#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Kan man bota klimatångest med shoppingglädje? (Repris från 2019)

30 maj, 2023 av Ingemar A, publicerad i Fixa, laga & vårda, Livsstil, Prisvärt

Du har säkert berörts av Greta. Du har sett klimatforskare i TV. Du ser hur domedagen närmar sig, eller att det åtminstone blir stora uppoffringar i vår livsstil. Ät inte kött. Flyg inte. Sluta överkonsumera. Och så kommer tvivlen; Vad spelar det för roll vad lilla jag gör när kineserna och amerikanerna bara fortsätter. Etc.

Det finns i alla fall en glädje kvar och det är att köpa så mycket som möjligt – av det man behöver – begagnat. Och det gäller nästan i alla kategorier. Det löser väl inte klimatkrisen, invänder du. Nej, men det spär inte på den så mycket heller och du kan ha kul samtidigt. Om man nu gillar att ha fina saker omkring sig kan man unna sig ofantligt mycket mer om man köper på second hand än om man köper nya saker som flygs hit från andra sidan jorden.

Får man ha roligt när man shoppar?

Vad är roligast?

Att gå in i en klädaffär det det nästan bara hänger svarta, beiga och mörkblå plagg eller i en butik där varje klädstång är ett äventyr. Där hänger rött bredvid rutigt bredvid blommigt bredvid grönt. Där hänger small bredvid extra large, kortärmat bredvid långärmat. Där hänger något du aldrig sett förut. Och det kanske bara kostar några tior eller enstaka hundra. Det är som att gå på skattjakt istället för att gå runt bland tiotals likartade butiker och bläddra bland hundratals likartade plagg. Ordet lik-artad påminner förresten om ordet död.

Antikmässsor, vintagemässor, secondhandaffärer och loppisar är rena guldgruvorna. Det är bara att börja gräva.

Detsamma gäller prylar, husgeråd, möbler, cyklar, verktyg och leksaker, ja nästan allt. En runda på Myrorna, Emmaus, Stadsmissionen, i loppisbodar och antikaffärer innebär alltid upptäckandets glädje. Antingen hittar man något man behöver till en billig peng eller så ser man nåt annat intressant. Ofta tänker man; att en sån hade jag när jag var liten. Eller oj, är min gamla vas värd så mycket? Synd att jag slängde den. Ett litet äventyr i vardagen som väl kan mäta sig med en tur på NK eller Åhléns. Det till och med överträffar den, för man kan inte veta vad man ska hitta i alla dessa små minivaruhus. Äkta shoppingglädje.

Shopping med omsorg om miljön behöver inte vara tråkig utan kan ge ett rikare liv – både upplevelsemässigt och ekonomiskt.

Handen på hjärtat, vad låter roligast?

1. Att ha en massa plagg i garderoben som ser snarlika ut i en enahanda färgskala och som gör att man ser nästan likadan ut som alla andra. Ofta till ett för högt pris.

Den individualistiska generationen.

2. Att ha lika många personliga plagg i olika färg och fason och som bara kostat en bråkdel och som ger dig en personlighet och som utsätter dig för risken att få komplimanger.

Årets julklapp 2018 var det återanvända plagget. Normalpris för en ny tweedblazer i butik är minst 5.000 kr. I en secondhandaffär cirka 500 kr. Du får tio tjusiga kavajer till priset av en.

Du behöver inte bli som Vintagemannen: Min gud, min gud, varför har du överdrivit mig?

Äckligt med begagnat?

Klarar du att sova i begagnade lakan och äta på begagnade tallrikar? Då är du redan rustad för vintage.

Det finns de som tycker att det är äckligt med begagnade saker och kläder som andra har haft på sig. I så fall ska du omedelbart sluta att äta på restaurang och sova i sängar på hotell. Vem vet vad dom har haft för sig där?

Det finns diskborstar, kemtvättar och dammsugare. Duger de i det offentliga rummet så duger de hemma också. Det är ingen ursäkt för att inte köpa välhållna begagnade grejor.

Köp närodlade tjänster

Är de begagnade saker du köpt inte så välhållna eller inte ens hela så finns det oftast en lösning. Det är inte långt till närmsta skomakare, skräddare eller andra hantverkare och reparatörer som får sin utkomst av att hjälpa dig. Det är verkligen att handla ”närodlat”. Tidigare var såna här tjänster skattesubventionerade med lägre moms. Men varför den nya högerregeringen har tagit bort det begriper jag inte.

Med en bra skräddare och skomakare i ditt nätverk kan du rädda väldigt mycket fint

Jag tror naturligtvis inte att second hand-shopping kan bota klimatångest. Men det kan i alla fall ta bort några av symptomen. Det sparar jordens resurser. Det skapar jobb lokalt. Det sprider glädje. Alltid något vunnet.

Margareta Backstöm Öbergs talande affisch från Antikmässan 2018. En parafras på Carl-Johan de Geers berömda affisch ”Skända flaggan” från 1967.

PS. Ett tips till alla krisande shoppinggallerior som håller på att utkonkurreras av näthandeln. Bjud in några second handbutiker och vintagehandlare och erbjud dem en billig hyra. Då får ni trafik till ert centrum igen.

Vad gör man med sitt hus när själva grundbulten har lossnat?

