ser du hur grunda de nya slagen är. Men i ett så här grovt tyg syns det knappt, om man inte vet om det.

Hur vet du att kostymen är från 1954?

Man läser innantill. I alla skräddarsydda kostymer brukar det stå vem som är skräddaren, vem som har beställt den och när den levererades. Så kolla noga i innerfickorna. Här ser vi att den är från Birmingham, Alabama, USA, sydd hos Marc Linx och att den levererades den 8 december 1954. Den blev alltså 65 år i början av december 2019. Vad köparen hette får du försöka uttolka själv.

Kavajen fick också mer vidd och längre ärmar.

Den gick inte riktigt att knäppa över magen, som synes. Och som tur var fanns det fem centimeter fåll att lägga ner på ärmarna.

Sådär. Nu sitter den perfekt. Tack George.

Sen var det bara att ge sig ut på stan och känna sig frän

Färden gick till Nordiska Museet i Stockholm och den mycket angelägna utställningen ”Arktis medan isen smälter”. Där inser man, om man inte gjort det förut, att köpa nya massproducerade kläder inte är hållbart. Så häng med, köp bara närproducerat kvalitetsarbete eller second hand. Det är rent otroligt vilka fina kläder man kan hitta i den cirkulära ekonomin.

Är ni kloka som tågluffar med gamla guideböcker? Ja, det är vi, jättesmarta.

18 september, 201920 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, 1960-tal, Livsstil, Resor

Vi drog i somras iväg på tågluff till Frankrike med två gamla guideböcker i bagaget. En från 1951 och en från 1966. Men för säkerhets skull köpte också vi en från 1937 under resan.

Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Sigge Hommerberg var hennes arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.

Vi reste ut med Ellen Rydelius: ”Provence och Rivieran”, 1951 och Sigge Hommerbergs ”Frankrike”, 1966. Tillkom under resan gjorde ”Guide Michelin, France”, 1937.

Varför är de gamla guideböckerna så bra?

Jo, de gavs ut på den tiden när det var dyrt att trycka bilder, så böckerna innehåller mest text plus några svartvita planscher och kartor. Det är ju vår tids läsare, vana vid bloggar och bilderböcker, ganska främmande inför. Tungt ser det ut, jättetungt. Men sidorna blommar. En fyllig text ger så mycket mer än korta snuttar om sevärdheter. Författarna tar oss läsare i handen och leder oss runt i städerna. Då berättar de om vad man ser, men också om vad som legat där tidigare, vilka kända personer som bott där och vad de uträttade i livet. De ger bakgrund, historia, arkitekturkunskaper och förståelse för samhället på den tiden. Det är verkligen givande och bildande.

En guidebok på 250 sidor kanske bara innehåller 20 planscher. Akvedukten Pont du Gard är en första klassens sevärdhet från romartiden och ligger alldeles utanför Nîmes i Södra Frankrike. Såhär avbildas den i Ellens bok. Den röda Guide Michelin innehåller mer kartor och listor över hotell och restauranger samt de viktigaste sevärdheterna.

Vi brukar göra såhär: Vi sätter oss på en parkbänk och läser högt för varandra om de kvarter som vi står i begrepp att träda in i. När vi ser nån av de byggnader, eller vad det kan vara som guiden bett oss uppmärksamma kanske vi måste ta fram boken igen och repetera lite. När etappen är slut slinker vi in på nåt ölcafé eller kondis och tar en paus. Där läser vi högt om nästa etapp. Och så håller vi på.

Restaurangen ”Le lion d´or” i Amboise i Loiredalen hade en stjärna i Guide Michelin 1937. Det har den fortfarande.

Självklart har vi uppdaterat oss med information om sentida tillskott i gatubilden, så vi missar inte dessa heller. Vi brukar leta om resmålen på nätet. Där finns ju massor som är uppdaterat. Och sen brukar vi leta upp nån personlig och relativt nyutkommen guide av typen ”Hidden Holland” eller ”Secret Copenhagen”. Där får man reda på lite udda och aparta ställen att besöka.

Sevärdheterna, ja. Men hotell- och restaurangtipsen håller väl inte?

