#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Piffig 50-tals påsk

4 april, 20215 april, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Välkomna till Vintagemannens mats påskbord modell 1954. Påsken 2020 gick i kristidens tecken. Påskaftonens traditionella smörgåsbord, som Husmoderns köksalamanack föreslog 1943, bestod av ”ägg eller omelett och uppskuret”. Påsken 2021 går i optimismens tecken. Ransoneringen är över och på 50-talet frossar vi i ägg, marsipan, smör och grädde. Vi åt tills vi var så mätta och så dästa att vi längtade efter Samarin för att överleva.

50-talets påskbord blir omfångsrikt när välståndet växer

Husmoderns kökslamanack ges fortfarande ut. Den första almanackan kom 1933 och den är oumbärlig vid nutidsarkeologiska studier av vad vi äter. I middagsförslagen speglas både mattrender och nya produkter. Om du tillhör dem som någon gång drabbats av idétorka när du ska svara på frågan ”Vad ska vi äta till middag idag?” så ta hjälp av de äldre årgångarna. Det blir garanterat något oväntat nygammalt.

Så vad berättar almanackan om vad svenskarna åt på påskafton under 1950-talet? Under årtiondet utvecklades påskaftonens middagsbuffé från att i början bestå av ett begränsat antal rätter till överdåd i slutet av årtiondet.

1950 är förslaget att påskbordet innehåller två olika lådor på äggstanning, en smaksatt med strömmingsrom och en smaksatt med ost & tomat, en sallad bestående av ansjovisfiléer, ägg, sallad och tomat i majonnäs och så sauterad kalvnjure med det fantasifulla namnet Devil. Och till kaffet Igelkottstårta.

Mot slutet av årtiondet är det ”extra av allt” som gäller. Sillbricka, ansjovis, matjesill, böcklingsallad, kokt ägg, rädisor, tomater, en paj och en låda. Prinskorv och köttbullar har ersatt njuren på buffén. Men tårtan till kaffet är kvar och den ska helst innehålla både smörkräm, chokladglasyr och mandel.

Livsmedelspriserna steg visserligen under stora delar av 50-talet, men lönerna steg ännu mer. 1935 gick 37% av hushållsinkomsten åt till livsmedel. Under kriget 1943 var motsvarande siffra 43%, men under 50-talet sjönk andelen kontinuerligt och 1959 spenderas 31% av inkomsten på livsmedel. Mer pengar i plånboken i kombination med att livsmedelsransoneringen upphört skapade goda förutsättningar för överflöd. Nu ska vi unna oss!

På 50-talet var tilltron till tekniken stor

påskbuffé av 1954 års modell

Så vilket påskbord väljer vi, det begränsade eller det överdådiga? En sak vet vi i alla fall, njuren väljer vi bort, trots namnet Devil.

Efter lite diskussion bestämmer vi oss för 1954 års version. Med ena foten i 40-talets begränsningar och en fot i framtidsoptimismen och överflödet blir det en bra blandning.

När vi googlade på lammnjure fick vi upp hundmat. Då lade vi ner det projektet. Ansjovistårta lät läckrare.

Så på vårt påskbord står, sillbricka, kokt ägg, ost och skånsk böcklinglåda. Den stekta lammnjuren byter vi ut mot en ansjovistårta från 1952. Till kaffet blir det Mannes tårta. Den innehåller mördeg, sylt, mandelmassa, chokladglasyr och smörkräm. En riktig ”extra av allt-tårta” som representerar 50-talet så väl.

det dukade bordet

1950-talets design är känt för att vara formsäker och för sin höga kvalité. När man satte bo köpte man för livet. När Vintagemannen i början av 2000-talet köpte porslin till det då nyinförskaffade sommarstället är det ingen slump att det blev 1950-tal. Finservisen från Upsala Ekeby har det föga upphetsande namnet 5524. Mönstret är designat av Eva Bladh, mest känd för ”Bellis” , och lanserades 1958. Glasservisen heter Sickan och är formgiven av Vicke Lindstrand. Den tillverkades mellan 1945-72. Även den inköpt på auktion för 20 år sedan för ”inga pengar alls”.

att leka med maten

Under 1950-talet leker man med maten. Piffiga uppläggningar, garneringar och matskulpturer kanske är ett sätt för hemmafrun att få utlopp för sin kreativitet och visa sina husmoderliga omsorger. Påsken är inget undantag. Husmoderns Kökslamanack 1954 föreslår denna härliga tupp av morot, citron, gurka och rädisor för att servera oliverna till drinken. VinategQ har verkligen försökt, men hennes skapelse blir inte stabil och eftersom hon inte tycker att man ska leka med maten får vi nöja oss med en bild. Sen får vi fantisera om vilken succé en dylik fågel skulle ha gjort på påskkalaset.

Antingen satsar man på ett riktigt gott coctail-tilltugg, eller så tar man fasta på orden cock och tail

Verkligen fullmatat

Vi erkänner, vi njöt av det sparsmakade och välsmakande påskbordet från 1943 som vi åt förra året. Och vi blev imponerad av både smak och uppfinningsrikedomen vid tillverkning av kristidsmarsipan. Se bloggen.

Men i år blev det andra bullar…

Fast egentligen finns det ingen böckling i Skåne. Där heter det *rögad sill.*

Hela påskbuffén ryms på en bild, ja förutom smör, bröd och ost

Mannes tårta innehåller drygt 300 gram smör, 400 gram florsocker, 175 gram mandel, 3 ägg och så lite annat som kakao, strösocker och mjöl

Efter tårtan blev vi mätta, ja övermätta, för att inte säga påskaftonskoma. Vi orkade knappt resa oss från bordet och duka av. Det hade varit både tidsbesparande och godare med en tårta bestående bara av mördeg, sylt och choklad. Mandelmassan och smörkrämen tillförde mer ”extra av allt” än smakupplevelse.

Femtiotalets påskbuffé levererade definitivt, men det blev mer piff, lättuggat och smör än en njutbar smakupplevelse även om både ansjovisen, böcklingen och sillen smakade gott. Alla rätterna fungerar bra på ett smörgåsbord även idag. Vi saknar de olika texturerna och tuggmotståndet som krigsåren var så bra på att leverera. Det blir så mycket fett, salt och sött att nyanserna försvinner. Kanske saknar vi också begränsningarna. Det är så lätt att lägga upp lite för mycket på tallriken när man kan.

Cocktail, dock utan tupp med gurka och citron

Vill du veta mer om vad vi äter från 1950-talets kokböcker så följ Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Och följ oss gärna på Vintagemannen och Vintageqvinnan på samma gång. Vi ses ett socialt medium nära dig.

Det finns tusentals skäl att undvika syntetkläder och stretchjeans.

28 mars, 202128 mars, 2021 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt, Miljö & hållbarhet

Det är med kläder som med god mat. Det blir bättre med bra råvaror och omsorgsfull tillagning. När stjärnkockar intervjuas talar de alltid om de fina råvarorna som en förutsättning för ett gott resultat. De ska vara närodlade, färska, hålla god kvalitet, vara ekologiska, etc. När man läser om kläder kan det hända att det står att det är finaste silke, mjukaste ull, ekologisk bomull eller svalkande linne. Men lika ofta skryter man med att det är stretchig lycra eller goretex som andas eller flieströjor gjorda av PET-flaskor, dvs miljöfarliga plastmaterial. Aldrig hör vi en kock eller livsmedelsindustri skryta med sina tillsatser och E-nummer.

Kläderna du till slut får äta upp

Vad är flies, polyester, elastan och acryl egentligen? Vad händer när du tvättar plaggen? Jo, du släpper ut microplast i naturen som så småningom hamnar i din mat. Värstingarna är flieströjan, acryltröjan och polyester i jeansen och funktionskläderna. Vill du verkligen ha microplast i avloppsvattnet och sen i din mat? Läs vad Naturskyddsföreningen skriver om syntetkläder här och bli djupt oroad.

Ett felköp på en marknad för några år sedan – en tröja i Acryl. Den skulle jag inte ha köpt idag.

Och vart tar plasten vägen när kläderna är slut, dvs trasiga, utslitna eller bara omoderna?

Nu har vi fått skatt på plastpåsar för att haven snart innehåller mer plast än fisk. En miljöförstöring som vi måste få stopp på. Vi har vetat detta rätt länge nu. Kolla artikeln från SVT 2017. Det är inte hållbart med dessa oljebaserade material i kläderna. Modeplaggen kommer vi att få äta upp – rent bokstavligt.

