Ingemar A

Vintagemannens årskrönika 2019 – bättre än så här kan det väl inte bli?

31 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Gentlemannens garderob, Livsstil, Resor, Skräddarsytt & måttbeställt

Fyra bröllop och ett barnbarn. Fyra tågluffar och sen skaffar sig Vintagemannen ett visitkort. Hör och häpna, man börjar hamna mitt i trenden. Vi tar det kronologiskt.

Januari

Axel disputerade på KTH i teknisk fysik. Opponenten, en professor från Cambridge, sa; Detta är en guldgruva! Vilken start. Så stolt man kan vara över ett bonusbarn.

Februari

En lugn månad. Bara lite nya kläder och ett tvärsäkert uttalande i Resumé om hur s.k. kreativa klär sig idag.

Mars

Nu börjar det hända saker. Den andra bonussonen Emil gifter sig med Xin. Stadshusvaktmästar’n sa att det var bråttom. Och dagen efter firar min älskade VintageQ sin 60-årsdag med en härlig friluftsdag.

Två dagar senare far vi iväg på årets första tågluff. Till Holland och Belgien i sällskap av Ellen Rydelius från 1937. Detta var vår första resa med gamla guideböcker. Det gav mersmak…

April

Årets toppnotering. Lilla Felicia föds. VintageQ får sitt första barnbarn och jag blir ”Bestefar”

Maj

Åter lite lugnare. Men vi får i alla fall se filmen Stella om ett verkligt drama i Ungern i början av 1900-talet där vi spelade nästan alla statistrollerna.

Juni

Bråttom, bråttom igen. Nu ska nyblivne doktorn Axel och hans Camille gifta sig så att de har alla papper i ordning innan de flyttar till Hong Kong. Vi hjälper till att fixa bröllopskläder, vintage så klart.

Juli

Axel & Emil fyller 30 år. Och vi har barnbarn i sommarhuset på Österlen för första gången. Mycket måste ställas i ordning. Och så kvitterade VintageQ ut en 60-årspresent – Hjälmaren runt i en Volvo Amazon 1961.

Augusti

En ny topp. Axel och Camille gifter sig två gånger till (både hos Le Maire och i kyrkan) i ett storslaget bondbröllop i dagarna tre nere i Provence, på vingården där Camille är född och uppväxt. Sen följer en tvåveckors tågluff i Frankrike.

September

Nu har ryktet om oss som tågluffare spritt sig. Tidningarna börjar skriva och Eva Wrede förlag frågar om inte vi kan tågluffa till Köpenhamn och skriva ett kapitel till nya boken ”Tågsemester så in i Norden” som släpps den 19 mars 2020. Det var årets tredje tågluff.

Vi viker ut oss också. I Tidningen Scandinavian Retro Nr 4 kan man beskåda vår vintagelägenhet i Malmö inredd som på 1940-talet

Oktober

Nu börjar det hetta till. Europarunt.se, som är de förenade europeiska tågbolagens satsning för att öka Interrailresandet, kontaktar oss för att skicka ut oss i Europa som ”influencers”. Vi ska resa och blogga om vår tågsemester varje dag.

November

Jag som är en nästan fullständig vintageman hittar två nya lekkamrater i branschen ”nya kläder”. Dels skrädderiet Götrich i Stockholm ska sy mig en skräddarsydd väst av ett 100 år gammalt linnetyg. Dels Manér i Malmö som syr personliga kläder i sin egen butik mitt på Södra Förstadsgatan. Två exempel på ”Slow Fashion”, dvs raka motsatsen till billiga lågpriskläder från de stora kedjorna. En riktig shoppingupplevelse. Sånt ska uppmuntras.

Oj, nu verkar det här med Vintagemannen och VintageQ bli på riktigt. Ett riktigt visitkort måste man ha då. Vad vi får för nytta av det visar sig förhoppningsvis under 2020.

Mediastormen fortsatte. VintageQ blev intervjuad av Rapport om nyttan och glädjen med att bära secondhand- och vintagekläder.

December

Europarunt! Nästan i alla fall. Vi tog tåget runt om i Tyskland och upplevde julmarknaderna i Lübeck, Weimar och Leipzig. Och vi djupdök i den hundraårsjubilerande Bauhaus-skolan i Weimar och Dessau. Det är mycket lärorikt att blogga varje dag. Man lär så länge man har elever, som den gamle läraren sa.

Nu börjar det glada tjugotalet!

2019 blir svårslaget. Hur ska 2020 kunna konkurrera trots att en känd Vintageman fyller 70 under året? Ovädersmolnen över världen tornar upp sig, både politiskt och för klimatet. Men vi fortsätter på den inslagna vägen. Man kan bara påverka sitt eget liv och leverne, inte andras. Så vi fortsätter att köpa nästan allting begagnat eller vintage, vi letar efter ekologisk och närodlad mat och vi tänker fortsätta med vårt tågskryt och försöka inspirera andra till att ta tåget. Och vi kommer att berätta om det här. Vi ses i en padda nära dig. Typ.

Gott Nytt År! Hållbarhet byggd på lust och fåfänga gäller även 2020.

Bauhaus-post nr 4 – var hittar man spår av Stockholmsutställningen 1930 idag?

26 december, 201927 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Arkitektur, Resor, Utställningar & muséer

Ni som följt Vintagemannen på resa i Tyskland i december vet att vi skrivit tre bloggposter om Bauhaus. Här kommer en inhemsk fortsättning. Jag fick nämligen en trevlig julklapp av VintageQ; ”Vägvisare till Stockholmsutställningen 1930” i original.

Redan på Juldagen var vi ute på Norra Djurgården för att leta efter spår och rester från utställningen. Med kartan från utställningen i mobilen började vi leta.

Och vad fann vi? Jo, en stenmur!

Det är nästan allt som är synligt idag, plus terrasserna i gräsmattan framför Sjöhistoriska museet. Men låt mig visa det lilla som finns.

Den pampiga entrén med sitt ståtliga flaggspel låg nånstans mitt emellan dagens Turkiska ambassad (där spårvagn 22 vände) och Källhagens världshus. VintageQ skall strax lösa sin inträdesbiljett vid entrén.

Det finns också rester kvar av en trädgård framför Villa Källhagen som Alnarp hade anlagt. De och Weibull, som planerat hela den öppna festplatsen, stod nog för det mesta av planteringarna.

Corson kallades det stora promenadstråket längs utställningens huvudgata. Det var där nästan alla stora utställningspaviljonger stod i rad på vänstra sidan. Det var hallar för samfärdsmedel, hemslöjd, dyrare möbler, dyrbara rumsinredningar, oädla metaller, musikinstrument, kontorsinredningar, seriemöbler, skinn & läder, ädla metaller, keramik, belysningsanordningar, glas, tapeter & linoleum, kyrkliga textilier, böcker och bokbinderi. På motsatta sidan av Corson stod små kiosker från olika företag. Idag är det bara stensockeln och ett räcke kvar.

