#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Gamla stan – ett evigt turistmål fullt av nya överraskningar

13 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.

Vi startar vid Mynttorget, går in längs den gamla stadsmuren, dvs Västerlånggatan, och svänger snabbt upp mot Storkyrkan. Där går vi in – kyrkan är väl värd ett besök. Gustav Vasa ville riva hela kyrkan för att hans kanoner på slottet Tre Kronor skulle kunna skjuta åt alla håll. Men chefen för örlogsflottan, Olof Eriksson, avrådde så det var tack och lov bara korabsiden som blev riven. I stenläggningen ser man kyrkans gamla utsträckning.

Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.

Blodbad eller andra bullar

På ”blodbadstorget” ståtar många fina fasader. På den tomt där Börsen nu ligger, låg den gamla rådstugan med sin tortyrkammare i källaren och där Kåkbrinken kommer upp på Stortorget stod stadens ”kåk” dvs skampåle. Numera är torget mer fredligt och vi vill slå ett slag för Grillska huset och Stadsmissionens Bullkyrka. Där serveras några av de bästa dammsugare vi har ätit Se särskilt blogginlägg om detta. Lite in på Köpmangatan, Stockholms äldsta handelsgata, ligger deras lilla seceondhandbutik där vi gjort flera vintagefynd.

Efter att ha sett utomhusversionen av S.t Göran och draken (inomhusversionen står i Storkyrkan), går vi in på Brända tomten och den gamla Kindstugatan. Det betyder antagligen örfilsgatan.

På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.

Stockholm är en tysk stad.

Tyska kyrkan är en sevärdhet och den påminner oss om att Stockholm var en tysk stad nästan ända fram till Gustav Vasa. Hansan var mäktigare än nationalstaterna. På 1300-talets mitt var man tvungen att lagstifta om att Stora Rådet (stadens borgmästare och rådmän) fick bestå av maximalt femtio procent tyskar och i tysk forskning har man karaktäriserat Stockholm som en tysk stad fram till 1471.

Vi går Svartmannagatan ner till Tyska stallplan där Carl Larsson föddes. När vi kommit ner till den andra långa delen av stadsmuren, dvs Österlånggatan, ber Ellen oss att ta en avstickare några hundra meter åt vänster för att ta en titt på Stora Hoparegränd. Där hade vindragarskrået sin lokal, och den ägs nu av Stiftelsen S:t Erik.

Är du inte vindragare kanske du kan komma in på någon av S:t Eriks visningar.

Tillbaka till Järntorget. Där står Evert Taube nära sin favoritkrog Den Gyllene Freden. Ellen tycker att Fredens kök är utmärkt. Där hade vi tänkt intaga vår lunch, men tyvärr, det var fullt. Så vi gick ner längs den gamla riksbanksbyggnaden till Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Ett riktigt vintageställe det också, lite nyare bara. Öppnat 1888 och med en originalinredning från 1910 ungefär. Jättegod wienerschnitzel. Så det blev lunch på ”en ölstuga med bra mat” istället.

När Järntorget var finare än Stortorget

Åter på Järntorget ser vi framför oss huset där Kristian Tyrann bodde vid tiden för Stockholms blodbad. Det är intressant, för att här låg de mest exklusiva kvarteren på hans tid. Stortorget blev fint först på 1600-talet, då de rika borgarna började bygga sina palats där.

Här bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.

Nere på Mälartorget beundrade vi skulpturen Bågspännaren som vill påminna oss om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen 1434. Men vänder vi blicken upp mot trappgavlarna ser vi ett ganska modernt hus som har ett runt burspråk. Detta har flyttats längre och längre ut mot sjön varje gång kvarteret och byggnaden har växt. Ursprungligen satt det på Gamla stans bäst bevarade hus, nämligen Murmestare Embetets hus på Västerlånggatan 68. Det visas också ibland. Föreningen bildades 1487 och är fortfarande verksam.

En av Ellens favoritrestauranger var van der Lindeska valven i 68:an. Där har Martin ”E-type” Eriksson nu sin populära vikingakrog Aifur. Inredningen är ändrad men valven är intakta.

Kappgatan som blivit Krimskramsgatan

Västerlånggatan var känd som ”kappgatan” på Ellens tid. Som mest fanns det 22 kappaffärer där. Här såldes, kappor, dräkter och pälsar i var och varannan butik. Idag finns bara Åströms och Georg Sörmans kvar och en affär för korta varor och onämnbara samt en guldsmed. När du passerar nr 27 ska du kolla på fasaden på höger sida. Där sitter en stentavla som anger den gamla gränsen mellan Uppland och Södermanland.

Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.

Det är kul att leta efter gamla butiksskyltar på Västerlånggatan. Innanför några är det fortfarande samma typ av verksamhet medan andra bara behållit de gamla skyltarna.

Ellen leder oss ner på Gåsgränd för att titta på det lilla fina torget. Där finns också en av Sveriges bästa skomakare, Framåt, anno 1945. Och med skomakare menas i det här fallet att de gör ”skräddarsydda” skor, om man kan säga så.

Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.

Fortsätt Västerlånggatan till Salvigränd och vik ner till vänster. Där, i den legendariska krogen Rosengrens Källare, ska man äta lunch tycker Ellen. Tyvärr är krogen nedlagd sedan länge, så vi får gå ner mot Riddartorget med Riddarhuset och Högsta domstolen. Man kan om man vill ta en sväng upp längs Storkyrkobrinken för att kolla var den berömda Restaurang Cattelin låg, inte för att äta utan för att göra ett besök i det vackra Riksdagsbiblioteket som ligger vägg i vägg. Det är öppet för allmänheten.

Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.

Riddarholmens hemlighet – ett mål på Svea Maträtt

Ellens lista över sevärda hus är lång, men vi lämnar platsen där Axel von Fersen blev lynchad och ihjälslagen och skrider över bron till Riddarholmen. Varje byggnad på holmen andas svensk historia. Riddarholmskyrkan, Birger Jarls Torn och det gamla riksdagshuset för att nämna några. Rakt fram på torget syns Wrangels stora palats. Efter branden av slottet Tre Kronor 1697 fungerade palatset som residens för kungahuset. Så var det i 57 år fram till 1754 när det nuvarande slottet stod klart. Det var även i Wrangelska palatsets källare som Anckarström lär ha suttit fängslad efter det att han skjutit Gustav III.

Idag inrymmer palatset Svea Hovrätt, och om man går in till vänster och nedför trapporna kommer man till Svea Maträtt. En lunchrestaurang öppen för alla. Här kan du få äta mellan kändisadvokater, storförbrytare och förläggare från Norstedts förlag. Även ett brottmål måste göra avbrott för ett mellanmål.

Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.

Ta en sväng ner på Riddarholmskajen och beundra en av stadens finaste utsikter.

På väg tillbaka mot Tunnelbanan vid Mälartorget passerar du det rosa renässanspalatset med sin dubbelportal. Det är Petersenska huset, f.d. Piperska palatset, från 1659.

Livrustkammaren har flyttat hem till Kgl. Slottet

När vi var i Nordiska Museet för några dagar sedan berättade vi att Livrustkammaren från början fyllde hela deras nedervåning mellan 1906 – 1977. Men 1978 fick kungadömets gamla klenoder ett nytt museum i källaren på Kgl. Slottet. Livrustkammaren låg från sitt öppnande 1628 i slottet Tre Kronor, men har sedan 1691 flyttat runt i staden. Nu är man äntligen hemma igen. Fri entré nere i Slottsbacken.

”Vad Livrustkammaren först och främst skänker oss svenskar är en livfull och givande repetitionskurs i svensk historia”. Många av föremålen som Ellen särskilt nämner, ställs fortfarande ut. Här inne hittar du Karl XIIs hatt med skotthål vid tinningen. Gustav III väst som han bar när han blev mördad på maskeradbalen. Gustav II Adolfs häst och älghudskyller från slaget vid Lützen. Men också mindre blodiga saker som krönings- och bröllopskläder och V-Gurras tennisdräkt.

Konungars död och kunglig hobby om vartannat.

Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.

Vi har bara turistens största nöje kvar – shopping

Nu har vi i sju blogginlägg berättat om hur man kan turista i Stockholm som på Ellen Rydelius tid 1930 och med guideboken Stockholm på 8 dagar. Vilket skulle bevisas. Det åttonde, och sista inlägget, kommer att handla om shopping i Stockholm. Där måste väl Ellen ändå gå bet. Den som läser får se.

Presstopp: Nu har Corona-viruset satt tillfälligt stopp för vidare promenader. Vi får se när de kan bli av.

Kolla gärna tidigare bloggposter

Den “gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

PS. Vi kan redan nu avslöja att nästa tågresa går till Göteborg och Borås. Svemester är ett bra alternativ i dessa tider.

