#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Ett återbesök i Fjärdhundraland blev nödtvunget. Vi har till och med köpt ett hus. Imorgon flyttar vi dit.

17 juni, 202117 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Natur, Resor

Under de fyra dagar, som vår första resa i Fjärdhundraland 2020 tog, hann vi med cirka trettio stopp. Det gav mersmak. Så två veckor senare gav vi oss iväg igen på en tvådagarstur för att se lite av det fina som vi bara hann nosa på. Här finns lite för alla smaker.

Och vi blev så betagna att vi nu har köpt ett hus i Fjärdhundralands yttersta utmarker. Imorgon flyttar vi in. Då börjar en ny epok; Vintagemannen Country Life. Men följ först med på vår sista rundtur förra sommaren:

Härkeberga kyrka står omnämnd i alla guideböcker och är utprickad med en kringla på alla vägkartor. Vi lyckades inte komma in där under vårt första besök, så vi var tvungna att ta en sväng dit igen för att se den ”fullklottrade” insidan. Kyrkans 1400-talsmålningar av Albertus Pictor hade vi visserligen sett förr, men det finns alltid mer att upptäcka i tak och väggar.

Orgelläktaren från 1773 förtar faktiskt en del av kyrkorummets storslagna intryck. Så vi har ett tips till kyrkorådet som renoverar Härnevi kyrka och som just nu är helt tömd inuti. Sätt in en synth istället för orgel och lösa stolar istället för bänkar. Ni blir en toppsevärdhet.

Är du en lagom tjock man i dina bästa år? Se upp, du sitter inte säkert.

I samma by ligger också Härkeberga Kaplansgård. Den verkar skötas utomordentligt bra av Nordiska Museet. Men tyvärr, detta corona-år är det stängt så vi fick nöja oss med en promenad bland husen och kika in genom rutorna. Missa inte detta när du ändå besöker kyrkan. Gården är också en utmärkt picknickplats med flera bord utställda.

Lottas gård i Kvek är en annan gammal bondgård från 1700-talet som står kvar i nästan orört skick. Den är lika grå som Kaplansgården är röd. På gården föddes Charlotta 1829 och där bodde hon i hela sitt liv. När hon dog 1926 var gården gammal, förfallen och byns skam. Nu är den en sevärdhet eftersom den räddades av hembygdsföreningen 1934. Tyvärr stängd den också, så du kan bara gå runt och kika.

Bara maten gör resan värd

Mejeriet i Vallgarn gör ost på både komjölk och getmjölk. Nyfikna rackare.

Ett av Fjärdhundralands stora fördelar är att det är så lätt att få tag i mat och delikatesser. Speciellt för oss som gärna äter medhavd mat och har picknick i naturen. Så när vi var i trakterna av Härkeberga tog vi en sväng förbi båda Franzéns charkuterier och Vallgarns mejeri för att ladda upp för vårt kvällsmål på Farmor Elsas Bröd & Brakfest.

Kör inte förbi Enköping nästa gång

Enköping är det lätt att missa trots att det är Sveriges närmaste stad. Eller just därför. För en Stockholmare ligger det för nära för att ta första pausen där när man ska ut på resa. Eller för nära hemmet när man är på väg tillbaka. Så gör Enköping till ett mål i sig.

Parkernas stad! Det finns verkligen ambitioner här med många fina parker och planteringar. Ett klart inspirerande resmål för alla som har en trädgård eller balkong. Tidigt i juni eller ännu hellre i augusti lär vara de bästa tiderna. Då sprakar blomsterprakten.

Det prunkar i Enköpings parker överallt i stan. Här är Azaleaskogen i Skolparken

Längs Enköpingsåns norra sida finns 18 inspirationsträdgårdar. Blå parken är från 1998 och med den deltog Enköpings kommun i Rosendals trädgårdsutställning genom att visa en sk ”fickpark”. Där finns en örtagård som sköts av två av Enköpings restauranger och en som sköts av en handelsträdgård i Fjärdhundraland, och en där kommunen testodlar syrener. Ja, det finns något inspirerande och användbart för alla. Entusiasterna Lena & Elisabeth på Pepparrotsstaden har också skapat en trädgård. De flesta trädgårdar är fyllda av fleråriga perenner. Medan några av de mest ambitiösa skapelserna är gjorda av eleverna på Trädgårdsutbildningen. När vi var där höll de på att slutföra sina examensarbeten. Årets tema är Nordiska Väsen. Om någon månad kommer vi få se resultatet i full blom. Nästa år kommer en ny klass med något helt annat.

Fjärdhundraland fullständigt kryllar av kyrkor med medeltida målningar. Vårfrukyrkan mitt på krönet i Enköping är en medeltida kyrka, nästan som en katedral, som vittnar om vilken viktig stad Enköping måste ha varit på medeltiden. Den stora volymen i kyrkorummet är från 1200-talet. Det är bara koret och vapenhuset som är utökade.

Ovanligt med sådan färgprakt i en så stor kyrka.

Men den rikt målade kyrkan ser inte riktigt medeltida ut inuti. Det är mer som en William Morris-tapet från Arts & Crafts-rörelsens storhetstid runt 1900. Helt rätt, 1903 – 04 restaurerades kyrkan och August (Agi) Lindegren lät den nationalromantiska fantasin flöda. Sen målade konservator Carl Wilhelm Pettersson med den äran. Tjusigt blev det. Han måste väl ändå ha varit inspirerad av Albertus Pictor?

Många mysiga boenden

Farmor Elsas Bread & Breakfast ligger bara en km från Altuna kyrka i nordvästra Fjärdhundraland. Här går ekologiska grisar och betar och bökar hela sommaren. De står och grymtar precis utanför stugknuten. Mysigare boende får man leta efter. Den gamla drängstugan har några få rum och där kommer Marie med frukost på morgonen, med hembakat surdegsbröd och pålägg från egna grisar och traktens leverantörer. Smaskens!

Nära till små behändiga naturupplevelser

Pigga och utsövda var dag två vikt för naturupplevelser. Vid förra besöket var vi både på Vånsjöåsen och vid Ytterkvarn. Men ni måste ju till Hårsbäcksdalen också sa alla, ett naturreservat sedan 1957. Där är det jättefint att vandra i den branta åravinen, en lätt promenad på drygt 3 km. Och fint var det, som att gå i en grön grotta med vattnet nära inpå eller slingrande långt där nere.

Stigen i Hårsbäcksdalen slingrar sig fram på båda sidor av Örsundaån.

Slottsbesök med mersmak

Eftermiddagsturen tog vi så långt söderut vi kunde komma i Trögden. Grönsöö slott är ett gammalt adelsslott från 1611 med bevarade skatter i. De har en mycket välskött trädgård där man får promenera runt. Slottet visas under helger och i högsäsong och då är både café och butik öppna. Köp gärna deras goda äppelmust.

Slottet ligger väldigt fint vid Mälaren. Och i det röda huset, det gamla brännvinsbränneriet, är det café.