Välj bara naturmaterial

De flesta gamla vintagekläder är gjorda av ylle, bomull eller linne. Silke förekommer också. Olika stretchmaterial började införas under andra halvan av 1900-talet. Innan dess fick det duga med lite töjbar bomullstrikå. Eller välsydda plagg som var formade efter kroppen. Det borde duga nu också.

Ylle håller i århundraden under rätt förhållanden. Bockstensmannens kläder är från 1300-talet. Det finns dräktdelar kvar från Egyptens faraoner. Fullt så gamla är inte Vintagemannens kläder, men jag har en bomullsuniform från 1860-talet som är användbar och ett par linnebyxor från sent 1800-tal i nyskick. Jag har yllekostymer och rockar från 1920-talet och sen massor av plagg från 1930-, 40- och 50-talen fullt brukbara idag. Så är det med bra råvaror. Hur många av dagens plagg i syntetmaterial kommer vi att kunna använda år 2100?

Modern klänning. Bekvämlighet är det enda ledordet. Visserligen i ekologisk bomull. Men vilket påvert skrädderi. En damklänning är idag inte mer än en förstorad T-shirt,

Varför är inte mäster skräddare lika populär som stjärnkocken?

Sen har vi den omsorgsfulla tillagningen. Stjärnkocken är ett drömyrke. Baristan likaså. Att kunna laga god mat ger hög status socialt om man får tro alla matbilder som läggs ut på Instagram. Men hur många står i kö till skräddarutbildning idag? Att skära till och sy en kostym för hand borde väl vara prestige om något.

Så gick det till på 1800-talet. Så går det till idag också. Det finns inga genvägar.

Nä, i istället nöjer vi oss med de enklaste tältformade kläder med raka sömmar. Och eftersom det är elastan i tyget så smiter det åt lika bra som en skräddarsydd dräkt. Knapparna följer med som lösa tillbehör och knapphålen är slarvigt maskinsydda. Och nu har det gått så långt att kostymbyxor sitter uppe med en resår i midjan. Rena barnkläderna.

Kavajslagen är limmade med Vlieselin och inte handpikerade med hundratals stygn. Nästan inget är hållbart längre. Var finns det utsökta hantverket, den omsorgsfulla tillagningen när det gäller kläder. Det är något som bara nördar och handarbetsfantaster håller fast vid.

Vad är hållbart? Limmat eller handpikerat?

Det finns ju kvalitetsmärken, invänder du kanske. Prestigemärken som Prada, Louis Vuitton, Dior och allt vad de heter. Och haute couture finns väl än? Jodå, det finns fortfarande verkligt fina handsydda plagg som visas under modeveckorna i Paris. Imponerande hantverk och enormt dyrt. Men samma märken tillverkar idag skräpkläder och säljer pret-a-porter för snuskiga överpriser om man ser till den tekniska kvalitén. En T-shirt för över tusen spänn. Löjligt, bara för att det sitter ett märke i den. Ta bort märket och 80 kr kanske skulle vara rimligt.

Är det här ”hög sömnad” från världsberömda prestigemärken? Kolla detaljerna noga.

Vi är en grundlurad generation – men lösningen finns nära till hands

Vi köper (alltför) billiga kläder i miljöfarliga syntetmaterial, som är dåligt sydda (ofta under eländiga arbetsförhållanden) och betalar hutlöst för lappen som sitter i kragen.

Varför vill bli så lurade?

Som tur är finns det en enkel lösning. Köp bra kläder second hand och vintage eller gå till småskaliga klädproducenter och skräddare som använder schyssta material. Eller lär dig sy och sticka själv. Valet är ganska enkelt. Vi måste få bort plasten i kläderna.

Tack för idag. Debatten kan vi föra vidare i sociala medier. För du följer väl Vintagemannen på Instagram och Facebook?

1950-talets hemmafru skötte både hem och arbete, precis som många kvinnor gör även idag.

23 mars, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 1980-tal, 2000-tal, Mat och sånt

För en majoritet av gifta kvinnor i Sverige har hushållsarbete aldrig varit en livsuppgift på heltid. Hushållsarbetet har oftast kombinerats med förvärvsarbete på deltid. Så var det även på 1950-talet, hemmafruarnas årtionde, även om det under just 50-talet var ovanligt många kvinnor som var hemarbetande på heltid. Hur många timmar lade kvinnorna ner på hushållsarbete och vilka uppgifter var det som tog längst tid? Vintagemannens mat har gjort en djupdykning bland matlagning, tvätt och städning. Häng med på en resa i kvinnoarbete.

En husmors arbetsvecka på 1950-talet

1957 genomförde Konsumentinstitutet en undersökning som omfattade tusen husmödrar. Urvalet skulle vara representativt för landets barnfamiljer. Husmor förde veckodagbok genom att ”med streck för varje kvart markera vad hon gjort under större delen av kvarten”.

Undersökningen visade att husmödrarna lade ner 34 ½ timme per vecka på olika husliga sysslor. Matlagning och städning tog mest tid, 10 timmar vardera. Att diska tog drygt 6 timmar, att sy och laga drygt 4 timmar och att tvätta 4½ timme per vecka. På 1930-talet tog motsvarande arbetsuppgifter 42 timmar och på 80-talet 26 timmar i veckan. Det är den tid vi lägger ner på städning som minskat, trots att vi bor större.

*Hur mycket Vintagemannen ”hjälper till” i hushållet får du gissa.*

Vän av ordning undrar naturligtvis hur många timmar per vecka männen ägnade åt hushållsarbete? Även det undersökte Konsumentinstitutet, fast 1956. Män med deltidsarbetande fruar ägnade minst tid åt hushållsarbete, nämligen 4 timmar/veckan. Om hustrun var hemarbetande ”hjälpte mannen till” 5 timmar/veckan och om hon nödvändigtvis skulle arbeta heltid deltog han hela 6 timmar/veckan i hushållsarbetet.

Hur var det egentligen med de tekniSka hjälpmedlen?

*Inte konstigt att tekniska hjälpmedel i köket kom att bli populära. För allt som kan göras bekvämare kommer förr eller senare att göras bekvämare.*

Matlagning & Disk

Att vara husmor på ett mindre lantbruk var definitivt mer tidskrävande och tyngre än i staden på 50-talet. Ett exempel är matlagning. På 1950-talet hade i stort sett alla hushåll i staden en gas- eller elspis, medan lantbrukarhustrurna i större utsträckning lagade mat på vedspis. Lantbrukarhustrur lagade dessutom fler måltider hemma, för medan personalmatsalar blev allt vanligare på 50-talet för stadsborna fortsatte lantbrukarna att äta hemma.

*Före kriget bakades det mycket matbröd i hemmen. Men under hemmafruns årtionde blev kaffebröd vanligare.* *Inte undra på att ”Sju sorters kakor” blev så populär*

Matlagning är annars något som husmödrarna lade ner mindre tid på 1957 jämfört med 1937. För att vara exakt 3 timmar mindre per vecka. Från 50-talet och framåt är den tid husmor lägger på matlagning däremot konstant, trots halvfabrikat, hushållsmaskiner och komponentmatlagning. Större variation i matlagningen idag är en förklaringar.

På 50-talet diskade man för hand. Sen handtorkade man. Köket skulle vara rent och disken undanplockad. Därför var diskning tidskrävande. Diskmaskinen introducerades visserligen under årtiondet, men var mycket exklusiv och sällsynt. I Konsumentinstitutets undersökning 1957 var det bare ett enda av de tusen undersökta hushållen som hade en diskmaskin. På 1980-talet, när många har diskmaskin är tiden vi lägger på diskning nästan halverad.

Tvätta och stryka

Tvättmaskinen är en annan tidsbesparande hushållsapparat. 1958 fanns den bara i 27 % av landsbygdshushållen. I stadshushållen däremot hade de flesta, tack vare det moderna bostadsbyggandet tillgång till tvättstuga, även om enbart 9 % av hushållen hade egen tvättmaskin. Trots tillgång till tvättmaskin minskar inte tiden vi lägger ner på att tvätta, den snarare ökar under hela 1900-talet. Skälet är att vi tvättare oftare och vi har dessutom mer som ska tvättas. Att vädra och borsta kläder eller skaka sängkläder har ersatts med tvätt. Den beräknade tvättmängden per år för ett hushåll med två vuxna och två barn var på 1930-talet 290 kg, och på 1950-talet 530 kg, dvs 240 kg mer.

Vintagemannen har återgått till de gamla tunga strykjärnen och skippat moderna ångstrykjärn. Vi trivs bättre med sådana här klassiker.

