#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Ett återbesök i Fjärdhundraland blev nödtvunget. Vi har till och med köpt ett hus. Imorgon flyttar vi dit.

17 juni, 202117 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Natur, Resor

Under de fyra dagar, som vår första resa i Fjärdhundraland 2020 tog, hann vi med cirka trettio stopp. Det gav mersmak. Så två veckor senare gav vi oss iväg igen på en tvådagarstur för att se lite av det fina som vi bara hann nosa på. Här finns lite för alla smaker.

Och vi blev så betagna att vi nu har köpt ett hus i Fjärdhundralands yttersta utmarker. Imorgon flyttar vi in. Då börjar en ny epok; Vintagemannen Country Life. Men följ först med på vår sista rundtur förra sommaren:

Härkeberga kyrka står omnämnd i alla guideböcker och är utprickad med en kringla på alla vägkartor. Vi lyckades inte komma in där under vårt första besök, så vi var tvungna att ta en sväng dit igen för att se den ”fullklottrade” insidan. Kyrkans 1400-talsmålningar av Albertus Pictor hade vi visserligen sett förr, men det finns alltid mer att upptäcka i tak och väggar.

Orgelläktaren från 1773 förtar faktiskt en del av kyrkorummets storslagna intryck. Så vi har ett tips till kyrkorådet som renoverar Härnevi kyrka och som just nu är helt tömd inuti. Sätt in en synth istället för orgel och lösa stolar istället för bänkar. Ni blir en toppsevärdhet.

Är du en lagom tjock man i dina bästa år? Se upp, du sitter inte säkert.

I samma by ligger också Härkeberga Kaplansgård. Den verkar skötas utomordentligt bra av Nordiska Museet. Men tyvärr, detta corona-år är det stängt så vi fick nöja oss med en promenad bland husen och kika in genom rutorna. Missa inte detta när du ändå besöker kyrkan. Gården är också en utmärkt picknickplats med flera bord utställda.

Lottas gård i Kvek är en annan gammal bondgård från 1700-talet som står kvar i nästan orört skick. Den är lika grå som Kaplansgården är röd. På gården föddes Charlotta 1829 och där bodde hon i hela sitt liv. När hon dog 1926 var gården gammal, förfallen och byns skam. Nu är den en sevärdhet eftersom den räddades av hembygdsföreningen 1934. Tyvärr stängd den också, så du kan bara gå runt och kika.

Bara maten gör resan värd

Mejeriet i Vallgarn gör ost på både komjölk och getmjölk. Nyfikna rackare.

Ett av Fjärdhundralands stora fördelar är att det är så lätt att få tag i mat och delikatesser. Speciellt för oss som gärna äter medhavd mat och har picknick i naturen. Så när vi var i trakterna av Härkeberga tog vi en sväng förbi båda Franzéns charkuterier och Vallgarns mejeri för att ladda upp för vårt kvällsmål på Farmor Elsas Bröd & Brakfest.

Kör inte förbi Enköping nästa gång

Enköping är det lätt att missa trots att det är Sveriges närmaste stad. Eller just därför. För en Stockholmare ligger det för nära för att ta första pausen där när man ska ut på resa. Eller för nära hemmet när man är på väg tillbaka. Så gör Enköping till ett mål i sig.

Parkernas stad! Det finns verkligen ambitioner här med många fina parker och planteringar. Ett klart inspirerande resmål för alla som har en trädgård eller balkong. Tidigt i juni eller ännu hellre i augusti lär vara de bästa tiderna. Då sprakar blomsterprakten.

Det prunkar i Enköpings parker överallt i stan. Här är Azaleaskogen i Skolparken

Längs Enköpingsåns norra sida finns 18 inspirationsträdgårdar. Blå parken är från 1998 och med den deltog Enköpings kommun i Rosendals trädgårdsutställning genom att visa en sk ”fickpark”. Där finns en örtagård som sköts av två av Enköpings restauranger och en som sköts av en handelsträdgård i Fjärdhundraland, och en där kommunen testodlar syrener. Ja, det finns något inspirerande och användbart för alla. Entusiasterna Lena & Elisabeth på Pepparrotsstaden har också skapat en trädgård. De flesta trädgårdar är fyllda av fleråriga perenner. Medan några av de mest ambitiösa skapelserna är gjorda av eleverna på Trädgårdsutbildningen. När vi var där höll de på att slutföra sina examensarbeten. Årets tema är Nordiska Väsen. Om någon månad kommer vi få se resultatet i full blom. Nästa år kommer en ny klass med något helt annat.

Fjärdhundraland fullständigt kryllar av kyrkor med medeltida målningar. Vårfrukyrkan mitt på krönet i Enköping är en medeltida kyrka, nästan som en katedral, som vittnar om vilken viktig stad Enköping måste ha varit på medeltiden. Den stora volymen i kyrkorummet är från 1200-talet. Det är bara koret och vapenhuset som är utökade.

Ovanligt med sådan färgprakt i en så stor kyrka.

Men den rikt målade kyrkan ser inte riktigt medeltida ut inuti. Det är mer som en William Morris-tapet från Arts & Crafts-rörelsens storhetstid runt 1900. Helt rätt, 1903 – 04 restaurerades kyrkan och August (Agi) Lindegren lät den nationalromantiska fantasin flöda. Sen målade konservator Carl Wilhelm Pettersson med den äran. Tjusigt blev det. Han måste väl ändå ha varit inspirerad av Albertus Pictor?

Många mysiga boenden

Farmor Elsas Bread & Breakfast ligger bara en km från Altuna kyrka i nordvästra Fjärdhundraland. Här går ekologiska grisar och betar och bökar hela sommaren. De står och grymtar precis utanför stugknuten. Mysigare boende får man leta efter. Den gamla drängstugan har några få rum och där kommer Marie med frukost på morgonen, med hembakat surdegsbröd och pålägg från egna grisar och traktens leverantörer. Smaskens!