8 mars, 20228 mars, 2022 av Ingemar A, publicerad i Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda

Vi visste det när vi köpte huset. Grunden i sydost hade rasat och hela hörnet hängde på några små träbitar. Huset lutar och det är ju ingen idé att börja tapetsera och renovera invändigt innan man vet att huset står stadigt. Läs här om det lite skrämmande projektet att staga upp hörnet. Och om skickliga yrkesmän.

Så här illa såg det ut. Själva hörnstenen lutade utåt och var inte till nån nytta längre. Huset vilade inte på sina grundsyllar utan på golvreglarna, som i sig visade sig vara lite för klena. Det var nog därför huset hade satt sig.

Arbetarna från Markbolagen satte igång, men vi insåg snabbt att här behöver riktiga timmermän komma först. Timmersyllarna i botten såg minst sagt anfrätta ut. Men de går lätt att byta – för den som kan. Svanå Bygg skickade ett par gubbar.

Med några grova hål genom fasaden sattes tjocka vertikala stockar fast med kraftiga bultar. Så där, nu hade vi något att ställa under domkrafterna. Huset lyftes ett par centimeter och de ruttna stockarna kunde tas bort. Nya friska stockar mättes ut i stället.

Sen måste hörnet fixeras. Genom urgamla timmermanstekniker så hakades och låstes stockarna med laxning. Och sedan kraftiga järn utanpå. Så är stommen säkrad.

Dags att börja bearbeta marken. In med ett en enkel domkraft från Biltema och en kraftig bjälke på diagonalen att hänga hela husknuten på. Timmerhus är en smart konstruktion.

Sen började Mark att gräva ut och ta bort sneda stenar.

Hålet fylldes med grus och betong i olika omgångar.

Och sen skulle hörnstenarna tillbaka

Det gick ju bra. Kolla! Vi har ett stadigt hörn i huset. Nu ska bara några plankor tillbaka och stupröret på plats.

Ni anar inte hu skönt det kändes när det var klart. Nu kunde vi börja bygga både badrum och bibliotek på insidan. Men mer om det i nästa inlägg i en blogg nära dig.

Fast det ser ju fortfarande lite risigt ut. Grunden måste snyggas till. Vi bestämde oss för att sätta plåt mellan trä och sten, i en lagom mörkgrå nyans. Tack Bäckby Plåt för ett snyggt jobb.

Sådärja, nu ser det prydligare ut. Och stadigare är det också.

Nästa gång kommer Vintagemannen visa hur hur det nya badrummet blev. Välkommen åter.

Mycket har hänt det senste halvåret. Vi har blivit med hus.

17 december, 202123 december, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, Arkitektur, Byggnadsvård, Fixa, laga & vårda, Miljö & hållbarhet

Dass, avträde, torrklosett, skithus, utedass… Kärt hus har många namn.

När man är över sjuttio och arbetslös måste man hitta på något spännande. Så vi sålde sommarstället på Österlen och lägenheten i Malmö och köpte en avstyckad gård norr om Västerås istället. Det kan vi tacka Corona för. Nu tar det bara en och en halv timme till Stockholm och barnbarn, förut tog det nästan en hel dag. Men det är ett stort äventyr vi gett oss in på. Vintagemannens liv handlar numera inte bara om kläder, mat och resor. Sedan den 18 juni 2021 har byggnadsvård kommit med i projektet också. Den här fastigheten är en spännande resa. Det började med ett utedass, häng med.

Vi har inte bara ett hus. På gården finns, förutom det stora Vita Huset från 1810, en fullt beboelig arbetarbostad från slutet av 1800-talet som förr hade två lägenheter. En gammal loge är ombyggd till stor verkstad, kontor och garage. Två timmerbodar, brygghus, och mjölkbod(?) som kanske är från 1700-talet. Samt ett utedass.

Vi började från botten – med dasset. Det var minst och lättast att rädda. Taket höll på att rasa in. Det var fullt av bråte.

Vi bjöd hit några goda vänner till ett arbetsläger i juli.

De första kom på onsdagen, och på söndag var taket klart.

Det var dock en uppgift som ingen ville ta sig an, att tömma dasset på gammal skit. Vi vet inte hur länge det har använts, men nere bland skiten hittade vi tidningar från nittonhundratjugo-, fyrtio- och sextiotalen.

Resultat från nutidsarkeologisk utgrävning

Under senare år har det även fyllts på med annat skräp och sopor. Det kunde ha blivit en fin kretsloppsgödsel, men det var för mycket trasigt glas och gamla konservburkar i dyngan så det fick bli sopsäckar till återvinningstationen istället.

Nu när frosten kommit och hela skiten var lite frusen gjorde VintageQ en hjälteinsats. Hon skyfflade ut hela kökkenmöddingen i säckar.

Snart dags för invigning

Det gamla avträdet har i höst fått ny rödfärg på fasaden, rödtjära på vindskivorna och ute i garaget ligger några nytjärade hängrännor i trä och väntar på att hängas upp. Så nu är det bara ett par tunnor som saknas för att få dasset funktionsdugligt igen.

En kuriosadetalj: Den nuvarande tomtgränsen går rakt genom dasset. Den mysiga sitt-avdelningen tillhör oss. Skit-avdelningen står på grannens ägor. Vi undrar hur ofta han kommer och tömmer, he he.