Corson slutade vid festplatsen, och vars terrasser som sluttar ner mot en estrad är det mest synliga som fortfarande finns kvar från 1930. Musikpaviljongen stod ungefär på samma plats som Filharmonikernas scen brukar göra idag.

I fonden av festplatsen tronade utställningens huvudrestaurang Paradiset. En verklig funkisdröm. Idag ligger Sjöhistoriska museet där. Mer om det nedan.

Paradiset, festplatsen och masten av Gunnar Asplund, utställningens chefsarkitekt. Illustration av Rudolf Persson. Från ArkDes arkiv.

Idag står en stor fartygsmast till höger på ”festplatsen”. Bara några meter därifrån, in på gräsmattan, stod utställningens berömda mast med pressläktare. Fotot från Stockholmskällan och Gustaf W:son Cronquist.

Är du Funkis eller Tradis?

Modernistisk arkitektur och design, det vi i Sverige kallar Funkis delade verkligen landets arkitektkår och kritiker i två oförsonliga läger; ”funkis” och ”tradis”. Traditionalisterna anfördes av kända formgivare och arkitekter som Carl Malmsten, Ragnar Östberg, Carl Milles, m.fl. När utställningen var klar och nedmonterad på hösten 1930 tog de en gruvlig revansch och byggde det extremt klassicistiska Sjöhistoriska Museet på samma plats som Stockholmsutställningens profilbyggnad Paradiset stått. Det var ritat av samme Östberg. Snacka om välriktad taskspark. Men även om de vann matchen kortsiktigt så förlorade de stort i längden. Stockholmsutställningen, inspirerad från Bauhaus, påverkade sedan nästan all arkitektur i Sverige i femtio år. Ja ända in i vår tid. En monumental seger för funkisen och dess efterföljare.

En tidig ritning över området med bostäder av Gunnar Asplund ur ArkDes arkiv

När man passerat Paradiset/Sjöhistoriska ser man gaveln på ett äldre trevåningshus. 1930 var det utställningens administrationsbyggnad. Idag är det bostäder. Man kan fortfarande ana ett trappräcke längs stupet mot vattnet. Bortom administrationsbyggnaden fortsatte utställningen flera hundra meter längs Djurgårdsbrunnsviken med bostäder och inredningar. Med lite fantasi kan man föreställa sig vilka modernistiska hus och villor som stått i gläntorna längs kanalen.

Bron återinvigd 2019

Nu har vi fått en ny bro över viken, Folke Bernadottes bro. Den ligger på exakt samma ställe som Stockholmsutställningens bro gjorde. För på södra sidan om viken fortsatte utställningen med Eldbegängelseföreningens paviljong och en gravvårdsutställning. Där låg också Humoristernas salong (!) mycket passligt låter det. Sen följde ett akvarium och nästan ända borta vid Skånska Gruvan (från Stockholmsutställningen 1897) avslutas området med en campingutställning i slänten ner mot vattnet. Vilka som var målgrupp för den och hade tid att campa på den tiden undrar jag. Vanligt folk fick inte lagstadgad, två veckors, semester förrän åtta år senare.

Kungliga Motorbåtklubbens paviljong finns i alla fall kvar

På Strandvägen 56 har det stått en paviljong sedan 1930, eller möjligen 1928. Den byggdes för att vara klar till Stockholmsutställningen och har stått där sen dess och är i stort sett oförändrad i typisk funkisstil. Den ritades av Osvald Almqvist och/eller den mer berömde Sven Markelius. Det står olika på nätet. Osvald Almqvist är dock värd att minnas som Stockholms stadsträdgårdsmästare åren 1936 – 38. Under sin korta tid som sådan utformade han de planeringsidéer som under låg tid blev vägledande för stadens parker och blev den som som banade väg för den mer berömde Holger Blom. Almqvist är också den arkitekt som ritat Sveriges allra första funkisbyggnad, nämligen Hammarforsens kraftstation i Jämtland invigd den 23 mars 1928. Äras den som äras bör.

Hur kommer 100-årsjubileet att firas?

Ja, detta var en intressant vandring där man verkligen fick användning för sin fantasi. Ett stycke nutidsarkeologi. Sommaren 2030 fyller Stockholmsutställningen hundra år. Nog vore väl det något att fira. Jag undrar om det pågår några förberedelser i staden. Vet du?

Läs gärna mer om våra inlägg om Bauhaus i Weimar och Bauhaus i Dessau samt vad vi gjorde som turister i Dessau i december 2019.

Vilket rockmärke från utställningen skulle du ha köpt? Sigurd Leverentz supermoderna ”rakblad” eller ett runt traditionellt?

Yllekostymen från 1954 som växte åt alla håll

23 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1950-tal, Fixa, laga & vårda, Gentlemannens garderob, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Det är minsann inte varje dag man springer på något sånt här fint. Jag gick för några dagar sen in hos Old Touch, en butik i den absoluta vintagetoppen, för att se om de hade nån fin julklapp till VintageQ. Och det hade de kanske, det visar sig på julafton.

Efter en lång stund sa Marina till Birgitta. – Har du visat honom KOSTYMEN?

Nä. Men så gick hon och hämtade den. Jag provade kavajen och måttade byxorna framför mig. Det var en aning för trångt. – Jag tar den, sa jag. – Ska du inte prova byxorna? frågade Birgitta. – Nä, jag tar den. svarade jag tvärsäkert, för jag hade kollat hur mycket sömsmån det fanns i midjan och i kavajen och hur breda fållar det fanns att lägga ner på byxan och kavajärmarna. De var generösa med tyg förr. Det är mycket snålare idag, finns ingenting att lägga ut.

Är man sedan trygg med att ha en bra skräddare, som George på Mari-Lena, så visste jag att det här fixar han lätt. Här kommer en bildserie som visar hur kostymen växte en storlek.

Smala byxor är inget vidare

Midjan var lite för trång. Det väller ut lite oroväckande mycket på den vänstra bilden. Nu är byxan bekväm.

Det var rejäl sömsmån förr. Nu är det inte så mycket kvar.

2,5 + 2,5 centimeter var inga problem

Korta byxor duger inte i längden

Jag släppte ner de gamla slagen för att se om det skulle räcka att både lägga ner och göra nya slag. Här är det verkligen ett gränsfall. Vad gjorde George då?

Fusk-slag så klart- Här ser du hur grunda de nya slagen är. Men i ett så här grovt tyg syns det knappt, om man inte vet om det.

Hur vet du att kostymen är från 1954?

Man läser innantill. I alla skräddarsydda kostymer brukar det stå vem som är skräddaren, vem som har beställt den och när den levererades. Så kolla noga i innerfickorna. Här ser vi att den är från Birmingham, Alabama, USA, sydd hos Marc Linx och att den levererades den 8 december 1954. Den blev alltså 65 år i början av december 2019. Vad köparen hette får du försöka uttolka själv.

