På Antikmässan i Älvsjö 2018 var vi levande utställningsföremål. Jag och VintageQ representerade 1960-talet i utställningen ”Textila spår – Tygerna”. Vi provocerade mässbesökare med att visa hur förfallet började rasa på 60-talet. Vi rökte pipa, drack whisky och ropade Köp, slit och släng!
VintageQ i en sömmerskesydd dräkt med tillhörande hatt från tidigt 60-tal. Då var Jackie Kennedy den stora stilikonen. Vintagemannen har en skräddarsydd kostym med väst från 1965. I TV och på bio var Helgonet och James Bond stora idoler.
På 1950-talet stod den svenska textilindustrin och beklädnadshandeln på sin topp. Men på sextiotalet började det glida utför. Och på sjuttiotalet gick botten ur. Hör här:
Kvalitet och tillverkning var det centrala
Början av sextiotalet var som en fortsättning på femtiotalet. Lite rakare linjer och smalare siluetter bara. Man betalade fortfarande för skräddarkonsten och kvaliteten på material och arbete syntes på priset.
Den första halvan av decenniet kännetecknas av en stor liberalisering. Radio Syd och Radio Nord utmanade Sveriges Radio. Statsminister Erlander berättade roliga historier i Hylands Hörna. Den nya friheten som kröntes med P-pillret 1964 och DU-reformen 1967.
Men 1965 trappades Vietnamkriget upp och Studentkåren ockuperade sitt eget hus 1968. Årtiondet blev allt mer radikalt. Sossarna regerar i eget majestät, de bygger miljonprogrammet och inför studiemedlen.
Schlagersångare som Lasse Lönndahl och Siw Malmqvist ersätts av popband som Beatles, Rolling Stones och Beach Boys. Och när 60-talet går mot sitt slut har det blivit betydligt flummigare med Flower Power, Jimi Hendrix och Woodstockfestival.
Distribution och lågprisimport i nya köpcentrum
Det skräddade modet började vika ner sig. Mary Quant och Twiggy slog igenom med kortkorta klänningar i skarpa färger och glada mönster. Ylle ersattes av bomull och syntet. Den svettiga nylonskjortan behövde inte strykas. Trikå blev stort. Mönstren förenklades, bara raka sömmar med klänningar i A-linje. Paris var inte längre modets huvudstad – det var London.
Och reklamen flyttade fokus från slogans och konkreta produktfördelar till image, lifestyle och varumärken. En kreativ revolution hade inletts.
Den svenska beklädnadsbranschen hängde inte med. Både textilfabriker och herr- & damekiperingar pressades från två håll. Dels lågprisimport. Stora klädkedjor som Hennes och KappAhl köpte billigt utomlands. Domus och Tempo byggde varuhus i de gamla stadskärnorna och i förorterna. Dels kom konkurrensen från ett annat håll. Små boutiquer utmanade med fräcka modeplagg för de unga. Köpta i små serier i London. Gul & Blå öppnade sin butik 1966. Mouche och Margot och kom några år tidigare.
Teko-krisen hade bara börjat.
En efter en lade de svenska textilfabrikerna ner eller slogs ihop. Den största, Algots i Borås, höll ut till 1978. Den gren av textilindustrin som överlevde längst var strumptillverkning. Men då det är ju påhittiga ingenjörer och maskiner som gör jobbet, inte lågbetalda sömmerskor. Deras jobb hade redan flyttat till Portugal och Hong Kong och Kina.
Hemtextilierna i linneskåpet på 60-talet gjorde ungefär samma resa som kläderna. Det började med tjocka vita linnelakan med spets, monogram och krusade örngottsband och slutade med färgglatt mönstrade påslakan i tunn bomull. Köp slit och släng kom för att stanna. Och det rullar på i samma riktning än.
Våra utställningsoutfits demonstrerar utvecklingen
Den här kostymen har sytts till en svensk direktör på skrädderiet hos MEA på Norrmalmstorg. Det står i etiketten att den levererades i februari 1965. Ett lätt och behagligt tyg. Knappar för hängslen i byxorna. Bomullsfickor. Handsydda knapphål. Rymlig sömsmån ifall den behöver läggas ut. Skräddarkonsten står fortfarande högt i kurs.
En konfektionskostym från slutet av 60-talet. En kvalitetsprodukt från Junex. Klädda knappar och fortfarande handpikerade slag. Men det är en nylon i fickorna och här finns inga hängselknappar, bara hällor för bältet. Slipsen är en kul variant i Trevira, med små knappar på. Bröstficksnäsduken är fusk. Det var vanligt att det följde med en pappskiva med små tygflikar på. Sen kunde man vika pappskivan till lagom höjd i bröstfickan.
