Att vandra runt i europeiska städer med gamla guideböcker är ett rent nöje. Idag berättar vi om hur det är. Författarna av de gamla böckerna kan inte luta sig mot ett rikhaltigt bildmaterial, utan måste målande beskriva vad man ser. Rustade med vår favorit Ellen Rydelius i Västtyskland 1954 och med hennes efterföljare Sigge Hommeberg 1959, gav vi oss ut i Lübeck.
Den gamla Hansastaden blev bombad under andra världskriget. Ungefär 20 procent av staden, bl a många kyrkor blev förstörda, och det märks när Ellen beskriver staden. När Sigge kom dit fem år senare var det mycket mer återuppbyggt.
Först skaffar man sig en överblick.
Kyrkan Sankt Petri ligger närmast den berömda porten Holstentor och de vackra saltmagasinen. Där installerades en modern hiss när den brunna kyrkan återuppbyggdes. Det visste Sigge. Vi tackar honom för det, trots att det är vi som är grundare av Trappfrämjandet.
Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!
Grönkåls- och rödkålsfestivalen i Lübeck 2019
Vilken fantastisk miljö. Hela rådhuskällaren är full av salar och gemak med anor från ett vinlager på medeltiden. Den personliga personalen gav oss en rundtur i underjorden.
Sen fortsätter sevärdheterna som på ett pärlband nedför Breite strasse med Mariakyrkan och Sankt Jacobi-kyrkan. Vilken tur vi hade. I Jacobi är det gratis aftonmusik på den gamla orgeln från 1504 nästan varje kväll. Vi tog en sväng runt i en av de få kyrkor som klarade sig helskinnade från bombningarna, beundrade den utsirade orgelläktaren, för att sedan återkomma kl 17.00.
Har du skepparexamen?
Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.
”Serveringen är inte så snabb, för all del, rea-rytmen hör ju knappast hemma i en interiör som till stor del byggts upp av plankor från gamla lybska handelsfartyg” , skriver Sigge.
Dags för långvården
Tvärs över Koberg-torget ligger det gamla Heiligen Geist hospitalet från 1276. Det märkligaste är den långa byggnaden bakom själva kyrksalen. Två 88 meter långa korridorer med 175 små kabysser för gamlingar. Där bodde de, herrar i ena korridoren och damer i den andra mellan 1825 till 1970.
Ibland måste man få vara lite modern också, även om man är Vintagemannen.
Längst upp i staden, nära Burgtor, ligger det supermoderna Hansamuséet i ett gammalt kloster. Detta bör ingen Lübeckturist missa. Mycket var digitalt. Redan vid entrén fick man fylla i att man var svensk och vilken stad i Sverige man ville veta mer om och vilken intresseriktning man har. Och nästan all information var på svenska. Både imponerande och lite överväldigande.
Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Den insikt man får när man lär sig mer om den mäktiga Hansans uppgång och fall är att det finns paralleller till vår tid. Det är inte direkt upplyftande.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.
På väg tillbaka mot hotellet gick vi den parallella huvudgatan Königstrasse där muséer och kända byggnader ligger på rad; konsthallen, Willy Brandt-museet, Thomas Manns hus och runt hörnet på Glockengeisserstrasse Blecktrummans författare Günther Grass institut. Den gatan ska man gå ned ända till floden faktiskt. Vackra gamla hus hela vägen, men framför allt gamla gårdar med låga hus som byggts på 1600-talet av olika välgörenhetsinrättningar.
Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.
Marsipan-Jesus
Vintagemannen kallade sin gamla kristendomslärare för Marsipan-Jesus, varför minns han inte riktigt. Men i Lübeck finns han. Niederegger mitt emot rådhuset har ett helt hus med fantastiska marsipanskapelser. Ellen skriver: ”Sedan 1407 har denna läckerhet framställts här och i konditorfönstren kan man beundra sockerbagarnas skicklighet.”
Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.
Hotell Lindenhof levererar efter 60 år.
Det enda Vintagemannen och hans fru äter till frukost är fruktsallad. På Lindenhof fanns den.