Sy

En symaskin fanns i nästan alla hushåll på 50-talet, oavsett om man bodde på landet eller i stan. Och syr, det gör husmödrarna. Långt in på 1970-talet syr vi mer än 4 timmar per vecka, vilket är lika lång tid som på 1930-talet. Men istället för att lappa och laga som var det vanligaste sömnadsarbetet på 30-talet, så sydde kvinnorna på 50-talet kläder, främst till barnen och till sig själva.

Städa

*När folk i folkhemmet fick bättre ekonomi så investerade man i hemmet. Hemmafrun blev ett yrke som kunde ”rationaliseras” precis som i industrin.*

På 1950-talet tog städningen betydligt mindre tid i anspråk än den gjort tidigare. Över årtiondena fortsätter tiden vi lägger ner på att städa att minska. 1937 städade vi nästan 14 timmar i veckan, medan samma städning tog 10 timmar på femtiotalet och 5 timmar i veckan 1982. Detta trots att bostäderna blivit större. Skälet till att vi lägger mindre tid på städning beror inte huvudsakligen på dammsugaren. Det beror istället på att vi sänkt kraven. När skurade och bonade du golven senast?

Elbranschen ville lära husmödrarna att konsumera el.

De bildade 1927 Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning – FERA – vars uppgift var att sprida propaganda om elanvändningens fördelar. FERA producerade mängder med broschyrer, filmer och reklammaterial som riktades mot olika målgrupper. För att nå kvinnor behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige. Vår kompis Lasses mamma var en av dem. Läs mer om FERA här.

Det var inte självklart att börja yrkesarbeta

*Sambeskattning och bristen på barnomsorg var höga hinder för att skicka ut mamma i yrkeslivet.*

I Husmoderns Köksalmanack 1954 finns en artikel med rubriken ”Har mamma råd att börja arbeta?”. Budskapet är att det är tveksamt om det lönar sig för mamma att arbeta. Det bästa är nog att hon stannar hemma. Det blir inte så mycket pengar kvar av bruttolönen när skatt och extrakostnader dragits av. Dels gör sambeskattningen att hustruns och mannens inkomster slås ihop innan skatten dras, dels tillkommer kostnaden för barnomsorg. Sist men inte minst får man inte glömma den ”allmänna hushållsförlusten”, dvs ökade kostnader i form av halvfabrikat, att tvätten måste skickas bort och att ”nysömnad, omsömnad och lagning av kläder blir eftersatt”.

Det osynliga förvärvsarbetet

Anita Nyberg visar att gifta kvinnor alltid förvärvsarbetat. Inkomsten har behövts för att familjen ska överleva. Skillnaden mellan hur mycket kvinnor förvärvsarbetade i början av 1900-talet jämfört med på 1980-talet är faktiskt inte så stor. Den stora skillnaden är att före mitten av 1960-talet syntes inte gifta kvinnors förvärvsarbete i statistiken. Det är först 1965 som lantbrukarhustrurs arbete på gården t. ex. med ansvar för mjölkning och djurskötsel räknades som förvärvsarbete. Tidigare räknades det arbetet i statistiken som ”medhjälpande familjemedlem”. Och det var först på 1960-talet som kvinnor, i statistiken, räknas som förvärvsarbetande om de arbetade färre timmar dagligen än motsvarande halvtid. Det betyder att säsongsarbete, eller jobbet som tidningsbud, trappstäderska, pianolärare, kalaskokerska eller servitris på timme inte räknades som förvärvsarbetande. Så i äldre tiders officiella statistik finns mycket av kvinnors förvärvsarbete helt enkelt inte redovisat.

Vill du läsa mer om kvinnors hemarbete?

I så fall kan VintageQ rekommendera Anita Nyberg avhandling ”Tekniken – kvinnornas befriare?” från 1989. Med hjälp av data från t ex folk- och bostadsräkningar och hushållsundersökningar tar hon med läsaren genom gifta kvinnors hushållsarbete och beskriver hushållsteknik, köpevaror, hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande under 1930-talet och fram till 1980-talet. VintageQ har, med stor behållning, sträckläst den.

Den totala hushållsarbetstiden har minskat med ca 9 timmar mellan 1930- och 1980-talet. Sju av dessa timmar förklaras med kortare städtid. Tiden vi ägnar åt matlagning har minskat med ca 2 timmar. Det har även den tid vi ägnar åt disk och sömnad. Men i gengäld har den tid som ägnas åt tvätt och inköp ökat.

Många ser tillbaka på femtiotalet med ett romantiskt filter på glasögonen. Men fullt så idylliskt var det inte. Har du inte läst Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj så ska du nog göra det.

Tack för att du läst ända hit. Vintagemannens mat har idag försökt fördjupa förståelsen för femtiotalets husmödrar och hemmafruar. Så här ambitiösa är vi inte varje gång. Här varierar vi allvar och lek. Följs oss på Instagram och Facebook också: Vintagemannen, Vintageqvinnan och Vintagemannens mat. Vi ses!

Vi äter säsongsutjämnat som man gjorde förr

26 februari, 2021 av Ingemar A, publicerad i Mat och sånt, Vintagemannens mat

I Sverige är vi uppfödda på lagringsbara livsmedel. Det svenska smakackordet består av konserverade och hållbara förrådssmaker – inte färska. Det lärde vi oss av Richard Tellström som i slutet av november webbföreläste om svensk matkultur. Låter det trist? Tvärtom – det är färsk mat som är trist. Den smakar ofta så lite i sig själv att den kräver kryddor. Konserverade livsmedel däremot adderar mer smak och kräver inte så mycket kryddning för att smaka gott.

Inspirerade av Rickhard Tellströms föreläsning gick VintageQ tillbaka till 2020 års Konserveringsjournal för att kolla hur mycket konserverade smaker som fanns i skafferiet och hur mycket som konsumerats. Och för att testa hur inläggningarna piffar upp middagen. Häng med i provsmakningen av plommonchutney, inlagda tomater och dito gurkor.

Squash eller zucchini är godare inlagda än färska

Fånga naturens gåvor

*2020 var ett bra bärår, både i trädgården och skogen; plommon, blåbär, nypon, mm.*

Alla husmödrar för en konserveringsjournal

I Husmoderns köksalmanack dyker en konserveringsjournal upp i almanackan 1951, kanske som en markering att hemmafrun nu blivit ett precisionsyrke som krävde noggrann dokumentation. 1969 får Konserveringsjournalen sällskap av nyheten Frysboxjournalen. 1983, när almanackan fyller 50 år, är det slut med alla journaler. Efter det får man hålla till godo med en och annan inspirerande artikel om den där särskilda lyckan som uppstår när man tar vara på ”sommarens handplockade gåvor”. Inget tjafs om livets nödtorft som att säsongsutjämna, dryga ut och ta tillvara.

VintageQ har naturligtvis fört konserveringsjournal och i den går det att läsa att under sommar och höst har hon syltat tomater, lagt in gurka, zucchini, nypon och gjort plommonchutney. Ja, utöver äppelmos, blåbärs- & lingonsylt förstås.

Konserveringsbibeln hittar du på antikvariat

hemkonserverat är godast

Hemkonserverat är mycket godare än industriellt tillverkat. Utan jämförelse. Hemligheten stavas mer råvara, mindre socker och matigare konsistens. Lägg därtill större variation i kryddning och att varken inlagda tomater, nypon eller plommonchutney går att köpa i en vanlig livsmedelsbutik.

Plommon är lika gott i alla möjliga former.

Syltade tomater och nypon och inlagda gurkor och zucchini.

Provsmakning i konservfabriken

Kan egeninlagda konserver ersätta italienska delikatesser som oliver, carciofini, kapris, pesto, auberginröror och andra italienska delikatesser som fredagsmys? För ett tag sedan testade vi. Fram plockades knäcke- och mjukt bröd från finbageri, smör, lyxigt smaksatt ister från Franzéns, småskaligt tillverkad leverpastej och ost. Och så lite strimlad vitkål. Vintagemannen tycker att knäckebröd med mycket smör och drivor av vitkål är en oslagbar kulinarisk läckerhet. Istället för italienska delikatesser plockade vi fram inlagda nypon, syltade gröna tomater, inlagd zucchini, saltgurka och plommonchutney.

”Tapas Swedese” är lika gott som medelhavsdelikatesser

”Tapas Swedese”: inlagda gurkor, zucchini, tomater, plommon och nypon övertygade oss om att inlagda små delikatesser inte behöver komma från Medelhavet.