Kul om du vill följa vårt husprojekt. Nästa inlägg kommer att handla om den raserade stengrunden.

Har du hål i brallorna? Läs om äkta och falsk konststoppning

13 april, 2021 av Ingemar A, publicerad i 1910-tal, Fixa, laga & vårda

– Har Ni julgransfot? – Ja. – Hur får du då på dig byxorna? Haha. Det var ett kul skämt på femtiotalet. Men han som haft de här grårandiga byxorna måste ha varit en man med julgransfot, för det var en lång reva i baken. Vad gör man då? I detta inlägg får du veta mer om hur hål som kan lagas och hur.

Det är inte många som kan konststoppa idag. Dvs att laga ett litet hål i kläderna på ett ”osynligt” sätt. Har du något plagg som har fått ett litet hål, men i övrigt är fint, är det värt att laga det, som den här bruna kostymen t. ex. Vid äkta konststoppning drar man diskret trådar ur tyget på insidan av plagget och så flätar man in dessa trådar i hålet enligt samma struktur som själva vävnaden har. Det är verkligen en konstart.

Men ibland är hålet så stort att man måste fuska lite, som vi gjort i den grå kostymen. Då sätter man en lapp på baksidan och så trixar man sig fram på rätsidan med en symaskin. Det syns ju mer än äkta konststoppning, men det är mer prisvärt och kan duga i alla fall. Här ska ni få se på båda metoderna. Det är Judiths syatelje på Skeppargatan 74 i Stockholm som utfört sina konster.

Inte kan man tro att den stilige herrn till vänster har ett stort hål i ryggen. Eller att den tjusige cyklisten har ett ännu större hål i baken.

KAN DU HITTA LAGNINGEN PÅ RYGGEN?

Hålet var ungefär en kvadratcentimeter stort. Man kan ana lagningen på högra sidan en bit upp.

Här syns lagningen mitt i bilden. Men visst är det snyggt gjort med röda, bruna och vita trådar.

Vill du har en mer detaljerad berättelse om konststoppning så ska du läsa mitt gamla blogginlägg från 2016.

Där i bloggposten kan du studera detaljarbetet bättre. Klicka på länken ovan.

Här är kostymen som hade En decimeterlång reva i baken

Tur att kavajerna var långa på den tiden. Hålet syns inte.

Den här kostymen från 1915-1920 ungefär hade en stor reva i byxbaken. Men eftersom det är så svårt att hitta så gamla kostymer tyckte jag att det var värt att reparera den. Men riktig konststoppning skulle bli ohemult dyrt. Så vi fick tänka ut nåt annat.

Blöjbak – tack för den. Hålet syns inte nu heller, det sitter precis där det tyget viker sig.

Det var inte så noga med passformen förr. Precis som idag alltså, när kläderna bara hänger på folk. Man räknade nog med att kläderna skulle ärvas och ändras och läggas ut, så man försåg byxorna med ett spänne därbak istället för bälteshällor för att kunna reglera åt olika håll. Hängslen var det naturliga sättet att hålla brallorna uppe.

En lapp i byxbaken

Istället för pillig konststoppning fick det bli en lapp för hålet där bak. Om det funnits tyg att använda kunde lappen suttit på utsidan, men nu fick det bli en enfärgad lapp på insidan istället. Och sen en massa stygn med en passande tråd i symaskinen.

Visst syns lagningen. Men med den blöjbaken och den långa kavajen var det kostnadseffektivt med sådan här falsk maskinstoppning. Det får duga. Tack Judit för min nya bak.

Korta byxor duger inte i längden

Här fattas en bra bit på byxbenen. Det blir visserligen lite bättre med ett par kängor istället för lågskor. Men lite löjligt är det när byxorna flaggar på halv stång.

Som synes är kostymens största brist nu en decimeter för korta byxben. Hur kan man förlänga dem? Teoretiskt skulle det gå att slakta västen eller korta av kavajen för att få lite tyg att skarva med. Sen kan man bygga på med ett par falska slag nedtill som döljer skarven. Men ett sådant illdåd på en hundraåring vill jag inte vara ansvarig för.

Lösningen: Stoppa ner byxorna i ett par strumpor och gör knäbyxor av dem. Så gjorde jag i somras på Bike in safety 2020. Tralala! Jag är glad att ha räddat en hundra år gammal kostym åt eftervärlden.

Båda kostymerna kommer från Highcoast Vintage i Mellansel utanför Örnsköldsvik. Det är en av Sveriges bästa vintageaffärer.

Det här var bara ett exempel vad du kan hitta på Vintagemannens blogg. Det kan handla om kläder, stil, matlagning, resor och annat kul. Om du följer oss på Vintagemannen eller VintageQvinnan på Facebook så blir du uppdaterad nästan varje dag. Du hittar oss också på Instagram. Vi ses!

Yllekostymen från 1954 som växte åt alla håll

23 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Fixa, laga & vårda, Gentlemannens garderob, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Det är minsann inte varje dag man springer på något sånt här fint. Jag gick för några dagar sen in hos Old Touch, en butik i den absoluta vintagetoppen, för att se om de hade nån fin julklapp till VintageQ. Och det hade de kanske, det visar sig på julafton.

