Svarta börsen eller ”marknaden för den fria försörjningen”

I ett tidigare blogginlägg har vi berättat hur svenska staten såg till att ingen svalt under 2:a världskriget genom ett fiffigt, flexibelt och effektivt ransoneringssystem som byggde på principen fast tilldelning och varierade tidsperioder. Men var det verkligen så bra att ingen handel utanför systemet förekom? VintageQ har läst doktorsavhandlingen ”Svarta Börsen – samhällslojalitet i kris”, så nu vet Vintagemannens mat nästan allt om svartabörshandeln under 2:a världskriget. Vad var dåtidens toapapper? Vill du också ha lite koll och förstå vad som faktiskt kan hända här igen? Då ska du läsa det här blogginlägget.

Falska ransoneringskuponger hotade systemet mer än svartfläsk

Svartabörshandeln var omfattande under hela kriget och som allra livligast under 1943.  Det verkliga förhållandet när det gäller den illegala handelns omfattning kan aldrig exakt fastställas, men att myndigheternas beräkning att svarta börshandeln stod för ca 10 % av den totala mängden livsmedel ska ses som ett minimum. Omfattningen var i själva verket mycket större. Så kan man sammanfatta Johnny Wijks slutsatser i avhandlingen från 1992.

Svartabörsbrottsligheten består både av varuhandelsbrott och kupongbrott. I början av kriget fram till 1943 dominerade varuhandelsbrotten. Kött, fläsk och kaffe var de vanligaste produkterna man sålde ”vid sidan om”. Många butiker hade tillgång till ”svarta” varuleverantörer. Det framgår av det stora antal rättsfall som handlar om butiker som under lång tid sålt stora mängder ransonerade varor på illegal väg.

Från 1943  gjorde försäljning av stulna, falsktryckta eller ”tvättade” kuponger entré. Kupongbrotten var, med undantag för enklare kupongbrott där konsumenter försökte sälja sina kuponger, allvarligare än de rena varubrotten. En lyckad kupongaffär utmanade ransoneringssystemet på ett helt annat sätt än de varor som hållits helt utanför systemet.

Ransoneringsbrott – en folksport

Oavsett typ av brott var svarta börshandel något som alla i hela landet höll på med. Bland dem som dömdes för ransoneringsbrott återfinns verkstadsarbetare, direktörer, butiksanställda, försäljare, hantverkare, musiker och bönder – helt enkelt ett tvärsnitt av befolkningen. Ransoneringsbrott var en riktig ”folksport” och det finns inga belägg för att den drevs av den undre världen. Svartabörsligor delade inte upp marknaden och samarbetade eller motarbetade inte varandra i någon högre utsträckning. Många av personerna som figurerade i de värsta ligorna bedrev dessutom kupongbrottsverksamhet vid sidan av sina civila arbeten som tjänstemän på kristidsnämnden,  tryckare, livsmedelsgrossister, musiker och reparatörer.   

När det gäller att förse marknaden med ”varor utanför systemet” har svenska lantbrukare en speciell roll. Där var det en ganska väl ”organiserad brottslighet”. De var mycket kritiska till de inköpspriser staten satte på livsmedel och drev kravet på att de skulle höjas.  Vid en s k ”bonderiksdag” i februari 1940 framhölls att uteblivna prisökningar skulle sabotera livsmedelsförsörjningen och att de centralt satta priserna var för låga för att stimulera produktionen. När det allmänna prisstoppet sedan infördes i slutet av 1942 blev konflikten mellan regeringen och bönderna akut. Lantbrukarna var nu så förbannade att man svarade på det införda prisstoppet genom en regelrätt mjölkstrejk där bönderna i Dalarna vägrade att leverera mjölk.

Vad åkte man fast för?

Hur såg ett ransoneringsbrott se ut? I ”Svarta börsen – samhällslojalitet i kris” beskrivs brottsligheten ingående. Här kommer några exempel på typiska brott, som visar på både spännvidd och uppfinningsrikedom.

Fyra herrar inredde ett garage till en privat svinstia och köpte därefter var sin griskulting. Kultingarna föddes upp på rester från männens egna hushåll och lagom till jul hade grisarna slaktats för att höja standarden på julbordet. Herrarnas straff blev 20 dagsböter vardera + 80 kr per gris för värdet av det fläsk som de otillåtet hade skaffat sig.

En lagerförman på ett skrotupplag upprättade en egen svartabörsmarknad åt de anställda. Via kontakter införskaffade han olika ransonerade varor som han sedan sålde vidare med god vinst.

I Vetlanda bedrev en anställd hos en stor spannmålsfirma egen svartabörsförsäljning på lunchrasten. I staden var detta en ”officiell hemlighet” och verksamheten pågick i flera år innan polisen till slut i början av 1945 nåddes av ryktena.