Kavajen fick också mer vidd och längre ärmar.

Den gick inte riktigt att knäppa över magen, som synes. Och som tur var fanns det fem centimeter fåll att lägga ner på ärmarna.

Sådär. Nu sitter den perfekt. Tack George.

Sen var det bara att ge sig ut på stan och känna sig frän

Färden gick till Nordiska Museet i Stockholm och den mycket angelägna utställningen ”Arktis medan isen smälter”. Där inser man, om man inte gjort det förut, att köpa nya massproducerade kläder inte är hållbart. Så häng med, köp bara närproducerat kvalitetsarbete eller second hand. Det är rent otroligt vilka fina kläder man kan hitta i den cirkulära ekonomin.

Våra bästa råd till den oerfarne tågluffaren – och alla andra

22 december, 201922 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Böcker, Resor, Utställningar & muséer

Se till att ha plats kvar i ryggsäcken för några souvenirer

Shopping har i alla tider hört till resenärens största nöjen. Det är nästan omöjligt att komma hem utan något nytt i bagaget. Så var det på vikingatiden, medeltiden, mellankrigstiden och idag. Våra gamla guideböcker är fulla av tips. ”Att på en resa köpa något man tycker ser trevligt ut, som är särskilt billigt eller av särskild god kvalitet eller som man kanske önskat sig länge hör till de verkligt stora nöjena.” Så står det i ”Hur man reser – Västtyskland (1954) Där är det ett helt kapitel på sju sidor om bra inköp och souvenirer.

En trevlig souvenir, en handmålad julgran i tenn. Det är inget som vi önskat oss länge men ett hantverk av särskilt god kvalitet är det. Ett minne från julmarknaden i München 2017.

I Ellen Rydelius guide ”Holland och Belgien på 3 gånger 8 dagar” från 1937 skriver hon att man kan: ”göra uppköp av förnuftiga turistminnen, såsom små kaffeskedar i gott holländskt silver” .

Vår samling av kaffeskedar blir aldrig komplett. Bra att ha till glödgat vin, eller glühwein som vi säger numera. Men vi missade att köpa skedar i Tyskland. Attans!

Hur får ni plats med allt i era ryggsäckar. Köper ni ingenting?

Jo, och vi har inte så mycket med oss som folk tror. Allt är planerat för att passa ihop, så det ryms i var sin ryggsäck. Förresten behöver man inte ha all packning med från början. Man kan ju faktiskt planera att köpa nåt man ändå behöver längs resan, speciellt sånt som är svårt att hitta i Sverige, knästrumpor t.ex. Man behöver inte heller ta höjd för alla tänkbara väder, blir det värmebölja kan man komplettera med en tunn blus, blir det kallt med en tröja. Eller så är det bara kul att köpa baddräkten när man kommit till Rivieran.

På den här resan har Vintagemannen köpt en väst och några knästrumpor. Och VintageQ har köpt en jumper. Dessutom köpte vi en liten present till vårt barnbarn. Det var det inga som helst problem att få ner i packningen.

Våra 10 bästa råd till tågluffande seniorer – och alla andra ungdomar

1. Förboka platsbiljett på de långa transportsträckorna, lokalt kan du vara flexibel. Bestäm när och varifrån du ska resa hem. Säkra i alla fall biljetter till och från Hamburg. Det kan vara svårt att köpa biljetter över landgränser på järnvägsstationer, så du är hänvisad till olika appar. Är du nybörjare eller bekväm, ta en resebyrå till hjälp. Väl värt den lilla merkostnaden och du får hjälp med bästa rutterna.

2. Förboka boende på helger. Fundera på var du kommer att vara när. Vår erfarenhet är att det med kort framförhållning går att boka boende, utom på fredagar och lördagar. På kontinenten gör man helgutflykter till just de mysiga orter som du vill besöka. Där blir det snabbt fullbokat och dyrare.

3. Ta med en tågkarta. Den lilla kartan du får med interrailpasset räcker inte. Vi har alltid RailMap Europe med på resan. Lättare att planera och söka alternativa och extra vackra resvägar och kul att följa med var man är på själva tågresan.

4. Res med gamla guideböcker. Stora sevärdheter som slott, katedraler och bedårande utsikt fanns även förr. De gamla böckerna beskriver sevärdheterna mer målande än vad moderna bilderböcker gör. Komplettera med det moderna från biblioteket, från nätet och på den lokala turistbyrån.

5. Sök på sajter där infödingarna är. När du vet vilka orter du ska besöka så sök runt på Fejan, Insta och efter poddar som handlar om den platsen, typ ”Österlen anslagstavla” eller ”Malmö för foodisar”. Vi använde ”Geheimtipp Leipzig” (FB & blogg) innan vi åkte dit. Dessa kan ge bra lokala tips och inspiration. Resan bokar du ju ett tag i förväg så redan när du har bokat biljetten kan du börja kolla.

6. Gör egen frukost på rummet. Det sparar mycket pengar som du kan lägga på annat. Hotellfrukostar kan vara snuskigt dyra, uppåt 200 kronor ibland.

7. Hyr en privat guide för dig och ditt ressällskap. Lyxigt ja, men det ger mycket mer. Du kan ställa frågor hela tiden och får guidningen nästan skräddarsydd efter dina intressen.

8. Gå direkt till källan när du ska boka visningar, konserter eller andra evenemang. Gå in på hemsidan till det du är intresserad av och boka direkt där. Du kan göra det hemifrån innan du åker, smidigt och inga påslag.

9. Sov minst två, tre nätter på samma ställe och gör sedan utflykter därifrån. En natt är för kort. Det går alldeles för mycket tid till att hitta boende och orientera sig och packa upp och ner. Man missar själva stället.

10. Ta med en extra lång sladd till mobilladdaren både för tåg och hotell. Nödvändigt om du måste ”jobba” och ladda samtidigt.

Vi ses på spåret nånstans

Ja, det här var allt för den här gången. När nästa resa blir av vet vi inte, men att den blir av hoppas vi verkligen. Så vi säger inte morsning och good bye utan auf wiedersehen.

Har du läst alla våra blogginlägg på Europarunt.se eller Vintagemannen? Om inte får du gärna göra ett återbesök och läsa om våra äventyr i Bauhaus-land och på julmarknader i Tyskland.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och @europarunt.se

På tåget hem från Tyskland minns vi tio höjdpunkter

13 december, 201916 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 2000-tal, Resor, Utställningar & muséer

”Jag var tyskvän då jag reste ut, när jag kom åter var jag Tysklandsentusiast”. Så skriver Ellen Rydelius i inledningen av sin bok ”8 Tyska städer” från 1931. Vi har drabbats av Tyskland på samma sätt och i den här bloggposten delar vi med oss av nio dagarnas höjdpunkter från vår tågluff. De kommer kronologiskt utan rangordning. Håll till godo:

Heiligen Geist Hospital – Lübeck

Att komma in i ett hospital från 1276, omvandlat till ett ålderdomshem på 1800-talet. En otrolig miljö med 175 kabysser i två 88 meter långa korridorer.

