Vi drog i somras iväg på tågluff till Frankrike med två gamla guideböcker i bagaget. En från 1951 och en från 1966. Men för säkerhets skull köpte också vi en från 1937 under resan.
Ellen Rydelius är den svenska guidebokens moder som började med ”Rom på 8 dagar” 1927, och den sista boken gavs ut 1957. Sigge Hommerberg var hennes arvtagare. Han började också med ”Om ni åker till Rom” 1949 och gav sen ut reseböcker ända till 1987.
Vi reste ut med Ellen Rydelius: ”Provence och Rivieran”, 1951 och Sigge Hommerbergs ”Frankrike”, 1966. Tillkom under resan gjorde ”Guide Michelin, France”, 1937.
Varför är de gamla guideböckerna så bra?
Jo, de gavs ut på den tiden när det var dyrt att trycka bilder, så böckerna innehåller mest text plus några svartvita planscher och kartor. Det är ju vår tids läsare, vana vid bloggar och bilderböcker, ganska främmande inför. Tungt ser det ut, jättetungt. Men sidorna blommar. En fyllig text ger så mycket mer än korta snuttar om sevärdheter. Författarna tar oss läsare i handen och leder oss runt i städerna. Då berättar de om vad man ser, men också om vad som legat där tidigare, vilka kända personer som bott där och vad de uträttade i livet. De ger bakgrund, historia, arkitekturkunskaper och förståelse för samhället på den tiden. Det är verkligen givande och bildande.
En guidebok på 250 sidor kanske bara innehåller 20 planscher. Akvedukten Pont du Gard är en första klassens sevärdhet från romartiden och ligger alldeles utanför Nîmes i Södra Frankrike. Såhär avbildas den i Ellens bok. Den röda Guide Michelin innehåller mer kartor och listor över hotell och restauranger samt de viktigaste sevärdheterna.
Vi brukar göra såhär: Vi sätter oss på en parkbänk och läser högt för varandra om de kvarter som vi står i begrepp att träda in i. När vi ser nån av de byggnader, eller vad det kan vara som guiden bett oss uppmärksamma kanske vi måste ta fram boken igen och repetera lite. När etappen är slut slinker vi in på nåt ölcafé eller kondis och tar en paus. Där läser vi högt om nästa etapp. Och så håller vi på.
Restaurangen ”Le lion d´or” i Amboise i Loiredalen hade en stjärna i Guide Michelin 1937. Det har den fortfarande.
Självklart har vi uppdaterat oss med information om sentida tillskott i gatubilden, så vi missar inte dessa heller. Vi brukar leta om resmålen på nätet. Där finns ju massor som är uppdaterat. Och sen brukar vi leta upp nån personlig och relativt nyutkommen guide av typen ”Hidden Holland” eller ”Secret Copenhagen”. Där får man reda på lite udda och aparta ställen att besöka.
Sevärdheterna, ja. Men hotell- och restaurangtipsen håller väl inte?
Alla stora sevärdheter ligger nästan alltid kvar, om det inte är en stad som bombats till ruiner under kriget, och katedralens historia från medeltiden stämmer ju fortfarande. Men vi använder också böckernas listor över hotell och restauranger för att se om de finns kvar.
Hotell l´Imperator i Nîmes fick fyra stjärnor av Ellen Rydelius och av Michelin. Idag har det om möjligt blivit ännu flottare.
I Nîmes rekommenderar Hommerberg stjärnkrogen Le Lisita alldeles bakom den berömda Arenan. Den finns kvar och hade en stjärna i Guide Michelin redan 1937 precis som idag.
Hotellen har betydligt bättre överlevnadskraft. Ofta finns ett hotell med samma namn kvar, kanske har de bytt namn och gått upp i nån kedja. Ibland har de fått fler stjärnor, ibland har de changerat och ibland är de helt försvunna. Lite rufft kan man hoppas att hälften är kvar, speciellt de lite flottare hotellen. Begreppet Turisthotell, ofta beläget nära stationen, är nästan utdött.
Grand Hotel de Blois (i Loiredalen) var före kriget stans flottaste hotell. Och där banken ligger fanns stans bästa krog. Idag är det ett Ibis-hotell, en i och för sig utmärkt lågpriskedja. Hela paradgatan har tappat sin forna glans och hotellet fått krypa in i Ibis-konceptet. Men några fina detaljer har de tack och lov sparat i entrén men rummen är helt omgjorda. Vi satte oss ner och tog en drink.
Brasserie La Cigale i Nantes är en ärevördig krog från 1895 som ofta nämns i de gamla guideböckerna. Men dit ska man gå för den k-märkta miljön. Inte för maten.
