#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Svarta börsen eller ”marknaden för den fria försörjningen”

23 maj, 202023 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

I ett tidigare blogginlägg har vi berättat hur svenska staten såg till att ingen svalt under 2:a världskriget genom ett fiffigt, flexibelt och effektivt ransoneringssystem som byggde på principen fast tilldelning och varierade tidsperioder. Men var det verkligen så bra att ingen handel utanför systemet förekom? VintageQ har läst doktorsavhandlingen ”Svarta Börsen – samhällslojalitet i kris”, så nu vet Vintagemannens mat nästan allt om svartabörshandeln under 2:a världskriget. Vad var dåtidens toapapper? Vill du också ha lite koll och förstå vad som faktiskt kan hända här igen? Då ska du läsa det här blogginlägget.

Falska ransoneringskuponger hotade systemet mer än svartfläsk

Svartabörshandeln var omfattande under hela kriget och som allra livligast under 1943. Det verkliga förhållandet när det gäller den illegala handelns omfattning kan aldrig exakt fastställas, men att myndigheternas beräkning att svarta börshandeln stod för ca 10 % av den totala mängden livsmedel ska ses som ett minimum. Omfattningen var i själva verket mycket större. Så kan man sammanfatta Johnny Wijks slutsatser i avhandlingen från 1992.

Svartabörsbrottsligheten består både av varuhandelsbrott och kupongbrott. I början av kriget fram till 1943 dominerade varuhandelsbrotten. Kött, fläsk och kaffe var de vanligaste produkterna man sålde ”vid sidan om”. Många butiker hade tillgång till ”svarta” varuleverantörer. Det framgår av det stora antal rättsfall som handlar om butiker som under lång tid sålt stora mängder ransonerade varor på illegal väg.

Från 1943 gjorde försäljning av stulna, falsktryckta eller ”tvättade” kuponger entré. Kupongbrotten var, med undantag för enklare kupongbrott där konsumenter försökte sälja sina kuponger, allvarligare än de rena varubrotten. En lyckad kupongaffär utmanade ransoneringssystemet på ett helt annat sätt än de varor som hållits helt utanför systemet.

Ransoneringsbrott – en folksport

Oavsett typ av brott var svarta börshandel något som alla i hela landet höll på med. Bland dem som dömdes för ransoneringsbrott återfinns verkstadsarbetare, direktörer, butiksanställda, försäljare, hantverkare, musiker och bönder – helt enkelt ett tvärsnitt av befolkningen. Ransoneringsbrott var en riktig ”folksport” och det finns inga belägg för att den drevs av den undre världen. Svartabörsligor delade inte upp marknaden och samarbetade eller motarbetade inte varandra i någon högre utsträckning. Många av personerna som figurerade i de värsta ligorna bedrev dessutom kupongbrottsverksamhet vid sidan av sina civila arbeten som tjänstemän på kristidsnämnden, tryckare, livsmedelsgrossister, musiker och reparatörer.

När det gäller att förse marknaden med ”varor utanför systemet” har svenska lantbrukare en speciell roll. Där var det en ganska väl ”organiserad brottslighet”. De var mycket kritiska till de inköpspriser staten satte på livsmedel och drev kravet på att de skulle höjas. Vid en s k ”bonderiksdag” i februari 1940 framhölls att uteblivna prisökningar skulle sabotera livsmedelsförsörjningen och att de centralt satta priserna var för låga för att stimulera produktionen. När det allmänna prisstoppet sedan infördes i slutet av 1942 blev konflikten mellan regeringen och bönderna akut. Lantbrukarna var nu så förbannade att man svarade på det införda prisstoppet genom en regelrätt mjölkstrejk där bönderna i Dalarna vägrade att leverera mjölk.

Vad åkte man fast för?

Hur såg ett ransoneringsbrott se ut? I ”Svarta börsen – samhällslojalitet i kris” beskrivs brottsligheten ingående. Här kommer några exempel på typiska brott, som visar på både spännvidd och uppfinningsrikedom.

Fyra herrar inredde ett garage till en privat svinstia och köpte därefter var sin griskulting. Kultingarna föddes upp på rester från männens egna hushåll och lagom till jul hade grisarna slaktats för att höja standarden på julbordet. Herrarnas straff blev 20 dagsböter vardera + 80 kr per gris för värdet av det fläsk som de otillåtet hade skaffat sig.

En lagerförman på ett skrotupplag upprättade en egen svartabörsmarknad åt de anställda. Via kontakter införskaffade han olika ransonerade varor som han sedan sålde vidare med god vinst.

I Vetlanda bedrev en anställd hos en stor spannmålsfirma egen svartabörsförsäljning på lunchrasten. I staden var detta en ”officiell hemlighet” och verksamheten pågick i flera år innan polisen till slut i början av 1945 nåddes av ryktena.

En kvarnägare i Skövdetrakten avslöjades med att ha malt åtskilliga ton mjöl för sammanlagt 98 olika bönders räkning, vid sidan av den reglerade marknaden. Det som avslöjade kvarnägaren var hans noggrannhet. Han förde nämligen särskild bok över de illegala affärer, som en kontrollant från Livsmedelskommissionen av en slump fick syn på vid ett vanligt rutinbesök.

I Fridlevstad och Nättrby i Blekinge åtalades samtliga lantbrukare för illegal spannmålsförsäljning och ransoneringsbrott via en kvarn i Marielund. Samtliga åttio personer inkallades till rätten.

En lastbil med 350 kg kaffe på flaket upptäcktes av kriminalpolisen mitt på Hötorget i Stockholm. Efter utredning avslöjades att en kock på en nyanländ ”lejdbåt” i Göteborg hade smugglat in partiet. Med hjälp av en furir i flottan hade kaffet skickats med tåg till Stockholm i kartonger märkta med ”Keramik – aktas för stötar.

En man försökte sälja sina egna kaffekuponger. Affären gjordes upp i en portuppgång, men oturligt nog för mannen råkade han välja en civilklädd poliskonstapel som tilltänkt köpare. Istället för affär blev det 10 dagsböter.

I jakt på mer socker till sitt företag i choklad- & konfektyrbranschen fick en fabrikör kontakt med en ”svartabörshaj”. Det resulterade i att chokladdirektörens önskemål om sockerkuponger blev mer än väl tillgodosedda. Fabrikören passade på att köpa fler kuponger än vad hans firma själv förbrukade och sålde vidare till andra affärsbekanta som ansåg sig ha behov av mer socker.

Priserna skenade, köpkraften sjönk och svartabörshandeln blomstrade

Direkt efter krigsutbrottet 1939 blev folk oroliga och började hamstra. Livsmedelspriserna steg och det var faktiskt hamstringen av socker som blev orsaken till att det kom att ransoneras redan i april 1940. Socker var dåtidens toapapper. Priserna fortsatte att stiga och 1942 hade livsmedelspriserna stigit med i genomsnitt 45 %. För att kompensera särskilt utsatta låginkomsttagare, infördes ett rabattsystem, men trots det var det så att alla inte hade råd att köpa ut hela sin ranson av livsmedel.

För att motverka prisstegringarna införde regeringen 1942 ett generellt prisstopp. Efter det stabiliserades priserna och folk fick mer pengar över efter att de köpt ut sina ransonerade livsmedel, varit hos frisören och betalat hyran. Så vad använde man då pengarna som blev över till? Man spenderade dem genom att handla på svarta börsen. Resultatet blev att svartabörshandeln exploderade 1943, både i omfattning och prisutveckling. Svartabörspriserna var också som högst 1942 – 43 och allra dyrast var naturligtvis det åtråvärda kaffet. Priset tiodubblades!.

Den här utvecklingen hade regeringen med största sannolikhet räknat med, för i juni 1942, alltså 4 månader före prisstoppets införande, skärptes straffen för ransoneringsbrott och svarthandel.