Den ”gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

10 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Utställningar & muséer

Idag får det räcka med en halv dag; Kungsträdgården, Blasieholmen, Skeppsholmen, Grand Hotel och Nationalmuseum. Vi följer Ellen Rydelius bok Stockholm på 8 dagar, 1930, men vi orkar inte hålla hennes tempo.

Vi börjar vår promenad där folk brukade sammanstråla förr, vid Tornbergs ur på Nybroplan, som stått där på sin pelare sedan 1916. Genom Berzeli park kommer man förbi Berns Salonger och Berzeli-Terrassen, ställen som Ellen rekommenderar, men som vi inte har tid med idag. Sen kommer vi ut i Kungsträdgården. Vi svänger upp mot NK och viker in på Västra Trädgårdsgatan. Där beundrar vi Ivar Kreugers ståtliga tändstickspalats från 1928. Ellen kallar den för en ”arkitektonisk skönhet med ett inre som är ett mönster av modern saklighet och förnäm smak”. 1930 fanns världens enda tändsticksmuseum där med 7800 etiketter från världens alla hörn. Samlingen är nog grundligt förskingrade idag. Däremot finns Kreugers kontor kvar, liksom det ståtliga styrelserummet. En fullständigt magnifik lokal som vi fick tillfälle att se vid en visning 2012, när Vintagemannen var nästan nyfödd.

Johan Peter Molin – skulpturernas mästare

I Kungsan ska man se Molins fontän från 1873 och statyn över Karl XII. Så vi lydde Ellen och tog några bilder. VintageQ satte sig och läste på i guideboken om de mytiska motiven på fontänen. Karl XII är också gjord av Johan Peter Molin, en av tidens största skulptörer. Den avtäcktes 1868, på dagen 150 år efter karolinerkonungens död. (Se mer om hans hatt i nästa blogginlägg.)

Grand Hotell – här ska man bo och äta

När man ”hemestrar” sparar man ju mycket pengar, både för själva resan och på hotellkostnader. Då får man pengar över till att äta gott. Ska man följa Ellens lista på lämpliga restauranger bör man annars ha en ganska tjock plånbok. Men på väg till Nationalmuseum slank vi, på hennes inrådan, in på Grand Hotell. Vi valde Verandan på den vänstra sidan. Där serveras mycket klassisk svensk mat som smörgåsbord, Wallenbergare, Biff Rydberg, köttbullar och sånt, men eftersom vi är mitt i fastan just nu så valde vi fisk. Skreitorsken med riven pepparrot var en delikatess. Och inte alls så dyr som våra fördomar lurat oss att tro. Snygg utsikt också.

Efter lunchen styrde vi stegen mot Nationalmuseum. I parken utanför står ännu en skulptur av Molin – Bältesspännarna. Den göts för första gången redan 1859 och blev Johan Peter Molins genombrott som konstnär. Den var under en period oerhört populär, både i Sverige och Europa. Gustavsberg sålde t ex en minivariant under andra delen av 1800-talet. Till det nyöppnade Nationalmuseum beställde museet 1867 en kopia som nu står i parken utanför.

Framme. Nygamla Nationalmuseum glänser i eftermiddagssolen.

Fri entré på Nationalmuseum. Det är bara att gå in och se om vi kan orientera oss med hjälp av Stockholm på 8 dagar. För här inne måste mycket ha ändrats och flyttas om. På Ellens tid fanns t.ex Historiska museet på entréplanet. 2013-2018 var Nationalmuseum dessutom stängt för renovering och modernisering av basutställningarna. Återstår att se hur mycket av de tavlor och föremål som Ellen rekommenderar som fortfarande finns utställda. Här följer en bildkavalkad.

Jo då. Carl Larssons nationalromantiska målningar i trapphallen lyser som förr.

Gudarna Tor, Balder och Oden har bara blivit flyttade till ett bättre ljus

Rembrandts Claudius Civilis sammansvärjning som 1930 var museets mest berömda tavla har fortfarande en framträdande plats.

Dessa kända svenska ikonbilder är fortfarande lätta att hitta. De flesta hänger i kronologisk ordning.

Istället för att visa möbler och konsthantverket på plan 1 och tavlor på plan 2 står många pjäser integrerade med tavlor från samma tid. Inspirerande och mycket mer pedagogiskt tycker vi!

Museets samlingar har kontinuerligt kompletterats, och fram till mitten av 1960-talet är visas både konst & föremål. Men från 1965 visar museet enbart föremål. Vi tycker att det är synd och lite märkligt. Man kunde väl lånat in målningar från Moderna Museet.

När vi ser planen över våning 2 i guideboken ser vi att kartan inte längre stämmer med terrängen. Men A-konstverk är alltid A-konstverk och nästan allt Ellen tycker att vi ska se visas fortfarande.

Förbjudet område

1930 var Skeppsholmen och Kastellholmen fortfarande centrum för den kungliga svenska flottan och förbjudet militärt område. En matros stod och vaktade vid bron. Så det Ellen kunde skriva om fick hon bara se på håll. Idag är det fullt möjligt, ja rent av rekommendabelt, att ta en promenad ut på de fina kulturholmarna med muséer, musik och konst.

Fullriggaren HMS af Chapman, som gick av stapeln 1888 i England, användes av den svenska flottan som skolfartyg mellan 1915 – 34. Ellen kunde ju inte övernatta där, men sedan 1949 är det STFs tjusigaste vandrarhem.

Där det rosa Amiralitetshuset nu står låg Johan IIIs lusthus, så på den tiden kallades Skeppsholmen för Lustholmen. Ellen skriver också om sjöofficerarnas fina bostäder, både i Långa Raden och uppe på Kastellholmen. Här skulle man vilja bo.

Cirkeln är sluten.

Dagens promenad avslutades vid en annan av Stockholms berömda mötesplatser; Svampen på Stureplan. Den uppfördes först 1937, så det var före Ellens resa.

Har du hängt med på vår hemester?

Detta var det sjätte blogginlägget från vårt turistande i Stockholm med Ellen Rydelius som guide. Som du märker är en 90 år gammal guidebok fortfarande fullt gångbar i ordets bokstavliga mening. Nästa tur går till Gamla stan.

Kolla länkarna till andra poster.

Södermalm har goda utsikter

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

Idag äter vi grönsaker. Det är punschrullens dag den 7 mars

7 mars, 20205 oktober, 2020 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt

Punschrullar, dammsugare, arraksrullar, trådrullar, filmrullar, bakbordsrensning… kärt barn har många namn. Att den kallas dammsugare är ju uppenbart för alla som minns hur dammsugare såg ut till mitten av 1900-talet. Och kanske också för att man på bagerier avslutade dagen med att ”dammsuga” bakbordet – eller bagerigolvet – från smulor och sedan dränka joxet i punsch och rulla in det i marsipan och doppa i choklad.

Ingen vet vem som uppfann detta mycket vanliga bakverk eftersom alla konditorier gör dem. Det finns några teorier varifrån den kommer, innan Delicato började tillverka miljontals varje år. Det var dock inte de som uppfann den. Däremot var det de som skapade en maskin som kunde tillverka de små gröna industriellt.

Vi har läst att konditorer i Kramfors, Boden, Rättvik, mm påstår att de uppfunnit denna rulle under det tidiga 1900-talet eller att det var en kristidsuppfinning under andra världskriget. Och det är ju rent av möjligt att flera kommit på samma sak på var sitt håll för att göra något av dagens ”rester”. En av de godaste dammsugarna vi har ätit var gjord på överbliven morotskaka.

Træstam på Köpenhamns huvudbangård

Kanske är ett av Sveriges mest sålda bakverk inte ens svenskt. I Danmark har den ett vitt marsipantäcke och kallas för Træstammer, I Tyskland finns den också, men med en helt annat smak på fyllningen. I Nederländerna kallas deras ljusbleka variant för Mergpijpjes.

Det berömda dammsugartestet på Österlen 2015

Hur kom då sådana ”vintagekonnässörer” som Vintagemannen och VintageQ på att börja testa dessa dammsugare? Jo, vi hade besök på landet av Eva, Ludvig, Hedda och Vilma. Den 19 juli 2015 regnade det, vad skulle vi hitta på? Jag vet inte vem som kom på att vi skulle testa dammsugare, men sagt och gjort åkte vi runt på Österlen och köpte alla typer av dammsugare vi kunde hitta, allt från det dyraste finbageriet till Eldorados inplastade storpack i livsmedelsaffären. De nyfångade dammsugarna skar vi upp i småbitar och började proväta. Då insåg vi att Delicato har blivit rikslikaren. Alla bedöms utifrån deras smak. För mycket arrak, eller för lite. För söt, för tjock marsipan, för stor, för torr, för lös i köttet, för mycket havregryn, etc. Vi bestämde oss för att börja sätta betyg: 1- 5. Och det har vi gjort sedan dess.