Efter en lång stund sa Marina till Birgitta. – Har du visat honom KOSTYMEN?

Nä. Men så gick hon och hämtade den. Jag provade kavajen och måttade byxorna framför mig. Det var en aning för trångt. – Jag tar den, sa jag. – Ska du inte prova byxorna? frågade Birgitta. – Nä, jag tar den. svarade jag tvärsäkert, för jag hade kollat hur mycket sömsmån det fanns i midjan och i kavajen och hur breda fållar det fanns att lägga ner på byxan och kavajärmarna. De var generösa med tyg förr. Det är mycket snålare idag, finns ingenting att lägga ut.

Är man sedan trygg med att ha en bra skräddare, som George på Mari-Lena, så visste jag att det här fixar han lätt. Här kommer en bildserie som visar hur kostymen växte en storlek.

Smala byxor är inget vidare

Midjan var lite för trång. Det väller ut lite oroväckande mycket på den vänstra bilden. Nu är byxan bekväm.

Det var rejäl sömsmån förr. Nu är det inte så mycket kvar.

2,5 + 2,5 centimeter var inga problem

Korta byxor duger inte i längden

Jag släppte ner de gamla slagen för att se om det skulle räcka att både lägga ner och göra nya slag. Här är det verkligen ett gränsfall. Vad gjorde George då?

Fusk-slag så klart- Här ser du hur grunda de nya slagen är. Men i ett så här grovt tyg syns det knappt, om man inte vet om det.

Hur vet du att kostymen är från 1954?

Man läser innantill. I alla skräddarsydda kostymer brukar det stå vem som är skräddaren, vem som har beställt den och när den levererades. Så kolla noga i innerfickorna. Här ser vi att den är från Birmingham, Alabama, USA, sydd hos Marc Linx och att den levererades den 8 december 1954. Den blev alltså 65 år i början av december 2019. Vad köparen hette får du försöka uttolka själv.

Kavajen fick också mer vidd och längre ärmar.

Den gick inte riktigt att knäppa över magen, som synes. Och som tur var fanns det fem centimeter fåll att lägga ner på ärmarna.

Sådär. Nu sitter den perfekt. Tack George.

Sen var det bara att ge sig ut på stan och känna sig frän

Färden gick till Nordiska Museet i Stockholm och den mycket angelägna utställningen ”Arktis medan isen smälter”. Där inser man, om man inte gjort det förut, att köpa nya massproducerade kläder inte är hållbart. Så häng med, köp bara närproducerat kvalitetsarbete eller second hand. Det är rent otroligt vilka fina kläder man kan hitta i den cirkulära ekonomin.

På skräddarturne innan vi packar

22 november, 201925 november, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, 2000-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Skor mm, Skräddarsytt & måttbeställt

Allt måste matcha, allt ska passa ihop; byxor, västar, kavajer, strumpor, skor… Så vi gick runt till våra leverantörer. Men först var jag tvungen att sy i sex knappar i de nya byxorna från Manér. Annars får jag ju inte fast hängslena.

Först till George som fixar allt

George på Marilena, vår husskräddare, har förlängt framstycket på västen 1,5 cm. Det behövdes för att inte bältet ska lysa fram.

Nu har jag två västar som passar perfekt till den skräddarsydda tweedkavajen från 1979 och de nya måttsydda byxorna från Manér.

Sen till Götrich för att prova en väst

Vi passerade också Götrich där jag provade en ny toile till min nya väst som ska sys i ett antikt linnetyg, samma som byxorna. Det blir fint till sommaren.

Och till Judit som ska lägga upp

Vi tog också en sväng till Judits Syatelje där VintageQ lämnade in en balklänning från 30-talet som är lite för lång.

NK skomakeri kan trolla

Och så ett stopp hos våra favoritskomskare på Hallmans på NK.

Emmy har lagat ett fräsigt handtag till vår utflyktsfilt.

Där hittade jag också ett par riktiga vinterskor som nog ska med på Tysklandsresan om en dryg vecka. Ett par franska Paraboots. Rejäla doningar.

Nästa blogginlägg kommer att handla om hur vi packar våra ryggsäckar.

Det här var mitt första blogginlägg helt producerat i mobilen. Jag måste ju lära mig nytt inför interrailandet i Tyskland. Hoppas det fungerade.

Vi hörs.

Vintagemannen börjar med nya manér

12 november, 201912 november, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Fixa, laga & vårda, Gentlemannens garderob, Mode, Skräddarsytt & måttbeställt, Varumärken

Mina favoriter – manchesterbyxor – har länge varit ett elände. Det är nästan hopplöst att hitta sådana vintage eller second hand. De är nästan alltid fult slitna. En sån tur att jag då fann Manér i Malmö. Kolla dessa sköna brallor. De har vidd i benen, frontveck fram, och är sydda i en härligt tjock manchester. Notera också hur väl de passar till den skotska tweedkavajen som jag fyndade hos Emmaus hundra meter längre upp på gatan.

Jag föll pladask för kollektionens höstfärger.