Nära till små behändiga naturupplevelser

Pigga och utsövda var dag två vikt för naturupplevelser. Vid förra besöket var vi både på Vånsjöåsen och vid Ytterkvarn. Men ni måste ju till Hårsbäcksdalen också sa alla, ett naturreservat sedan 1957. Där är det jättefint att vandra i den branta åravinen, en lätt promenad på drygt 3 km. Och fint var det, som att gå i en grön grotta med vattnet nära inpå eller slingrande långt där nere.

Stigen i Hårsbäcksdalen slingrar sig fram på båda sidor av Örsundaån.

Slottsbesök med mersmak

Eftermiddagsturen tog vi så långt söderut vi kunde komma i Trögden. Grönsöö slott är ett gammalt adelsslott från 1611 med bevarade skatter i. De har en mycket välskött trädgård där man får promenera runt. Slottet visas under helger och i högsäsong och då är både café och butik öppna. Köp gärna deras goda äppelmust.

Slottet ligger väldigt fint vid Mälaren. Och i det röda huset, det gamla brännvinsbränneriet, är det café.

Utöhus mitt emot var bebott in på 1700-talet. Sen blev det sädesmagasin.

Från slottets lusthus, det kinesiska snäckskalshuset, ser man över till Utö. Där ligger Utöhus, en gammal välhållen borg från cirka 1500 som nästan kan tävla med Glimmingehus. Det lär gå guidade båtresor över fjärden ibland. Annars får man angripa borgen från Sörmlandshållet.

Nordens hieroglyfer

Trögdens stora sevärdheter är de många hällristningarna. Det finns hela 1.200 st och de allra flesta av dessa har upptäckts av hobbyarkeologen Einar Kjellén. Genom hans insatser har Enköpingsområdet kommit att bli landets största hällristningsområde näst efter Bohulslän. Vi parkerade vid Hemsta hagar i Borglösa socken. Där kan man starta sina promenader på en av Upplandsledens blindtarmar och se flera mäktiga hällar med imålade hällristningar från bronsåldern. På den tiden låg hällarna alldeles vid vattenbrynet, så det är fascinerande att står där och föreställa sig att alla gröna fält runt omkring var blå havsvikar när det begav sig.

Rickebyhällarna ligger ett par km norr om Hemsta och i hagarna söder om parkeringen ligger andra ristningar lite närmare. Man får ju inte kliva omkring på de ömtåliga fornfynden, så det finns bra anlagda gångvägar och träbryggor att gå på.

Einar Kjellén bodde i Grillby i hela sitt liv. Han var amatörarkeologen som letade fram många av bygdens hällristningar. Han var bara 22 år när han upptäckte skeppet i Brandskog år 1925. Vi sänder honom en tacksamhetens tanke.

Skeppet var omöjligt att fotografera i eftermiddagssol. Men såhär ser det ut.

Det pampigaste av dem alla är Brandskogsskeppet ett par km söder om Hemsta. Det finns parkering där också och sen får man gå i 800 meter genom skogen. Ett normalt skepp på en hällristning kanske är en meter långt, ofta bara en halv. Brandskogsskeppet är hela 4,2 meter! Det bärs upp av en man – en gud? – och i skeppet står sex ståtliga män med sina åror. Vilket konstverk – jämnårigt med Egyptens yngre pyramider. Vi vet inte vid vilken tid på dygnet som det är bäst att besöka skeppet. Hällristningar gör sig ju bäst i släpljus på morgonen, på kvällen eller med ficklampa på natten. Inte med solstrålar strilande genom träden i alla fall. Skeppet är lite svårt att fånga med kameran. Det är det inte bara jag som har märkt.

Upplandsleden går ofta genom ljusa och leende marker.

Här har folk fått hälsan i tusen år

Svinnegarns källa har varit en av Nordens viktigaste kultplatser ända sedan hednatiden. Kyrkan kände sig nödd att ”kristna” den och vidskepligheterna fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Hit vallfärdade människor för att dricka eller att få smörja in sig med källans hälsobringande vatten som sades hjälpa mot olika krämpor och sjukdomar. Det var nästan ett folknöje. På platsen fanns också en stor offerstock att lägga pengar i – big business. Idag är källan nästan totalt bortglömd och inte mycket att se.

Detta blogginlägg är INTE ett sponsrat samarbete

Förra resan i en Volvo P1800 var ett samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening. Denna tur är ett fullständigt ”fritt valt arbete”. Det säger väl allt om hur bra vi tycker att Fjärdhundraland är som resmål. En perfekt liten utflykt från Stockholm eller Mellansveriges större städer och omland. Vi kan verkligen rekommendera en tur i sommar.

Har du inte läst Vintagemannens tidigare små ”reportage” från vår rundresa, så kolla i Arkivet till höger. Rulla fram Juni 2020. Där får du veta mycket mer.

Lite mer får du också veta om du följer Vintagemannen på Instagram eller Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

Repris från 2020: Helgonets vilda jakt på mat i Fjärdhundraland.

15 juni, 202114 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Film & teater, Mat och sånt, Resor

Ett av de starkaste skälen för att åka till Fjärdhundraland är all den goda maten. Här finns många mathantverkare som är värda ett besök. Vi beslöt oss för att testa utbudet genom att ge os ut på en liten turné för att plocka ihop en läcker picknicklunch till nästa dag. Häng med på turen när vi fångar mat.

Redan kvällen innan gjorde vi ett stopp hos Sörgården Grönt för att handla tomater och gurka. De klarar sig nog i bilen över natten, tänkte vi, så nyplockade som de är. Gurkan fick vi direkt från plantan och sen valde vi en mix av tomater i olika färger och storlekar i den lilla gårdsbutiken mitt i ett av växthusen. Familjen Lindström har drivit den KRAV-märkta odlingen sedan 2004. När vi kom var Rebecka fullt upptagen med att göra klart beställningar för utlämning på Rekoringen i Västerås. Det är så Sörgården säljer, via Rekoringar och Bondens marknad. Och så finns det några lyckliga butiker i Mälardalen som också får leveranser från dem.

På ostfronten mycket nytt, korv och bröd till exempel

Sverige har på senare år fått många lokala ostproducenter. Det är verkligen ett gott tillskott på matmarkanden. Här i bygden finns flera som gör goda ostar, både på get- och komjölk.

