Ingemar A

Böckerna som hjälper dig att planera din Drömresa

19 oktober, 201926 november, 2019 av Ingemar A, publicerad i Resor

De kom ut 1952 och 1953. ”Drömresor” och ”Hur man reser” från Strömbergs förlag. Två praktiska handböcker utgivna just när Europa öppnats för turister efter andra världskriget. Kan de fortfarande fungera som hjälpredor när drömresan planeras? Svaret är Jajamensan! Charterresenären och Interailaren fanns inte då, men väl alla spännande resmål med sina sevärdheter och alla vägarna dit. Häng med!

Vi börjar med ”Drömresor – de idealiska resrouterna”

Man griper sig an boken bakifrån. På en tydligt färgmarkerad karta ser man vilka turer som beskrivs i boken. Sen går man till registret och slår upp den resa som passar bäst.

En resa är uppdelad i dagar och mycket är beskrivet för bil- och bussresenärerna. Under varje etapp är både resväg, ibland alternativa resvägar, och viktigare sevärdheter beskrivna. Liksom de större städerna där man bör stanna. Där får man tips på besöksmål, promenader, utflykter, hotell och restauranger (mer om dessa nedan). På så sätt funkar boken bra även för oss tågresenärer.

Ur förordet i Drömresor

Vi tar en resa i Frankrike som exempel. I somras var vi i Nîmes i södra Frankrike. Hur stämmer boken idag? I stort sett perfekt.

Hotell Imperator finns kvar och är fortfarande Nîmes bästa hotell. Idag heter det Hotel Maison Albar l´Imperator och är finare än någonsin. Hotel Le Cheval Blanc heter Odalys Cheval Blanc idag och hotell Arène verkar det finnas flera av. Midi hittar jag inte på nätet medan hotell Louvre verkar ha flyttat några kvarter söderut. Det var väl inte så dålig träffbild såhär sextiosex år senare. Ganska fantastiskt egentligen.

Som synes är boken Drömresor fortfarande ett utmärkt planeringsverktyg för den moderne turisten.

Nu går jag över till boken ”Hur man reser”

Vi får komma ihåg att det år 1953 fortfarande är två år kvar till den första charterresan med flyg från Sverige och nitton år kvar till att den första interrail-biljetten säljs 1972. Folk var inte vana att resa utomlands. Hur gör man? Före kriget var det mest överklassen och studenter som hade rest i någon större omfattning, men nu började välståndet stiga och allt fler av s.k. vanligt folk hade råd att åka ut på ett tre veckors äventyr i Europa. 1951 hade semesterlagen från 1938 utökats från två till tre veckor för alla arbetstagare. Behovet av en praktisk vägledning verkar således ha varit stor.

Ur förordet till ”Hur man reser i Europa”

Boken är ruskigt praktiskt och nyttigt upplagd. Först en generell avdelning på 74 sidor om allt man måste tänka på när resan ska planeras; vart, när, resebyråer, biljetter, pengar, språkkunskaper, resehandlingar, reskläder, bagage, packning, reseapotek, etc.

Brukar du ha ett så omfattande reseapotek med dig på tågluffen?

Som Vintagemannen är man ju road att se vad de skriver om bagage, packning och kläder.

Resväskorna ska vara lätta, i plastväv! Här råder framtidsoptimism. Plast och nylon är tidens melodi. Läderväskor är onödigt tunga och signalerar att man har råd att ge en generös dricks till bärarna på stationer och hotell. Mannen kan resa med en stor och en liten resväska plus något handbagage, en portfölj t ex. Damen har också två resväskor eller en resväska och en hattask plus några olika handväskor. En shoppingväska som man kan hänga i armvecket är också bra att ha. Huvudregeln är att man ska kunna bära hela sin packning själv. Bilisten kan ta med lite mer.

Nedanstående packlistor gäller en treveckors resa.

Mannens grundgarderob:

1 mörk kostym, 1-2 udda byxor, 1 udda blazer (allt ska kunna kombineras)
1 ytterrock eller regnrock
1 hatt och/eller mössa/basker
1 pullover
1 par kortbyxor (om klimatet kräver det)
8 skjortor
Kalsonger och undertröjor (Väljer man nylon räcker det med två av varje då man kan tvätta på rummet varje dag. Annars får man ta betydligt fler.)
6 par strumpor, helst nylon. Ev. sockor till sandaler (!) eller kängor beroende på klimatet
2 par skor, av vilka ett par gamla och bekväma. Eventuellt också sandaler. Men de kan köpas på plats.
2-3 pyjamas
1 par tofflor
1 par badbyxor
1 badrock / morgonrock
Näsdukar
Slipsar
Strumpeband (!), bälte, hängslen
Manschettknappar, kragknappar, slipshållare och andra bijouterier
Handskar
Rak- & toalettgrejor.
Ska man stanna länge på en plats behövs en extra kostym eller smoking med alla tillbehör (lackskor t.ex.) till aftonbruk, teater, restauranger, mm. Man får rådet att kolla med hotellet innan avresan för att få reda på vilken dress code som gäller.
Ska man sporta eller vandra måste man dessutom ta med sig lämpliga kläder och utrustning för detta.

Damens grundgarderob

1 oöm dräkt, 1-2 extra kjolar, 1 matchande jacka (Skrynklefri plisserad kjol rekommenderas. Den kan träs ned i en avklippt nylonstrumpa. Då tar den mindre plats.)
1 förmiddagsklänning + 1 fin klänning
3-4 blusar
1 långärmad jumper eller kofta
1 ulster (kappa) + 1 regnkappa/regncape
1 reshatt eller basker + 1-2 småhattar + scarf eller turban
Handskar / vantar i nylon(!)
1 rymlig handväska/axelremsväska + 1 mindre handväska + 1 aftonväska
Benkläder (trosor), underklänning, Bh, korsett eller strumphållare. Väljer man nylon räcker det med ett 1-3 av varje. Man tvättar ju varje kväll. Annars många fler.
2-4 par nylonstrumpor
1 – 2 par promenadskor (tunga och lätta) + aftonskor (Sandaler & sportskor vid behov)
3 nattlinnen (gissa i vilket material)
1 tunn morgonrock / badkappa
1 par tofflor
1-2 baddräkter + badmössa + ett plastskynke att vira in våta kläder i. Obs! Bikini tillåts inte i vissa Medelhavsländer.
Byxor: shorts om man ska till badorter, långbyxor om man ska åka buss eller bil.
Ska man stanna lika länge som mannen ovan bör man ta med en snäv aftonklänning med tillbehör, t ex en pälscape.
Och ska man sporta så behövs ju alla kläder och grejor till det.

Gemensamma saker

Solglasögon + reservglasögon
Kamera med tillbehör
Kikare
Nyfylld(!) kulspetspenna
Brevpapper och kuvert
Anteckningsbok
3 extra passbilder
Visitkort
Scotch tape
Sygrejor
Klädborste
Klädhängare i plast
Plastduk att lägga under tvätten på hotellrumsgolvet
Resestrykjärn
Fläckurtagningsmedel
Skoputsgrejor + skohorn + extra skosnören
Litet paraply
Liten kudde vid resa
Badhandduk
Tvättlappar
Varmvattenkrus
Solsalva / myggsalva
Ansiktsservetter
Toalettpapper
Medicinlåda (se ovan)
Ögonbindel / öronproppar
Cigaretter, pipa, tobak, cigarettändare
Liten kniv
Korkskruv

Det är inte lite man ska ha med sig. Vintagemannen och Vintage Q har som mest varit ute och tågluffat i 15 dagar, men vi kan intyga att nästan allt detta behövs. Och att det går att få ner allt i en ryggsäck på 12 kg + en handväska. Otroligt men sant. Se gärna bevis på detta i mina tidigare blogginlägg om resor och packning. Länkar finns i slutet av texten.