Restauranger är mer av dagsländor, men man kan ändå hitta sådana som legat på samma plats sedan 1700-talet. Även här är det större chans att en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin 1937 fortfarande finns kvar än små kvarterssyltor.
Vi brukar gå in på hotell och restauranger som vi hittat i de gamla guideböckerna och slå upp boken och säga; Det står här att ni är stans finaste hotell, eller nåt för stället passande. Stämmer det? Nittio procent av de receptionister, hovmästare, servitriser eller vaktmästare som vi springer på blir jätteglada och ett intressant samtal inleds. I bästa fall får man reda på mer, eller så säger de; Vill ni komma in och titta på bankettsalen, den är fortfarande intakt. I tio procent av fallen får vi höra: Den där boken är ju jättegammal, en sån kan man inte resa med. Totalt humorbefriat.
Hotel d´Anjou i Angers är ett gammalt lyxhotell som hållit stilen bra. Bankettsalen och receptionen är fortfarande ”original” från tidigt 1900-tal.
Vår resrutt i Frankrike
Interrailbiljett 15 dagar för seniorer i första klass. Interrailbiljetter för utresa och hemresa var förbeställda i god tid hos Centralen i Kalmar. Biljetter till lokaltåg köpte vi dag för dag. (Platser där vi övernattade understrukna.)
Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Basel – Avignon. Hyrbil till Domazan där vi var på ett tredagars bondbröllop på en vingård. Nimes – Clermont-Ferrand – Blois. I Loiredalen hade vi beställt ett cykelpaket med cyklar, hotell och middagar. Amboise – Angers – Nantes – Vannes – Quiberon. Hem via Paris – Köln – Köpenhamn – Malmö.
I Angers finns ”världens åttonde underverk”, tapeten l´Apocalypse. Sigge Hommerberg skriver; en fullständigt enastående samling tapisserier från 1300-talet, 168 meter lång och fem meter hög. Guide Michelin ger den självklart tre stjärnor. Men på Trip Advisor kan man knappt hitta den. Vad säger det om moderna turistguider?
Under våren 2020 kommer boken ”Tågsemester i Norden”
Det är en uppföljare på boken ”Tågsemester” som kom i våras på Eva Wrede förlag. Vintagemannen och VintageQ är ombedda att skriva ett kapitel om att resa med en gammal guidebok i Köpenhamn med omnejd, och att göra det i vintagestil. Den här veckan skickade vi in vårt manus.
Håll ögonen öppna när den här boken kommer ut i vår.
Vill du läsa mer om en resa vi gjorde våren 2119 med gammal guidebok så kan du läsa om vår Holland och Belgien-resa här.
Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.
Går det att tågluffa med en 82 år gammal guidebok? Ja, det gör det. 
Med var sin ryggsäck, cirka 12 kg tunga, klarar vi 14 dagars rundresa. Hur vi gör det kommer i nästa blogg.
Det har inte blivit mindre folk och cyklar i Amsterdam sedan 1937. Tvärtom. Alldeles för många.
Vi valde att bo fem nätter i Leiden. Det är som ett Amsterdam i miniatyr. Massor av mysiga kanaler och fullt av studenter, inte turister. En riktigt levande stad alltså och inte alls lika dyr. Tittar man på kartan ser man att Leiden verkligen ligger väldigt strategiskt. Det tar bara cirka 20 minuter med lokaltåg till Harlem och Haag och lite längre till Amsterdam, Rotterdam och Utrecht. Pendlingsavstånd alltså. Därifrån går också direktbussar till tulpanernas Keukenhof.
Vi köpte det nationella plastkortet – ov-chipkaart – som gäller för all kollektivtrafik – tåg, buss och båt – i hela Nederländerna. Vilken fantastisk idé. När får vi det så i Sverige? Det blir billigare än att bränna dagar på tågluffarkortet.
Därutöver har ju varje stad en gratis turistkarta med en massa annonser för lokala näringsidkare, men också med alla viktigare museer och sevärdheter utprickade.
Vi drog iväg på tågluff längs Rhen och Mosel, till Luxemburg samt några tyska städer till. Två veckor på resa och allt skulle bäras på ryggen, så det gällde att packa smart. Dessutom gällde det att hålla stilen. Alla plagg måste kunna kombineras med varandra. Se här hur vi gjorde.
Basplagget fick bli en rejäl tweedkavaj. Eftersom vi var på resa veckorna runt 1 oktober gällde det också att ha en matchande väst och slipover för att hålla värmen.
Två par byxor som passar till tweedkavajen från 50-talet. Ett par lika gamla byxor med gubbveck och slag att bära när man skulle vara lite tjusig och ett par nya manchesterbyxor de dagar vi var på resa. Därtill två olika bälten och ett par hängslen.