Första oststoppet blev Vallgarns gårdsmejeri. Gården har anor från 1600-talet. Tomas köpte den 1997 och 2005 började han med osttillverkning. Från början hade han egna getter, men numera köper han mjölken. Att ha både djur och ysteri blev för mycket jobb. Idag betar en grupp jämtgetter där för att hålla markerna öppna. Liksom Sörgårdens Grönt säljer Vallgarns Gårdsmejeri via Rekoringar och marknader och hos några få återförsäljare. Efter provsmakning och ett samtal om kärleken till djur, småföretagande och Rekoringarnas välsignelse för oss stadsbor fick vi med oss en av VintageQs favoritostar, vit caprin och en blåmögelost gjord på komjölk. Eldost (typ en svensk Halloumi) verkar vara årets stora succé för alla små ostproducenter.

En av Kristofers lyckligt bökande Linderödsgrisar

Inte långt från Vallgarn ligger Franzéns Charkuterier. De tillhör charkeliten i Sverige. Kristofer Franzén blev grisbonde & charkuterist på heltid 2010. Han intresserar sig enbart för Linderödsgrisar. De går ute året om, bökar fritt i hägn och växa långsamt. Av den råvaran gör han hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier som blivit en stor förebild i matsverige. Det blir gott, riktigt gott! Inte undra på att stjärnkrögarna upptäckt hans produkter. Vi fick med oss Munchner Leberkäse och lufttorkat ytterlår. Vill du handla på ett ställe närmare dig än gårdsbutiken så är Rekoringarna i Uppsala och Enköping ett alternativ. Kristoffer levererar även till Stockholm varannan vecka.

Längst österut i området, vid vägs ände, hittar vi Bergets Gård pasta & bröd. På en gavel i den gamla ladugårdsbyggnaden haspar vi av en liten dörr och förser oss själva ur den välfyllda frysen. Det ska nog hinna tina till morgondagens lunch. Vi tog ett ekologiskt valnötsbröd och några kanelbullar till fikat. Betalar gör man med Swish, som på de flesta platser. Ibland bakar Oliver pizza för avhämtning. Vi har förstått att den är sanslöst god och hoppas kunna pricka in en pizzautlämning vid nästa besök.

Dags för nästa ysteri; Skogsbackens ost. Marih & Ramon är ett ambitiöst par som 2010 sadlade om till att bli ostproducenter. På en åker i sydläge har de ”planterat” en stor solcellsanläggning, så nu drivs deras kylrum och mejeri med egen el. Kul att se. Det breda sortimentet säljer de till restauranger och konferenshotell. Bland kunderna finns bl a Långbro värdshus och Thoresta Herrgård. För oss vanliga dödliga har de en gårdsbutik. Efter att ha smakat oss igenom sortimentet valde vi en grönmögelost, en Lille Don och en Don Ramon till vår picknick.

Ingen trängsel. Vi lyckades äta ute varje dag

Till i vintras drev Marih & Ramon också Salnecke Slottscafe på andra sidan Lårstaviken, alldeles öster om Örsundsbro. Nu är det Jörgen och Jessica som står för ruljangsen. Här passade vi på att äta lunch, även om vi var rätt mätta efter all provsmakning på förmiddagen. Salnecke är ett utmärkt ställe att stanna och luncha vid. Cafét är inrymt i slottets gamla ladugård. Utsikten är fin och det finns många luftiga uteplatser att sitta på.

Resta gård får ni inte missa, sa dom som visste till oss. Det är en ambitiös satsning på att bygga en småskalig, ekologisk gård med olika sorters djur av gamla lantraser. De har även grönsaksodling. Hit åker skolor och förskolor på besök. Vi väntade oss en ”nära ko- och gris- och lammupplevelse”, men på väg dit öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner. På Resta är de flexibla, så istället för en djurupplevelse fick vi en smakupplevelse i deras café i den gamla kvarnen tvärs över vägen. Vi provade mjölk och fil ”to die for”. Till picknicken dagen efter fick vi med både mjölk, fil, yoghurt och chokladmjölk. Smaskens!

Det är nu Helgonet kliver in på arenan.

Lyssna på den välkända signaturmelodin.

Helgonet, Simon Templar, är känd från TVs barndom och gick som serie mellan 1962 – 69. Här tränade Roger Moore på att vara tuff TV-agent långt innan han blev James Bond. Och så körde han en vit Volvo P1800, vilket vi svenskar var mäkta stolta över.

Vi har fått låna vår P1800 av Mats i Enköping. Vilken generös handling, att låna ut sin lilla pärla från 1965 till Vintagemannen. Bilen passade utmärkt till vår tradition att resa med gamla guideböcker och vi fick gräva en stund i vår egen garderob och rekvisitaförråd för att få ihop tidtypiska kläder och attiraljer från tidigt 1960-tal.

Här står vi utanför Örsundsbro bio. Den invigdes 1925 och blev en sådan succé att den byggdes ut i flera omgångar. Som mest fanns 200 sittplatser. Men 1961 var det roliga slut. Kommunikationerna till Uppsala hade blivit bättre och dessutom satt folk hemma och såg på TV så bion lades ned. Fast bara tillfälligt, för 1987 tog en grupp entusiaster sig an uppgiften att renovera och återställa biografen. Sedan 1992 visas film där igen. Den är nu Sveriges bäst bevarade biograf från 1920-talet.

Den gamla Garbo-affischen låg kvar på vinden.

Eldsjälen och docenten i ekonomisk historia vid Uppsala universitet Göran Ulväng visade oss runt och berättade att huset först byggdes som snickeri av Edvard Johansson, men att sonen Elis med stort filmintresse övertygade farsan om att flytta ner snickeriet (som nu är museum) i källaren och låta filmens förtrollade värld ta över där uppe. Filmerna kom med den ambulerande maskinisten kallad ”Bio-Paul” som hade projektorn med sig. Den allra första filmen som visades var Fyrtornet och släpvagnen. Publikrekordet har Kalle på Spången med 473 betalande. De körde filmen gång på gång tills kön var slut. Föreningen gamla bion i Örsundsbro står nu för verksamheten. I dessa Coronatider har de ställt in sommarens biokvällar. Ingen bio = inga intäkter, så stöd en föreningens kulturgärning genom att bli medlem i den eller donera pengar till renoveringsprojekt. Kolla föreningens hemsida.

