#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Varför är Ellen Rydelius så ironisk om biltrafiken mellan Djurgårdens muséer?

6 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Ellen Rydelius håller högsta fart genom Stockholm i boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Dag 3 ska man först hinna med hela Djurgården, både Thielska galleriet och Skansen på förmiddagen och Nordiska museet på eftermiddagen. Därefter ska vi gå på konsert eller teater på kvällen och dagen avslutas med middag på Strand Hotell. Puh! Det går faktiskt inte att hänga med i hennes tempo. Vi får dela upp programmet på flera dagar. Vi har redan bloggat om Djurgårdsstaden och Skansen. Idag koncentrerar vi oss på muséerna.

”Ta bussen klockan tjugo i elva från Nybroplan ut till Thielska Galleriet vid Blockhusudden”

Ellen är mycket förtjust i bankiren och konstmecenaten Ernst Thiels palats, ritat i jugendstil av Ferdinand Boberg, som ligger längst ut på Djurgården. Det är skapat för hans enastående samling av skandinavisk konst från tiden runt sekelskiftet 1900. En mycket charmerande byggnad som både var privathem och konsthall redan från början. Sen kom han på obestånd efter första världskriget och Thiel blev ruinerad. Staten fick ta över både hus och samlingar redan 1924. Och det var kanske tur det, för helheten står nästan orörd fortfarande.

Konstsamlingen är ett koncentrat av vad som var provocerande modern konst 1907. Redan 1930 hade smaken ändrats. ”Vad som då var opposition och hårresande nyheter, te sig nu som en skola och de ledande bland dessa en gång hånade och föraktade opponenter bär namn som har europeisk berömdhet.” Konstnärerna är Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Ernst Josephson, Eugen Jansson, Karl Nordström, Nils Kreuger, Richard Bergh ”och bland utlänningarna norrmannen Edvard Munch och dansken Vilhelm Hammershöi.” Alla konstnärer i miljonklassen på auktionshusen idag.

Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun. Den bytte Thiel till sig från Folkets hus i Stockholm mot en skulptur av en hamnarbetare.

Många Munch, Carl Larsson och Liljefors är det, men bara en vintageman.

Här kan du fördjupa dina kunskaper och läsa om vad de har på G just nu; Thielskas hemsida och på Wikipedia.

”Nu kan man till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska och Skansen”

När man rest sig ur Gustaf Fjæstads monumentala skulpterade eksoffa i stora honnörsrummet eller unnat sig fika i bankirens matsal (vårt tips), förslår Ellen att man ska promenera tillbaka. ”Nu kan man mycket väl till fots tillryggalägga vägen mellan Thielska galleriet och Skansen. Det är en styv halvtimmes promenad längs stranden och genom Djurgårdens ekbestånd på bekväma vägar.” Man går förbi Wallenbergs Täcka udde, Manilla, både skolan och Bonniers konstsamling, Prins Eugens Waldemarsudde, som på hennes tid fortfarande var bebott av målarprinsen, och andra fina djurgårdsbyggnader på väg till Skansen och Nordiska Museet. Eller så tar man norra vägen över Djurgårdsbrunn, Rosendals slott, Rosendalsterrassen fram till Skansen, vars huvudentré då låg vid Hazeliusporten.

”Men det kanske är säkrast för att spara på krafterna att telefonera efter en bil.”

”Den som föredrar att susa fram genom landskapet i sin eleganta Chevrolet eller Isotta- Franschini, må naturligtvis följa sin smak”, skriver Ellen lite ampert.

Erik Åkerlund hade en Isotta-Fraschini 1930. (Fotot lånat från Automobilhistoriska Klubben som berättar att den hade två karosser när den levererades 1926, en täckt och en öppen. Här ombyggd till en tredje version med en Coupé-de-ville-kaross.) Åkerlund var publicist, förläggare och entreprenör och bodde i en flott villa i Diplomatstaden. Han startade tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund och ägde en tid både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. När han sålt tidskrifterna till Bonniers 1929 startade han förpackningsjätten Åkerlund & Rausing.

Fotnot. Vi undrade nyfiket vad det var som låg bakom att Ellen explicit nämner ett så ovanligt bilmärke. Vi har utifrån boken Vi romantiska resenärer, som handlar om Ellen Rydelius liv som journalist och guideboksförfattare, förstått att hon som ensamstående mor understundom hade det lite knapert och begärde förskott från Albert Bonniers förlag. Så vi googlade på bilmärket Isotta-Fraschini och då började fantasin skena. Det kan ju inte ha funnits många lyxbilar av den här modellen i Stockholm på Ellens tid. Vem var det som fick ett tjuvnyp av hennes syrliga formulering? undrar vi. Det är kul att försöka läsa mellan raderna.

Vackra promenader under gamla ekars djupa grönska.

Vintagemannen och VintageQ gör ofta turer ut på Djurgården. Promenader till fots eller på cykel. Och alltid rätt klädda.

Framme vid Nordiska museet, slottet för folkkonst

Vi gick direkt till Nordiska Museet (för Skansen har vi redan besökt i förra blogginlägget). Där kan det väl inte vara mycket som stämmer i 90 år senare? Både ja och nej. Gustav Wasa kan man lita på. Han tronar fortfarande mitt i stora hallen. Carl Milles jättestaty fascinerar som i fornstora dar.

Livrustkammaren fyllde på den tiden hela nedervåningen

Det museet har ju flyttat till Kgl. Slottet. Mer om det en annan dag.

I Fack O i stora hallen kunde man förr se Karl XIIs uniformshatt med kulhål i. Idag fikar man där. I andra fack är det lekrum, tillfälliga utställningar, mm. Man kan bara ana hur det såg ut på Ellens tid.

Några möblerade miljöer finns kvar

Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott, 1680-tal, fanns även på Ellens tid.

Det finns faktiskt interiörer som ännu står så gott som orörda. På våning 4, med möbler och inredning känner man fortfarande igen sig, även om flera ”årtionden” har krympt och andra har tillkommit. Då slutade det med 1800-talets nyrokoko. Nu upplever vi miljöer från hela 1900-talet. Ett museum som följer med sin tid.

En ny miljö är folkhemslägenheten från 1940-talet som fyller ett par av ”facken” nere i stora hallen. Där inne är det verklig vintagekänsla. Som att komma hem, typ.

Leksaker är inte lika hett som förr

När VintageQ var barn var det en avdelning som drog: dockskåpen och leksakerna på plan 3. Ellen skriver att den är ”särskilt roande, även för vuxna barn.”