Brukar du festa på parmaskinka, salami, oliver och andra små delikatesser från Medelhavet? Då går du över ån efter vatten, kan vi berätta. Det finns många lokalproducerade läckerheter här hemma; lufttorkade skinkor, korvar och pastejer från svenska småskaliga matproducenter. Tillsammans med hemkonserverat blev det rena gourmetfredagsmyset. Och till spännande närystade ostar smakar nyponsherry och syltade nypon lika bra som portvin och fikonmarmelad.

Hemgjord nyponsherry är smaskens även på den finaste middag.

Ett annat exempel på oväntat lyckade kombinationer är plommonchutney till vitkålssmörgåsen.

De glömda Efterrätterna

Vi har numera flera hemkonserverade efterrättsfavoriter. Plommonkompott med gräddmjölk t.ex. dög som efterrätt på självaste nyårsafton. Eller Änglamat, där syrliga lingon blandar sig med vispad grädde och skorpsmul. Äppelmos med lite skorpsmulor eller stekt kavringssmul på och gräddmjölk till är himmelskt gott, det tycker tom barnen i 30-årsåldern. Här pratar vi om ”mos” i en helt annan division än ”köpemos”. Rulltårtsbakelse med blåbärssylt i, Mandelmussla med grädde & björnbärssylt hör också till delikatesserna. Varför äter man sånt så sällan?

Håll Koll i Matkällaren

Såhär sju månader in i det konserverade året räknar VintageQ burkarna i matkällaren. Äppelmoset är redan på upphällningen. Lingonsylten kommer inte heller att räcka till nästa höst. Även mängden inlagda gurkor är snålt tilltagen. Resten av inläggningarna kommer nog att gå ganska jämt ut, med ett undantag och det är Plommonchutneyn. Där blev det lite för många burkar, men det är egentligen inga problem. Den kommer att vara lika god säsongen 2021/2022 som den är nu.

En riktig husmor för en konserveringsjournal för att hålla reda på alla läckerheterna i matkällaren. Men de är så svåra att hitta nuförtiden. VintageQ fick kopiera en från Husmoderns Köksalmanack 1959.

Om du vill läsa mer om när vi öppnar våra konservburkar och njuter av innehållet så ska du följa Vintagemannens mat på Instagram och FaceBook.

Vad dricker man till en semla?

17 februari, 202119 februari, 2021 av Ingemar A, publicerad i Mat och sånt, Vintagemannens mat

Semlan verkar ha urartat totalt på senare år. Det finns snart inget kvar av den gamla traditionen att frossa i en fet och söt bakelse på fettisdagen – Sveriges motsvarighet till Karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. För därefter ska man ägna sig åt återhållsamhet och fasta från askonsdagen till påsk. Den klassiska hetväggen med varm mjölk har ersatts av wraps, shots och chips med s.k. semmelsmak. Det börjar redan i oktober, accelererar efter annandag jul och blir rent hysteriskt på fettisdagen med sex miljoner semlor sålda på en och samma dag. Hur kan detta enfaldiga bakverk ha blivit så populärt? Det är ju inte ens särskilt gott, bara ett jättestort överflöd av bröd, fett och mandelsocker. Den enklaste gräddtårta är godare.

För Vintagemannen är semlan, eller fettisdagsbullen / fastlagsbullen, inte en maträtt utan mer en symbol och en tradition med en god innebörd. En påminnelse om att vi ska hålla igen och leva hållbart. Men innan fastan börjar får man unna sig en liten fest. Semlor är inget man ska vräka i sig flera månader om året. Det skapar bara övervikt och elände.

Smaskens på fettisdagen. Men det räcker gott då.

När Vintagemannen var barn på femtiotalet var fettisdagen en kul händelse. Då fick vi soppa till middag och en hemgjord fettisdagsbulle till efterrätt istället för pannkakor eller något annat. Sen är det kanske lite märkligt att vi och många andra familjer på den tiden festade med fastlagsbullar varje tisdag under fastan. Bullarna var små, precis som vanliga släta vetebullar. Att köpa en jättebakelse på kondis var inte att tänka på.

Semla kommer av similia

I år bestämde Vintagemannens mat sig för att göra egna fettisdagsbullar. Själva grunden är ”similia”, dvs fint vetemjöl på latin. I Helsingfors och Wien t ex är en semla en osötad småfranska. Här i Sverige är det en söt vetebulle. Men grunden är vetemjölet som gett bakverket dess namn.

Sen ska det vara mandelmassa. Den gör man lätt själv om man har en mandelkvarn. Den malda mandeln blandas med florsocker och det urgröpta inkråmet från vetebullen. Inget ska gå till spillo och man kan själv bestämma hur mycket mandelmassa man vill ha i bullen när man gröper ur hålet . För att få till ”smetighet” häller man också på en skvätt vispgrädde. Alla fyra ingredienserna blandas till den perfekta smaken och konsistensen. Så gjorde Evy, VintageQs mamma, så det har hon lärt sig hemifrån.

Vi föredrar vanlig vispad tjockgrädde under locket, och med florsocker ovanpå. Men här kan det väl vara ok med lite variation och eget piff. Vintagemannen vill ha kanel till och i går blev vi bjudna på limesocker ovanpå grädden. Det funkar det också.

Hembakade bullar är fastare i konsistensen än uppblåst konditoribulle. Står emot den varma mjölken bättre.

Om semlan ska ätas med eller utan varm mjölk är en smaksak. I vår familj har vi olika uppfattning. Vintagemannen är bestämd på att det blir mycket godare när bullen är lite uppblött i mjölk medan VintageQ vill ha den ”naturell”, fast hon äter den med sked. Att äta en semla med händerna och gapa över hela stycket gör bara att man får en massa grädde i hela ansiktet. Och är det nånting en våg, som Vintagemannen är, hatar så är det att bli kladdig.

dricka mumma till en semla?

Vad ska man dricka till? Ett glas kall mjölk är perfekt. En caffe latte smakar också bra. Men om man ställer till med kalas och semlan ska serveras som dessert efter en god middag, vad dricker man då? Vi tog upp frågan med vår granne Bengt-Göran Kronstam, vinexpert och skribent om ädla drycker under många år. – Champagne fungerar alltid, svarade han. Eller en Guinness. Han berättade också att det svenska Ture Sventon-sällskapet frågat samma sak och vips var han hedersledamot i sällskapet med rätt att äta temlor året om. – Vi har en sjuttifemma lagrad julmust från 2018, sa vi, vad tror du om den? – Det låter lekamligen välsmakande i högsta grad, svarade BG, det skulle kunna vara sensationellt gott tillsammans med en Carnegie Porter, som mumma liksom. Beska och sötma i skön förening.

Här måste provsmakas, så BG bjöd hem oss på middag med semla till efterrätt. Vi tog fram vår julmust och han sin Guinness, och så blandade vi. Enligt min ringa mening, som Herr Omar skulle ha sagt, blev det en perfekt dryck till temlan. En smakkombination lika outgrundlig som den arabiska natten. Det är oss en stor ära att få vara med om ett så illustert smakevent på Österlen. Lika gott som på Rotas konditori.

Hemmafest där värdinnan sitter och gästerna serverar

7 februari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

När chefen kommer på middag, En smörgås efter bion, Skidparti med lägerbål och glögg, När bridgejuntan samlas och Välkommen i all enkelhet. På 1950-talet fanns det massor av anledningar att bjuda hem gäster. Vintagemannens mat firar Vintage Jubilee Day med en hemmafest modell 1952 ”När värdinnan sitter och gästerna serverar”.

Serveringen bestod i att ställa fram den heta formen direkt på bordet.

Vintage Jubilee Day

Den 4 februari hade vi ”chefen på middag”. Chefen i våra liv, han som styr och ställer med det mesta vi gör nuförtiden, är Vintagemannen. Han fyllde 10 år i år. Tänk vad tiden går. Så den 4/2 infaller Vintage Jubilee Day varje år sedan 2011. Det var då vi gick in i Herr Judits vintageaffär på Sibyllegatan i Stockholm som vanligt klädda i svart. – Jag gick in med en svart labrador och kom ut med en Gentleman, brukar VintageQ säga. Mannen som gjort entré i svart dunjacka kom ut ur butiken i en italiensk tweedulster och en grön halsduk samt krönt med en matchande Borsalinohatt på huvudet. Dunjackan låg i kassen.

Så såg han ut på sin första promenad i vintagestil i februari 2011.

