Vi äter femtiotalsmat i år. Det årtionde då Vintagemannen växte upp i Örebro. Vintagemannen hade en mor som lagade sådana köttbullar som inte ens en son kan älska. Jag tror inte hon ville vara hemmafru och husmor. Hon tvingades in i det av konventionerna. När hon var ung hade hon gått på Hushållsskolan Margareta. Där lärde hon sig att laga mat från grunden, sylta och safta och kanske andra husmorssysslor. På femtiotalet kom pulver- och konservburksmat stort, men i Vintagemannens barndomshem lagades det mesta från grunden. Men i total avsaknad av spännande smaker.
Vintagemannen föddes 1950, på den gamle kungens tid, han som bars till dopet av Napoleon Bonapartes fästmö. (Det är sant. Karl XIV Johans fru, drottning Desideria, hade varit förlovad med Napoleon tidigare, och hon bar den nye lillprinsen till dopet 1860). Gustav V alltså. Vintagemannen var 26 dagar gammal när gamle kungen dog. Det var en fin tid. Sen kunde en ny tid börja.
Mina allra första matminnen kretsar kring middagar hemma hos mormor och stora salsbordet där släkten samlades några gånger om året. Rätter stod uppdukade på den stora buffén, en sån där i mörk ek med skurna äpplen på dörrarna. Porslinet var vitt med stora rosa blommor på. Jag tyckte att det var jättefint ihop med de glänsande nysilverbesticken. Vad vi åt minns jag inte mycket av, annat än lutfisk på annandagen, men att det var festligt och fint kommer jag ihåg. Det är intressant att notera, att det är måltidssituationerna man minns och inte själva maten. Och så är det väl än idag.
VaRDAGSMAT OCH HELGDAGSMAT
Hemma i familjen var det mamma som skötte köket. Pappa kanske ”hjälpte till” med disken nån gång. Det var middagar med soppa och pannkakor, kokt fisk eller fiskbullar och så köttbullar naturligtvis. Min favorit var stekt falukorv med stuvad spenat, potatis och riven pepparrot. Varje dag fick vi råkost och knäckebröd med margarin. Och alltid efterrätt, ofta kräm eller äppelmos med mjölk. Mjölk var den givna måltidsdrycken.
På söndagarna var det stek, eller en gryta, med legymer, sås, potatis och kanske gelé eller inlagd gurka. Jag minns också att jag gillade dillkött när vi fick det. Syrran och jag fick dela på en läsk, Guldus eller Pommac. En delar och en väljer, hette det, så det blev millimeterrättvist i glasen. Pappa drack äckligt vichyvatten. I lyckliga stunder kunde vi få hemgjord glass, tillverkad i det lilla, lilla frysfacket i det lilla kylskåpet. Eller någon dessert som vi lärt oss från Hyland och Karusellen på radion.
Det kalla kriget: Du får sitta kvar tills du ätit upp
Jag var alltid tvungen att äta upp maten, hur illa jag än tyckte om den. Jag tvingades att sitta kvar vid matbordet. Maten kallnade och blev ännu äckligare. Det uppstod ofta ett tyst ställningskrig mellan mig och mamma, vem som skulle hålla ut längst.
Barnkalaset på Rynningegatan
På min födelsedag i oktober var det kalas. Jag bjöd några av grabbarna på gatan till kalaset. Och när syrran blev större fick hon också vara med. Ja, och så kom moster och mormor också med en liten peng i ett kuvert.
På kalas åt man det ”otäcka först”, dvs bullen. Efter det fick man ett par småkakor. Min absoluta favorit, då som nu, var nötchokladrutor. Sen kom sockerkaka eller mjuk pepparkaka innan man fick börja på tårtan. Det var bara hemgjord gräddtårta som gällde, ofta med konserverade mandarinklyftor ovanpå. Jag hatade köpetårtor.
Barnen som matlagare
Femtiotalet var årtiondet då barnen inbjöds att delta i köket på sina villkor, inte av tvång för att de måste hjälpa till. Jag bjöd familjen på Mullvadsbon en gång. Det var uppblötta katrinplommon under ett täcke av vispad grädde. En annan gång överraskade jag med Bananbåtar med rån. Det var kluvna bananer med hallonsylt och vispgrädde där grädden höll rånet upprättstående.
Ett 
Två 
Tre 
gå runt i kvarteret för att handla mat
Mamma handlade inte så ofta i snabbköpet. Det närmaste låg flera hundra meter bort, men tvärs över gatan låg både speceriaffären och kanske ett bageri också. Längst bort låg mjölkaffären. Där köpte vi mjölk och grädde i våra medhavda mjölkkrukor som de bastanta damerna fyllde på från stora mjölkkannor på golvet. I samma huslänga på Rynningegatan som vi bodde i låg fiskaffären med ett stort skyltfönster där det rann vatten. De hade också nån gulbrun genomskinlig rullgardin som skulle hindra solen från att förstöra varorna därinne. Om jag inte minns fel låg det en charkuterist vägg i vägg. Så i kvarteret fanns allt man behövde. Praktiskt när man som barn blev skickad på enklare uppdrag att med en lapp i ena handen och portmonnän i den andra att kila iväg och kompletteringshandla.
Oro inför femtiotalet
Det är med viss bävan Vintagemannen ser fram emot ett år med femtiotalsmat. Maten under fyrtiotalets krisår var ju överraskande god, så kan det verkligen bli bättre? Idag har han testat en typisk smörgåslunch, inhandlad på ett café som inte ändrats så mycket de senaste 60 åren. Jodå, smörgåsen smakade gott, så idag levererade 50-talet.
Du följer väl Vintagemannens mat, Vintagemannen och Vintageqvinnan på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi nästan dagligen hur vi lever, klär oss och äter. Klicka på länkarna och häng med!
Instagram: Vintagemannen och Vintagemannens mat
Facebook: Vintagemannen och Vintagemannens mat
Vintagemannen 