En kvarnägare i Skövdetrakten avslöjades med att ha malt åtskilliga ton mjöl för sammanlagt 98 olika bönders räkning, vid sidan av den reglerade marknaden. Det som avslöjade kvarnägaren var hans noggrannhet. Han förde nämligen särskild bok över de illegala affärer, som en kontrollant från Livsmedelskommissionen av en slump fick syn på vid ett vanligt rutinbesök.

I Fridlevstad och Nättrby i Blekinge åtalades samtliga lantbrukare för illegal spannmålsförsäljning och ransoneringsbrott via en kvarn i Marielund. Samtliga åttio personer inkallades till rätten.

En lastbil med 350 kg kaffe på flaket upptäcktes av kriminalpolisen mitt på Hötorget i Stockholm. Efter utredning avslöjades att en kock på en nyanländ ”lejdbåt” i Göteborg hade smugglat in partiet. Med hjälp av en furir i flottan hade kaffet skickats med tåg till Stockholm i kartonger märkta med ”Keramik – aktas för stötar.

En man försökte sälja sina egna kaffekuponger. Affären gjordes upp i en portuppgång, men oturligt nog för mannen råkade han välja en civilklädd poliskonstapel som tilltänkt köpare. Istället för affär blev det 10 dagsböter.

I jakt på mer socker till sitt företag i choklad- & konfektyrbranschen fick en fabrikör kontakt med en ”svartabörshaj”. Det resulterade i att chokladdirektörens önskemål om sockerkuponger blev mer än väl tillgodosedda. Fabrikören passade på att köpa fler kuponger än vad hans firma själv förbrukade och sålde vidare till andra affärsbekanta som ansåg sig ha behov av mer socker.

Priserna skenade, köpkraften sjönk och svartabörshandeln blomstrade

Direkt efter  krigsutbrottet 1939 blev folk oroliga och började hamstra. Livsmedelspriserna steg och det var faktiskt hamstringen av socker som blev orsaken till att det kom att ransoneras redan i april 1940. Socker var dåtidens toapapper. Priserna fortsatte att stiga och 1942 hade livsmedelspriserna stigit med i genomsnitt 45 %. För att kompensera särskilt utsatta låginkomsttagare, infördes ett rabattsystem, men trots det var det så att alla inte hade råd att köpa ut hela sin ranson av livsmedel.

För att motverka prisstegringarna införde regeringen 1942 ett generellt prisstopp. Efter det stabiliserades priserna och folk fick mer pengar över efter att de köpt ut sina ransonerade livsmedel, varit hos frisören och betalat hyran. Så vad använde man då pengarna som blev över till? Man spenderade dem genom att handla på svarta börsen. Resultatet blev att svartabörshandeln exploderade 1943, både i omfattning och prisutveckling. Svartabörspriserna var också som högst 1942 – 43 och allra dyrast var naturligtvis det åtråvärda kaffet. Priset tiodubblades!.

Den här utvecklingen hade regeringen med största sannolikhet räknat med, för i juni 1942, alltså 4 månader före prisstoppets införande, skärptes straffen för ransoneringsbrott och svarthandel.

Hoppsan fru Hamsterlund – Krisinformation och propaganda

Statens Informationsstyrelsen, även kallat ”Censur- och propagandaministeriet” sorterade under Utrikesdepartementet. Myndighetens uppgift var att upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, både i pressen och folkopinionen. När det gäller livsmedelsförsörjningen handlade informationen i början av kriget mest om beslutade regler och bestämmelser. Myndigheterna litade på att medborgarna solidariskt skulle följa ransoneringsreglerna. Man bedrev även upplysningsverksamhet och medverkade i propagandakampanjer för t ex klädvård, bärplockning, gås- & kaninavel och andra sparsamhets- och folkförsörjningsfrågor.

Allteftersom att rapporter kom in om en stadigt ökande svartabörshandel ändrade krisinformationen karaktär och 1942 drogs den första av flera stora propagandaoffensiver igång mot illojala köp. Det gällde att höja folks moral! Nu kom Sune Waldimirs och Nils Georgs låt Hoppsan Fru Hamsterlund väl till pass. Lyssna gärna. Klicka på länken.

Lär dig mer i sommar

För den som har Skåne som sin hemmabas så har Beredskapsmuseet norr om Helsingborg i år en utställning om Kristidsmat. Om Corona-reserestriktionerna tillåter planerar Vintagemannen en utflykt dit senare i år.

I det tredje och sista blogginlägget om ransonering och livsmedelsförsörjning tittar Vintagemannens mat på livsmedelsförsörjningens betydelse för att vinna eller förlora ett världskrig. Det fanns lett land i vår omedelbara närhet där folkhälsan förbättrades. Gissa vilket.

Du läste väl den förra bloggposten om ransoneringen under kriget?

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi historien mycket oftare än här i bloggen. Vi bakar, lagar mat och läser på.