Vem gör den bästa dammsugaren?

Hur sammanfattar man fem års intensivt dammsugarsmaskande? Det är ju svårt att minnas hur nånting vi testat sommaren 2015 smakade jämfört med våren 2020. Så den vetenskapliga halten i denna studie får vi friskriva oss ifrån.

Här är i alla fall våra 4-i-topp. Utan inbördes ordning.

Söderbergs konditori vid Telefonplan, Stockholm
Linnéas konditori Gamleby i Östergötland (Det var här morotskakan var fyllning)
Grillska huset (Stadsmissionens bullkyrka) i Gamla stan, Stockholm
Ny på listan: Kakslottet i Taxinge (ej bild)

Bullkyrkan, Gamleby och Söderbergs små läckerheter

Konditorlekstuga uppmuntras icke

Precis som snart sagt varenda bakelse idag kallas för semla, för att sälja bättre under vinterhalvåret, har även dammsugaren utsatts för svårartad produktutveckling. Vintagemannen som är dammsugarfundamentalist vill att den ska vara grön på mitten och ha brun choklad i båda ändar. Allt annat är onödiga nymodigheter, möjligen för att dölja något vi inte vill veta.

Detta är inte en punschrulle. Och inte en semla heller. Det är en konditoribit.

”Robotdammsugaren” är det senaste påfundet inom konditoribitar. Att sätta olika färg på marsipanhöljet är vanligt, vi har t.o.m. sett sådana som är randiga. Att sedan pynta marsipanen med sockerglasyr är ren överkurs.

Möllans i Sjöbo, Operakällaren, Fiket i Gränna, Valhallabageriet Stockholm

Här har konditorn definitivt gått för långt. En dammsugare med lakritssmak! Men så finns det fiket inte längre. Så kan det gå.

Å andra sidan måste vi erkänna; de fulaste dammsugare vi sett smakade utsökt (men av hänsyn till bagerskan avslöjar vi inte var). Det var bara utseendet som gjorde att de inte kom upp på topplistan.

Övning kommer att ge färdighet.

Inkråmet måste vara perfekt

Fyllningen får inte vara lös som barnb-js, inte heller för hård eller torr. Den får inte innehålla för mycket havregryn och inte för mycket socker. Arrakssmaken ska vara välbalanserad. Men som sagts ovan, innehållet kan variera rätt mycket, gammal morotskaka smaksatt med punsch var en delikatess.

Rätt proportioner är en konstart

Även om man med omsorg om kundernas midjemått vill göra punschrullen liten som en munsbit, måste man behärska konsten att behålla proportionerna. Marsipanskalet får inte bli för tjockt i förhållande till inkråmet. Här blev det inte godkänt. Det smakade mest marsipan.

Ut och ät grönsaker idag!

Nu behöver du nog inte veta mer för att kunna vandra ut i dammsugardammet. Lycka till med att hitta den perfekta punschrullen idag. Smaskens!

Själva testar vi Tössebageriets dammsugare idag. Tösse som är mest känt för att det var de som dödade den traditionella semlan i Sverige med sin wrap 2015. Eller som ett fik som Ellen Rydelius klassar under rubriken ”billiga kaffeställen” i sin guidebok Stockholm på 8 dagar 1930. Du läser väl våra blogginlägg om vår Hemester i Stockholm? Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

6 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Ellen Rydelius håller högsta fart genom Stockholm i boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Dag 3 ska man först hinna med hela Djurgården, både Thielska galleriet och Skansen på förmiddagen och Nordiska museet på eftermiddagen. Därefter ska vi gå på konsert eller teater på kvällen och dagen avslutas med middag på Strand Hotell. Puh! Det går faktiskt inte att hänga med i hennes tempo. Vi får dela upp programmet på flera dagar. Vi har redan bloggat om Djurgårdsstaden och Skansen. Idag koncentrerar vi oss på muséerna.

”Ta bussen klockan tjugo i elva från Nybroplan ut till Thielska Galleriet vid Blockhusudden”

Ellen är mycket förtjust i bankiren och konstmecenaten Ernst Thiels palats, ritat i jugendstil av Ferdinand Boberg, som ligger längst ut på Djurgården. Det är skapat för hans enastående samling av skandinavisk konst från tiden runt sekelskiftet 1900. En mycket charmerande byggnad som både var privathem och konsthall redan från början. Sen kom han på obestånd efter första världskriget och Thiel blev ruinerad. Staten fick ta över både hus och samlingar redan 1924. Och det var kanske tur det, för helheten står nästan orörd fortfarande.

Konstsamlingen är ett koncentrat av vad som var provocerande modern konst 1907. Redan 1930 hade smaken ändrats. ”Vad som då var opposition och hårresande nyheter, te sig nu som en skola och de ledande bland dessa en gång hånade och föraktade opponenter bär namn som har europeisk berömdhet.” Konstnärerna är Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Ernst Josephson, Eugen Jansson, Karl Nordström, Nils Kreuger, Richard Bergh ”och bland utlänningarna norrmannen Edvard Munch och dansken Vilhelm Hammershöi.” Alla konstnärer i miljonklassen på auktionshusen idag.

Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun. Den bytte Thiel till sig från Folkets hus i Stockholm mot en skulptur av en hamnarbetare.

Många Munch, Carl Larsson och Liljefors är det, men bara en vintageman.

Här kan du fördjupa dina kunskaper och läsa om vad de har på G just nu; Thielskas hemsida och på Wikipedia.

”Nu kan man till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska och Skansen”

När man rest sig ur Gustaf Fjæstads monumentala skulpterade eksoffa i stora honnörsrummet eller unnat sig fika i bankirens matsal (vårt tips), förslår Ellen att man ska promenera tillbaka. ”Nu kan man mycket väl till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska galleriet och Skansen. Det är en styv halvtimmes promenad längs stranden och genom Djurgårdens ekbestånd på bekväma vägar.” Man går förbi Wallenbergs Täcka udde, Manilla, både skolan och Bonniers konstsamling, Prins Eugens Waldemarsudde, som på hennes tid fortfarande var bebott av målarprinsen, och andra fina djurgårdsbyggnader på väg till Skansen och Nordiska Museet. Eller så tar man norra vägen över Djurgårdsbrunn, Rosendals slott, Rosendalsterrassen fram till Skansen, vars huvudentré då låg vid Hazeliusporten.

”Men det kanske är säkrast för att spara på krafterna att telefonera efter en bil.”

”Den som föredrar att susa fram genom landskapet i sin eleganta Chevrolet eller Isotta- Franschini, må naturligtvis följa sin smak”, skriver Ellen lite ampert.

Erik Åkerlund hade en Isotta-Fraschini 1930. (Fotot lånat från Automobilhistoriska Klubben som berättar att den hade två karosser när den levererades 1926, en täckt och en öppen. Här ombyggd till en tredje version med en Coupé-de-ville-kaross.) Åkerlund var publicist, förläggare och entreprenör och bodde i en flott villa i Diplomatstaden. Han startade tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund och ägde en tid både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. När han sålt tidskrifterna till Bonniers 1929 startade han förpackningsjätten Åkerlund & Rausing.

Fotnot. Vi undrade nyfiket vad det var som låg bakom att Ellen explicit nämner ett så ovanligt bilmärke. Vi har utifrån boken Vi romantiska resenärer, som handlar om Ellen Rydelius liv som journalist och guideboksförfattare, förstått att hon som ensamstående mor understundom hade det lite knapert och begärde förskott från Albert Bonniers förlag. Så vi googlade på bilmärket Isotta-Fraschini och då började fantasin skena. Det kan ju inte ha funnits många lyxbilar av den här modellen i Stockholm på Ellens tid. Vem var det som fick ett tjuvnyp av hennes syrliga formulering? undrar vi. Det är kul att försöka läsa mellan raderna.

Vackra promenader under gamla ekars djupa grönska.

Vintagemannen och VintageQ gör ofta turer ut på Djurgården. Promenader till fots eller på cykel. Och alltid rätt klädda.

Framme vid Nordiska museet, slottet för folkkonst

Vi gick direkt till Nordiska Museet (för Skansen har vi redan besökt i förra blogginlägget). Där kan det väl inte vara mycket som stämmer i 90 år senare? Både ja och nej. Gustav Wasa kan man lita på. Han tronar fortfarande mitt i stora hallen. Carl Milles jättestaty fascinerar som i fornstora dar.