Boken avslutas med en detaljerad redogörelse för varje land

Du får veta allt! När ska man resa? Varför ska man resa dit? Praktiskt före resan; kartor, mynt, tull, lämplig klädsel. Hur man reser dit. Hur man reser i landet. Om banker, museer, läkare, hårvård & rakning, cigaretter, tidningar, toaletter, tvätt, telefon… Och så om hur man bor, äter och dricker. Om hur man lever billigt och om hur man roar sig och hur man sportar. Vad ska man köpa där? Sen får vi några korta fakta om landet och så avslutas varje land med en ganska omfattande beskrivning av alla viktigare städer och provinser och vad man kan uppleva där.

Det är en helt otrolig bok. Även om mycket nytt har hänt på sextiosex år, så gäller ju det mesta fortfarande. Valutan har troligen ersatts av Euron och alla priser är föråldrade, tullregler har ändrats och ett och annat känns daterat. Men landet ligger ändå där med sin geografi och sina slott och sina katedraler och med samma härliga lockelser. Det som inte krig och modernism har raserat finns kvar.

Vad är du intresserad av?

Säg vad du är intresserad av att göra i hela Europa och jag kan visa dig till rätt sida. Notera att denna sida bara går till bokstaven G. Sista ordet är Vägarnas beskaffenhet.

Alla resenärer fick olika instruktioner beroende på färdsätt; flyg, tåg, buss, båt, bil, cykel och till fots.

Det här får tågresenären veta.

Det verkar ha varit lika svårt att boka sovvagn 1953 som det är idag. Det gäller att vara ute i god tid. Men tänk vad praktiskt det var att kunna pollettera sitt omfattande bagage.

Böckerna är verkliga guldgruvor när resan ska planeras. Vi själva sitter just nu och tittar närmare på Tyskland. Vi får se var vi hamnar.

Det kanske är säkrast att tillägga att båda böckerna bara behandlar Västeuropa. Järnridån österut gjorde sådana resor mycket svårare på den här tiden.

Hur man packar för 14 dagars tågluff och kan se ny och elegant ut varje dag

Hur packar man för 15 dagars tågluff i 35 graders värme när man ska ta med kläder för ett bröllop och en cykeltur?

Tweedkavajen är det perfekta resplagget under höst till vår.

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

Vilken är den bästa guideboken från 1900-talet?

9 oktober, 20199 oktober, 2019 av Ingemar A, publicerad i Uncategorized

Vi har rest i Europa både med Ellen Rydelius och Sigge Hommerberg i bagaget. Just nu planerar vi en Tysklandsresa och har satt oss att jämföra några av deras böcker lite mer noggrant. Frågan är om det finns fler som skrev reseguider på svenska under 1920 – 60-talen. Tipsa mig gärna om du vet någon som är bra så dyker vi ner i dem också.

Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Böckerna efter kriget var ofta skrivna ihop med hennes dotter Ria Wägner, känd från TVs barndom.

Sigge Hommerberg var Ellens arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.

Andra Världskriget har verkligen ställt till det på många sätt.

Den nostalgiske resenärens problem är väl de allra minsta. Många städer blev bombade till grus under kriget, så de gamla beskrivningarna stämmer inte längre. Bara enstaka hus och kyrkor står kvar i originalskick. I vissa städer har man återuppbyggt sina märkesbyggnader men skillnaderna i Berlin, Dresden, Hildesheim och Rotterdam för att nämna några är jättestora. Men även detta kan ju vara intressant för vetgiriga turister som Vintagemannen och VintageQ. Som tur är finns det många små fina städer som blev helt skonade under kriget. De har väl snarare blivit angripna av modernismen, ungefär som Stockholm.

Nu kastar vi oss över Ellen & Sigge i Hildesheim och Goslar nära Harzbergen sydväst om Berlin. Vad upptäcker vi då?

Goslar finns inte ens med i Ellens bok från 1931; ”8 tyska städer” (fast det egentligen är 14 städer). Skälet är att före kriget ansågs Hildesheim var det givna resmålet i området med sina fina kyrkor och korsvirkeshus. Ellen ägnar hela 18 sidor, 4 planscher och en karta åt den staden. Alla sevärdheter redovisas mycket ordentligt.

Hildesheim utsattes för ett förödande bombardemang i slutet av kriget, så idag är det inte ett givet turistmål längre. I sin bok ”Med Ellen Rydelius i Västtyskland” från 1954 får staden bara två sidor, och i Sigges bok ”Om ni reser till Tyskland” från 1959 ryms staden på sju rader. Man skulle ju gärna vilja ha sett ”världens vackraste trähus” som Ellen skrev.

Goslar finns däremot med både i Ellen-54 och Sigge-59. Där har staden blivit ett av Tysklands finaste resmål med pittoreska korsvirkeshus och en stor julmarknad. Ellen ägnar nio sidor åt Goslar och Sigge sex sidor och åtta bilder.

Vad gillar du mest, faktauppräkningar eller roliga anekdoter?

När det kommer till beskrivningarna är de båda författarna rätt olika. Ellen är mer noggrann och går systematiskt igenom detaljer på varenda sevärdhet; altartavlor, fresker, skulpturer, träsniderier, portaler, torn, fönster, etc. Det kan faktiskt bli lite för mycket av det goda Hon tar oss också med på stadsvandringar och vägleder oss till vänster och höger in på olika gator.

Ellens bok från 1931 ”8 Tyska städer” går på djupet. Listorna på hotell, restauranger och sevärdheter är omfattande.

I hennes bok efter kriget har alla texter kortats ner betydligt.

Sigge målar med bredare pensel.

Han försöker vara rolig och raljerar ibland över turistbroschyrernas beskrivningar. Han kan skriva om stadens museum att ”…altaret är enastående och krucifixen mycket vackra, men i övrigt är museet inte så märkvärdigt. Såframt man inte är obotligt förälskad i fossiler, ortoceratiter och silurperioder.” Så skulle Ellen aldrig skriva.

”Häxornas Turistförening” – en lustig formulering från Sigge Hommerberg.

Kartor som funkar och inte funkar

Bild- och kartmaterialet är mycket bättre i Sigges böcker. Han har fått låna kartor från stora förlag som ger ut hotell- och restaurangguider som Varta-Führer durch Deutchland och Guide Michelin i Frankrike. De är stora och tydliga och mycket stämmer än idag.

Tydligt och klart. Har du tur ligger ditt hotell kvar på samma gata.

Ellens kartor är nästan inte till någon glädje alls. De är suddiga och svårlästa och tryckta i en tid när den grafiska branschen inte kommit så långt.

Försök köra efter den kartan om du kan.

Upprop! Vilka andra bra guideböcker finns det?

Vi är naturligtvis bekanta med Baedekker och Guide Michelin och andra internationella guider på olika språk. Men det vi letar efter är målande skildringar på svenska. Vet du några bra så skicka oss ett meddelande på mail; ingemar@hali.nu eller till Vintagemannen via meddelandefunktionerna på Instagram eller Facebook.

Europa ligger öppet och de gamla böckerna finns där. Ellen Rydelius böcker heter ofta något med ”8”, även när det inte stämmer. Det är bara att hoppa på tåget och dra iväg på äventyr. Häpnadsväckande mycket stämmer fortfarande.

Carina Burman har skrivit en bok om Ellen Rydelius; ”Vi romantiska resenärer” 2016. Där står det även annat intressant om guideböckernas historia.

Hur packar man för 15 dagars tågluff i 35 graders värme när man ska ta med kläder för ett bröllop och en cykeltur?

1 oktober, 20191 oktober, 2019 av Ingemar A, publicerad i Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Resor, Skor mm, Stil

Sonen skulle gifta sig i Provence. Den 3 augusti då det var 35-37 grader i skuggan. Klädkoden var nånstans mellan kavaj och business casual, dvs fin kostym eller blazer för herrarna och en fin klänning för damerna. När den stora dagen var över skulle vi fortsätta med ett par veckors tågluff i Frankrike. Hur packar man optimalt för en sådan kombo när man åker tåg och har packningen i ryggsäck?

Vi lämnade Malmö tidigt en morgon med varsin ryggsäck som vägde 12 kg. Mer får packningen inte väga för att vara bekväm. Reskläderna var enkla; han i långbyxor, skjorta och en tunn jacka i linne och hon i långbyxor, T-shirt och en tunn yllekofta. Sommarhattar på. Och så lite bjäfs; slipsar, flugor, knapphålsblommor, etc.