Alla stora sevärdheter ligger nästan alltid kvar, om det inte är en stad som bombats till ruiner under kriget, och katedralens historia från medeltiden stämmer ju fortfarande. Men vi använder också böckernas listor över hotell och restauranger för att se om de finns kvar.

Hotell l´Imperator i Nîmes fick fyra stjärnor av Ellen Rydelius och av Michelin. Idag har det om möjligt blivit ännu flottare.I Nîmes rekommenderar Hommerberg stjärnkrogen Le Lisita alldeles bakom den berömda Arenan. Den finns kvar och hade en stjärna i Guide Michelin redan 1937 precis som idag.

Hotellen har betydligt bättre överlevnadskraft. Ofta finns ett hotell med samma namn kvar, kanske har de bytt namn och gått upp i nån kedja. Ibland har de fått fler stjärnor, ibland har de changerat och ibland är de helt försvunna. Lite rufft kan man hoppas att hälften är kvar, speciellt de lite flottare hotellen. Begreppet Turisthotell, ofta beläget nära stationen, är nästan utdött.

Grand Hotel de Blois (i Loiredalen) var före kriget stans flottaste hotell. Och där banken ligger fanns stans bästa krog. Idag är det ett Ibis-hotell, en i och för sig utmärkt lågpriskedja. Hela paradgatan har tappat sin forna glans och hotellet fått krypa in i Ibis-konceptet. Men några fina detaljer har de tack och lov sparat i entrén men rummen är helt omgjorda. Vi satte oss ner och tog en drink.

Brasserie La Cigale i Nantes är en ärevördig krog från 1895 som ofta nämns i de gamla guideböckerna. Men dit ska man gå för den k-märkta miljön. Inte för maten.

Restauranger är mer av dagsländor, men man kan ändå hitta sådana som legat på samma plats sedan 1700-talet. Även här är det större chans att en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin 1937 fortfarande finns kvar än små kvarterssyltor.

Vi brukar gå in på hotell och restauranger som vi hittat i de gamla guideböckerna och slå upp boken och säga; Det står här att ni är stans finaste hotell, eller nåt för stället passande. Stämmer det? Nittio procent av de receptionister, hovmästare, servitriser eller vaktmästare som vi springer på blir jätteglada och ett intressant samtal inleds. I bästa fall får man reda på mer, eller så säger de; Vill ni komma in och titta på bankettsalen, den är fortfarande intakt. I tio procent av fallen får vi höra: Den där boken är ju jättegammal, en sån kan man inte resa med. Totalt humorbefriat.

Hotel d´Anjou i Angers är ett gammalt lyxhotell som hållit stilen bra. Bankettsalen och receptionen är fortfarande ”original” från tidigt 1900-tal.

Vår resrutt i Frankrike

Interrailbiljett 15 dagar för seniorer i första klass. Interrailbiljetter för utresa och hemresa var förbeställda i god tid hos Centralen i Kalmar. Biljetter till lokaltåg köpte vi dag för dag. (Platser där vi övernattade understrukna.)

Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Basel – Avignon. Hyrbil till Domazan där vi var på ett tredagars bondbröllop på en vingård. Nimes – Clermont-Ferrand – Blois. I Loiredalen hade vi beställt ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar. Amboise – Angers – Nantes – Vannes – Quiberon. Hem via Paris – Köln – Köpenhamn – Malmö.

I Angers finns ”världens åttonde underverk”, tapeten l´Apocalypse. Sigge Hommerberg skriver; en fullständigt enastående samling tapisserier från 1300-talet, 168 meter lång och fem meter hög. Guide Michelin ger den självklart tre stjärnor. Men på Trip Advisor kan man knappt hitta den. Vad säger det om moderna turistguider?

Under våren 2020 kommer boken ”Tågsemester i Norden”

Det är en uppföljare på boken ”Tågsemester” som kom i våras på Eva Wrede förlag. Vintagemannen och VintageQ är ombedda att skriva ett kapitel om att resa med en gammal guidebok i Köpenhamn med omnejd, och att göra det i vintagestil. Den här veckan skickade vi in vårt manus.

Håll ögonen öppna när den här boken kommer ut i vår.

Vill du läsa mer om en resa vi gjorde våren 2119 med gammal guidebok så kan du läsa om vår Holland och Belgien-resa här.