Sedan dessa har vårt liv inte varit sig likt. Vi har köpt massor av secondhandkläder, lagat, tvätta och fixat. Vi har rest och turistat i vintagestil och lagat Vintagemannens mat. Och vi har bloggat och varit aktiva i sociala medier. I dagarna fick Vintagemannen sin niotusende följare på Instagram. Snart är nog Vintageqvinnan också där.

Så visst hade vi anledning att fira genom att bjuda Chefen på middag.

Ingen stress när chefen kom

Vad bjuder man på om husmor ska kunna delta i middagen och samtidigt vara en god värdinna? Den frågan var i allra högsta grad aktuell på 1950-talet. Hembiträdenas tid var förbi och det blev husmoderns ansvar att ta över. På 50-talet skulle hon både fixa matlagningen, vara en god värdinna och skapa en familjär atmosfär. Enkelt, bara hon organiserade sitt arbete. Så för att kunna uppfylla sina sociala och hemtrevnadsskapande plikter under en bjudning gällde det att ”Värdinnan sörjt för att allt står färdigt i köket och varmrätten bara behöver hämtas fram ur ugnen och desserten ur kylskåpet”. Det är i alla fall vad det står i Husmoderns Köksalmanack 1952.

Jubileumsmiddagen bestod därför av rätter som var väl förberedda. Plockmat till drinken, kalvfilé med hasselbackspotatis och så mandeltårta. Nu hoppas vi att chefen blir nöjd och att det blir löneförhöjning snart.

Vilken kanonstart. (Men ser det inte lite ut som Corona?)

Cocktailsandwiches och pinnmat till drajan

Efter fördrinken i salongen bjöd husmor till bords.

Gratinerade kalvfiléer med hasselbackspotatis som huvudrätt. Kalvfilén var utsökt, den smälte som smör i munnen. Chefen måste ha blivit nöjd.

Inlagda plommon och mandeltårta till efterrätt. Ordet dessert var inte påkommet i Sverige ännu. Det började vi säga först på 80-talet

Redan dagen före själva middagen började förberedelserna.

Randiga sandwihes och fyllda skinkrullar till cocktailen förbereddes, lindades i smörpapper och lades på kallt ställe över natten för att hålla sig fräscha.

Typiskt femtiotal. Piffigt utseende var viktigare än smaken.

Redan på eftermiddagen förbereddes pinnmaten och cocktailsandwichen skars i lagom bitar. Lite plast över hela härligheten gjorde att tilltuggen inte torkade. VintageQ hade även förberett genom att baka en botten till mandeltårtan dagen innan så att den behövde bara garneras innan servering.

En stund innan middagen förbereddes salladen och hasselbackspotatisen, kalvköttet bryntes och såsen tillreddes. När chefen anlänt åkte både kött och potatis in i ugnen så att lilla frun kunde sitta med i salongen.

Mandeltårtan som redan var klar avplastades, grädden vispades och frukten lades upp i portionsskålar. Sen återstod bara det sista momentet att breda grädden över tårtan.

Måste Hinna Lägga make-up också

När det var 30 minuter kvar till ”chefens ankomst” galopperade VintageQ till badrummet för att fräscha upp sig och lägga makeup. Och för att byta om till kvällen. På klockslaget 19.00 återvände hon till kök och vardagsrum, sval och obekymrad, som om kokerskan och hembiträdet jobbat hela eftermiddagen. Det gäller att planera och man kan inte att ligga på latsidan om man ska vara den perfekta hemmafrun.

Vintagemannen och Den Perfekta Hemmafrun. Middagen avslutades med dans.

Visst låter det som att vi hade en fin jubileumsfest med chefen närvarande. Han sa i alla fall att det hade varit gott och trevligt när han gick. Hur smakade det då? Jo, plockmaten till drinken hade mer underhållningsvärde än intressanta smaker. Kalvfilén och hasselbackspotatisen smakade utmärkt – köttet var av bästa kvalité. De inlagda plommonen kommer från vår hemkonservering på 40-talet och var som vanligt smaskens. Mandelbottnar och vispgrädde därtill blir aldrig fel.

Vill du följa våra och chefens vidare äventyr så finns vi på Instagram och Facebook. Följ Vintagemannens mat, VintageQvinnan och självaste Vintagemannen där.

Vintagemannens tidigaste matminnen från folkhemmet på 1950-talet

16 januari, 202116 januari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vi äter femtiotalsmat i år. Det årtionde då Vintagemannen växte upp i Örebro. Vintagemannen hade en mor som lagade sådana köttbullar som inte ens en son kan älska. Jag tror inte hon ville vara hemmafru och husmor. Hon tvingades in i det av konventionerna. När hon var ung hade hon gått på Hushållsskolan Margareta. Där lärde hon sig att laga mat från grunden, sylta och safta och kanske andra husmorssysslor. På femtiotalet kom pulver- och konservburksmat stort, men i Vintagemannens barndomshem lagades det mesta från grunden. Men i total avsaknad av spännande smaker.

Vintagemannen föddes 1950, på den gamle kungens tid, han som bars till dopet av Napoleon Bonapartes fästmö. (Det är sant. Karl XIV Johans fru, drottning Desideria, hade varit förlovad med Napoleon tidigare, och hon bar den nye lillprinsen till dopet 1860). Gustav V alltså. Vintagemannen var 26 dagar gammal när gamle kungen dog. Det var en fin tid. Sen kunde en ny tid börja.

*Jag tog tidigt till flaskan, här vid tre månaders ålder.*

Mina allra första matminnen kretsar kring middagar hemma hos mormor och stora salsbordet där släkten samlades några gånger om året. Rätter stod uppdukade på den stora buffén, en sån där i mörk ek med skurna äpplen på dörrarna. Porslinet var vitt med stora rosa blommor på. Jag tyckte att det var jättefint ihop med de glänsande nysilverbesticken. Vad vi åt minns jag inte mycket av, annat än lutfisk på annandagen, men att det var festligt och fint kommer jag ihåg. Det är intressant att notera, att det är måltidssituationerna man minns och inte själva maten. Och så är det väl än idag.

VaRDAGSMAT OCH HELGDAGSMAT

Hemma i familjen var det mamma som skötte köket. Pappa kanske ”hjälpte till” med disken nån gång. Det var middagar med soppa och pannkakor, kokt fisk eller fiskbullar och så köttbullar naturligtvis. Min favorit var stekt falukorv med stuvad spenat, potatis och riven pepparrot. Varje dag fick vi råkost och knäckebröd med margarin. Och alltid efterrätt, ofta kräm eller äppelmos med mjölk. Mjölk var den givna måltidsdrycken.

Det pågick en massiv propaganda för konserver under 50-talet. Området vi flyttade till 1960, började byggas 1954 och hade en sån här fast monterad i skafferiet.

På söndagarna var det stek, eller en gryta, med legymer, sås, potatis och kanske gelé eller inlagd gurka. Jag minns också att jag gillade dillkött när vi fick det. Syrran och jag fick dela på en läsk, Guldus eller Pommac. En delar och en väljer, hette det, så det blev millimeterrättvist i glasen. Pappa drack äckligt vichyvatten. I lyckliga stunder kunde vi få hemgjord glass, tillverkad i det lilla, lilla frysfacket i det lilla kylskåpet. Eller någon dessert som vi lärt oss från Hyland och Karusellen på radion.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1953-07.jpg — *När man var bortbjuden gällde det att sitta fint vid bordet och äta upp gröten. Jag gillade mannagrynsgröt och risgrynsgröt men hatade havregrynsgröt.*

Det kalla kriget: Du får sitta kvar tills du ätit upp

Jag var alltid tvungen att äta upp maten, hur illa jag än tyckte om den. Jag tvingades att sitta kvar vid matbordet. Maten kallnade och blev ännu äckligare. Det uppstod ofta ett tyst ställningskrig mellan mig och mamma, vem som skulle hålla ut längst.

Barnkalaset på Rynningegatan

På min födelsedag i oktober var det kalas. Jag bjöd några av grabbarna på gatan till kalaset. Och när syrran blev större fick hon också vara med. Ja, och så kom moster och mormor också med en liten peng i ett kuvert.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ingemar-albertsson-1958-10-03.jpg — Min åttaårsdag. Vi verkar inte ha fått börja på tårtan än. Vi drack hemgjord saft i sugrör. Då var det fest! Vintagemannen är han med det fåniga flinet i förgrunden. Jag tror att de andra var syrran, Björn, Anders, Christian och Kent. Det kan vara fel, men jag är helsäker på att jag minns Kents telefonnummer fortfarande.