Resväg: Tåg från Malmö – Köpenhamn till Hamburg där vi bytte till ett nytt tåg mot Basel. Där övernattade vi. Nästa dag åkte vi vidare med snabbtåget TGV via Lyon och anlände Avignon på eftermiddagen. Vi hade bokat Interrailbiljett första klass för seniorer. Det tar alltså nästan två dagar att ta sig från Malmö till Medelhavet. Om vi fått plats på nattåget hade det tagit ett dygn ungefär, men det var fullbokat lång tid i förväg.

I Avignon hyrde vi en bil några dagar så att vi kunde fara till den lilla byn Domazan där bröllopet skulle hållas. Det var brudens barndomshem, en vingård, så det blev ett riktigt bondbröllop i dagarna tre.

Solen stod rakt upp på himlen. Hettan dallrade mellan de gamla stenhusen. Cikadorna sjöng i träden. Vi satt och flämtade på den stora altanen.

Dagen innan bröllopet åkte vi runt med bil i Langedoc och till Aimargues där kalsongföretaget Eminence har sin fabriksförsäljning. Där köpte jag en hel bunt av mina favoritkalsipper för nästan inga pengar alls. Kalsingar och strumpor är nämligen nästan de enda plagg som Vintagemannen köper nya. Den dagen kom shortsen fram. På kvällen var det garden party hos brudens mor. Då ville vi vara lite mer snyggt klädda och långbyxorna åkte på.

Knästrumpor är ett delikat kapitel. Sverige är knästrumpornas u-land. Därför måste man passa på att handla när man är på kontinenten. Se där, ytterligare lite vikt lades till i ryggsäcken.

Bröllopet – det var som på film

Den stora dagen inleddes med lunch på vingården, sen tågade vi i procession först till det lilla rådhuset och en borgerlig ceremoni hos le Maire och sen vandrade vi vidare till den katolska bykyrkan för Guds välsignelse. Man gifter sig ordentligt i Frankrike, det tog nästan två timmar. Det är annat det, än en treminuters i Stockholm Stadshus.

Nu skulle finkläderna på. Jag hade en vit linnekostym, vita nubuckskor, rödblå slips och panamahatt. En blandning av vintage och nytt. På kavajslaget en liten blombukett.

VintageQ hade en duvblå vintageklänning från Horrockses med en liten cape, blå pumps och en sommarhatt, allt från femtiotalet. Även brudparet bar femtiotalsvintage, Axel en dubbelknäppt kostym och Camille en klänning med en kort slöja och cape sydd av en lång gammal slöja.

På söndagen efter stod solen lika högt. Den lilla byn låg stilla. Temperaturen ville inte gå ner. På med linnebyxa, linne och linneskjorta och sen var det bara att hugga i och hjälpa till att återställa vingården efter festen. Vi bar stolar, fällde bord, tog ner dekorationer, diskade hundratals glas. Det tog hela dagen. Och på kvällen, under cikadornas dån, var det fest på altanen igen.

Nu skulle vi luffa runt i Frankrike i tio dagar. Så på måndagen var det dags att ge sig av. Vi lämnade hyrbilen i Nîmes där vi tog det långsamma lokaltåget upp i Central-Massivet och staden Clermont-Ferrand. En fantastiskt vacker resa bland höga berg och djupa dalar. Vardagsklädsel på. Vita skor byttes mot kronans gamla blå gympadojor. Minst femtio år gamla.

Han: Byxorna och västen har tillhört en sommaruniform för Sörmlands Husarer 1868. Hon: Ett par nya bomullsbyxor från Paris och en ny kofta i bomull.

I Clermont-Ferrand har Michelin sitt huvudkontor med ett intressant museum.

Plåtad på riktigt anno 1851

I Clermont-Ferrand sprang vi på en fotografateljé som plåtade folk i ordets rätta mening i en teknik från 1851 – Ambrotype. Det var magiskt att se hur bilden växte fram på glasplåten nere i mörkrummet. Ett verkligt reseminne och en kul souvenir.

Vi ser ut som på gamla fångbilder för 150 år sedan.

I Loiredalen hade vi bokat ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar, samt transport av våra ryggsäckar mellan hotellen. Det var ett härligt avbrott i tågresandet. På med shortsen igen. Det blev hett i uppförsbackarna framåt eftermiddagen. Vilken tur att hotellet i Amboise hade swimmingpool. Normalt bor vi på 2-stjärniga hotell, men här kostade vi på oss ett 4-stjärnigt. Vi tänkte att vi skulle komma att behöva ha det lite bekvämt efter cykelturen.

Det ingick en liten verktygslåda i cykelhyran. Men ett verktyg saknades. En sats med insexnycklar. Det skulle vi ha packat med. Då kan man justera både styre och sadel lite bättre än bara på höjden.

Snygga hattar ingår i en riktig vintagepackning. Jag hade en äkta panamahatt från 1960-talet. Den är rullbar. Praktiskt när man ska packa. VintageQ´s stiliga solhatt från 30-talet tog dessvärre lite stryk i ryggsäcken. Det kunde vi kanske ha räknat ut.

En av resans höjdpunkter var den enorma vävda tapeten l`Apocalypse i Angers slott. En bildväv från 1300-talet som är ungefär 150 meter lång och 5 meter hög. Oerhört imponerande och mycket sevärt. Värt en resa som det brukar heta i Guide Michelin.

När vi kommit till hamnstaden Nantes ville vi både äta crêpes och dricka cider.

En slipover är det alltid bra att ha i packningen. Det kan ju bli lite kyligt mitt i sommaren. Och i Nîmes köpte jag en ny svartvit skjorta hos Souleiado – Provence eget modehus.

Sen stod den galanta restaurangen La Cigale med en unik miljö från 1895 på listan (dit ska man inte gå för maten). Då åkte linnekavajen på igen, med ett par tunna och lättpackade kostymbyxor från 1980-talet.

Resan avslutades i Bretagne. Vi bodde i Vannes och gjorde bl.a. en tågutflykt till den gamla badorten Quiberon där vi hittade en lugn vik. Där var det nästan bara vi som hade lämpliga badkläder.

På hemresan passerade vi snabbt Paris och övernattade i Köln. Äntligen fick vi användning för våra regnkläder som låg längst ner i packningen.

Fick ni verkligen plats med allt detta i varsin ryggsäck på 12 kg?

Ja nästan. VintageQ frågade några av bröllopsgästerna om hon fick skicka sin finklänning, hatt och skor med dem hem till Sverige. Det fick hon. Och jag lade till en tjock bunt kalsonger. Annars har vi släpat runt på allting plus lite smått som vi köpt under färden. När vi kom hem vägde ryggsäckarna 15 kg.

Vi packar alltid så att alla plagg ska gå att kombinera med varandra. Därför ser det ut som om vi har mycket mer kläder med oss än vi faktiskt har.

Packlista Herr:

3 par långbyxor (vita, blåvitrandiga, mörkblå) + 1 par shorts
5-6 skjortor + 1 linne
2 tunna kavajer
1 väst + 1 slipover
8 par knästrumpor
8 kalsonger + Y3 för att tvätta en gång under resan
2 par skor + sandaler
Herrbjäfs: slipsar, flugor, knapphålsblommor, manschettknappar, solglasögon, mm
Baddräkt
Panamahatt
Regnrock + paraply

Packlista Dam:

1 par långbyxor + 1 par shorts
2 kjolar + finklänning till bröllopet
3 blusar + 3 trikåtröjor
2 koftor
Underkläder och vita sockor
1 par gympaskor + 1 par sandaler + pumps till bröllopet
Damfjäfs: handväska, halsband, armband, örhängen, solglasögon, hårband, mm
Baddräkt
2 solhattar + finhatten till bröllopet
Regnrock + paraply
Nattlinne

Vilka skor skulle jag välja?