När gammalt blir modernt

I det smala galleriet bakom Gustav Wasa finns en rest av det gamla museet kvar. Här står några montrar från museets originalinredning 1907. Då fanns ingen elektrisk belysning i huset, utan föremålen belystes enbart av dagsljus från fönstren. Montrarna är fortfarande fulla av skojiga saker. Vintagemannen & VintageQ tycker sig se en spirande museitrend där man plockar fram föremål från förråden för att visa dem igen. Fast numera heter montrarna inte montrar utan containers, tidskapslar eller liknande.

De flesta avdelningarna har blivit uppdaterade och omgjorda, t ex den med allmogekonst Det vann den säkert på. Nu heter den Folkkonst och är jättefin och finns på plan 4.

Var ska man äta traditionsrik mat om inte på Nordiska Museet?

Igenkänningen är också hög i avdelningen med Dukade bord på plan 3. Bordet med svanen har i alla fall Vintagemannen sett i hela sitt liv.

Den dag vi besökte museet var det fettisdagen. I avdelningen Traditioner på plan 3 kunde vi läsa om fastlagen och fettisdagen med fastlagsbullar och hetvägg. Gissa om Vintagemannen blev lycklig när han kunde få sin vetebulle med varm mjölk och kanel nere i restaurangen.

Vintagemannens dojor är faktiskt utställda på museet just nu

Idag finns det flera tillfälliga utställningar. En av dem handlar om brittiskt inflytande i Nordisk klädedräkt. Till den har Vintagemannen lånat ut tre par skor som det var kul att återse. Gå till plan 3 och kolla.

Påfyllning av Vintagemannens mat

Vi avslutade museibesöket med att dyka ner i museets bibliotek på plan 1. Här lånade vi böcker om kristidsmat från 1940-talet. Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook.

Idag skulle nog Ellen ha besökt ett par museer till

Wasamuseet innehåller ju en sevärdhet i världsklass och Valdemarsudde har nästan alltid någon intressant utställning. Vi är ganska övertygade att hon fört oss dit också. Liljewalchs konsthall nämner hon kort. Vad hon skulle tycka om Abba-museet vågar vi dock inte ha någon uppfattning om.

Följ oss på vår Hemester i Stockholm.

Du har väl sett Vintagemannens tidigare blogginlägg från vårt turistande i vår egen stad? Här det fösta om Djurgården: I Bellmans fotspår till Skansen Sen finns det tre till att läsa.

I Bellmans fotspår till Skansen

5 mars, 202019 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

”Främmande statsöverhuvuden, som anlända med örlogsmän, bruka av våra kungliga hämtas och föras samma väg som vi nu färdas, fastän vi får nöja oss med Djurgårdsfärjan istället för den gustavianska slupen Vasaorden.” Så skriver Ellen Rydelius i boken Stockholm på 8 dagar, 1930. Vi valde samma resväg till Djurgården från Slussen/Gamla stan och fick fin utsikt på köpet.

Ellen på Djurgården 2020-03-02 (74) - kopia

STFs vandrarhem, fullriggaren af Chapman, Amiralitetshuset och Skeppsholmskyrkan som numera heter Eric Ericsonhallen är en anslående utsikt. Inte många huvudstäder kan bjuda på så vackra vyer.

Vi gick iland på Djurgården för att gå i Bellmans spår med Ellen i hand.

Bara en liten bit in på Allmänna gränd ligger Gröna Lunds Tivoli på höger sida. Till vänster ligger en stor parkeringsplats. Där låg en gammal mjölnargård som Ellen tycker att vi ska besöka. Den är borta, och nu verkar det som att Gröna Lund ska få ta över hela p-platsen och utöka verksamheten ännu mer. Grannar protesterar och överklagar beslutet. Men det är faktiskt en gammal tivoliplats där också. Här låg mellan 1924 – 57 Gröna Lunds konkurrent Nöjesfältet. Kanske var Mjölnargården en del av det tivolit, precis som Bellmanskrogen Gröna Lund numera är en del av, just det Gröna Lund.

Strax bakom ”Grönan” börjar några kvarter med gamla kåkar från 1730-talet som Ellen är väldigt förtjust i. Hon tar oss med på en promenad bland de gamla husen där man i sin fantasi bakom planken kan höra de Fredmanska epistlarna och föreställa sig nymfen Ulla i sin särk. Tivolit har växt rätt betydligt, men Bellmans gamla krog på Långa gatan finns kvar.

Här spelade Bellman på sin tid, på Bacchustemplet Gröna Lund, och Ulla Winbladh dansade.

Mysiga kvarter. Tur att de blev bevarade. Tyvärr är bageriet nedlagt.

Ellens bok andas en stor oro över att mycket av det pittoreska kommer att rivas. Det kan man förstå när man ser de då nybyggda hypermoderna tjugotalshusen med förtjusande utsikt över vattnet och Södermalm. Det var nog fler som ville bo så mondänt. Som tur är det rätt mycket som står kvar och området är fortfarande värt ett besök. Här ligger Handarbetets vänner, en kyrka och ner mot vattnet flera trevliga krogar.

Tjugotalsklassicismen på Andrégatan och Nordenskiöldsgatan i kanten av 1700-talets kåkstad tränger sig in och hotar de gamla husen.

Ellen håller som bekant ett högt tempo – hon vill verkligen visa besökaren det bästa av Stockholm, så för att få ny energi gick vi in på Lilla Hasselbacken mitt emot Skansens entré för att fika. Vi blev sugna på varm choklad med vispgrädde. Döm om vår förvåning när vi blev serverade drycken i gamla Cafe-au-lait-koppar. En artefakt från mejeriernas kampanj för mjölk i kaffet från 1984. Ett kul återseende för två gamla Arla-anställda.

Du vet väl att det är punschrullens dag den 7 mars varje år. Vintagemannen har just bloggat om vår rikstäckande test av dammsugare och utsåg tre vinnare.

Skansens vänner

Skansen är ett av världens bäst ordnade friluftsmuseer tycker Ellen. Bebyggelsen är inte död och museal, utan i stugorna levs det liv som en gång hörde hemma i dem. Att det dessutom finns en zoologisk trädgård , evenemang som julmarknad, midsommarfirande och nyårsklockor gör inte saken sämre. Ellens lovord vill aldrig ta slut och bland allt positivt hon nämner avslutar hon med att konstatera att ”i vardagslag är Skansens dessutom Stockholmarnas stora barnkammare”. Mycket har hänt sedan Ellens tid, Skansen har fortsatt utvecklas och många nya hus, sevärdheter och aktiviteter har tillkommit. Det gör att Skansen fortfarande är i toppklass. Vi är medlemmar i Nordiska museets och Skansens vänner och går ofta till Skansen.