Utöhus mitt emot var bebott in på 1700-talet. Sen blev det sädesmagasin.

Från slottets lusthus, det kinesiska snäckskalshuset, ser man över till Utö. Där ligger Utöhus, en gammal välhållen borg från cirka 1500 som nästan kan tävla med Glimmingehus. Det lär gå guidade båtresor över fjärden ibland. Annars får man angripa borgen från Sörmlandshållet.

Nordens hieroglyfer

Trögdens stora sevärdheter är de många hällristningarna. Det finns hela 1.200 st och de allra flesta av dessa har upptäckts av hobbyarkeologen Einar Kjellén. Genom hans insatser har Enköpingsområdet kommit att bli landets största hällristningsområde näst efter Bohulslän. Vi parkerade vid Hemsta hagar i Borglösa socken. Där kan man starta sina promenader på en av Upplandsledens blindtarmar och se flera mäktiga hällar med imålade hällristningar från bronsåldern. På den tiden låg hällarna alldeles vid vattenbrynet, så det är fascinerande att står där och föreställa sig att alla gröna fält runt omkring var blå havsvikar när det begav sig.

Rickebyhällarna ligger ett par km norr om Hemsta och i hagarna söder om parkeringen ligger andra ristningar lite närmare. Man får ju inte kliva omkring på de ömtåliga fornfynden, så det finns bra anlagda gångvägar och träbryggor att gå på.

Einar Kjellén bodde i Grillby i hela sitt liv. Han var amatörarkeologen som letade fram många av bygdens hällristningar. Han var bara 22 år när han upptäckte skeppet i Brandskog år 1925. Vi sänder honom en tacksamhetens tanke.

Skeppet var omöjligt att fotografera i eftermiddagssol. Men såhär ser det ut.

Det pampigaste av dem alla är Brandskogsskeppet ett par km söder om Hemsta. Det finns parkering där också och sen får man gå i 800 meter genom skogen. Ett normalt skepp på en hällristning kanske är en meter långt, ofta bara en halv. Brandskogsskeppet är hela 4,2 meter! Det bärs upp av en man – en gud? – och i skeppet står sex ståtliga män med sina åror. Vilket konstverk – jämnårigt med Egyptens yngre pyramider. Vi vet inte vid vilken tid på dygnet som det är bäst att besöka skeppet. Hällristningar gör sig ju bäst i släpljus på morgonen, på kvällen eller med ficklampa på natten. Inte med solstrålar strilande genom träden i alla fall. Skeppet är lite svårt att fånga med kameran. Det är det inte bara jag som har märkt.

Upplandsleden går ofta genom ljusa och leende marker.

Här har folk fått hälsan i tusen år

Svinnegarns källa har varit en av Nordens viktigaste kultplatser ända sedan hednatiden. Kyrkan kände sig nödd att ”kristna” den och vidskepligheterna fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Hit vallfärdade människor för att dricka eller att få smörja in sig med källans hälsobringande vatten som sades hjälpa mot olika krämpor och sjukdomar. Det var nästan ett folknöje. På platsen fanns också en stor offerstock att lägga pengar i – big business. Idag är källan nästan totalt bortglömd och inte mycket att se.

Detta blogginlägg är INTE ett sponsrat samarbete

Förra resan i en Volvo P1800 var ett samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening. Denna tur är ett fullständigt ”fritt valt arbete”. Det säger väl allt om hur bra vi tycker att Fjärdhundraland är som resmål. En perfekt liten utflykt från Stockholm eller Mellansveriges större städer och omland. Vi kan verkligen rekommendera en tur i sommar.

Har du inte läst Vintagemannens tidigare små ”reportage” från vår rundresa, så kolla i Arkivet till höger. Rulla fram Juni 2020. Där får du veta mycket mer.

Lite mer får du också veta om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

I vår jakt på en äkta badort kom vi till Saltsjöbaden

25 juli, 202025 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Livsstil, Resor

Saltsjöbaden är fortfarande en fungerande bad- & kurort. Här finns två kallbadhus, ett flott hotell, tennisbanor, en gammal kuranstalt och en massa flådiga villor. I vårt ivriga sökande efter bad- och kurorter nära Stockholm utifrån gamla guideböcker har vi nu insett att det bara är Saltsjöbaden som har något som liknar en badort kvar att visa upp. Det lilla vi fann i Södertälje har vi redan skrivit en blogg om, där Torpa Pensionat är ett underbart undantag.

Den 1 juli 1893 stod hela projektet ”bada i saltsjön” klart. Elektrisk järnväg var framdragen, ett ståtligt Grand Hotel var invigt av konung Oscar II med hela den kungliga flottan ute på redden. Restaurangholmen med Grand Restaurant och de första pampiga villorna var byggda. De båda badhusen på badholmen och tennisbanorna uppfördes något år senare. Ett helt sommarparadis 30 minuter från hufvudstaden alltså. Nu fick Södertälje konkurrens.

K.A. Wallenbergs vision om ett Monte Carlo utanför Stockholm fick verkligen genomslag. Grand Hotel Saltsjöbaden blev kronjuvelen, även om vi tror att infrastrukturprojektet som elektrisk järnväg, ångbåtsbrygga och elektrisk belysningsstation med ångturbiner kanske var ännu viktigare för framgången.

Hotellet, liksom restaurangen på holmen, är ritade av av arkitekten Erik Josephson. Det byggdes som ett slott ut mot Baggensfjärden med 100 rum där många hade egen veranda ut mot havet. De sanitära anordningarna var förstklassiga med bad och dusch och kakelugn i varje rum. Det fanns till och med Rikstelefon på rummen. Självklart fanns salon, läsrum, billiard, rökrum och galanta salar därinne och utmärkta planer för lawntennis och krocket därute. Men det fanns ingen restaurang!

Gästerna var tvungna att gå två hundra meter upp till Grand Restaurant Saltsjöbaden ute på Restaurangholmen. Det var en första klassens lyxrestaurang med utsikt åt alla håll. Den skulle man vilja uppleva igen, men tyvärr brann den ned 1968.

Halvvägs, innan bron, passerade hotellgästerna Vattenkiosken och kunde där styrka sig med både ”artificiella som naturliga mineralvatten”. Kiosken är idag är ett gym.

Det var naturligtvis en brist att hotellet saknade en riktig restaurang, Det blev för obekvämt för gästerna, så bara tre år senare hade man byggt till en restaurang i själva hotellet. Sen dess är den påbyggd flera gånger om.

Badhusen flyttade från Badholmen

Den första badholmen, som hade både ett kallbadhus för damer och ett för herrar, låg lite till höger i viken sett från hotellterassen, alldeles vid tennisbanorna. En gammal hängbro och några fundament finns fortfarande kvar på ön.