Tweedkavajen är det perfekta resplagget under höst till vår.

15 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, Damkläder, Gentlemannens garderob, Resor, Stil

En riktigt tjock och tät tweedkavaj har i flera generationer varit de engelska godsherrarnas favoritplagg i ur och skur. Jag förstår varför. De värmer ute på heden, de värmer inne i slottet. Samtidigt ser man lite klädd ut. Jag har kollat våra bilder från tågsemestrar de senaste fem åren. Och vad ser jag? Både jag och VintageQ har luffat runt i olika ylleoutfits. Kolla här.

Vi börjar 2014 på Västfronten.

Första Världskriget började 1914. Vi tänkte, att till hundraårsjubileet har de nog putsat upp sina gamla museer och invigt nya. Mycket riktigt. Vi for runt på Västfronten i väst och kavaj i oktober 2014. VintageQ invigde sin resdräkt från 30-40-talet. Vi tog en sväng till Paris också. Lika kallt där. Lika rätt klädda.

Västfronten, som sagt, eller slipoverfronten. Till ett par manchesterbyxor passar tweed väldigt bra.

Vilket fantastiskt resplagg – en dräkt. En sån står omnämnd som obligatorisk i alla klädtips från mitten av 1900-talet. Det är basplagget att utgå från. Sen kan man växla med långbyxor också. Den här dräkten kan vara från 1930-talet. Håller än.

2017 i södra Tyskland och Österrike

2017 åkte vi till München och sen ända till Graz i Österrike. Det var kring 1:a advent så det var lite kallare. Men tweedkavajen var basplagg även där. VintageQ hade en svart ylledräkt med fårskinnskrage. Tyvärr fastnade den inte på någon bra bild.

Här har jag en tweedkavaj från 1950-talet och ett par vida gubbyxor från samma tid. Gott och varmt även när man tar sig en under västen. Det är svårt att se vad Vintage Q har på sig. Men det är den svarta dräkten med fårskinnskrage.

2018 i norra Tyskland

2018, i september – oktober gick tågluffen till Rhendalen och norra Tyskland. Ännu en ny tweedblazer fick se Europas järnvägsstationer. Nu med en tillhörande väst. Och VintageQ tuffade på i en ursnygg rödsvart resdräkt i ylle.

Den röda resdräkten är en tidig femtiotalare. Själv har jag en kavaj med matchande väst från ungefär samma tid. Och de bekväma byxorna med frontveck är lika gamla. Sen växlade jag med nya mörkblå manchesterbyxor. De ljusblå byxorna har klarat sig i snart 70 år. Det kommer de mörkblå inte att göra. De ser redan lite sjaviga ut.

2019 i Holland och Belgien

2019, resan som just avslutats, nu i april, gick till Nederländerna och Belgien. Då kom resdräkten från Västfronten till heders igen.

Tidigare i höst hittade jag en tweedkavaj och väst skräddarsydd i Bålsta(!) 1979 till en advokat. Han måste haft kallt på kontoret. Den var lagom att ha utomhus när våren 2019 var kall och blåsig i de platta Nederländerna. Vintage Q vädrade favoritdräkten igen.

Många fantastiska kombinationsmöjligheter finns kvar

Som sagt, tweedkavajen är en fantastisk bas att utgå från om man vill klä sig snyggt. Det passar till jeans, manchesterbyxor, gabardinbyxor, golfbyxor, kilt, everything. Och med en udda väst och slipover plus fluga eller slips är man elegant klädd överallt.

Detr bästa är att man kan hitta en tweedkavaj billigt på second hand. Oftast under 500 kr. Det är mycket plagg för pengarna. En udda väst eller slipover är ännu billigare, nästan alltid under hundralappen. Så för 500 kr kan du bli väldigt elegant. En riktig mysgubbe faktiskt.

Så Vintagemannen kommer nog att kunna åka på fler tågresor och känna sig välklädd. Kolla här.

Vill du läsa mer om tweed och veta vad det är? Kolla mitt tidigare blogginlägg ”Vad är tweed egentligen?” Klicka på länken.

Du kan också läsa mer om vår tågluff 2019: ”Att tågluffa med en guidebok från 1937” Klicka på länken.