Mycket har tillkommit + mycket har ändrats = levande museum

1930 var Skogaholms herrgårds flyglar inte på plats. Inte heller stadskvarteren med hantverkare och affärer, de fina kolonistugorna eller Folkets hus. Fiket Petissan har flyttat, ja Ellen skulle knappt känna igen sig längre. Hon skulle inte ens ha hittat till huvudentrén, för den låg vid Hazeliusporten på hennes tid.

Ellen gör en promenad runt Skansen, men eftersom så mycket är förändrat är det nästan ingen mening med att följa i hennes fotspår. Skansen har en utmärkt uppdaterad karta som du får gratis.

I Folkets hus från Ransäter i Värmland firade sonen bröllop i somras. Skansen fixade bl.a. lövad förstubro och värdinna i tidstypiska kläder och får högsta betyg av oss.

VintageQ har varit stammis på Skansens i hela sitt liv. Här på julmarknad 1961.

På senare år har vintageparet varit på Skansens höstmarknad. Det har blivit lite av en tradition att låta marknadsfotografen ta ett porträtt av oss när vi är där.

Man måste alltid klä sig efter situationen: 2016, 2017 och 2019. Då blir muséet ännu mer levande.

Var äter man på Skansen?

Ellen rekommenderar sommarrestaurangen Idunhallen, det som idag är Solliden. Om man som vi hemestrar tidig vår hänvisar hon till Högloftet eller Nyloftet. Vi kan konstatera att när det gäller mat & dryck har det hänt en del på 90 år. Vi rekommenderar Petissan för fika och Gubbhyllan för lunch. Och Skånska Gruvan förstås, men då måste man ha lämnat Skansen för att komma in i fiket.

Följ vår Hemester

Det här var det fjärde blogginlägget från vår hemster i i Stockholm. Läs mer här:

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

Södermalm har goda utsikter

3 mars, 202014 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Dag fyra vill Ellen Rydelius att vi ska ta en tur söderut. Det läser vi i hennes bok Stockholm på 8 dagar från 1930. Södermalm har goda utsikter, menar hon. ”Vad är nu Söder egentligen? Inte någon lättillgänglig och omedelbart tjusande turistisk sevärdhet om man undantar de flerfaldiga utsiktspunkterna över staden”. Trettiotalets söder var inte speciellt hippt. Det fanns bara två krogar värda att nämna och ett enda gästhem att bo på. Lite har ju faktiskt förändrats sedan dess, men Ellens bok är fortfarande rykande aktuell i övrigt.

”Slusseländet” fanns redan 1930.

Ellen konstaterar att klagandet liksom hör till och att det ”döljer en hemlig stolthet över att staden är stor nog att ha ett så allvarligt och svårlöst trafikproblem som Slussen”. Det låter som om tiden stått still!

Turen börjar hur som helst på Slussen, närmare bestämt vid Katarinahissen. Hissen, som nu varit stängd i 10 år, får vi angripa från Mosebackehållet för att få den första utsikten. 1930 kostade hissbiljetten 5 öre.

Katarinahissen nås nu endast uppifrån. En blåsig men underbar utsiktsplats. Det gäller att hålla i hatten.

Mosebacke är en av de två söderrestauranger som Ellen rekommenderar. De har fortfarande öppet för lunch och middag. Vi slank in bara på en fika och blev bjudna på våfflor.

Alla våra etapper börjar med att vi läser högt ur den gamla guideboken.

På väg till Katarina kyrka passerade vi bl.a. Ebba Brahes palats, numera Holländska ambassaden i Götgatsbacken. På Götgatan nummer 7 beundrar vi ett av Stockholms första hus med takträdgård, byggt av Wilhelm Klemming år 1912. Takterrasserna syns från Katarinahissen.

Vi plåtade Ferdinand Bobergs pampiga vattentorn på Mosebacke torg och vi klev in på Katarinas lummiga kyrkogård. Kyrkan är byggd där Kristian Tyrann lät bränna liken efter de i ”Stockholms blodbad avrättade herrarna”. En minnestavla över Sten Sture d.y står sedan 1904 som en påminnelse. Ellen skriver om när kyrkan brann 1723. Själv minns Vintagemannen när kyrkan brann 1990. Han bodde 50 meter därifrån men låg och sov så gott att han inte märkte att kyrkan blivit en ruin förrän morgonen efter.

Stockholms mest prisvärda hotell drivs av diakonissor

Utsiktsresan fortsätter österut i Ellens spår mot Fjällgatan. Vi passerar det första Radiumhemmet, Anna Lindhagen-museet och kommer fram till Ersta Diakoni. Ellen nämner bara en enda pension på hela Söder och det är Ersta Diakonissantalt. Där kan man fortfarande bo, i ett systerrum med stans mest fantastiska utsikt, för det facila priset av 795 kr natten. Vi kan fortfarande lita på Ellen!

En av Ellens – och även dagens – mest populära utsiktspunkter är Fjällgatan vid Ersta.

Vi kliver ner från Stigberget och vandrar Renstiernas gata och Åsögatan fram till de knotiga små kulturhusen längst bort på gatan. Ellen verkar ha en fäbless för gamla söderkåkar, för alla promenader passerar sådana fattigstugor som nu är pittoreskt renoverade. På hennes tid var det annorlunda och i funktionalismens anda skulle allt rivas och saneras. Som tur var besinnade staden sig och några kvarter lämnades kvar.

Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Stadsmuseet håller öppet ibland. Kolla öppettider på webben.

Havsutsikten förbyggd

Från de pittoreska kvarteren är det inte långt till Vitabergsparken. Från friluftsteatern utlovas en strålande utsikt mot det glittrande havet. Men det enda som glittrar är de förtätade nybyggenas blanka plåttak. Inte en gnutta blått ser man därifrån. Så vi stegar vidare upp till Sofia kyrka. Och minsann, om man går längst ut på krönet på platån har man bättre utsikt. Vi ser lite blått. Är det så mycket att det skulle räcka till ett par byxor? skulle min gamla moster ha frågat. Knappt. Vi slog oss ner i den öppna kyrkan och lyssnade på organisten som satt och övade.

Notera mäklarutsikten från Sofia kyrka mot havet och Stockholms inlopp.