Hoppsan fru Hamsterlund – Krisinformation och propaganda

Statens Informationsstyrelsen, även kallat ”Censur- och propagandaministeriet” sorterade under Utrikesdepartementet. Myndighetens uppgift var att upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, både i pressen och folkopinionen. När det gäller livsmedelsförsörjningen handlade informationen i början av kriget mest om beslutade regler och bestämmelser. Myndigheterna litade på att medborgarna solidariskt skulle följa ransoneringsreglerna. Man bedrev även upplysningsverksamhet och medverkade i propagandakampanjer för t ex klädvård, bärplockning, gås- & kaninavel och andra sparsamhets- och folkförsörjningsfrågor.

Allteftersom att rapporter kom in om en stadigt ökande svartabörshandel ändrade krisinformationen karaktär och 1942 drogs den första av flera stora propagandaoffensiver igång mot illojala köp. Det gällde att höja folks moral! Nu kom Sune Waldimirs och Nils Georgs låt Hoppsan Fru Hamsterlund väl till pass. Lyssna gärna. Klicka på länken.

*Det var så naturligt med svartabörshandel att det tom gjordes ett roligt kortspel typ Löjliga Familjen på detta tema. Vad ska du samla på, hajar, poliser hyenor eller kuponger?*

Lär dig mer i sommar

För den som har Skåne som sin hemmabas så har Beredskapsmuseet norr om Helsingborg i år en utställning om Kristidsmat. Om Corona-reserestriktionerna tillåter planerar Vintagemannen en utflykt dit senare i år.

I det tredje och sista blogginlägget om ransonering och livsmedelsförsörjning tittar Vintagemannens mat på livsmedelsförsörjningens betydelse för att vinna eller förlora ett världskrig. Det fanns lett land i vår omedelbara närhet där folkhälsan förbättrades. Gissa vilket.

Du läste väl den förra bloggposten om ransoneringen under kriget?

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi historien mycket oftare än här i bloggen. Vi bakar, lagar mat och läser på.

Kryddorna är krigets första offer, så investera i ett eget smakbibliotek därhemma

5 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

”Att smaksätta maten väl är ju alltid av nöden, men mer nu i kristider än annars. Det är så mycket mat vi måste hålla till godo med, som verkligen behöver smaksättas alldeles särskilt”. (Husmoderns Köksalmanack 1943)

Med salt, peppar, lite socker och en skvätt ättika eller vinäger kommer man långt. Lägg till det smör och lök och så långsam matlagning där smakerna får chans att komma fram och där fiskskrov, märgben, och allt som inte nödvändigtvis ska ätas får bidra till smaken. Vintagemannens mat konstaterar att kristidsmatens smaker är många och nyanserade men mindre sprakande, ibland lite bleka, men absolut inte platta.

Löken är bästa kryddan

Att löken är bästa kryddan framgår med önskvärd tydlighet när man läser Husmoderns Köksalmanack under krigsåren. Det mesta smakar bättre med lök som steks länge på låg värme i så mycket matfett man kan avvara.

Lite överblivet löksmör är det bra att ha tillhands i kylskåpet

VintageQ har testat dettta många gånger sedan det här experimentet startade och har inte blivit besviken någon gång. Men man får inte ha bråttom, löken ska bryna länge i låg temperatur för att få ut alla smaker.

Den välsignade löken kan t.o.m. bli huvudingrediensen i soppan.

1930-talets smakbibliotek

Du minns väl de vackert dekorerade seten med kryddburkar i porslin som stod uppradade i de gamla köken. Ibland hängde de som utdragbara skeppor under överskåpen. De ger en entydig bild av vilka kryddor som var vanligast förr. Både sekelskifteshyllorna och deras funkisdito har alla plats för vitpeppar, kryddpeppar, kanel, nejlikor och kardemumma. Och ibland även ingefära, mandel och kummin. Och sen havregryn, socker, salt, vetemjöl, kaffe och ibland potatismjöl och frukt i de största burkarna.

Den här pampiga och lite ovanliga kryddhyllan såldes nyligen på auktionshuset Effecta i Västerås för blygsamma 600 kr. Gott om plats för egna burkar också. Ett fynd.

1930-talets smakbibliotek måste väl ha bestått av fler kryddor? En djupdykning i Prinsessornas kokbok från 1934 visar på betydligt större variation än kryddorna ovan. Paprikapulver och fyra kryddor ( vitpeppar, kryddpeppar, muskot & nejlikor) förekommer ofta i recepten. Det gör även kryddgrönsaker som timjan, persilja och dragon och fransk senap, tomatpuré och citronsaft. Ibland madeira, konjak eller vitt vin. Och så vanilj, kakao och saffran till desserter och bak. Visst förekommer även andra smaksättare, men mycket längre än listan ovan sträckte sig inte fantasin och smaklökarna.

”Man vänjer sig snart vid lätt kryddad mat, och först då lär man sig uppskatta varje födoämnes speciella arom”

Under andra världskriget var kryddor ransonerade mellan 1 juli 1941 och 15 november 1945. Undantag var salt, som enbart ransonerades januari-september 1945. Ransonerna var små och ju längre kriget pågick desto mindre blev de. Lök var dock aldrig ransonerat.

I moderna recept på pepparkakor använder vi en matsked av kanel, kryddnejlikor och ingefära. Kristidsnyckeln från 1942 föreslår en tesked av kryddorna för samma mängd deg.

Den här broschyren från 1944 var nere i en halv tesked av några pepparkakskryddorna.

1943 var kupongtilldelningen för kryddor 60 gram – för all slags kryddor för hela året! Som jämförelse så innehåller en normal glasburk från Kockens eller Santa Maria 30-55 gram. På ransonen 60 gram skulle man få ihop till både peppar, kanel, nejlikor, kardemumma, vanilj och alla andra kryddor som behövdes.

1944 var tilldelningen ännu lägre och 1945 drogs den ner ytterligare. Till julen 1944 kunde husmor i alla fall glädja sig åt en extra tilldelning till jul på 20 gram. Man kan konstatera att import av kryddor inte tillhörde de prioriterade livsmedlen.

De svenska bakverkens standard 1.A – kanelbullarna – fanns knappt under krigsåren. Man fyllde vetebullarna med fruktmos för att få smak.

Mot slutet av kriget var möjligheten att krydda så torftig att Husmoderns Köksalmanack skriver om vackert porslin och fin dukning för att skapa aptit. Inte konstigt när recepten innehåller halva teskedar av kryddorna.

Nu vet vi vad Prins Bertils hushåll fick äta – vackra ord

Nästan kungsord

I ”Allt dubbelt så gott” från 1943 tipsar Hildur Johansson, diplomerad från Cordon Bleu och husföreståndarinna hos H.K.H Prins Bertil, om hur man enkelt kan får det att smaka bättre. Man kan döpa sina rätter till vackra och fantasifulla namn som t ex ”Månskenssonaten” eller om det är fisksoppa till ”Soupe à la Pecheurs d´Islande”. Nu förstår vi var 1950- och 60-talens fantasifulla namn på maträtter kommer ifrån.

Vilka råd fick husmodern för att få smak på maten?

Stora kokbokens kristidsnyckel tipsar om att alla sorters peppar och kardemumma kan stötas eller grovmalas istället för att malas fint för att få en mer intensiv smaksensation på tungan. Och så att man kan spara på kryddorna genom att låta grytor koka länge så att råvarornas alla smaker kommer fram.

Kristidsnyckeln tipsar också om att odla kryddgrönsaker som dill, persilja, gräslök, krasse, timjan, mejram, lavendel, kummin själv. På vintern i krukor inne och på sommaren på balkongen eller i trädgårdslandet.

Basilika i väntan på att planteras ut. De här skotten kommer från frön från förra årets balkongplanta

Sen skulle man naturligtvis ta vara på och torka alla skal av citrusfrukter (om man nu hade råd att köpa några sådana).

Tips från Husmoderns Köksalmanack 1940

Citron och saffran fungerade bra som essenser, för att inte tala om bittermandelolja som som ska användas med försiktighet och gärna utspädd. Det inre av plommonkärnan lär vara en bra ersättare för bittermandel.

