Nu börjar Tysklandsäventyret på riktigt. Ellen Rydelius, de svenska guideböckernas drottning, skriver i ”8 Tyska städer” från 1931: ”Vi svenskar begå ofta det misstaget att resa för snabbt genom Tyskland, ja det finns många som tro sig känna detta land, då de sett Berlin, München och rastat en halv dag i Köln. För egen del vet jag intet annat land, som har så många olikartade och karaktäristiska storstäder som just Tyskland, och intet land … med så många bedårande småstäder, fyllda av kulturskatter och envar med sin egen, starkt personliga prägel.”
Vi får väl se. Idag åker vi i alla fall från Malmö till Lübeck via Köpenhamn och färjan Rödby – Puttgarden. Så nu blir det tips om hur vi gör på tågen i Danmark. Imorgon håller vi Ellen i hand.
Interrailpasset måste alltid fyllas i ordentligt innan resan börjar. Vartenda tåg ska noteras. Det är noga med det.
Vi har lärt oss att man ska ha lite marginal vid viktiga tågbyten i stora knutpunkter som Köpenhamn och Hamburg. För oss har det har nästan blivit en tradition att ta en caffe latte på samma fik på Köpenhamns Huvudbangård. Vi sätter oss alltid i samma hörn. Idag har vi har tagit en marginal på nästan en timme. Tillräckligt med tid för en fika.
Första gången var i september 2018. Då var vi på väg mot en tågluff i Rhendalen.
Och såhär såg vi ut i april när vi var på väg till Holland och Belgien.
Det finns ingen mat på de danska tågen.
Det har vi hungriga erfarenheter av från en resa Hamburg – Köpenhamn. Vi provianterar oftast på stationen innan tåget går. Visst finns det många matställen på Köbenhavns Hovedbanegard. Men Malmö Central har ett minst lika bra utbud och priserna är lägre. Dagen till ära köpte vi smarriga smörrebröd – klart att man ska äta det på vägen genom Danmark.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Skaffa en lång sladd till din mobil och läsplatta!
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
Medan tåget tar oss till dagens resmål
Att åka tåg är att njutbart och avslappnat närma sig resmålet. Vi har alltid en Rail Map EUROPE lätt tillgänglig. Den ger en bra bild av resvägen.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Passar på att blogga på tåget
När barnen var små skrev vi stafettdagböcker tillsammans. Alla fick skriva en liten bit om dagens händelser i en anteckningsbok. Det var en väldigt trevlig sysselsättning då, och lika kul att läsa idag. Att vara resebloggare är nåt liknande. Man får reflektera över vad som hänt och vad som komma skall. Så kan man göra både som pensionär och barnfamilj.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Tågfärjan Rödby – Puttgarden. Snart ett minne blott.
Den 15 december är det slut med tågfärjorna. Mer om det i en senare blogg. Så nu gäller det att njuta ordentligt under överfarten, som synes.
Framme i Lübeck
Vi tar in på Hotel Lindenhof, som guideboksgiganten Sigge Hommeberg tipsar om 1959 som ett ”billigt och inte oävet hotell”. Vi är benägna att hålla med. Det ligger bra mitt emellan stationen och Hollstentor.
Nu rundar vi av för idag.
Med en bra stadskarta hittar man lätt alla sevärdheter. Man får dem ofta gratis på hotellen.
Nu ska vi ut på julmarknad i Lübeck. Hej då tåget, vi ses inte i môrrn.
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Jag provar väst-toile hos Götrich – en riktig shoppingupplevelse. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Här får vi öva den knaggliga skoltyskan. Vi har hittat två gamla guider, dels en Griebens från 1920 och en östtysk från 1971. DDR är också historia. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Mina favoriter – manchesterbyxor – har länge varit ett elände. Det är nästan hopplöst att hitta sådana vintage eller second hand. De är nästan alltid fult slitna. En sån tur att jag då fann Manér i Malmö. Kolla dessa sköna brallor. De har vidd i benen, frontveck fram, och är sydda i en härligt tjock manchester. Notera också hur väl de passar till den skotska tweedkavajen som jag fyndade hos Emmaus hundra meter längre upp på gatan.
Manér har köpt in gamla symaskiner från nedlagda fabriker.
Passar till flera västar.
Se här hur svårt det är att köpa begagnade manchesterbyxor idag. Det här är en närbild på låret ett par nya manchesterbyxor från Oscar Jacobson. På bilden är de inte ens ett år gamla. Och alla som vet hur mycket kläder jag har att variera med kan förstå att jag inte ens kan haft dem mer än kanske ett tiotal gånger. Hur kan de bli så slitna på låren? Skandalöst dålig kvalitet för ett par byxor som kostat över tusen spänn. (Jag har faktiskt ett lika dåligt exempel till. Ett par manchesterbyxor från en fin jaktbutik i Stockholm. Samma sak, manchesterluddet lossnar.)
Frågor på detta?
Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.
Går det att tågluffa med en 82 år gammal guidebok? Ja, det gör det. 
Med var sin ryggsäck, cirka 12 kg tunga, klarar vi 14 dagars rundresa. Hur vi gör det kommer i nästa blogg.
Det har inte blivit mindre folk och cyklar i Amsterdam sedan 1937. Tvärtom. Alldeles för många.
Vi valde att bo fem nätter i Leiden. Det är som ett Amsterdam i miniatyr. Massor av mysiga kanaler och fullt av studenter, inte turister. En riktigt levande stad alltså och inte alls lika dyr. Tittar man på kartan ser man att Leiden verkligen ligger väldigt strategiskt. Det tar bara cirka 20 minuter med lokaltåg till Harlem och Haag och lite längre till Amsterdam, Rotterdam och Utrecht. Pendlingsavstånd alltså. Därifrån går också direktbussar till tulpanernas Keukenhof.
Vi köpte det nationella plastkortet – ov-chipkaart – som gäller för all kollektivtrafik – tåg, buss och båt – i hela Nederländerna. Vilken fantastisk idé. När får vi det så i Sverige? Det blir billigare än att bränna dagar på tågluffarkortet.
Därutöver har ju varje stad en gratis turistkarta med en massa annonser för lokala näringsidkare, men också med alla viktigare museer och sevärdheter utprickade.
Och 
Börja med en billig stråhat eller en exklusivare Panamahatt på sommaren. Det känns helt naturligt.
Sen kan du börja köpa hattar för hela året. Du hittar lätt en fin hatt för 250 kr.
Man kan t.o.m. ha hatt till en jacka.
Våga vara lite sprezzatura (
Det är dom små, små detaljerna som gör´et.
Vintagemannen 