Alldeles nedanför kyrkans huvudingång ligger det fler små röda stugor. En av dem är extra berömd, för det var där Hasse & Tage hade sin skrivarstuga Svenska Ord. Efter detta säger Ellen att nu får det vara nog med promenerandet. Hon förslår att vi ser resten av Söder från en droska, som stannar och väntar på oss medan vi ibland går av och tar en liten utsiktspromenad.

Härifrån tar Ellen taxi. Vi har ett bussigare förslag

När man gått ner för trapporna från Sofia kyrka tar man en liten sväng in på Nytorget, går upp Nytorgsgatan och går tillbaka längs Bondegatan. I de här kvarteren finns massor av kul butiker och matställen, bl.a. några av stans bästa vintageaffärer. Ute på Renstiernas gata igen tar man inte taxi, utan blå buss 3 mot Ringvägen och Södersjukhuset. Då missar man dock Skanstullsbron och GMs hypermoderna bilfabrik från 1928 på andra sidan Hammarbykanalen. Men de sista resterna revs 1978 och är således inte mycket att se.

Syskonen Josef Sachs och Alice Tiel donerade pengar till ett barnsjukhus som blev klart 1911. Där bakom har Södersjukhuset växt ut till en koloss.

Gå av bussen vid hpl Rosenlund och gå upp mot sjukhuset. Ganska tidigt tar man av till vänster in på Sachsgatan och går fram till Sachsska barnsjukhuset från 1911. Hela vägen har man en ny vidunderlig utsikt över gamla kolonilotter och ut mot Årstaviken. Man kan se Årstabron som var hypermodern 1930. Gå tillbaka till Ringvägen och byt till buss 4. Den svänger ner Rosenlundsgatan till Hornsgatan. Det stämmer bra med Ellens färdväg, för Ringvägen var inte färdigbyggd förbi Zinkensdamm på Ellens tid.

Vid hpl Hornsgatan kan du gå av igen och där finns det ett nytt kluster av vintageaffärer längs några kvarter på Hornsgatan. På Ringvägen svänger du av mot höger och knallar uppför Yttersta Tvärgränd för att njuta av utsikten mot Kungsholmen och Stadshuset från Skinnarviksringen. Här ser man ”staden simma på vattnet” som Ellen så poetiskt uttrycker sig.

Längs Skinnarviksringens ligger en rad palatsliknande villor (townhouses) som byggdes under 1920-talet. Idén till stadsvillorna kom från Wilhelm Klemming redan 1908, men det skulle alltså dröja 15 år innan de byggdes. Dessa tycker Ellen att man inte får missa.

Ellen beskriver söder som en blandning av kåkar och och det hypermoderna. Men var är det hypermoderna då? Står man på Skinnarviksringen är det bara vrida på huvudet och titta bakåt uppåt mot Lundagatans stora bostadskomplex, Brf Marmorn, ritat av Alf Wallander. Vissa delar var klara till Stockholmsutställningen 1930. Här kan vi tala om råfunkis. Inget bjäfs på husen här.

Här uppe har VintageQ bott i sin ungdom, i en välplanerad hypermodern 2:a på 46 kvm.

Sen gick vi Lundagatan vidare ner mot Hornstull via Kristinehofs Malmgård och den pampiga Högalidskyrkan med sina två torn. Och därifrån promenerade vi slutligen ner genom de då moderna kvarteren till Bergsunds strand. Ännu en vacker utsikt. Den här gången från grodperspektiv. Vi närmar oss Liljeholmsbron, byggd 1928, och vid Bio Rio tar vi oss åter upp till Hornstull.

Utsikter från Bergsunds strand,

Så blev det afton och vi var mätta på intryck men hungriga i magen. Vi tog T-banan från Hornstull, bytte linje vid Slussen och klev av på Skanstull.

Stans bästa vintagerestaurang – Pelikan

Krogmiljö från 1904

Så såg gamla pelikan ut när den låg vid början av Hornsgatan.

Här låg Pelikan på Ellens tid. De tvingades flytta för att ge plats åt nygamla Slussen som just har rivits. Slusseländet pågår ständigt.

Efter en strapatsrik dag äter vi middag på den andra söderrestaurangen som Ellen rekommenderar; Pelikan. En anrik krog från 1633, som på Ellens tid låg mitt i nuvarande byggropen i Slussen. Som ett resultat av ”Slusseländet” på 1930-talet fick Pelikan flytta därifrån 1931 och återfinns sedan 1969 på Blekingegatan 40 i en restauranglokal från 1904. Det är kanske stans bäst bevarade vintagerestaurang, i konkurrens med Zum Fransiskaner i Gamla stan. (Mer om den en annan dag.) Pelikan är ett mycket trevligt ställe där många maträtter också är vintage. Vi åt rotmos med fläsklägg och till dessert en småländsk ostkaka. Kan det bli mer traditionellt?

All glädje utan rotmos är konstlad glädje, som salig Torsten Ehrenmark sa.

Den av Ellen Rydelius föreslagna turen håller med smärre tillägg än idag.

Den tar dig till det vackraste platserna på söder. Våra moderna tillägg till turen är inte många. Fotografiska muséet och moskén vid Björns trädgård fanns på Ellens tid, även om själva byggnaden, Ferdinand Bobergs Elverk, byggdes redan 1902-05. Stockholms Stadsmuseum fanns inte heller, det öppnades först 1942, men byggnaden har en lång och spännande historia. Slutligen ska man inte missa alla små butiker, barer, fik och matställen som finns på Söder.

Så tog vi oss runt med Ellen i hand. Blått är promenad, orange är buss (eller droska) och grönt är Tunnelbanan

Ytterligare ett tips är att ladda ner Wikipedias app i mobilen och söka på adresser och hus som man tycker är spännande. Det ger, i tillägg till all historia Ellen ger oss, massor av kul & bra information.

Vi har skrivit två tidigare blogginlägg om vår hemester i Stockholm. Läs gärna dem.

Hop-on Hop-off som på 1930-talet om hur man får en bra överblick vid första besöket i stan, och

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar som är vår lilla programförklaring.

Trevlig resa.

Hop-on Hop-off som på 1930-talet

1 mars, 202020 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Hur angriper man en ny stad, Stockholm till exempel? Hur får man en bra överblick? Jo, man börjar med att göra en rundtur. Har du provat Hop-On Hop-off-bussar tidigare? Vi har prövat i Stockholm. Många fel var det, men mer om det längre ner. Vi förslår att du gör som Ellen Rydelius skriver i Stockholm på 8 dagar 1930. Ta en egen rundtur med spårvagnslinjerna 4Ö och 10 (Om du är stadd vid kassa, gör du antingen en flygtur över staden från Nybroviken eller så bokar du en automobilrundtur med Nordiska Resebyrån – 1930-talets Hop-on Hop-off. Har du tur får du den guide som talar 14 olika språk.)