Eller så fördjupar du dig i inlägget ”En samordnad och matchad garderob”. Klicka på länken.

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

13 april, 201913 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1970-tal, 2000-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Hattar, Resor

Hur mycket kläder har ni med er egentligen? Det frågar många oss när de ser våra olika outfits från tågluffen. Mindre än du tror, faktiskt. Här kommer en demonstration:

Basen består av en kavaj som man får skruda sig i under hela resan om vädret är lite burrigt. Ungefär som det var under de två veckor vi var i Holland och Belgien i mars-april 2019.

Varje morgon lägger man upp några tänkbara variationer på hotellsängen och väljer den outfit som känns rätt med tanke på väderutsikterna.

Vi hade ungefär 12 kg var att bära på. Det gäller alltså att packa smart. Han i en gammal Karrimor från 80-talet. Hon i en Ospray Fairpoint Day från 2018. Båda rymmer cirka 60-70 liter har löstagbara små tursäckar att koppla loss.

Från topp till tå

Han har ju alltid hatt. Hon hade hatt när vi var på resande fot. Men annars fanns lite fler huvudbonader att välja bland. Hans hatt är från Feutre från Paris, hennes är en gammal filthatt från BeKå i Malmö.

Baskern är en av VintageQ´s favoriter. Lika lätt att packa ner som sjaletten med riktigt flygskamsmönster. Passar väl bra på en tugluff?

Vad ska man ha på överkroppen?

Han hade packat fyra skjortor och en polotröja, en väst och en slipover. Hon hade två blusar, två skjortor, en polotröja, ett tröjset (linne med tunn kofta) och en tjockare kofta. Det är utmanande att packa för vår och höst, för man måste både räkna med kallt urväder och riktig sommarvärme. Alla kläder är valda i en färgskala som kan kombineras.

Sen är det bara att blanda och ge. Vi börjar med henne.

Otaliga kombinationer alltså. Allt funkar tillsammans.

Visserligen är tweedkavajen rätt dominant i sitt hundtandsmönster. Men där bakom kan skjorta och väst kombineras rätt mycket. Och då har vi inte kommit till bjäfset ännu; slipsar och sånt.

Underkroppen måste också skylas.

Han hade två par byxor. Ett par i manchester i en ljusbrun nyans, samt ett par mörkare finbyxor med frontveck från Italienska Canali. Hon hade den yllekjol som hör till dräktjackan och ett par tjocka och vindtäta gamla sjömansbyxor. Dessutom ett par moderna tunna bomullsbyxor från H&M och deras William Morris-serie. Under dessa hade hon ofta ett par långkalsonger i silke.

Mörkbruna och ljusbruna byxor räcker långt.

En resdräkt i ylle är ett måste i varje turistande kvinnas packning. Väldigt bra att kombinera både upptill och nedtill. Här med kjol, tjocka brallor och tunna brallor.

Än få vi gå i strumpor och skor. Än är det vinter kvar säger mor.

En gentleman får inte visa hud mellan strumpan och byxan. Därför bär en gentleman alltid knästrumpor. Det finns, särskilt i Europas storstäder, ett utsökt urval att välja bland. I Sverige är det ett magrare utbud.

Ett trick är att stoppa ner byxorna i strumporna. Vips har man fått ett par byxor till – ett par golfbyxor.

VintageQ hade både tjocka och tunna strumpbyxor, några varma ankelsockor i ylle samt ett par långkalsonger i silke med sig.

Vi hade båda två par skor med oss att att växla mellan. Det är det minsta man kan ta med sig på en 14-dagarsresa. En dam kan kanske ska lägga med ett par tunna finskor också.

Sen kan man ju alltid komplettera med det lokala utbudet.

Nu kommer vi till pricken över i

Det är det där lilla extra som gör en själv och alla man möter extra glada. Slips, fluga, halsduk, bröstficksnäsduk, knapphålsblomma, halsband, klocka, manschettknappar, pins, mm. Det är saker som inte väger så mycket och varje dag sätter ny piff på anrättningen. Ta med ett litet urval så blir du fin.

En fluga. Tre näsdukar. Två blommor. Två halsdukar. Två slipsar och…

… så den här gamla ylleslipsen som är fantastisk. Den är vändbar och har fyra framsidor: gul, orange, grön och brun. Men den bruna kom aldrig till användning.