Innan vi for stod jag med packningen på en badrumsvåg. Men det sista finliret gjordes på vår hushållsvåg. Kunde jag ta med sandaler? Asch, då överskreds maxvikten. Jag var säker på att jag skulle ha vita skor på bröllopet och de blå gympaskorna till fritid. Jag har visserligen ett par vita tygskor som tillsammans med sandalerna väger exakt lika mycket som de vita nubuckskorna i läder. (Nubuck är som en slags bakvänd mocka.) Eftersom det var bröllop vann finskorna. Annars hade jag nog tagit sandaler och tygskor istället.

Tack för dem här gången. Nu luffar vi vidare…

Vill du läsa mer om våra resor och packningar? Kolla här:

Tweedkavajen är det perfekta resplagget under höst till vår.

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

Hur man packar för 14 dagars tågluff och kan se ny och elegant ut varje dag

Följ också Vintagemannen på Instagram och Facebook

Sommarminne: Hjälmaren runt med en Volvo Amazon 1961

29 september, 201929 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1960-tal, Resor

VintageQ fyllde jämna år och fick en rundtur kring sjön Hjälmaren som present av Mårten och Gunilla. – Då måste vi få åka i er gamla Amazon, bad jag. Så en dag i juli tog vi tåget till Arboga där vi blev hämtade. Sen for vi på äventyr. Hjälmarens stränder har mer att bjuda än man kan tro.

När vi säkerställt att Amazonen skulle rullas fram var det bara att dyka ner i klädförråden och leta fram några passande outfits från sent femtiotal och tidigt sextiotal.

Vintagemannen hittade en grå sommarkostym från 1960 ungefär. Därtill tidstypisk nylonskjorta med tabkrage, smal Trevira-slips och en italiensk stråhatt. Kavajslagsmärket är från SAL – Svenska Amerikalinjen. Nejlikan är i siden.

VintageQ plockade fram en skir turkos dröm i äkta nylon eller nåt annat mystiskt konstmaterial. Lika snygg som lättvättad. Matchande scarf och tuffa solglasögon därtill.

Snygga väskor tillhör en riktig vintagepackning; en berest resväska, en bandyportfölj och en smidig axelväska från Svenska Amerikalinjen, SAL. Därtill en hattask.

Bilen är arvegods. Jag minns den från 1960-talet när Mårtens pappa körde omkring på gatorna i Örebro. Nu har Mårten tagit hand om bilen och fixat den till körbart skick igen. Idag står den parkerad i Gunillas barndomshem.

Har ni hört historien om svenskamerikanen som kom hem till gamla Sweden och skröt över hur stora ägor han har ”over there”? – You know, det tar mig två dagar att köra runt dem med bil. – Ja, en sån bil har jag också haft, svarade den föga imponerade gamle barndomsvännen.

Amazonen hackade och hostade. Men det tog oss inte två dagar att komma runt Hjälmaren. En resa på cirka 15 mil beroende på vilka vägar man väljer.

Hjälmare kanal är Sveriges äldsta kanal som började byggas redan 1629. Nuvarande kanal är från 1820-talet. Här vid Hjälmare Docka finns idyllisk miljö med ett litet café. Kanalen, som förbinder Hjälmaren med Mälaren och havet, är öppen för trafik under juni, juli och halva augusti. Hög tid att planera nästa års färd alltså.

Slottet Stora Sundby vid Hjälmarsund är ett annat stopp som man måste göra. Det nuvarande slottet ser ut som en medeltida engelsk riddarborg men är byggt så sent som på 1830-talet. De äldsta resterna pekar dock på att det låg där redan på 1200-talet. Slottets arkitektur symboliserar en kalender, säger Wikipedia: 52 rum, tolv små torn, fyra stora torn (fyra årstider), 365 fönster. Ett om dagen att tvätta alltså. Även här finns ett litet café i orangeriet.

Slottsturen fortsatte till Julita, Nordiska Museets filial som är ett stort friluftsmuseum med många sevärdheter och saker att göra. Vi blev bjudna på lunch på bryggan rakt nedanför slottet. Vilken paradplats för en vintagepicknick!

När vi kom till Kumla måste vi bara in på Skoindustrimuseet. Det är en rest från tiden då Sveriges skocentrum låg i Kumla och Örebro. Här har man räddat en gammal skofabrik och där kan man både se en fin samling av gamla skor och se enklare skotillverkning utföras. I butiken har de ett litet begränsat, men mycket prisvärt, sortiment. Åk dit nån gång.

Vilka tjusiga tjugotalsdojor! På museet fick man en bra överblick av skorna från varje årtionde.

Om man vill kan man ju också göra ett stopp i Örebro. Egentligen hade vi tänkt att åka upp i Svampen, för det har jag inte gjort sedan tidigt sjuttiotal. Men det hann vi inte med. Det får vi ta nästa gång. Och sen äta Smörgåstårta i Medborgarhuset.

Tack Mårten och Gunilla för att ni firade VintageQ så formidabelt och att jag fick följa med.

En begagnad cykel och en tweedkavaj är nog det mest hållbara man kan köpa

24 september, 201924 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1940-tal, Resor, Vintageaffärer

Cykeln med kedja och gummidäck uppfanns 1894. På 125 år har det bara tillkommit smärre förbättringar. En gammal hoj från 1930 – 50-talen kan man fortfarande hitta för hundralappar och med lite smörj och nya däck så går de fortfarande lika bra som när de var nya. 100 % hållbara i alla avseenden. Bike in Tweed är en kul hyllning till både kvalitetscykeln och kvalitetskläder från fornstora dar. Därför gillar Vintagemannen sådana tilltag. Det är ett hållbarhetsprojekt drivet av lust och fåfänga.

I lördags, 21 september 2019, var det dags igen. Bike in Tweed Stockholm kördes för nionde gången med 196 cyklande deltagare plus några funktionärer i baslägret. Nog borde vi bli över 200 nästa år, kanske 250 om du också hänger på.

Årets affisch av Ludvig Pedersen

I Sverige i har det genom åren genomförts sådana här galanta cykel-picknicks i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Enskede, Umeå(?) och kanske fler städer som jag inte känner till.

Ulrika Åström från Umeå hade klätt sig som sufragett från rösträttsrörelsen runt 1900. Cykeln från 1899 och sekelskifteskläderna hänger oerhört väl ihop – och så den specialgjorda affischen. Ett genomförande i toppklass. Hon belönades med andra pris i kategorin Bästa Ekipage Dam.

Man behöver inte ha en jättegammal cykel av museal kvalitet för att ställa upp. Varje år är flera moderna cyklar med. Dock inga med batteridriven hjälpmotor eller elsparkscyklar. Men eftersom det är jättelätt och jättebilligt att hitta en gammal begagnad cykel så är detta en sport där alla kan vara med.

Man behöver inte ha en skräddarsydd vintage-tweedkostym med knäbyxor och väst från NKs skrädderi 1938 heller, även om jag har det. Många ställer upp i en gammal sliten tweedkavaj från Myrorna och ett par vanliga byxor nerstoppade i knästrumporna. Ofta med en keps som pricken över i. Det kostar ingen förmögenhet.

Den omutliga juryn: Vintagemannen och Birgitta Gardner bedömer kläder. Åke Stenkvist (stående) och Andreas Bengtsson bedömer cyklar mycket sakkunnigt. Tillsammans väljer juryn sedan ut bästa ekipage – dam och herr.

Juryn är hård i sin bedömning, he he. Om inte knäbyxornas spännen är ordentligt åtdragna åker byxorna ner. Då blir det poängavdrag. Även jurymedlemmar måste vara noga med hur de ser ut. Birgitta fick skynda sig att sätta på sig passande kängor.

Sedan finns de de som inhandlat nya tweedkläder i butiker som saluför sådana, t ex Tweed på Odengatan 98 i Stockholm. Min vintagekostym som syddes åt Generalkonsul Bergsten 1938 har jag hittat hos vintagehandlaren A.Marchesan på Odengatan 100. De är nästan grannar alltså.

Att köra tweed runs började i London 2009 och nu finns det över hela världen. Cykelentusiasten Ted Young-Ing hittade en trave golfbyxor som låg i billiga lådan i en secondhandaffär i Glasgow 2008. Han köpte hela bunten och tänkte att det skulle vara kul att cykla runt i dem i London. Han frågade några kompisar och vips var de 250 personer som körde det första Tweed Run i London den 29 januari 2009. Idag är det ett jätteevenemang där biljetterna tar slut på några sekunder.