Helgonet och TV:n blev bions död. Den lades ned samma år som P1800 lanserades.

Efter denna upplevelse fräste vi vidare till Wiks slott, en borg med ursprung i 1400-talet, där vi både åt och sov gott. Men mer om det i nästa blogginlägg som också kommer att handla om de medeltida kyrkorna som det kryllar av här i bygden. Vintagemannen Albertus Fluctor ser fram emot de drastiska målningarna av den berömde Albertus Pictor.

Du har väl sett våra tidigare blogginlägg från Fjärdhundraland? Det har blivit tre stycken redan. Kolla gårdagens naturupplevelser här.

Vintagemannen är ännu flitigare på Instagram och Facebook. Följ oss gärna där också.

Tredje dagens rundtur i jakt på mat

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Favorit i repris: Där kyrkorummen blir seriemagasin

9 juni, 20219 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Arkitektur, Resor, Uncategorized

Ett reportage från Fjärdhundraland vid denna tid 2020. Aktuellt idag också.

Idag är det dags för stora kyrkoturen. Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är trots allt alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Vi ska hinna med minst fem stycken och dessutom en fin bygdegård innan dagen och den här svemestern är över. Vi har läst på ordentligt, bl.a. i Allhems pampiga bildverk Uppland från 1964 och STFs böcker.

Bibelns berättelse on Jona i valfiskens buk i Härkeberga (ur STFs Årsbok 1935)

Tack Gudmund Frenskar, kyrkomusiker i Fjärdhundra, för att du följde med oss hela dagen och ordnade med kyrknycklar och spelade fin musik på orglarna. Tack också för att du anslöt i 60-talsmässig klädsel.

Fuga av Dieterich Buxtehude (1637 – 1707)

På Wik blev vi intervjuade i Radio Upplands morgonprogram om vår svemester i Fjärdhundraland. Så det var bara att stiga upp med tuppen. Vilken tur att vi sovit så furstligt den natten. Du kan lyssna på inslaget här.

Wik gick i arv i 600 år, sen…

Wiks slott har legat där vid en vik i Mälaren sedan 1200-talet. Gustav Vasa belägrade slottet i ett helt år 1521 utan att lyckas inta det. Det nuvarande utseendet är ganska modernt, dvs från 1600-tal och 1850-tal. Efter att slottet gått i arv i 24 generationer och alla adelsätter flyttat ut såldes det 1912 till bankiren Alfred Berg. Senare köptes det av Uppsala Läns Landsting som bedrivit folkhögskoleverksamhet här sedan 1925.

På senare år har man också fräschat upp delar av anläggningen till ett modernt och hotell och konferensslott. Vi fick en intressant guidad tur genom slottets olika källare, hemliga lönntrappa i slottsmuren och pampiga riddarsal. I det gamla elevhemmet And, uppkallat efter den förste kände ägaren Israel Andreasson And, fick vi ett nyrenoverat och flådigt rum bara ett par meter från Lårstaviken nedanför. På Wik finns både en stor parkanläggning, äppellund, ett sommarfik och en egen badplats. Mälaren var dock lite för kall för oss idag.

Tid för smakminnen

Genom vårt senaste sidoprojekt Vintagemannens Mat har vi kommit i kontakt med Marloes Öhrnell som driver matbloggen Smakminnen.se. Hon bor i Örsundsbro, så vi stämde middagsträff med henne på Wik och förde ett livligt samtal om smakminnen och mat förr i tiden. De kunde laga mat från grunden då, något som aldrig blir omodernt, och kan vara bra att kunna nästa gång det blir en livsmedelskris.

Middagen på Wik bestod av en spännande sparrisrätt med lokal eldost och en välstekt lokalfångad biff med risotto. Smaskens. Till efterrätt fick vi något otippat som ni måste pröva, nämligen syrénsorbet. Man utgår från en saft gjord på vita syrener. Det är bara att ta ett recept på Fläderblomssaft och byta ut flädern. Jättegott blev det. Sen sov vi gott!

Det medeltida ljuset i kyrkorna

Fjärdhundralands största kulturhistoriska sevärdhet är alla medeltida kyrkor som fortfarande nästan ser ut som de gjorde på 1400-talet. Det är bara några fönstergluggar som blivit lite större, en orgelläktare kan ha tillkommit och så har bänkar blivit inställda. På medeltiden fanns det bara bänkar längs väggarna för gamla och orkeslösa att sitta på.

Om du har chansen att komma in i Härnevi kyrka, som just nu håller på att renoveras och därför är nästan tom inuti, kan du få en uppfattning om hur kyrkorummet måste ha upplevts i gamla tider. Det är dessutom en av de få kyrkor där Albertus Pictors målningar i taket är intakta eftersom de aldrig har varit överkalkade. Utan bänkar och andra inventarier kommer målningarna ännu mer till sin rätt.

Albertus Fluctor kollar in Albertus Pictor i Österunda

Albert Målare fick flest jobb

Albertus Pictor är vida berömd för sina drastiska målningar. Det är nästan som att stå och läsa en serietidning i storformat. Bibliska scener blandas med helgonlegender och sedelärande uppmaningar om hur illa det kan gå om man har fel fokus, som vi säger idag. Det börjar redan i vapenhusen där den egenkäre syndaren får en uppsträckning eller påminns om hur högmodig han är på toppen av livshjulet.

Kom ihåg: Du är inte odödlig. Fallet för den högmodige kan bli stort.