Halsband, sjal, blomma…

Sen måste man räkna med regn också.

Hon hade en rejäl regnkappa med sig. Han en vattenavvisande kort rock av fint amerikanskt märke. Men den sprack vid fickan, så nu är den förstärkt med silvertejp. Små hopfällbara paraplyer ingår naturligtvis också i packningen.

Och så har vi det viktigaste; hel och ren inunder.

Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.

För nytillkomna läsare: Läs mer!

Vi tågluffade i Holland och Belgien våren 2019. Som ciceron hade vi Ellen Rydelius guidebok från 1937. Det sättet att resa kan vi verkligen rekommendera. Men mer om vår resa kan du läsa i Vintagemannens förra blogginlägg. (Klicka på länken)

I oktober 2018 bloggade jag om vår utrustning när vi tågluffade i Rhendalen. Där finns mer att läsa om några fiffiga grejor. Klicka gärna på länken.

Stilig i shorts

22 augusti, 201822 augusti, 2018 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, 2000-tal, Gentlemannens garderob, Stil

Det är ett litet helsicke att hitta riktigt snygga shorts. Både nya och vintage. Och när man lägger ut bilder på sig i korta shorts får man både hån och spe i sociala medier. Tål inte folk ett par herrben?

Att visa hud mellan strumpan och byxans nederkant är bland det fulaste som finns. Lösningen på det heter knästrumpor. Undantaget är när man bär shorts. Då får man visa benen. Och vet du vad. Man kan ha knästrumpor till kortbyxor också.

Här gäller det att visa en tydlig riktning.

Kortbyxor är ett utmärkt plagg på vandring i naturen. Här är jag i Brösarps backar. Och med ett par fräsiga knästrumpor blir det riktigt sevärt. Eller hur?

Knästrumpor är definitivt en möjlighet om man vi känna sig lite klädd. Det här rutiga paret från Burlington har blivit ett par favoriter. De passar både till bruna, beiga och blåa shorts.

Slips och snygga skor till shorts är en möjlighet i stan. Jag brukar välja ett par matchande strumpor som jag rullar ner. Trekvartsstrumpor är inte lika snyggt.

De blå shortsen ovan är förresten ett riktigt fynd. Det är ett par Henry Lloyd seglarshorts. Pris 10 kr. Jag hittade dem på en loppis i originalförpackning. Byxan hade ett reklambroderi för en känd bank på ena benet. Men det sprättade jag bort.

De här gamla linneshortsen har också blivit favoriter. De är från Libo, Linnebolaget i Borås, troligen från 1950-talet. Jag kombinerar dem gärna med en skjorta från Brooks Brothers. Riktigt fin kvalitet. Enda felet var att den förre ägarens armbandsur skavt så mycket på vänstra manschetten att den hade börjat fransa sig. Efter ett stopp hos skräddaren blev det en kortärmad skjorta. Käckt med fluga till.

Hur långa ska shorts vara?

Mitt verkliga hatobjekt är de där trekvartsbyxorna som blivit moderna på senare år. De saknar alla proportioner. Bort med dom! Men vilken är den perfekta längden?

Fredrik af Klercker skriver i sin utmärkta bok Stiljournalen (Läs den) att shorts ska vara mycket korta. Det har jag tagit fasta på. Men jag inser att ett par riktiga finshorts som slutar straxt ovanför knät är en brist i min garderob. I sommar har jag letat efter sådana finshorts, gärna med pressveck och slag, men den heta sommaren har gjort att de tagit slut alldeles för fort. Det närmaste jag kommit var de här byxorna.

Pantaloni Torino-Beige-Cotton-Solaro-Shorts 2018

Lardini-Navy-Linen-Gurkha-Shorts-Front 2018

De vänstra är ett par från Pantaloni Torino och de högra, ännu mer eleganta, är från Lardini. Kolla den eleganta linningen i midjan. Jag hittade dessa på Engelska Herr i Malmö. Men båda paren var tyvärr för små. Och så var det priset. De högra i linne skulle passa bra när man flanerar på La Croisette i Cannes. Men så kostar de ungefär lika mycket som en charterresa.

