Tweed är en missuppfattning. Eller snarare två missuppfattningar. Låt oss reda ut detta och lite om själva tyget först. Sen tar vi oss an Norfolk-kavajen och andra plagg med eller utan skinnlappar på armbågarna som är tillverkade av denna missuppfattning. Och vi passar på att ta upp det där med bruna skor efter klockan 18 på samma gång.
Den första teorin bygger på en missuppfattning. I London på 1830-talet var det en tyghandlare som annonserade om ett grovt ylletyg från Skottland och kallade det för tweed. Enligt denna teori berodde det på att han fattat fel och trodde att det var ett ylletyg från Tweed. Så heter nämligen floden som är gräns mellan Skottland och England – Tweid water.
Den andra teorin bygger på dålig hörsel. Ett diagonalvävt tyg heter twill på engelska och tweel på skottarnas språk. För att få tweel till tweed behövs bara lite vax i öronen. Twill, eller kypert som vi kallar den vävtekniken i Sverige, är mycket gammal och mycket vanlig. Gabardin är en twill. Denim, dvs alla jeans, är också vävda i twill. Du kan lätt se den diagonala strukturen på tyget när du tittar noga på dina jeans.
Till skillnad från vanlig tuskaftsväv, som egentligen är en flätning upp och ner över varptrådarna, så är twill en teknik där man förskjuter flätningen ett steg åt sidan för varje varv man väver. På så sätt bli slutresultatet ett tyg med diagonal struktur. Om man efter några varv bryter förskjutningen åt andra hållet och sedan tillbaka igen, s.k. broken twill, får man ett fiskbensmönstrat tyg som också är mycket vanligt i tweed.
Den diagonala strukturen är tydlig i alla tweedkläder, liksom det grova yllegarnet med olikfärgade trådar. Ibland är väven diagonal, ibland fiskbensmönstrad och någon gång kan det vara en ännu mer intrikat vävteknik som skapar hundtandsmönster, s.k. shepherd´s tweed
Definitionen på en tweed är alltså en väv i kypert, av grov ull och med olikfärgade trådar i garnet.
Harris Tweed är en ursprungsgaranti
Idag har nog alla kläder den moderna etiketten isydd. Även om det finns riktigt exklusiva skrädderier som inte ens sätter i en etikett utan bara sin egen. Men i gamla tider kunde det tydligen vara si och så med märkningen. Den högra bilden är en etikett från 1930-talet.
Harris Tweed har blivit ett kvalitetsbegrepp. Namnet kommer från ögruppen Yttre Hebriderna som ligger utanför Skottlands västkust.
Harris är namnet på den största ön i gruppen och längst ner på huvudön ligger godset Dunmore. Hertiginnan Catherine Herbert av Dunmore (1836-86) noterade att den engelska överklassen hade börjat klä sig i kraftiga yllekläder när de var ute på landet. Hon insåg då att de grova och slitstarka tyger som hennes folk vävde skulle passa utmärkt till dessa plagg. Så under andra halvan av 1800-talet började hon exportera sina tweedtyger till Englands överklass. Hon lyckades utmärkt. Det blev ett lyxigt och manligt weekendplagg i slutet av seklet. För att hålla varumärket Harris Tweed uppe bland andra konkurrenter skapade man redan 1909 The Harris Tweed Association.
De flesta plagg från Harris Tweed har ett nummer på etiketten. Så jag mailade The Harris Tweed Association för att fråga vad man kan utläsa av siffrorna. Är det tygets färg och mönster eller vem som vävt tyget? Det har vi inte något register på, fick jag till svar. Så snopet.
Man har bestämt, och det är tydligt reglerat i i brittisk lag, att för att få bära varumärket Harris Tweed – The Orb Trade Mark – måste tyget uppfylla fyra kriterier: Det ska vara 100 % ny ull (från Skottland) som är spunnet, färgat och efterbehandlat på Yttre Hebriderna. Tyget ska vara vävt för hand, på manuella vävstolar i hemmen där.
En sak som gör Harris-tygerna speciella är att ullen färgas innan den spinns till garn. Man har över 60 olika grundfärger, förutom ullens naturliga gulvita färg, som sedan vid kardningen blandas till över 170 olika garn enligt väl definierade ”recept”. När garnet är färdigspunnet och sorterat skickas det ut till vävarnas hem för att de ska väva de typiskt flerfärgade mönstren.