Livrustkammaren fyllde på den tiden hela nedervåningen

Det museet har ju flyttat till Kgl. Slottet. Mer om det en annan dag.

I Fack O i stora hallen kunde man förr se Karl XIIs uniformshatt med kulhål i. Idag fikar man där. I andra fack är det lekrum, tillfälliga utställningar, mm. Man kan bara ana hur det såg ut på Ellens tid.

Några möblerade miljöer finns kvar

Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott, 1680-tal, fanns även på Ellens tid.

Det finns faktiskt interiörer som ännu står så gott som orörda. På våning 4, med möbler och inredning känner man fortfarande igen sig, även om flera ”årtionden” har krympt och andra har tillkommit. Då slutade det med 1800-talets nyrokoko. Nu upplever vi miljöer från hela 1900-talet. Ett museum som följer med sin tid.

En ny miljö är folkhemslägenheten från 1940-talet som fyller ett par av ”facken” nere i stora hallen. Där inne är det verklig vintagekänsla. Som att komma hem, typ.

Leksaker är inte lika hett som förr

När VintageQ var barn var det en avdelning som drog: dockskåpen och leksakerna på plan 3. Ellen skriver att den är ”särskilt roande, även för vuxna barn.”

När gammalt blir modernt

I det smala galleriet bakom Gustav Wasa finns en rest av det gamla museet kvar. Här står några montrar från museets originalinredning 1907. Då fanns ingen elektrisk belysning i huset, utan föremålen belystes enbart av dagsljus från fönstren. Montrarna är fortfarande fulla av skojiga saker. Vintagemannen & VintageQ tycker sig se en spirande museitrend där man plockar fram föremål från förråden för att visa dem igen. Fast numera heter montrarna inte montrar utan containers, tidskapslar eller liknande.

De flesta avdelningarna har blivit uppdaterade och omgjorda, t ex den med allmogekonst Det vann den säkert på. Nu heter den Folkkonst och är jättefin och finns på plan 4.

Var ska man äta traditionsrik mat om inte på Nordiska Museet?

Igenkänningen är också hög i avdelningen med Dukade bord på plan 3. Bordet med svanen har i alla fall Vintagemannen sett i hela sitt liv.

Den dag vi besökte museet var det fettisdagen. I avdelningen Traditioner på plan 3 kunde vi läsa om fastlagen och fettisdagen med fastlagsbullar och hetvägg. Gissa om Vintagemannen blev lycklig när han kunde få sin vetebulle med varm mjölk och kanel nere i restaurangen.

Vintagemannens dojor är faktiskt utställda på museet just nu

Idag finns det flera tillfälliga utställningar. En av dem handlar om brittiskt inflytande i Nordisk klädedräkt. Till den har Vintagemannen lånat ut tre par skor som det var kul att återse. Gå till plan 3 och kolla.

Påfyllning av Vintagemannens mat

Vi avslutade museibesöket med att dyka ner i museets bibliotek på plan 1. Här lånade vi böcker om kristidsmat från 1940-talet. Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Idag skulle nog Ellen ha besökt ett par museer till

Wasamuseet innehåller ju en sevärdhet i världsklass och Valdemarsudde har nästan alltid någon intressant utställning. Vi är ganska övertygade att hon fört oss dit också. Liljewalchs konsthall nämner hon kort. Vad hon skulle tycka om Abba-museet vågar vi dock inte ha någon uppfattning om.

Följ oss på vår Hemester i Stockholm.

Du har väl sett Vintagemannens tidigare blogginlägg från vårt turistande i vår egen stad? Här det fösta om Djurgården: I Bellmans fotspår till Skansen Sen finns det tre till att läsa.

I Bellmans fotspår till Skansen

5 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

”Främmande statsöverhuvuden, som anlända med örlogsmän, bruka av våra kungliga hämtas och föras samma väg som vi nu färdas, fastän vi får nöja oss med Djurgårdsfärjan istället för den gustavianska slupen Vasaorden.” Så skriver Ellen Rydelius i boken Stockholm på 8 dagar, 1930. Vi valde samma resväg till Djurgården från Slussen/Gamla stan och fick fin utsikt på köpet.

Ellen på Djurgården 2020-03-02 (74) - kopia

STFs vandrarhem, fullriggaren af Chapman, Amiralitetshuset och Skeppsholmskyrkan som numera heter Eric Ericsonhallen är en anslående utsikt. Inte många huvudstäder kan bjuda på så vackra vyer.

Vi gick iland på Djurgården för att gå i Bellmans spår med Ellen i hand.

Bara en liten bit in på Allmänna gränd ligger Gröna Lunds Tivoli på höger sida. Till vänster ligger en stor parkeringsplats. Där låg en gammal mjölnargård som Ellen tycker att vi ska besöka. Den är borta, och nu verkar det som att Gröna Lund ska få ta över hela p-platsen och utöka verksamheten ännu mer. Grannar protesterar och överklagar beslutet. Men det är faktiskt en gammal tivoliplats där också. Här låg mellan 1924 – 57 Gröna Lunds konkurrent Nöjesfältet. Kanske var Mjölnargården en del av det tivolit, precis som Bellmanskrogen Gröna Lund numera är en del av, just det Gröna Lund.

Strax bakom ”Grönan” börjar några kvarter med gamla kåkar från 1730-talet som Ellen är väldigt förtjust i. Hon tar oss med på en promenad bland de gamla husen där man i sin fantasi bakom planken kan höra de Fredmanska epistlarna och föreställa sig nymfen Ulla i sin särk. Tivolit har växt rätt betydligt, men Bellmans gamla krog på Långa gatan finns kvar.

Här spelade Bellman på sin tid, på Bacchustemplet Gröna Lund, och Ulla Winbladh dansade.

Mysiga kvarter. Tur att de blev bevarade. Tyvärr är bageriet nedlagt.

Ellens bok andas en stor oro över att mycket av det pittoreska kommer att rivas. Det kan man förstå när man ser de då nybyggda hypermoderna tjugotalshusen med förtjusande utsikt över vattnet och Södermalm. Det var nog fler som ville bo så mondänt. Som tur är det rätt mycket som står kvar och området är fortfarande värt ett besök. Här ligger Handarbetets vänner, en kyrka och ner mot vattnet flera trevliga krogar.

Tjugotalsklassicismen på Andrégatan och Nordenskiöldsgatan i kanten av 1700-talets kåkstad tränger sig in och hotar de gamla husen.

Ellen håller som bekant ett högt tempo – hon vill verkligen visa besökaren det bästa av Stockholm, så för att få ny energi gick vi in på Lilla Hasselbacken mitt emot Skansens entré för att fika. Vi blev sugna på varm choklad med vispgrädde. Döm om vår förvåning när vi blev serverade drycken i gamla Cafe-au-lait-koppar. En artefakt från mejeriernas kampanj för mjölk i kaffet från 1984. Ett kul återseende för två gamla Arla-anställda.

Du vet väl att det är punschrullens dag den 7 mars varje år. Vintagemannen har just bloggat om vår rikstäckande test av dammsugare och utsåg tre vinnare.

Skansens vänner

Skansen är ett av världens bäst ordnade friluftsmuseer tycker Ellen. Bebyggelsen är inte död och museal, utan i stugorna levs det liv som en gång hörde hemma i dem. Att det dessutom finns en zoologisk trädgård , evenemang som julmarknad, midsommarfirande och nyårsklockor gör inte saken sämre. Ellens lovord vill aldrig ta slut och bland allt positivt hon nämner avslutar hon med att konstatera att ”i vardagslag är Skansens dessutom Stockholmarnas stora barnkammare”. Mycket har hänt sedan Ellens tid, Skansen har fortsatt utvecklas och många nya hus, sevärdheter och aktiviteter har tillkommit. Det gör att Skansen fortfarande är i toppklass. Vi är medlemmar i Nordiska museets och Skansens vänner och går ofta till Skansen.

Mycket har tillkommit + mycket har ändrats = levande museum

1930 var Skogaholms herrgårds flyglar inte på plats. Inte heller stadskvarteren med hantverkare och affärer, de fina kolonistugorna eller Folkets hus. Fiket Petissan har flyttat, ja Ellen skulle knappt känna igen sig längre. Hon skulle inte ens ha hittat till huvudentrén, för den låg vid Hazeliusporten på hennes tid.

Ellen gör en promenad runt Skansen, men eftersom så mycket är förändrat är det nästan ingen mening med att följa i hennes fotspår. Skansen har en utmärkt uppdaterad karta som du får gratis.

I Folkets hus från Ransäter i Värmland firade sonen bröllop i somras. Skansen fixade bl.a. lövad förstubro och värdinna i tidstypiska kläder och får högsta betyg av oss.