VintageQ har med framgång använt sötmandel-essens vid framställning av kristidsmarsipan och testat vanilj-essens här hon lagat vaniljsås.

Stockholms Aeter & Essencefabrik på Wallingatan 14 i Stockholm är en spännande värld av smaker sedan 1889. Fortfarande öppen. Kolla här.

Blanda smakerna vilt och lägg ut villospår

Mycket handlar också om kreativ smaksättning och oväntade kombinationer. Och om tillbehör.

Fisk serverat med krusbär är en sådan oväntad kombination. Av kokta krusbär, lite hårdkokt ägg, persilja och lite smör gör man en färs som man fyller fisken med innan den tillagas. Och till det serverar man en sås på krusbär.
Om fisksoppans smak är blek så servera ett smörat bröd doppad i riven ost värmd i ugnen några minuter till.
Tomatpuré, rivna ostkanter och mycket peppar får ersätta smör & grädde för att få en fyllig sås.
Den ugnsstekta fågeln kan man fylla med rökt korv, t ex medvurst.
Sallader som tillbehör vid finare middagar tar bort fokus från en blek huvudrätt. Sallad kan man göra av allt. ”Med lite majonäs eller vinaigrette och ett fint namn och en piffig uppläggning blir det alla tiders”, som Prins Bertils husföreståndarinna säger.

Så vad gör vi själva?

Så, vad vill Vintagemannens mat ha gott om i skafferiet om krisen slår till? Definitivt smaksättare. Medan andra hamstrar torrjäst, pasta, ravioli på burk och toapapper skulle VintageQ springa till kryddhyllan och bunkra. Och sen fortsätta till buljongtärningarna och hyllan för tomatpuré, senap och majonäs och allahanda burkar med mer exotiska smaksättare. Varvet skulle sluta vid bakhyllan där mandlar, nötter, vaniljextrakt och annat spännande hamnar i korgen. Och på väg mot kassan toppar hon med koncentrerad citron, ni vet den där gula plastflaskan som ser ut som en citron.

I vår självpåtagna sociala distansering med små chanser att komma till sommarstället på Österlen den här sommaren håller vi på att anlägga en kryddträdgård på balkongen. Tar den sig får den åka in i köksfönstret till hösten.

Samla också på dig några små glasburkar för att spara små slattar av sås, spad, torkade skal och annat som är guld värt i kristidsmatlagningen.

Slutligen, en egen Krassegris står just nu högst på önskelistan. Har du en att sälja så hojta till.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi mycket oftare. Vi ses.

Dryga ut matkassan och ransoneringskupongerna med potatisbröd och krigssmör

25 april, 202012 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

”De flesta husmödrar äro nog överens om att lunchen är den besvärligaste måltiden att bestämma: inte får den tära för mycket vare sig på kassan eller kupongerna”. Så börjar Margareta Jungstedt boken ”Laga lunch på kupong” från 1943.

Det kom många kokböcker under andra världskriget. De funkar bra än idag.

Hur gjorde man goda och varierade luncher & lunchmackor när man måste hushålla med både bröd, smör och pålägg? Speciellt när de vanliga smörgåspåläggen som ost, charkuterivaror och ägg var hårt ransonerade under i stort sett hela 2:a världskriget. Såhär i nya kristider, när att ”gå ut och äta” har fått en ny bokstavlig betydelse dyker Vintagemannens mat ner i potatisbrödets, smörutdrygningarnas och påbredningspastornas underbara värld.

Vi hade pottkäs och bruna bönor på mackorna när vi ”gick ut och åt”.

Vårt dagliga grovbröd giv oss idag

Stora kokbokens Kristidsnyckel från 1942 ger en bra bild av ”vårt dagliga bröd” och vilka avvägningar som behövde göras. ”Bakning av lyxbröd bör ej längre förekomma. Man måste inskränka sig till husbehovsbaket, dvs. limpor, skorpor, enkelt vetebröd och någon gång en enkel mjuk kaka. Det torra (=hårda) brödet köper man”. När man bakade använde man företrädesvis de grövre mjölsorterna som är nyttigare än vetemjöl och som dessutom har en ”hälsosam inverkan på tänder och matsmältning”. Även det ransonerade mjölet drygades ut vid bakning. Istället för mjöl tog man potatis. Potatis ransonerades inte under kriget. Kan det bero på att Livsmedelskommissionens ordförande 1939 – 45, Bo Hammarskjöld, hade lärt sig av sin pappas, statsministern Hjalmar Hammarskjöld, misstag under 1:a världskriget då Sverige svalt?

Allt mjöl är tillåtet. Man tager vad man haver. Och så potatis förstås.

Råglimpor, Grova formbröd, Grahamsbröd, Kristidsbullar med havremjöl, Matbröd med kornmjöl, Potatisbröd med grovt rågmjöl…. Listan på ”grova” recept kan göras lång. Recepten är mycket tillåtande och låter husmor välja den blandning av de mjölsorter hon för tillfället kan få tag på. Väljer hon att dryga ut mjölet med potatis är proportionerna ungefär lika mycket kokt potatis som mjöl. Och används potatis läggs brödet i form eller långpanna innan det gräddas. Degspadet då? Gärna mjölk, men om den saknas blir det vatten eller så mycket mjölk man har och resten vatten. Recepten bygger på att man tager vad man haver.

Men var är surdegen?

Recepten innehåller köpejäst eller bakpulver/jästpulver. VintageQ hittar inte ett enda surdegsrecept i de gamla kokböckerna. Vad kan det bero på? Om någon vet, så kommentera längst ner i bloggen. Vi är verkligen nyfikna på svaret.

VintageQ har bakat ett traditionellt Matbröd där hon blandat kornmjöl och grovt rågmjöl samt ett gott och näringsrikt Potatisbröd som förutom potatis innehöll grovt rågmjöl och lite vetemjöl.

Kan du se vilket av bröden som innehåller potatis? Och vilket är godast?

Kristidsnyckelns omdöme att tuggmotståndet känns hälsosamt för både tänder och matsmältning stämmer definitivt. Ja, brödet känns hälsosamt överhuvudtaget och man blir mätt. Det är lite torrt och grynigt och det är svårt att se och känna skillnaden mellan det med och det utan potatis. Smakmässigt vinner potatisbrödet. Det är saftigare. Har du gissat vilken av brödskivorna på bilden som innehåller potatis? Det är den understa.

Krigssmör, smörutdrygning, påbredningspasta – kärt barn har många namn

VintageQs mormors receptbok från fyrtiotalet. Här heter det krigssmör.

Matfett ransonerades från december 1940 till mars 1949. Tilldelningen behövde drygas ut, så i det som skulle bres på smörgåsen blandade man ut med mjölk och mjöl. VintageQ har testat sin mormors recept. Hon kryddar med lite salt och tillsätter en äggula för färgen. Det kan rekommenderas.

Andra sätt att dryga ut smöret är med en mycket fast redning av lite smör och mjöl som sedan spädes med buljong och blandas med smör. Det funkar riktigt bra och blir som ett enkelt pålägg!

Pottkäs av ostkanter och smör är ett utmärkt pålägg.

Släng inte gamla ostkanter. Mixa dem till god pottkäs istället.

Stuvningar, röror, pastejer och annat pålägg

Mjölk och mjöl och att kunna göra en slät och fin redning är tre viktiga ingredienser för att göra ett gott pålägg. Med hjälp av stuvningen och någon ny ingrediens som purjolök, äpple eller något annat passande trollar man sedan fram ett smörgåspålägg av gårdagens middagsrester. Husmoderns Köksalmanack är full av sådana förslag.

En guldgruva – Husmoderns Köksalmanack har kommit ut varje år sedan 1933. Måltidstips och recept för varje dag hela året.

”Finska smörgåsar utan smör” har inte en stuvning, utan potatis som bas. Huvudingrediensen potatis mosas och blandas med riven ost, riven morot eller vad som finns i skafferiet och får bredbar konsistens med hjälp av en skvätt fet grädde. För att smaksätta går man loss med salt, peppar, senap eller vad man har hemma i sitt smakbiblioteket. Till sist toppar man med gräslök, kryddkrasse eller några tärningar rödbeta som en dekorativ avslutning.