Manér syr kläder inspirerade av gamla klassiska modeller, nästan en slags ny-vintage alltså. De använder bara ”äkta” material; 100 procent ull, bomull, linne, och hornknappar. Alla tyger är från Europa. Inget syntetiskt kommer in här. Själva tillverkningen är också hållbar. Kläderna sys inne i butiken. Tillskärning i källaren och sömnad på entresolplanet längst bak i butiken.

Här får skräddare och sömmerskor anständiga svenska löner. Inte bara två kronor i timmen eller vad de får i Asien.

Manér har köpt in gamla symaskiner från nedlagda fabriker.

Vilken härligt mossgrön färg. Den passar till massor av kavajer, västar och tröjor i min garderob.

Passar till många av mina kavajer. Synd att färgåtergivningen inte blir så bra med mobilkameran. Använd din fantasi.

Passar till flera västar.

Passar till stickat. Här i mitten blev färgen äntligen rätt.

Butiken ligger mitt i Malmö på bästa adress.

Södra Förstadsgatan 2 i Malmö. Mitt i stan.

Dagens modemärken tillverkar inte längre kvalitetskläder

Se här hur svårt det är att köpa begagnade manchesterbyxor idag. Det här är en närbild på låret ett par nya manchesterbyxor från Oscar Jacobson. På bilden är de inte ens ett år gamla. Och alla som vet hur mycket kläder jag har att variera med kan förstå att jag inte ens kan haft dem mer än kanske ett tiotal gånger. Hur kan de bli så slitna på låren? Skandalöst dålig kvalitet för ett par byxor som kostat över tusen spänn. (Jag har faktiskt ett lika dåligt exempel till. Ett par manchesterbyxor från en fin jaktbutik i Stockholm. Samma sak, manchesterluddet lossnar.)

Schysst modefilosofi – om det nu är fråga om mode egentligen.

Jama är min nya kompis. Gå in och snacka med honom och hör om deras klädfilosofi. Den är så långt från Fast Fashion du kan komma.

Tänk om fler män vågade gå ut i färg. Så mycket roligare det skulle se ut i stadsbilden.

Frågor på detta?

Du kan också få kläderna måttsydda.

De gröna byxorna de hade i lager stl 52 var löjligt korta på mig. Hipsterlängd liksom. Men på några dagar hade de sytt upp ett par nya byxor åt mig i min längd och lite utvidgade i midjan. Jag beställde också lite högre slag.

När jag ändå var i farten provade jag en väst också. Den är nog lite för kort egentligen, men frän ändå. Finns det nåt snyggare än en byxa och väst i samma tyg till en udda kavaj? Helst då i tweed och manchester.

Manér ändrar och fixar också gamla plagg, även damkläder. Gå in på deras hemsida och kolla.

Jag har sällan – eller aldrig – blivit så entusiastisk inför en butik som säljer nya kläder. Men det kanske märks. Besök Manérs hemsida och följ dem på Instagram: #maner_official eller #manerstudio

Hej då!

Ski in Tweed är en härlig vinterupplevelse på träskidor

5 mars, 2018 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Resor

Ski in Tweed är vinterns motsvarighet till Bike in Tweed. Det gemensamma är att man färdas i sakta mak i gamla vintagekläder. Skillnaden är färdsättet; på sommaren en gammal cykel, på vintern träskidor. 2018 var andra året ”skidloppet” gick i Oslo och första året i Stockholm. Hoppas det blir en tradition. Här kan du se hur kul det är. Visst blir du väl sugen.

Den 3 mars 2018 åkte vi, en tapper liten skara, en slinga på en halvmil ungefär. Vi startade vid Breviksbadet på Lidingö, gick på isen över Kotlasjön, hittade den smala sävgången till Stockbysjön, rastade vid Långängens gård och skidade sedan tillbaka över åkrarna till Brevik. Det var knappt en enda uppförsbacke på hela turen.

Bekväm skidåkning på Lidingö. Vi hade t.o.m. en liten hund med i laget.

Egentligen är det inte så noga med utrustningen.

Man kan stoppa ner ett par vanliga byxor i ett par knästrumpor, ikläda sig en modern anorak (modellen har ju inte ändrats mycket genom åren), dra på en toppluva och krydda stilen med ett par Lovikkavantar från en loppis.

En nörd som Vintagemannen går dock all in.

Vintagemannens utrustning:

Mössan, en Oscar Wigén Elit med fårskinnsöronlappar, tillverkades troligen i Tranås nån gång på femtiotalet. Anoraken har varit både i Vålådalen och på OS i S:t Moritz 1948.

Kolla de snygga märkena.

Byxorna är ett par riktigt varma skidbyxor i vadmal (eller möjligen kläde) med värmande vindflärp innanför gylfen. Handskarna är moderna, de är från 1990-talet, och i dem har jag stuckit ner ett par gamla vantar som min mormor stickade åt mig på 60-talet. Varför gör inte Hestra sådana ofodrade skidhandskar längre?

Längst ner bär jag ett par hemstickade långa ullstrumpor som jag hittade på en julmarknad i Graz i Österrike i december.

Muddarna är också nya. Berith Blomgren i Uddevalla har gjort dem åt mig i ”Bohus Stickning”. Pjäxorna med fårskinnsplös är nog från de kalla krigsvintrarna. (Renoveringen av dessa har beskrivits i ett tidigare blogginlägg.)