Gratis orgelkonsert i Jacobi-kyrkan nästan varje kväll – Lübeck

Att få höra elever från musikutbildningen öva offentligt på orgeln kl 17.00. Vilken förmån.

Neues Museum i Weimar – intressantare än det ser ut

Att plötsligt upptäcka vem som var Bauhaus andlige fader – allkonstnären och arkitekten Henry van de Velde

Haus am Horn, Bauhaus första haus – Weimar

Bauhaus presenterar sin vision i full skala; Såhär skulle Den Nya Människan bo

Zeitgeschichtliches Forum – Leipzig

Att förstå Tysklands och Europas sentida historia. Detta museum borde alla Européer besöka.

Hittade väst och knästrumpor – Leipzig

Att av en slump springa på två affärer med riktig gentlemannakvalitet; Rosentrenter-Modedesign och Auerbach.

Stadsrundtur med privatguide – Leipzig

Att få upptäcka och komma bakom kulisserna på ställen som vi aldrig skulle ha hittat själva.

Bo i Prellerhaus – Dessau

Att få bo mitt i Bauhaus hjärta – elevernas studios och bostadsrum

Guidade Bauhaus-turer – Dessau

Att få komma in i stängda rum och få fördjupad insikt om att Bauhaus storhet är mycket mer än stålrörsmöbler.

Glühwein på julmarknader – var som helst i Tyskland

Att mingla runt i varje stad och känna julstämningen komma.

Tåg – ett stilbildande transportmedel

Tågresande har stil. Om ni inte är övertygade redan så lyssna på Stil i P1 (10 maj och 13 december 2019) med temat ”Tåget – stilbildande transportmedel mellan tradition och trend”. Ett program om resandets magi, för när man reser med tåg är man i resan hela tiden. Det blir en större upplevelse än själva transporten. Vintagemannen och VintageQ har upptäckt det sedan länge. Det borde fler seniorer göra.

Vårt sista blogginlägg från detta Interrail-äventyr lägger vi ut om någon dag. Det kommer att handla om våra erfarenheter och praktiska tips inför din nästa tågluff.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och @europarunt.se

Att säga på återseende med stil på pampiga stationer

13 december, 201914 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Resor

Dagens blogg om Järnvägsstationen som försvann och sista dagen på äventyr. Auf wiedersehen Tyskland!

Upp med tuppen och tidigt iväg från Bauhaus i Dessau. Idag är det tåg som gäller. 08.09 går tåget och cirka kl 20.00 är vi i Malmö om allt går som det ska.

Efter en kort resa är första tågbytet Lutherstadt Wittenbergs Hauptbahnhof. Vi vill inte ha snävt mellan bytena så vi har tagit till en timme för att äta frukost där. En ståtlig Hauptbahnhof skulle nog kunna få oss att känna resfeber och förväntan inför hemresan. Trodde vi.

Delar av vårt resebibliotek. Nu kan vi packa ner de här.

Konduktören skakar på huvudet och undrar varför vi inte tar tåget mot Hamburg som avgår tre minuter efter ankomst. (Det tycker vi är för små marginaler.) Men vi säger till honom att vi vill resa med stil och tänker äta frukost på den stora stationen. Då skrattar han och önskar oss lycka till.

När vi kliver av förstår vi varför. Skylten på perrongen visar mot Kundenzentrum. Omvandlingen från järnvägsstation till resecentrum är uppenbarligen internationell.

Här är DBs biljettkontor ersatt av ”Mein Takt Kundenzentrum i samarbete med DB” och här kostar det pengar att gå på toa.

Vi får en del frågor om hur vi får plats med alla våra kläder i en ryggsäck. Det berättar vi i en kommande bloggpost.

VintageQ påstår att det är trevligare att resa med en kompis som man kan prata med än med en som sitter och pillar på apparaten.

Det finns dock en liten närbutik med servering på resecentret. De har tre sorters mackor som verkar vara hemmagjorda, så frukosten är det inget fel på, men väntsalsupplevelsen och respirret uteblir.

Vi har inte missat ett enda tåg på tio dagar. Inte ens en försening har det varit.

Med ilfart far vi mot Hamburg.

Hamburg är i alla fall en riktig station. Mycket folk och förväntan i luften och en stor Philips-skylt. Vi har en timme på oss och äter lunch på ett av de många snabbmatställena. I vår resehandledning från 1954 ”Med Ellen Rydelius i Västtyskland” beskriver hon det tyska köket som ”kraftigt och litet tungt”. Det gäller fortfarande. Man kan lita på gamla böcker. VintageQ är dock en kålfantast och älskar surkål. På den här resan har hon fått sitt lystmäte väl tillgodosett. Det har blivit grönkål, rödkål, brysselkål och surkål. Men idag, på den nionde resdagen, väljer hon indiskt på stationen.

Kraftigt och litet tungt – säger Ellen om maten. Check på den.

Här blev vi bortmotade – trots förstaklassbiljett.

Sen kollar vi om vi kan få kaffe i DB loungen för förstaklasspassagerare – men där går vi bet! Inte ens en välklädd herre som Vintagemannen kommer in. Loungen gäller endast för första klassens lösbiljettresenärer. Interrailpass & andra med pendlarbiljetter göre sig icke besvär.

En epok går i graven när tågfärjan på Fehmarn bält läggs ner 15 december

Inte många resenärer i akterrestaurangen. Hur tomt kommer det inte att bli när tågen slutat gå?

Järnvägsförbindelsen mellan Rödby och Puttgarden läggs ner på lördag den 14 december 2019. Klockan 17.28 går sista båten med tåg ombord. Den invigdes 1963 och nu är det alltså slut. Det har funnits tågfärjor från Danmark till Tyskland sedan 1800-talet, men med en lite annan sträckning. Eter 147 år är det nu slut. Skälet anges vara att det går lika snabbt över Jylland och att det kommer att bli mycket strul med banarbeten ner mot Rödby innan tunneln är klar.

Nu är det slut på den här lite udda upplevelsen.

Färjelinjen fortsätter att gå som vanligt, men utan tåg. Det känns lite vemodigt för en tågluffare. Promenaden på däck eller fika i salongen var ett litet trevligt avbrott i tågresan.

Vi ”firar” sista färden med ett wienerbröd. Auf wienerschnitzel, som salig Kjell Swanberg brukade säga.

Vem ska nu rufsa oss i håret?

