Väldigt många saker och byggnader från 1900-talet och fram till våra dagar kan spåras tillbaka till Bauhaus-skolan i Weimar och Dessau åren 1919 – 1933. Vartenda kök, varenda Billy-hylla, varenda stol, vartenda hus, är influerat. Tråkigt då att Bauhaus idag mest förknippas med stålrörsmöbler och designprylar. Eller rent av ett byggvaruhus
Bauhaus är mycket mer än det här. Det var en syn på livet.
Vi tog tåget till Weimar för att lära oss mer. I år firar skolan 100 år. Men det börjar långt tidigare.
Tänk dig industrialismens genombrott på 1800-talet. Man kunde serietillverka alla möjliga sorters prylar, ofta i nygamla stilar som nyrenässans eller nybarock. Eller i en eklektisk blandning av alltihop.
Två av Henry van de Veldes skapelser
Självklart kom en motrörelse i slutet av seklet; Arts & Crafts, jugend, nationalromantik, Karin Larssons Sundborn. Man ville åter till det äkta, det gedigna hantverket och ge kvalitet åt folket.
Skolhuset som van de Velde ritade uppfördes 1904-11. De svängda ateljéfönstren var en verklig nymodighet.
I Tyskland skapades Deutsche Werkbund för att koppla ihop industrin med god design och hantverkskvalitet. I Sverige fick vi Svenska Slöjdföreningen och ”Vackrare vardagsvara” med liknande ambitioner. I Weimar grundade den redan etablerade Henry van de Velde en bildkonst- och hantverksskola som han ledde 1906-1914. Finansiellt stöd fick han från Storhertigen av Weimar. Henry van de Velde var utbildad målare, men även framgångsrik arkitekt och formgivare – en allkonstnär. Han kallade sitt uttryck för ”nya stilen” och den är verkligen ny och egen, som jugend med funktionalistiska drag. För oss är han en ny bekantskap och vi undrar efter de här dagarna i Weimar undrar vi hur vi kunnat missa honom och varför man hör så lite om honom. Själv såg han sig som Bauhaus andlige fader. 1914 avgick van de Welde som rektor och det var han som föreslog Walter Gropius som sin efterträdare. Sen kom det ett världskrig emellan….
Henry van de Velde och Walter Gropius var skolans viktigaste ”andliga ledare”
1919 tog Gropius över. Till bildkonsten och hantverket lade han till arkitekturen. Idén med att sammanföra konsthantverk, bildkonst, arkitektur och design i samma skola var att sudda ut gränserna så att de olika områdena kunde befrukta varandra. Det blev en verklig experimentskola. Alla var överens om analysen att människan behövde förnyas, men det måste ha varit en spännande dragkamp om åt vilket håll lösningarna fanns.
Det finns inte bara en Bauhaus-stil. Det spretar rätt ordentligt.
1919 bytte man även namn på skolan till Bauhaus, med förebild från de byggnadshyttor som fanns vid de stora katedralbyggena på medeltiden.
Det var Gropius som införde den nya stilen som vi förknippar med Bauhaus. Här några interiörer från skolan, hans arbetsrum och trappan utanför.
1923 kom det stora modernistiska genombrottet. En epokgörande utställning i Weimar visade det allra senaste. Formen skulle komma av funktionen. Stålrörsmöbler. Små kök som var bekväma för husmor. Nya praktiska husgeråd. En avskalad arkitektur befriad från krusiduller. Etc. Samma sak hände överallt i Europa vid den här tiden, De Stijl i Holland, Le Corbusier i Frankrike, Konstruktivisterna i Sovjet och så småningom blev det svensk Funkis och Stockholmsutställningen 1930 i Sverige också inspirerad av flera stora modernistiska utställningar i Stuttgart, Paris och Barcelona.
Bauhausskolan flyttade 1925 från det konservativa och nationalistiska Weimar till ett mer radikalt Dessau. Och där höll man på till 1931 innan man flyttade till Berlin och blev nedlagda. Men mer om det när vi kommit till Dessau om några dagar.
Åker du till Weimar är det några saker du ska se för att förstå den här omvälvande perioden i vår historia. Och du ska ta dem i den här ordningen
1.. Börja i Neues Museum Weimar och se Henry van de Velde och hans vänners tankar och verk i början på 1900-talet. Det ligger i ett gammalt ärevördig museibyggnad från 1864-69 som Storhertigen Carl-August lät uppföra till sina samlingar. Men nu är det nåt helt annat därinne.