Men på 1920-talet ansågs de så föråldrade att man började planera för badhus på Restaurangholmen istället. Där låg ju redan ett sommarhotell och en bra restaurang. Det gamla herrbadet blev flyttat och iordningställdes till det dambad som fortfarande står där. Torben Grut, han som ritat Stockholms Stadion, fick uppdraget att rita ett nytt herrbadhus som också skulle fungera som simstadion. Det hela stod klart 1925. Mellan de båda badhusen finns fortfarande en liten konstgjord sandstrand för gemensamhetsbad.

Mellanbadet har en trevlig liten bryggrestaurang

Kallbadhusen har haft det besvärligt sedan charterresorna mot södern började ta fart på 1950- och 60-talen. De har varit rivningshotade flera gånger men efter att eldsjälar först räddade badhusen och sedan efter en uppgörelse med JM, som fick rätt att bygga bostäder där restaurangen och sommarhotellet legat, så har badhusen återställts till forna glans. Baden ägs och förvaltas idag av Föreningen Saltsjöbadens Friluftsbad. Herravdelningen var i stort sett folktom den varma julidag vi var där, så vi hoppas att det finns tillräckligt många entusiaster kvar i Saltis som håller verksamheten och anläggningen vid liv. Det finns inte många kallbadhus kvar i Sverige.

Det finns en underbar reklamfilm för Stockholm från 1932 där Saltis är med på slutet. Se den.

Man kan fortfarande äta på Restaurangholmen. På en brygga inåt viken ligger Holmens Kök & Bar och gonar sig i kvällssolen. Men även Saltsjöbadens Friluftsbad har en liten restaurang på sin brygga. Gissa vilken vi valde. Vi tyckte att det var viktigast att lägga våra pengar på en lunch ute på badet. De behöver nog alla intäkter de kan få. Vår rimmade lax smakade utmärkt.

En kurort ska ha en riktig kuranstalt

Tänk att Saltsjöbadens Sjukhus ändå fortfarande finns kvar i någon form. Allt har inte blivit lägenheter och verksamheterna har skiftat under åren. Det började 1903 som Saltsjöbadens Badanstalt – ett kurhotell och vilohem.

”Fullständig anstalt för de fysikaliska behandlingsmetoderna i alla kalla och varma badformer, lokal hetluftbehandling, luft- och solbad, gymnastik, elektricitet, mm.” Så lockade man både friska gäster och konvalescenter till det behagliga klimatet och friska havsluften på sommaren. Och på vintern var det uppfriskande natur och stillhet som skulle locka ”nervösa och av sömnlöshet lidande personer”.

1937 blev det bara badhotell och 1957 köpte landstinget alltihop och det blev sjukhus på riktigt. Nu är det nån slags blandform av vård och BRF Badhotellets lägenheter. Vardaga driver ett vård- & omsorgsboende för äldre och här finns klinik för plastikkirurgi också. Själva byggnaden har många likheter både med hotellet och den brunna restaurangen. Läs; samme arkitekt Josephson. Mycket slottslikt alltså.

Sveriges svar på Holmenkollen

Saltsjöbaden var förresten också ett vinterparadis för skridskoåkare, kälkåkare, skidlöpare och inte minst backhoppare. När isarna bar, på den här tiden fanns det snö och is på våra breddgrader, kunde man också skridskosegla eller vina fram med isjakt.

För en modern sommarbesökare är det svårt att tänka sig Saltsjöbaden som Sveriges svar på Holmenkollen för 125 år sedan. Här fanns en hel vinterstadion där det hölls internationella vinterspel. En hoppbacke byggdes redan 1895 och en kälkbana anlades på berget på andra sidan Neglingeviken. Den startade vid Villa Baggås på Ekorrbacken och gick i mål ända nere i hotellviken. Vad kul det låter. Senare har det även funnits en bob- och rodelbana här. Och det finns fortfarande en slalombacke med ett par olika nedfarter med skidlift och snökanoner. Vi får hoppas på att den globala uppvärmningen tvärvänder så att nån kan bygga en hoppbacke igen.

Det finns inte mycket kvar av den gamla Vinterstadion. Och slalomklubben längtar efter snö.

Gå runt och kolla alla figurerna på flaggstångsfötterna ute på Grand Hotels terrass. Då ser du vilka sporter som gällde här.

Grosshandlarvillorna låg tätt

Även om många av badortens märkesbyggnader fortfarande finns kvar i någon form så är det ändå alla de pampiga privatvillorna som allra mest minner om Saltsjöbadens succé som sommarparadis vid förra sekelskiftet. I den första stadsplanen av arkitekten Hugo Rahm var det 120 stora villatomter inritade. Vintagemannens favoritstadsplanerare Per Olof Hallman kompletterade den 1912. Av det sjuttiotal villor som byggdes mellan 1891 och 1896 existerar idag ett tjugotal. Sedan dess har det byggts och förtätats till den burgna villastad som Saltis är idag.

Villa Lugnet låg granne med hotellet på första parkett. Ritad av Ferdinand Boberg 1893. Kallas numera *Grünevald*villan sedan den berömde konstnären köpt den 1936.

De tjusiga Sjuvillorna från 1896-97 i Schweizeristil på Ringvägen ligger längs infarten till järnvägsstationen och hotellet. Från början exklusiva privatvillor och senare KFs personalbostäder. Nu är de privatvillor igen och en BRF.

En av sveriges märkvärdigaste kyrkor

Är man i Saltsjöbaden får man inte missa att besöka Uppenbarelsekyrkan – Ferdinand Bobergs multikonstverk – en av Sveriges mest enastående byggnader. En makalös interiör smyckad av några av våra främsta konstnärer. Hela härligheten betalades av Knut och Alice Wallenberg som skänkte kyrkan till Saltsjöbadens församling på hans 60-årsdag 1913. Sen såg de också till att få ett eget gravkor framme till höger i kyrkan – precis som forna tiders stormän.

Förr kunde man ta ångbåt från Saltsjöbaden till olika ställen i skärgården som Dalarö och Gustavsberg. Frågan är om man kunde åka ända till Vaxholm. Det gjorde i alla fall vi för att där söka efter fler rester av badorter i den stockholmska skärgårdsidyllen. Fast vi tog bilen. Men det är ett ämne för en ny historia.

Som den minnesgoda bloggläsaren kommer ihåg for vi i februari – mars runt och bloggade med Ellen Rydelius guidebok ”Stockholm på 8 dagar”. Boken kom ut lagom till Stockholmsutställningen sommaren 1930, så Ellen föreslår även några fina utflykter till Drottningholm, Gustavsberg och så Saltsjöbaden. I vintras hoppade vi över dem, men nu har vi besökt Saltsjöbaden, så detta är det tionde inlägget i sviten ”Stockholm på 8 dagar”.

Följ Vintagemannen på hans och VintageQs äventyr på Facebook och Instagram. Där hittar du mycket mer.