Vi måste avluta med att berömma vårt hotell. Det heter Lindenhof och ligger bara fem minuter från stationen och lika nära Holstentor. Det är ett personligt familjehotell som Sigge Hommeberg 1959 karaktäriserar som ” billigt och inte oävet”. Och för dig som inte litar på gamla guideböcker kan vi berätta att Lonely Planet 2018 säger att hotellet spelar i en ”superior league”.
Så vem säger att man inte kan resa med gamla guideböcker?
Hej då Lübeck. Vi ses INTE i morrn. Då blir det tåg till Weimar
Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen och Europa runt.se.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Här får vi öva den knaggliga skoltyskan. Vi har hittat två gamla guider, dels en Griebens från 1920 och en östtysk från 1971. DDR är också historia. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Det gäller ett känt hotell nära Huvudbangården i Köpenhamn. Billigaste rummet kostar 1.039 SEK och med frukost 1.435 SEK. En skillnad på 398 SEK varje dag för två personer. På två veckor motsvarar det hela interrailbiljetten för en av oss. Okej, det finns säkert billigare frukost någonstans. Men ändå, det finns pengar att spara.
Större är det inte. En liten låda med tättslutande lock full av små praktiska grejor. En tub för ett teleobjektiv. En kökshandduk och två linneservetter. Nu lyfter vi på locket.
Här hittar vi två lättviktstallrikar i bambu och ett litet bestick-set i plast.
Här göms också några andra praktiska saker att ha med på resan. Några påsar tvättmedel, ett snöre och några klädnypor samt ett sy-kit.
Den schweiziska armékniven är ett måste med sin kniv, korkskruv, kapsylöppnare, sax m.m. Och locket till burken blir en perfekt skärbräda när vi ska göra vår fruktsallad.
Får ni inget kaffe på morgonen? undrar väl någon. Jodå, det löser sig alltid. Det finns minst fyra sätt. 1. På många hotell står en vattenkokare på rummet, ofta med både kaffe och te i portionspåsar. 2. Man kan ha med sig en burk pulverkaffe om det bara finns vattenkokare. 3. Vissa hotell bjuder på kaffe i lobbyn. 4. Man går ut på stan, sätter sig på nåt trevligt ställe och tar en fika. Som sagt, det löser sig
De kom ut 1952 och 1953. ”Drömresor” och ”Hur man reser” från Strömbergs förlag. Två praktiska handböcker utgivna just när Europa öppnats för turister efter andra världskriget. Kan de fortfarande fungera som hjälpredor när drömresan planeras? Svaret är Jajamensan! Charterresenären och Interailaren fanns inte då, men väl alla spännande resmål med sina sevärdheter och alla vägarna dit. Häng med!
Ur förordet i Drömresor
Ur förordet till ”Hur man reser i Europa”
Boken är ruskigt praktiskt och nyttigt upplagd. Först en generell avdelning på 74 sidor om allt man måste tänka på när resan ska planeras; vart, när, resebyråer, biljetter, pengar, språkkunskaper, resehandlingar, reskläder, bagage, packning, reseapotek, etc.
Brukar du ha ett så omfattande reseapotek med dig på tågluffen?
Säg vad du är intresserad av att göra i hela Europa och jag kan visa dig till rätt sida. Notera att denna sida bara går till bokstaven G. Sista ordet är Vägarnas beskaffenhet.
Det verkar ha varit lika svårt att boka sovvagn 1953 som det är idag. Det gäller att vara ute i god tid. Men tänk vad praktiskt det var att kunna pollettera sitt omfattande bagage.
VintageQ hade en duvblå vintageklänning från Horrockses med en liten cape, blå pumps och en sommarhatt, allt från femtiotalet. Även brudparet bar femtiotalsvintage, Axel en dubbelknäppt kostym och Camille en klänning med en kort slöja och cape sydd av en lång gammal slöja.
Snygga hattar ingår i en riktig vintagepackning. Jag hade en äkta panamahatt från 1960-talet. Den är rullbar. Praktiskt när man ska packa. VintageQ´s stiliga solhatt från 30-talet tog dessvärre lite stryk i ryggsäcken. Det kunde vi kanske ha räknat ut.