VintageQ har varit stammis på Skansens i hela sitt liv. Här på julmarknad 1961.

På senare år har vintageparet varit på Skansens höstmarknad. Det har blivit lite av en tradition att låta marknadsfotografen ta ett porträtt av oss när vi är där.

Man måste alltid klä sig efter situationen: 2016, 2017 och 2019. Då blir muséet ännu mer levande.

Var äter man på Skansen?

Ellen rekommenderar sommarrestaurangen Idunhallen, det som idag är Solliden. Om man som vi hemestrar tidig vår hänvisar hon till Högloftet eller Nyloftet. Vi kan konstatera att när det gäller mat & dryck har det hänt en del på 90 år. Vi rekommenderar Petissan för fika och Gubbhyllan för lunch. Och Skånska Gruvan förstås, men då måste man ha lämnat Skansen för att komma in i fiket.

Följ vår Hemester

Det här var det fjärde blogginlägget från vår hemster i i Stockholm. Läs mer här:

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

Södermalm har goda utsikter

3 mars, 202014 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Dag fyra vill Ellen Rydelius att vi ska ta en tur söderut. Det läser vi i hennes bok Stockholm på 8 dagar från 1930. Södermalm har goda utsikter, menar hon. ”Vad är nu Söder egentligen? Inte någon lättillgänglig och omedelbart tjusande turistisk sevärdhet om man undantar de flerfaldiga utsiktspunkterna över staden”. Trettiotalets söder var inte speciellt hippt. Det fanns bara två krogar värda att nämna och ett enda gästhem att bo på. Lite har ju faktiskt förändrats sedan dess, men Ellens bok är fortfarande rykande aktuell i övrigt.

”Slusseländet” fanns redan 1930.

Ellen konstaterar att klagandet liksom hör till och att det ”döljer en hemlig stolthet över att staden är stor nog att ha ett så allvarligt och svårlöst trafikproblem som Slussen”. Det låter som om tiden stått still!

Turen börjar hur som helst på Slussen, närmare bestämt vid Katarinahissen. Hissen, som nu varit stängd i 10 år, får vi angripa från Mosebackehållet för att få den första utsikten. 1930 kostade hissbiljetten 5 öre.

Katarinahissen nås nu endast uppifrån. En blåsig men underbar utsiktsplats. Det gäller att hålla i hatten.

Mosebacke är en av de två söderrestauranger som Ellen rekommenderar. De har fortfarande öppet för lunch och middag. Vi slank in bara på en fika och blev bjudna på våfflor.

Alla våra etapper börjar med att vi läser högt ur den gamla guideboken.

På väg till Katarina kyrka passerade vi bl.a. Ebba Brahes palats, numera Holländska ambassaden i Götgatsbacken. På Götgatan nummer 7 beundrar vi ett av Stockholms första hus med takträdgård, byggt av Wilhelm Klemming år 1912. Takterrasserna syns från Katarinahissen.

Vi plåtade Ferdinand Bobergs pampiga vattentorn på Mosebacke torg och vi klev in på Katarinas lummiga kyrkogård. Kyrkan är byggd där Kristian Tyrann lät bränna liken efter de i ”Stockholms blodbad avrättade herrarna”. En minnestavla över Sten Sture d.y står sedan 1904 som en påminnelse. Ellen skriver om när kyrkan brann 1723. Själv minns Vintagemannen när kyrkan brann 1990. Han bodde 50 meter därifrån men låg och sov så gott att han inte märkte att kyrkan blivit en ruin förrän morgonen efter.

Stockholms mest prisvärda hotell drivs av diakonissor

Utsiktsresan fortsätter österut i Ellens spår mot Fjällgatan. Vi passerar det första Radiumhemmet, Anna Lindhagen-museet och kommer fram till Ersta Diakoni. Ellen nämner bara en enda pension på hela Söder och det är Ersta Diakonissantalt. Där kan man fortfarande bo, i ett systerrum med stans mest fantastiska utsikt, för det facila priset av 795 kr natten. Vi kan fortfarande lita på Ellen!

En av Ellens – och även dagens – mest populära utsiktspunkter är Fjällgatan vid Ersta.

Vi kliver ner från Stigberget och vandrar Renstiernas gata och Åsögatan fram till de knotiga små kulturhusen längst bort på gatan. Ellen verkar ha en fäbless för gamla söderkåkar, för alla promenader passerar sådana fattigstugor som nu är pittoreskt renoverade. På hennes tid var det annorlunda och i funktionalismens anda skulle allt rivas och saneras. Som tur var besinnade staden sig och några kvarter lämnades kvar.

Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Stadsmuseet håller öppet ibland. Kolla öppettider på webben.

Havsutsikten förbyggd

Från de pittoreska kvarteren är det inte långt till Vitabergsparken. Från friluftsteatern utlovas en strålande utsikt mot det glittrande havet. Men det enda som glittrar är de förtätade nybyggenas blanka plåttak. Inte en gnutta blått ser man därifrån. Så vi stegar vidare upp till Sofia kyrka. Och minsann, om man går längst ut på krönet på platån har man bättre utsikt. Vi ser lite blått. Är det så mycket att det skulle räcka till ett par byxor? skulle min gamla moster ha frågat. Knappt. Vi slog oss ner i den öppna kyrkan och lyssnade på organisten som satt och övade.

Notera mäklarutsikten från Sofia kyrka mot havet och Stockholms inlopp.

Alldeles nedanför kyrkans huvudingång ligger det fler små röda stugor. En av dem är extra berömd, för det var där Hasse & Tage hade sin skrivarstuga Svenska Ord. Efter detta säger Ellen att nu får det vara nog med promenerandet. Hon förslår att vi ser resten av Söder från en droska, som stannar och väntar på oss medan vi ibland går av och tar en liten utsiktspromenad.

Härifrån tar Ellen taxi. Vi har ett bussigare förslag

När man gått ner för trapporna från Sofia kyrka tar man en liten sväng in på Nytorget, går upp Nytorgsgatan och går tillbaka längs Bondegatan. I de här kvarteren finns massor av kul butiker och matställen, bl.a. några av stans bästa vintageaffärer. Ute på Renstiernas gata igen tar man inte taxi, utan blå buss 3 mot Ringvägen och Södersjukhuset. Då missar man dock Skanstullsbron och GMs hypermoderna bilfabrik från 1928 på andra sidan Hammarbykanalen. Men de sista resterna revs 1978 och är således inte mycket att se.

Syskonen Josef Sachs och Alice Tiel donerade pengar till ett barnsjukhus som blev klart 1911. Där bakom har Södersjukhuset växt ut till en koloss.

Gå av bussen vid hpl Rosenlund och gå upp mot sjukhuset. Ganska tidigt tar man av till vänster in på Sachsgatan och går fram till Sachsska barnsjukhuset från 1911. Hela vägen har man en ny vidunderlig utsikt över gamla kolonilotter och ut mot Årstaviken. Man kan se Årstabron som var hypermodern 1930. Gå tillbaka till Ringvägen och byt till buss 4. Den svänger ner Rosenlundsgatan till Hornsgatan. Det stämmer bra med Ellens färdväg, för Ringvägen var inte färdigbyggd förbi Zinkensdamm på Ellens tid.

Vid hpl Hornsgatan kan du gå av igen och där finns det ett nytt kluster av vintageaffärer längs några kvarter på Hornsgatan. På Ringvägen svänger du av mot höger och knallar uppför Yttersta Tvärgränd för att njuta av utsikten mot Kungsholmen och Stadshuset från Skinnarviksringen. Här ser man ”staden simma på vattnet” som Ellen så poetiskt uttrycker sig.

Längs Skinnarviksringens ligger en rad palatsliknande villor (townhouses) som byggdes under 1920-talet. Idén till stadsvillorna kom från Wilhelm Klemming redan 1908, men det skulle alltså dröja 15 år innan de byggdes. Dessa tycker Ellen att man inte får missa.

Ellen beskriver söder som en blandning av kåkar och och det hypermoderna. Men var är det hypermoderna då? Står man på Skinnarviksringen är det bara vrida på huvudet och titta bakåt uppåt mot Lundagatans stora bostadskomplex, Brf Marmorn, ritat av Alf Wallander. Vissa delar var klara till Stockholmsutställningen 1930. Här kan vi tala om råfunkis. Inget bjäfs på husen här.

Här uppe har VintageQ bott i sin ungdom, i en välplanerad hypermodern 2:a på 46 kvm.