Nästa gång man kan åka tåg på – eller snarare under – Fehmarn bält är enligt plan 2028, då den nya tunneln ska vara klar. Fram till dess blir det att som Karl X Gustav, ta ”Tåget över Stora Bält”. Alla tåg kommer att gå över Fyn och Jylland och sen vika ner mot Tyskland i Fredericia.

Turtätheten kommer, vad vi hört, inte att förbättras, men vagnarna och sittplatserna ska bli fler. Uj, uj,uj, hur ska det gå med plats för den oförberedde som inte har platsbiljett?

I Köpenhamn säger vi; Hej då kontinenten – med stil

Köpenhamns huvudbangård har fortfarande stil. Men vi drar snabbt vidare. I natt sover vi i Malmö, stannar där och uträttar några spännande ärenden under dagen, och fortsätter sen imorgon kväll resan upp till Stockholm som är vår slutdestination. Där blir det avstigning för julfirande.

Hej då tåget, auf wiedersehen, vi ses i morrn .

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @Vintagemannen.se och @Europarunt.se

Vad vi såg och gjorde på Bauhaus i Dessau

13 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, 2000-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Nu har vi i två blogginlägg berättat om Bauhaus födelse i Weimar och om vilket avtryck deras verksamhet i Dessau gjort i världen. Nu är det dags för lite turistinformation. Vad gjorde Vintagemannen och VintageQ i Dessau egentligen? Läs den spännande fortsättningen om när jag slår näven i bordet här.

Campusområdet i Dessau är ett smakprov på avancerad funkisarkitektur

Glasväggen hänger på en stadig betongstomme.

Vi gick på guidad visning för att förstå bättre. Gör det du också när du kommer dit. Själva skolhuset med sina verkstäder är byggt på en betongstomme med kraftiga pelare. Utanpå hänger sedan de enorma glasfönsterpartierna. Husen är sammanbyggda, åt ena hållet med en aula och en kantin och som slutar med det s.k. Prellerhaus, ett fyravåningshus med 28 rum/studios för elever och lärare. Inne i bron över gatan satt skolans ledning och administration, och den ledde sen till en sidobyggnad med en traditionell teknisk skola med klassrum.

Walter Gropius skrivbord låter bra när man slår näven i det. Det här är en kopia. Originalet tog Walter med sig till USA.

Det måste ha varit fantastiskt att få bo och skapa på Bauhaus under det glada tjugotalet. Och det är fortfarande jättekul att vara där.

Vi bodde i Prellerhaus.

Det borde alla som besöker Dessau försöka göra. Friedrich Preller var en målare och konstprofessor i Weimar som lät sina elever bo i ett stort hus där de både kunde bo och arbeta. Den idén tog Bauhaus med sig även till Dessau och byggde där ett nytt Prellerhaus. Vill du bo här går du bara in på Bauhaus stiftelsens hemsida och frågar om det finns lediga rum. Priset är som på vandrarhem.

Vandrarhemsstandard med dusch, toa och pentry i korridoren.

Roomservice

Huvudlärarna bodde själva i drömvillor

Några hundra meter från skolan ligger Meisterhäuser för de allra viktigaste huvudlärarna. Det är dels en singelbostad för rektorn själv, dels tre parhus för två familjer. Där bodde t.ex. Klee och Kadinsky i samma parhus. Men tro inte att alla hade stålrörsmöbler hemma. Kadinskys hem såg mer ut som en patricierbostad från sekelskiftet. Tre och en halv villa klarade sig under kriget. Gropius eget hus förstördes helt. Men idag är det återuppbyggt lite schematiskt och tre av fyra byggnader fungerar nu som museum som visar ”Det nya livet” – maskiner för boende. Köp en kombibiljett så kommer du in överallt utom det nya museet.

Som vita legohus ligger huvudlärarnas boningar i en tallskog. Bauhaus var mycket för natur.

Det nya livet i moderna hem. Det var nog inte så många som köpte stålrörsmöbler. Men rottingmöbler lär ha varit populära på den tiden.

Ta buss 10 runt stan.

Det går en busslinje 10 som tar dig runt i hela Dessau till alla Bauhaussevärdheter. En dagbiljett kostar 5 Euro och köps direkt av busschauffören.

Ett stort nytt museum öppnade till jubileet

Inför 100-årsjubileet 2019 har staden Dessau byggt ett nytt stort och supermodernt museum, ritat av Addenda arkitekter i Barcelona, mitt i stans centrum som visar mycket originalartefakter från Bauhaustiden. Här kan man frossa i stålrör. Men man kan också se många ritningar och konst samt mycket av det bortglömda kvinnliga konsthantverket. Det var nog runt hälften av eleverna som var kvinnor, men de blev förvisade till textilavdelningen. Stål och betong var för riktiga män. Suck.

På tal om onsynliga kvinnor. Det är sannolikt att Lilly Reich var högst inblandad i designen av Mies van der Rohes mest berömda stålrörsstolar. De hade ett intimt samarbete under många år.

En lite tråkig utställning tyckte vi, men med många av designikonerna i original. Fast man har ju sett de flesta förut.

Vart tog Ludwig Mies van der Rohe vägen?

Det vi saknade var Mies van der Rohes roll i Bauhaus, mannen som skapade begreppet ”Less is more”. Han hade varit värd ett helt rum. Om Bauhaus under Gropius tid ansågs vara vänsterradikalt så var det ingenting mot vad det blev under hans efterträdare 1928 Hannes Meyer. Han var uttalad kommunist och sovjetvän – det blev för mycket. 1930 ersattes han av Ludwig Mies van der Rohe som flyttade eller tvingades flytta skolan till Berlin 1932 och kort därefter lades den ner efter Hitlers maktövertagande. Men sanningen är att naziregimen tog stort intryck av Bauhaus. Nazistarkitektur är en oskön blandning av halmtak och monumentalverk av Albert Speer. Men Speer hade också förstått att Bauhaus kunde bygga billigt och rationellt, så han anlitade Bauhausarkitekter till sina projekt. De fick också hålla i delar av en stor utställning i nazisternas regi.

Är museets arkitektur en hyllning till Mies van der Rohe? Hans vision var en helt genomskinlig skyskrapa i glas. Vrider man upp det nya museet på höjden så kommer man ganska nära visionen.

Många av de ledande från Bauhaus flydde Tyskland före och under kriget. Både Gropius och Mies van der Rohe hamnade i USA. Där förnyade Mies sättet att bygga skyskrapor. Ett hus helt av glas med ett skelett av stål var hans vision. Seagrambuilding i New York byggd 1958 är en viktig märkesbyggnad. Det går inte att tänka sig Hötorgsskraporna eller Wennergren Center om inte Mies van der Rohe hade gått före. Det nämns knappt ett ord om Mies i nya Bauhausmuseet. Det är synd.

Bra mat i Bauhaus restauranger

Surkål i kantinen. Smaskens!