På kalas åt man det ”otäcka först”, dvs bullen. Efter det fick man ett par småkakor. Min absoluta favorit, då som nu, var nötchokladrutor. Sen kom sockerkaka eller mjuk pepparkaka innan man fick börja på tårtan. Det var bara hemgjord gräddtårta som gällde, ofta med konserverade mandarinklyftor ovanpå. Jag hatade köpetårtor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är notchokladrutor-2016-06-15-002.jpg — *Nötchokladrutor från Sju sorters kakor var min favoritkaka då som nu*

Barnen som matlagare

Femtiotalet var årtiondet då barnen inbjöds att delta i köket på sina villkor, inte av tvång för att de måste hjälpa till. Jag bjöd familjen på Mullvadsbon en gång. Det var uppblötta katrinplommon under ett täcke av vispad grädde. En annan gång överraskade jag med Bananbåtar med rån. Det var kluvna bananer med hallonsylt och vispgrädde där grädden höll rånet upprättstående.

Populär hushållskurs för barn utgiven 1951 av ICA Förlaget.

gå runt i kvarteret för att handla mat

A long time ago. Där i hörnet av Phragménsvägen och Venavägen låg speceriaffären och längst bort mjölkaffären. Det ser ut som lägenheter nu. (Bildkälla. Örebro stadsarkiv)

Mamma handlade inte så ofta i snabbköpet. Det närmaste låg flera hundra meter bort, men tvärs över gatan låg både speceriaffären och kanske ett bageri också. Längst bort låg mjölkaffären. Där köpte vi mjölk och grädde i våra medhavda mjölkkrukor som de bastanta damerna fyllde på från stora mjölkkannor på golvet. I samma huslänga på Rynningegatan som vi bodde i låg fiskaffären med ett stort skyltfönster där det rann vatten. De hade också nån gulbrun genomskinlig rullgardin som skulle hindra solen från att förstöra varorna därinne. Om jag inte minns fel låg det en charkuterist vägg i vägg. Så i kvarteret fanns allt man behövde. Praktiskt när man som barn blev skickad på enklare uppdrag att med en lapp i ena handen och portmonnän i den andra att kila iväg och kompletteringshandla.

Oro inför femtiotalet

Det är med viss bävan Vintagemannen ser fram emot ett år med femtiotalsmat. Maten under fyrtiotalets krisår var ju överraskande god, så kan det verkligen bli bättre? Idag har han testat en typisk smörgåslunch, inhandlad på ett café som inte ändrats så mycket de senaste 60 åren. Jodå, smörgåsen smakade gott, så idag levererade 50-talet.

*Idag blev det tidstypisk smörgåslunch med mjölkchoklad på mitt eget vis.* och nyttiga C-vitaminer.

Smörgåsmåltider låg verkligen i tiden. Boken utgiven 1954.

Du följer väl Vintagemannens mat, Vintagemannen och Vintageqvinnan på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi nästan dagligen hur vi lever, klär oss och äter. Klicka på länkarna och häng med!

Instagram: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Facebook: Vintagemannen och Vintagemannens mat

Vintagemannens mat går in i 50-talet då hemmafrun skulle bli ett professionellt yrke.

7 januari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Stuvningar, redningar, gratänger, fyllda grönsaker och smörgåstårtor. Konserver och djupfryst. ”Kryddfantasi” och curryfrossa. Bananernas återkomst i matlagningen och så massor av grädde, ost och margarin. Lägg till det fantasifulla uppläggningar av maten. I två dagar har VintageQ bläddrat i kokböcker och Husmoderns Köksalmanack från det tidiga 50-talet för att få en föraning av hur vår kosthållning kommer att ändras, nu när vi lämnar krisåren på 40-talet bakom oss och kliver in i tillväxtens årtionde. Vilken resa vi tillsammans kommer att göra det närmaste året! Varje vecka ska vi äta femtiotalsmat.

Vad hände egentligen i samhället på 50-talet?

1950-talet var årtiondet när den svenska landsbygden avfolkades. 1947 års jordbruksbeslut påskyndade omstruktureringen. Beslutet innebar att Sveriges livsmedelsbehov skulle täckas av inhemsk jordbruksproduktionen. Lantbrukarna skulle också få en med ”övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard”. Vägen dit gick över importskydd och rationaliseringar inom jordbruket. Hästen ersattes av traktorn. Det gick från småskaligt till större och mer rationellt. Mellan 1951 och 1956 försvann 75.000 små gårdar.

Vintagemannen på landet året han skulle fylla sex – 1956. Föräldrarna hyrde lillstugan hos en bonde i 10 år. Där lärde sig lille Ingemar att hässja hö, mata grisarna och lite senare att köra traktor.

Det lilla lantbruket nordost om Örebro hade en häst och en ko. Varje kväll hämtade vi hem dem från skogen. Hästen heter Lisette. En idyll som snabbt försvann på 1950- och 60-talen.

Samtidigt som småbruken avvecklades så utvecklades industrin i rekordfart. Alla kurvor pekade mot himlen och välståndet växte. Utbudet av varor och tjänster ökade. Behovet av arbetskraft var stort och arbetslösheten låg. Lönerna steg kraftigt och 1951 fick alla tre veckors lagstadgad semester. Även livsmedelspriserna steg kraftigt under 50-talet, under Koreakrisen 1950-51 med så mycket som 21%, men trots det blev det pengar över till annan konsumtion.

En annan viktig förändring under 50-talet var snabbköpens och kedjebutikernas framfart. 1950 fanns 188 snabbköp i Sverige. 1960 hade de blivit 5.500. Kooperationen ledde utvecklingen men även ICAs segertåg hade börjat. EPA var en annan vägröjare. Hennes, senare H&M, öppnade sin första butik 1947 i Västerås. Man planerade att sälja kläder till 30 % lägre pris än konkurrenterna. 1952 var det dags att öppna den först butiken i Stockholm på Kungsgatan 52. Den stora utslagningen av små klädaffärer hade börjat och Teko-krisen var i antågande.

Ett av Konsums första snabbköp i Stockholm redan 1948 (Bild från Stockholmskällan)

Hemmafruns årtionde

På 50-talet blev hemmafrun blev ett yrke – dessvärre oavlönat. Det är årtiondet då hembiträdena och hemhjälpen flyttade ut och kylskåp, tvättmaskiner och frysboxar flyttade in.

I Husmoderns Köksalmanack 1950 finns flera intervjuer med representativa hemmafruar under rubriken Hur hinner ni med allt? Fru Gustrid Hellberg, apotekarfru i förort till Stockholm och mamma till tre döttrar konstaterar i april att ”det moderna samhället kräver rationalisering inom alla områden , det husliga inte minst. Bristen på hemhjälp ökar kraven på husmödrarna och för att inte svikta under bördan är rationalisering den enda vägen. Alltså: bättre redskap, större effektivitet genom ökade kunskaper, förnuftig planläggning av arbetet, och förenkling av levnadsvanorna.”

Hemmafruyrket skulle alltså moderniseras och effektiviseras. Hemmets forskningsinstitut, bildat 1944, banade med sina studier vägen för standardisering och modernisering av köken och för ett ”effektivt hushållsarbete”. Husmodern behövde dessutom utbildas. Ett sätt att göra det på var via Husmodersfilmerna.

En Husmorsfilm om burksoppa och pannkaksmix från 1954 (och inte om tonårsmode). Den är bara 10 minuter. Vill du se den? Klicka här.

De knappt timslånga filmerna var potpurrier av reklam, tips, information och underhållning. Vintagemannen minns hur han som barn följde med sin mamma till biografen för att titta på filmerna. Under åren 1952 – 1976 kom nya filmer två gånger om året. De producerades av Husmors Film AB i samarbetade med bl.a. med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan och Hemmets Forskningsinstitut.

Omfattande ”kurslitteratur”

Femtiotalet var även Husmoderslexikonens storhetstid. Lexikonen tillsammans med reklam, etikett- & kokböcker och damtidningarna kommunicerade de rådande idealen av den perfekta värdinnan och den goda hustrun.