Än så länge får jag nöja mig med de här manchestershortsen, också de från 50-talet. Med en beige topp, eller vad ni tjejer skulle säga, blir det en mild färgstämd ensemble för sommarens heta dagar.

Och så var det det där med kavaj till shorts. Det ser man inte ofta. En utanpåskjorta kanske, eller en jacka är vanligare. Men en riktig blazer passar bra på sommarfesten. Eller när man ska ut och åka.

Men vilken kavaj ska man då välja? Har man en förstående (?) hustru, tvingar man ut henne att ta några bilder för Instagram. Sen tar man beslutet.

Kan man visa benen i en baddräkt, kan man naturligtvis göra det i ett par shorts också. Självklart går man inte till ett formellt möte eller begravning i shorts. Men nog tycker jag att man kan ha shorts i stan, bara man är prydligt klädd i övrigt och inte ser ut att komma direkt från stranden. Jobbar man i ett på en arbetsplats som är lite mer leasure tycker jag definitivt att man kan ha shorts på jobbet. Men då ska man inte komma i undertröja eller T-shirt utan i en snygg skjorta, plus tröja, kavaj och slips om man önskar det.

Jag hoppas att jag nu har bevisat att shorts mycket väl kan bäras tillsammans med andra klädda plagg och få det att se riktigt anständigt ut. Tack för idag.

Vi ses med bara ben nästa sommar.

Ski in Tweed är en härlig vinterupplevelse på träskidor

5 mars, 2018 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Resor

Ski in Tweed är vinterns motsvarighet till Bike in Tweed. Det gemensamma är att man färdas i sakta mak i gamla vintagekläder. Skillnaden är färdsättet; på sommaren en gammal cykel, på vintern träskidor. 2018 var andra året ”skidloppet” gick i Oslo och första året i Stockholm. Hoppas det blir en tradition. Här kan du se hur kul det är. Visst blir du väl sugen.

Den 3 mars 2018 åkte vi, en tapper liten skara, en slinga på en halvmil ungefär. Vi startade vid Breviksbadet på Lidingö, gick på isen över Kotlasjön, hittade den smala sävgången till Stockbysjön, rastade vid Långängens gård och skidade sedan tillbaka över åkrarna till Brevik. Det var knappt en enda uppförsbacke på hela turen.

Bekväm skidåkning på Lidingö. Vi hade t.o.m. en liten hund med i laget.

Egentligen är det inte så noga med utrustningen.

Man kan stoppa ner ett par vanliga byxor i ett par knästrumpor, ikläda sig en modern anorak (modellen har ju inte ändrats mycket genom åren), dra på en toppluva och krydda stilen med ett par Lovikkavantar från en loppis.

En nörd som Vintagemannen går dock all in.

Vintagemannens utrustning:

Mössan, en Oscar Wigén Elit med fårskinnsöronlappar, tillverkades troligen i Tranås nån gång på femtiotalet. Anoraken har varit både i Vålådalen och på OS i S:t Moritz 1948.

Kolla de snygga märkena.

Byxorna är ett par riktigt varma skidbyxor i vadmal (eller möjligen kläde) med värmande vindflärp innanför gylfen. Handskarna är moderna, de är från 1990-talet, och i dem har jag stuckit ner ett par gamla vantar som min mormor stickade åt mig på 60-talet. Varför gör inte Hestra sådana ofodrade skidhandskar längre?

Längst ner bär jag ett par hemstickade långa ullstrumpor som jag hittade på en julmarknad i Graz i Österrike i december.

Muddarna är också nya. Berith Blomgren i Uddevalla har gjort dem åt mig i ”Bohus Stickning”. Pjäxorna med fårskinnsplös är nog från de kalla krigsvintrarna. (Renoveringen av dessa har beskrivits i ett tidigare blogginlägg.)

Halsduken, eller scarfen från Vålådalen, är en liten klenod. Den har jag fått av en f.d. svägerska som jobbade där på fjällstationen sommaren 1967. Vilken fin gåva.

