Etikett: #thielskagalleriet

Ellen Rydelius håller högsta fart genom Stockholm i boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Dag 3 ska man först hinna med hela Djurgården, både Thielska galleriet och Skansen på förmiddagen och Nordiska museet på eftermiddagen. Därefter ska vi gå på konsert eller teater på kvällen och dagen avslutas med middag på Strand Hotell. Puh! Det går faktiskt inte att hänga med i hennes tempo. Vi får dela upp programmet på flera dagar. Vi har redan bloggat om Djurgårdsstaden och Skansen. Idag koncentrerar vi oss på muséerna.

”Ta bussen klockan tjugo i elva från Nybroplan ut till Thielska Galleriet vid Blockhusudden”

Ellen är mycket förtjust i bankiren och konstmecenaten Ernst Thiels palats, ritat i jugendstil av Ferdinand Boberg, som ligger längst ut på Djurgården. Det är skapat för hans enastående samling av skandinavisk konst från tiden runt sekelskiftet 1900. En mycket charmerande byggnad som både var privathem och konsthall redan från början. Sen kom han på obestånd efter första världskriget och Thiel blev ruinerad. Staten fick ta över både hus och samlingar redan 1924. Och det var kanske tur det, för helheten står nästan orörd fortfarande.

Konstsamlingen är ett koncentrat av vad som var provocerande modern konst 1907. Redan 1930 hade smaken ändrats. ”Vad som då var opposition och hårresande nyheter, te sig nu som en skola och de ledande bland dessa en gång hånade och föraktade opponenter bär namn som har europeisk berömdhet.” Konstnärerna är  Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Ernst Josephson, Eugen Jansson, Karl Nordström, Nils Kreuger, Richard Bergh ”och bland utlänningarna norrmannen Edvard Munch och dansken Vilhelm Hammershöi.” Alla konstnärer i miljonklassen på auktionshusen idag.

Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun. Den bytte Thiel till sig från Folkets hus i Stockholm mot en skulptur av en hamnarbetare.

Många Munch, Carl Larsson och Liljefors är det, men bara en vintageman.

Här kan du fördjupa dina kunskaper och läsa om vad de har på G just nu; Thielskas hemsida och på Wikipedia.

”Nu kan man till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska och Skansen”

När man rest sig ur Gustaf Fjæstads monumentala skulpterade eksoffa i stora honnörsrummet eller unnat sig fika i bankirens matsal (vårt tips), förslår Ellen att man ska promenera tillbaka. ”Nu kan man mycket väl till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska galleriet och Skansen. Det är en styv halvtimmes promenad längs stranden och genom Djurgårdens ekbestånd på bekväma vägar.” Man går förbi Wallenbergs Täcka udde, Manilla, både skolan och Bonniers konstsamling, Prins Eugens Waldemarsudde, som på hennes tid fortfarande var bebott av målarprinsen, och andra fina djurgårdsbyggnader på väg till Skansen och Nordiska Museet. Eller så tar man norra vägen över Djurgårdsbrunn, Rosendals slott, Rosendalsterrassen fram till Skansen, vars huvudentré då låg vid Hazeliusporten.

”Men det kanske är säkrast för att spara på krafterna att telefonera efter en bil.”

”Den som föredrar att susa fram genom landskapet i sin eleganta Chevrolet eller Isotta- Franschini, må naturligtvis följa sin smak”, skriver Ellen lite ampert.

Erik Åkerlund hade en Isotta-Fraschini 1930. (Fotot lånat från Automobilhistoriska Klubben som berättar att den hade två karosser när den levererades 1926, en täckt och en öppen. Här ombyggd till en tredje version med en Coupé-de-ville-kaross.) Åkerlund var publicist, förläggare och entreprenör och bodde i en flott villa i Diplomatstaden. Han startade tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund och ägde en tid både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. När han sålt tidskrifterna till Bonniers 1929 startade han förpackningsjätten Åkerlund & Rausing.

Fotnot. Vi undrade nyfiket vad det var som låg bakom att Ellen explicit nämner ett så ovanligt bilmärke. Vi har utifrån boken Vi romantiska resenärer, som handlar om Ellen Rydelius liv som journalist och guideboksförfattare, förstått att hon som ensamstående mor understundom hade det lite knapert och begärde förskott från Albert Bonniers förlag. Så vi googlade på bilmärket Isotta-Fraschini och då började fantasin skena. Det kan ju inte ha funnits många lyxbilar av den här modellen i Stockholm på Ellens tid. Vem var det som fick ett tjuvnyp av hennes syrliga formulering? undrar vi. Det är kul att försöka läsa mellan raderna. 

