I slutet av mars gav vi oss iväg till Holland (och lite Belgien) för tvåveckors tågluff. Med i bagaget hade vi boken Holland och Belgien på 3 X 8 dagar av den legendariska guideboksförfattaren Ellen Rydelius. Boken gavs ut före kriget.
Går det att tågluffa med en 82 år gammal guidebok? Ja, det gör det.
Men först lite om själva resan. Vi reste med Interrailbiljett för seniorer och i första klass. Då behöver man inte oroa sig för att inte få sittplats på lokaltågen. Ibland är man helt ensam i den avdelningen. Av alla tio biljettalternativ som finns för Interrail hade vi valt sju resdagar under en månad.
Med var sin ryggsäck, cirka 12 kg tunga, klarar vi 14 dagars rundresa. Hur vi gör det kommer i nästa blogg.
I början var resan en gruppresa med Arkitekturens Vänner i Stockholm. De andra kom med flyg från Arlanda. Vi kom med tåget och anslöt till lunch inne i Amsterdam. Sen fortsatte resan till Rotterdam som var huvudmålet för arkitekturresan.
Är man intresserad av arkitektur är Rotterdam en av världens mest spännande städer. Dramatisk nybyggnation och intressant uppgradering av gamla områden.
Är man dessutom specialintresserad av funkisarkitektur är de holländska städerna rena guldgruvorna. Besök gärna herrtoaletten på Stadsteatern i Utrecht.
Villa Schröder i Utrecht, ritad av Gerrit Rietveld, är en av de mesta fantastiska byggnaderna. Den är från 1924. Alla väggar på ovanvåningen går att fälla in.
När gruppen åkt hem fortsatte vi på egen hand i elva dagar. Vi besökte Hilversum, Utrecht, Brügge (i Belgien), Middelburg, Leiden, den Haag, Harlem, Keukenhof, Amsterdam, Afsluitdijk och Leeuwarden. Det märks att Nederländerna varit ett riktigt rikt land under sin storhetstid. Varenda halvstor stad har så stora rikedomar att museerna är fyllda med så mycket högklassig konst att det nästan skulle räcka till ett svenskt nationalmuseum.
Det har inte blivit mindre folk och cyklar i Amsterdam sedan 1937. Tvärtom. Alldeles för många.
Amsterdam vill man helst undvika. Den stan har blivit en ansträngande turistfälla. Trots att vi var långt utanför högsäsong var det besvärande mycket folk. Det är dyrt och man får intrycket av att folk ser på oss med ett visst turistförakt. Ingen kul stad alltså.
Men man kan inte bortse från att Amsterdam har några museer av absolut världsklass. De är verkligen värda ett besök. Rijksmuseet som är helt nyrenoverat är ett måste. (Nu vet vi var Nationalmuseeum i Stockholm har sin förebild.) Och Van Gogh-museet är ett de bästa som finns i hela världen. Men ändå. Undvik att bo i Amsterdam. Ett kort besök räcker.
Vi valde att bo fem nätter i Leiden. Det är som ett Amsterdam i miniatyr. Massor av mysiga kanaler och fullt av studenter, inte turister. En riktigt levande stad alltså och inte alls lika dyr. Tittar man på kartan ser man att Leiden verkligen ligger väldigt strategiskt. Det tar bara cirka 20 minuter med lokaltåg till Harlem och Haag och lite längre till Amsterdam, Rotterdam och Utrecht. Pendlingsavstånd alltså. Därifrån går också direktbussar till tulpanernas Keukenhof.
Vi köpte det nationella plastkortet – ov-chipkaart – som gäller för all kollektivtrafik – tåg, buss och båt – i hela Nederländerna. Vilken fantastisk idé. När får vi det så i Sverige? Det blir billigare än att bränna dagar på tågluffarkortet.
På alla tågstationer i Nederländerna är det spärrar när man ska ut och in. Har man inte ett laddat plastkort kan spärren öppnas med hjälp av QR-koden som sitter på baksidan av Interrailbiljetten. Det fattade vi inte första gången utan fick smita ut med en hygglig grabb.
Guideboken trycktes 1937. Ellen Rydelius har givit ut många guideböcker från hela Europa och det har nyligen skrivits en bok om henne: Vi romantiska resenärer av Carina Burman. I början reste Ellen ensam, får vi tro, men på senare år reste och skrev hon tillsammans med sin lika berömda dotter Ria Wägner – den vinkande mattanten i TVs barndom.
Dudoks fantastiska stadshus i Hilversum. Det var nybyggt och enastående när Ellen var där. Det är fortfarande enastående.
Ellen är bra på klassiska sevärdheter, sånt som legat på samma plats i hundratals år. Historien har ju inte ändrats och hon beskriver målande vad man ska se och hur man ska gå. Det är också kul att få folket och kulturen beskriven.