Sen gick vi Lundagatan vidare ner mot Hornstull via Kristinehofs Malmgård och den pampiga Högalidskyrkan med sina två torn. Och därifrån promenerade vi slutligen ner genom de då moderna kvarteren till Bergsunds strand. Ännu en vacker utsikt. Den här gången från grodperspektiv. Vi närmar oss Liljeholmsbron, byggd 1928, och vid Bio Rio tar vi oss åter upp till Hornstull.

Utsikter från Bergsunds strand,

Så blev det afton och vi var mätta på intryck men hungriga i magen. Vi tog T-banan från Hornstull, bytte linje vid Slussen och klev av på Skanstull.

Stans bästa vintagerestaurang – Pelikan

Krogmiljö från 1904

Så såg gamla pelikan ut när den låg vid början av Hornsgatan.

Här låg Pelikan på Ellens tid. De tvingades flytta för att ge plats åt nygamla Slussen som just har rivits. Slusseländet pågår ständigt.

Efter en strapatsrik dag äter vi middag på den andra söderrestaurangen som Ellen rekommenderar; Pelikan. En anrik krog från 1633, som på Ellens tid låg mitt i nuvarande byggropen i Slussen. Som ett resultat av ”Slusseländet” på 1930-talet fick Pelikan flytta därifrån 1931 och återfinns sedan 1969 på Blekingegatan 40 i en restauranglokal från 1904. Det är kanske stans bäst bevarade vintagerestaurang, i konkurrens med Zum Fransiskaner i Gamla stan. (Mer om den en annan dag.) Pelikan är ett mycket trevligt ställe där många maträtter också är vintage. Vi åt rotmos med fläsklägg och till dessert en småländsk ostkaka. Kan det bli mer traditionellt?

All glädje utan rotmos är konstlad glädje, som salig Torsten Ehrenmark sa.

Den av Ellen Rydelius föreslagna turen håller med smärre tillägg än idag.

Den tar dig till det vackraste platserna på söder. Våra moderna tillägg till turen är inte många. Fotografiska muséet och moskén vid Björns trädgård fanns på Ellens tid, även om själva byggnaden, Ferdinand Bobergs Elverk, byggdes redan 1902-05. Stockholms Stadsmuseum fanns inte heller, det öppnades först 1942, men byggnaden har en lång och spännande historia. Slutligen ska man inte missa alla små butiker, barer, fik och matställen som finns på Söder.

Så tog vi oss runt med Ellen i hand. Blått är promenad, orange är buss (eller droska) och grönt är Tunnelbanan

Ytterligare ett tips är att ladda ner Wikipedias app i mobilen och söka på adresser och hus som man tycker är spännande. Det ger, i tillägg till all historia Ellen ger oss, massor av kul & bra information.

Vi har skrivit två tidigare blogginlägg om vår hemester i Stockholm. Läs gärna dem.

Hop-on Hop-off som på 1930-talet om hur man får en bra överblick vid första besöket i stan, och

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar som är vår lilla programförklaring.

Trevlig resa.

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

1 mars, 202020 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Hur angriper man en ny stad, Stockholm till exempel? Hur får man en bra överblick? Jo, man börjar med att göra en rundtur. Har du provat Hop-On Hop-off-bussar tidigare? Vi har prövat i Stockholm. Många fel var det, men mer om det längre ner. Vi förslår att du gör som Ellen Rydelius skriver i Stockholm på 8 dagar 1930. Ta en egen rundtur med spårvagnslinjerna 4Ö och 10 (Om du är stadd vid kassa, gör du antingen en flygtur över staden från Nybroviken eller så bokar du en automobilrundtur med Nordiska Resebyrån – 1930-talets Hop-on Hop-off. Har du tur får du den guide som talar 14 olika språk.)

I brist på spårvagnar skapade vi en egen rundtur med de blå busslinjerna 1, 3 och 4, de s.k. stombusslinjerna. De går nästan som spårvagnarna.

Starta vid Fridhemsplan

Ellens turer utgår från Gustav Adolfs torg eller Grand Hotel – var ska man annars bo? Vi förslår att du tar dig till Fridhemsplan och där hoppar på blå buss 3 söderut. Första stoppet blir då redan vid Kungsholmstorg.

Gå in ett kvarter till Rådhuset och Polishuset och kolla på olika arkitekturstilar. Gå absolut in i Rådhuset. Du kommer att få gå igenom en säkerhetskontroll som på en flygplats, för i huset bor Stockholms tingsrätt. Här har många bovar och banditer blivit dömda, därav den höga säkerheten. Men väl inne är det ett fantastiskt fint hus, ritat av Carl Westman 1915. Gustav och Aron Sandberg har utfört de flesta skulpturerna och Filip Månsson kalkmålningarna. När du väl passerat säkerhetskontrollen kan du ströva runt ganska fritt. Det lilla caféet i ljusgården gör goda hembakade smörgåsar.

”Det vackra kärnsvenska rådhuset från 1915, en av Sveriges vackraste, och det fula polishuset från 1911.” Så tycker Ellen Rydelius om de båda byggnaderna.

Såhär tjusigt är det inne i Rådhuset. I ett väntrum står Koppar-Matte, som förr stod vid skampålen på Stortorget. Ellen skriver: ”Två trappor upp förenas mänskliga öden i vigselrummet och en trappa nedanför skiljas de åt. ” (Tyvärr visas vigselrummet idag endast efter förbeställning och inga vigslar sker här längre. Allt om Stockholm skrev om huset inför jubileet 2015. Kolla här.)

På innergårdarna har man byggt nya moderna rättssalar och ett utmärkt litet café.

Nästa Hop-off är vid Stadshuset, så vi föreslår att du struntar i bussen och tar en promenad. Innan du går runt och beskådar Stadshuset från utsidan kan du också kolla kvarteren bredvid där Kongl. Myntverket låg, liksom det första Karolinska Institutet och inte minst Serafimerlasarettet. Även en promenad längs Norr Mälarstrand är att rekommendera.

Norr Mälarstrand är Kungsholmens svar på Strandvägen. Under 1920-talet byggdes en rad bostadshus och från 1930-31 även området väster om Kungsholmstorg. Där bosatte sig kändisar som Sven Hedin, Edvin Adolphson, Karl Gerhard och Inga Tidblad.

Stadshuset är i världsklass

Men huvudattraktionen är naturligtvis stadshuset ritat av Ragnar Östberg och invigt 1923. Kolla alla utsökta detaljer på huset. Det är ett makalöst fint palats, välplacerat vid vattnet. När huset var klart fick de tre kronor över (häpp!) Det 106 meter höga tornet är öppet maj-september. Därifrån har du en fantastisk utsikt över stan. Om du stannar flera dagar i Stockholm, måste du göra ett återbesök och se bl.a. Gyllene Salen med sina 1300 kvm stora mosaik. Stadshuset är Stockholms vackraste byggnad utan konkurrens tycker vi!

Studera detaljerna noga

På buss 3 igen. Nu kan du sitta still en bra stund och kolla på utsikten till höger och vänster. Du passerar Tegelbacken, Riksdagen, Riddarhuset, Gamla stan, Slussen, Folkungagatan, Renstjärnas gata. Gå gärna av vid hpl Åsögatan och ta antingen en tur upp i Vitabergsparken och Sofia kyrka, eller så tar du en vintagerunda ner på Bondegatan och runt Nytorget.

Sofia kyrka ligger ståtligt på höjden i Vitabergsparken. På vägen dit passerar du bl.a. Hasse & Tages skrivarstuga i en av de typiska röda arbetarbostäderna från 1800-talet.

Åter i buss 3 far du vidare längs Ringvägen till Rosenlund. Där byter du till buss 4. Men innan du gör det kan du ta en promenad ut längs Sachsgatan ända bort till det gamla barnsjukhuset och se på utsikten mot Årsta. Det är lite överkurs som Ellen rekommenderar.

Byt buss vid det pampiga ”Guldbröllopshemmet” vid Rosenlund. Ett ålderdomshem för gifta åldringar. Det stod klart 1913 och byggdes till ära av Oscar II och drottning Sofias guldbröllop.

Utsikt från Sachsska barnsjukhuset över Årstabron som var ett riktigt underverk på Ellens tid. Nedanför ser du Södra Årstalundens koloniområde från 1917.

Byt till blå buss 4

Buss 4 tar dig nu vidare ner mot Zinkensdamm och Hornstull för att sen svänga upp på Västerbron med en vidunderlig utsikt. Du ser ut mot Norr Mälarstrand och kommer snart tillbaka till Fridhemsplan. Men gå inte av, utan fortsätt med 4:an vidare till S:t Eriksplan, och Odengatan.

Efter Odenplan passerar du Gunnar Asplunds berömda Stadsbibliotek från 1928. Det är verkligen värt ett stopp.

VintageQ blev plåtad inne i stora bibliotekshallen av fotograf Victor Fremling 2014.

