Avgörande detaljer – något att reta sig på

Det finns vissa detaljer som Vintagemannen är lite extra noga med – eller retar sig på. Djävulen bor ju som bekant i detaljerna. I Stilskolans avsnitt 11 ska jag ta upp några av mina käpphästar som avgör om det blir stil eller inte.

Manschetten ska synas precisa lagom mycket under kavajärmen.

Det är en väldigt elegant detalj, speciellt om den kryddas med snygga manschettknappar. Men hur mycket vitt, eller annan färg, ska sticka ner under ärmen? Syns hela manschetten ser det ovårdat och slarvigt ut. Och är skjortan inte synlig alls blir det lite tomt och ängsligt. Det finns en bra tumregel. Det ska vara lika vitt nedanför kavajärmarna som skjortkragen sticker upp under kavajen där bak.

Kavajen ska inte rynka sig över axlarna

Passform är en viktig komponent i stil. Det ser lika löjligt ut om en kavaj är för liten eller för stor. Därför måste man kolla hur kavajen sitter vid axlarna i en backspegel när man provar den. Eller be någon att ta en bild bakifrån med mobilen. Det ska varken rynka sig överflödigt eller strama över axlarna. Och eftersom det blir oacceptabelt dyrt att låta en skräddare att ändra axelpartiet så får du köpa en annan storlek.

Det ser tomt ut utan slips till kavaj

Man får gärna gå utan slips eller fluga. Det kan vara jättesnyggt med uppknäppt skjorta till en V-ringad tröja eller på promenad en sommarkväll med tröjan slängd över axlarna. Men till kavaj, och ännu mer kostym, saknas det något som var tänkt att sitta där. Då är en polotröja ett mycket bättre alternativ än en uppknäppt skjorta. Det blir en avslutning och inte ett ”tomt hål” däruppe vid halsen. Det är faktiskt bättre att se ut som en tönt och knäppa kragknappen utan slips, eller bära en s.k. Mao-krage. Vintagemannen hade innan han blev en vintageman nästan alltid en svart T-shirt under kavajen. Det är han inte så stolt över idag. Men han hade också specialbeställt några MTM-skjortor med Mao-krage och bar specialgjorda silverknappar i halsen.

Man hör i debatten att slipsen är så stel och formell och att man blir mer personlig utan. Nu ska ingen försöka inbilla mig att en chef blir mysigare utan slips. Alla vet vem som är chef i alla fall. Det sitter inte i en tygbit på bröstet. Däremot tror jag att många gillar att ha en chef som ser bra ut och inte som en slashas. Då är det faktiskt bättre att bryta helt mot direktörsuniformen och se ut som Jonas Birgersson gjorde under IT-bubblan runt millennieskiftet och gå omkring i en orange Helly-Hansen-tröja. Där skulle en slips vara lika fel som en kostym är utan.

Sveriges mäktigaste män, illa klädda. För långa byxor, illasittande kavajer och en saknar slips. Det är väl bara herr Wall-Enberg i mitten som får någotsånär godkänt. Men de båda andra kanske behöver högre lön för att ha råd att klä sig propert.

Fel och fula skor är inte stil

Svenska affärsmän var förr ökända ute i världen för att ha fula skor. Idag kan män komma i ganska snygga byxor och kavaj och bära nån slags gympadojor till det. Sneakers passar bra till jeans och möjligen chinos, tycker Vintagemannen. Joggingskor passar bra till gympakläder. Men till kostymbyxor ska det vara skitdyra kvalitetsskor. ”Se på Edra skor – andra gör det” var en slogan som skohandlarförbundet körde i många år i mitten av 1900-talet. Slarvigt valda skor avslöjar dig direkt. Så förstör inte ditt uppklädda jag med några slitna, oborstade och för grova skor. Det är inte stil.

Lågt skurna byxor är obekväma

Någon må tycka att lågt skurna byxor är sexigt. Och att det är jättetöntigt med byxor som når upp till midjan. Men innan du yttrar dig så ska du prova ett par gamla kostymbyxor från 50-talet eller tidigare. De går upp till naveln och har rymliga frontveck fram. Jag skulle jämföra dem med mjukisbyxor. Lika bekväma men oerhört mycket mer eleganta. De sitter perfekt på kroppen när man rör sig. Tycker du att det ser löjligt ut med höga byxor så kan du trolla bort midjelinjen med en väst, slipover eller tröja.

Under den stora stilepoken under 1930-50-talen satt byxknappen i midjan och knäppeknappen i kavajen i höjd med naveln. Det gav en fin balans.
Senare har det ballat ur. Det här ska föreställa en av ”Sveriges mest välklädda män”, enligt modepressen på 2010-talet. Hmmm.