Albertus Pictor, och hans verkstad, lär har målat nästan 40 kyrkor i Sverige. Många av dem signerade – det ökade statusen. De flesta ligger i Uppland och väldigt många i Fjärdhundraland. Mest berömd är Härkeberga kyrka. Där är det också mest generösa öppettider för turister. På Svenska Kyrkans hemsidor kan du se när de andra kyrkorna är öppna. Extra värda att se är Österunda, Härnevi, Yttergarn m.fl. Det finns också flera andra målarskolor som varit i farten i bygden, så Albert Målare måste ha haft hård konkurrens. I sevärda Litslena kyrka vann en annan mästare uppdraget.

Med en guidebok från 1600-talet

Vi hade förmånen att ha Herman Bengtsson från Upplandsmuseet som guide. Han vet allt om kyrklig utsmyckning från den tid då Albert Målare var i farten.

Herman började med att visa några bilder från 1684 då kyrkorna dokumenterades och avbildades på uppdrag av det statliga ämbetsverket Antikvitetskollegiet. Det är bara att konstatera att kyrkorna ser likadana ut idag som då. Våra guideböcker från tidigt 1960-tal funkar också bra, men det visste vi ju redan eftersom vi nästan alltid reser med gamla guider i packningen. De innehåller så mycket mer fakta än vad de moderna gör och är ofta roligare skrivna.

När SVT lockades till Veckholm

När vi kom till Veckholms kyrka stod Erik Leijonhuvud från SVT där och ville göra en intervju om vår svemester i vintagekläder och en Volvo P1800. Tänk vad en liten bil och kläder från sextiotalet kan väcka intresse. Reportern följde sen med oss runt på förmiddagen till Kungs-Husby kyrka och till Hemsta hagar där vi skulle äta lunch. Här kan du se ett av inslagen.

Veckholms kyrka är väl värd ett besök. Den står omnämnd i STFs guide som ”Trögdens domkyrka” och nog är den stor och pampig. Men så är det också familjen de la Gardie som bekostat delar av den och har ett stort gravkor utsmyckat i 1800-talsstil.

”Hejsan, hejsan”. Sveriges bilradio.

Du som läst vårt förra blogginlägg vet att vi dagen innan körde runt till många små lokala matproducenter och gårdsbutiker för att plocka ihop en god picknickmåltid. Gissa om det blev bra. Vi hade ost från Vallgarn och Skogsbacken, chark från Franzén, bröd och bullar från Bergets gård och Sussis bageri, Grönsaker från Sörgården och mejeriprodukter från Resta gård. Kaffetermosarna hade vi fyllt på Wik samma morgon.

Picknickplatsen valdes med omsorg. Hemsta hagar är ett vackert naturreservat med många fornlämningar, bl a den berömda hällristningen Brandskogsskeppet på vandringsavstånd.

Med Taffeln i gröngräset. Notera ryggstöden, en väldigt ovanlig finess.

Vi dukade upp på vårt lilla praktiska campingbord med fyra stolar. Ett sånt hade alla bilsemestrande familjer på 60-talet. Ur den praktiska friluftsservisen Taffel plockade vi upp muggar och tallrikar och små burkar med delikatesserna i. Den är designad av Jan Trädgårdh på firman Bernadotte & Björn. Vilken fest, vilken dukning och vilken miljö. Så ska en svemsterlunch spisas i coronatider. Kolla SVT-inslaget om våra kläder och vår utrustning

Härledgården med intressant historia

Torstuna hembygdsförening har normala år många arrangemang här

Ett av våra allra sista stopp på denna fantastiska resa var Härledgården som ligger längs Upplandsleden. Den är hembygdsgård sedan 1951 och i ett väldigt gott, nästan ursprungligt, skick från 1700-talet. Där ser man vad lite fattigdom kan göra för kulturarvet. Gården har aldrig blivit flyttad eller sönderrenoverad och inte har den brunnit heller. Irene Flygare, docent i agrarhistoria berättade om gårdens historia och om den kristna sekt med koppling till gården som kom att emigrera till Illinois i USA. Synd att gården är stängd denna coronasommar. Men det går att parkera där, gå runt och kolla och ha en picknick.

Även Kvekgården nära Örsundsbro och i Kaplansgården i Härkeberga är tyvärr stängda i sommar. Men det kommer väl fler somrar. Och vi kommer gärna tillbaka.

Så bye bye Fjärdhundraland för den här gången. Det har varit otippat bra och givande. Vårt nästa och sista(?) blogginlägg kommer att bli en 10-i-topplista med vad du inte får missa när du kommer hit. Vi ses.

Följ vår kulturella rundtur den fjärde dagen

Har du missat våra tidigare bloggposter från Fjärdhundraland så hittar du dem i Arkivet till höger. Kolla juni 2020.

Följ också Vintagemannen och Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Favorit i repris: Naturupplevelser på två ben och på två hjul

5 juni, 20215 juni, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Mat och sånt, Natur, Resor

Här kommer det andra inlägget från vår resa i Fjärdhundraland 2020.

Den som förstår charmen hos enebackarnas och lerslätternas, runstenarnas och gråkyrkornas Uppland trivs förträffligt på och omkring de lugna och lagom kuperade vägarna mellan länsväg 262 och riksväg 12. Kombinationerna kan bli många, men mest givande är kanske färden mellan Skattmansölandets skogsbryn och den mjukt formade dalsänkan kring Örsundaån där man tom följer en sjöstrand och vidare längs Vånsjöåsen till Härnevi. (Ur STF Vad ska jag se i Uppland, 1961)

Var det den här rackaren som väckte oss i morse?

Vi bodde på lantgård den första natten. Hur funkar det? Måste man sova på höskullen som Rasmus på luffen? Nix, att bo på Jädra gård är som att bo på hotell men betala för vandrarhem, fast med en levande väckarklocka utanför knuten. Vilken osis att Vintagemannen inte äter ägg till frukost, för färskare än såhär kan det inte bli. Annars är det hästar och dressyr som gäller. Jädra har ett stort stall och ridhus där de håller professionella dressyrutbildningar. Som den erfarne hästkarl Vintagemannen är gick han resolut fram till Zelma, ett erfaret sto på 20 år. Hon hade varit med om värre, det märktes. Lojt log hon mot oss på hästars vis och böjde sig sen ner igen för att äta mer av försommarens friska gräs. Utöver hönsen och hästarna finns naturligtvis en traktor att gosa med. Vintagemannen avböjde en provtur. Han kanske trodde att sportbilskänslan skulle utebli.