Stanna till vid Tekniska Högskolan KTH.

Tryck på stoppknappen när du närmar dig Tekniska Högskolan och Östra Station. Hoppa av där och ta en promenad runt KTH med Erik Lallerstedts imponerande högskoleborg från 1914 – 22. Här finns också det nybyggda ovala biblioteket och alldeles intill en av den svenska funkisens pärlor – KTH studentkårs hus ritat av Sven Markelius och Uno Åhrén 1930.

Missa inte att gå in i Järnvägsrestaurangen på Östra Station. Den är fortfarande i originalskick från 1932. Ta bara en öl eller beställ nån av de klassiska husmansrätterna. Sitt ner i de gamla originalmöblerna från NKs snickerier.

Upp på bussen igen. Du passerar strax Stockholms stadion från Olympiska Spelen 1912 och sen den nya Kgl Musikhögskolan (båda är värda ett besök).

Fortsätt med buss 4 längs Valhallavägen till hpl Värtavägen vid Fältöversten. Gå tvärs över esplanaden och vänta där på buss 1 åt motsatt håll.

Med blå buss 1 kommer du tillbaka till din utgångspunkt vid Fridhemsplan. På vägen får du se Karlavägen, Humlegården, Stureplan, Kungsgatan, Hötorget med Konserthuset, Kungsbron och Flemminggatan. Om du inte vill åka ända bort till Fridhemsplan igen har du många ställen att hoppa av på mitt i city.

Nu har du fått en bra överblick över Stockholms innerstad. Be att få en gratiskarta över Stockholms lokaltrafik i en T-banespärr, så får du överblick över hur bussarna tar dig runt stan. På Ellens tid kostade det 30 öre, idag kostar en enkelbiljett 37 kr.

Så åkte vi med Blå bussarna från Fridhemsplan. Först 3:an Rosa, sen 4:an Grön, sen 1:an Rosa igen.

Det räcker med Hop-Off

Jag skrev i ingressen att vi testat en av de röda Hop-on Hop-off-bussarna i Stockholm för ett par år sedan. Det var en stor besvikelse. Statistiken var inte uppdaterad, förvånansvärt ofta fick vi felaktig information, och man gav oss intrycket att Greta Garbo föddes i närheten av Viking Line-terminalen, när det i själva verket var i andra ändan av Södermalm. Det är ungefär lika vagt som att säga att dansbandet Sven-Ingvars kommer från Svealand. Så detta test vaccinerade oss mot sådana här Hopp-On-bussar när vi är utländska storstäder i fortsättningen.

Turist i sin egen stad. En intressant upplevelse.

Följ oss bortåt vägen…

Du har väl läst vår förra bloggpost där vi skrev om Ellen Rydelius guidebok; Stockholm på 8 dagar. Klicka här annars.

Hur smakar soppa kokad på en spik?

28 februari, 202028 februari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Vintagemannen har ägnat sig åt dåtidsspaning sedan början av januari. Han och VintageQ har ätit kristidsmat, eller snarare krigstidsmat, varje vecka. Hur har det gått såhär långt, har vardagens grå pölsa och ”potatis till allt” dödat all matglädje? Är vi besvikna och vill avsluta experimentet i förtid? Eller kommer vi att fortsätta äta minst en middag i veckan som är lagad efter recept från krigsåren 1940 – 45. De flesta recept är tagna från Husmoderns Köksalmanack. Vad har överraskat oss matlagningsamatörer mest? Här kommer en delårsrapport.

Buljongsoppa, kokt på märgben. Vart tog spiken vägen?

Ordet vällagat är underskattat

Vintagemat smakar vällagat. Det är ett underskattat och lite tråkigt, men ack så smaskens ord. Vällagat kräver framförhållning och planering, men inte nödvändigtvis mer tid framför spisen. Det är helt enkelt mer blötläggning och lång kok- & stektid, allt för att få ut mesta smak och bästa konsistens.

Vällagat betyder också att det är välbalanserat – inte för mycket och inte för lite av någon ingrediens. Det som i modernt språkbruk kallas för ”svinnventera” är en självklarhet, nämligen att ALLT tas tillvara. Om det skulle bli någon halv äggula, lite stekflott eller dylikt över så kan man vara säker på att det kan användas till sparsmöret, kaffekakan eller morgondagens middag.

Smakerna då? Inte så höga.

De kan sammanfattas som mindre sprakande, ibland lite bleka, men absolut inte platta. De är många och nyanserade; syrligt, sött, salt och med fett som smakbärare.Till den vegetariska pölsan serveras både syrliga rödbetor och söta russin. I fiskbiffarna ger moroten både färg och lite sötma och tomatpurén som tillsätts med vatten för att göra sky när man ”kokar ur” stekpannan ger en förvånande bra sås. Smakbiblioteket är fullt av förädlade smaker, men tomt på spännande kryddor.

Det moderna uttrycket ”att arbeta med olika texturer” gäller även vintagematen. Nej, det är inte en jämn smet av färsbiffar, mosad potatis och slät soppa som serveras på tallriken. De mjuka makaronerna toppas med frasiga brödsmulor och till serveras rå, krispig vitkål.

På det hela taget är vi positivt överraskade. Men något måste väl saknas? Självklart, att koka soppa på en spik innebär att laga mat efter säsong och såhär på vintern mognar det som bekant inte så mycket frukt, bär och grönsaker. Man får hålla till godo med mycket rotfrukter och konserverade eller torkade vegetabilier. Och ibland ett vinteräpple.

Kostpyramiden förr och nu

Vår råvarukorg liknar, med undantag av färska grönsaker, kostpyramiden. Pyramiden introducerades av KF:s provkök 1974 och illustrerar proportioner av livsmedel som bör intas för ett hälsosammare liv. Själv kommer VintageQ ihåg den som oändligt tråkig och fotriktig. Nu, 45 år senare, inser hon att Anna-Britt Angsäter (KF:s Provköks chef 1946–1980) som var mamma till kostpyramiden visste vad hon talade om. Man blir ordentligt mätt på billiga basråvaror i pyramidens bas och mitt. Sen sparar man in på toppen.

Bilden på Anna-Britt Agnsäter från KFs hemsida https://kf.se/uppslagsverk/ett-provkok-blev-provkok/

Billigt blir det också!

När VintageQ räknar ihop utgifterna i kassaboken konstaterar hon att kostnaden för middagarna håller sig väl inom ramen för Konsumentverkets beräkningar för vad livsmedel får kosta. Portionerna har i genomsnitt kostat 30 kr, men då har många råvaror varit ekologiska och allt är räknat på ordinarie pris. Det går lätt att pressa portionspriset ytterligare. Om man jämför detta med en standardmatkasse från de stora näthandlarna så kostar vuxenportioner ungefär 35 – 60 kr per portion. Men det går att hitta billiga kassar från 25 kr där också. Färdiga rätter från frysdisken kostar 30 – 40 kr.

Vad har överraskat oss mest?

Potatis är en riktig hit. Som ingrediens ger den både smak och konsistens. Dessutom drygar den ut. VintageQ kommer hädanefter att använda ett krigstidsrecept när hon gör pizzadeg. Potatis blandat med mjöl och smör utdrygat med mjölk gav en smidig och bra deg.

Fruktkompott med gräddmjölk är en bortglömd delikatess. Om man planerar långt i förväg börjar man på hösten med att torka sin frukt själv. Tillhör man en annan sort går man till Coop och köper en påse blandat. Det blir smaskens hur som helst.

Pelikan – en vintagekrog för en vintageman.

Måste en vintageman bara äta hemlagat? Nej, ibland är det kul att gå till en klassisk restaurangmiljö där ens gamla kläder kanske varit när de var nya och äta någon rätt som som runnit nedför slipsen när det begav sig. Det finns inte många sådana ställen kvar.

Månadens restaurangupplevelse blev rotmos och fläsklägg på Pelikan på Blekingegatan 40 i Stockholm. Det är en gammal restauranglokal från 1904, men annars har Pelikan anor ända från 1600-talet. Och som Torsten Ehrenmark sa; all glädje utan rotmos är konstlad glädje. Vill du slå på stort? Beställ en grosshandlarmiddag när du kommer dit.

Häng med både på Instagram och Facebook.

Allt som är Smaskens är intressant för Vintagemannens mat. Följ oss på Vintagemannens mat på Facebook och Vintagemannensmat på Instagram.

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

26 februari, 202020 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Under våra tågresor i Europa har vi förundrats över hur dagsaktuella gamla guideböcker är, vad mycket man lär sig och hur kul det är att ta sig runt med hjälp av dem. Men hur är det att vara turist i sin egen stad med en gammal guidebok? Istället för att ”möta våren i Rom” ska vi ägna oss åt ”hemester” i Stockholm med hjälp av Ellen Rydelius bok Stockholm på 8 dagar.