Västen ska vara tillräckligt lång

Många män skaffar sig en väst för att se lite extra fräcka ut – och det är helt rätt. Både till kostym och udda blazer är västen det plagg som höjer elegansen allra snabbast. Men då ska västen vara tillräckligt lång och skymma skjorta, bälte, hängslen och byxlinning helt. Idag är det vanligt att det lyser fram ett blankt bälte under västen. Det beror på att byxorna är för lågt skurna, så lösningen är inte jättelånga västar utan högre byxor. Och då får man bubbel vinst, både stil och bekvämlighet. Se ovan.

Dessa sk fina (läs skitdyra) märken liksom NK Man borde veta bättre.

Byxor ska inte flagga på halv stång

Vintagemannens verkliga hatobjekt är dessa fritidsbyxor med stora sidfickor som slutar mitt på vaden. Har man dessutom sandaler med ankelsockor till är bilden fullbordad. Jag förstår om hantverkare i byggbranschen tycker att det känns säkrare när byxbenen inte kan fastna i någon farlig spik eller lösvirke. Men låt det stanna där. Antingen har en gentleman hellånga byxor eller så har han shorts som slutar ovanför knäna.

En FrACK ska sitta perfekt

En frack är det plagg som är skapat för att sitta mest perfekt på en man. Både kvinnor och män tycker att man ser oerhört stilig ut. Därför ska fracken sitta perfekt. Det ser löjligt ut om skjorta och hängselstroppar syns mellan byxan och västen. Speciellt om en stor mage putar ut. Då blir det en karikatyr.

Men om nu fracken inte är för liten så är det en viktig detalj man ska vara noga med och det är hur mycket av den vita västen som ska synas. Idag är det vanligt att västen sticker ner under frackrocken och skapar en vit kant runt hela magen. Det är ett oskick enligt Vintagemannens mening. Det ska bara vara vitt mitt fram. Kolla Fred Astaire, 1900-talets kanske bäst klädde man. Hans frackar sitter så perfekt att den vita västen bara syns framåt hur mycket han än dansar och åbäkar sig.

Efter dessa sura uppstötningar kring tjugohundratalets klädtendenser går Stilskolan nu ner för räkning ett tag. Vi får se om det blir en fortsättning i någon form – en bok kanske? I väntan på det får du repetera de tio första blogginläggen. Sök i arkivet sedan början av november 2020 eller klicka här.

Det började med en inledning den 2 november. Det är de där små detaljerna som skapar elegansen

Sen följde:

  1. knapphålsblommor
  2. västar
  3. klockor
  4. hängslen & bälten
  5. skor & strumpor
  6. slipsar, flugor & näsdukar
  7. rockar
  8. hattar & mössor
  9. färger
  10. klädvård och skovård, reparationer och ändringar
  11. detaljer att vara noga med

Tweed-säsongen är här. Men vad är tweed egentligen?

Tweed 2017-10-04 (3)

Tweed är en missuppfattning. Eller snarare två missuppfattningar. Låt oss reda ut detta och lite om själva tyget först. Sen tar vi oss an Norfolk-kavajen och andra plagg med eller utan skinnlappar på armbågarna som är tillverkade av denna missuppfattning. Och vi passar på att ta upp det där med bruna skor efter klockan 18 på samma gång.

Den första teorin bygger på en missuppfattning. I London på 1830-talet var det en tyghandlare som annonserade om ett grovt ylletyg från Skottland och kallade det för tweed. Enligt denna teori berodde det på att han fattat fel och trodde att det var ett ylletyg från Tweed. Så heter nämligen floden som är gräns mellan Skottland och England – Tweid water.

Den andra teorin bygger på dålig hörsel. Ett diagonalvävt tyg heter twill på engelska och tweel på skottarnas språk. För att få tweel till tweed behövs bara lite vax i öronen. Twill, eller kypert som vi kallar den vävtekniken i Sverige, är mycket gammal och mycket vanlig. Gabardin är en twill. Denim, dvs alla jeans, är också vävda i twill. Du kan lätt se den diagonala strukturen på tyget när du tittar noga på dina jeans.

Till skillnad från vanlig tuskaftsväv, som egentligen är en flätning upp och ner över varptrådarna, så är twill en teknik där man förskjuter flätningen ett steg åt sidan för varje varv man väver. På så sätt bli slutresultatet ett tyg med diagonal struktur. Om man efter några varv bryter förskjutningen åt andra hållet och sedan tillbaka igen, s.k. broken twill, får man ett fiskbensmönstrat tyg som också är mycket vanligt i tweed.

Harris Tweed 017

Den diagonala strukturen är tydlig i alla tweedkläder, liksom det grova yllegarnet med olikfärgade trådar. Ibland är väven diagonal, ibland fiskbensmönstrad och någon gång kan det vara en ännu mer intrikat vävteknik som skapar hundtandsmönster, s.k. shepherd´s tweed

Definitionen på en tweed är alltså en väv i kypert, av grov ull och med olikfärgade trådar i garnet.