Träskidor är det viktigaste

Skidor av trä ska det vara enligt de oskrivna statuterna. Det spelar inte någon roll hur gamla de är. Tegsnäs tillverkar ju träskidor fortfarande, och det finns fler små fabriker, både i Sverige och Norge. På loppisar ute i landet är det nog rätt lätt att hitta gamla skidor, speciellt norrut. Och så finns det flera firmor som säljer militärt överskott. I Stockholm var vi inte så noga med denna regel, så även ett par plastskidor kom att räknas som träskidor i år.

Mina skidor är kanske ”förkrigs” från trettiotalet. De verkar i alla fall vara äldre än ”Vita Blixten” som militärskidor från olika överskottsbolag brukar kallas. Mina är svarta och märkta med en krona. Jag har köpt dem på Floby Överskott utanför Falköping. De har hundratals gamla skidor i lager.

VintageQ har ett par riktigt tunga skidor från 1953.

Hennes skidor har stålkanter och hickorysula och vajerbindning. Här pågår injustering av pjäxorna. Man kan på de låga fästpunkterna se att de var gjorda för slalom på den tiden.

Se upp med gammalt torrt läder

Jag har en äldre bindning med läderremmar. När jag skulle testa dem första gången så brakade det bara till och de uttorkade läderremmarna brast. Där ser man hur viktigt det är att testa utrustningen innan man ger sig ut på skidäventyr. Så jag gick till mina favoritskomakare på Mano på Riddargatan som tillverkade ny friska remmar. Sen gick jag till Brunells Metallverkstad på samma gata som satte fast remmarna med rejäla nitar.

Så var det det där med vallning.

Det ska vara riktig grundvalla med tjära på träskidor. Då behövs en vallningsbod. Det har inte jag. Förr kunde Alewalds Sport på Kungsgatan valla träskidor, men det gör de inte längre. Räddningen blev Kenneth på Vintagevinden. Han hade både tjära och blåslampa. Sen var skidorna svarta både på ovansidan och undersidan. Lite för svarta faktiskt, så jag fick ta äkta terpentin och torka av överskottet. Som en av mina nyvunna norska vänner sa: tjäran ska gnidas in i träet, inte sitta utanpå som på en gammal stavkyrka.

För att sedan få bra glid smälte jag med hjälp av hårtorken parafinvax längs hela skidan. Jag gned först med en vallaklots och polerade till sist med en skoborste. Och jädrans vad glatta skidorna blev.

Beroende på dagens väder och snöförhållanden anbringas slutligen fästvalla, typ Swix Blå, under trampytan.

Stavarna är ett eget kapitel – ett riktigt litet äventyr.

Helst ska det vara gamla bambustavar med vackert flätade trugor längst ner. Några sådana hade inte jag. Mina var för moderna. Det stod Assar på dem, sextiotal antagligen. Inte kan man ha det till ett par förkrigsskidor.

Räddningen fanns i Radio P4 Dalarna. De har ett program som heter ”Sök och Finn” som sänds på fredagsförmiddagarna. Dit ringde jag och efterlyste ett par gamla stavar. Och efter en stund ringde Gunvor i Grangärde. Hon hade sin pappas stavar kvar i en bod. Jag kunde få dem gratis.

Men vi var tvungna att åka till Grangärde och hämta dem. Det fick bli ett äventyr. VintageQ och jag tog en tripp till Dalarna i januari för att hämta stavar och testa utrustning. Vi bokade in oss på det mysiga Dala-Floda Värdshus. Det kan vi verkligen rekommendera.

Nu har jag Albert Janssons gamla stavar, han som var född 1894. Tack Gunvor och Radio P4 Dalarna.

Men det är med gamla stavar som med gamla bindningar. Läderremmarna kan ha torkat och man vill ju inte sabba fina original. Så då gick jag ännu en gång till mina favoritskomakare på Mano Skoservice och bad dem göra nya remmar för händerna.

De nya handledsremmarna är smart löstagbara, de sitter bara lindade där uppe.

Bike & Ski in Tweed i Oslo är ett initiativ av Reidar Kjellökken.

På sommaren arrangerar han Oslos Bike in Tweed. Här syns det vilken god organisatör han är på vintern också.

Förra året samlade han ett litet gäng för att gå på träskidor runt Holmenkollen och Ski in Tweed var därmed fött.

Gå med i Facebook-gruppen Forum for skinostalgi så kan du både förkovra dig om gammal skidåkning och hålla dig uppdaterad inför Ski in Tweed 2019. Gruppen är öppen för alla.