Sen finns det naturligtvis förslag även på pastejer som lagas från grunden. VintageQ har provat ”Bönpastej till smörgåsar”. Enkelt beskrivet är det en koncentrerad variant av bruna bönor med fläsk. Den ser lite tråkig ut, men är verkligen supergod och enkel att bre på brödet. Kan rekommenderas.

Så här har vi aldrig ätit bruna bönor och fläsk tidigare

Portionen under tian – en modern inspiratör

En modern inspiratör i kristider, ja faktiskt i alla tider, är Hanna Olvenmarks ”Portionen under tian”. Hennes blogginlägg lilla utemat-guiden inspirerar. VintageQ kan rekommendera pirogerna. De är jättegoda och receptet skulle säkert klara Livsmedelskommissionens utdelade krigsransoner. Hanna har även recept på pålägg (röror) som är moderna varianter av påbredningspastor. Svart Bönröra och Ärtpesto är exempel på två som är supergoda och namnen låter betydligt mer nya och smakens än Påbredningsmör med smaktillsatser.

Aldrig smakar mat så gott som när man är på utflykt. Och ännu godare med hemgjorda mackor med olika påbredningar.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare med berättelser om våra matäventyr under ”beredskapen”. Häng med!

Sweden is suffering badly, eller..?

21 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vad gör man för att hålla vintagehumöret uppe? Jo, man går på Skansen en vanlig tisdag just för att ”Skansen is suffering badly”. Det är verkligt ekonomiskt krisläge där. Så gör vad du kan för att stödja Skansen. Köp ett årskort t.ex. eller handla i museibutiken. Vi gick dit idag och tog matsäck med oss, lite onödigt för flera av matställena var öppna; Gubbhyllan, Petissan och Solliden. Inte var det trångt heller.

Gubbhyllan är en av våra lunchfavoriter. Det ligger alldeles till vänster ovanför de första trapporna. Där har vi suttit i solen många gånger.

Alhambra var en legendarisk Djurgårdsrestaurang mellan 1868 och 1980-talet. Sedan 1992 är det Skansenbutiken. Det är bara att shoppa loss.

Det gäller att hålla avstånd och social distansering. Homo mensura – Människan är alltings mått – sa Protagoras. Men inte på Skansen. Här är det andra referenser, Alces mensura. Undrar om älgarna vet om det.

Vintagematsäck, smaskens

Vi hade packat ryggsäcken med termosar med både hemgjord nyponsoppa och kaffe. På mackorna låg det kristidspålägg från Husmoderns Köksalmanack från 1940-talet. Både pottkäs och en röra på bruna bönor och fläsk. Smaskens båda två på hembakat grovt bröd.

Med hembakade biskvier och lite medhavd vispgrädde blev nyponsoppan en delikatess.

Slumpen gjorde att vår picnicplats blev bästa tänkbara. Vi tog först rulltrappan upp till stadskvarteren, fortsatte förbi Konsumbutiken, gick vidare förbi Oscarsterrassen och promenerade över bergbanan och ut på utkiksplattformen som stått där sedan Stockholmsutställningen 1897. Detta var områden på Skansen vi sällan går till så vi tänkte att i dessa tider av social distansering är det ”säkert” på Skansens baksida. Strax bortom utsiktspaviljongen går en stig åt höger mot stampkvarnen. Där satte vi oss, precis ovanför Skånska gruvan, och njöt av utsikten.

Nästan helt ensamma och socialt distanserade. Och kolla utsikten.

Fika i trädgården utanför Väla gamla skola.

Jag vet inte om man får sitta och ha picnic var som helst på Skansen. Vi anar att det finns vissa begränsningar. När vi precis fått upp kaffetermosen och småkakorna på trädgårdsbordet i skolträdgården kom Skansenchefen John Brattmyr gående på vägen utanför. Han stoppade en medarbetare vid grinden och pekade åt vårt håll. Nu är det ute med oss, tänkte vi. Det blir nog skarp tillsägelse och Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera Gå.

Vi försökte låtsas som ingenting och smälta in i omgivningen. Och då gick han sin väg. Puh!

Vintagemannen – den mänskliga kameleonten.

Ja, såhär besvärligt är det att ha hemester under Coronatid. Är man stockholmare är det bara att gå på utflykt i glesbefolkade områden i stan. Det finns hur mycket plats som helst. Och så får man vädra vintagegarderoben. We are not suffering badly – so far.

Snart kommer ett nytt detaljerat blogginlägg om våra mackor, sparsmör och påberedningspasta. För du följer väl Vintagemannens mat? Vi ses.

PS. Glöm inte att stödja Skansen.

Kan 215 kr räcka till 7 middagar för 4 personer?

17 april, 202017 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Facebook-sidan ”Kristidsmatlagning på riktigt” gick i mitten av mars 2020 ut med frågan: ”Vad är viktigast i ditt förråd om det blir kris?” Vi uppmanades att berätta vilka livsmedel vi tyckte var viktigast. Efter det blev det omröstning. Mjöl, ägg och kaffe, i den ordningen, kom på de första tre platserna när omröstningen var avslutad.

Vi antog utmaningen: Gör en veckomeny på tio råvaror

Efter omröstningen kom en utmaning; ta fram en veckomeny med sju middagar för fyra portioner på max tio av de råvaror som röstats fram. Av varje vald råvara fick högst ett kilo, alternativt en liter användas. Valde man ägg var det maximala antalet fem stycken. Som bonus fick vi använda salt och vitpeppar i obegränsade mängder.

Naturligtvis skulle menyn vara varierad , se läcker ut och smaka smaskens. I sanning en kul utmaning för Vintagemannens mat!

En husmors oumbärliga hjälpreda

Husmoderns Köksalmanack utgavs första gången 1933. VintageQ dök huvudstupa ner i vårt lilla vintagebibliotek för att hitta bra recept.

Med kalendarium för ett helt år, med en matsedel för varje dag, över 500 recept, kassabok och 48 artiklar rörande husmodern själv, hennes hem och hushåll.

Vi har köpt på oss några exemplar från krigsåren, för där måste ju mycken erfarenhet finnas samlad, tänkte vi. Dessa har vi haft mycket glädje av. Precis som under krigsåren blev den en oumbärlig som hjälp och inspiratör.

Råvaror för 270 kronor

Omröstningens vinnare, mjöl och ägg hamnade naturligtvis i råvarukorgen. Utöver det föll valet på potatis, morötter, gul lök, ris, mjölk, smör och en hel kyckling. Sen ”lyxade” VintageQ till det och roffade åt sig en vara som säkert finns på hamstrarnas 10-i-topp just nu, nämligen Ravioli på burk.

270 kr kostade hela råvarukorgen och när veckan var över fanns varor för 55 kr kvar. Det blir en portionskostnad på 7:70. Veckans matsedel får definitivt guldstjärna i klassen Hushållning. Det går alltså för en familj att äta middag i en hel vecka för 215 kr!

Såhär blev veckans matsedel

Löksoppa och frasvåfflor (utan ägg)
Kyckling med ris och rårivna morötter
Raggmunk utan lingon eller andra tillbehör
Buljongsoppa med klimp
”Kristidspaella med kyckling”, dvs kycklingrester, ris, lök och morötter
Ravioli på burk
Paj med lök och morötter

Löksoppa, raggmunk och buljongsoppa med klimp är tre kristidsrecept från Husmoderns Köksalmanack. De har vi provat tidigare och funnit OK så de fick bli basen i veckomenyn. Omständigheterna gjorde att recepten fick justeras något. Det fanns t ex inte möjlighet att lyxa till löksoppan med lite ost och lingon som tillbehör till raggmunk saknades verkligen. Sen ville vi ha med en konservburksmiddag också, bara för att. Efter det var det bara tre middagar kvar att planera och eftersom ransonen var begränsad gällde det att ha något mättande som bas. Potatisen var redan uppäten så därför blev det ris. Men det kunde lika gärna ha blivit matvete som också fanns på råvarulistan.