Harris Tweed är en ursprungsgaranti

Idag har nog alla kläder den moderna etiketten isydd. Även om det finns riktigt exklusiva skrädderier som inte ens sätter i en etikett utan bara sin egen. Men i gamla tider kunde det tydligen vara si och så med märkningen. Den högra bilden är en etikett från 1930-talet.

Harris Tweed har blivit ett kvalitetsbegrepp. Namnet kommer från ögruppen Yttre Hebriderna som ligger utanför Skottlands västkust.

Outer-Hebrides

Harris är namnet på den största ön i gruppen och längst ner på huvudön ligger godset Dunmore. Hertiginnan Catherine Herbert av Dunmore (1836-86) noterade att den engelska överklassen hade börjat klä sig i kraftiga yllekläder när de var ute på landet. Hon insåg då att de grova och slitstarka tyger som hennes folk vävde skulle passa utmärkt till dessa plagg. Så under andra halvan av 1800-talet började hon exportera sina tweedtyger till Englands överklass. Hon lyckades utmärkt. Det blev ett lyxigt och manligt weekendplagg i slutet av seklet. För att hålla varumärket Harris Tweed uppe bland andra konkurrenter skapade man redan 1909 The Harris Tweed Association.

Harris Tweed 021De flesta plagg från Harris Tweed har ett nummer på etiketten. Så jag mailade The Harris Tweed Association för att fråga vad man kan utläsa av siffrorna. Är det tygets färg och mönster eller vem som vävt tyget? Det har vi inte något register på, fick jag till svar. Så snopet.

Man har bestämt, och det är tydligt reglerat i  i brittisk lag, att för att få bära varumärket Harris Tweed – The Orb Trade Mark – måste tyget uppfylla fyra kriterier: Det ska vara 100 % ny ull (från Skottland) som är spunnet, färgat och efterbehandlat på Yttre Hebriderna. Tyget ska vara vävt för hand, på manuella vävstolar i hemmen där.

Orb 2

En sak som gör Harris-tygerna speciella är att ullen färgas innan den spinns till garn. Man har över 60 olika grundfärger, förutom ullens naturliga gulvita färg, som sedan vid kardningen blandas till över 170 olika garn enligt väl definierade ”recept”. När garnet är färdigspunnet och sorterat skickas det ut till vävarnas hem för att de ska väva de typiskt flerfärgade mönstren.

Överst ett 1930-talstyg samt en annons från 1960. Nederst ett tyg från 1970-talet

Många olika sätt att dela in tweed

Man kan alltså dela in tweed utifrån geografin: Flera distrikt har satt namn på sina tweedtyger. På nordligaste Irland, i distriktet Donegal, har man en egen tweed med mycket vitt i. Saxony, Welsh och Yorkshire tweeds är andra typer.

Donegal tweed från norra Irland. (Uttalas Donnegaaaal)

Yorkshire Tweed

Man kan också dela in tweed efter fårraser; Cheviot och Shetland är exempel på det.

Cheviot tweed

Tweed indelas också efter användningsområdet; Gamekeeper tweed, Sporting tweed och Thornproof tweed är olika funktionella begrepp.

Slutligen kan tweed också delas in på ett sätt som liknar folkdräkter. Man kan se på kläderna varifrån en person, eller åtminstone hans kläder, kommer. Det är clan tweed, estate tweed och regimental tweed.

Scottish estate tweeds

Läs boken Scottish Estate Tweeds (1995) av E.P. Harrison om du vill gräva djupare i detta.

  • Clan tweed kommer från att olika skotska klaner hade sin egen mönstring på tyget oavsett var de bor.
  • Estate tweed kommer från att människor som bodde eller arbetade på en viss egendom hade egna typer av tweed.
  • Det sista, regimental tweed, var officerare från Queen´s Own Highlanders som bar kläder i en egen tweed när de var off duty.

Är du en tweedtyp?

Om du har en tweedkavaj med skinnlappar på armbågarna ska du veta att det är en reaktion på den engelska överklassens tweedplagg som bara används på landet, vid jakt och på hästkapplöpningar. Den som sliter på armbågarna är en yrkesmänniska som sitter inomhus och jobbar – en författare, konstnär, journalist eller professor. Skinnlapparna, som antagligen är ett kontinentalt påhitt, skickar sedan 1920-30-talen en signal att du är en intellektuell och inte en penningens tjänare.