Kul att se hur de nederländska kvinnorna klär sig. Och sevärdheterna ligger där dom ska även på gamla kartor.
Så har vi det där med hotell- & restaurangtips.
De kan väl inte gälla idag, eller? Det blev lite av en sport att söka upp de adresser hon anger i boken och se om det fortfarande är ”stans finaste hotell” eller ”stans bästa restaurang”. Vad tror du, ligger de kvar? Ja, häpnadsväckande ofta, ibland under ett nytt namn. Extra kul var det att visa boken för hotellportieren eller kyparen och säga att den här gamla boken säger att det här är stans bästa… Det blev ofta glada samtal.
Låt oss göra ett test:
Vilka restauranger gäller i Brügge? Finns de kvar?
Jodå, de ligger kvar. Kanske har de bytt profil lite, och har en ny meny.
Bästa hotellen i Brügge då, finns de kvar?
Jajamen! Panier d´Or på marknadsplatsen ligger fortfarande där det ska. Medan den Gyllene kornetten har blivit Pizza Hut.
Ett annat exempel från Utrecht.
Här är det bästa hotellet Pays-Bas, skriver Ellen på sidan 83. Stämmer det?
Nja, det är fortfarande välbehållet och har mycket originalinredning kvar. Men numera är det bara trestjärnigt och heter Hotel Luden. Fast vi ångrar att vi inte tog in här i alla fall. Ellen leder oss inte helt fel.
Räcker det med en guidebok från 1937?
Nej, självklart inte. Men den kan definitivt ersätta en traditionell nyutgiven guidebok. Historien är ju densamma. Och den gav oss många glada skratt.
Som komplement hade vi två guider. Dels det som finns på nätet – Wiki-travel, Wiki-voyage typ. Där får man reda på uppdaterade basala fakta om det allra mest sevärda. Vi hade printat ut några sidor om varje stad vi planerat besöka.
Vi var också utrustade med två stora kartor. En med alla tåglinjer i hela Europa och en med bra detaljer i landet vi reser i. Då är det lätta att planera nästa ”move”.
Dels köpte vi en helt nyutgiven bok – Hidden Holland (2019) – som visar på udda sevärdheter och mer okända pärlor. ‘
Därutöver har ju varje stad en gratis turistkarta med en massa annonser för lokala näringsidkare, men också med alla viktigare museer och sevärdheter utprickade.
Varför har ni inte rullväskor? får vi ofta höra. Och hur får ni plats med alla era kläder i en ryggsäck?
Skälet till att vi väljer ryggsäckar är två. Dels för att det gör oss mycket mer flexibla. Vi kan ge oss ut i oländig terräng och vandra uppför berg. Dels är beläggningen i medeltida städer väldigt sällan gjord för små väskhjul. Det är inte heller några problem för oss att bära 12 kg några kilometer.
Hur vi får plats med alla kläder och kan variera vår outfit så mycket får du läsa i Vintagemannens nästa blogginlägg. To be continued… (Klicka på länken.)
De flesta plagg från Harris Tweed har ett nummer på etiketten. Så jag mailade The Harris Tweed Association för att fråga vad man kan utläsa av siffrorna. Är det tygets färg och mönster eller vem som vävt tyget? Det har vi inte något register på, fick jag till svar. Så snopet.
Och 
Börja med en billig stråhat eller en exklusivare Panamahatt på sommaren. Det känns helt naturligt.
Sen kan du börja köpa hattar för hela året. Du hittar lätt en fin hatt för 250 kr.
Man kan t.o.m. ha hatt till en jacka.
Våga vara lite sprezzatura (
Det är dom små, små detaljerna som gör´et.
Vi drog iväg på tågluff längs Rhen och Mosel, till Luxemburg samt några tyska städer till. Två veckor på resa och allt skulle bäras på ryggen, så det gällde att packa smart. Dessutom gällde det att hålla stilen. Alla plagg måste kunna kombineras med varandra. Se här hur vi gjorde.
Basplagget fick bli en rejäl tweedkavaj. Eftersom vi var på resa veckorna runt 1 oktober gällde det också att ha en matchande väst och slipover för att hålla värmen.
Två par byxor som passar till tweedkavajen från 50-talet. Ett par lika gamla byxor med gubbveck och slag att bära när man skulle vara lite tjusig och ett par nya manchesterbyxor de dagar vi var på resa. Därtill två olika bälten och ett par hängslen.
Man kan inte ha samma skor varje dag, så ett par tunga dojor låg alltid i ryggsäcken fullproppade med strumpor. Blanka skor kan man alltid hitta putsgrejor till, men en mockaborste ligger inte på något hotellrum.