Sen har vi alla de nya social sammanhang som krävde sitt. Hur ordnar man smidigt en vickning efter teatern eller bion när inget hembiträde finns hemma som kan förbereda? ”Middag med chefen” är ett annat återkommande tema – vad bjuder man på? Och hur dukar man för en festlig middag vid ”löneförhöjning”? För att inte tala om alla piffiga barnkalas som ska ordnas.

maten förändras radikalt – men inte till det bättre

När hushållen får både kyl- & frys börjar vi äta färsk mat i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att kryddor blir viktigare. Halvfabrikaten i form av pulvermat slår också igenom. Den tidsbesparande och rationella husmodern köper pankaksmix & våffelmix – hon står inte och blandar själv. Industriellt tillverkade konserver blir också självklara i skafferiet.

Konstigt egentligen. När husmor blir ett riktigt yrke så ska hon inte längre lära sig hur man gör när man lagar mat från grunden. Vilken förlust för kvalitetsmaten.

Kul att se att det ändå finns några produkter som nästan är oförändrade efter sjuttio år.

Så vad väntar vi oss av det nya matåret? En sak är helt säker och det är att det kommer att innehålla betydligt mer grädde, ägg och fett (företrädesvis margarin) än under krisåren. Det kommer att hällas, klickas och redas. Vi kommer att vid festligare tillfällen frossa i sallader där grönsakerna är blandade i majonnäs. Kalla & varma smörgåsar kommer ha pålägg bestående av kaviar utrörd i tjock grädde, mjukost utrörd i tjock grädde och leverpastej utrörd i tjock grädde. Och allt kommer att vara konstfullt dekorerat. Det kommer även att bli mer av komponentmatlagningen som ”kvicksoppa” med konserverade fiskbullar & musslor som ingredienser. Och på midsommarafton blir det säkert ”nyheten” matjessill med gräddfil. Gräddfilen lanserades mycket lägligt till midsommar 1952. Det blir säkert också inlagd sill som vi känner den idag. 1-2-3 lagen (en del ättika, två delar socker, tre delar vatten) som idag är standardblandningen för våra inlagda sillar skapades av kallskänkan Karin Chädström när hon arbetade hos Tore Wretman på Riche 1952 – 61.

Hur smakade det 1951?

Vi är faktiskt tveksamma – alla nymodigheter till trots – att femtiotalets mat blir godare och bättre än den under de ransonerade krisåren på fyrtiotalet. Vi får se. Det första vi åt var en Kål- och fläskgryta från Husmoderns köksalmanack 1951.

Det här smakar fyrtiotal, sa Vintagemannen. 1951 svävade fortfarande krisårens matkultur över förslagen i köksalmanackan. Lika gott som vanligt. Det rökta fläsket satte verkligen piff. Vi får se vad framtiden har att bjuda när burksopporna och kakmixarna träder in. Ujujuj.

Du följer väl Vintagemannens mat på Facebook och Instagram nu när vi trätt in i femtiotalet? To be continued, som tysken säger.

Grand final på ett smakfullt år med Vintagemannens mat

1 januari, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Tänk, äntligen är krisen över. Ett helt år har vi ätit mat från krigs- och krisåren 1939-45. Det har varit överraskande gott. Husmoderns köksalmanack har givit oss inspiration till en, eller snarare två, middagar varje vecka under hela 2020. Och på nyårsafton åt vi en meny från 1941. Samma år som Vintagemannens smoking skräddarsyddes åt en rik yngling. Nu startar en ny epok, 2021, när vi äter mat från en annan tid. Du följer väl med på den resan också?

Marinerad oxfilé inklädd i späck. Smör var ju hårt ransonerat.

Rysk oxfilé med legymer och potatis och sen glace stod det att det skulle vara på på nyårssupén. Vi bytte ut glassen mot fin fruktkompott med tunn grädde. Det föreslog almanackan både 1942 och 1944.

Oxfilén var otroligt mör. Den hade först legat nästan ett dygn i marinad, sen lindats i späckskivor och slutligen legat länge på svag värme i ugnen. Såsen gjordes på steksky och sur grädde och så lyxade vi till det med en skvätt cognac för att få fylligare smak. Potatisen ersattes med några mjälla rödbetor och legymerna med en lite modernare sallad. Alla grönsaker så här års var annars kokta på den tiden.

Sen korkade vi också upp en flaska gammalt vin från 1900-talet. Den var som en smakrik smekning i munnen.

Plommonen till efterrätten hade vi själva pallat i grannarnas trädgårdar nere på Österlen och sen konserverat på gammalt vis. Till det drack vi blåbärsvin där blåbären bärgats i skogarna på Bogesundslandet. Efter snart ett halvår i mörkret i garaget är den njutbar.

Det blev en festlig nyårsafton för bara oss två.

Naturligtvis var vi uppklädda. Så blir även ett corona-år till en fest. VintageQvinnan i en lång sidenklänning från sent 1930-tal och Vintagemannen i en slimmad smoking som en nittonårig arvtagare till ett företagsimperium låtit skräddarsy hos ett av Malmös finaste skrädderier 1941.

En nutidsarkeologisk skatt helt enkelt som ger en bra översikt över olika decenniernas mattrender.

Vad minns vi mest och bäst av matåret 2020? De flesta rätter var plockade från Husmoderns Köksalmanack. Ibland gjorde vi utflykter till andra kokböcker och receptbroschyrer från krigsåren. Köksalmanackan är en riktig guldgruva. Den utgavs första gången 1933 och kom då med lunch- och middagsförslag för varje dag under hela året. Och så har de fortsatt ända till idag, men på senare år är det bara ett lagat mål per dag i boken. Det är recept efter säsong och anpassade till tiderna.

Vad ska du ta dig till när matransoneringen slår till?

En annan höjdare är Stora Kokbokens Kristidsnyckel från 1942. Den är ett komplement till Stora Kokboken, baserat på 1930-talets förutsättningar kom den ut 1940. Snacka om dålig tajming för utgivning av en baskokbok. Men med komplementet kristidsnyckeln anpassades recepten till kris och ransonering. Vi är ganska övertygade om att det förr eller senare kommer att bli skarpt läge med kris och höjda livsmedelspriser. Då är det smart att ha en kristidsnyckel i bokhyllan. Det finns många sätt att få den enklaste mat att smaka gott. Det har vi bevisat för oss själva det här året.

Favoritmat som håller än

Våra favoriter har varit sånt som många fortfarande äter idag eller bortglömd husmanskost, som t ex ärtsoppa. Alltid lagat från grunden. Men vi har också fått nya favoriter, för kristidsmatlagningen har fått oss att prova mat vi inte lagat tidigare. 3-i-topp bland nya favoriter är, utan inbördes ordning:

1. Efterrätter som frukt- & äppelkompotter, krämer och puddingar. Hemlagad äppelkompott och Norsk havregrynskaka är två exempel

2. Fiskrätter som torskfilé Provencale, torskfilé Paysanne, fiskpudding och sås á la Tom till kall fisk. Även fiskkotletter där smeten drygats ut med morötter och potatis har varit fantastiskt goda.

3. Högtids- & festmat. Hur äter man både gott och ransonerat på påsk, midsommar, valborg, jämna födelsedagar, jul- & nyår? Almanackan & Kristidsnyckeln har överraskat oss!

En middag blir lätt två

Eftersom nästan alla recept i Köksalmanackan är för fyra personer så blir det mat över varje gång vi lagat något nytt. Här få inget förspillas. Vi tom häller stekflottet ur stekpannan och använder till nästa gång. De huvudingredienser som blir över blir basen till en ny middag under veckan. Gårdagens oxfilé blev perfekt till grönsaker i ugn. Smaskens. Två middagar lätt fixade.

Nu kastar vi oss in i 1950-talet.

Ransoneringen av många varor upphörde inte förrän under sommaren 1949 och det tidiga 50-talet blir en brytpunkt där hemmafrun blir ett avancerat yrke. Husmodern får hjälp av både nya maskiner i köket och industriellt konserverad mat. Hur påverkar det matlagningen och matupplevelsen? Dessutom föddes Vintagemannen 1950. Så nu fördjupar vi oss i vad han fick att äta under sina första levnadsår fram till att han började skolan ungefär.

Våra nya köksbiblar. Du följer väl med på den spännande fortsättningen?

Hur det blir får du veta om du följer Vintagemannens mat här i bloggen eller på Instagram och Facebook. Håll ögonen öppna, för om någon vecka sätter femtiotalet igång i vårt kök. Häng med!