Hur klär man då en gentleman för en kylig höstritt på velocipeden?

Inifrån gör man som Winston Churchill och klär sig i ett sidenunderställ. Han lär alltid haft ett sådant på sig i laxrosa, eller hudfärgat som jag föredrar att säga. Vi har köpt våra hos SidenSelma. De finns dock bara i vitt eller svart.

Knästrumpor är ett kapitel för sig. Sverige är knästrumpornas U-land. På NK eller i vanligtvis välsorterade herrekiperingar finns det kanske fem olika sorters knästrumpor, och då är tre av dem i svart, mörkblått och mörkgrått. Har man väldig tur finns det på hösten några par till med någon diskret rand eller ruta. Ute på kontinenten är det helt annorlunda. Där finns det hela avdelningar med färgglada knästrumpor i varuhusen. Så det gäller att passa på när man är ute och tågluffar. Och så kan man ju hitta dem på nätet också numera. (Du vet väl att en gentleman aldrig visar hud mellan byxbenet och strumpans överkant så att vaden blir synlig, eller som modekungen Sighsten Herrgård uttryckte det; mannens fulaste kroppsdel.)

Knäbyxor, golfbyxor, äppelknyckarbyxor, plus fours, plus two´s, knickers… Kärt barn har många namn. Att inte ha byxbenen fladdrandes är ju praktiskt när man ska ut och cykla. Plus four betyder Plus 4 tum, alltså 4 X 2,54 cm = 10,16 cm. Så långt ska nedhänget under knäet vara. Plus two är således hälften. Eftersom Vintagemannen är en långbent herre så blir dessa knäbyxor bara ett par knickers på honom. Hur de såg ut på Generalkonsul Bergsten vet jag inte, men jag kan tänka mig att de hängde ner betydligt mer. Det är snyggare så.

Om du väljer hängslen eller bälte är en smaksak. Här finns inte ens hällor för bälte. Väljer du hängslen ska det vara med sex knappar i byxorna och stroppar i hängslena. De där med knäpplås saknar all stil enligt min mening. Dessa ser man nästan bara på män med så stor mage att bältet inte förmår att hålla byxorna uppe.

Västen är väsentlig för helhetsintrycket. Den ökar elegansen högst betydligt. Man blir en herre eller kanske rent av en gentleman, åtminstone till det yttre. Saknar du väst till din tweedoutfit går det också bra med en udda väst eller en stickad slipover. Båda sätter sprätt på den enklaste anrättning.

Kavajen bör vara av tweed i ett tweed run. Men det är inget måste. Vissa år har juryn diskvalificerat sådana som inte burit tweed. Men dagens klädjury, där Vintagemannen och Birgitta Garner från vintagebutiken Old Touch är enväldiga domare, bedömer alla snygga kläder och belönar det som är snyggt och konsekvent genomfört, oavsett fiberriktning.

Ett par begagnade brogueskor från Tricker´s köpta hos Herr Judit för 1.500 kr.

Sverige är också herrskornas U-land. Eller har i alla fall varit. Svenska affärsmän är ökända ute i världen för sina fula skor. Nej, ett par randsydda läderskor ska det vara. Vilken tur att vi har fått en massa nya skoaffärer i Stockholm som säljer kvalitetsskor av märken som Allen Edmonds, Church´s, Trickers, Carmina, Crockett & Jones, m fl. Vintagemannen köper nästan alltid begagnat. Då hittar han skor som kostat 5.000 kr nya för mindre än halva priset. Och så håller de en halv livstid om man sköter dem och låter skomakaren laga när det behövs.

Och så har vi det avgörande bjäfset. Är hela outfiten, kostym eller udda delar, smakfullt sammansatt så gäller det att matcha med en slips eller fluga, näsduk i bröstfickan och en blomma i knapphålet. Jag väljer alltid konstgjorda blommor. Man får dock akta sig så att man inte matchar ihjäl sig. Nån liten twist bör det vara. Ett fickur är ett lämpligt tillbehör till en väst.

Till sist brukar jag välja en liten nål till det andra kavajslaget. Den här gången har jag pyntat mig med en nål från SVF 1934, dvs Svenska Velociped Förbundet, dagen till ära.

Hatt och handskar – så är munderingen klar. Det är en gammal Homburghatt från Borsalino om någon undrar.

Avslutar med bilder på mig och Vintage Q från tidigare års Bike in Tweed i Stockholm och Tweed Run i Malmö.

Hoppas att någon blir inspirerad att delta i något tweed run någonstans. Nästa chans är den 26 oktober med Enskede Tweed – Höstrusket.

2013

2014

2015

2016

2017

2018

Vill du se fler inspirerande bilder så gå in på #Bike in Tweed 2019 eller #tankar om cykling av Timo Murberger.

Eller följ Vintagemannen på Instagram och Facebook. Välkommen!

Är ni kloka som tågluffar med gamla guideböcker? Ja, det är vi, jättesmarta.

18 september, 201920 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, 1960-tal, Livsstil, Resor

Vi drog i somras iväg på tågluff till Frankrike med två gamla guideböcker i bagaget. En från 1951 och en från 1966. Men för säkerhets skull köpte också vi en från 1937 under resan.

Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Sigge Hommerberg var hennes arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.

Vi reste ut med Ellen Rydelius: ”Provence och Rivieran”, 1951 och Sigge Hommerbergs ”Frankrike”, 1966. Tillkom under resan gjorde ”Guide Michelin, France”, 1937.

Varför är de gamla guideböckerna så bra?

Jo, de gavs ut på den tiden när det var dyrt att trycka bilder, så böckerna innehåller mest text plus några svartvita planscher och kartor. Det är ju vår tids läsare, vana vid bloggar och bilderböcker, ganska främmande inför. Tungt ser det ut, jättetungt. Men sidorna blommar. En fyllig text ger så mycket mer än korta snuttar om sevärdheter. Författarna tar oss läsare i handen och leder oss runt i städerna. Då berättar de om vad man ser, men också om vad som legat där tidigare, vilka kända personer som bott där och vad de uträttade i livet. De ger bakgrund, historia, arkitekturkunskaper och förståelse för samhället på den tiden. Det är verkligen givande och bildande.

En guidebok på 250 sidor kanske bara innehåller 20 planscher. Akvedukten Pont du Gard är en första klassens sevärdhet från romartiden och ligger alldeles utanför Nîmes i Södra Frankrike. Såhär avbildas den i Ellens bok. Den röda Guide Michelin innehåller mer kartor och listor över hotell och restauranger samt de viktigaste sevärdheterna.

Vi brukar göra såhär: Vi sätter oss på en parkbänk och läser högt för varandra om de kvarter som vi står i begrepp att träda in i. När vi ser nån av de byggnader, eller vad det kan vara som guiden bett oss uppmärksamma kanske vi måste ta fram boken igen och repetera lite. När etappen är slut slinker vi in på nåt ölcafé eller kondis och tar en paus. Där läser vi högt om nästa etapp. Och så håller vi på.

Restaurangen ”Le lion d´or” i Amboise i Loiredalen hade en stjärna i Guide Michelin 1937. Det har den fortfarande.

Självklart har vi uppdaterat oss med information om sentida tillskott i gatubilden, så vi missar inte dessa heller. Vi brukar leta om resmålen på nätet. Där finns ju massor som är uppdaterat. Och sen brukar vi leta upp nån personlig och relativt nyutkommen guide av typen ”Hidden Holland” eller ”Secret Copenhagen”. Där får man reda på lite udda och aparta ställen att besöka.

Sevärdheterna, ja. Men hotell- och restaurangtipsen håller väl inte?

Alla stora sevärdheter ligger nästan alltid kvar, om det inte är en stad som bombats till ruiner under kriget, och katedralens historia från medeltiden stämmer ju fortfarande. Men vi använder också böckernas listor över hotell och restauranger för att se om de finns kvar.