På jakt efter badorts-epoken i Södertelge

11 juli, 202011 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, 1910-tal, 1920-tal, Arkitektur, Livsstil, Resor

Det är nog inte många som idag förknippar Södertälje med hälsobrunn, kurbad, badhotell, societetshus och brunnsoktett. Och ett charmant liv för fint folk från hufvudstaden. Men så var det mellan 1849 och 1945. Södertelge var en av Sveriges mest fashionabla badorter, på bekvämt reseavstånd från Stockholm. Finns det något kvar av denna stolta epok? Vad kan man se om man ger sig ut på promenad? Vintagemannen gav sig ut för att undersöka den saken.

Själva centrum i en kurort är ju badinrättningen, i begynnelsen kallad Kallvattenkurinrättningen. Apotekaren Lindman lyckades få vattnet från Tore-källa kemiskt analyserat och förklarat som ”ett av de renaste källvattnen man kan träffa på”. Det innehöll visserligen inte några undergörande mineraler, men vad gjorde det. Folk ville ju förlusta sig ändå.

Den första badinrättningen med påbyggd veranda.

Den första kallbadinrättningen stod klar 1849 och såg ut som en herrgårdsbyggnad i Karl-Johanstil. Det byggdes också ett varmbadhus 1866 i det som nu är parken vid Saltsjögatan. Men det var ju opraktiskt att ha 700 meter mellan de båda badhusen så den stora badinrättningen byggdes ut mot baksidan redan 1879, bl a med stora flyglar och ett åttkantigt torn som innehöll både vattencistern och ångpanna. Nu kunde man erbjuda både varma och kalla badbehandlingar i olika bassänger. Och så nymodigheten finsk bastu.

Den första badinrättningen 1849 och utbyggd 1879. *Nästan alla gamla bilder i det här blogginlägget är hämtade ur boken* **Södertälje som badort***, skriven av förre stadsantikvarien Göran Gelotte för Östra Södermanlands kulturhistoriska förening 1974.*

Detta blev mäkta populärt, så 1886 rev man huvudanläggningen för att uppföra en helt ny byggnad i morisk stil. Den stod klar redan till nästa säsong och invigdes med stor bankett. Om den första badanläggningen var populär, var det ingenting mot den nya. Folk strömmade till Södertälje för att bada sig till hälsa och dricka det nyttiga brunnsvattnet. Och förlusta sig med varandra naturligtvis.

Den andra badinrättningen i morisk stil 1886

Men den 21 februari 1903 var det roliga slut. Hela den ståtliga badinrättningen brann och kvar stod en utbränd ruin. Mycket snabbt enades man om att bygga en ny tredje badinrättning, ännu pampigare än den förra. Och den stod klar till säsongen 1905 och det är nu som den mest lysande epoken i badortens historia börjar. Den höll i sig till första världskriget. Åren 1919 – 1922 låg verksamheten nere, sen tog det fart igen fram till 1945 då verksamheten upphörde helt. Den fashionabla byggnaden revs 1964.

Den tredje badinrättningen 1905 – 1964. Tänk dig att du står i hörnet av Lovisinsgatan och Badhusgatan och tittar upp mot Torekällberget.

Nå, finns det några rester kvar av badinrättningen idag?

Ingenting antyder att den ens har funnits mer än namnet på en gata och en park, nämligen Badhusgatan och Badparken. Där badinrättningen låg är det idag en stor postmodern jättebyggnad från 1980-talet och den breda Oxbacksleden. Det är svårt att i fantasin föreställa sig det pampiga badpalatset från 1905.

Här låg den. Mitt i Oxbacksleden och en bit in i det moderna huset.

Täck dig att du står vid Lovisinsgatan och tittar västerut. Såhär ser det ut idag. Det enda som minner om den forna badinrättningen är att Badhusgatan fortfarande finns kvar (längst bort i bilden).

Här kan du ser var de viktigaste byggnaderna låg 1924

Både nya och gamla societetshuset är också borta.

Alldeles norr om badinrättningen, på 49 alnars avstånd noga räknat, låg det gamla societetshuset som var klart några år efter att verksamheten hade startat. Det användes till salonger och danstillställningar. Där fanns biljard och bostad åt badläkaren och kontor åt kamreren. Men efter branden 1903 fick huset tjänstgöra som tillfällig badinrättning och under tiden byggde man ett större och finare societetshus som också blev klart 1905.

Nya Societetshuset, idag helt överkört av Oxbacksleden. Det låg snett nedanför Bellevue, och revs 1974

Det måste ha gått livat till i Societetshuset och i parken när det begav sig. Det anordnades stora fester och basarer. Det var viktigt för ekonomin. Här är ett program från 1922, när verksamheten startat igen efter första världskriget och Spanska sjukan.

Många av dem som uppträdde var nog samtidigt gäster på badanläggningen. De verkar ha haft det kul.

Var bodde det fina folket?

De som hade råd bodde nog på stadshotellet eller så byggde de sig en flådig villa nära Badhusparken. Det byggdes ungefär femtio sådana sommarvillor och glädjande nog står många av dessa kvar. Men Stadshotellet – Quality Hotel Park Södertälje – är förvandlat till oigenkännlighet.

Villa Bellevue är som tur är byggnadsminnesförklarat enligt kulturmiljölagen. Så det får nog stå kvar ett tag till.

Villa Bellevue står kvar på sin plats, alldeles bakom den plats där det nya Societetshuset låg, det som revs 1974. Villan byggdes i bästa läge av hovkonditorn August Davidsson 1871. En sommarstuga på 680 kvadratmeter i italiensk nyrenässans. Det säger väl lite om vilka badgästerna var. Idag är det assyrisk skola i byggnaden.

*Annexet Lilla Bellevue finns som tur är kvar. Gissa var det står? Svaret kommer nedan.* (Foto: Mattias Holgersson, LT)

Hurra! Badhotellet står i alla fall kvar

Mycket centralt placerat var badhotellet. Mitt emellan järnvägsstationen och badinrättningen stod denna stolta borg som stod klar 1899.

Badhotellet är ganska orört på utsidan, även om det nu snarare är ett företagshotell som inrymmer flera olika verksamheter inuti. Men huset står kvar i gott skick och har en fin liten park på baksidan. Äntligen napp!

lite av Badepoken finns kvar på Torekällberget

Lilla Bellevue, som idag är konditori, är en levande rest från badepoken. Huset var ursprungligen ett annex till Villa Bellevue i nedre badparken där badgäster och patienter kunde bo. Det var byggt i s.k. schweizeristil. I huset bodde en tid Herman Sätherberg som skrivit texten till Sjung om studentens lyckliga dag.

Nuförtiden kan man äta kringlor & dricka kaffe i huset. Det saknas bara en litet glas punsch eller likör så hade det varit ett riktigt schweizeri. Vi nöjde oss med kringlor.

Holmbergska villan finns också den på Torekällberget. Det var stans lyxigaste sommarvilla som byggdes 1885 och som revs 1966. Den låg söder om järnvägsstationen på Värdsholmen där det nu är bostäder. Lyckligtvis har man räddat matsalen och verandan, men dess elegans var inte tillgänglig för oss när vi var där. Klicka på länken.