I brist på spårvagnar skapade vi en egen rundtur med de blå busslinjerna 1, 3 och 4, de s.k. stombusslinjerna. De går nästan som spårvagnarna.

Starta vid Fridhemsplan

Ellens turer utgår från Gustav Adolfs torg eller Grand Hotel – var ska man annars bo? Vi förslår att du tar dig till Fridhemsplan och där hoppar på blå buss 3 söderut. Första stoppet blir då redan vid Kungsholmstorg.

Gå in ett kvarter till Rådhuset och Polishuset och kolla på olika arkitekturstilar. Gå absolut in i Rådhuset. Du kommer att få gå igenom en säkerhetskontroll som på en flygplats, för i huset bor Stockholms tingsrätt. Här har många bovar och banditer blivit dömda, därav den höga säkerheten. Men väl inne är det ett fantastiskt fint hus, ritat av Carl Westman 1915. Gustav och Aron Sandberg har utfört de flesta skulpturerna och Filip Månsson kalkmålningarna. När du väl passerat säkerhetskontrollen kan du ströva runt ganska fritt. Det lilla caféet i ljusgården gör goda hembakade smörgåsar.

”Det vackra kärnsvenska rådhuset från 1915, en av Sveriges vackraste, och det fula polishuset från 1911.” Så tycker Ellen Rydelius om de båda byggnaderna.

Såhär tjusigt är det inne i Rådhuset. I ett väntrum står Koppar-Matte, som förr stod vid skampålen på Stortorget. Ellen skriver: ”Två trappor upp förenas mänskliga öden i vigselrummet och en trappa nedanför skiljas de åt. ” (Tyvärr visas vigselrummet idag endast efter förbeställning och inga vigslar sker här längre. Allt om Stockholm skrev om huset inför jubileet 2015. Kolla här.)

På innergårdarna har man byggt nya moderna rättssalar och ett utmärkt litet café.

Nästa Hop-off är vid Stadshuset, så vi föreslår att du struntar i bussen och tar en promenad. Innan du går runt och beskådar Stadshuset från utsidan kan du också kolla kvarteren bredvid där Kongl. Myntverket låg, liksom det första Karolinska Institutet och inte minst Serafimerlasarettet. Även en promenad längs Norr Mälarstrand är att rekommendera.

Norr Mälarstrand är Kungsholmens svar på Strandvägen. Under 1920-talet byggdes en rad bostadshus och från 1930-31 även området väster om Kungsholmstorg. Där bosatte sig kändisar som Sven Hedin, Edvin Adolphson, Karl Gerhard och Inga Tidblad.

Stadshuset är i världsklass

Men huvudattraktionen är naturligtvis stadshuset ritat av Ragnar Östberg och invigt 1923. Kolla alla utsökta detaljer på huset. Det är ett makalöst fint palats, välplacerat vid vattnet. När huset var klart fick de tre kronor över (häpp!) Det 106 meter höga tornet är öppet maj-september. Därifrån har du en fantastisk utsikt över stan. Om du stannar flera dagar i Stockholm, måste du göra ett återbesök och se bl.a. Gyllene Salen med sina 1300 kvm stora mosaik. Stadshuset är Stockholms vackraste byggnad utan konkurrens tycker vi!

Studera detaljerna noga

På buss 3 igen. Nu kan du sitta still en bra stund och kolla på utsikten till höger och vänster. Du passerar Tegelbacken, Riksdagen, Riddarhuset, Gamla stan, Slussen, Folkungagatan, Renstjärnas gata. Gå gärna av vid hpl Åsögatan och ta antingen en tur upp i Vitabergsparken och Sofia kyrka, eller så tar du en vintagerunda ner på Bondegatan och runt Nytorget.

Sofia kyrka ligger ståtligt på höjden i Vitabergsparken. På vägen dit passerar du bl.a. Hasse & Tages skrivarstuga i en av de typiska röda arbetarbostäderna från 1800-talet.

Åter i buss 3 far du vidare längs Ringvägen till Rosenlund. Där byter du till buss 4. Men innan du gör det kan du ta en promenad ut längs Sachsgatan ända bort till det gamla barnsjukhuset och se på utsikten mot Årsta. Det är lite överkurs som Ellen rekommenderar.

Byt buss vid det pampiga ”Guldbröllopshemmet” vid Rosenlund. Ett ålderdomshem för gifta åldringar. Det stod klart 1913 och byggdes till ära av Oscar II och drottning Sofias guldbröllop.

Utsikt från Sachsska barnsjukhuset över Årstabron som var ett riktigt underverk på Ellens tid. Nedanför ser du Södra Årstalundens koloniområde från 1917.

Byt till blå buss 4

Buss 4 tar dig nu vidare ner mot Zinkensdamm och Hornstull för att sen svänga upp på Västerbron med en vidunderlig utsikt. Du ser ut mot Norr Mälarstrand och kommer snart tillbaka till Fridhemsplan. Men gå inte av, utan fortsätt med 4:an vidare till S:t Eriksplan, och Odengatan.

Efter Odenplan passerar du Gunnar Asplunds berömda Stadsbibliotek från 1928. Det är verkligen värt ett stopp.

VintageQ blev plåtad inne i stora bibliotekshallen av fotograf Victor Fremling 2014.

Stanna till vid Tekniska Högskolan KTH.

Tryck på stoppknappen när du närmar dig Tekniska Högskolan och Östra Station. Hoppa av där och ta en promenad runt KTH med Erik Lallerstedts imponerande högskoleborg från 1914 – 22. Här finns också det nybyggda ovala biblioteket och alldeles intill en av den svenska funkisens pärlor – KTH studentkårs hus ritat av Sven Markelius och Uno Åhrén 1930.

Missa inte att gå in i Järnvägsrestaurangen på Östra Station. Den är fortfarande i originalskick från 1932. Ta bara en öl eller beställ nån av de klassiska husmansrätterna. Sitt ner i de gamla originalmöblerna från NKs snickerier.

Upp på bussen igen. Du passerar strax Stockholms stadion från Olympiska Spelen 1912 och sen den nya Kgl Musikhögskolan (båda är värda ett besök).

Fortsätt med buss 4 längs Valhallavägen till hpl Värtavägen vid Fältöversten. Gå tvärs över esplanaden och vänta där på buss 1 åt motsatt håll.