Framtidsspaning

Om vi inte bara tittar tillbaka utan vågar oss på en framtidsspaning så tror vi att Vinatgemannens mat ligger helt rätt i tiden. Inte kunde vi ana det när vi startade två månader innan Corona-pandemin tog över allt. Men om man ser både till klädmode och mat så verkar trenderna peka åt två helt olika håll – antingen storskaligt, dålig kvalitet och lågpris eller hemgjort, exklusivt och personligt. Det finns idag små klädtillverkare som tillverkar skräddarsytt eller i små serier. Och krogar där man bara serverar max åtta gäster ”hemma hos” sig. Och tar väldigt bra betalt. Vintagemannens mat går också den smala vägen men sparar pengar samtidigt. Simsalabim!

Julbordets fröjder krisåren 1941 och 2020

27 december, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Vad måste finnas på ett julbord? Hur såg julbordet ut under krigsåren 1939-45 och vad åt vi den här kristidsjulen 2020? I Historieätarnas avsnitt om Beredskapstiden bestod det magra julbordet av ansjovis, sardiner, kryddsill, matjessill, sylta, falsk leverpastej gjord på fisklever och julskinkan av grävling(!). Och så lutfisk med vitsås, ärtor och potatis. Kan det verkligen stämma att julbordet var så påvert och ersättningsprodukterna så udda? Häng med Vintagemannens mat som dyker ner i Husmoderns köksalmanack och Vår Kokbok för att kolla vad som rimligen borde ha funnits på julbordet under kristidsåren.

Före kriget var julbordet överdådigt

Stora Kokboken utkom 1940. I den finns förslag på helgmatsedlar. Julens matsedel är så omfattande att kokboksförfattaren ber oss notera att den är komponerad 1939, dvs före krigsutbrottet. På julafton äter man: smör och flera sorters bröd, olika sorters ost bland dem edamerost, sill- & ansjovisinläggningar eller sillsallad, tomater, dopp-i-grytan och sedan typiska julsmörgårdsbordsrätter efter fritt val tex: kokt saltat kött, pressylta eller julsylta, kalvsylta, medvurst, leverpastej, fläskkorv, bräckkorv, potatiskorv, risgrynskorv, grisfötter, kallt revbensspjäll, kokt rökt svinhuvud, griljerad skinka, kokt potatis, kokta grönsaker, kålsallad, inlagda rödbetor, senap och äppelmos. Och efter det kaffe med dopp. Till lunchen alltså,

Till middag är det 3-rätters som börjar med ett urval av lunchens julbordsrätter, fortsätter med lutfisk med skirat smör, vitsås eller skånsk senapssås, ärtor och potatis. Och efter det risgrynsgröt eller smörbakelser.

På juldagen äter man julbordsrester till lunch och till middag en trerätters bestående av soppa, skinkstek eller stekt fågel och slutligen pudding, glass eller någon finare smörtårta till efterrätt. VintageQ blir mätt bara av att skriva om maten!

sen kom svångremstider

Det kom ut broschyrer och tipsböcker om hur man skulle få till mathållningen under de ransonerade krigsåren.

Med kriget kom ransoneringen. Först ut var kaffe & te som ransonerades från slutet av mars 1940. Efter det gick det fort och till sommaren 1941 var det mesta ransonerat. Åren 1942-43 var läget kärvt och tilldelningen som lägst. Samtidigt var svartabörshandeln omfattande och allmänt spridd. Speciellt blommade den upp före julhelgen. Det konstaterar Johnny Wijk i sin avhandling från 1992. Under kriget var en av Livsmedelskommissionens (LK) uppgifter att hålla koll på och bedöma hur omfattande svartabörshandeln var. För att få en uppfattning om hur många grisar som plockades undan för ”husbehov” jämförde LK statistik på hur många suggor som blivit betäckta med statistik på hur många slaktfärdiga grisar som sedan rapporterades in i systemet. I slutet av 1942 konstaterade LK att under 1940-42 hade så mycket som 569 000 grisar försvunnit. Som jämförelse så slaktades det officiellt ca 1 miljon grisar år 1941. Så nog fanns det julskinka att köpa för den som hade råd. Säkert var det också många som, precis som VintageQs mormor, hade ”släktingar på landet” som de fick skinka av till jul. Men om man inte hade vare sig pengar eller släktingar vad gjorde man då? Husmoderns köksalmanack föreslår åren 1943-45 att skinkan kan ersättas med äppelspäckad kanin. Så var grävlingen kommer från är för VintageQ ett mysterium. Kaninkött föreslås för övrigt även som ersättnings- eller utdrygningskött i syltor.

En guldgruva när en livsmedelskris slår till nästa gång

1942 kom Stora Kokboken med en Kristidsnyckel – ett tillägg till kokboken som visar på hur man kan byta ut ingredienser och dra ner råvarumängder för att anpassa recepten till rådande läge. Kristidsnyckeln har även en hel del nya kristidsanpassade recept och är verkligen guld värd. I Kristidsnyckeln står det tex att när man gör leverpastej så kan man ersätta svinlevern med ”samma mängd av kalv-, ox-, får-, häst, älg- eller rådjurslever eller lever av hare eller kanin”. Med så många alternativ är det svårt att förstå varför en husmor skulle välja fisklever för att baka leverpastej.

Om man får konsistensen rätt är lutfisk en underskattad delikatess.

Hur är det då med julaftonens middag lutfisken? Jodå den finns med som huvudrätt i Husmoderns kökslamanack alla kristidsåren. 1940 och 1941 serveras den med smörsås men från 1942 är smörsåsen utbytt mot mjölksås. 1944 och 1945 föreslås saltad fisk som alternativ till lutfisken. Och efter lutfisken äter man risgrynsgröt med mjölk under hela kriget.

Julaftonsmat som 1941

Husmoderns köksalmanack kan man lita på. 1941 föreslår den menyn ovan för den 24 december. Faktiskt ganska lagom både för figuren och hälsan.

För kristidsåret 2020 väljer Vintagemannens mat att äta som 1941. Vi är inte så sugna på alternativen kanin eller saltad fisk som dyker upp från och med 1943, utan tycker att det här förslaget ser smaskens ut.

Inget stort julbord alltså, men det känns som mycket mat på en dag i alla fall. Vi har ju dessutom kvar av både saffransbröd, pepparkakor och fruktkaka som bakades till första advent. Så för att få njuta länge av 1941 års julbord delar vi upp ätandet på 3 dagar; Dopp i grytan med tillbehör på julafton, ”smör, bröd, ost, julsylta m.m” och risgrynsgröt med mjölk på juldagen och slutligen lutfisk på annandagen. Kanske ett hälsotips för nutidens människor att haka på.

Dopp i grytan på julafton

Dopp i grytan har lång tradition. På gods och gårdar bjöd husbondfolket all sin personal/tjänstefolk på dopp i grytan mitt på julafton och delade ut julklappar till alla.

Likt sin mormor har VintageQ tagit sig ut på den Österlenska slätten och införskaffat julskinka, julkorv, prinskorv och leverpastej som för att utmana smaklökarna är gjord på lammlever.

Inget dopp i grytan utan senap. Och egen senap är lätta att göra. Stark, god och dryg.

juldagens skinksmörgås och risgrynsgröt

Vem får mandeln och måste rimma till gröten?

Det kan tyckas lite att äta gröt till middag. Men ska man hålla formen och må bra under hela julen så räcker det gott. Det blir ju ändå en hel del lussekatter, pepparkakor, nötter, kolor och knäck sådana här dagar.

Lutfisk på annandagen

Lutfisk är egentligen fastemat som hör adventstiden till. Så det ska ätas före jul med kulmen på själva julafton. Det stora festliga julbordet ska man egentligen inte smälla av förrän när frälsaren är född, dvs på juldagen. Här har den svenska traditionen nog gått lite vilse. Vi äter julbord hela december.

snart är det final för krisåret 2020

God jul på er allihopa och Gott nytt 2021

Nu laddar Vintagemannens mat om för Nyårsafton. Till nyår vi ätit mat från krisåren 1940-45 minst en gång i veckan under pandemi- och krisåret 2020. Det har varit ett osedvanligt gott och lärorikt år. Som en extra bonus har matkostnaderna sjunkit med ca 10 % jämfört med 2019. Ja, egentligen har matkostnaderna minskat ännu mer eftersom vi under 2020 har ätit betydligt fler middagar och luncher hemma än tidigare år.

Efter all den goda maten börjar hårdare tider

Man kan inte träna bort kilon. Det enda som funkar är att äta lagom mycket. Men eftersom muskler bränner fler kalorier än fett så är det bara att hugga i. Ge mig en kvart om dagen…

Du följer väl Vintagemannens mat och våra äventyr i sociala medier? Både Vintagemannensmat, VintageQvinnan och Vintagemannen finns på Instagram och Facebook. Vi ses där.