En kavaj för överklassens sport, jakt och cykling

Tweedplagg började användas ungefär hundra år tidigare. Då till sport och jakt. Det var en nyhet med kavaj eller blazer i en färg och ett par udda byxor i en annan. Earlen av Leicester var en tidig banbrytare på 1820-talet. Och sedan mitten av 1800-talet har Hertigen av Norfolk – Henry Fitzalan Howard – fått ge namn åt en praktisk kavaj med bälgfickor för patroner och matsäck samt med rymliga veck för att kunna röra sig bekvämt under jakten. Den kavajen har 3-4 knappar och ett litet påsytt bälte.

1901_Sartorial_Arts_Journal_Fashion_Plate_Men's_Norfolk_Jacket

Bild på en Norfolk-kavaj från 1901, från Wikipedia

Norfolkkavajen blev mäkta populär bland dåtidens snobbar som bl.a. använde den vid cykling, vilket var högsta mode för en eleganta herrar under det sena 1800-talet. En udda blazer var då något mycket exklusivt för en vanlig man av folket hade bara råd med en enda kostym.

Plus-Four till vänster. Plus-Two till höger.

Till tweedkavajen bar man gärna Plus-Fours – det vi kallar golfbyxor eller äppelknyckarbyxor. Plus-four betyder plus fyra tum. När spännet dragits åt nedanför knät får byxan hänga ner fyra tum, dvs c:a 10 cm. Knäbyxan kan också ha ett mindre överhäng på fem centimeter, dvs Plus-Two. Knickers har inget överhäng alls.

En variant på Glenncheck-rutan

När tweed blev folkets mode

Efter första Världskriget började ett sportigare mode välla fram. Norfolkkavajen fick tillhörande byxor. En sådan kostym bars t.ex. av romanfiguren Sherlock Holmes. Tweedkavajerna kombinerades med manchesterbyxor eller rent av med flanellbyxor med bruna mockaskor till. Man kunde förstärka looken med en ylleslips. Siden var för bankirer.

Min egen favoritsstil: tweed & manchester

Hertigen av Windsor vidareutvecklade på 30-talet tweedkostymen med den populära glenncheck-rutan (som egentligen ska tillskrivas hans farfar). Och sedan dess har tweedkostymer och blazers med udda byxor vunnit terräng överallt som ett mellanting mellan finkostymer och rena fritidsplagg. I USA utvecklades kring Ivy League-universiteten en preppystil med tweedkavajer, button-down skjortor, V-ringade tröjor och chinos. Ralph Lauren har sedan vidareutvecklat den lediga tweed-looken till nya höjder. Idag tycker nog de flesta att tweed till och med passar till jeans. Twill till twill alltså.

Ett praktiskt problem med tweedkläder idag är tjockleken på materialet. Ursprungligen är tweedplaggen tjocka och tunga och gjorda för utomhusbruk, medan de flesta av oss arbetar inne i stugvärme och luftkonditionerade kontor. Det gäller att välja rätt kvalitet, det finns från 300-grams till 1.000-grams att välja på.

Inga bruna skor

Den engelska överklassen, s.k. Sloane Rangers, har klädregler för olika tillfällen. I stan är det nödvändigt att ha kostym medan en tweedkavaj fungerar bra på landet. Den står emot kyla, vind, regn, dimma, hagel och den värmer också bra inomhus i kalla och dragiga slott. Men då ska den vara av rätta snittet; tung och styv tweed, tre knappar, snedställda ficklock och en slits i ryggen. Så sitter man snyggt i sadeln. På hästkapplöpningar går det också bra att bära tweed, gärna med en för liten Trilby-hatt på skallen och med ett par grova bruna skor.

A.Marchesan 2016-01-27 023

Då är vi inne på det där med bruna skor. Inga bruna skor efter klockan sex heter det. Egentligen får man aldrig ha bruna skor. En gentleman klär om till middag och då är det white tie eller black tie som gäller, dvs frack eller smoking. Vem har sett någon som har bruna skor till frack? ”No brown in town” heter det också. I staden, om man nu arbetar på bank eller med affärer, så gäller mörk diskret kostym. Till detta passar endast ett par svarta skor av Oxfordmodell.

Utom på fredagar. Då kan man få ha bruna skor i stan. Kanske en tweedkavaj också. Med detta signalerar man att man är på väg till sitt lantgods och bara tittar in på jobbet en stund på fredagen. Försök alltså inte med bruna skor och tweed på måndag till torsdag, det avslöjar bara att du inte har något lantgods eller att du jobbar med något så simpelt som kultur eller vetenskap. Och framför allt – du tjänar inga pengar.

Ingemar Albertsson 2018-10-30 (9)

En hel Harris tweed-kostym från 1950 ungefär. Mysig nu till vintern. Prova tweed du också.

Denna artikel skrev jag ursprungligen för tidningen Velocipeden i december 2014. Här har jag bara utvecklat den lite.