Med blå buss 1 kommer du tillbaka till din utgångspunkt vid Fridhemsplan. På vägen får du se Karlavägen, Humlegården, Stureplan, Kungsgatan, Hötorget med Konserthuset, Kungsbron och Flemminggatan. Om du inte vill åka ända bort till Fridhemsplan igen har du många ställen att hoppa av på mitt i city.

Nu har du fått en bra överblick över Stockholms innerstad. Be att få en gratiskarta över Stockholms lokaltrafik i en T-banespärr, så får du överblick över hur bussarna tar dig runt stan. På Ellens tid kostade det 30 öre, idag kostar en enkelbiljett 37 kr.

Så åkte vi med Blå bussarna från Fridhemsplan. Först 3:an Rosa, sen 4:an Grön, sen 1:an Rosa igen.

Det räcker med Hop-Off

Jag skrev i ingressen att vi testat en av de röda Hop-on Hop-off-bussarna i Stockholm för ett par år sedan. Det var en stor besvikelse. Statistiken var inte uppdaterad, förvånansvärt ofta fick vi felaktig information, och man gav oss intrycket att Greta Garbo föddes i närheten av Viking Line-terminalen, när det i själva verket var i andra ändan av Södermalm. Det är ungefär lika vagt som att säga att dansbandet Sven-Ingvars kommer från Svealand. Så detta test vaccinerade oss mot sådana här Hopp-On-bussar när vi är utländska storstäder i fortsättningen.

Turist i sin egen stad. En intressant upplevelse.

Följ oss bortåt vägen…

Du har väl läst vår förra bloggpost där vi skrev om Ellen Rydelius guidebok; Stockholm på 8 dagar. Klicka här annars.

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

26 februari, 202020 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Under våra tågresor i Europa har vi förundrats över hur dagsaktuella gamla guideböcker är, vad mycket man lär sig och hur kul det är att ta sig runt med hjälp av dem. Men hur är det att vara turist i sin egen stad med en gammal guidebok? Istället för att ”möta våren i Rom” ska vi ägna oss åt ”hemester” i Stockholm med hjälp av Ellen Rydelius bok Stockholm på 8 dagar.

Stockholm på 8 dagar är Ellens 5:e guidebok. Den första – Rom på 8 dagar – kom 1927. Stockholmsboken kom i april 1930, lagom till invigningen av Stockholmsutställningen. ”Inför denna nya boks öde är min bävan större än då jag skrivit om den eviga staden….Ty hur svårt är det inte att se sin egen stad med friska opartiska ögon, vilken farlig kritik kan jag ej vänta av våra kunniga Stockholmskännare”. Att staden dessutom befann sig i en snabb utveckling gjorde det än mer utmanande. För en noggrann ciceron som Ellen innebar det att ”vid varje ny korrekturläsning har jag måste lägga till några smådrag i stadens ansikte”.

Att förväntningarna på att Stockholmsutställningen skulle locka många besökare till huvudstaden framgår av prisangivelserna. Ellen skriver att ”för de förändringar, framförallt prishöjningar, som särskilt under utställningssommaren 1930 kunna äga rum, måste jag givetvis reservera mig”. Kanske är det därför hon ägnar speciellt stor vikt vid att berätta om prisvärda alternativ för mat, boende och nöjen.

Hur tar man sig runt?

Ellen promenerar, åker båt, beställer en droska och tar naturligtvis spårvagnen kors och tvärs genom staden. Det kan vi också göra – i alla fall på några ställen.

När Ellen kommer till korta

Kommer vi anlita några kompletterande informationskällor på vår hemester? Såklart! Wikipedia har en bra app. När man är ute på promenad är den enkel att använda för att få fakta om byggnader, gator och nöjesställen som Ellen inte nämner. Dessutom är Stockholmskällan ett bra komplement! På bokrean hittade vi dessutom Stockholms historia av Lars Ericson Wolke.

Vi har hittills hunnit testa Ellen inne på Nordiska Museet. Finns nåt kvar i ett ständigt uppdaterat museum efter 90 år? Jodå, det finns grejer kvar. Gustav Wasa sitter tungt där han sitter.

Och Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott står kvar liksom leksakerna och dockskåpen.

Det blir dyrt att äta som Ellen

Restauranglistan är fortfarande rätt aktuell. De krogar som hon rekommenderar till lunch och middag tillhör i många fall fortfarande de förnämsta. Hör här: Grand Hotell, både högra och vänstra verandan, Operakällaren, Strand, Sturehof, Pelikan, Hasselbacken, Blå Porten, Gyllene Freden, Berzeli terrass, Mosebacke, Stallmästargården, Koppartälten, och Forresta. På utflykt kan man äta på Waxholms hotell, Drottningholms värdshus, Ulriksdals värdshus och på ångbåten till Mariefred.

Middag på Pelikan. Här kan man fortfarande få vintagemat. All glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Sen finns det nedlagda restauranger som vi faktiskt saknar: Brända tomten, Cattelin, Atlantic, Bäckahästen, NKs takterrass och Metropol. Eller sådana vi ungdomar aldrig hunnit uppleva: Cecil (med dans) Anglais, Royal, Rosengrens källare, Linden och Pagod. Den som gör oss mest nyfiken är ändå Rosenbads franska matsal. Där kanske man skulle knalla in och sätta sig bredvid statsministern. – Vad gör Vintagemannen här, hur lyckades ni komma in? kanske han säger. Då langar vi upp boken och säger: – Ellen skriver att man ska äta här på måndagar.

Stockholms stadsdelar är olika personligheter

Ellen delar frikostigt med sig av hur hon uppfattar olika stadsdelar. Om Kungsholmen skriver hon att det är, arbetarkvarterens, men även de offentliga institutionernas hem. Vasastaden är mest bebodd av tjänstemän och arbetare och är den mest slätstrukna av huvudstadens delar. På Östermalm finns stadens aristokratiska kvarter – ju längre österut desto finare blir stadsdelen. Södermalm slutligen är en lustig liten småstad med sin egen särprägel. Söderbon är mycket lokalpatriotisk och den som är född i Katarina eller Maria församling , tycker sig gärna vara av ädlare stockholmsras än de som är födda på Norr. Om Vintagemannen uttalar hon sig inte. Gärdet fanns inte 1930.

Staycation kan rekommenderas i dessa yttersta tider.

Vi trodde att vi visste rätt mycket om Stockholm redan. VintageQ har bott här i Storstockholm i över 60 år och Vintagemannen i 43. Tänk att det ändå finns så mycket att upptäcka med hjälp av en 90 år gammal guidebok. Prova själv så får du se. Det blir spännande upptäcktsfärder, vare sig du kommer hit som turist på semester eller är hemmahörande på hemester. Men ska du hålla Ellens tempo får du ligga i. Åtta dagar räcker inte. Det tar nog ett helt liv.