VintageQ fyllde jämna år och fick en rundtur kring sjön Hjälmaren som present av Mårten och Gunilla. – Då måste vi få åka i er gamla Amazon, bad jag. Så en dag i juli tog vi tåget till Arboga där vi blev hämtade. Sen for vi på äventyr. Hjälmarens stränder har mer att bjuda än man kan tro.
Snygga väskor tillhör en riktig vintagepackning; en berest resväska, en bandyportfölj och en smidig axelväska från Svenska Amerikalinjen, SAL. Därtill en hattask.
Hjälmare kanal är Sveriges äldsta kanal som började byggas redan 1629. Nuvarande kanal är från 1820-talet. Här vid Hjälmare Docka finns idyllisk miljö med ett litet café. Kanalen, som förbinder Hjälmaren med Mälaren och havet, är öppen för trafik under juni, juli och halva augusti. Hög tid att planera nästa års färd alltså.
Slottet Stora Sundby vid Hjälmarsund är ett annat stopp som man måste göra. Det nuvarande slottet ser ut som en medeltida engelsk riddarborg men är byggt så sent som på 1830-talet. De äldsta resterna pekar dock på att det låg där redan på 1200-talet. Slottets arkitektur symboliserar en kalender, säger Wikipedia: 52 rum, tolv små torn, fyra stora torn (fyra årstider), 365 fönster. Ett om dagen att tvätta alltså. Även här finns ett litet café i orangeriet.
Tack Mårten och Gunilla för att ni firade VintageQ så formidabelt och att jag fick följa med.
Cykeln med kedja och gummidäck uppfanns 1894. På 125 år har det bara tillkommit smärre förbättringar. En gammal hoj från 1930 – 50-talen kan man fortfarande hitta för hundralappar och med lite smörj och nya däck så går de fortfarande lika bra som när de var nya. 100 % hållbara i alla avseenden. Bike in Tweed är en kul hyllning till både kvalitetscykeln och kvalitetskläder från fornstora dar. Därför gillar Vintagemannen sådana tilltag. Det är ett hållbarhetsprojekt drivet av lust och fåfänga.
Årets affisch av Ludvig Pedersen
Den omutliga juryn: Vintagemannen och Birgitta Gardner bedömer kläder. Åke Stenkvist (stående) och Andreas Bengtsson bedömer cyklar mycket sakkunnigt. Tillsammans väljer juryn sedan ut bästa ekipage – dam och herr.
Inifrån gör man som Winston Churchill och klär sig i ett sidenunderställ. Han lär alltid haft ett sådant på sig i laxrosa, eller hudfärgat som jag föredrar att säga. Vi har köpt våra hos 
Knäbyxor, golfbyxor, äppelknyckarbyxor, plus fours, plus two´s, knickers… Kärt barn har många namn. Att inte ha byxbenen fladdrandes är ju praktiskt när man ska ut och cykla. Plus four betyder Plus 4 tum, alltså 4 X 2,54 cm = 10,16 cm. Så långt ska nedhänget under knäet vara. Plus two är således hälften. Eftersom Vintagemannen är en långbent herre så blir dessa knäbyxor bara ett par knickers på honom. Hur de såg ut på Generalkonsul Bergsten vet jag inte, men jag kan tänka mig att de hängde ner betydligt mer. Det är snyggare så.
Kavajen bör vara av tweed i ett tweed run. Men det är inget måste. Vissa år har juryn diskvalificerat sådana som inte burit tweed. Men dagens klädjury, där Vintagemannen och Birgitta Garner från vintagebutiken 
Ett par begagnade brogueskor från Tricker´s köpta hos Herr Judit för 1.500 kr.
Till sist brukar jag välja en liten nål till det andra kavajslaget. Den här gången har jag pyntat mig med en nål från SVF 1934, dvs Svenska Velociped Förbundet, dagen till ära.
Hatt och handskar – så är munderingen klar. Det är en gammal Homburghatt från Borsalino om någon undrar.
Vintagemannen 