I gamla Ryttarbostaden finns två fina lägenheter – vi sov på loftet.

Kan man åka hit bara för naturen?

Den här dagen ska ägnas åt naturupplevelser i Fjärdhundraland. Men först måste vi proviantera picknickmat till lunchen. Vi slingrade oss fram på småvägar genom det vackra landskapet till Landsberga gård mitt i Örsundaåns breda dalgång. För hundra år sen kunde man fara med båt dit, och sen skeppade de färsk mjölk ända till Stockholm.

Landsberga gård är ett ställe med anor. I Vad ska jag se i Uppland (1961) står den omnämnd som kungsgård med koppling till de medeltida ärkebiskoparnas Lagundsberg. Byggnaden som finns där idag blev färdig 1801 som boställe åt översten vid Upplands regemente. Det är ett pampigt hus som gjort för fest. Mitt i det kvadratiska huset ligger en stor balsal med två våningars takhöjd med ljus från en lanternin. Här får man ta i om man ska slå klackarna i taket. 1969 blev Landsberga gård byggnadsminne.

Idag är Landsberga en arrendegård i fjärde generationen under Statens Fastighetsverk. 1888 flyttade Henrik Sandqvist in och det är fortfarande familjen som driver. De är specialiserade på ägg och spannmål. Gården har också en stor och fin butik med café. Här säljs lokala hantverks- och matprodukter och närvärpta ägg och eget härmalet mjöl. Jo, de har faktiskt en egen stenkvarn och mal sitt mjöl på gården. Vi passade på att hamstra flera kilo av olika sorter till vårt projekt Vintagemannens mat. Även idag fick vi ryggsäcken fylld med go´saker. Deras specialitet är äggmacka med räkor. Den valde vi.

Du ser Nysätra, Fröslunda, Biskopskulla, Långtora, Simtuna, Fröshult och Torstuna härifrån. Det hörs att det är urgamla namn på socknarna.

Från kullen bakom mangårdsbyggnaden, som troligen varit en tingsplats och offerplats under hednatiden, har man en milsvid utsikt åt alla håll. Man ser sju kyrksocknar härifrån. Det säger inte lite om hur storslaget landskapet i Fjärdhundraland kan vara.

En folkskolelärares demonstrationsobjekt

Målet för vår vandring och lunch var Vånsjöåsens naturreservat. Det ligger längs Upplandsleden, som förresten firar 40-årsjubileum i år. ”Vånsjöåsen är alltför litet känd, men sällan finner man ett åskådligare exempel på en rullstensås och getryggen med sin fasta mark och sin fria utsikt är dessutom en utmärkt rastplats”. Det STF skrev 1961 stämmer fortfarande.

Att vandra på Vånsjöåsens rygg var för Vintagemannen att förflyttas till barndomen. Pappa folkskoleläraren skulle kunna ha gått omkring med lille Ingemar och berättat om istidens rullstensåsar, om järnålderns gravfält eller om backsippor och enebackar. Och om landhöjningen i Uppland som blir speciellt tydlig från åskrönet.

Vi bredde ut vår bilfilt i skuggan av en hög enebuske och njöt dagens matsäck. Sen lade vi oss ner och pustade i värmen. Vintagemannen var vi det här laget ganska varm, för att inte säga svettig, eftersom han dagen till ära iklätt sig en nylonskjorta från 60-talet.

Vi tänkte att vi skulle följa leden norrut en bit, men vi njöt så av picknicken att vi hamnade i tidsnöd och fuskade genom att ta bilen några etapper. Efter 5 km skiftar landskapet karaktär. Det blir både skogigare och backigare och när man kommer upp till Skattmansöådalen finns det tom en slalombacke. Vi fick verkligen lust att vandra en mycket längre sträcka på Upplandsleden, Det gör vi nästa gång vi kommer.

Roliga runornas rike

Ingen rundresa i Fjärdhundraland utan runstenar. Uppland är runstenarnas hemvist på jorden. Vid Altuna kyrka, nära riksväg 70 mot Sala, finns en sten med en rolig ristning på ena gaveln. Den föreställer guden Tor när han har fångat Midgårdsormen med ett oxhuvud som bete. Han har hammaren beredd för att slå odjuret och tar i så att han trampar foten rakt genom båtens botten. En bild från cartoon-konstens vagga.

Efter runsten kommer te. Det är sedan gammalt. Så det blev ett besök hos Mats & Ylva som bedriver Pekoe tehandel i den fd bybastun alldeles intill den medeltida Österunda kyrka. I det gamla omklädningsrummet har de en liten butik. Nu ska sägas att de säljer via nätet, men den charmiga butiken öppnar de enligt överenskommelse. De hade tröttnat på alla tråkiga tepåsar och blommiga teblandningar och ville dricka te med rena smaker. Så 2009 började de importera ekologiskt te från små producenter. Sånt de själva tycker om och på den vägen är det. Mats säger att det här är te som passar stofiler – var det därför Vintagemannen fick en mysig teprovning i deras trädgård?

Vad säger du Jana, borde vi köpa en raggarbil? Kläder har vi ju redan.

Ett sista stopp gjorde vi innan vi styrde mot övernattning. Någon kilometer från Altuna kyrka hittade vi otippat Jana Hemlin och Essibellas Rockabilly- & Vintageaffär. Hon har hela butiken i en gammal buss, som hon fick på köpet när hon bara ville köpa själva ratten. Nu är en tredjedel av bussen inredd som husvagn och bakre delen som en butik. Sen åker hon och maken runt på veteranbilsfestivaler och säljer kläder som passar till gamla raggarbilar.