Hotell l´Imperator i Nîmes fick fyra stjärnor av Ellen Rydelius och av Michelin. Idag har det om möjligt blivit ännu flottare.I Nîmes rekommenderar Hommerberg stjärnkrogen Le Lisita alldeles bakom den berömda Arenan. Den finns kvar och hade en stjärna i Guide Michelin redan 1937 precis som idag.

Hotellen har betydligt bättre överlevnadskraft. Ofta finns ett hotell med samma namn kvar, kanske har de bytt namn och gått upp i nån kedja. Ibland har de fått fler stjärnor, ibland har de changerat och ibland är de helt försvunna. Lite rufft kan man hoppas att hälften är kvar, speciellt de lite flottare hotellen. Begreppet Turisthotell, ofta beläget nära stationen, är nästan utdött.

Grand Hotel de Blois (i Loiredalen) var före kriget stans flottaste hotell. Och där banken ligger fanns stans bästa krog. Idag är det ett Ibis-hotell, en i och för sig utmärkt lågpriskedja. Hela paradgatan har tappat sin forna glans och hotellet fått krypa in i Ibis-konceptet. Men några fina detaljer har de tack och lov sparat i entrén men rummen är helt omgjorda. Vi satte oss ner och tog en drink.

Brasserie La Cigale i Nantes är en ärevördig krog från 1895 som ofta nämns i de gamla guideböckerna. Men dit ska man gå för den k-märkta miljön. Inte för maten.

Restauranger är mer av dagsländor, men man kan ändå hitta sådana som legat på samma plats sedan 1700-talet. Även här är det större chans att en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin 1937 fortfarande finns kvar än små kvarterssyltor.

Vi brukar gå in på hotell och restauranger som vi hittat i de gamla guideböckerna och slå upp boken och säga; Det står här att ni är stans finaste hotell, eller nåt för stället passande. Stämmer det? Nittio procent av de receptionister, hovmästare, servitriser eller vaktmästare som vi springer på blir jätteglada och ett intressant samtal inleds. I bästa fall får man reda på mer, eller så säger de; Vill ni komma in och titta på bankettsalen, den är fortfarande intakt. I tio procent av fallen får vi höra: Den där boken är ju jättegammal, en sån kan man inte resa med. Totalt humorbefriat.

Hotel d´Anjou i Angers är ett gammalt lyxhotell som hållit stilen bra. Bankettsalen och receptionen är fortfarande ”original” från tidigt 1900-tal.

Vår resrutt i Frankrike

Interrailbiljett 15 dagar för seniorer i första klass. Interrailbiljetter för utresa och hemresa var förbeställda i god tid hos Centralen i Kalmar. Biljetter till lokaltåg köpte vi dag för dag. (Platser där vi övernattade understrukna.)

Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Basel – Avignon. Hyrbil till Domazan där vi var på ett tredagars bondbröllop på en vingård. Nimes – Clermont-Ferrand – Blois. I Loiredalen hade vi beställt ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar. Amboise – Angers – Nantes – Vannes – Quiberon. Hem via Paris – Köln – Köpenhamn – Malmö.

I Angers finns ”världens åttonde underverk”, tapeten l´Apocalypse. Sigge Hommerberg skriver; en fullständigt enastående samling tapisserier från 1300-talet, 168 meter lång och fem meter hög. Guide Michelin ger den självklart tre stjärnor. Men på Trip Advisor kan man knappt hitta den. Vad säger det om moderna turistguider?

Under våren 2020 kommer boken ”Tågsemester i Norden”

Det är en uppföljare på boken ”Tågsemester” som kom i våras på Eva Wrede förlag. Vintagemannen och VintageQ är ombedda att skriva ett kapitel om att resa med en gammal guidebok i Köpenhamn med omnejd, och att göra det i vintagestil. Den här veckan skickade vi in vårt manus.

Håll ögonen öppna när den här boken kommer ut i vår.

Vill du läsa mer om en resa vi gjorde våren 2119 med gammal guidebok så kan du läsa om vår Holland och Belgien-resa här.

Åk till Skoindustrimuseet i Kumla

12 juli, 201912 juli, 2019 av Ingemar A, publicerad i Accessoarer, Skor mm

Kumla och Örebro var Sveriges ledande skostäder ända fram till 1970-talet. Sen gick det snabbt utför. I Kumla har man räddat en liten fabrik som du kan besöka. De tillverkar fortfarande några enkla modeller för hand och de har en prisvärd shop också. Åk till Skoindustrimuseet om du har vägarna förbi Örebro.

Lär dig om skomodets utveckling.

Det bästa med utställningen är alla montrar med skor från olika årtionden under 1900-talet. Här kan du se hur skomodet förändrats och kanske få hjälp att datera dina vintageskor.

Vilka mästerverk! Två par herrskor från 1920-30-tal. De högra är tillverkade av skofabriken Kronan i Örebro, varumärket heter Engelbrekt. Har du någonsin sett ett finare arbete? Makalöst!

Vid varje monter finns en skylt som sammanfattar skomodet i några enkla termer.

Fina femtiotalsskor.

De här skulle man vilja ha. Minns du slamkryparna? Jag fick aldrig några sådana för min mamma. – Man får fotsvett i dom, tyckte hon. Jag fick inga myggjagare heller.

Se hur man tillverkar skor

På övervåningen pågår fortfarande en begränsad tillverkning. Du kan titta och fråga.

Här finns skoläster kvar i alla upptänkliga storlekar

Köp dig ett par prisvärda dojor

Jag köpte ett par fräna ökenkängor. Det var andrasortering så jag fick dem för 450 kr, mot 700 normalt. Det är inte dyrt.

De säljer mycket slipers också i alla möjliga färger och storlekar; 180 – 330 spänn! Jämför det med Docksta-toffeln som kostar från 850 kr, t ex de här i lite mer arbetad brogue-modell för 1.200 kr. Det är alltså mycket prisvärt i Kumla.

Du kan ta med egna skinn och beställa ett par unika dojor.

Det hjälpte inte att Sveriges finansminister ropade i nöd. Nästan hela skoindustrin i Närke fick packa ihop på sjuttiotalet och landet fylldes av billiga importskor.

Varför kan vi inte längre?

Till vänster ett par gamla Master från mitten av 1900-talet som jag hittat second hand. De kunde göra kvalitet i Örebro förr. Gubben med hammaren som pryder muséet är Masters gamla varumärke.

Till höger ser du ett par nytillverkade brogueskor från amerikanska Allen Edmonds. Och Northampton är fortfarande Englands ledande skostad. Sådana dojor kostar numera från 5.000 kronor och uppåt på Fina Gatan. Det kunde lika gärna ha varit Kumla eller Örebro. Varför kan vi inte göra sådan här kvalitet i Sverige idag?

Jag har bara en sak att klaga på. (Hör ni det i museiledningen?)

Jag saknar en bra ax-till-limpa-monter där man kan se alla momenten när man tillverkar en kvalitetssko. Då skulle vi alla förstå varför det är värt att betala för kvalitet och inte köpa lågpris-skitskor. Som tur är finns det fortfarande skomakare som ”skräddarsyr” skor i Sverige, nämligen Framåt i Gamla Stan i Stockholm.

Åk till Kumla!

Tweedkavajen är det perfekta resplagget under höst till vår.

15 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, Damkläder, Gentlemannens garderob, Resor, Stil

En riktigt tjock och tät tweedkavaj har i flera generationer varit de engelska godsherrarnas favoritplagg i ur och skur. Jag förstår varför. De värmer ute på heden, de värmer inne i slottet. Samtidigt ser man lite klädd ut. Jag har kollat våra bilder från tågsemestrar de senaste fem åren. Och vad ser jag? Både jag och VintageQ har luffat runt i olika ylleoutfits. Kolla här.

Vi börjar 2014 på Västfronten.

Första Världskriget började 1914. Vi tänkte, att till hundraårsjubileet har de nog putsat upp sina gamla museer och invigt nya. Mycket riktigt. Vi for runt på Västfronten i väst och kavaj i oktober 2014. VintageQ invigde sin resdräkt från 30-40-talet. Vi tog en sväng till Paris också. Lika kallt där. Lika rätt klädda.