Jodå, fru Hamsterlund har gått hårt fram i hyllorna. Det var svårt att hitta Ravioli i butikerna. Nu har vi ätit lite torftig kristidsmat någon dag varje vecka sedan 1 januari och det här var det äckligaste vi ätit under hela tiden. Möjligen med konkurrens av vegetarisk pölsa med russin. Men å andra sidan är Ravioli verkligen kristidsmat – bara 7,5 % kött.

Det vill mycket till när man tycker att vitkål är det som sätter piff på anrättningen.

Kryddning blev den stora utmaningen.

Att enbart ha salt och peppar att tillgå är torftigt, Så när första dagens löksoppa tillagades passade husmor på att bryna löken länge på låg värme i alldeles för mycket smör. Det ”löksmör” som blev kvar i stekpannan när löken vandrat vidare till soppkastrullen samlades upp i en skål och användes för att ge riset smak längre fram i veckan. Likadant med kycklingen – skrovet och allt utom fileérna kokades för att få buljong till soppan. Och som den kristidshusmor VintageQ har blivit, sköljde hon ur Ravioliburken med lite vatten som användes vid smaksättning av pajen.

En ursköjd ravioliburk och lite sparat löksmör. Bra att ha till nästa rätt.

Smaskens eller…?

Allt beror på vad men jämför med, men bara med några fler kryddor och tillbehör hade det blivit ”smaskens de lux”. Att inte få lingonsylt till raggmunken är snålt. Och tänk vad lite socker, mandel, tomatpuré, ättika och inläggningar gör för smakupplevelsen. Olika texturer gör också mycket, så i riktig kristid finns risken att VintageQ hade blivit kriminell genom att på Svarta börsen försöka byta lite av de råvaror som inte gick åt mot ett vitkålshuvud.

Dessutom ska maten se god ut. De lite löjliga persiljekvistarna som föreslås som garnering i gamla tiders recept har helt plötsligt fått en ny innebörd. Och vart tog den hederliga gamla smörgåskrassen vägen? Den som växte så fint i köksfönstret under stora delar av året när jag var barn. Kanske dags att plöja upp den odlingen igen.

Portionerna är kristidsberäknade. Köttet i en kyckling ska räcka till 8 portioner! Tur då att man kan äta sig mätt på ris.

Undrar ni vad som fanns kvar i matkorgen när veckan var slut? Jo, ½ kg smör, 400 gram vetemjöl och 300 gram ris.

Några enkla tips för att få guldkant på kristidens matlagning

Vid långvarig ransonering gäller det att ha ett välfyllt ”smakbibliotek” hemma. Det ska finnas både sött, salt och syrliga smaker i en maträtt. I motsats till mjöl, torrjäst och annat som hamstras i dessa dagar, men som det är tveksamt om det kommer att konsumeras innan bäst före och de hamnar i soptunnan, är ett utbyggt och välfyllt smakbibliotek. Det är något du kan ha mycken glädje av även i andra tider än i kris.
Att själv kunna konservera; sylta, safta, torka och lägga in, för att ha ett litet förråd är guld värt. Den folkrörelsen ska jag ansluta mig till i kommande säsong. Kanske vågar husmor sig på att syra?
Olika konsistens och textur kan inte överskattas. Att ha ett litet förråd av potatismjöl och gelatinblad är inte så dumt. För att inte tala om vad lite hackade nötter av olika sort kan göra för smak och konsistens i en maträtt. Samt den nyttiga vitkålen istället för sallad.
Vi äter med ögat, så att duka fint och lägga upp vackert förhöjer upplevelsen. Såhär i tider av hemkarantän har vi mer tid för det.
Skaffa dig några kokböcker från krigsåren. Där finns många goda recept på ransonerade råvaror.

Vintage Q´s mamma brukade säga på skoj, att ”man kan krydda en lort så att den smakar gott”. Hon var född 1923 och tillhörde den generation för vilka tipsen ovan var en fullständig självklarhet.

Ett kul experiment blev det, även om det var lite torftigt.

Men fick fick i alla fall goda frasvåfflor till löksoppan. De godaste vi någonsin har ätit.

Okejdå, vi fuskade med grädde. Men prova receptet. Jättegott!

Du följer väl Vintagemannens mat? Både på Facebookoch Instagram. Häng med på vårt matäventyr.

Kristidspåsk med marsipanprovning

13 april, 202014 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt

Vad är traditionell påskmat, hur har den förändrats genom åren och vad dukades fram på påskbordet under 1940-talets krisår?

Såhär i slutet av påskhelgen, när byxorna stramar som ett resultat av helgmat och Corona-kristidens mer stillasittande och begränsade liv reflekterar Vintagemannens mat över dessa frågor.

Sverige och livsmedelsransoneringen

Sverige hade ransonering under hela 1940-talet. Under 1930-talet hade det svenska jordbruket uppnått en så hög produktionsnivå att ca 92 % av den totala konsumtionen i Sverige klarades av det egna lantbruket.

Per-Albin har blivit hånad många gånger för sitt uttalande 1939 om att ”Sveriges beredskap är god”. Men han hade rätt, inte om det militära försvaret, men om det civila. Sverige hade lärt sig av svälten under första världskriget att bygga upp beredskapslager i god tid, så 1939 stod Sverige rustat med mat, drivmedel, mm. En sån beredskap skulle vi haft glädje av idag.

Sen kom kriget och avspärrningarna. Mellan april 1940 och februari 1941 var Sverige i praktiken helt isolerat. Det var först i februari 1941 som Tyskland och England via avtal kom överens om att fyra fartyg i månaden i vardera riktningen fick passera avspärrningarna. Lägg till det kalla vintrar i kombination med torra somrar och missväxt de tre åren 1940 – 42. 1941 nästan halverades totalskörden jämfört med 1930-talets genomsnittliga nivå, så vårvintern 1942 var Sveriges matlager i det närmaste tömda. Kriget och avspärrningarna, med brist på både det ena och det andra, resulterade faktiskt i att livsmedelsproduktionen inte på många år efter kriget kom upp i 30-talets volymer igen.

I slutet av mars 1940 började livsmedel att ransoneras i Sverige och mot slutet av 1941 var de flesta livsmedel ransonerade. Ransoneringen upphörde inte förrän 1948 – 49, med undantag för kaffe som ransonerades ända till augusti 1951.

Nutidsarkeologi med hjälp av Husmoderns Köksalmanack

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte den namn till Köksalmanacka, men upplägget var detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd. I början innehöll almanackan kassabok och konserveringsjournal också. Under 60-talet kompletterades konserveringsjournalen med en frysboxjournal. När Husmodern försvunnit ur titeln försvann också kassaböcker eller journaler.

Köksalmanackan är oundbärlig vid nutidsarkeologiska studier. I de föreslagna matsedlarna speglas mattrender och nya produkter tydligt. Boken ges fortfarande ut av Semic Förlag och 2020 års upplaga kostar 139 kr på nätet.

Vi har genom åren köpt på oss ett trettiotal exemplar. Roligast är de med personliga kassaboksnoteringar, anteckningar och egna recept.

God mat på påskbordet när krisen är här

Vissa mattraditioner ändrar man inte på. Att äta fisk, närmare bestämt lax, på Långfredagen är en sådan. Det gällde på 1930-talet och det gäller fortfarande. Men den griljerade laxen och smörsåserna byttes under de värsta ransoneringsåren ut mot salt laxhuvud eller annan salt fisk.

På Påskafton var det smörgåsbord som gällde fram till slutet av 1980-talet, då det ersattes av lamm.

Med tanke på krigsårens blockad, missväxt och ransonering är förslaget till påskaftonssupé 1943 inte mycket till smörgåsbord. Måltiden består helt enkelt av ”ägg eller omelett och uppskuret”. På påskafton åt vi denna meny, fast i en de lux-variant som vi kan rekommendera.

