När jag köpte mina första vintagekläder vägde jag nästan 100 kg. I morse vägde jag 83,5 kg. Vart tog de 16 kilogrammen vägen? Rocken jag köpte var en italiensk ulster i Donegal tweed. Den fanns på Herr Judits vinterrea den 4 februari 2011. Jag passade på att köpa en grön Borsalino-hatt och en matchande halsduk samtidigt. Såhär såg jag ut för snart sex år sedan. Sedan dess har rocken blivit på tok för stor.
Rocken passade perfekt på min stora mage. Som man kan se på bilden är det en modern stickad tröja som sticker fram ut ärmen. Vid den här tiden hade jag alltså inte blivit en vintageman på riktigt.
Men, när jag väl upptäckt vintage och second hand var jag fast. Problemet var bara att det fanns väldigt få snygga second hand-kläder i storlek XXXL eller 56. Så jag måste gå ner i storlek. Mitt mål var storlek 52, eller rättare sagt stl 152 eftersom jag är både långbent och utarmad. (152 är ungefär 52 på bredden och 54 på längden.)
Det tog ett drygt halvår att bli för liten för rocken.
Då uppstod ett nytt problem. Alla kläder som jag hade tidigare och alla nygamla vintagekläder blev för stora. Jag lät skräddare sy in och sy in och sy in. Och det kan funka bra för en storlek; 56 till 54. Men att gå från 56 till 52 är för mycket. Det blir fel vid axlarna, och att justera där blir för dyrt.
Hur gick det till, att gå ner 16 kg på ett halvår?
Jag får ofta den frågan. Med Vintagemetoden, svarar jag. Det finns bara ett sätt; att äta mindre – mycket mindre. Och nästan inget snask och kaffebröd. Visserligen har jag börjat träna på gym också, men det blir man bara tyngre av för muskler väger mer än fett.
Enkelt uttryckt går Vintagemetoden ut på följande:
- Frukost: En fruktsmoothie plus en caffe latte.
- Lunch: En tallrik fil eller yoghurt med müsli och en latte. (En liten skorpa är OK om dagsvikten tillåter det)
- Mellanmål (för man blir sugen under dagen): Frukt eller nötter.
- Middag: Ät och drick vafan som helst. Ju godare desto bättre.
Håller järnkoll på vikten
Att börja träna på gym adderade ett kilogram från lägsta nivån.
Om vågen på morgonen dagen efter visar sig ligga ovanför idealvikten så håller man bara igen nästa dag tills man är tillbaka på matchvikt igen. Jag tillåter aldrig vikten att rinna iväg mer än ett kilo. För då måste man köpa nya kläder igen. Jag har hittat min idealvikt, 83,5 kg. Den har jag lyckats hålla sedan hösten 2011.
Men det här skulle ju handla om ett pälsfoder
Känner du igen rocken? Jo, det är densamma som jag köpte 2011. Jag ärvde senare en trenchcoat med ett pälsfoder i nutria av min svärfar. Själva trenchcoaten var inte så snygg, så den har jag givit bort, men fodret var användbart. Så jag gick till en körsnär, Ivan Petersson, som anpassade pälsfodret till min italienska tweedulster. Och nu sitter den perfekt igen runt en betydligt smärtare vintageman.
Det perfekta plagget för iskalla dagar.
Pälsfodret syddes ursprungligen av Rune Landert som sågs som en av de finaste körsnärerna i Stockholm på 1900-talet. Det syns ju tydligt att fodret är gjort för en rock med kortare slag. Men räck upp handen om du reagerade på det på bilderna ovan. Det här duger gott för mig när det är sexton minusgrader.
Operationen med ett tjockt pälsfoder gjorde att ärmarna blev för korta. Då fick min skräddare lägga ner dem så långt det gick och sätta in ett diskret tyg längst ner.
Dagens I-landsproblem:
Nu är det bara ett problem kvar – vilken päls ska jag välja när det blir riktigt kallt?
I somras hittade jag en gammal päls på en loppis. Den kostade bara ett par hundra, så jag kunde inte låta bli. Det är en päls i Pannofix (behandlad lammull) från Pixbo Päls. Ålder okänd, före 1990 i alla fall.
Vad ska jag välja nästa gång kylan slår till?
Good bye. Vintagemannen är snart tillbaka.
Vintagemannen 