Att vandra runt i europeiska städer med gamla guideböcker är ett rent nöje. Idag berättar vi om hur det är. Författarna av de gamla böckerna kan inte luta sig mot ett rikhaltigt bildmaterial, utan måste målande beskriva vad man ser. Rustade med vår favorit Ellen Rydelius i Västtyskland 1954 och med hennes efterföljare Sigge Hommeberg 1959, gav vi oss ut i Lübeck.
Den gamla Hansastaden blev bombad under andra världskriget. Ungefär 20 procent av staden, bl a många kyrkor blev förstörda, och det märks när Ellen beskriver staden. När Sigge kom dit fem år senare var det mycket mer återuppbyggt.
Först skaffar man sig en överblick.
Kyrkan Sankt Petri ligger närmast den berömda porten Holstentor och de vackra saltmagasinen. Där installerades en modern hiss när den brunna kyrkan återuppbyggdes. Det visste Sigge. Vi tackar honom för det, trots att det är vi som är grundare av Trappfrämjandet.
Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!
Grönkåls- och rödkålsfestivalen i Lübeck 2019
Vilken fantastisk miljö. Hela rådhuskällaren är full av salar och gemak med anor från ett vinlager på medeltiden. Den personliga personalen gav oss en rundtur i underjorden.
Sen fortsätter sevärdheterna som på ett pärlband nedför Breite strasse med Mariakyrkan och Sankt Jacobi-kyrkan. Vilken tur vi hade. I Jacobi är det gratis aftonmusik på den gamla orgeln från 1504 nästan varje kväll. Vi tog en sväng runt i en av de få kyrkor som klarade sig helskinnade från bombningarna, beundrade den utsirade orgelläktaren, för att sedan återkomma kl 17.00.
Har du skepparexamen?
Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.
”Serveringen är inte så snabb, för all del, rea-rytmen hör ju knappast hemma i en interiör som till stor del byggts upp av plankor från gamla lybska handelsfartyg” , skriver Sigge.
Dags för långvården
Tvärs över Koberg-torget ligger det gamla Heiligen Geist hospitalet från 1276. Det märkligaste är den långa byggnaden bakom själva kyrksalen. Två 88 meter långa korridorer med 175 små kabysser för gamlingar. Där bodde de, herrar i ena korridoren och damer i den andra mellan 1825 till 1970.
Ibland måste man få vara lite modern också, även om man är Vintagemannen.
Längst upp i staden, nära Burgtor, ligger det supermoderna Hansamuséet i ett gammalt kloster. Detta bör ingen Lübeckturist missa. Mycket var digitalt. Redan vid entrén fick man fylla i att man var svensk och vilken stad i Sverige man ville veta mer om och vilken intresseriktning man har. Och nästan all information var på svenska. Både imponerande och lite överväldigande.
Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Den insikt man får när man lär sig mer om den mäktiga Hansans uppgång och fall är att det finns paralleller till vår tid. Det är inte direkt upplyftande.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.
På väg tillbaka mot hotellet gick vi den parallella huvudgatan Königstrasse där muséer och kända byggnader ligger på rad; konsthallen, Willy Brandt-museet, Thomas Manns hus och runt hörnet på Glockengeisserstrasse Blecktrummans författare Günther Grass institut. Den gatan ska man gå ned ända till floden faktiskt. Vackra gamla hus hela vägen, men framför allt gamla gårdar med låga hus som byggts på 1600-talet av olika välgörenhetsinrättningar.
Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.
Marsipan-Jesus
Vintagemannen kallade sin gamla kristendomslärare för Marsipan-Jesus, varför minns han inte riktigt. Men i Lübeck finns han. Niederegger mitt emot rådhuset har ett helt hus med fantastiska marsipanskapelser. Ellen skriver: ”Sedan 1407 har denna läckerhet framställts här och i konditorfönstren kan man beundra sockerbagarnas skicklighet.”
Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.
Hotell Lindenhof levererar efter 60 år.
Det enda Vintagemannen och hans fru äter till frukost är fruktsallad. På Lindenhof fanns den.
Vi måste avluta med att berömma vårt hotell. Det heter Lindenhof och ligger bara fem minuter från stationen och lika nära Holstentor. Det är ett personligt familjehotell som Sigge Hommeberg 1959 karaktäriserar som ” billigt och inte oävet”. Och för dig som inte litar på gamla guideböcker kan vi berätta att Lonely Planet 2018 säger att hotellet spelar i en ”superior league”.
Så vem säger att man inte kan resa med gamla guideböcker?
Hej då Lübeck. Vi ses INTE i morrn. Då blir det tåg till Weimar
Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen och Europa runt.se.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Jag provar väst-toile hos Götrich – en riktig shoppingupplevelse. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Här får vi öva den knaggliga skoltyskan. Vi har hittat två gamla guider, dels en Griebens från 1920 och en östtysk från 1971. DDR är också historia. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Mina favoriter – manchesterbyxor – har länge varit ett elände. Det är nästan hopplöst att hitta sådana vintage eller second hand. De är nästan alltid fult slitna. En sån tur att jag då fann Manér i Malmö. Kolla dessa sköna brallor. De har vidd i benen, frontveck fram, och är sydda i en härligt tjock manchester. Notera också hur väl de passar till den skotska tweedkavajen som jag fyndade hos Emmaus hundra meter längre upp på gatan.
Manér har köpt in gamla symaskiner från nedlagda fabriker.
Passar till flera västar.
Se här hur svårt det är att köpa begagnade manchesterbyxor idag. Det här är en närbild på låret ett par nya manchesterbyxor från Oscar Jacobson. På bilden är de inte ens ett år gamla. Och alla som vet hur mycket kläder jag har att variera med kan förstå att jag inte ens kan haft dem mer än kanske ett tiotal gånger. Hur kan de bli så slitna på låren? Skandalöst dålig kvalitet för ett par byxor som kostat över tusen spänn. (Jag har faktiskt ett lika dåligt exempel till. Ett par manchesterbyxor från en fin jaktbutik i Stockholm. Samma sak, manchesterluddet lossnar.)
Frågor på detta?
Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.
Går det att tågluffa med en 82 år gammal guidebok? Ja, det gör det. 
Med var sin ryggsäck, cirka 12 kg tunga, klarar vi 14 dagars rundresa. Hur vi gör det kommer i nästa blogg.
Det har inte blivit mindre folk och cyklar i Amsterdam sedan 1937. Tvärtom. Alldeles för många.
Vi valde att bo fem nätter i Leiden. Det är som ett Amsterdam i miniatyr. Massor av mysiga kanaler och fullt av studenter, inte turister. En riktigt levande stad alltså och inte alls lika dyr. Tittar man på kartan ser man att Leiden verkligen ligger väldigt strategiskt. Det tar bara cirka 20 minuter med lokaltåg till Harlem och Haag och lite längre till Amsterdam, Rotterdam och Utrecht. Pendlingsavstånd alltså. Därifrån går också direktbussar till tulpanernas Keukenhof.
Vi köpte det nationella plastkortet – ov-chipkaart – som gäller för all kollektivtrafik – tåg, buss och båt – i hela Nederländerna. Vilken fantastisk idé. När får vi det så i Sverige? Det blir billigare än att bränna dagar på tågluffarkortet.
Därutöver har ju varje stad en gratis turistkarta med en massa annonser för lokala näringsidkare, men också med alla viktigare museer och sevärdheter utprickade.
Vintagemannen 