Men ska det inte vara ägg på påskbordet? Jo, men under kriget var ägg ransonerade. Och de ”glasägg”, konserverade i vattenglas,som man kanske hade hemma höll inte att koka, skalen kan spricka, så man fick göra omelett på dem istället. Såhär kan du också få ägg som är hållbara länge.

Ur Husmoderns Köksalmanack 1940

Vad kan man då säga om Påskdagens mattraditioner? De kan sammanfattas med att det inte finns någon typisk påskdagsrätt. Lammsteken var signaturrätt fram till den tidpunkt då lammet flyttade till påskafton, men menyförslagen för påskdagen innehåller både fågel, fisk och mittemellan.

Surrogatmarsipan på påsktårtan

På påskafton äter man tårta, gärna garnerad med marsipankycklingar. VintageQ har noga studerat krigsårens kokböcker för att leta recept på ”kristidsmarsipan”. Så vad innehåller surrogatmarsipan och hur smakar den?

I Stora Kokbokens kristidsnyckel från 1942 finns ett recept på marsipan som innehåller vetemjöl, mjölk och florsocker. Mandeln motsvarande knappt 10 % av den totala vikten. ”Leva gott på kupong” från 1941 har ett annat recept som består av potatis, florsocker, vaniljsocker och några bittermandlar.

VintageQ jublade när hon hittade recepten! Vilken glädje att få tillverka och testa fejkmassa som utgår från kristidens två favoritbasvaror, nämligen potatis och mjöl. Som referens hade vi köpemarsipan; dels dansk lyxmandelmassa innehållande 60 % mandel, dels löjligt dyra marsipankycklingar. VintageQ har dessutom utökat smakbiblioteket med en liten flaska mandelessence inhandlat på Stockholms Eter & Essencefabrik. De vet vad de håller på med. Butiken har legat på samma adress i Stockholm sedan 1889.

På påskafton bytte vi ut påsktårtan mot marsipanprovning. I blindo testade vi fyra olika varianter. Som referens hade vi de färdigköpta kycklingarna.

De varianter som testades var:

Köpta kycklingar i s.k. Lyx-marsipan
Odense Lyxmassa med 60 % mandel
Mjölmassa förstärkt med mandelessence
Mjölmassa
Potatismassa

Det gula är karamellfärg.

And the winner is…

Det är lättare att utse förloraren. Potatismassan hade förvisso en bra konsistens men smakade inte marsipan utan som ett mycket sött Björnklister. Det receptet går bort.

När det gäller övriga massor blir det svårare. Självklart är den som innehåller 60 % mandel godast, men då jämför vi ju mandelmassa med marsipan så det blir inte riktigt rättvist. När man jämfört med de färdigköpta marsipankycklingarna är det svårare att upptäcka skillnaden med mjölmassan och det gäller oavsett om den är förstärkt med essence eller ej. Den är faktiskt riktigt god när den är färsk, och med essence blir det ännu lite godare.

Mjölmassan är hyfsat lätt att forma till små figurer också. Det finns en stor nackdel och det är att den torkar ganska snabbt så att kycklingarna ser lite spruckna ut. Eller är det en nackdel? Det betyder ju faktiskt att man är tvungen att äta upp allihop på en gång.

Här kommer recepten om du vill prova själv.

Potatismassan

Mjölmassan

Glad Påsk önskar Vintagemannen och hans Q

Du följer väl Vintagemannens mat? Här på bloggen dyker vi upp lite då och då, men på Instagram och Facebook uppdaterar vi mycket oftare. Välkommen dit,

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

5 april, 20205 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1990-tal, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Resor

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Gamla stan – ett evigt turistmål fullt av nya överraskningar

13 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1950-tal, 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.

Vi startar vid Mynttorget, går in längs den gamla stadsmuren, dvs Västerlånggatan, och svänger snabbt upp mot Storkyrkan. Där går vi in – kyrkan är väl värd ett besök. Gustav Vasa ville riva hela kyrkan för att hans kanoner på slottet Tre Kronor skulle kunna skjuta åt alla håll. Men chefen för örlogsflottan, Olof Eriksson, avrådde så det var tack och lov bara korabsiden som blev riven. I stenläggningen ser man kyrkans gamla utsträckning.

Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.

Blodbad eller andra bullar

På ”blodbadstorget” ståtar många fina fasader. På den tomt där Börsen nu ligger, låg den gamla rådstugan med sin tortyrkammare i källaren och där Kåkbrinken kommer upp på Stortorget stod stadens ”kåk” dvs skampåle. Numera är torget mer fredligt och vi vill slå ett slag för Grillska huset och Stadsmissionens Bullkyrka. Där serveras några av de bästa dammsugare vi har ätit Se särskilt blogginlägg om detta. Lite in på Köpmangatan, Stockholms äldsta handelsgata, ligger deras lilla seceondhandbutik där vi gjort flera vintagefynd.

Efter att ha sett utomhusversionen av S.t Göran och draken (inomhusversionen står i Storkyrkan), går vi in på Brända tomten och den gamla Kindstugatan. Det betyder antagligen örfilsgatan.

På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.

Stockholm är en tysk stad.

Tyska kyrkan är en sevärdhet och den påminner oss om att Stockholm var en tysk stad nästan ända fram till Gustav Vasa. Hansan var mäktigare än nationalstaterna. På 1300-talets mitt var man tvungen att lagstifta om att Stora Rådet (stadens borgmästare och rådmän) fick bestå av maximalt femtio procent tyskar och i tysk forskning har man karaktäriserat Stockholm som en tysk stad fram till 1471.

Vi går Svartmannagatan ner till Tyska stallplan där Carl Larsson föddes. När vi kommit ner till den andra långa delen av stadsmuren, dvs Österlånggatan, ber Ellen oss att ta en avstickare några hundra meter åt vänster för att ta en titt på Stora Hoparegränd. Där hade vindragarskrået sin lokal, och den ägs nu av Stiftelsen S:t Erik.

Är du inte vindragare kanske du kan komma in på någon av S:t Eriks visningar.

Tillbaka till Järntorget. Där står Evert Taube nära sin favoritkrog Den Gyllene Freden. Ellen tycker att Fredens kök är utmärkt. Där hade vi tänkt intaga vår lunch, men tyvärr, det var fullt. Så vi gick ner längs den gamla riksbanksbyggnaden till Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Ett riktigt vintageställe det också, lite nyare bara. Öppnat 1888 och med en originalinredning från 1910 ungefär. Jättegod wienerschnitzel. Så det blev lunch på ”en ölstuga med bra mat” istället.

När Järntorget var finare än Stortorget

Åter på Järntorget ser vi framför oss huset där Kristian Tyrann bodde vid tiden för Stockholms blodbad. Det är intressant, för att här låg de mest exklusiva kvarteren på hans tid. Stortorget blev fint först på 1600-talet, då de rika borgarna började bygga sina palats där.

Här bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.

Nere på Mälartorget beundrade vi skulpturen Bågspännaren som vill påminna oss om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen 1434. Men vänder vi blicken upp mot trappgavlarna ser vi ett ganska modernt hus som har ett runt burspråk. Detta har flyttats längre och längre ut mot sjön varje gång kvarteret och byggnaden har växt. Ursprungligen satt det på Gamla stans bäst bevarade hus, nämligen Murmestare Embetets hus på Västerlånggatan 68. Det visas också ibland. Föreningen bildades 1487 och är fortfarande verksam.

En av Ellens favoritrestauranger var van der Lindeska valven i 68:an. Där har Martin ”E-type” Eriksson nu sin populära vikingakrog Aifur. Inredningen är ändrad men valven är intakta.

Kappgatan som blivit Krimskramsgatan

Västerlånggatan var känd som ”kappgatan” på Ellens tid. Som mest fanns det 22 kappaffärer där. Här såldes, kappor, dräkter och pälsar i var och varannan butik. Idag finns bara Åströms och Georg Sörmans kvar och en affär för korta varor och onämnbara samt en guldsmed. När du passerar nr 27 ska du kolla på fasaden på höger sida. Där sitter en stentavla som anger den gamla gränsen mellan Uppland och Södermanland.

Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.

Det är kul att leta efter gamla butiksskyltar på Västerlånggatan. Innanför några är det fortfarande samma typ av verksamhet medan andra bara behållit de gamla skyltarna.

Ellen leder oss ner på Gåsgränd för att titta på det lilla fina torget. Där finns också en av Sveriges bästa skomakare, Framåt, anno 1945. Och med skomakare menas i det här fallet att de gör ”skräddarsydda” skor, om man kan säga så.

Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.

Fortsätt Västerlånggatan till Salvigränd och vik ner till vänster. Där, i den legendariska krogen Rosengrens Källare, ska man äta lunch tycker Ellen. Tyvärr är krogen nedlagd sedan länge, så vi får gå ner mot Riddartorget med Riddarhuset och Högsta domstolen. Man kan om man vill ta en sväng upp längs Storkyrkobrinken för att kolla var den berömda Restaurang Cattelin låg, inte för att äta utan för att göra ett besök i det vackra Riksdagsbiblioteket som ligger vägg i vägg. Det är öppet för allmänheten.

Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.

Riddarholmens hemlighet – ett mål på Svea Maträtt

Ellens lista över sevärda hus är lång, men vi lämnar platsen där Axel von Fersen blev lynchad och ihjälslagen och skrider över bron till Riddarholmen. Varje byggnad på holmen andas svensk historia. Riddarholmskyrkan, Birger Jarls Torn och det gamla riksdagshuset för att nämna några. Rakt fram på torget syns Wrangels stora palats. Efter branden av slottet Tre Kronor 1697 fungerade palatset som residens för kungahuset. Så var det i 57 år fram till 1754 när det nuvarande slottet stod klart. Det var även i Wrangelska palatsets källare som Anckarström lär ha suttit fängslad efter det att han skjutit Gustav III.

Idag inrymmer palatset Svea Hovrätt, och om man går in till vänster och nedför trapporna kommer man till Svea Maträtt. En lunchrestaurang öppen för alla. Här kan du få äta mellan kändisadvokater, storförbrytare och förläggare från Norstedts förlag. Även ett brottmål måste göra avbrott för ett mellanmål.

Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.

Ta en sväng ner på Riddarholmskajen och beundra en av stadens finaste utsikter.

På väg tillbaka mot Tunnelbanan vid Mälartorget passerar du det rosa renässanspalatset med sin dubbelportal. Det är Petersenska huset, f.d. Piperska palatset, från 1659.

Livrustkammaren har flyttat hem till Kgl. Slottet

När vi var i Nordiska Museet för några dagar sedan berättade vi att Livrustkammaren från början fyllde hela deras nedervåning mellan 1906 – 1977. Men 1978 fick kungadömets gamla klenoder ett nytt museum i källaren på Kgl. Slottet. Livrustkammaren låg från sitt öppnande 1628 i slottet Tre Kronor, men har sedan 1691 flyttat runt i staden. Nu är man äntligen hemma igen. Fri entré nere i Slottsbacken.

”Vad Livrustkammaren först och främst skänker oss svenskar är en livfull och givande repetitionskurs i svensk historia”. Många av föremålen som Ellen särskilt nämner, ställs fortfarande ut. Här inne hittar du Karl XIIs hatt med skotthål vid tinningen. Gustav III väst som han bar när han blev mördad på maskeradbalen. Gustav II Adolfs häst och älghudskyller från slaget vid Lützen. Men också mindre blodiga saker som krönings- och bröllopskläder och V-Gurras tennisdräkt.

Konungars död och kunglig hobby om vartannat.

Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.

Vi har bara turistens största nöje kvar – shopping

Nu har vi i sju blogginlägg berättat om hur man kan turista i Stockholm som på Ellen Rydelius tid 1930 och med guideboken Stockholm på 8 dagar. Vilket skulle bevisas. Det åttonde, och sista inlägget, kommer att handla om shopping i Stockholm. Där måste väl Ellen ändå gå bet. Den som läser får se.

Presstopp: Nu har Corona-viruset satt tillfälligt stopp för vidare promenader. Vi får se när de kan bli av.

Kolla gärna tidigare bloggposter

Den “gamla goda tiden” lever fortfarande på Nationalmuseum

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

PS. Vi kan redan nu avslöja att nästa tågresa går till Göteborg och Borås. Svemester är ett bra alternativ i dessa tider.

Idag äter vi grönsaker. Det är punschrullens dag den 7 mars

7 mars, 20205 oktober, 2020 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt

Punschrullar, dammsugare, arraksrullar, trådrullar, filmrullar, bakbordsrensning… kärt barn har många namn. Att den kallas dammsugare är ju uppenbart för alla som minns hur dammsugare såg ut till mitten av 1900-talet. Och kanske också för att man på bagerier avslutade dagen med att ”dammsuga” bakbordet – eller bagerigolvet – från smulor och sedan dränka joxet i punsch och rulla in det i marsipan och doppa i choklad.

Ingen vet vem som uppfann detta mycket vanliga bakverk eftersom alla konditorier gör dem. Det finns några teorier varifrån den kommer, innan Delicato började tillverka miljontals varje år. Det var dock inte de som uppfann den. Däremot var det de som skapade en maskin som kunde tillverka de små gröna industriellt.

Vi har läst att konditorer i Kramfors, Boden, Rättvik, mm påstår att de uppfunnit denna rulle under det tidiga 1900-talet eller att det var en kristidsuppfinning under andra världskriget. Och det är ju rent av möjligt att flera kommit på samma sak på var sitt håll för att göra något av dagens ”rester”. En av de godaste dammsugarna vi har ätit var gjord på överbliven morotskaka.

Træstam på Köpenhamns huvudbangård

Kanske är ett av Sveriges mest sålda bakverk inte ens svenskt. I Danmark har den ett vitt marsipantäcke och kallas för Træstammer, I Tyskland finns den också, men med en helt annat smak på fyllningen. I Nederländerna kallas deras ljusbleka variant för Mergpijpjes.

Det berömda dammsugartestet på Österlen 2015

Hur kom då sådana ”vintagekonnässörer” som Vintagemannen och VintageQ på att börja testa dessa dammsugare? Jo, vi hade besök på landet av Eva, Ludvig, Hedda och Vilma. Den 19 juli 2015 regnade det, vad skulle vi hitta på? Jag vet inte vem som kom på att vi skulle testa dammsugare, men sagt och gjort åkte vi runt på Österlen och köpte alla typer av dammsugare vi kunde hitta, allt från det dyraste finbageriet till Eldorados inplastade storpack i livsmedelsaffären. De nyfångade dammsugarna skar vi upp i småbitar och började proväta. Då insåg vi att Delicato har blivit rikslikaren. Alla bedöms utifrån deras smak. För mycket arrak, eller för lite. För söt, för tjock marsipan, för stor, för torr, för lös i köttet, för mycket havregryn, etc. Vi bestämde oss för att börja sätta betyg: 1- 5. Och det har vi gjort sedan dess.

Vem gör den bästa dammsugaren?

Hur sammanfattar man fem års intensivt dammsugarsmaskande? Det är ju svårt att minnas hur nånting vi testat sommaren 2015 smakade jämfört med våren 2020. Så den vetenskapliga halten i denna studie får vi friskriva oss ifrån.

Här är i alla fall våra 4-i-topp. Utan inbördes ordning.

Söderbergs konditori vid Telefonplan, Stockholm
Linnéas konditori Gamleby i Östergötland (Det var här morotskakan var fyllning)
Grillska huset (Stadsmissionens bullkyrka) i Gamla stan, Stockholm
Ny på listan: Kakslottet i Taxinge (ej bild)

Bullkyrkan, Gamleby och Söderbergs små läckerheter

Konditorlekstuga uppmuntras icke

Precis som snart sagt varenda bakelse idag kallas för semla, för att sälja bättre under vinterhalvåret, har även dammsugaren utsatts för svårartad produktutveckling. Vintagemannen som är dammsugarfundamentalist vill att den ska vara grön på mitten och ha brun choklad i båda ändar. Allt annat är onödiga nymodigheter, möjligen för att dölja något vi inte vill veta.