Man kan inte ha samma skor varje dag, så ett par tunga dojor låg alltid i ryggsäcken fullproppade med strumpor. Blanka skor kan man alltid hitta putsgrejor till, men en mockaborste ligger inte på något hotellrum.
Man måste räkna med regn och rusk. Vi hade tur. Det var bara duggregn två av dagarna, så både den smått geniala vattentäta rocken från Allegri och paraplyet kom till användning.
Tre ljusblå skjortor, en mörkblå skjorta samt en mörkblå polotröja i ylle. Det räcker 14 dagar tänkte jag. Men eftersom det blev varmare än vi planerat, och jag kunde gå ett par dagar i bara skjortärmarna, köpte jag en skjorta som komplement. Så kan man alltid tänka; ta med ett minimilager av baskläder, man kan alltid köpa något nytt och fint som souvenir från resan.
Två av mina resesouvenirer – en Tatersallskjorta och ett par knästrumpor. En sån skjorta har jag letat länge efter i second hand-butikerna. Problemet är att ärmarna är for korta för mig. På 
En gentleman bär alltid knästrumpor. Sju par räcker. Att jag köpte några extra par i Köln är bara ett bevis på att Sverige är knästrumpornas U-land. Så fort man kommer ner till en storstad i Europa hittar man många, mycket roligare strumpor. Det gäller att passa på.
Mina nyköpta knästrumpor. Sån här roliga strumpor hittar man inte ofta i Sverige.
Tre undertröjor, varav en i silke med lång ärm. Åtta par kalsonger. Plus några påsar Y3. Det räckte att tvätta en gång under resan.
Och så har vi det viktiga bjäfset som sätter pricken över i. Med tre slipsar, en fluga, tre näsdukar, två par manschettknappar och en knapphålsblomma, kan man alltid vara elegant. Ett litet rockmärke piggar också upp.
Konsten är att med små medel sätta ihop en välmatchad ensemble. 
En natt bodde vi på Schloss Schönburg i Rhendalen. Det är ett fyrstjärningt lyxhotell med en bra restaurang. För sådana tillfällen måste man ha något i bagaget att piffa upp sig lite extra med. Han i sidenslips, hon i sidenblus.
Min tredje resesouvenir – en Gatsbykeps. Den hittade jag i en liten ateljé i Weimar som gör snygga kepsar och damhattar. 
Annars är det hatten som är huvudsaken på en resa. Och alltid annars också förresten. Den här är vintage och är tillverkad av R&M Wegener, Blitzenrod. Den såldes ursprungligen på femtiotalet av Södra Hatt i Stockholm.
Visst är det roligare att göra av med pengar när man är vaken? Det tycker vi också, så att bo på ett lyxhotell var ett undantag. Normalt bor vi på billiga 2 – 3-stjärniga hotell. Hotellfrukostar är dessutom väldigt överprissatta, så vi gör alltid en fruktsallad på rummet och tar en kaffe. Ofta finns en vattenkokare på rummet och lite pulverkaffe. Annars tar vi kaffet på ett näraliggande café. Här är hela vårt hushålls-kit. Den svarta tuben är ett gammalt fodral för teleobjektiv som vi stoppar ner två glas i. Plastburkens lock fungerar som skärbräda. Det som saknas på bilden är två linneservetter.
Ryggsäckarna vägde cirka 12 kg. Det är helt OK att bära, t.o.m. 120 meter brant uppför till ett borghotell. När vi kom in i receptionen frågade de om vi ville ha hjälp med att bära väskorna upp till rummet. Knappast sa vi, har vi gått ända nerifrån stationen klarar vi nog tre trappor till.
Den grå ryggsäcken är nyinköpt inför resan medan den gröna nästan har blivit vintage. Den köpte jag runt 1990. Båda har finessen med en liten dagryggsäck som går att ta av och att hela bärsystemet kan fällas in och döljas bakom ett täckande tyg. Då blir ryggsäcken en mjuk resväska.
Hon var lika smart packad och välklädd i resdräkt med kjol och med ett par udda svarta byxor att variera med. Därtill ett noga utvalt sortiment av blusar, tröjor, scarves, m.m. Hon hade tre par skor med sig, kängor, foträta promenadskor samt ett par lätta finskor.
Vi ses nånstans på Europas järnvägsstationer. Tack för att du läste ända hit.
En nörd som Vintagemannen går dock all in. 
Kolla de snygga märkena.
Halsduken, eller scarfen från Vålådalen, är en liten klenod. Den har jag fått av en f.d. svägerska som jobbade där på fjällstationen sommaren 1967. Vilken fin gåva.