Västfronten, som sagt, eller slipoverfronten. Till ett par manchesterbyxor passar tweed väldigt bra.

Vilket fantastiskt resplagg – en dräkt. En sån står omnämnd som obligatorisk i alla klädtips från mitten av 1900-talet. Det är basplagget att utgå från. Sen kan man växla med långbyxor också. Den här dräkten kan vara från 1930-talet. Håller än.

2017 i södra Tyskland och Österrike

2017 åkte vi till München och sen ända till Graz i Österrike. Det var kring 1:a advent så det var lite kallare. Men tweedkavajen var basplagg även där. VintageQ hade en svart ylledräkt med fårskinnskrage. Tyvärr fastnade den inte på någon bra bild.

Här har jag en tweedkavaj från 1950-talet och ett par vida gubbyxor från samma tid. Gott och varmt även när man tar sig en under västen. Det är svårt att se vad Vintage Q har på sig. Men det är den svarta dräkten med fårskinnskrage.

2018 i norra Tyskland

2018, i september – oktober gick tågluffen till Rhendalen och norra Tyskland. Ännu en ny tweedblazer fick se Europas järnvägsstationer. Nu med en tillhörande väst. Och VintageQ tuffade på i en ursnygg rödsvart resdräkt i ylle.

Den röda resdräkten är en tidig femtiotalare. Själv har jag en kavaj med matchande väst från ungefär samma tid. Och de bekväma byxorna med frontveck är lika gamla. Sen växlade jag med nya mörkblå manchesterbyxor. De ljusblå byxorna har klarat sig i snart 70 år. Det kommer de mörkblå inte att göra. De ser redan lite sjaviga ut.

2019 i Holland och Belgien

2019, resan som just avslutats, nu i april, gick till Nederländerna och Belgien. Då kom resdräkten från Västfronten till heders igen.

Tidigare i höst hittade jag en tweedkavaj och väst skräddarsydd i Bålsta(!) 1979 till en advokat. Han måste haft kallt på kontoret. Den var lagom att ha utomhus när våren 2019 var kall och blåsig i de platta Nederländerna. Vintage Q vädrade favoritdräkten igen.

Många fantastiska kombinationsmöjligheter finns kvar

Som sagt, tweedkavajen är en fantastisk bas att utgå från om man vill klä sig snyggt. Det passar till jeans, manchesterbyxor, gabardinbyxor, golfbyxor, kilt, everything. Och med en udda väst och slipover plus fluga eller slips är man elegant klädd överallt.

Detr bästa är att man kan hitta en tweedkavaj billigt på second hand. Oftast under 500 kr. Det är mycket plagg för pengarna. En udda väst eller slipover är ännu billigare, nästan alltid under hundralappen. Så för 500 kr kan du bli väldigt elegant. En riktig mysgubbe faktiskt.

Så Vintagemannen kommer nog att kunna åka på fler tågresor och känna sig välklädd. Kolla här.

Vill du läsa mer om tweed och veta vad det är? Kolla mitt tidigare blogginlägg ”Vad är tweed egentligen?” Klicka på länken.

Du kan också läsa mer om vår tågluff 2019: ”Att tågluffa med en guidebok från 1937” Klicka på länken.

Eller så fördjupar du dig i inlägget ”En samordnad och matchad garderob”. Klicka på länken.

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

13 april, 201913 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1970-tal, 2000-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Hattar, Resor

Hur mycket kläder har ni med er egentligen? Det frågar många oss när de ser våra olika outfits från tågluffen. Mindre än du tror, faktiskt. Här kommer en demonstration:

Basen består av en kavaj som man får skruda sig i under hela resan om vädret är lite burrigt. Ungefär som det var under de två veckor vi var i Holland och Belgien i mars-april 2019.

Varje morgon lägger man upp några tänkbara variationer på hotellsängen och väljer den outfit som känns rätt med tanke på väderutsikterna.

Vi hade ungefär 12 kg var att bära på. Det gäller alltså att packa smart. Han i en gammal Karrimor från 80-talet. Hon i en Ospray Fairpoint Day från 2018. Båda rymmer cirka 60-70 liter har löstagbara små tursäckar att koppla loss.

Från topp till tå

Han har ju alltid hatt. Hon hade hatt när vi var på resande fot. Men annars fanns lite fler huvudbonader att välja bland. Hans hatt är från Feutre från Paris, hennes är en gammal filthatt från BeKå i Malmö.

Baskern är en av VintageQ´s favoriter. Lika lätt att packa ner som sjaletten med riktigt flygskamsmönster. Passar väl bra på en tugluff?

Vad ska man ha på överkroppen?

Han hade packat fyra skjortor och en polotröja, en väst och en slipover. Hon hade två blusar, två skjortor, en polotröja, ett tröjset (linne med tunn kofta) och en tjockare kofta. Det är utmanande att packa för vår och höst, för man måste både räkna med kallt urväder och riktig sommarvärme. Alla kläder är valda i en färgskala som kan kombineras.

Sen är det bara att blanda och ge. Vi börjar med henne.

Otaliga kombinationer alltså. Allt funkar tillsammans.

Visserligen är tweedkavajen rätt dominant i sitt hundtandsmönster. Men där bakom kan skjorta och väst kombineras rätt mycket. Och då har vi inte kommit till bjäfset ännu; slipsar och sånt.

Underkroppen måste också skylas.

Han hade två par byxor. Ett par i manchester i en ljusbrun nyans, samt ett par mörkare finbyxor med frontveck från Italienska Canali. Hon hade den yllekjol som hör till dräktjackan och ett par tjocka och vindtäta gamla sjömansbyxor. Dessutom ett par moderna tunna bomullsbyxor från H&M och deras William Morris-serie. Under dessa hade hon ofta ett par långkalsonger i silke.

Mörkbruna och ljusbruna byxor räcker långt.

En resdräkt i ylle är ett måste i varje turistande kvinnas packning. Väldigt bra att kombinera både upptill och nedtill. Här med kjol, tjocka brallor och tunna brallor.

Än få vi gå i strumpor och skor. Än är det vinter kvar säger mor.

En gentleman får inte visa hud mellan strumpan och byxan. Därför bär en gentleman alltid knästrumpor. Det finns, särskilt i Europas storstäder, ett utsökt urval att välja bland. I Sverige är det ett magrare utbud.

Ett trick är att stoppa ner byxorna i strumporna. Vips har man fått ett par byxor till – ett par golfbyxor.

VintageQ hade både tjocka och tunna strumpbyxor, några varma ankelsockor i ylle samt ett par långkalsonger i silke med sig.

Vi hade båda två par skor med oss att att växla mellan. Det är det minsta man kan ta med sig på en 14-dagarsresa. En dam kan kanske ska lägga med ett par tunna finskor också.

Sen kan man ju alltid komplettera med det lokala utbudet.

Nu kommer vi till pricken över i

Det är det där lilla extra som gör en själv och alla man möter extra glada. Slips, fluga, halsduk, bröstficksnäsduk, knapphålsblomma, halsband, klocka, manschettknappar, pins, mm. Det är saker som inte väger så mycket och varje dag sätter ny piff på anrättningen. Ta med ett litet urval så blir du fin.

En fluga. Tre näsdukar. Två blommor. Två halsdukar. Två slipsar och…

… så den här gamla ylleslipsen som är fantastisk. Den är vändbar och har fyra framsidor: gul, orange, grön och brun. Men den bruna kom aldrig till användning.

Halsband, sjal, blomma…

Sen måste man räkna med regn också.

Hon hade en rejäl regnkappa med sig. Han en vattenavvisande kort rock av fint amerikanskt märke. Men den sprack vid fickan, så nu är den förstärkt med silvertejp. Små hopfällbara paraplyer ingår naturligtvis också i packningen.

Och så har vi det viktigaste; hel och ren inunder.

Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.

För nytillkomna läsare: Läs mer!