Det trevliga caféet i skolan var sällan såhär folktomt. Det är där man checkar in till Prellerhaus.

Kornhaus har behållit sin funkisstil och serverar klassisk tysk mat.

När vi ändå bodde i Prellerhaus passade vi också på att äta bauhauskt. Vi åt en utsökt sallad i cafeet i skolbyggnaden den första kvällen. Vi åt fläskstek och surkål i kantinen till lunch. Men sista kvällen slog vi på stort. Bauhaus fick 1927 uppdraget att bygga en ny flott restaurang nere vid Elbe. Den heter Kornhaus, efter en gammal kunglig tullstation på platsen, och invigdes 1930. Där har man återställt lokalerna till ett tidstypiskt utseende, väldigt fint faktiskt. Så missa inte att äta där om du är i Dessau.

Du ska ta Dessau i den här ordningen

Vill du göra Bauhaus i Dessau ska du inte missa att gå på guidade visningarna. Du kommer in i låsta rum och lägenheter och får mycket förklarat för dig. Alla turerna bokar du enkelt på Bauhaus stiftelsens hemsida.

Börja med en guidad tur i själva Bauhausbyggnaden
Gå sen och titta på Meister-villorna
Ta därefter den guidade turen till Siedlung Dessau-Törten.
Sist besöker du det nya museet

Som sagt, ta buss 10 runt sevärdheterna.

Nu har vi skrivit två fullmatade poster om Bauhaus. Både från Weimar och från Dessau. Klicka på länkarna om du inte läst dem tidigare och börja med Weimar.

Vår tågluff till Bauhaus och julmarknader i Tyskland närmar sig sitt slut. Imorgon tar vi tåget upp genom Tyskland. Vi tar en av de allra sista tågfärjorna mellan Puttgarden och Rödby, och tågar sen via Köpenhamn till Malmö. Men mer om det i nästa post.

Hej då Tyskland, vi ses i Sverige i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Det viktiga med Bauhaus är inte stålrörsmöblerna. Det är något mycket större.

12 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Dessau är Bauhaus-mekka. Det var här Bauhausskolan gick från att vara en konst- och konsthantverksskola till att bli industridesigners och stadsbyggare. Om du hoppas på att få läsa allt om Marcel Breuers och Mies van der Rohes ikoniska stålrörsmöbler eller Wagenfelds lampor kan du sluta läsa här. För det här kommer att handla om betydligt större skeenden – det fick vi insikt om när vi bodde mitt i Bauhausskolan från 1926.

I vårt förra inlägg var vi i Weimar. Där sammanförde Walter Gropius bildkonst och konsthantverk och startade Bauhausskolan 1919. Så småningom tillkom även arkitektur. I Weimar byggde Bauhaus ett enda hus – Haus am Horn. Det byggdes till utställningen ”Konst och Teknologi – En ny enhet” 1923. I Dessau byggde de hela sitt campus med universitet, elevbostäder, lärarbostäder och därutöver en hel stadsdel med 400 bostäder, radhus och lägenheter. Och allt detta på bara 7 år. Hela Europas arkitektkår reste dit för att kolla vad de höll på med. Även svenskarna. Och så förändrade de en hel värld.

Inspirerade hela världen

Av Stockholmsutställningen 1930 fick vi bla, Hjorthagen, Gärdet, Södra Ängby i Stockholm och i Malmö Ribershus och Ellstorp för att bara nämna några. Efter det har modernismen fortsatta ända in på åttiotalet.

Men det började alltså 1923 när Bauhaus hade sin första helt revolutionerande utställning. Och på Paris-utställningen 1925 upptäckte den unge arkitekten Uno Åhrén ett märkligt hus av Le Corbusier. Detta är ren funktionalism, utbrast Uno, och så var begreppet ”funkis” myntat. Han fick med George Pålsson på Svenska Slöjdföreningen och Gunnar Asplund och en rad andra progressiva svenska arkitekter och tillsammans började de planera Stockholmsutställningen. Kooperativa Förbundets arkitektkontor blev den svenska funkisfabriken. Men de mötte hårt motstånd från de som var ”traddis”, som Carl Malmsten m fl.

De tre rektorerna: Walter Gropius, Hannes Meyer och Mies van der Rohe.

Follow the money – det förklarar nästan allt

När Bauhaus tvingades flytta från Weimar 1925, berodde det på det konservativa och nationalistiska styret i staden, men också på brist på sponsorer. I Dessau satt direktören på flygplansfabriken Junkers och undrade vad han skulle göra för att få bostäder som kunde locka arbetskraft till fabriken i en bransch i stark tillväxt. Där fanns pengarna. I Dessau fanns det också en betydligt mer vänsterliberal ledning under Fritz Hesse som gärna tog emot en progressiv skola.

Stadsbyggarna imponerar mer än arkitekterna

Det första uppdraget Walter Groupius fick var att rita den egna skolan, men parallellt arbetade han med att bygga en ny stadsdel. Junkers behövde många arbetarbostäder. På en sandslätt i Törten långt utanför centrum ritade Gropius en stadsplan, ungefär som ett spindelnät med en Konsumaffär i mitten, låga radhus i solfjädersform med 300 kvm stora trädgårdar för trädgårdsland och för att hålla höns och kaniner i. Med dagens standard tycker vi att det är väldigt enkelt. Kök och badrum var samma rum. I en utbyggnad mot gården fanns, i de första husen, en slags tidig mulltoa. I rummen satt fönsterbanden längs hela huset så högt att man kunde möblera under dem och slippa insyn i sängkammaren. Det flödade in ljus. Totalt byggdes radhus med 3 olika planlösningar på mellan 57-74 kvadratmeter. Redan i december 1926 var den första husen färdiga för inflyttning. Det var som att flytta till ett slott, så ljust och fint, sa dottern i familjen Anton. Hon flyttade in med sina föräldrar 1926 och blev kvar i huset i hela sitt liv. Huset, som är i originalskick ägs nu av Bauhaus stiftelsen och vi besökte det på en guidad tur.

Ett av husen har fortfarande originalutseende. Gissa vilket.

Numera är området ganska misshandlat. Från början var alla hus vita. Visserligen var det otätt och kondens på englasfönstren, så man kan förstå folk som bytte fönster och införde mer bekvämlighet. Men med tiden har de boende tävlat om att bygga om och skapa sitt eget personliga boende mitt i världsarvet.

Att människan alltid måste dekorera. ”Bjäfs is more”, eller hur var det?

Sociala skäl, inte ekonomiska

Det unika var ändå inte husens utseende, utan den rationella byggprocessen inspirerad av Henry Ford i USA. Gropius standardiserade byggelement och massproducerade husen rad för rad. Men han hävdade hela tiden att detta inte var ekonomiskt betingat utan med sociala ambitioner i första hand. Detta tilltalade byggare och sociala ingenjörer. Kan man bygga bostäder såhär rationellt och billigt? I Stockholm är de vita smalhusen för gasverksarbetare i Hjorthagen det lysande exemplet.