Hennes skidor har stålkanter och hickorysula och vajerbindning. Här pågår injustering av pjäxorna. Man kan på de låga fästpunkterna se att de var gjorda för slalom på den tiden. 
Helst ska det vara gamla bambustavar med vackert flätade trugor längst ner. Några sådana hade inte jag. Mina var för moderna. Det stod Assar på dem, sextiotal antagligen. Inte kan man ha det till ett par förkrigsskidor.
Nu har jag Albert Janssons gamla stavar, han som var född 1894. Tack Gunvor och Radio P4 Dalarna.
De nya handledsremmarna är smart löstagbara, de sitter bara lindade där uppe.
Originalbesättningen i Holmenkollen Ski in Tweed 2017.
Vi lånade ett bord och några stolar på Långängens gård. Där kan man också köpa fika.
Ambitionen i köket var lite högre i Norge. Där hade man primuskök med sig i ryggsäckarna. På Lidingö nöjde vi oss med termos och mackor. 
Är man en riktig vintagenörd försöker man klara sig utan moderna plastgrejor och fula plastpåsar. Sameslöjd passar riktigt bra i naturen.
I basutrustningen ingår matsäck, dryck och ett varmt plagg att ta på när man rastar. Det kan också vara bra att ha en burk valla, ett sittunderlag och en liten reparationssats. Hur stor väska eller ryggsäck du behöver får du bestämma själv.
Ingen vanlig After Ski i Oslo. Tänk vad förvånade folk måste ha blivit när det stövlade in femton vintageklädda män och en kvinna i en bar bärande på gamla träskidor. 
Målgången var på skidstadion i Holmenkollen. Det var samma dag som ett stort skidlopp pågick, så ”spurten” refererades av en speaker. Vilken upplevelse det måste ha varit att gå i mål i en så klassisk skidåkningsmiljö. Där skulle man ha varit med. Blir du inte lite sugen?
I Oslo fick de t.o.m. diplom. Så gör en riktig skidnation.
Eller är den här iden helt huvudlös?
Vi tog en tur med bilen i helgen. Först till Stallarholmen där Lilla Skattgömman och Kertis Vintagebod finns i det stora gula huset. Sen for vi vidare genom Strängnäs till Lata Pigan i Vela, mitt ute på landet, strax före Enköping. Då hittar man många roliga plagg och prylar på några timmar. Kolla här.
Tänk om hon sen tar på sig de här oanvända 30-talsskorna av märket Triumf. De låg och väntade hos lata Pigan.
Eller vad sägs om denna dubbelknäppta 40-talare med väst? Vilket pangfynd. Och för första gången måste Vintagemannen lägga upp både ärmar och byxben. Finns det mer utarmade män än jag?
Det fanns visserligen flera stiliga och välklädda grabbar i publiken. Dessvärre hittade vi män inte så mycket. Det var mest för damerna, massor; det fanns klänningar, hattar, väskor, skor, morgonrockar, brudklänningar, mm för alla smakriktningar.
Vintage Q gjorde ett fynd, den här engelska ylleklänningen från 40-talet som hon inte kunde motstå. Den fanns i Vintagesonikas välfyllda monter. Deras brudklänningar skulle ni ha sett. Butiken finns i Århus på Jylland, men även på nätet. Nåja fynd och fynd, den kostade 2.000 danska kr, dvs 2.500 svenska lite drygt. Överlag var priserna högre än i Sverige skulle jag påstå.
Vi träffade även goda vänner på mässan. Torget 11 Vintage & Secondhand från Åhus var enda svenska utställare. Kerstins butik är en guldgruva. Kolla de här krigsdojorna i kork. Tyvärr en aning för smala för Vintage Qs söta fötter.
Mitt fyndställe var annars Morfars Moustache. Där bärgade jag en hatt, två slipsar, ett par manschettknappar, en kam i fodral, två reservoarpennor samt en gammal pipa. Allt till ett mycket behagligt pris.
Dagens kap. Notera en gammal Mont Blanc och en Parker-penna
Jag får väl köra med dubbla hattar. Det blir nästan som julkalendern. Och så blir jag rätt ensam om det. Fräsigt, eller hur, med Borsalino på Borsalino. Det liksom lyser om en.
Mässan var sponsrad av L´Oreal. Den här parfymflaskan är inte deras (utan från Torget 11 i Åhus) men de erbjöd evenemang som vintagesminkning. Fullträff i målgruppen, skulle man kunna säga. Och vid entrén fanns det också vintagefrisörer som kunde lägga vågor i håret på de galanta damerna. Lång kö var det dit också.
Vintagemannen 