Överst ett 1930-talstyg samt en annons från 1960. Nederst ett tyg från 1970-talet
Många olika sätt att dela in tweed
Man kan alltså dela in tweed utifrån geografin: Flera distrikt har satt namn på sina tweedtyger. På nordligaste Irland, i distriktet Donegal, har man en egen tweed med mycket vitt i. Saxony, Welsh och Yorkshire tweeds är andra typer.
Donegal tweed från norra Irland. (Uttalas Donnegaaaal)
Yorkshire Tweed
Man kan också dela in tweed efter fårraser; Cheviot och Shetland är exempel på det.
Cheviot tweed
Tweed indelas också efter användningsområdet; Gamekeeper tweed, Sporting tweed och Thornproof tweed är olika funktionella begrepp.
Slutligen kan tweed också delas in på ett sätt som liknar folkdräkter. Man kan se på kläderna varifrån en person, eller åtminstone hans kläder, kommer. Det är clan tweed, estate tweed och regimental tweed.
Läs boken Scottish Estate Tweeds (1995) av E.P. Harrison om du vill gräva djupare i detta.
- Clan tweed kommer från att olika skotska klaner hade sin egen mönstring på tyget oavsett var de bor.
- Estate tweed kommer från att människor som bodde eller arbetade på en viss egendom hade egna typer av tweed.
- Det sista, regimental tweed, var officerare från Queen´s Own Highlanders som bar kläder i en egen tweed när de var off duty.
Är du en tweedtyp?
Om du har en tweedkavaj med skinnlappar på armbågarna ska du veta att det är en reaktion på den engelska överklassens tweedplagg som bara används på landet, vid jakt och på hästkapplöpningar. Den som sliter på armbågarna är en yrkesmänniska som sitter inomhus och jobbar – en författare, konstnär, journalist eller professor. Skinnlapparna, som antagligen är ett kontinentalt påhitt, skickar sedan 1920-30-talen en signal att du är en intellektuell och inte en penningens tjänare.
En kavaj för överklassens sport, jakt och cykling
Tweedplagg började användas ungefär hundra år tidigare. Då till sport och jakt. Det var en nyhet med kavaj eller blazer i en färg och ett par udda byxor i en annan. Earlen av Leicester var en tidig banbrytare på 1820-talet. Och sedan mitten av 1800-talet har Hertigen av Norfolk – Henry Fitzalan Howard – fått ge namn åt en praktisk kavaj med bälgfickor för patroner och matsäck samt med rymliga veck för att kunna röra sig bekvämt under jakten. Den kavajen har 3-4 knappar och ett litet påsytt bälte.
Bild på en Norfolk-kavaj från 1901, från Wikipedia
Norfolkkavajen blev mäkta populär bland dåtidens snobbar som bl.a. använde den vid cykling, vilket var högsta mode för en eleganta herrar under det sena 1800-talet. En udda blazer var då något mycket exklusivt för en vanlig man av folket hade bara råd med en enda kostym.
Plus-Four till vänster. Plus-Two till höger.
Till tweedkavajen bar man gärna Plus-Fours – det vi kallar golfbyxor eller äppelknyckarbyxor. Plus-four betyder plus fyra tum. När spännet dragits åt nedanför knät får byxan hänga ner fyra tum, dvs c:a 10 cm. Knäbyxan kan också ha ett mindre överhäng på fem centimeter, dvs Plus-Two. Knickers har inget överhäng alls.
En variant på Glenncheck-rutan
När tweed blev folkets mode
Efter första Världskriget började ett sportigare mode välla fram. Norfolkkavajen fick tillhörande byxor. En sådan kostym bars t.ex. av romanfiguren Sherlock Holmes. Tweedkavajerna kombinerades med manchesterbyxor eller rent av med flanellbyxor med bruna mockaskor till. Man kunde förstärka looken med en ylleslips. Siden var för bankirer.
Min egen favoritsstil: tweed & manchester
Hertigen av Windsor vidareutvecklade på 30-talet tweedkostymen med den populära glenncheck-rutan (som egentligen ska tillskrivas hans farfar). Och sedan dess har tweedkostymer och blazers med udda byxor vunnit terräng överallt som ett mellanting mellan finkostymer och rena fritidsplagg. I USA utvecklades kring Ivy League-universiteten en preppystil med tweedkavajer, button-down skjortor, V-ringade tröjor och chinos. Ralph Lauren har sedan vidareutvecklat den lediga tweed-looken till nya höjder. Idag tycker nog de flesta att tweed till och med passar till jeans. Twill till twill alltså.
