Idag blir det tåg! Vi lämnar Lübeck för att ta oss österut till Weimar för att resa i ”Bauhasskolans fotspår” Mer om det i senare inlägg. Idag är det tåg som gäller.
Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten. Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.
Att få plats på tåget
Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”. Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass. Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.
Alla ska till Hamburg
Det är svårt att undvika Hamburg när man ska ut och tågluffa. Jovisst, det finns några färjelinjer till Polen och Tyskland och det kan ibland vara bästa alternativet med Snälltåget till Berlin. Men ändå, de flesta åker genom Danmark och hamnar då i att byta i Hamburg.
Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.
Den här gången anlände vi Hamburg på morgonen så det var för tidigt för lunch. Vi gick till ett av de många matställena och köpte med oss var sin bagel och en pretzelkringla. Sen gick vi till den lilla Spar-butiken och köpte dricka. Avslutade med att ta en caffe late uppflugna på barstolar.
Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.
Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?
Att resa österut
Mellan 1940 och 1990 finns det få guideböcker som beskriver Europa bakom järnridån. Inför den här resan har vi dammsugit antikvariat på äldre guideböcker om Weimar och Leipzig, med ganska klent resultat. Ellen Rydelius berättar förvisso om Weimar i ”8 tyska städer” från 1931, men för Leipzig har vi inte hittat någon guidebok på svenska. Det närmaste vi kommit en svensk guidebok är ”Möte med DDR – en nyckel inför resan” utgiven 1987. Den har vi läst från pärm till pärm och blivit förberedda på att DDR kan upplevas som kallt, grått och lite otäckt vid gränsövergångarna, men att vi inte ska bli avskräckta för människorna bakom allt det där grå är både gästfria och fantastiska.
Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.
Dessutom får vi tips på vad som är bästa köpet av souvenirer hem. För den som undrar är det grammofonskivor med klassisk musik , men typisk hemslöjd som julpyramider eller nötknäckare i trä är bra. Blå keramik med vita prickar också är genuint.
Full fart mot framtiden!
Red Bullit ger mig vingar.
Med snälltågsfart far vi fram genom det platta nordtyska landskapet. Vi passerar både Berlin och Leipzig på väg mot Erfurt, där man byter till Weimar.
Vi ska bo klassiskt i Weimar
I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt. Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum. Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.
För den som undrar vem kejsarinnan Augusta av Sachsen -Weimar var kan vi berätta att hon föddes 1811 i Weimar och dog 1890 i Berlin. Hon var preussisk drottning och tysk kejsarinna och gift med prins Vilhelm av Preussen, sedermera Vilhelm I. Om hon bott på hotellet förtäljer inte historien, men hon var säkert elegant.
Hej då Weimar, vi ses i morrn. Då blir det museum och Bauhaus.
Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen och Europarunt.se.
Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!
Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.
Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.
Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.
Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Jag provar väst-toile hos Götrich – en riktig shoppingupplevelse. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Här får vi öva den knaggliga skoltyskan. Vi har hittat två gamla guider, dels en Griebens från 1920 och en östtysk från 1971. DDR är också historia. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Mina favoriter – manchesterbyxor – har länge varit ett elände. Det är nästan hopplöst att hitta sådana vintage eller second hand. De är nästan alltid fult slitna. En sån tur att jag då fann Manér i Malmö. Kolla dessa sköna brallor. De har vidd i benen, frontveck fram, och är sydda i en härligt tjock manchester. Notera också hur väl de passar till den skotska tweedkavajen som jag fyndade hos Emmaus hundra meter längre upp på gatan.
Manér har köpt in gamla symaskiner från nedlagda fabriker.
Passar till flera västar.
Se här hur svårt det är att köpa begagnade manchesterbyxor idag. Det här är en närbild på låret ett par nya manchesterbyxor från Oscar Jacobson. På bilden är de inte ens ett år gamla. Och alla som vet hur mycket kläder jag har att variera med kan förstå att jag inte ens kan haft dem mer än kanske ett tiotal gånger. Hur kan de bli så slitna på låren? Skandalöst dålig kvalitet för ett par byxor som kostat över tusen spänn. (Jag har faktiskt ett lika dåligt exempel till. Ett par manchesterbyxor från en fin jaktbutik i Stockholm. Samma sak, manchesterluddet lossnar.)
Frågor på detta?
Det gäller ett känt hotell nära Huvudbangården i Köpenhamn. Billigaste rummet kostar 1.039 SEK och med frukost 1.435 SEK. En skillnad på 398 SEK varje dag för två personer. På två veckor motsvarar det hela interrailbiljetten för en av oss. Okej, det finns säkert billigare frukost någonstans. Men ändå, det finns pengar att spara.
Större är det inte. En liten låda med tättslutande lock full av små praktiska grejor. En tub för ett teleobjektiv. En kökshandduk och två linneservetter. Nu lyfter vi på locket.
Här hittar vi två lättviktstallrikar i bambu och ett litet bestick-set i plast.
Här göms också några andra praktiska saker att ha med på resan. Några påsar tvättmedel, ett snöre och några klädnypor samt ett sy-kit.
Den schweiziska armékniven är ett måste med sin kniv, korkskruv, kapsylöppnare, sax m.m. Och locket till burken blir en perfekt skärbräda när vi ska göra vår fruktsallad.
Får ni inget kaffe på morgonen? undrar väl någon. Jodå, det löser sig alltid. Det finns minst fyra sätt. 1. På många hotell står en vattenkokare på rummet, ofta med både kaffe och te i portionspåsar. 2. Man kan ha med sig en burk pulverkaffe om det bara finns vattenkokare. 3. Vissa hotell bjuder på kaffe i lobbyn. 4. Man går ut på stan, sätter sig på nåt trevligt ställe och tar en fika. Som sagt, det löser sig
Vintagemannen 