Det op-mönstrade tyget i bakgrunden är av Verner Panton. Tyget i VintageQs klänning är av en mer anonym formgivare. På fötterna har hon ett par s.k. Courège-stövlar. De var omåttligt populära kring mitten av decenniet. Herrhatten föll helt ut modet den här tiden. En smalbrättad s.k. pork pie hör till hatthistoriens dödsryckningar.
Nu börjar den formella herrklädseln vika. Såhär kunde en lärare eller reklamtecknare se ut på jobbet. Den obligatoriska kavajen ersattes av tröjor, koftor och jackor. Och nylonskjorta med tab-krage var verkligen hett. Slipsarna var smala. En hemvävd eller stickad slöjdlärarslips drar också ner det formella intrycket.
Notera mockadetaljerna på Higgins-koftan. Vi brydde oss ännu inte om miljön. Rachel Carsons Tyst vår kom redan 1962, men det dröjde till 70-talet innan miljörörelsen tog ordentlig fart.
Man rökte som borstbindare på den här tiden trots begynnande debatt om cigaretternas hälsofaror. I postorderkatalogerna finns det knappt en bild utan att mannen har en pipa som accessoar.
Trikåklänning från Katja of Sweden 1966. Här är det fortfarande ylle i klänningen.
Den bekväma stilen fortsätter att ta marknadsandelar, här i form av polotröja i bomullstrikå. När TV2 kom 1969 bar reportrarna i Rapport polotröjor, medan man fortfarande hade skjorta och slips i Aktuellt i TV1. Vänstervridning – hojtade de konservativa.
Utställning i fyra akter: 1940, 1950, 1960 och 1970-tal
Egentligen var det här inte en utställning om kläder i första hand, utan lika mycket om vackra designtyger från fyrtiotalet till sjuttiotalet.
Utställningsytan var uppdelad i fyra rum. Från vänster Leili Mänder som representerade det krigsransonerade 40-talet genom att vårda och laga kläder och stoppa strumpor.
Miriam Parkman vävde ett kjoltyg under mässdagarna, precis som många gjorde på 50-talet. Allt från Ebba von Eckermans lyxiga Ripsa-kjolar till knytning av ryor i hemmen.
Vintagemannen och VintageQ agerade Mad Men från 60-talet och citerade Lena Larsson; Köp, slit och släng.
Längst till höger står 70-talet och Karolina Brännström som är proggare, musiker och aktivist. Hon underhöll mässbesökarna med plakatmålning och sjöng protestsånger av Hoola Bandoola Band.
Här följer små presentationer av oss allihop. Hoppas det går att läsa.
Hjärnorna bakom allt: Maggan och Eva
Hjärnorna bakom hela den här utställningen ”Textila spår – Tygerna” på Antikmässan är Margareta Backström Öberg och Eva Karlsson. De bor båda lite sydväst om Enköping där Maggan driver en av Sveriges allra bästa vintagebutiker – Lata Pigan. Hon har också ett fantastiskt lager av gamla designtyger. Eva som är lärare på Tillskärarakademin driver Teda Art Project där hon bl.a. ger kurser i klänningssömnad. Och vad är då lämpligare än att först köpa ett snyggt tyg hos Lata Pigan.
I sommar kommer utställningen att få en fortsättning; ”Textila spår – Kläderna” på Målhammar Galleri utanför Västerås. Där blir det allt från hemsytt till haute couture från hela 1900-talet. Åk dit 4 augusti – 2 september.
Vill du köpa några av mässaffischerna så vänd dig till Lata Pigan.
PS. Vet du att Vintagemannen har varit en riktig Mad Man – nästan.
På 80-talet jobbade han som projektledare på några av Sveriges bästa reklambyrårer. Och 1985 var han på kurs på huvudkontoret i New York. Byrån hette då Sterling, Cooper & Draper. Nej, nu blev det fel, den hette Dancer, Fitzgerald, Sample och tillhörde de största i branschen. Byrån nämns faktiskt som en av konkurrenterna i ett avsnitt av Mad Men. Så två veckor i Chrysler Building var så nära Madison Avenue Vintagemannen kom.
Dom säger att jag påminner mer om Bertram Cooper än Roger Sterling. Så jag får väl ta av mig skorna och gå i strumplästen då.
Vintagemannen 