Ett praktiskt problem med tweedkläder idag är tjockleken på materialet. Ursprungligen är tweedplaggen tjocka och tunga och gjorda för utomhusbruk, medan de flesta av oss arbetar inne i stugvärme och luftkonditionerade kontor. Det gäller att välja rätt kvalitet, det finns från 300-grams till 1.000-grams att välja på.
Inga bruna skor
Den engelska överklassen, s.k. Sloane Rangers, har klädregler för olika tillfällen. I stan är det nödvändigt att ha kostym medan en tweedkavaj fungerar bra på landet. Den står emot kyla, vind, regn, dimma, hagel och den värmer också bra inomhus i kalla och dragiga slott. Men då ska den vara av rätta snittet; tung och styv tweed, tre knappar, snedställda ficklock och en slits i ryggen. Så sitter man snyggt i sadeln. På hästkapplöpningar går det också bra att bära tweed, gärna med en för liten Trilby-hatt på skallen och med ett par grova bruna skor.
Då är vi inne på det där med bruna skor. Inga bruna skor efter klockan sex heter det. Egentligen får man aldrig ha bruna skor. En gentleman klär om till middag och då är det white tie eller black tie som gäller, dvs frack eller smoking. Vem har sett någon som har bruna skor till frack? ”No brown in town” heter det också. I staden, om man nu arbetar på bank eller med affärer, så gäller mörk diskret kostym. Till detta passar endast ett par svarta skor av Oxfordmodell.
Utom på fredagar. Då kan man få ha bruna skor i stan. Kanske en tweedkavaj också. Med detta signalerar man att man är på väg till sitt lantgods och bara tittar in på jobbet en stund på fredagen. Försök alltså inte med bruna skor och tweed på måndag till torsdag, det avslöjar bara att du inte har något lantgods eller att du jobbar med något så simpelt som kultur eller vetenskap. Och framför allt – du tjänar inga pengar.
En hel Harris tweed-kostym från 1950 ungefär. Mysig nu till vintern. Prova tweed du också.
–
Denna artikel skrev jag ursprungligen för tidningen Velocipeden i december 2014. Här har jag bara utvecklat den lite.
Vintagemannen 
Intressant! Jag är lycklig ägarinna till en vackert roströd Harris Tweed-kavaj från gissningsvis 40-tal eller möjligen tidigt 50-tal. Jag köpte den för tio (10) pund hösten 1989 eller våren 1990 (kommer inte riktigt ihåg) i ett stånd för begagnade kläder på torget i Cambridge, England, och det är mitt allra bästa inköp någonsin alla kategorier. När jag köpte den var den alltså cirka 40 år gammal redan och i fullständigt perfekt skick. Sedan dess har nästan 30 år till passerat och den är fortfarande i samma perfekta skick trots regelbunden användning. Jag betvivlar att det överhuvudtaget går att slita ut den. Inte nog med att själva tweeden är av en kvalitet som närmast kan liknas vid Svinto (nej, den är inte direkt mjuk och skön, men man köper inte Harris Tweed för att ha som mysplagg) utan till och med fodret – ett tjockt, glänsande, närmast SEGT siden – är i nyskick efter cirka 70 års och åtminstone två ägarinnors användning. Jag är helt övertygad om att den kommer att överleva både mig och flera kommande generationer. Det får en att undra hur firman kan gå med vinst, eftersom ett plagg lär räcka för en hel släkt för all framtid. Tyvärr har min dotter inte samma storlek som jag, så jag inser att när mitt slut börjar närma sig måste jag tänka allvarligt på vem som ska få ta över Harris Tweed-kavajen. Det gäller att utse en värdig arvtagerska.
Kul. Min äldsta Harris Tweed är från 1930-talet – jättetjock och tung. Den håller många år till. Men idag vävs tyget i olika kvaliteter, vi jobbar ju inte utomhus längre, så moderna plagg kanske inte blir lika långlivade.
Hej! Ville bara säga att du har en riktigt trevlig blogg! Jag är 26 års åldern och älskar klassika kläder och det är riktigt kul att hitta en Svensk blogg om ämnet. Fortsätt! Du har en trogen läsare här! 🙂
Kul. Jag är inte så flitig som jag önskar, men ibland gör jag ett ryck.