Södermalm har goda utsikter

Dag fyra vill Ellen Rydelius att vi ska ta en tur söderut. Det läser vi i hennes bok Stockholm på 8 dagar från 1930. Södermalm har goda utsikter, menar hon. ”Vad är nu Söder egentligen? Inte någon lättillgänglig och omedelbart tjusande turistisk sevärdhet om man undantar de flerfaldiga utsiktspunkterna över staden”. Trettiotalets söder var inte speciellt hippt.  Det fanns bara två krogar värda att nämna och ett enda gästhem att bo på. Lite har ju faktiskt förändrats sedan dess, men Ellens bok är fortfarande rykande aktuell i övrigt.

”Slusseländet” fanns redan 1930.

Ellen konstaterar att klagandet liksom hör till och att det ”döljer en hemlig stolthet över att staden är stor nog att ha ett så allvarligt och svårlöst trafikproblem som Slussen”. Det låter som om tiden stått still!

Turen börjar hur som helst på Slussen, närmare bestämt vid Katarinahissen.  Hissen, som nu varit stängd i 10 år,  får vi angripa från Mosebackehållet för att få den första utsikten. 1930 kostade hissbiljetten 5 öre.

Katarinahissen nås nu endast uppifrån. En blåsig men underbar utsiktsplats. Det gäller att hålla i hatten.

Mosebacke är en av de två söderrestauranger som Ellen rekommenderar. De har fortfarande öppet för lunch och middag. Vi slank in bara på en fika och blev bjudna på våfflor.

Alla våra etapper börjar med att vi läser högt ur den gamla guideboken.

På väg till Katarina kyrka passerade vi bl.a. Ebba Brahes palats, numera Holländska ambassaden i Götgatsbacken.  På Götgatan nummer 7 beundrar vi ett av Stockholms första hus med takträdgård, byggt av Wilhelm Klemming år 1912. Takterrasserna syns från Katarinahissen.

Vi plåtade Ferdinand Bobergs pampiga vattentorn på Mosebacke torg och vi klev in på Katarinas lummiga kyrkogård. Kyrkan är byggd där Kristian Tyrann lät bränna liken efter de i ”Stockholms blodbad avrättade herrarna”. En minnestavla över Sten Sture d.y står sedan 1904 som en påminnelse. Ellen skriver om när kyrkan brann 1723. Själv minns Vintagemannen när kyrkan brann 1990. Han bodde 50 meter därifrån men låg och sov så gott att han inte märkte att kyrkan blivit en ruin förrän morgonen efter.

Stockholms mest prisvärda hotell drivs av diakonissor

Utsiktsresan fortsätter österut i Ellens spår mot Fjällgatan. Vi passerar det första Radiumhemmet, Anna Lindhagen-museet och kommer fram till Ersta Diakoni. Ellen nämner bara en enda pension på hela Söder och det är Ersta Diakonissantalt. Där kan man fortfarande bo, i ett systerrum med stans mest fantastiska utsikt, för det facila priset av 795 kr natten. Vi kan fortfarande lita på Ellen!

En av Ellens – och även dagens – mest populära utsiktspunkter är Fjällgatan vid Ersta.

Vi kliver ner från Stigberget och vandrar Renstiernas gata och Åsögatan fram till de knotiga små kulturhusen längst bort på gatan. Ellen verkar ha en fäbless för gamla söderkåkar, för alla promenader passerar sådana fattigstugor som nu är pittoreskt renoverade. På hennes tid var det annorlunda och i funktionalismens anda skulle allt rivas och saneras. Som tur var besinnade staden sig och några kvarter lämnades kvar.

Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Stadsmuseet håller öppet ibland. Kolla öppettider på webben.

Havsutsikten förbyggd

Från de pittoreska kvarteren är det inte långt till Vitabergsparken. Från friluftsteatern utlovas en strålande utsikt mot det glittrande havet. Men det enda som glittrar är de förtätade nybyggenas blanka plåttak. Inte en gnutta blått ser man därifrån. Så vi stegar vidare upp till Sofia kyrka. Och minsann, om man går längst ut på krönet på platån har man bättre utsikt. Vi ser lite blått. Är det så mycket att det skulle räcka till ett par byxor? skulle min gamla moster ha frågat. Knappt. Vi slog oss ner i den öppna kyrkan och lyssnade på organisten som satt och övade.

Notera mäklarutsikten från Sofia kyrka mot havet och Stockholms inlopp. 

Alldeles nedanför kyrkans huvudingång ligger det fler små röda stugor. En av dem är extra berömd, för det var där Hasse & Tage hade sin skrivarstuga Svenska Ord. Efter detta säger Ellen att nu får det vara nog med promenerandet. Hon förslår att vi ser resten av Söder från en droska, som stannar och väntar på oss medan vi ibland går av och tar en liten utsiktspromenad.

Härifrån tar Ellen taxi. Vi har ett bussigare förslag

När man gått ner för trapporna från Sofia kyrka tar man en liten sväng in på Nytorget, går upp Nytorgsgatan och går tillbaka längs Bondegatan. I de här kvarteren finns massor av kul butiker och matställen, bl.a. några av stans bästa vintageaffärer. Ute på Renstiernas gata igen tar man inte taxi, utan blå buss 3 mot Ringvägen och Södersjukhuset. Då missar man dock Skanstullsbron och GMs hypermoderna bilfabrik från 1928 på andra sidan Hammarbykanalen. Men de sista resterna revs 1978 och är således inte mycket att se.