De mest kostnadseffektiva husen var de som färdigställdes under skolans nye rektor Hannes Meyer 1930. Han ändrade Bauhaus inriktning mer mot folkets behov mer än lyx. Så han byggde Volkswohnung – folkhem om du vill. Fem röda tegelhus i tre våningar med loftgångar och med 18 lägenheter på 47 kvm i varje hus. Tvättstuga på gården och barnvagnsparkering under första loftgången. Och så en trädgård. Oerhört välplanerat, praktiskt och billigt.

Vi är lika imponerade som man var på 1920-talet. Vi kan verkligen rekommendera en Tysklandsresa i Bauhaus fotspår.

Ja, det här blev nästan en föreläsning. Så kan det gå när man är ute på tågluff. Man lär sig jättemycket. Nästa inlägg handlar om vad vi gjorde i Dessau.

Du har väl inte missat vår första bloggpost om Bauhaus i Weimar?

Hej då Bauhaus, vi ses i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Välklädd i Hypezig

10 december, 201911 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Arkitektur, Mode, Resor, Skräddarsytt & måttbeställt, Vintageaffärer

Leipzig är det nya Berlin, skrev The Guardian redan 2015, och kallade staden för Hypezig. Vi ligger verkligen på efterkälken 2019. Men vad tusan, detta måste undersökas när vi ändå är här. Så vi for till västra Leipzig, till områdena kring Plagwitz och Karl- Heine-Strasse.

Vi tog spårvagn nr 14 från Hauptbahnhof till Felsenkeller. En 20 minuters resa som kan rekommenderas som en guidad tur i sig, bort från innerstaden och genom olika lager av bostadsområden, över floden Elster och ut till industrierna och arbetarkvarteren.

Antagligen är området redan småborgerligt. Det började först hippa till sig runt Süd-plats, sen drog det vidare till västra stadsdelarna. Nu har det riktiga avantgardet flyttat vidare till östra delen av staden, sägs det. Men dit vågade vi oss inte. Vi blev tillräckligt nöjda med vad vi upplevde i väster.

I en gammal industribyggnad med tillhörande kraftstation ligger Westwerk – ett konst och hantverksområde. Slitet och charmigt men på väg att ändras. Det småskaliga stretar emot och boende protesterar, så det är fortfarande värt att flanera runt i området.

Westwerk har naturligtvis sin egen julmarknad. Den missar vi tyvärr.

Här i kvarteren måste De Grüne få många röster. Det var bio och vegetariskt i var och varannan butik eller restaurang på Karl-Heine Strasse. Vissa hus var fint och dyrt renoverade, andra såg fortfarande ut som rivningskontrakt. Gentrifieringen sker snabbt nu. Så skynda hit innan det är för sent.

Ruffigt och billigt blandas med fint renoverat och dyrt.

Textilfabriken blev konstkraftverk

Nära S-bahnstationen Plagwitz ligger KunstKraftWerk. Det är en gammal bomullsfabrik som blivit konsthall i sitt ruffiga och till synes fallfärdiga skick. Här var det spännande multimediakonst. På de råa fabriksväggarna blev vi imponerade av en remix av den österrikiska konstnären Hundertwassers bilder. Häftigt.

Grötlunken i västra Leipzig

Vi åt lunch i området också. Gröt på BioMare. Det är inte varje dag sådana läckerheter erbjuds. Sen stod vi oss bra på alla kolhydrater ända till kvällen.

Smakens! Eller var det att ta i?

Modedesign inne på en bakgård

Det ligger många gamla fabriksfastigheter här i området, mer eller mindre renoverade. Vi slank in bland husen i Westwerk och vad hittade vi då? Jo, Rosentreter – Manufaktur für Modedesign. Vilken angenäm överraskning. Där sitter Sandra Jahn och designar och syr snygga tweedkläder för både herrar och damer.

Jag hittade en väst i tysk tweed. VintageQ provade några fräsiga knickers, men tyvärr var de för små. Det är så sällan man hittar kvalitet nuförtiden.

Vem hittar hit in till denna bakgård?

Jag måste kanske lite malligt tillägga att jag fick komplimanger. Först för min gamla tweedrock som VintageQ hittat på second hand i Emmaus Björkå i Stockholm. Och när jag strippat lite, även för manchesteroutfiten från Manér. De och Rosentreter är samma andas barn. Den lågmälda protesten mot modeindustrin.

Känner du till Vintagemannens klädkompass?

Vintagemannen hittade faktiskt en fin liten butik inne i Leipzigs centrum också. Mitt i passagen Speck´s Hof. Där har en liten shop som specialiserat sig på herraccessoarer slagit upp portarna – Auerbach. De säljer, flugor och riktiga hängslen, men framför allt har de knästrumpor. Du som följt Vintagemannen länge vet att Sverige är knästrumpornas u-land och för att hitta några snygga måste man passa på att handla på resor ute i Europa. Vad är det för kompass som sitter inbyggd i Vintagemannen? Den styr både mot västar och knästrumpor, två av de viktigaste attributen för en vintageman. Vilken fullträff!

Jag invigde mina nya strumpor direkt. De som jag köpte av Simon Glaser. – Dig känner jag igen, sa han. Vist är det fantastiskt med alla nördiga communities det finns på nätet.

Finns det nåt vintage eller second hand att hitta i Leipzig då?

Kläder stod inte överst i sökmotorn till denna resa. Men en Humana-butik sprang vi på alldeles intill Nicolai kirche. En butik i tre våningar. VintageQ hittade en paisleymönstrad jumper i äkta syntet. Lite kul. Herr avdelningen överraskade med sina stora storlekar. XXL räknas nog här i Tyskland som barnstorlek.

Nu lämnar vi Leipzig för den här gången. Välklädda kliver vi på tåget. Leipzig är en stad värd att besöka igen. Då blir det nog under sommarhalvåret. Med sina många grönområden runt stan är den säkert en fin sommar- & picknickstad. Platt & cykelvänlig.

Nästa stopp blir Bauhaus-staden Dessau. Därifrån kommer rapport nr 2 i vårt Bauhaus-tema.

Hej då Leipzig, vi ses i morrn i Dessau.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen och @europarunt.se

Leipzig från fyra vinklar

10 december, 201910 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Resor

Vad gör man om man är ute på en resa och har gamla guideböcker med som vägledning och de böckerna inte skriver om den stad man besöker? Jo, man hyr en egen guide som tar en i handen och vandrar runt. Efter det går vi på två museer och en jättestor julmarknad. Välkommen att följa med runt Leipzig eller Likezig.