Man måste räkna med regn och rusk. Vi hade tur. Det var bara duggregn två av dagarna, så både den smått geniala vattentäta rocken från Allegri och paraplyet kom till användning.
Tre ljusblå skjortor, en mörkblå skjorta samt en mörkblå polotröja i ylle. Det räcker 14 dagar tänkte jag. Men eftersom det blev varmare än vi planerat, och jag kunde gå ett par dagar i bara skjortärmarna, köpte jag en skjorta som komplement. Så kan man alltid tänka; ta med ett minimilager av baskläder, man kan alltid köpa något nytt och fint som souvenir från resan.
Två av mina resesouvenirer – en Tatersallskjorta och ett par knästrumpor. En sån skjorta har jag letat länge efter i second hand-butikerna. Problemet är att ärmarna är for korta för mig. På 
En gentleman bär alltid knästrumpor. Sju par räcker. Att jag köpte några extra par i Köln är bara ett bevis på att Sverige är knästrumpornas U-land. Så fort man kommer ner till en storstad i Europa hittar man många, mycket roligare strumpor. Det gäller att passa på.
Mina nyköpta knästrumpor. Sån här roliga strumpor hittar man inte ofta i Sverige.
Tre undertröjor, varav en i silke med lång ärm. Åtta par kalsonger. Plus några påsar Y3. Det räckte att tvätta en gång under resan.
Och så har vi det viktiga bjäfset som sätter pricken över i. Med tre slipsar, en fluga, tre näsdukar, två par manschettknappar och en knapphålsblomma, kan man alltid vara elegant. Ett litet rockmärke piggar också upp.
Konsten är att med små medel sätta ihop en välmatchad ensemble. 
En natt bodde vi på Schloss Schönburg i Rhendalen. Det är ett fyrstjärningt lyxhotell med en bra restaurang. För sådana tillfällen måste man ha något i bagaget att piffa upp sig lite extra med. Han i sidenslips, hon i sidenblus.
Min tredje resesouvenir – en Gatsbykeps. Den hittade jag i en liten ateljé i Weimar som gör snygga kepsar och damhattar. 
Annars är det hatten som är huvudsaken på en resa. Och alltid annars också förresten. Den här är vintage och är tillverkad av R&M Wegener, Blitzenrod. Den såldes ursprungligen på femtiotalet av Södra Hatt i Stockholm.
Visst är det roligare att göra av med pengar när man är vaken? Det tycker vi också, så att bo på ett lyxhotell var ett undantag. Normalt bor vi på billiga 2 – 3-stjärniga hotell. Hotellfrukostar är dessutom väldigt överprissatta, så vi gör alltid en fruktsallad på rummet och tar en kaffe. Ofta finns en vattenkokare på rummet och lite pulverkaffe. Annars tar vi kaffet på ett näraliggande café. Här är hela vårt hushålls-kit. Den svarta tuben är ett gammalt fodral för teleobjektiv som vi stoppar ner två glas i. Plastburkens lock fungerar som skärbräda. Det som saknas på bilden är två linneservetter.
Ryggsäckarna vägde cirka 12 kg. Det är helt OK att bära, t.o.m. 120 meter brant uppför till ett borghotell. När vi kom in i receptionen frågade de om vi ville ha hjälp med att bära väskorna upp till rummet. Knappast sa vi, har vi gått ända nerifrån stationen klarar vi nog tre trappor till.
Den grå ryggsäcken är nyinköpt inför resan medan den gröna nästan har blivit vintage. Den köpte jag runt 1990. Båda har finessen med en liten dagryggsäck som går att ta av och att hela bärsystemet kan fällas in och döljas bakom ett täckande tyg. Då blir ryggsäcken en mjuk resväska.
Hon var lika smart packad och välklädd i resdräkt med kjol och med ett par udda svarta byxor att variera med. Därtill ett noga utvalt sortiment av blusar, tröjor, scarves, m.m. Hon hade tre par skor med sig, kängor, foträta promenadskor samt ett par lätta finskor.
Vi ses nånstans på Europas järnvägsstationer. Tack för att du läste ända hit.
Jo, för kavajbegreppet är i gungning, och har varit det rätt länge. Många, både de som bjuder in och gästerna som ska klä sig, börjar tro att kavaj avser att man kan hänga på sig vilken blazer som helst till vilka byxor som helst. ”Jag tar en kavaj på mig”. Det må vara snyggt, men det är fel.
Tjohej!
En nörd som Vintagemannen går dock all in. 
Kolla de snygga märkena.
Halsduken, eller scarfen från Vålådalen, är en liten klenod. Den har jag fått av en f.d. svägerska som jobbade där på fjällstationen sommaren 1967. Vilken fin gåva.
Hennes skidor har stålkanter och hickorysula och vajerbindning. Här pågår injustering av pjäxorna. Man kan på de låga fästpunkterna se att de var gjorda för slalom på den tiden. 