Syskonen Josef Sachs och Alice Tiel donerade pengar till ett barnsjukhus som blev klart 1911. Där bakom har Södersjukhuset växt ut till en koloss.

Gå av bussen vid hpl Rosenlund och gå upp mot sjukhuset. Ganska tidigt tar man av till vänster in på Sachsgatan och går fram till Sachsska barnsjukhuset från 1911. Hela vägen har man en ny vidunderlig utsikt över gamla kolonilotter och ut mot Årstaviken. Man kan se Årstabron som var hypermodern 1930. Gå tillbaka till Ringvägen och byt till buss 4. Den svänger ner Rosenlundsgatan till Hornsgatan. Det stämmer bra med Ellens färdväg, för Ringvägen var inte färdigbyggd förbi Zinkensdamm på Ellens tid.

Vid hpl Hornsgatan kan du gå av igen och där finns det ett nytt kluster av vintageaffärer längs några kvarter på Hornsgatan. På Ringvägen svänger du av mot höger och knallar uppför Yttersta Tvärgränd för att njuta av utsikten mot Kungsholmen och Stadshuset från Skinnarviksringen. Här ser man ”staden simma på vattnet” som Ellen så poetiskt uttrycker sig.

Längs Skinnarviksringens ligger en rad palatsliknande villor (townhouses) som byggdes under 1920-talet. Idén till stadsvillorna kom från Wilhelm Klemming redan 1908, men det skulle alltså dröja 15 år innan de byggdes. Dessa tycker Ellen att man inte får missa.

Ellen beskriver söder som en blandning av kåkar och och det hypermoderna. Men var är det hypermoderna då?  Står man på Skinnarviksringen är det bara vrida på huvudet och titta bakåt uppåt mot Lundagatans stora bostadskomplex, Brf Marmorn, ritat av Alf Wallander. Vissa delar var klara till Stockholmsutställningen 1930. Här kan vi tala om råfunkis. Inget bjäfs på husen här.

Här uppe har VintageQ bott i sin ungdom, i en välplanerad hypermodern 2:a på 46 kvm. 

Sen gick vi Lundagatan vidare ner mot Hornstull via Kristinehofs Malmgård och den pampiga Högalidskyrkan med sina två torn. Och därifrån promenerade vi slutligen ner genom de då moderna kvarteren till Bergsunds strand. Ännu en vacker utsikt. Den här gången från grodperspektiv. Vi närmar oss Liljeholmsbron, byggd 1928, och vid Bio Rio tar vi oss åter upp till Hornstull.

Utsikter från Bergsunds strand,

Så blev det afton och vi var mätta på intryck men hungriga i magen. Vi tog T-banan från Hornstull, bytte linje vid Slussen och klev av på Skanstull.

Stans bästa vintagerestaurang – Pelikan

Krogmiljö från 1904

Så såg gamla pelikan ut när den låg vid början av Hornsgatan.

Här låg Pelikan på Ellens tid. De tvingades flytta för att ge plats åt nygamla Slussen som just har rivits. Slusseländet pågår ständigt.

Efter en strapatsrik dag äter vi middag på den andra söderrestaurangen som Ellen rekommenderar; Pelikan. En anrik krog från 1633, som på Ellens tid låg mitt i nuvarande byggropen i Slussen. Som ett resultat av ”Slusseländet” på 1930-talet fick Pelikan flytta därifrån 1931 och återfinns sedan 1969 på Blekingegatan 40 i en restauranglokal från 1904. Det är kanske stans bäst bevarade vintagerestaurang, i konkurrens med Zum Fransiskaner i Gamla stan. (Mer om den en annan dag.) Pelikan är ett mycket trevligt ställe där många maträtter också är vintage. Vi åt rotmos med fläsklägg och till dessert en småländsk ostkaka. Kan det bli mer traditionellt?  

All glädje utan rotmos är konstlad glädje, som salig Torsten Ehrenmark sa.

Den av Ellen Rydelius föreslagna turen håller med smärre tillägg än idag.

Den tar dig till det vackraste platserna på söder. Våra moderna tillägg till turen är inte många. Fotografiska muséet och moskén vid Björns trädgård fanns på Ellens tid, även om själva byggnaden, Ferdinand Bobergs Elverk, byggdes redan 1902-05. Stockholms Stadsmuseum fanns inte heller, det öppnades först 1942, men byggnaden har en lång och spännande historia. Slutligen ska man inte missa alla små butiker, barer, fik och matställen som finns på Söder.

Så tog vi oss runt med Ellen i hand. Blått är promenad, orange är buss (eller droska) och grönt är Tunnelbanan

Ytterligare ett tips är att ladda ner Wikipedias app i mobilen och söka på adresser och hus som man tycker är spännande. Det ger, i tillägg till all historia Ellen ger oss, massor av kul & bra information.

Vi har skrivit två tidigare blogginlägg om vår hemester i Stockholm. Läs gärna dem.

Hop-on Hop-off som på 1930-talet om hur man får en bra överblick vid första besöket i stan, och

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar som är vår lilla programförklaring.

Trevlig resa.