Svårt att finna en bekvämare cykling

Tillbaka till naturen! Vi måste ju också testa hur det är att cykelsemestra i Fjärdhundraland. Företagarföreningen har ett antal hyrcyklar och de säljer hela cykelpaket. För den som har egna cyklar finns flera turförslag på Fjärdhundralands hemsida. Så vi tog en tur i landskapet runt Härnevi och kan konstatera att det inte är många uppförsbackar i den här delen av landet. De sjuväxlade cyklarna behövde aldrig bekänna färg. Att cykla i sakta mak på slingriga vägar är verkligen ett utmärkt sätt att ta sig runt i Fjärdhundraland.

Vi glampade i brunnen för natten

Vårt slutmål för dagen var övernattning i lyxiga och bekväma tält på Gyllene Brunnens glamping. Gården har sedan många år specialiserat sig på olika event för grupper, men på senare år är det mest stora bröllop som gäller. Den gamla höskullen är en stor festsal och på logen har de nu också inrett en kyrkliknande sal för själva vigslarna också. Romantiskt så det förslår! Synd för dem att bröllops- och konferensbranschen fullständigt har gått i stå nu under coronapandemien. Men kul för oss turister att de inte är fullbokade hela sommaren.

Stora festsalen på höskullen i väntan på nästa bröllopsfest

Här lyxcampade vi. Vi hade fixat middag från Café Samt i Enköping dagen innan. Afrikanskt med mycket grönt och rotfrukter. Ungnsbakat och marinerat med fina kryddblandningar. Fräscht, jättegott och lätt att värma. När man glampar har man tillgång till samma kök och porslin som används vid bröllop. Vi dukade upp en riktig festmåltid alldeles bredvid bubbelpoolen. Sen avslutade vi kvällen med ett glas bubbel i bubblet och såg solen gå ner över fälten. Efter det somnade vi ovaggade i de sköna resårsängarna.

Dagens rundtur

Har du sett våra två första blogginlägg från vår svemester i Fjärdhundraland? Annars hittar du dem här. Först en helhetsöverblick när vi gled runt. Sen dag 1 med fåglar och vintage i kikarn.

Du kan också följa oss på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare.

Detta blogginlägg är ett sponsrat samarbete mellan Vintagemannen och Fjärdhundraland Ekonomisk Förening.

Frisk skogsluft efter sol och bad

9 juli, 20208 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i Natur, Resor, Vintageaffärer, Vintagemannens mat

När man varit på kurorten Södertälje och badat hälsobad måste man ju också ut i naturen för att få ren skogsluft i lungorna. Vi styrde kosan mot Mölnbo, ett litet stationssamhälle mellan Järna och Gnesta sydväst om Södertälje. 1924 års STF-guide låter berätta att det i Mölnbo finns flera pensionat och ett konvalescenthem, samt att Sörmlands Enskilda Bank har ett kontor där. Så vi valde att köra rakt ut i skogen norr om Mölnbo, till Stora Envättern. Det är ett naturreservat som Sörmlandsleden passerar igenom. Rena rama John Bauer-skogen där älvorna dansar och trollen bor.

Vilka ställen det finns i Sverige!

Tänk att det finns sådana platser bara en timmes resa bort från Stockholm. Nu i Coronatider är det inte bara vi som har upptäckt det. Redan klockan nio på fredagsförmiddagen stod det sex bilar ute på en ödslig parkeringsplats mitt ute i storskogen. Men det var ingen trängsel. Vi såg inte ens tio personer under en halv dag. Men då valde vi att ta stigen på södra sidan om sjön istället för själva Sörmlandsleden.

Skogen är storslagen, lite vild sådär, här får naturen ha sin gång. Träden står inte planterade i rader utan de växer, åldras och dör som de vill. Ibland blir det skogsbrand som ”rensar upp” i undervegetationen och sen får marken återhämta sig som den alltid gör. Livet självt liksom.

Från vår parkeringsplats går det en bekväm stig upp till sjön med sina rastplatser. Det tar bara en kvart, sen är man ute på Sörmlandsleden. Den stora huvudleden är orange, anslutningsleden är gulmärkt. Lätt att hitta alltså.

Vem behöver bävernylon och Goretex?

Inte behöver man ha några moderna funktionsplagg och dyra vandringskängor heller. Vi gick på stigar hela tiden. Det fungerade lika bra att gå i ett par åttio år gamla linnebyxor eller i ett par randiga uniformsbyxor från Sörmlands husarer som är 150 år gamla. Och på fötterna ett par gamla gympadojor eller kronans gamla marschkängor från före kriget.

Ingen utflykt utan matsäck. På Torpa Pensionat bredde vi lunchmackor och fyllde matlådorna med lite smått och gott i samband med frukost. Wille på pensionatet fyllde vår termos med kaffe. Till sist packade vi ner de kringlor vi hade kvar från besöket på Torekällberget dagen innan. Och så ner med allt i våra smidiga små ryggsäckar.

På vägen tillbaka till Södertälje körde vi förbi Sjundasjön mot Gnesta. Det är bland de mest natursköna vägar vi någonsin kört i det mellansvenska blandlandskapet.; skogar, gläntor, sjöar, byar, åkrar… Vyerna växlade hela tiden. Det gamla klyschan ”Sverige är fantastiskt” stämmer faktiskt. Vi har det utmärkt på svemester.

Prima utflykt i jakt på pinaler

Mölnbo har en tillgång som är värd en resa i sig, nämligen antik- och bohagsaffären Prima Pinaler. Det är en gammal kvarn som sedan sju år tillbaka är diversehandel. I icke Coronatider finns här även ett litet café. Här finns allting som du inte visste att du behöver. Gamla prylar, husgeråd, möbler, kläder, böcker, verktyg, apparater och pillimojs.

Sätt av lång tid för ditt besök. Det finns mycket att upptäcka.

Vi gjorde några härliga fynd.

En ryggsäck med en mes gjord av trä, det ser man inte ofta. Gott skick och häpnadsväckande bekväm att bära. Den sitter lika bra som en modern ryggsäck trots att den måste vara minst lika gammal som gubben på bilden.

– Vi såg en trämes idag, sa fågelskådarn

Till kommande turer i spenaten inhandlade vi också en praktisk vandrardagbok från STF 1943.