Havsbadets öde – det blev en containerhamn

Det nya strandbadet – Havsbadet – byggdes 1905. Sen utvidgades det flera gånger och blev ett riktigt nöjescentrum. 1930-talet var dess storhetstid. Men i takt med industrihamnens ökande verksamhet blev badvattnet otjänligt och badförbud infördes i mitten av 1950-talet. 1969 revs badhuset med hopptorn och allt. Nu är det en containerhamn.

Om du klickar och tittar noga på flygfotot med containerhamnen så ser du en liten vit badstrand längst ut på udden. Den ligger alldeles vid Värdshuset Glashyttan. Så om du bor på Torpa Pensionat kan du gå dit och låtsas att du är på det gamla Havsbadet med sin fina sandstrand.

Tågen går fortfarande, men ångbåtslivet är inte vad det varit.

Tåget kom till Södertälje 1860. Det här är den andra stationsbyggnaden från 1922. Samma år som badinrättningen öppnade på nytt.

*De berömda kringelgummorna försökte kränga södertäljekringlor till alla resenärer*. De var lika påstridiga som souvenirförsäljare vid sydländska badstränder, sägs det.

Ångbåten Ejdern är Södertäljes stolthet. Den brukar ligga nere vid kajen och göra turer på sommaren. Men när vi var där var den vackra ångaren upplagd på varv för att bli ännu vackrare på sin 140-årsdag som firas i år 2020. Vi såg bara den tomma bryggan tyvärr.

Vill du få en känsla av hur det var i Södertälje när seklet var ungt så se den här filmen från 1927. Då hade badinrättningen öppnat igen efter kriget. Och Torpa hade varit pensionat i fyra år. Den tar bara 15 minuter.

https://www.filmarkivet.se/movies/sodertalje-1927/

Var kan man få en badkur idag?

Det närmaste man kommer ett kurbad idag är kanske Hotell Scandic Skogshöjd och deras SPA-avdelning. Men vi misstänkte att likheten med kurbadandet under Södertäljes storhetstid inte var så stor så vi gick inte ens in. Original-Skogshöjd byggdes visserligen redan under badepoken i slutet av 1800-talet, men är nu fullständigt utbytt mot ett hotellkomplex från det sena 1900-talet. Både Vintagemannen och VintageQ, som tillhört den konferensutsatta sektorn, har varit där flera gånger.

Vilken lycka då att Torpa Pensionat finns kvar

Om du läst vårt tidigare blogginlägg om Torpa pensionat så förstår du kanske vilken unik pärla det är. Sedan 1923 har det gamla huset precis vid havet fungerat som pensionat och hotell. Miljöerna både i hotell- som sällskapsrummen är återställda som de såg ut på den gamla goda tiden. Vi övernattade där och tog oss ett dopp.

Mattias Holgersson från lokaltidningen LT följde med oss runt i Södertälje och ända in i sovrummet på Torpa. Det blev ett fint bildreportage den 9 juli.

Oj, vilken lång uppsats det här blev. Tack för att du har läst ända hit. Som synes går det att fira badsemester i Södertälje än i denna dag. Man måste bara leta lite. I dessa tider när hemster och svemester är ett fullgott alternativ till utlandsresa kan det vara bra att påminna sig om att så var det för de allra flesta förr i tiden. De billiga charterresornas tid var nog bara en parentes i världshistorien. Så lyssna till musiken i länken och ”möt våren i Södertälje”.

Detta var det fjärde och sista blogginlägget om vår resa till Södertälje. Kolla i Arkivet i högerkolumnen om du inte läst de första tre.

Nu drar vi vidare på nya äventyr. Följ oss gärna på Instagram eller Facebook.

Lübeck runt som på 50-talet

6 december, 20196 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, 2000-tal, Resor

Att vandra runt i europeiska städer med gamla guideböcker är ett rent nöje. Idag berättar vi om hur det är. Författarna av de gamla böckerna kan inte luta sig mot ett rikhaltigt bildmaterial, utan måste målande beskriva vad man ser. Rustade med vår favorit Ellen Rydelius i Västtyskland 1954 och med hennes efterföljare Sigge Hommeberg 1959, gav vi oss ut i Lübeck.

Den gamla Hansastaden blev bombad under andra världskriget. Ungefär 20 procent av staden, bl a många kyrkor blev förstörda, och det märks när Ellen beskriver staden. När Sigge kom dit fem år senare var det mycket mer återuppbyggt.

Först skaffar man sig en överblick.

Kyrkan Sankt Petri ligger närmast den berömda porten Holstentor och de vackra saltmagasinen. Där installerades en modern hiss när den brunna kyrkan återuppbyggdes. Det visste Sigge. Vi tackar honom för det, trots att det är vi som är grundare av Trappfrämjandet.

Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.

Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!

Grönkåls- och rödkålsfestivalen i Lübeck 2019

Vilken fantastisk miljö. Hela rådhuskällaren är full av salar och gemak med anor från ett vinlager på medeltiden. Den personliga personalen gav oss en rundtur i underjorden.

Sen fortsätter sevärdheterna som på ett pärlband nedför Breite strasse med Mariakyrkan och Sankt Jacobi-kyrkan. Vilken tur vi hade. I Jacobi är det gratis aftonmusik på den gamla orgeln från 1504 nästan varje kväll. Vi tog en sväng runt i en av de få kyrkor som klarade sig helskinnade från bombningarna, beundrade den utsirade orgelläktaren, för att sedan återkomma kl 17.00.

Har du skepparexamen?

Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.

”Serveringen är inte så snabb, för all del, rea-rytmen hör ju knappast hemma i en interiör som till stor del byggts upp av plankor från gamla lybska handelsfartyg” , skriver Sigge.

Dags för långvården

Tvärs över Koberg-torget ligger det gamla Heiligen Geist hospitalet från 1276. Det märkligaste är den långa byggnaden bakom själva kyrksalen. Två 88 meter långa korridorer med 175 små kabysser för gamlingar. Där bodde de, herrar i ena korridoren och damer i den andra mellan 1825 till 1970.

Ibland måste man få vara lite modern också, även om man är Vintagemannen.

Längst upp i staden, nära Burgtor, ligger det supermoderna Hansamuséet i ett gammalt kloster. Detta bör ingen Lübeckturist missa. Mycket var digitalt. Redan vid entrén fick man fylla i att man var svensk och vilken stad i Sverige man ville veta mer om och vilken intresseriktning man har. Och nästan all information var på svenska. Både imponerande och lite överväldigande.

Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.

Den insikt man får när man lär sig mer om den mäktiga Hansans uppgång och fall är att det finns paralleller till vår tid. Det är inte direkt upplyftande.

Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.

På väg tillbaka mot hotellet gick vi den parallella huvudgatan Königstrasse där muséer och kända byggnader ligger på rad; konsthallen, Willy Brandt-museet, Thomas Manns hus och runt hörnet på Glockengeisserstrasse Blecktrummans författare Günther Grass institut. Den gatan ska man gå ned ända till floden faktiskt. Vackra gamla hus hela vägen, men framför allt gamla gårdar med låga hus som byggts på 1600-talet av olika välgörenhetsinrättningar.

Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.

Marsipan-Jesus

Vintagemannen kallade sin gamla kristendomslärare för Marsipan-Jesus, varför minns han inte riktigt. Men i Lübeck finns han. Niederegger mitt emot rådhuset har ett helt hus med fantastiska marsipanskapelser. Ellen skriver: ”Sedan 1407 har denna läckerhet framställts här och i konditorfönstren kan man beundra sockerbagarnas skicklighet.”

Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.

Hotell Lindenhof levererar efter 60 år.

Det enda Vintagemannen och hans fru äter till frukost är fruktsallad. På Lindenhof fanns den.

Vi måste avluta med att berömma vårt hotell. Det heter Lindenhof och ligger bara fem minuter från stationen och lika nära Holstentor. Det är ett personligt familjehotell som Sigge Hommeberg 1959 karaktäriserar som ” billigt och inte oävet”. Och för dig som inte litar på gamla guideböcker kan vi berätta att Lonely Planet 2018 säger att hotellet spelar i en ”superior league”.

Så vem säger att man inte kan resa med gamla guideböcker?

Hej då Lübeck. Vi ses INTE i morrn. Då blir det tåg till Weimar

Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen och Europa runt.se.

Nu rullar vi in i Lübeck

4 december, 201920 januari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Resor

Nu börjar Tysklandsäventyret på riktigt. Ellen Rydelius, de svenska guideböckernas drottning, skriver i ”8 Tyska städer” från 1931: ”Vi svenskar begå ofta det misstaget att resa för snabbt genom Tyskland, ja det finns många som tro sig känna detta land, då de sett Berlin, München och rastat en halv dag i Köln. För egen del vet jag intet annat land, som har så många olikartade och karaktäristiska storstäder som just Tyskland, och intet land … med så många bedårande småstäder, fyllda av kulturskatter och envar med sin egen, starkt personliga prägel.”

Vi får väl se. Idag åker vi i alla fall från Malmö till Lübeck via Köpenhamn och färjan Rödby – Puttgarden. Så nu blir det tips om hur vi gör på tågen i Danmark. Imorgon håller vi Ellen i hand.

Interrailpasset måste alltid fyllas i ordentligt innan resan börjar. Vartenda tåg ska noteras. Det är noga med det.

Vi har lärt oss att man ska ha lite marginal vid viktiga tågbyten i stora knutpunkter som Köpenhamn och Hamburg. För oss har det har nästan blivit en tradition att ta en caffe latte på samma fik på Köpenhamns Huvudbangård. Vi sätter oss alltid i samma hörn. Idag har vi har tagit en marginal på nästan en timme. Tillräckligt med tid för en fika.

Första gången var i september 2018. Då var vi på väg mot en tågluff i Rhendalen.

Och såhär såg vi ut i april när vi var på väg till Holland och Belgien.

Det finns ingen mat på de danska tågen.

Det har vi hungriga erfarenheter av från en resa Hamburg – Köpenhamn. Vi provianterar oftast på stationen innan tåget går. Visst finns det många matställen på Köbenhavns Hovedbanegard. Men Malmö Central har ett minst lika bra utbud och priserna är lägre. Dagen till ära köpte vi smarriga smörrebröd – klart att man ska äta det på vägen genom Danmark.

Smaskens, smörrebröd med julbordstema.

Skaffa en lång sladd till din mobil och läsplatta!

Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.

Medan tåget tar oss till dagens resmål

Att åka tåg är att njutbart och avslappnat närma sig resmålet. Vi har alltid en Rail Map EUROPE lätt tillgänglig. Den ger en bra bild av resvägen.

På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.

Passar på att blogga på tåget

När barnen var små skrev vi stafettdagböcker tillsammans. Alla fick skriva en liten bit om dagens händelser i en anteckningsbok. Det var en väldigt trevlig sysselsättning då, och lika kul att läsa idag. Att vara resebloggare är nåt liknande. Man får reflektera över vad som hänt och vad som komma skall. Så kan man göra både som pensionär och barnfamilj.

Är det en press att vara på resa och blogga?

Tågfärjan Rödby – Puttgarden. Snart ett minne blott.

Den 15 december är det slut med tågfärjorna. Mer om det i en senare blogg. Så nu gäller det att njuta ordentligt under överfarten, som synes.

Framme i Lübeck

Vi tar in på Hotel Lindenhof, som guideboksgiganten Sigge Hommeberg tipsar om 1959 som ett ”billigt och inte oävet hotell”. Vi är benägna att hålla med. Det ligger bra mitt emellan stationen och Hollstentor.

Nu rundar vi av för idag.

Med en bra stadskarta hittar man lätt alla sevärdheter. Man får dem ofta gratis på hotellen.

Nu ska vi ut på julmarknad i Lübeck. Hej då tåget, vi ses inte i môrrn.

På hjul mot julen. Äntligen på tåget igen.

3 december, 20194 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Accessoarer, Resor

Resande mot Malmö kl 14.25: Tag plats, stäng dörrar och grindar. Imorgon ska vi på julmarknad i Lübeck, men vi gör ett första stopp i Malmö i natt.

Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.

Det är Europarunt som hjälpt oss med interrailpass och alla platsbiljetter.

Ny grundvalla på fötterna

Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.

Good bye Silver Tip.

Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.

Ryggsäck är bättre än rullväska

Vintagemannen anträdde resan i en ulster i Donegal tweed från 1930-40-talet. Nedanför sticker det ut ett par nya gröna manchesterbyxor från Manér och ett par rejäla brogueskor från Tricker’s.

VintageQ bär en päls från Yllet. Den som OS-truppen bar i Abertville 1992. Halsduk och muddar är nya i Bohus Stickning och till det ett par gamla skidbrallor från 60-talet.

Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.

När man ska skjuta från höften

Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.

Var övernattar man bäst i Köpenhamn? Jo, i Sveriges mathuvudstad Malmö.

Vi stannar i Malmö där vi både bor och äter billigare. Man får middagen på köpet så att säga. Så på Malmö central klev vi in i Kungliga Väntsalen från 1896. Idag Bistro Royal, en riktig vintagerestaurang.

Vi beställde Kalvfile Oscar, vintage det också. Det har vi nog inte ätit sedan 1900-talet. Det är en rätt som Grand Hotel i Stockholm skapade till Oscar IIs 25-årsjubileum. Filén är rund som ett O, sparrisarna är två. Jämför med monogrammet i taket. Det var riktigt smakens i den sagolika miljön.

Hej då, vi ses i môrrn.

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

13 april, 201913 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1970-tal, 2000-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Hattar, Resor

Hur mycket kläder har ni med er egentligen? Det frågar många oss när de ser våra olika outfits från tågluffen. Mindre än du tror, faktiskt. Här kommer en demonstration:

Basen består av en kavaj som man får skruda sig i under hela resan om vädret är lite burrigt. Ungefär som det var under de två veckor vi var i Holland och Belgien i mars-april 2019.