Stockholm på 8 dagar är Ellens 5:e guidebok. Den första – Rom på 8 dagar – kom 1927. Stockholmsboken kom i april 1930, lagom till invigningen av Stockholmsutställningen. ”Inför denna nya boks öde är min bävan större än då jag skrivit om den eviga staden….Ty hur svårt är det inte att se sin egen stad med friska opartiska ögon, vilken farlig kritik kan jag ej vänta av våra kunniga Stockholmskännare”. Att staden dessutom befann sig i en snabb utveckling gjorde det än mer utmanande. För en noggrann ciceron som Ellen innebar det att ”vid varje ny korrekturläsning har jag måste lägga till några smådrag i stadens ansikte”.

Att förväntningarna på att Stockholmsutställningen skulle locka många besökare till huvudstaden framgår av prisangivelserna. Ellen skriver att ”för de förändringar, framförallt prishöjningar, som särskilt under utställningssommaren 1930 kunna äga rum, måste jag givetvis reservera mig”. Kanske är det därför hon ägnar speciellt stor vikt vid att berätta om prisvärda alternativ för mat, boende och nöjen.

Hur tar man sig runt?

Ellen promenerar, åker båt, beställer en droska och tar naturligtvis spårvagnen kors och tvärs genom staden. Det kan vi också göra – i alla fall på några ställen.

När Ellen kommer till korta

Kommer vi anlita några kompletterande informationskällor på vår hemester? Såklart! Wikipedia har en bra app. När man är ute på promenad är den enkel att använda för att få fakta om byggnader, gator och nöjesställen som Ellen inte nämner. Dessutom är Stockholmskällan ett bra komplement! På bokrean hittade vi dessutom Stockholms historia av Lars Ericson Wolke.

Vi har hittills hunnit testa Ellen inne på Nordiska Museet. Finns nåt kvar i ett ständigt uppdaterat museum efter 90 år? Jodå, det finns grejer kvar. Gustav Wasa sitter tungt där han sitter.

Och Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott står kvar liksom leksakerna och dockskåpen.

Det blir dyrt att äta som Ellen

Restauranglistan är fortfarande rätt aktuell. De krogar som hon rekommenderar till lunch och middag tillhör i många fall fortfarande de förnämsta. Hör här: Grand Hotell, både högra och vänstra verandan, Operakällaren, Strand, Sturehof, Pelikan, Hasselbacken, Blå Porten, Gyllene Freden, Berzeli terrass, Mosebacke, Stallmästargården, Koppartälten, och Forresta. På utflykt kan man äta på Waxholms hotell, Drottningholms värdshus, Ulriksdals värdshus och på ångbåten till Mariefred.

Middag på Pelikan. Här kan man fortfarande få vintagemat. All glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Sen finns det nedlagda restauranger som vi faktiskt saknar: Brända tomten, Cattelin, Atlantic, Bäckahästen, NKs takterrass och Metropol. Eller sådana vi ungdomar aldrig hunnit uppleva: Cecil (med dans) Anglais, Royal, Rosengrens källare, Linden och Pagod. Den som gör oss mest nyfiken är ändå Rosenbads franska matsal. Där kanske man skulle knalla in och sätta sig bredvid statsministern. – Vad gör Vintagemannen här, hur lyckades ni komma in? kanske han säger. Då langar vi upp boken och säger: – Ellen skriver att man ska äta här på måndagar.

Stockholms stadsdelar är olika personligheter

Ellen delar frikostigt med sig av hur hon uppfattar olika stadsdelar. Om Kungsholmen skriver hon att det är, arbetarkvarterens, men även de offentliga institutionernas hem. Vasastaden är mest bebodd av tjänstemän och arbetare och är den mest slätstrukna av huvudstadens delar. På Östermalm finns stadens aristokratiska kvarter – ju längre österut desto finare blir stadsdelen. Södermalm slutligen är en lustig liten småstad med sin egen särprägel. Söderbon är mycket lokalpatriotisk och den som är född i Katarina eller Maria församling , tycker sig gärna vara av ädlare stockholmsras än de som är födda på Norr. Om Vintagemannen uttalar hon sig inte. Gärdet fanns inte 1930.

Staycation kan rekommenderas i dessa yttersta tider.

Vi trodde att vi visste rätt mycket om Stockholm redan. VintageQ har bott här i Storstockholm i över 60 år och Vintagemannen i 43. Tänk att det ändå finns så mycket att upptäcka med hjälp av en 90 år gammal guidebok. Prova själv så får du se. Det blir spännande upptäcktsfärder, vare sig du kommer hit som turist på semester eller är hemmahörande på hemester. Men ska du hålla Ellens tempo får du ligga i. Åtta dagar räcker inte. Det tar nog ett helt liv.

Fortsättning följer…

Har du läst ända hit har du bara fått en kort introduktion till vår hemester. De närmaste veckorna kommer vi att fördjupa insikterna och berätta om våra promenader i de olika stadsdelarna. Häng med!

Vad bidde det då då? Det bidde en väst. Tack så mycket Mäster Skräddare.

6 februari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, 2000-tal, Accessoarer, Skräddarsytt & måttbeställt

På en vintagemässsa i Malmö våren 2019 hittade jag ett par fantastiska linnebyxor. Kronans, eller snarare Marinens, grovt vävda brallor från slutet av 1800-talet troligen. Helt i oanvänt nyskick. Några månader senare, på Skansens Höstmarknad, fann jag en dryg meter av ett lika gammalt och lika grovt linnetyg i samma färg. Wow! tänkte jag, tänk om jag låter sy en väst av tyget, mer räcker det nog inte till. Så jag gick till Götrich anrika skrädderi i Stockholm. Och sen startade en härlig shoppingupplevelse i slow fashion. Nu är hela outfiten klar. Läs mer om hur den växte fram.

Första provningen av byxorna på vintagemässan i Malmö. Min storlek. Bara att slå till.

Byxan passar bra på sommaren när man ska vara lite småelegant

Jag kombinerade dem med olika skjortor, kavajer, västar och slipovers.

Funkar till och med till den här modekavajen från Karl-Axel som jag köpte i Paris på 80-talet. Allt är så omodernt så de flesta kommer nog att tro att det är en gammal kostym.

Passar även till min diskreta linnekeps som jag köpte i USA 1970.

Gick till Götrich med tyget

Sånt här tätt linnetyg vävs inte längre. Dagens linnetyger liknar mest gasbinda. Det var inte så mycket linnetyg, ett par meter, kanske skulle det ha räckt till ett par shorts, men behovet av en väst var större.

Jag tog med en linneväst från Ralph Lauren Polo som fick bli en förebild. Sen togs mina mått och vi började skissa på ett mönster.

Slow fashion är raka motsatsen till Fast fashion där man bara går in i en butik, provar snabbt och betalar. Här går det mycket mer omsorgsfullt till.

Först klipper skrädderiet till och syr en skiss till plagget i ett billigt tyg – en s.k. toile. Efter några veckor fick jag prova den.

Här provar jag den första toilen. Den sitter inte perfekt, vilket var helt väntat, så skräddaren får nåla och rita på tyget där det måste ändras.

Men det var också en annan sak som jag inte riktigt nöjd med. Västen hade fått de där två snibbarna mitt fram som är vanliga på kostymvästar. Men det här är ju inte en hel kostym. Västen kommer nog att att användas som en ”minikavaj” på sommaren. Jag ville ha rak framkant.

Så Götrich sydde en ny toile med rak framkant. Och nu satt toilen ännu bättre. Men helt perfekt var den inte nu heller. Och det måste den vara innan de får sätta saxen i det unika och för mig värdefulla tyget.

Jaaa, det bidde en väst

Sådär. Ytterligare någon månad senare fick jag prova det färdiga plagget. Gissa om jag är nöjd? Nu ska det bli kul att se om den passar ihop med byxorna.

Inte kan man se att det är helt olika tillverkning med sisådär 120 år emellan. Den här ensemblen kommer att bli perfekt senare i vår och sommar.

Min gamla engelska konvalecentkavaj från 1941 blir en bra kombo.

Västen är så elegant att den passar till andra outfits också.

Här med ett par Versace-byxor från 80-talet tillsammans med en kostymkavaj från Ströms på 40-talet. Snacka om användbar. Kommer att passa till det mesta.

Slow fashion är den perfekta shoppingupplevelsen.

Hundra nya skräpplagg kan inte mäta sig med den här upplevelsen och glädjen. Och nu har jag en väst som håller de närmsta hundra åren.