Halsduken, eller scarfen från Vålådalen, är en liten klenod. Den har jag fått av en f.d. svägerska som jobbade där på fjällstationen sommaren 1967. Vilken fin gåva.

Träskidor är det viktigaste

Skidor av trä ska det vara enligt de oskrivna statuterna. Det spelar inte någon roll hur gamla de är. Tegsnäs tillverkar ju träskidor fortfarande, och det finns fler små fabriker, både i Sverige och Norge. På loppisar ute i landet är det nog rätt lätt att hitta gamla skidor, speciellt norrut. Och så finns det flera firmor som säljer militärt överskott. I Stockholm var vi inte så noga med denna regel, så även ett par plastskidor kom att räknas som träskidor i år.

Mina skidor är kanske ”förkrigs” från trettiotalet. De verkar i alla fall vara äldre än ”Vita Blixten” som militärskidor från olika överskottsbolag brukar kallas. Mina är svarta och märkta med en krona. Jag har köpt dem på Floby Överskott utanför Falköping. De har hundratals gamla skidor i lager.

VintageQ har ett par riktigt tunga skidor från 1953.

Hennes skidor har stålkanter och hickorysula och vajerbindning. Här pågår injustering av pjäxorna. Man kan på de låga fästpunkterna se att de var gjorda för slalom på den tiden.

Se upp med gammalt torrt läder

Jag har en äldre bindning med läderremmar. När jag skulle testa dem första gången så brakade det bara till och de uttorkade läderremmarna brast. Där ser man hur viktigt det är att testa utrustningen innan man ger sig ut på skidäventyr. Så jag gick till mina favoritskomakare på Mano på Riddargatan som tillverkade ny friska remmar. Sen gick jag till Brunells Metallverkstad på samma gata som satte fast remmarna med rejäla nitar.

Så var det det där med vallning.

Det ska vara riktig grundvalla med tjära på träskidor. Då behövs en vallningsbod. Det har inte jag. Förr kunde Alewalds Sport på Kungsgatan valla träskidor, men det gör de inte längre. Räddningen blev Kenneth på Vintagevinden. Han hade både tjära och blåslampa. Sen var skidorna svarta både på ovansidan och undersidan. Lite för svarta faktiskt, så jag fick ta äkta terpentin och torka av överskottet. Som en av mina nyvunna norska vänner sa: tjäran ska gnidas in i träet, inte sitta utanpå som på en gammal stavkyrka.

För att sedan få bra glid smälte jag med hjälp av hårtorken parafinvax längs hela skidan. Jag gned först med en vallaklots och polerade till sist med en skoborste. Och jädrans vad glatta skidorna blev.

Beroende på dagens väder och snöförhållanden anbringas slutligen fästvalla, typ Swix Blå, under trampytan.

Stavarna är ett eget kapitel – ett riktigt litet äventyr.

Helst ska det vara gamla bambustavar med vackert flätade trugor längst ner. Några sådana hade inte jag. Mina var för moderna. Det stod Assar på dem, sextiotal antagligen. Inte kan man ha det till ett par förkrigsskidor.

Räddningen fanns i Radio P4 Dalarna. De har ett program som heter ”Sök och Finn” som sänds på fredagsförmiddagarna. Dit ringde jag och efterlyste ett par gamla stavar. Och efter en stund ringde Gunvor i Grangärde. Hon hade sin pappas stavar kvar i en bod. Jag kunde få dem gratis.

Men vi var tvungna att åka till Grangärde och hämta dem. Det fick bli ett äventyr. VintageQ och jag tog en tripp till Dalarna i januari för att hämta stavar och testa utrustning. Vi bokade in oss på det mysiga Dala-Floda Värdshus. Det kan vi verkligen rekommendera.

Nu har jag Albert Janssons gamla stavar, han som var född 1894. Tack Gunvor och Radio P4 Dalarna.

Men det är med gamla stavar som med gamla bindningar. Läderremmarna kan ha torkat och man vill ju inte sabba fina original. Så då gick jag ännu en gång till mina favoritskomakare på Mano Skoservice och bad dem göra nya remmar för händerna.

De nya handledsremmarna är smart löstagbara, de sitter bara lindade där uppe.

Bike & Ski in Tweed i Oslo är ett initiativ av Reidar Kjellökken.

På sommaren arrangerar han Oslos Bike in Tweed. Här syns det vilken god organisatör han är på vintern också.

Förra året samlade han ett litet gäng för att gå på träskidor runt Holmenkollen och Ski in Tweed var därmed fött.

Gå med i Facebook-gruppen Forum for skinostalgi så kan du både förkovra dig om gammal skidåkning och hålla dig uppdaterad inför Ski in Tweed 2019. Gruppen är öppen för alla.

Originalbesättningen i Holmenkollen Ski in Tweed 2017.

I år gick Ski in Tweed Oslo den 10 februari. Då blev det några fler och bland de cirka 15 – 20 deltagarna var det tre från Sverige; Ulf, Ulrika och Peter. Vi skulle ha varit fyra, men själv låg jag hemma i influensa när tåget gick. En sån sabla otur. Men se så hyggelig di svenske ser ut att ha det i spåret.