Hon tog oss in på ställen vi aldrig skulle ha hittat själva, t ex bakom fasaden på varuhuset som ligger där Wagner en gång föddes. Ett märkligt renoveringsprojekt.

Det kanske låter jättelyxigt med en egen guide. Det är det också. Men om man betänker att Vintagemannen och VintageQ lever efter mottot; det roligare att göra av med pengar när man är vaken, och därför hellre bor på 2-stjärniga hotell än 4-stjärniga, så blir det pengar över i reskassan. Och om man sen gör sin egen frukost på rummet så kostar en privat guide inte mer än fyra normala hotellfrukostar för två.

Vi kom upp på takvåningen på universitetet (tv) och såg ut över Stasis gamla posthus där all post öppnades och lästes under DDR-tiden. Här avlyssnades också all telefontrafik. Vi såg och den nya moderna universitetsbyggnaden.

Det enda renodlade konserthus som kommunistregimen i DDR byggde är en häftig byggnad i brutalfunkis. Annars byggdes det mest allkulturhus åt folket.

Vi mötte Frau Kiss vid turistbyrån och hon lämnade oss vid konserthuset från 1981. Hon studerar engelska och historia på universitetet. Vi fick en personlig berättelse om hur det är att leva i Leipzig idag och hur det var för hennes föräldrar i gamla Östtyskland. Under vår tvåtimmarspromenad ut och in i byggnader och passager upplevde vi blandningen av gamla byggnader, uppbyggda byggnader samt rivna och ersatta byggnader. Leipzig bjuder på en intressant mix som inte finns i många andra städer. Få saker är riktigt spektakulära, det är blandningen som gör det. Och så känslan – staden är och har alltid varit en mötesplats, mycket tack vare de stora mässorna och den omfattande handeln. Så var det även under DDR-tiden. Det var i Berlin och Leipzig som östtyskarna mötte väst. Det är en öppen stad och det känns som om invånarna är stolta över den. Det kanske inte är en slump att det var just i Nicolaikyrkan i Leipzig som fredagsbönerna som ledde till järnridåns fall började.

Tysk språkövning, säg: Zeitgeschichtliches Forum

Det är namnet på det mycket intressanta museet över Tysklands moderna historia från andra världskriget till idag, och framför allt om Östtysklands historia. Det borde vara obligatoriskt för alla i Europa, både de som minns och de som är för unga för att minnas järnridån, Berlinmuren och det kalla kriget.

Här får man en känsla av hur det var i DDR; vad de gjorde, hur de levde och hur de övervakades och styrdes. Om den effektiva propagandan om det fascistiska Väst. Om hemliga polisen Stasi som hade 200.000 rapportörer ute bland folket som registrerade både stort och smått om medborgarna. Om den smutsiga industrin som tillverkade dålig kvalitet.

Och nog för att Stasis arkiv var fulla av uppgifter om sådana som dig och mig. De visste ”allt”. Men antagligen var det bara en stilla västanfläkt mot vad Facebook och Google vet om oss nu. Det hade varit en våt dröm för Stasi.

Grassi-museet ligger bara en kort promenad från centrum

Jag vet inte om det är samlingarna eller själva byggnaden som är finast. Det är ett museum som har stora samlingar av konsthantverk och design från hela världen. Eftersom vi har Bauhaus-tema på vår resa hade vi Art Deco och Modernism i fokus. Vi blev inte besvikna. I den fullständigt magnifika utställningshallen i rött och guld fick vi se enastående porslinspjäser från 1920-talet.

Art deco porslin är nu utställt i den fantastiska hallen

Sen gick vi också en rundvandring i den permanenta designavdelningen. Där hittade vi både Bauhaus och utmärkt nordisk design från samma tid.

Se vad jag hittade; min favorittelefon från LM Ericson. En 30-talare. Och naturligtvis en dammsugare. Vi är ju alltid ute på på dammsugartest.

Museibyggnaderna har dock inte så mycket Bauhaus i sig mer än glasfönstren i den stora trapphallen. De är formgivna av Bauhausläraren Josef Albers.

Herbert Bayer har också designat affischen till Grassi mässan 1927. Och 1929 var Grassimusset värd för utställningen ”Die Bauhaus-Volkswohnung”, en utställning lät tala om sig.

Vem har den bästa julmarknaden?

Marknadsplatsen utanför gamla rådhuset var en av många i den julmarknadstäta staden Leipzig.

Julmarknader i Tyskland är som en enda stor Karneval och inte vet vi efter denna korta resa, men Leipzig ligger bra till efter att vi sett Lübeck och Weimar. Det är mycket som är lika, men ändå är det skillnad och alla städerna har sin egen charm. I Leipzig har man tryckt upp en särskild karta för att vi ska hitta alla stråk och torg, olika tyska regioner har sina egna kvarter, det är uppträdanden och aktiviteter för barn. Precis som i Lübeck är det mycket folk speciellt på helgerna, men även här är trängseln gemytlig. Och blandningen av besökare är stor. Vår guide Frau Kiss berättade att hon för några dagar sedan firat att hon klarat sin sista tenta och nu är färdig med sin examen genom att… just det ta familj och vänner med på Julmarknaden.

Det finns mycket för barnen

Finländarna verkar ha fattat vilken viktig marknad tyskarna är kring jul

De åker runt med egna stånd och säljer finska produkter. I Leipzig hade de skapat ett helt kvarter med finska specialiteter, allt från mjuka renskinn till Lakka hjortronglögg. Man kunde sitta i en kåta och dricka. När drack Vintagemannen Lakka senast? På Ålandsbåten 1970 typ. Var finns svenskarna?

Leipzig är en trevlig bekantskap. Stan är lite av en underdog

Efter murens fall och fram till för ca 10 år sedan hade staden det svårt. Fabriker lades ner, unga & välutbildade flyttade västerut, barnafödandet gick ner. Men sen vände det. Nu är det tillväxt, inflyttning och framtidstro igen. Stan har vuxit kraftigt de senaste 10 åren och med 600.000 invånare är den snart uppe i de 700 000 som bodde där före andra världskrigets utbrott. Men än är allt inte genomkommersialiserat och Humana har fortfarande råd med butik på bra läge mitt inne i den gamla staden. Utanför centrum kan ny musik och konstnärer fortfarande hitta billiga lokaler. Universitetet har 40 000 studenter och det påverkar säkert också hur man upplever staden. Stämningen är avslappnad, trevlig, men ända full av självförtroende och framtidstro. Vintagemannen trivs! Stan lär kallas Hypezig och det finns hippa kvarter söder och väster om centrum. Vi har fått tips om att ta spårvagnen både till Südplatz och Karl Heine platz. Det är nog nu man ska åka hit. Om tio år är det som vilken storstad som helst.

Nu ska vi ut och se de hippa förorterna. Hej då, vi ses i morrn

Denna bloggpost är et betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och europarunt.se