Vi tågluffade i Holland och Belgien våren 2019. Som ciceron hade vi Ellen Rydelius guidebok från 1937. Det sättet att resa kan vi verkligen rekommendera. Men mer om vår resa kan du läsa i Vintagemannens förra blogginlägg. (Klicka på länken)

I oktober 2018 bloggade jag om vår utrustning när vi tågluffade i Rhendalen. Där finns mer att läsa om några fiffiga grejor. Klicka gärna på länken.

Att tågluffa med en guidebok från 1937

7 april, 201913 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Stil

I slutet av mars gav vi oss iväg till Holland (och lite Belgien) för tvåveckors tågluff. Med i bagaget hade vi boken Holland och Belgien på 3 X 8 dagar av den legendariska guideboksförfattaren Ellen Rydelius. Boken gavs ut före kriget.

Går det att tågluffa med en 82 år gammal guidebok? Ja, det gör det.

Men först lite om själva resan. Vi reste med Interrailbiljett för seniorer och i första klass. Då behöver man inte oroa sig för att inte få sittplats på lokaltågen. Ibland är man helt ensam i den avdelningen. Av alla tio biljettalternativ som finns för Interrail hade vi valt sju resdagar under en månad.

Med var sin ryggsäck, cirka 12 kg tunga, klarar vi 14 dagars rundresa. Hur vi gör det kommer i nästa blogg.

I början var resan en gruppresa med Arkitekturens Vänner i Stockholm. De andra kom med flyg från Arlanda. Vi kom med tåget och anslöt till lunch inne i Amsterdam. Sen fortsatte resan till Rotterdam som var huvudmålet för arkitekturresan.

Är man intresserad av arkitektur är Rotterdam en av världens mest spännande städer. Dramatisk nybyggnation och intressant uppgradering av gamla områden.

Är man dessutom specialintresserad av funkisarkitektur är de holländska städerna rena guldgruvorna. Besök gärna herrtoaletten på Stadsteatern i Utrecht.

Villa Schröder i Utrecht, ritad av Gerrit Rietveld, är en av de mesta fantastiska byggnaderna. Den är från 1924. Alla väggar på ovanvåningen går att fälla in.

När gruppen åkt hem fortsatte vi på egen hand i elva dagar. Vi besökte Hilversum, Utrecht, Brügge (i Belgien), Middelburg, Leiden, den Haag, Harlem, Keukenhof, Amsterdam, Afsluitdijk och Leeuwarden. Det märks att Nederländerna varit ett riktigt rikt land under sin storhetstid. Varenda halvstor stad har så stora rikedomar att museerna är fyllda med så mycket högklassig konst att det nästan skulle räcka till ett svenskt nationalmuseum.

Det har inte blivit mindre folk och cyklar i Amsterdam sedan 1937. Tvärtom. Alldeles för många.

Amsterdam vill man helst undvika. Den stan har blivit en ansträngande turistfälla. Trots att vi var långt utanför högsäsong var det besvärande mycket folk. Det är dyrt och man får intrycket av att folk ser på oss med ett visst turistförakt. Ingen kul stad alltså.

Men man kan inte bortse från att Amsterdam har några museer av absolut världsklass. De är verkligen värda ett besök. Rijksmuseet som är helt nyrenoverat är ett måste. (Nu vet vi var Nationalmuseeum i Stockholm har sin förebild.) Och Van Gogh-museet är ett de bästa som finns i hela världen. Men ändå. Undvik att bo i Amsterdam. Ett kort besök räcker.

Vi valde att bo fem nätter i Leiden. Det är som ett Amsterdam i miniatyr. Massor av mysiga kanaler och fullt av studenter, inte turister. En riktigt levande stad alltså och inte alls lika dyr. Tittar man på kartan ser man att Leiden verkligen ligger väldigt strategiskt. Det tar bara cirka 20 minuter med lokaltåg till Harlem och Haag och lite längre till Amsterdam, Rotterdam och Utrecht. Pendlingsavstånd alltså. Därifrån går också direktbussar till tulpanernas Keukenhof.

Vi köpte det nationella plastkortet – ov-chipkaart – som gäller för all kollektivtrafik – tåg, buss och båt – i hela Nederländerna. Vilken fantastisk idé. När får vi det så i Sverige? Det blir billigare än att bränna dagar på tågluffarkortet.

På alla tågstationer i Nederländerna är det spärrar när man ska ut och in. Har man inte ett laddat plastkort kan spärren öppnas med hjälp av QR-koden som sitter på baksidan av Interrailbiljetten. Det fattade vi inte första gången utan fick smita ut med en hygglig grabb.

Guideboken trycktes 1937. Ellen Rydelius har givit ut många guideböcker från hela Europa och det har nyligen skrivits en bok om henne: Vi romantiska resenärer av Carina Burman. I början reste Ellen ensam, får vi tro, men på senare år reste och skrev hon tillsammans med sin lika berömda dotter Ria Wägner – den vinkande mattanten i TVs barndom.

Dudoks fantastiska stadshus i Hilversum. Det var nybyggt och enastående när Ellen var där. Det är fortfarande enastående.

Ellen är bra på klassiska sevärdheter, sånt som legat på samma plats i hundratals år. Historien har ju inte ändrats och hon beskriver målande vad man ska se och hur man ska gå. Det är också kul att få folket och kulturen beskriven.

Kul att se hur de nederländska kvinnorna klär sig. Och sevärdheterna ligger där dom ska även på gamla kartor.

Så har vi det där med hotell- & restaurangtips.

De kan väl inte gälla idag, eller? Det blev lite av en sport att söka upp de adresser hon anger i boken och se om det fortfarande är ”stans finaste hotell” eller ”stans bästa restaurang”. Vad tror du, ligger de kvar? Ja, häpnadsväckande ofta, ibland under ett nytt namn. Extra kul var det att visa boken för hotellportieren eller kyparen och säga att den här gamla boken säger att det här är stans bästa… Det blev ofta glada samtal.

Låt oss göra ett test:

Vilka restauranger gäller i Brügge? Finns de kvar?

Jodå, de ligger kvar. Kanske har de bytt profil lite, och har en ny meny.

Bästa hotellen i Brügge då, finns de kvar?

Jajamen! Panier d´Or på marknadsplatsen ligger fortfarande där det ska. Medan den Gyllene kornetten har blivit Pizza Hut.

Ett annat exempel från Utrecht.

Här är det bästa hotellet Pays-Bas, skriver Ellen på sidan 83. Stämmer det?

Nja, det är fortfarande välbehållet och har mycket originalinredning kvar. Men numera är det bara trestjärnigt och heter Hotel Luden. Fast vi ångrar att vi inte tog in här i alla fall. Ellen leder oss inte helt fel.

Räcker det med en guidebok från 1937?

Nej, självklart inte. Men den kan definitivt ersätta en traditionell nyutgiven guidebok. Historien är ju densamma. Och den gav oss många glada skratt.

Som komplement hade vi två guider. Dels det som finns på nätet – Wiki-travel, Wiki-voyage typ. Där får man reda på uppdaterade basala fakta om det allra mest sevärda. Vi hade printat ut några sidor om varje stad vi planerat besöka.

Vi var också utrustade med två stora kartor. En med alla tåglinjer i hela Europa och en med bra detaljer i landet vi reser i. Då är det lätta att planera nästa ”move”.

Dels köpte vi en helt nyutgiven bok – Hidden Holland (2019) – som visar på udda sevärdheter och mer okända pärlor. ‘

Därutöver har ju varje stad en gratis turistkarta med en massa annonser för lokala näringsidkare, men också med alla viktigare museer och sevärdheter utprickade.

Varför har ni inte rullväskor? får vi ofta höra. Och hur får ni plats med alla era kläder i en ryggsäck?

Skälet till att vi väljer ryggsäckar är två. Dels för att det gör oss mycket mer flexibla. Vi kan ge oss ut i oländig terräng och vandra uppför berg. Dels är beläggningen i medeltida städer väldigt sällan gjord för små väskhjul. Det är inte heller några problem för oss att bära 12 kg några kilometer.

Hur vi får plats med alla kläder och kan variera vår outfit så mycket får du läsa i Vintagemannens nästa blogginlägg. To be continued… (Klicka på länken.)