Vackra promenader under gamla ekars djupa grönska.

Vintagemannen och VintageQ gör ofta turer ut på Djurgården. Promenader till fots eller på cykel. Och alltid rätt klädda.

Framme vid Nordiska museet, slottet för folkkonst

Vi gick direkt till Nordiska Museet (för Skansen har vi redan besökt i förra blogginlägget). Där kan det väl inte vara mycket som stämmer i 90 år senare? Både ja och nej. Gustav Wasa kan man lita på. Han tronar fortfarande mitt i stora hallen. Carl Milles jättestaty fascinerar som i fornstora dar.

Livrustkammaren fyllde på den tiden hela nedervåningen

Det museet har ju flyttat till Kgl. Slottet. Mer om det en annan dag.

I Fack O i stora hallen kunde man förr se Karl XIIs uniformshatt med kulhål i. Idag fikar man där. I andra fack är det lekrum, tillfälliga utställningar, mm. Man kan bara ana hur det såg ut på Ellens tid.

Några möblerade miljöer finns kvar

Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott, 1680-tal, fanns även på Ellens tid. 

Det finns faktiskt interiörer som ännu står så gott som orörda. På våning 4, med möbler och inredning känner man fortfarande igen sig, även om flera ”årtionden” har krympt och andra har tillkommit. Då slutade det med 1800-talets nyrokoko. Nu upplever vi miljöer från hela 1900-talet. Ett museum som följer med sin tid.

En ny miljö är folkhemslägenheten från 1940-talet som fyller ett par av ”facken” nere i stora hallen. Där inne är det verklig vintagekänsla. Som att komma hem, typ.

Leksaker är inte lika hett som förr

När VintageQ var barn var det en avdelning som drog: dockskåpen och leksakerna på plan 3. Ellen skriver att den är ”särskilt roande, även för vuxna barn.”

När gammalt blir modernt

I det smala galleriet bakom Gustav Wasa finns en rest av det gamla museet kvar. Här står några montrar från museets originalinredning 1907. Då fanns ingen elektrisk belysning i huset, utan föremålen belystes enbart av dagsljus från fönstren. Montrarna är fortfarande fulla av skojiga saker. Vintagemannen & VintageQ tycker sig se en spirande museitrend där man plockar fram föremål från förråden för att visa dem igen. Fast numera heter montrarna inte montrar utan containers, tidskapslar eller liknande.

De flesta avdelningarna har blivit uppdaterade och omgjorda, t ex den med allmogekonst Det vann den säkert på. Nu heter den Folkkonst och är jättefin och finns på plan 4.

Var ska man äta traditionsrik mat om inte på Nordiska Museet?

Igenkänningen är också hög i avdelningen med Dukade bord på plan 3. Bordet med svanen har i alla fall Vintagemannen sett i hela sitt liv.

Den dag vi besökte museet var det fettisdagen. I avdelningen Traditioner på plan 3 kunde vi läsa om fastlagen och fettisdagen med fastlagsbullar och hetvägg. Gissa om Vintagemannen blev lycklig när han kunde få sin vetebulle med varm mjölk och kanel nere i restaurangen.

Vintagemannens dojor är faktiskt utställda på museet just nu

Idag finns det flera tillfälliga utställningar. En av dem handlar om brittiskt inflytande i Nordisk klädedräkt. Till den har Vintagemannen lånat ut tre par skor som det var kul att återse. Gå till plan 3 och kolla.

Påfyllning av Vintagemannens mat

Vi avslutade museibesöket med att dyka ner i museets bibliotek på plan 1. Här lånade vi böcker om kristidsmat från 1940-talet. Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Idag skulle nog Ellen ha besökt ett par museer till

Wasamuseet innehåller ju en sevärdhet i världsklass och Valdemarsudde har nästan alltid någon intressant utställning. Vi är ganska övertygade att hon fört oss dit också. Liljewalchs konsthall nämner hon kort. Vad hon skulle tycka om Abba-museet vågar vi dock inte ha någon uppfattning om.

Följ oss på vår Hemester i Stockholm.

Du har väl sett Vintagemannens tidigare blogginlägg från vårt turistande i vår egen stad? Här det fösta om Djurgården: I Bellmans fotspår till Skansen Sen finns det tre till att läsa.