Ulf & Ulrika Åström från Umeå. Och Peter Brolin i rött som också var med på Lidingö den 3 mars.

Ski in tweed är verkligen inget tävlingslopp. Tvärtom. Det är en mysig utflykt och gemenskap. Och pauser och matsäcksätande är lika viktigt som själva skidåkningen.

Vi lånade ett bord och några stolar på Långängens gård. Där kan man också köpa fika.

Ambitionen i köket var lite högre i Norge. Där hade man primuskök med sig i ryggsäckarna. På Lidingö nöjde vi oss med termos och mackor.

Är man en riktig vintagenörd försöker man klara sig utan moderna plastgrejor och fula plastpåsar. Sameslöjd passar riktigt bra i naturen.

I basutrustningen ingår matsäck, dryck och ett varmt plagg att ta på när man rastar. Det kan också vara bra att ha en burk valla, ett sittunderlag och en liten reparationssats. Hur stor väska eller ryggsäck du behöver får du bestämma själv.

After Trä-Ski

Ingen vanlig After Ski i Oslo. Tänk vad förvånade folk måste ha blivit när det stövlade in femton vintageklädda män och en kvinna i en bar bärande på gamla träskidor.

Vid en snabb jämförelse ser man tydligt hur mycket bättre norrmännen är på att ordna Ski in Tweed. Så det är bara för oss att komma igen bättre förberedda nästa år. Välkommen både till Oslo och Stockholm 2019. Du har 11 månader på dig att skaffa nödig utrustning. Lycka till.

Målgången var på skidstadion i Holmenkollen. Det var samma dag som ett stort skidlopp pågick, så ”spurten” refererades av en speaker. Vilken upplevelse det måste ha varit att gå i mål i en så klassisk skidåkningsmiljö. Där skulle man ha varit med. Blir du inte lite sugen?

I Oslo fick de t.o.m. diplom. Så gör en riktig skidnation.

Jag avslutar med en en inspirationsbild från 1936.

Häng med på Ski in Tweed 2019. Vi ses i skidspåret.

#ski in tweed

På träskidor mot Holmenkollen

22 november, 201722 november, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Resor, Vintageaffärer

Den 10 februari eller den 3 mars 2018 planerar Reidar Kjellökken och hans vänner i Oslo att arrangera Ski in Tweed för andra gången. I vintras var de en handfull tappra som åkte runt uppe i Holmenkollen på gamla träskidor och iförda traditionella vintagekläder.

De har också ett Forum för skidnostalgi, Kolla länken. Visst låter det kul.

Vi diskuterade en resa till Oslo

När jag träffade Reidar i juryn för Bike i tweed i Stockholm i september kom vi att tala om nästa års skidtur och han ser gärna ett svenskt deltagande. Såhär skriver Reidar:

”Ski in tweed den 10. februar eller 3.mars. Dette skyldes usikre snøforhold. Vi tar nok sikte på 10. februar- mye tyder på at vinteren er i ferd med å etablere seg i Oslo-området. Dette er samme dag som Holmenkollmarsjen- et stort turrenn. Dette gir muligheter for målgang på Holmenkollen stadion med speaker og litt publikum.

Distansen er ikke så lang. I følge kartet 8,5km. Vi bruker mange timer på å gå turen og deler den i tre like etapper. Det er veldig hyggelig om det kommer en gjeng fra Sverige.”

Det låter ju inte alltför ansträngande, eller hur, så det gäller bara att förbereda sig lite.

Först måste man ha ett par gamla träskidor.

Så vi åkte till Floby Överskottsalager i Västergötland, alldeles nära Hornborgasjön. Det är en enorm gruva för alla sorters överskott, inte bara militärt. Där finns hundratusentals prylar från nästan hela 1900-talet. Gamla skidor från försvaret t. ex. Så jag köpte ett par. Sen har jag fått hjälp av Kenneth på VintageVinden att grundvalla dem med tjära. Det är skönt att ha vänner i nöden. Sportaffärerna i Stockholm vet inte hur man gör längre.

Jag saknar fortfarande ett par långa gamla stavar. Säg till om du har några att sälja.

Sen måste man ha kläderna

Vintage från topp till tå: 1. En varm gammal skidmössa med rejäla öronlappar. 2. En anorak. Just denna har varit med i OS i S:t Moritz 1948. Men det är inget krav. Annan sportjacka kan också fungera. 3. Ett par varma skidbyxor med skön flärp innanför gylfen. Dessa yllebrallor kan man antingen spänna under knät som golfbyxor eller bära i full längd. 4. Gamla skidhandskar eller hemstickade vantar, t.ex. av Lovikka-typ. 5. Rejäla pjäxor som passar i de gamla bindningarna. 6. Och så raggsockor. Dessa har jag toppat med ett par muddar i Bohus Stickning. Det är verkligen överkurs.

Här kan du se lite närbilder på grejor som jag har att välja bland.

Och så var det det där med bindningarna

Visst är det snits och stil med den här modellen. Men läderremmarna, som är sisådär 75 år gamla, är helt ruttna. När jag spände dem runt pjäxan så brast de på flera ställen. Nu har jag lämnat in dem till skomakarna på Mano på Riddargatan för att byta alla remmar. Man törs ju inte ge sig ut på vidderna med bindningar som inte går att lita på.

