Nyss lämnade vi Weimar. Det gav oss anledning att fundera över hur man bäst tar sig till en ny stad med stil. Nästa stopp på resan är Leipzig.
Leipzig Hauptbahnhof – en ”trafikkatedral”. Lika respektingivande 1915 som den är idag.
Att anlända till en ny stad med tåg är lyx. Du kommer direkt in till centrum och du slipper vänta på bagaget. Det är bara att börja äventyret. Extra lyxigt är det om järnvägsstationen är från 1915 och rent monumental.
Europas största järnvägsstation
26 spår. 83.000 kvadratmeter. Fasaden mot centrum är 298 meter lång. Stationen började byggas 1909 och öppnades i december 1915. Då var ena halvan av stationen avsedd för Preussens järnvägsbolag och och den andra halvan för Sachsens. Arkitekterna hette William Lossow och Max Kühne. Numera är det ”bara” 24 spår. Nummer 25 – 26 har blivit bilparkering. Ett tidens tecken.
Att stationen är en sensation förstod vi redan hemma, när vi bläddrade i två tyska guideböcker för Leipzig. Båda har med stationen som en sevärdhet man bör besöka för att kunna säga att man har gjort stan ordentligt.
Att vänta på sitt tåg med stil och elegans
Det var tre ruskigt stiliga matsalar. En har blivit bokhandel och en finns kvar i Starbucks regi. Där kan du fortfarande få nåt lite att äta. Stilen får du stå för själv.
I Griebens Reiseführer för Leipzig från 1920 börjar en av de föreslagna stadsvandringarna med sightseeing på stationen. Den stora mitthallens ljus och rymd imponerar liksom fasadens utsmyckning. Författaren förundras över alla tekniska finesser och den ypperliga resandeservice som erbjuds; 36 biljettkassor, 18 tryckpressar för biljetter, postsortering, bagagesortering och all möjlig service. Bagageleverans till hotellet, rak- och frisersalonger, möjlighet att tvätta av sig resdammet och att byta kläder. Det är att resa med stil – Vintagemannen skulle ha varit med då!
Det fanns mycket service på stationen redan från begynnelsen. Men badrummet där du ska fräscha upp dig, och bli presentabel efter den dammiga resan, har försvunnit och blivit smörgåskedjan Subway. Där blir man i alla fall inte renrakad.
Väntsalarna hade på 1970-talet 1.200 sittplatser enligt turistboken. Nu har de reducerats till cirka 375 stycken, varav 22 inne i röda containrar. Vad säger det?
1944 bombades stationen och den västra hallen, men den har byggts upp igen.
På plattform 24 finns en liten utställning om stationens historia med många fina bilder från Historische Sammlung der Deutsche Bahn AG.
Vad blev det sen av mitthallen? jo en jättelik shoppinggalleria. Men den forna pampigheten finns kvar.
Minns du ordet resfeber? Finns det kvar?
Stationsbyggnader var inte något man slarvade med i järnvägens barndom. De byggdes för att skryta. ”Vår stad är stört, bäst och vackrast” och självaste Kungen var där och klippte band.
Vintagemannen undrar vad som har hänt med respekten för att resa nu när många gamla pampiga stationer blivit sålda till annan verksamhet och ersatts av obemannade ”Resecentrum”. Är det som med respekten för bildning, som har sjunkit i takt med att skolorna slutat vara monumentalbyggnader. Eller som när respekten för pengar försvann, när bankerna inte längre finns i stenpalats, utan bara på nätet.
Vintagemannen på sin första tågresa 1952 mellan Örebro och Herrljunga. Han var för liten för att ha resfeber då. Men stilig och uppklädd var han!
Vad krävs för att få känna högtidligheten och det där pirret på stationen, det som förr kallades resfeber? Har massflyget dödat det? Tur då att man kan ut och tågluffa i Europa. Många fina stationsbyggnader finns det, även om alla inte är så pampiga som den i Leipzig. Visst är det en härlig känsla av förväntan att komma till eller resa från en stad med en pampig järnvägsstation. Både förväntansfullt och lite högtidligt – vi förstärker känslan och klär upp oss i vintage!
Pompös station
Tillbaka till stationen i Leipzig. Den upplevdes så pampig, eller skräckinjagande, när den var ny att många tyckte att det gått till överdrift. Karikatyrtecknarna fick ett nytt objekt att håna. Eller så var de bara avundsjuka. Den här bilden är från 1923.
På Gleis 24 står hjulen still
Tack för idag. Imorgon ska vi ut och göra Leipzig. Vi ses i morrn
Har du läst våra andra blogginlägg från vår tågluff i Tyskland? Senast från Weimar. Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.
Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen.se och Europarunt.se
Självklart kom en motrörelse i slutet av seklet; Arts & Crafts, jugend, nationalromantik, Karin Larssons Sundborn. Man ville åter till det äkta, det gedigna hantverket och ge kvalitet åt folket.
Skolhuset som van de Velde ritade uppfördes 1904-11. De svängda ateljéfönstren var en verklig nymodighet.
När du är klar med hela rundvandringen i Weimar går du till nån trevlig restaurang, t ex Goethes gamla favorithak Zum Weissen Schwan och äter långkok. Eller så går du till vår lilla favorit Anno 1900 och tar nåt lättare. Reflektera sen över hur genomgripande Bauhaus har påverkat våra moderna liv; IKEA-möblerna, husgeråden, miljonprogrammet, hötorgsskraporna, kläderna, bilarna, trafikskyltarna, skolorna… Hur hade det sett ut utan Bauhaus och modernismen?
Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten. Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.
Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”. Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass. Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.
Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.
Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.
Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?
Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.
I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt. Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum. Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.
Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!
Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.
Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.
Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.
Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.
Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?
Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.
Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.
Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.
Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.
Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.
Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt. 
Jag provar väst-toile hos Götrich – en riktig shoppingupplevelse. 
Malmö Central har en inspirerande Europakarta med gyllene tåglinjer.
Östtyska frimärken från 1980. Påpassligt utgivna till 61-årsjubiléet.
Vi har förberett oss genom att gå till Malmös tekniska museum och kolla en gammal Trabant. Det lär finnas guidade DDR-turer i Leipzig där man kör runt i gamla Trabant-bilar. 
Tack Gugge Zelander för den fina bilden du tog på oss.
Vintagemannen 