2.. Gå till Bauhaus-universitets huvudbyggnad, ritad av van de Velde och följ med på en guidad tur. Gå in på Universitetets hemsida och boka. Det är studenter som visar och berättar. Vi hade förmånen att bli guidad av en arkitekturstudent inne på tredje året.
3.. Besök det sprillans nya Bauhaus-muséet, bara ett par hundra meter från det första. De föremål som visas där har Gropius själv valt ut för arkivering. Samlingen räddades undan förstörelse av en klok museidirektör vid namn Walter Scheidig som placerade dem i omärkta lådor i en lagerlokal. Du får ut mycket mer av den hårt stiliserade utställningen om du har lite bakgrund.
4.. Ta sen en naturskön promenad till Haus am Horn. Den allra första byggnad som byggts i avskalad Bauhaus-stil till utställningen 1923 och se hur det var tänkt att ”den nya människan” skulle bo. Less is more, blev senare ett valspråk som förknippas med Bauhaus. Här ser du det i i praktik, i en liten villa byggd för mamma, pappa, barn. Barnet och leken är förresten viktiga i Bauhaus ideologi. Här tar barnen plats i familjen för första gången i historien.
Barnet har fått det största sovrummet.
Överkurs:
A. Gå till Stadsmuseet och se utställningen om Weimarrepubliken på tjugotalet. Överkurs B. Gå till den stora kyrkogården och se Walter Gropius expressionistiska monument över de stupade vid vad som kan liknas vid en tysk Ådalen-31.
Gropius mycket nyskapande gravmonument från 1922.
När du är klar med hela rundvandringen i Weimar går du till nån trevlig restaurang, t ex Goethes gamla favorithak Zum Weissen Schwan och äter långkok. Eller så går du till vår lilla favorit Anno 1900 och tar nåt lättare. Reflektera sen över hur genomgripande Bauhaus har påverkat våra moderna liv; IKEA-möblerna, husgeråden, miljonprogrammet, hötorgsskraporna, kläderna, bilarna, trafikskyltarna, skolorna… Hur hade det sett ut utan Bauhaus och modernismen?
Kulturstaden Weimar är verkligen värd ett besök. Spendera minst två, gärna tre dagar här i Goethes och Schillers stad, där även Richard Wagner och Franz Liszt har verkat. Och Bauhaus naturligtvis. Det är ganska fritt från utländska turister, det här är tyskarnas vallfartsort.
Nej, efter denna föreläsning ska vi ut på julmarknad igen. Först här i Weimar och sen i Leipzig. När vi landat i Dessau i mitten av veckan ska vi fundera mer på Bauhaus, Hitler och skyskraporna. Håll ut.
Hej då Weimar, vi ses i Leipzig i morrn.
Läs mer om Bauhaus
Efter den här publiceringen följde vi med Bauhaus till Dessau. Där gjorde vi två inlägg. Ett om Bauhaus betydelse i historien, och ett om att vara turist i Dessau. Klicka gärna och läs mer.
Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan @Vintagemannen.se och @europarunt.se
Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten. Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.
Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”. Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass. Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.
Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.
Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.
Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?
Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.
I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt. Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum. Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.
Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!
Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.
Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.
Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.
Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Jag provar väst-toile hos Götrich – en riktig shoppingupplevelse. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Här får vi öva den knaggliga skoltyskan. Vi har hittat två gamla guider, dels en Griebens från 1920 och en östtysk från 1971. DDR är också historia. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Mina favoriter – manchesterbyxor – har länge varit ett elände. Det är nästan hopplöst att hitta sådana vintage eller second hand. De är nästan alltid fult slitna. En sån tur att jag då fann Manér i Malmö. Kolla dessa sköna brallor. De har vidd i benen, frontveck fram, och är sydda i en härligt tjock manchester. Notera också hur väl de passar till den skotska tweedkavajen som jag fyndade hos Emmaus hundra meter längre upp på gatan.
Manér har köpt in gamla symaskiner från nedlagda fabriker.
Passar till flera västar.
Se här hur svårt det är att köpa begagnade manchesterbyxor idag. Det här är en närbild på låret ett par nya manchesterbyxor från Oscar Jacobson. På bilden är de inte ens ett år gamla. Och alla som vet hur mycket kläder jag har att variera med kan förstå att jag inte ens kan haft dem mer än kanske ett tiotal gånger. Hur kan de bli så slitna på låren? Skandalöst dålig kvalitet för ett par byxor som kostat över tusen spänn. (Jag har faktiskt ett lika dåligt exempel till. Ett par manchesterbyxor från en fin jaktbutik i Stockholm. Samma sak, manchesterluddet lossnar.)
Frågor på detta?