Fortsättning följer…

Har du läst ända hit har du bara fått en kort introduktion till vår hemester. De närmaste veckorna kommer vi att fördjupa insikterna och berätta om våra promenader i de olika stadsdelarna. Häng med!

Bauhaus-post nr 4 – var hittar man spår av Stockholmsutställningen 1930 idag?

26 december, 201927 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, Arkitektur, Resor, Utställningar & muséer

Ni som följt Vintagemannen på resa i Tyskland i december vet att vi skrivit tre bloggposter om Bauhaus. Här kommer en inhemsk fortsättning. Jag fick nämligen en trevlig julklapp av VintageQ; ”Vägvisare till Stockholmsutställningen 1930” i original.

Redan på Juldagen var vi ute på Norra Djurgården för att leta efter spår och rester från utställningen. Med kartan från utställningen i mobilen började vi leta.

Och vad fann vi? Jo, en stenmur!

Det är nästan allt som är synligt idag, plus terrasserna i gräsmattan framför Sjöhistoriska museet. Men låt mig visa det lilla som finns.

Den pampiga entrén med sitt ståtliga flaggspel låg nånstans mitt emellan dagens Turkiska ambassad (där spårvagn 22 vände) och Källhagens världshus. VintageQ skall strax lösa sin inträdesbiljett vid entrén.

Det finns också rester kvar av en trädgård framför Villa Källhagen som Alnarp hade anlagt. De och Weibull, som planerat hela den öppna festplatsen, stod nog för det mesta av planteringarna.

Corson kallades det stora promenadstråket längs utställningens huvudgata. Det var där nästan alla stora utställningspaviljonger stod i rad på vänstra sidan. Det var hallar för samfärdsmedel, hemslöjd, dyrare möbler, dyrbara rumsinredningar, oädla metaller, musikinstrument, kontorsinredningar, seriemöbler, skinn & läder, ädla metaller, keramik, belysningsanordningar, glas, tapeter & linoleum, kyrkliga textilier, böcker och bokbinderi. På motsatta sidan av Corson stod små kiosker från olika företag. Idag är det bara stensockeln och ett räcke kvar.

Corson slutade vid festplatsen, och vars terrasser som sluttar ner mot en estrad är det mest synliga som fortfarande finns kvar från 1930. Musikpaviljongen stod ungefär på samma plats som Filharmonikernas scen brukar göra idag.

I fonden av festplatsen tronade utställningens huvudrestaurang Paradiset. En verklig funkisdröm. Idag ligger Sjöhistoriska museet där. Mer om det nedan.

Paradiset, festplatsen och masten av Gunnar Asplund, utställningens chefsarkitekt. Illustration av Rudolf Persson. Från ArkDes arkiv.

Idag står en stor fartygsmast till höger på ”festplatsen”. Bara några meter därifrån, in på gräsmattan, stod utställningens berömda mast med pressläktare. Fotot från Stockholmskällan och Gustaf W:son Cronquist.

Är du Funkis eller Tradis?

Modernistisk arkitektur och design, det vi i Sverige kallar Funkis delade verkligen landets arkitektkår och kritiker i två oförsonliga läger; ”funkis” och ”tradis”. Traditionalisterna anfördes av kända formgivare och arkitekter som Carl Malmsten, Ragnar Östberg, Carl Milles, m.fl. När utställningen var klar och nedmonterad på hösten 1930 tog de en gruvlig revansch och byggde det extremt klassicistiska Sjöhistoriska Museet på samma plats som Stockholmsutställningens profilbyggnad Paradiset stått. Det var ritat av samme Östberg. Snacka om välriktad taskspark. Men även om de vann matchen kortsiktigt så förlorade de stort i längden. Stockholmsutställningen, inspirerad från Bauhaus, påverkade sedan nästan all arkitektur i Sverige i femtio år. Ja ända in i vår tid. En monumental seger för funkisen och dess efterföljare.

En tidig ritning över området med bostäder av Gunnar Asplund ur ArkDes arkiv

När man passerat Paradiset/Sjöhistoriska ser man gaveln på ett äldre trevåningshus. 1930 var det utställningens administrationsbyggnad. Idag är det bostäder. Man kan fortfarande ana ett trappräcke längs stupet mot vattnet. Bortom administrationsbyggnaden fortsatte utställningen flera hundra meter längs Djurgårdsbrunnsviken med bostäder och inredningar. Med lite fantasi kan man föreställa sig vilka modernistiska hus och villor som stått i gläntorna längs kanalen.

Bron återinvigd 2019

Nu har vi fått en ny bro över viken, Folke Bernadottes bro. Den ligger på exakt samma ställe som Stockholmsutställningens bro gjorde. För på södra sidan om viken fortsatte utställningen med Eldbegängelseföreningens paviljong och en gravvårdsutställning. Där låg också Humoristernas salong (!) mycket passligt låter det. Sen följde ett akvarium och nästan ända borta vid Skånska Gruvan (från Stockholmsutställningen 1897) avslutas området med en campingutställning i slänten ner mot vattnet. Vilka som var målgrupp för den och hade tid att campa på den tiden undrar jag. Vanligt folk fick inte lagstadgad, två veckors, semester förrän åtta år senare.

Kungliga Motorbåtklubbens paviljong finns i alla fall kvar

På Strandvägen 56 har det stått en paviljong sedan 1930, eller möjligen 1928. Den byggdes för att vara klar till Stockholmsutställningen och har stått där sen dess och är i stort sett oförändrad i typisk funkisstil. Den ritades av Osvald Almqvist och/eller den mer berömde Sven Markelius. Det står olika på nätet. Osvald Almqvist är dock värd att minnas som Stockholms stadsträdgårdsmästare åren 1936 – 38. Under sin korta tid som sådan utformade han de planeringsidéer som under låg tid blev vägledande för stadens parker och blev den som som banade väg för den mer berömde Holger Blom. Almqvist är också den arkitekt som ritat Sveriges allra första funkisbyggnad, nämligen Hammarforsens kraftstation i Jämtland invigd den 23 mars 1928. Äras den som äras bör.

Hur kommer 100-årsjubileet att firas?

Ja, detta var en intressant vandring där man verkligen fick användning för sin fantasi. Ett stycke nutidsarkeologi. Sommaren 2030 fyller Stockholmsutställningen hundra år. Nog vore väl det något att fira. Jag undrar om det pågår några förberedelser i staden. Vet du?