Detta är inte en punschrulle. Och inte en semla heller. Det är en konditoribit.

”Robotdammsugaren” är det senaste påfundet inom konditoribitar. Att sätta olika färg på marsipanhöljet är vanligt, vi har t.o.m. sett sådana som är randiga. Att sedan pynta marsipanen med sockerglasyr är ren överkurs.

Möllans i Sjöbo, Operakällaren, Fiket i Gränna, Valhallabageriet Stockholm

Här har konditorn definitivt gått för långt. En dammsugare med lakritssmak! Men så finns det fiket inte längre. Så kan det gå.

Å andra sidan måste vi erkänna; de fulaste dammsugare vi sett smakade utsökt (men av hänsyn till bagerskan avslöjar vi inte var). Det var bara utseendet som gjorde att de inte kom upp på topplistan.

Övning kommer att ge färdighet.

Inkråmet måste vara perfekt

Fyllningen får inte vara lös som barnb-js, inte heller för hård eller torr. Den får inte innehålla för mycket havregryn och inte för mycket socker. Arrakssmaken ska vara välbalanserad. Men som sagts ovan, innehållet kan variera rätt mycket, gammal morotskaka smaksatt med punsch var en delikatess.

Rätt proportioner är en konstart

Även om man med omsorg om kundernas midjemått vill göra punschrullen liten som en munsbit, måste man behärska konsten att behålla proportionerna. Marsipanskalet får inte bli för tjockt i förhållande till inkråmet. Här blev det inte godkänt. Det smakade mest marsipan.

Ut och ät grönsaker idag!

Nu behöver du nog inte veta mer för att kunna vandra ut i dammsugardammet. Lycka till med att hitta den perfekta punschrullen idag. Smaskens!

Själva testar vi Tössebageriets dammsugare idag. Tösse som är mest känt för att det var de som dödade den traditionella semlan i Sverige med sin wrap 2015. Eller som ett fik som Ellen Rydelius klassar under rubriken ”billiga kaffeställen” i sin guidebok Stockholm på 8 dagar 1930. Du läser väl våra blogginlägg om vår Hemester i Stockholm? Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Hur smakar soppa kokad på en spik?

28 februari, 202028 februari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Vintagemannen har ägnat sig åt dåtidsspaning sedan början av januari. Han och VintageQ har ätit kristidsmat, eller snarare krigstidsmat, varje vecka. Hur har det gått såhär långt, har vardagens grå pölsa och ”potatis till allt” dödat all matglädje? Är vi besvikna och vill avsluta experimentet i förtid? Eller kommer vi att fortsätta äta minst en middag i veckan som är lagad efter recept från krigsåren 1940 – 45. De flesta recept är tagna från Husmoderns Köksalmanack. Vad har överraskat oss matlagningsamatörer mest? Här kommer en delårsrapport.

Buljongsoppa, kokt på märgben. Vart tog spiken vägen?

Ordet vällagat är underskattat

Vintagemat smakar vällagat. Det är ett underskattat och lite tråkigt, men ack så smaskens ord. Vällagat kräver framförhållning och planering, men inte nödvändigtvis mer tid framför spisen. Det är helt enkelt mer blötläggning och lång kok- & stektid, allt för att få ut mesta smak och bästa konsistens.

Vällagat betyder också att det är välbalanserat – inte för mycket och inte för lite av någon ingrediens. Det som i modernt språkbruk kallas för ”svinnventera” är en självklarhet, nämligen att ALLT tas tillvara. Om det skulle bli någon halv äggula, lite stekflott eller dylikt över så kan man vara säker på att det kan användas till sparsmöret, kaffekakan eller morgondagens middag.

Smakerna då? Inte så höga.

De kan sammanfattas som mindre sprakande, ibland lite bleka, men absolut inte platta. De är många och nyanserade; syrligt, sött, salt och med fett som smakbärare.Till den vegetariska pölsan serveras både syrliga rödbetor och söta russin. I fiskbiffarna ger moroten både färg och lite sötma och tomatpurén som tillsätts med vatten för att göra sky när man ”kokar ur” stekpannan ger en förvånande bra sås. Smakbiblioteket är fullt av förädlade smaker, men tomt på spännande kryddor.

Det moderna uttrycket ”att arbeta med olika texturer” gäller även vintagematen. Nej, det är inte en jämn smet av färsbiffar, mosad potatis och slät soppa som serveras på tallriken. De mjuka makaronerna toppas med frasiga brödsmulor och till serveras rå, krispig vitkål.

På det hela taget är vi positivt överraskade. Men något måste väl saknas? Självklart, att koka soppa på en spik innebär att laga mat efter säsong och såhär på vintern mognar det som bekant inte så mycket frukt, bär och grönsaker. Man får hålla till godo med mycket rotfrukter och konserverade eller torkade vegetabilier. Och ibland ett vinteräpple.

Kostpyramiden förr och nu

Vår råvarukorg liknar, med undantag av färska grönsaker, kostpyramiden. Pyramiden introducerades av KF:s provkök 1974 och illustrerar proportioner av livsmedel som bör intas för ett hälsosammare liv. Själv kommer VintageQ ihåg den som oändligt tråkig och fotriktig. Nu, 45 år senare, inser hon att Anna-Britt Angsäter (KF:s Provköks chef 1946–1980) som var mamma till kostpyramiden visste vad hon talade om. Man blir ordentligt mätt på billiga basråvaror i pyramidens bas och mitt. Sen sparar man in på toppen.

Bilden på Anna-Britt Agnsäter från KFs hemsida https://kf.se/uppslagsverk/ett-provkok-blev-provkok/

Billigt blir det också!

När VintageQ räknar ihop utgifterna i kassaboken konstaterar hon att kostnaden för middagarna håller sig väl inom ramen för Konsumentverkets beräkningar för vad livsmedel får kosta. Portionerna har i genomsnitt kostat 30 kr, men då har många råvaror varit ekologiska och allt är räknat på ordinarie pris. Det går lätt att pressa portionspriset ytterligare. Om man jämför detta med en standardmatkasse från de stora näthandlarna så kostar vuxenportioner ungefär 35 – 60 kr per portion. Men det går att hitta billiga kassar från 25 kr där också. Färdiga rätter från frysdisken kostar 30 – 40 kr.

Vad har överraskat oss mest?

Potatis är en riktig hit. Som ingrediens ger den både smak och konsistens. Dessutom drygar den ut. VintageQ kommer hädanefter att använda ett krigstidsrecept när hon gör pizzadeg. Potatis blandat med mjöl och smör utdrygat med mjölk gav en smidig och bra deg.

Fruktkompott med gräddmjölk är en bortglömd delikatess. Om man planerar långt i förväg börjar man på hösten med att torka sin frukt själv. Tillhör man en annan sort går man till Coop och köper en påse blandat. Det blir smaskens hur som helst.

Pelikan – en vintagekrog för en vintageman.

Måste en vintageman bara äta hemlagat? Nej, ibland är det kul att gå till en klassisk restaurangmiljö där ens gamla kläder kanske varit när de var nya och äta någon rätt som som runnit nedför slipsen när det begav sig. Det finns inte många sådana ställen kvar.

Månadens restaurangupplevelse blev rotmos och fläsklägg på Pelikan på Blekingegatan 40 i Stockholm. Det är en gammal restauranglokal från 1904, men annars har Pelikan anor ända från 1600-talet. Och som Torsten Ehrenmark sa; all glädje utan rotmos är konstlad glädje. Vill du slå på stort? Beställ en grosshandlarmiddag när du kommer dit.

Häng med både på Instagram och Facebook.

Allt som är Smaskens är intressant för Vintagemannens mat. Följ oss på Vintagemannens mat på Facebook och Vintagemannensmat på Instagram.