Varje morgon lägger man upp några tänkbara variationer på hotellsängen och väljer den outfit som känns rätt med tanke på väderutsikterna.

Vi hade ungefär 12 kg var att bära på. Det gäller alltså att packa smart. Han i en gammal Karrimor från 80-talet. Hon i en Ospray Fairpoint Day från 2018. Båda rymmer cirka 60-70 liter har löstagbara små tursäckar att koppla loss.

Från topp till tå

Han har ju alltid hatt. Hon hade hatt när vi var på resande fot. Men annars fanns lite fler huvudbonader att välja bland. Hans hatt är från Feutre från Paris, hennes är en gammal filthatt från BeKå i Malmö.

Baskern är en av VintageQ´s favoriter. Lika lätt att packa ner som sjaletten med riktigt flygskamsmönster. Passar väl bra på en tugluff?

Vad ska man ha på överkroppen?

Han hade packat fyra skjortor och en polotröja, en väst och en slipover. Hon hade två blusar, två skjortor, en polotröja, ett tröjset (linne med tunn kofta) och en tjockare kofta. Det är utmanande att packa för vår och höst, för man måste både räkna med kallt urväder och riktig sommarvärme. Alla kläder är valda i en färgskala som kan kombineras.

Sen är det bara att blanda och ge. Vi börjar med henne.

Otaliga kombinationer alltså. Allt funkar tillsammans.

Visserligen är tweedkavajen rätt dominant i sitt hundtandsmönster. Men där bakom kan skjorta och väst kombineras rätt mycket. Och då har vi inte kommit till bjäfset ännu; slipsar och sånt.

Underkroppen måste också skylas.

Han hade två par byxor. Ett par i manchester i en ljusbrun nyans, samt ett par mörkare finbyxor med frontveck från Italienska Canali. Hon hade den yllekjol som hör till dräktjackan och ett par tjocka och vindtäta gamla sjömansbyxor. Dessutom ett par moderna tunna bomullsbyxor från H&M och deras William Morris-serie. Under dessa hade hon ofta ett par långkalsonger i silke.

Mörkbruna och ljusbruna byxor räcker långt.

En resdräkt i ylle är ett måste i varje turistande kvinnas packning. Väldigt bra att kombinera både upptill och nedtill. Här med kjol, tjocka brallor och tunna brallor.

Än få vi gå i strumpor och skor. Än är det vinter kvar säger mor.

En gentleman får inte visa hud mellan strumpan och byxan. Därför bär en gentleman alltid knästrumpor. Det finns, särskilt i Europas storstäder, ett utsökt urval att välja bland. I Sverige är det ett magrare utbud.

Ett trick är att stoppa ner byxorna i strumporna. Vips har man fått ett par byxor till – ett par golfbyxor.

VintageQ hade både tjocka och tunna strumpbyxor, några varma ankelsockor i ylle samt ett par långkalsonger i silke med sig.

Vi hade båda två par skor med oss att att växla mellan. Det är det minsta man kan ta med sig på en 14-dagarsresa. En dam kan kanske ska lägga med ett par tunna finskor också.

Sen kan man ju alltid komplettera med det lokala utbudet.

Nu kommer vi till pricken över i

Det är det där lilla extra som gör en själv och alla man möter extra glada. Slips, fluga, halsduk, bröstficksnäsduk, knapphålsblomma, halsband, klocka, manschettknappar, pins, mm. Det är saker som inte väger så mycket och varje dag sätter ny piff på anrättningen. Ta med ett litet urval så blir du fin.

En fluga. Tre näsdukar. Två blommor. Två halsdukar. Två slipsar och…

… så den här gamla ylleslipsen som är fantastisk. Den är vändbar och har fyra framsidor: gul, orange, grön och brun. Men den bruna kom aldrig till användning.

Halsband, sjal, blomma…

Sen måste man räkna med regn också.

Hon hade en rejäl regnkappa med sig. Han en vattenavvisande kort rock av fint amerikanskt märke. Men den sprack vid fickan, så nu är den förstärkt med silvertejp. Små hopfällbara paraplyer ingår naturligtvis också i packningen.

Och så har vi det viktigaste; hel och ren inunder.

Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.

För nytillkomna läsare: Läs mer!

Vi tågluffade i Holland och Belgien våren 2019. Som ciceron hade vi Ellen Rydelius guidebok från 1937. Det sättet att resa kan vi verkligen rekommendera. Men mer om vår resa kan du läsa i Vintagemannens förra blogginlägg. (Klicka på länken)

I oktober 2018 bloggade jag om vår utrustning när vi tågluffade i Rhendalen. Där finns mer att läsa om några fiffiga grejor. Klicka gärna på länken.

Bröllopsresa i vintage på Göta kanal

22 augusti, 201623 augusti, 2016 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, 1910-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Livsstil, Prisvärt, Resor

Göta kanal 1916

Vintagemannen och VintageQ gifte sig på midsommarafton 2016. Sen for de på en äkta vintage-bröllopsresa med M/S Juno på Sveriges Blå Band – Göta kanal. Här kommer ett fylligt bildreportage.

M/S Juno är världens äldsta passagerarfartyg där man kan övernatta. Hon gick av stapeln i Motala redan 1874. Fortfarande går hon i trafik mellan Göteborg och Stockholm. Känslan av att resa riktigt antikt finns kvar, även om man smakfullt uppdaterat båten många gånger genom åren. Vi blev personligt välkomnade av styrman Axel Johansson och färdens utmärkta värdinna och guide Anna Lindvall och fick sen bagaget nedburet till vår hytt.

Anne-Marie Lindstedt 23016-08-13

Reser man med ett vintagefartyg gäller det att klä sig därefter. Men vi tycker inte att man måste vara helt tids- och stilenlig. Här har VintageQ en Panamahatt från 1920-talet, en bomullskjol från sekelskiftet 1900, en dräktjacka från 1940-talet och en sprillans ny jumper. Det går bra att mixa.

Packa smått med kläder som går att kombinera

Har man ett rykte som vintageman att försvara gäller det att vara rätt klädd och kombinera plaggen väl matchade. Den blåvitrandiga ensemblen med byxor och väst är från en svensk militäruniform modell 1868. Passar utmärkt på Juno från 1874. De vita byxorna och kavajen är från en grosshandlarkostym i linne från 1916 ungefär. Den blå yllekavajen är en konvalecentkavaj från ett engelskt militärsjukhus 1942. Man måste ha varmt ylle med sig när det blåser kallt över vattnen.

Har man sen en udda väst och en slipover med sig också kan man få ihop tolv olika kombinationer. Och det räcker ju bra för en fyradagarsresa.