Originalbesättningen i Holmenkollen Ski in Tweed 2017.

I år gick Ski in Tweed Oslo den 10 februari. Då blev det några fler och bland de cirka 15 – 20 deltagarna var det tre från Sverige; Ulf, Ulrika och Peter. Vi skulle ha varit fyra, men själv låg jag hemma i influensa när tåget gick. En sån sabla otur. Men se så hyggelig di svenske ser ut att ha det i spåret.

Ulf & Ulrika Åström från Umeå. Och Peter Brolin i rött som också var med på Lidingö den 3 mars.

Ski in tweed är verkligen inget tävlingslopp. Tvärtom. Det är en mysig utflykt och gemenskap. Och pauser och matsäcksätande är lika viktigt som själva skidåkningen.

Vi lånade ett bord och några stolar på Långängens gård. Där kan man också köpa fika.

Ambitionen i köket var lite högre i Norge. Där hade man primuskök med sig i ryggsäckarna. På Lidingö nöjde vi oss med termos och mackor.

Är man en riktig vintagenörd försöker man klara sig utan moderna plastgrejor och fula plastpåsar. Sameslöjd passar riktigt bra i naturen.

I basutrustningen ingår matsäck, dryck och ett varmt plagg att ta på när man rastar. Det kan också vara bra att ha en burk valla, ett sittunderlag och en liten reparationssats. Hur stor väska eller ryggsäck du behöver får du bestämma själv.

After Trä-Ski

Ingen vanlig After Ski i Oslo. Tänk vad förvånade folk måste ha blivit när det stövlade in femton vintageklädda män och en kvinna i en bar bärande på gamla träskidor.

Vid en snabb jämförelse ser man tydligt hur mycket bättre norrmännen är på att ordna Ski in Tweed. Så det är bara för oss att komma igen bättre förberedda nästa år. Välkommen både till Oslo och Stockholm 2019. Du har 11 månader på dig att skaffa nödig utrustning. Lycka till.

Målgången var på skidstadion i Holmenkollen. Det var samma dag som ett stort skidlopp pågick, så ”spurten” refererades av en speaker. Vilken upplevelse det måste ha varit att gå i mål i en så klassisk skidåkningsmiljö. Där skulle man ha varit med. Blir du inte lite sugen?

I Oslo fick de t.o.m. diplom. Så gör en riktig skidnation.

Jag avslutar med en en inspirationsbild från 1936.

Häng med på Ski in Tweed 2019. Vi ses i skidspåret.

#ski in tweed

Välj stickat till jul

21 december, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, Gentlemannens garderob, Prisvärt

En riktig myskofta med fuskmockadetaljer. Professor Higgins?

När brasan sprakar sprött och glöggen doftar jul i hela huset är det rätt tid att dra på sig något varmt och mysigt stickat plagg. Det kan vara en pylsig tröja, en stickad väst, en kramig kofta eller en färgglad slipover.

Vintagemannen brukar ju prata sig varm för en udda väst som det bästa och billigaste sättet att höja sin outfit. Men faktum är att ett udda stickat plagg kan ha samma effekt. Här kommer några exempel.

Den stickade slipovern ger en stor möjlighet att leka med färger och textila strukturer. Sätt igång och prova själv.

Svårt att hitta stickade vintagetröjor. Ser du en, så köp.

Att hitta stickade vintageplagg på second hand-marknaden är tyvärr inte så lätt. Mycket är helt utslitet eller uppätet av mal. Och när det är hål på armbågarna så är det. Vissa tröjor kanske kan räddas med skinnlappar, men det mesta är borta för alltid.

Den här myskoftan hittade jag hos Lata Pigan i somras. Den hade hål under ena ärmen och ärmmuddarna har repat upp sig lite. Men jag kunde ändå inte motstå den. Nu gäller det att hitta ett perfekt matchande stoppgarn.

Fyndläge för begagnade slipovers

Lättast är det att hitta en begagnad slipover (sweater vest) utan ärmar. De kostar nästan ingenting på en loppis eller välgörenhetsaffär, ofta bara en femtiolapp. Väldigt mycket färgglädje för pengarna även för den som bara törs bära svart.