För internt bruk

Vintagemannen hittade också ett par grönmelerade bomullsbyxor i en mycket speciell färg. De är tillverkade av Fristads nån gång i mitten av förra århundradet och kan du gissa till vad? Jo, det är byxorna till internernas arbetsklädsel på finska fängelser. Så om nån ser mig i dessa brallor kan man tro att jag är på rymmen.

Vintagemannens mat fyndade ett par receptbroschyrer, en från Marabou bakningslaboratorium 1942 och en från Jell-O 1938. Jell-O med majonäs(!) låter väl som en intressant upplevelse? Så det kanske kommer en recension på Waldorf gelésallad nån gång.

VintageQ var dock snabbare på sockerkaksbroschyren. Det bakades snabbt tre olika varianter och sen hade vi blindtest. Snart kommer ett nytt blogginlägg där vi testar olika sockerkakor. Du följer väl Vintagemannens mat på Facebook och Instagram?

Vilken är modern, vilken saknar ägg och vilken är bakad utan smör?

Efter denna utflykt i pinalernas och sockerkakornas värld är det bäst att återgå till resans huvudsyfte – badsemester i Södertälje. Så i nästa bloggpost går vi på spaning inne i Södertelge efter den gamla kurorten. Finns några spår kvar? Häng med!

Torpa badpensionat behöver ingen storytelling. De har sin egen story sedan 150 år.

7 juli, 20206 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, Livsstil, Resor

Vintagemannen är lite trött på allt strömlinjeformat, stora kedjor och påhittade koncept. Så lyckliga vi blev när vi rullade in på Torpa Pensionat strax söder om Södertälje. I ett 150 år gammalt hus som varit pensionat i ungefär hundra av dem behöver man inte hitta på någon story. Den bor redan där. Torpa är faktiskt den enda nu levande resten från tiden då Södertälje var en av Sveriges mest populära badorter.

Här på Torpa har kändisar kommit och gått, så varje rum har fått namn efter några av dem som bott där: Frälsningsarmens grundare William Booth, författarna Wilhlem Moberg, Ulla Isaksson och Sven Stolpe, den populäre skådespelaren Sigge Fürst, för att nämna några.

badepoken i södertälje lever bara kvar på torpa

1930-talet var ställets storhetstid. Man kan lätt föreställa sig badgästerna som kom till Södertälje i sin mondäna stil.

Badanläggningen inne i Södertälje centrum blomstrade fortfarande och ute på Havsbadet, på promenadavstånd från Torpa, var det fullt av badgäster. Man kom i automobil eller med ångbåt. Torpa och Havsbadet hade t.o.m. en egen järnvägshållplats. Det var tider det.

Idag är Torpa ett mycket personligt litet hotell med ett drygt tjugotal pietetsfullt renoverade rum i samma stil som förr. Sällskapsrummen är återställda med gamla fina möbler. Naturligtvis har rummen numera dusch och toalett. Ända fram till 1993 fick damerna duscha inne hos föreståndarinnan fru Wandell, medan herrarna fick gå ner i källaren.

mer Personliga rum går inte att tänka sig

Huset ägdes från 1894 av den internationelle affärsmannen, diplomaten och översten i Frälsningsarmén, Herman Lagercrantz. Han var kompis med rörelsens internationelle upphovsman William Booth och han brukade ofta sova över i huset när han var i Sverige. Det är i hans rum, nr 17, som vi har sovit. Det är inte ofta man vaknar upp i en så magnifik säng och ser himlen. Vi ägnade gamle William en tanke; han som sa: Varför ska djävulen ha de bästa melodierna? och lät gitarrer och trumpeter och populära slagdängor ersätta orgel och psalmer.

Här i himmelriket vaknade Vintagemannen & VintageQ

Efter envoyén Lagercrantz var det några ägarbyten innan operasångaren Karl Wang med fru Vera började med pensionatsverksamheten 1923. Och den pågår ju som bekant ännu. 1943 kliver Märta Wandell in i handlingen som pensionatsvärdinna. Hon drev Torpa ända till 1993 när hon stupade på sin post 89 år gammal.

Värdshuset Glashyttan liksom ingår

Glashyttan och Torpa har ett tätt samarbete.

Vi kan tacka krögarparet på Glashyttans Värdshus, Kerstin och Jussi Hakkarinen, för att Torpa överlevde rivningshotet på 1990-talet. De köpte stället av fru Wandells dotter och började systematiskt återställa det till sin forna glans. Tänk om det blivit containerhamn på den här sidan udden också, för det var just vad som knäckte Havsbadet.

Sedan 2014 är det familjen Söderberg som äger och driver Torpa. Wille Söderberg, kanske är mer känd för sin verksamhet i båtbranschen och Albinhallen. Man hör på honom hur stolt han är över att fått ansvar för den här klenoden och han gör allt för att föra dess stolta traditioner vidare.

Brudar, bilar och droger

Brudpar, Scania och Astra Zeneca är deras stamkunder idag, liksom privata weekendgäster. Det finns visserligen ett restaurangkök i huset, men det används mest vid konferenser och stora fester. Till middagen promenerar man ett par hundra meter ut på udden och äter på Glashyttans Värdshus. Ett fantastiskt smidigt samarrangemang. Och om man flirtar lite med Wille kan han också köra sällskapet dit på sin motordrivna lilla badflotte. En flott entré.

På Glashyttans Värdshus, som har en stor veranda ut mot havet och kvällssolen, åt vi en trerätters. Smaskens!

Vi var bara ett par enkla pensionatsgäster. Men vi kände oss som om vi var på bröllopsresa

Som badpensionatsgäster tog vi naturligtvis ett kvällsdopp från bastuflotten

Hej då Torpa Pensionat, vi kommer gärna tillbaka

Nästa dag hade vi bestämt oss för att ge naturen i Sörmland en chans att visa sig från sin fagraste sida. Vi tänkte vandra en bit på Sörmlandsleden i ett naturreservat. Samt besöka en kul antikaffär.

Men det är en helt annan historia. Mer om det i nästa bloggpost om några dagar. Vi ses!