Sen är det är ju de små, små detaljerna som gör´et. I en liten ask för manschett- och skjortknappar stoppar man ner små pins som passar för resan. Det röda märket på kavajen är ett Simborgarmärke från 1936. Bygden vid älven var en utställning i Trollhättan 1946 och Motalas pin med radiomast är från 1937. Sen får man inte glömma att packa några passande slipsar, flugor, knapphålsblommor och klockor också.

Notera säkerhetssnodden i hatten (en s.k. boater, vad annars?). Den elastiska snodden, fäst i en knapp i kavajen, är en försäkring om hatten skulle blåsa av. Enligt utsaga är den finessen uppfunnen av gondoliärerna i Venedig. Det kan man förstå.

Det ryms inga stora väskor i de små hytterna, egentligen inga alls, så det gäller att hålla bagaget nere. Två små resväskor, en hattask, en liten bag, en kameraväska och VintageQ´s handväska.

Klä om till middag

Det är brukligt att klä om till middag. Nåja, det var ganska skraltigt med det. Men vi ansträngde oss som vanligt och piffade till oss. Det kände vi som en plikt mot gamla Juno.

– Får man äta middag vid kaptenens bord, iförd vit smoking? frågade jag när vi bokade resan. – Det behöver du inte vara orolig för, fick jag till svar. Dom anade inte vem dom hade att göra med. Nu blev det inga sådana middagar, men kapten Albert Håkansson kom i alla fall och satte sig vid vårt bord. Det är en kul gubbe.

Inför varje lunch, två rätter, och varje middag, tre rätter, fick man skriva upp på en lista vad man ville dricka till maten. På så vis fick man champagnen eller ölen rätt kyld när man satte sig till bords. Det är vackra jugendmatsalar där man redan vid första lunchen blir placerad ihop med några andra trevliga resenärer. Men själva matupplevelsen är inte mycket att skryta med. Här finns stora möjligheter till förbättring.

Göta Kanal 2016-08-12-16 121

Frukosten var däremot perfekt. Precis enligt Vintagemetoden – massor av frukt och en kaffe latte. Smaskens. En bra start på dagen.

Vi vaknade tidigt de första två morgnarna. Dels beroende på att vi sov alldeles ovanpå propellern, dels för att vi ville se så mycket som möjligt. Klockan sex var vi uppe på däck pigga och nytra. Då var det ingen trängsel.

Ett tips från Vintagecoachen: Köp en sån där snuskigt dyr engelsk pyjamas i finaste bomullspoplin på Jermyn Street i London. Då känner man sig så fin att man kan gå ut och gå i den.

Välj en bananhytt

Hytterna är små, väldigt små. Därför hade vi bokat en av ”bananhytterna” längst bak, längs den svängda aktern. Det är de enda hytterna som har soffa och där en person över 180 cm kan ligga rak. I alla fall på C-däck. Vi kunde vara två personer inne i hytten och klä oss och hålla på med toilettbestyr samtidigt. Övriga hytter på C-däck är som små sovkupéer på tåget, där man ligger i korta våningskojer. Det gör man även i de dyra hytterna på A- och B-däck, men där är det lite rymligare. Vi valde helt enkelt rätt. Dånet från propellern vande man sig vid. (Det finns också en ”bröllopshytt” med Queen size bed, 120 cm bred, men den valde vi bort.)

Många utflykter på land

Det blir aldrig långtråkigt att resa i fyra dagar. Vi hade böcker med oss, men dem öppnade vi aldrig. Vi gick av fartyget vid Trollhättans slussar, Karlsborgs fästning, Motala, Vreta kloster, Söderköping och på Birka. På flera ställen var det guidade turer. Sen kan man ju gå av vid många slussar och gå bredvid båten också.

I Söderköping ligger den lilla klädbutiken Kanaljen vid kanalen bara 100 meter från slussen. Den är bäst i hela Sverige på ljusa linnekostymer i klassisk stil och fina Panamahattar. Naturligtvis hade de öppet kl 20.30 när vi anlände. Passa på att shoppa. Du har en timme på dig.

Mer än 60 slussar

I Göta älv och Trollhättan finns de största slussarna och de äldsta. Vid slusstrappans topp ligger ett lite dammigt kanalmuseum. Men det är dumt att missa det. Se filmen så lär du dig mycket om slussarna och kanalen.

Den mest berömda slusstrappan finns vid Berg, norr om Linköping. Dit kan man lätt ta sig med bil om man är ute på E4-an och kör. Vi hade gjort matsäckssmörgåsar vid frukosten och så skippade vi lunchen den dagen.

Dagens klyscha: Pastoral idyll

Det är en otroligt idyllisk resa. Så avkopplande att sakta glida fram genom pastorala landskap där kreaturen betar eller trolska skogar och trånga passager. Det blir aldrig långtråkigt. De stora sjöarna och haven passerar man på natten eller när man äter. I alla fall om man åker som vi gjorde, från Göteborg till Stockholm.

Att flyta fram på natten är också spännande. Eller att hjälpa till med någon av de få handdrivna slussarna. Eller att promenera i Motala och hitta en drömbil, en Morris Eight från 1937. Men det mest originella var i Forsvik, strax före Karlsborg.Där står familjen Kindbom, varje dag som båten passerar, och sjunger väckelsesånger och nedkallar Guds välsignelse över vår färd på Göta kanal och genom livet. Det har de gjort ända sedan 1920-talet. Det kallar jag vintage.

Gå ombord i Göteborg

Med på resan hade vi en guidebok från 1954. Den gäller i stort sett fortfarande. Så är det om man reser vintage, då behövs inga nymodigheter. Vi reste från Göteborg till Stockholm. Det tar fyra dagar och tre nätter. Man kan åka åt motsatt håll också. Men alla förståsigpåare som vi talat med säger att den riktningen vi åkte är vackrast. Man är vaken på rätt ställen och det blir en mycket mer magnifik avslutning i Mälaren och Stockholms inlopp än att sluta resan i den lite tråkiga Göta älv.

Kapten Albert Håkansson, Juno 2016-08-12-16

Otroligt trevlig personal! Kapten Albert och hans besättning styrde med säker hand och alla var väldigt serviceinriktade. Det har varit ett nöje att ha att göra med all personal på rederiet, ända från bokning, ombokning och livet ombord. Heder åt ett sånt gäng.

Gott liv ombord

Några blandade bilder från livet ombord. När det är varmt och fint väder sitter man uppe på däck. När det är blåsigt, blött och kallt kan man gå in i salongen eller matsalen. Men vi var ute mest hela tiden. Och det finns massor av filtar.

På övre akterdäck finns Honesty Bar. Där tar man sig själv vad man vill dricka; öl, vin, läsk, kaffe. Sen var det bara att anteckna vad man tagit på en lista.

Tack M/S Juno för en kanonupplevelse

Oj, vilken bra bröllopsresa det blev. Vi är fortfarande lika kära efter 21 år tillsammans. Och du läsare – ni behöver inte vänta till guldbröllopsdagen. Boka reda nu så får du en lyxupplevelse nästa sommar för ett mycket behagligt pris.

Hjälp! Är Vintagemannen med ombord idag?