Mano har varit att lita på förr. Läs gärna min blogg om när de renoverade mina pjäxor på ett utmärkt sätt.

Återstår en bra ryggsäck eller väska

Man måste en termos med varm choklad, några korvmackor samt en apelsin med sig ut på turen. Och lite jägarsnus, men det kan man ha i fickan. Kanske räcker då en skidväska med midje- och axelremmar. Men ska man ha sittunderlag och lite varmt ombyte med också så behövs en rejäl ryggsäck. Vi får de vad det blir. Glöm inte att sy på några snygga märken, om de inte sitter på från början.

Nu saknas det bara en sak; Sällskap.

Vill du åka med till Oslo i februari? Hör av dig så får vi samplanera resan.

Eller är den här iden helt huvudlös?

Pälsfodret som räddade mitt första vintageköp

6 januari, 20177 januari, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1980-tal, Fixa, laga & vårda, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Prisvärt, Vintageaffärer

När jag köpte mina första vintagekläder vägde jag nästan 100 kg. I morse vägde jag 83,5 kg. Vart tog de 16 kilogrammen vägen? Rocken jag köpte var en italiensk ulster i Donegal tweed. Den fanns på Herr Judits vinterrea den 4 februari 2011. Jag passade på att köpa en grön Borsalino-hatt och en matchande halsduk samtidigt. Såhär såg jag ut för snart sex år sedan. Sedan dess har rocken blivit på tok för stor.

Rocken passade perfekt på min stora mage. Som man kan se på bilden är det en modern stickad tröja som sticker fram ut ärmen. Vid den här tiden hade jag alltså inte blivit en vintageman på riktigt.

Men, när jag väl upptäckt vintage och second hand var jag fast. Problemet var bara att det fanns väldigt få snygga second hand-kläder i storlek XXXL eller 56. Så jag måste gå ner i storlek. Mitt mål var storlek 52, eller rättare sagt stl 152 eftersom jag är både långbent och utarmad. (152 är ungefär 52 på bredden och 54 på längden.)

Det tog ett drygt halvår att bli för liten för rocken.

Då uppstod ett nytt problem. Alla kläder som jag hade tidigare och alla nygamla vintagekläder blev för stora. Jag lät skräddare sy in och sy in och sy in. Och det kan funka bra för en storlek; 56 till 54. Men att gå från 56 till 52 är för mycket. Det blir fel vid axlarna, och att justera där blir för dyrt.

Hur gick det till, att gå ner 16 kg på ett halvår?

Jag får ofta den frågan. Med Vintagemetoden, svarar jag. Det finns bara ett sätt; att äta mindre – mycket mindre. Och nästan inget snask och kaffebröd. Visserligen har jag börjat träna på gym också, men det blir man bara tyngre av för muskler väger mer än fett.

Enkelt uttryckt går Vintagemetoden ut på följande:

Frukost: En fruktsmoothie plus en caffe latte.
Lunch: En tallrik fil eller yoghurt med müsli och en latte. (En liten skorpa är OK om dagsvikten tillåter det)
Mellanmål (för man blir sugen under dagen): Frukt eller nötter.
Middag: Ät och drick vafan som helst. Ju godare desto bättre.

Håller järnkoll på vikten

Att börja träna på gym adderade ett kilogram från lägsta nivån.

Om vågen på morgonen dagen efter visar sig ligga ovanför idealvikten så håller man bara igen nästa dag tills man är tillbaka på matchvikt igen. Jag tillåter aldrig vikten att rinna iväg mer än ett kilo. För då måste man köpa nya kläder igen. Jag har hittat min idealvikt, 83,5 kg. Den har jag lyckats hålla sedan hösten 2011.

Men det här skulle ju handla om ett pälsfoder

Känner du igen rocken? Jo, det är densamma som jag köpte 2011. Jag ärvde senare en trenchcoat med ett pälsfoder i nutria av min svärfar. Själva trenchcoaten var inte så snygg, så den har jag givit bort, men fodret var användbart. Så jag gick till en körsnär, Ivan Petersson, som anpassade pälsfodret till min italienska tweedulster. Och nu sitter den perfekt igen runt en betydligt smärtare vintageman.

Det perfekta plagget för iskalla dagar.

Pälsfodret syddes ursprungligen av Rune Landert som sågs som en av de finaste körsnärerna i Stockholm på 1900-talet. Det syns ju tydligt att fodret är gjort för en rock med kortare slag. Men räck upp handen om du reagerade på det på bilderna ovan. Det här duger gott för mig när det är sexton minusgrader.

Operationen med ett tjockt pälsfoder gjorde att ärmarna blev för korta. Då fick min skräddare lägga ner dem så långt det gick och sätta in ett diskret tyg längst ner.

Dagens I-landsproblem:

Nu är det bara ett problem kvar – vilken päls ska jag välja när det blir riktigt kallt?

I somras hittade jag en gammal päls på en loppis. Den kostade bara ett par hundra, så jag kunde inte låta bli. Det är en päls i Pannofix (behandlad lammull) från Pixbo Päls. Ålder okänd, före 1990 i alla fall.

Vad ska jag välja nästa gång kylan slår till?

Good bye. Vintagemannen är snart tillbaka.