Helst ska det vara gamla bambustavar med vackert flätade trugor längst ner. Några sådana hade inte jag. Mina var för moderna. Det stod Assar på dem, sextiotal antagligen. Inte kan man ha det till ett par förkrigsskidor.
Nu har jag Albert Janssons gamla stavar, han som var född 1894. Tack Gunvor och Radio P4 Dalarna.
De nya handledsremmarna är smart löstagbara, de sitter bara lindade där uppe.
Originalbesättningen i Holmenkollen Ski in Tweed 2017.
Vi lånade ett bord och några stolar på Långängens gård. Där kan man också köpa fika.
Ambitionen i köket var lite högre i Norge. Där hade man primuskök med sig i ryggsäckarna. På Lidingö nöjde vi oss med termos och mackor. 
Är man en riktig vintagenörd försöker man klara sig utan moderna plastgrejor och fula plastpåsar. Sameslöjd passar riktigt bra i naturen.
I basutrustningen ingår matsäck, dryck och ett varmt plagg att ta på när man rastar. Det kan också vara bra att ha en burk valla, ett sittunderlag och en liten reparationssats. Hur stor väska eller ryggsäck du behöver får du bestämma själv.
Ingen vanlig After Ski i Oslo. Tänk vad förvånade folk måste ha blivit när det stövlade in femton vintageklädda män och en kvinna i en bar bärande på gamla träskidor. 
Målgången var på skidstadion i Holmenkollen. Det var samma dag som ett stort skidlopp pågick, så ”spurten” refererades av en speaker. Vilken upplevelse det måste ha varit att gå i mål i en så klassisk skidåkningsmiljö. Där skulle man ha varit med. Blir du inte lite sugen?
I Oslo fick de t.o.m. diplom. Så gör en riktig skidnation.
VintageQ i en sömmerskesydd dräkt med tillhörande hatt från tidigt 60-tal. Då var Jackie Kennedy den stora stilikonen. Vintagemannen har en skräddarsydd kostym med väst från 1965. I TV och på bio var Helgonet och James Bond stora idoler. 
Den här kostymen har sytts till en svensk direktör på skrädderiet hos MEA på Norrmalmstorg. Det står i etiketten att den levererades i februari 1965. Ett lätt och behagligt tyg. Knappar för hängslen i byxorna. Bomullsfickor. Handsydda knapphål. Rymlig sömsmån ifall den behöver läggas ut. Skräddarkonsten står fortfarande högt i kurs.
En konfektionskostym från slutet av 60-talet. En kvalitetsprodukt från Junex. Klädda knappar och fortfarande handpikerade slag. Men det är en nylon i fickorna och här finns inga hängselknappar, bara hällor för bältet. Slipsen är en kul variant i Trevira, med små knappar på. Bröstficksnäsduken är fusk. Det var vanligt att det följde med en pappskiva med små tygflikar på. Sen kunde man vika pappskivan till lagom höjd i bröstfickan. 
Det op-mönstrade tyget i bakgrunden är av Verner Panton. Tyget i VintageQs klänning är av en mer anonym formgivare. På fötterna har hon ett par s.k. Courège-stövlar. De var omåttligt populära kring mitten av decenniet. Herrhatten föll helt ut modet den här tiden. En smalbrättad s.k. pork pie hör till hatthistoriens dödsryckningar.
Nu börjar den formella herrklädseln vika. Såhär kunde en lärare eller reklamtecknare se ut på jobbet. Den obligatoriska kavajen ersattes av tröjor, koftor och jackor. Och nylonskjorta med tab-krage var verkligen hett. Slipsarna var smala. En hemvävd eller stickad slöjdlärarslips drar också ner det formella intrycket. 
Notera mockadetaljerna på Higgins-koftan. Vi brydde oss ännu inte om miljön. Rachel Carsons Tyst vår kom redan 1962, men det dröjde till 70-talet innan miljörörelsen tog ordentlig fart.
Trikåklänning från Katja of Sweden 1966. Här är det fortfarande ylle i klänningen. 
Den bekväma stilen fortsätter att ta marknadsandelar, här i form av polotröja i bomullstrikå. När TV2 kom 1969 bar reportrarna i Rapport polotröjor, medan man fortfarande hade skjorta och slips i Aktuellt i TV1. Vänstervridning – hojtade de konservativa.
Egentligen var det här inte en utställning om kläder i första hand, utan lika mycket om vackra designtyger från fyrtiotalet till sjuttiotalet.
Vill du köpa några av mässaffischerna så vänd dig till Lata Pigan.
Dom säger att jag påminner mer om Bertram Cooper än Roger Sterling. Så jag får väl ta av mig skorna och gå i strumplästen då.