Läs gärna mer om våra inlägg om Bauhaus i Weimar och Bauhaus i Dessau samt vad vi gjorde som turister i Dessau i december 2019.

Vilket rockmärke från utställningen skulle du ha köpt? Sigurd Leverentz supermoderna ”rakblad” eller ett runt traditionellt?

Vad vi såg och gjorde på Bauhaus i Dessau

13 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, 2000-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Nu har vi i två blogginlägg berättat om Bauhaus födelse i Weimar och om vilket avtryck deras verksamhet i Dessau gjort i världen. Nu är det dags för lite turistinformation. Vad gjorde Vintagemannen och VintageQ i Dessau egentligen? Läs den spännande fortsättningen om när jag slår näven i bordet här.

Campusområdet i Dessau är ett smakprov på avancerad funkisarkitektur

Glasväggen hänger på en stadig betongstomme.

Vi gick på guidad visning för att förstå bättre. Gör det du också när du kommer dit. Själva skolhuset med sina verkstäder är byggt på en betongstomme med kraftiga pelare. Utanpå hänger sedan de enorma glasfönsterpartierna. Husen är sammanbyggda, åt ena hållet med en aula och en kantin och som slutar med det s.k. Prellerhaus, ett fyravåningshus med 28 rum/studios för elever och lärare. Inne i bron över gatan satt skolans ledning och administration, och den ledde sen till en sidobyggnad med en traditionell teknisk skola med klassrum.

Walter Gropius skrivbord låter bra när man slår näven i det. Det här är en kopia. Originalet tog Walter med sig till USA.

Det måste ha varit fantastiskt att få bo och skapa på Bauhaus under det glada tjugotalet. Och det är fortfarande jättekul att vara där.

Vi bodde i Prellerhaus.

Det borde alla som besöker Dessau försöka göra. Friedrich Preller var en målare och konstprofessor i Weimar som lät sina elever bo i ett stort hus där de både kunde bo och arbeta. Den idén tog Bauhaus med sig även till Dessau och byggde där ett nytt Prellerhaus. Vill du bo här går du bara in på Bauhaus stiftelsens hemsida och frågar om det finns lediga rum. Priset är som på vandrarhem.

Vandrarhemsstandard med dusch, toa och pentry i korridoren.

Roomservice

Huvudlärarna bodde själva i drömvillor

Några hundra meter från skolan ligger Meisterhäuser för de allra viktigaste huvudlärarna. Det är dels en singelbostad för rektorn själv, dels tre parhus för två familjer. Där bodde t.ex. Klee och Kadinsky i samma parhus. Men tro inte att alla hade stålrörsmöbler hemma. Kadinskys hem såg mer ut som en patricierbostad från sekelskiftet. Tre och en halv villa klarade sig under kriget. Gropius eget hus förstördes helt. Men idag är det återuppbyggt lite schematiskt och tre av fyra byggnader fungerar nu som museum som visar ”Det nya livet” – maskiner för boende. Köp en kombibiljett så kommer du in överallt utom det nya museet.

Som vita legohus ligger huvudlärarnas boningar i en tallskog. Bauhaus var mycket för natur.

Det nya livet i moderna hem. Det var nog inte så många som köpte stålrörsmöbler. Men rottingmöbler lär ha varit populära på den tiden.

Ta buss 10 runt stan.

Det går en busslinje 10 som tar dig runt i hela Dessau till alla Bauhaussevärdheter. En dagbiljett kostar 5 Euro och köps direkt av busschauffören.

Ett stort nytt museum öppnade till jubileet

Inför 100-årsjubileet 2019 har staden Dessau byggt ett nytt stort och supermodernt museum, ritat av Addenda arkitekter i Barcelona, mitt i stans centrum som visar mycket originalartefakter från Bauhaustiden. Här kan man frossa i stålrör. Men man kan också se många ritningar och konst samt mycket av det bortglömda kvinnliga konsthantverket. Det var nog runt hälften av eleverna som var kvinnor, men de blev förvisade till textilavdelningen. Stål och betong var för riktiga män. Suck.

På tal om onsynliga kvinnor. Det är sannolikt att Lilly Reich var högst inblandad i designen av Mies van der Rohes mest berömda stålrörsstolar. De hade ett intimt samarbete under många år.

En lite tråkig utställning tyckte vi, men med många av designikonerna i original. Fast man har ju sett de flesta förut.

Vart tog Ludwig Mies van der Rohe vägen?

Det vi saknade var Mies van der Rohes roll i Bauhaus, mannen som skapade begreppet ”Less is more”. Han hade varit värd ett helt rum. Om Bauhaus under Gropius tid ansågs vara vänsterradikalt så var det ingenting mot vad det blev under hans efterträdare 1928 Hannes Meyer. Han var uttalad kommunist och sovjetvän – det blev för mycket. 1930 ersattes han av Ludwig Mies van der Rohe som flyttade eller tvingades flytta skolan till Berlin 1932 och kort därefter lades den ner efter Hitlers maktövertagande. Men sanningen är att naziregimen tog stort intryck av Bauhaus. Nazistarkitektur är en oskön blandning av halmtak och monumentalverk av Albert Speer. Men Speer hade också förstått att Bauhaus kunde bygga billigt och rationellt, så han anlitade Bauhausarkitekter till sina projekt. De fick också hålla i delar av en stor utställning i nazisternas regi.

Är museets arkitektur en hyllning till Mies van der Rohe? Hans vision var en helt genomskinlig skyskrapa i glas. Vrider man upp det nya museet på höjden så kommer man ganska nära visionen.

Många av de ledande från Bauhaus flydde Tyskland före och under kriget. Både Gropius och Mies van der Rohe hamnade i USA. Där förnyade Mies sättet att bygga skyskrapor. Ett hus helt av glas med ett skelett av stål var hans vision. Seagrambuilding i New York byggd 1958 är en viktig märkesbyggnad. Det går inte att tänka sig Hötorgsskraporna eller Wennergren Center om inte Mies van der Rohe hade gått före. Det nämns knappt ett ord om Mies i nya Bauhausmuseet. Det är synd.

Bra mat i Bauhaus restauranger

Surkål i kantinen. Smaskens!

Det trevliga caféet i skolan var sällan såhär folktomt. Det är där man checkar in till Prellerhaus.

Kornhaus har behållit sin funkisstil och serverar klassisk tysk mat.

När vi ändå bodde i Prellerhaus passade vi också på att äta bauhauskt. Vi åt en utsökt sallad i cafeet i skolbyggnaden den första kvällen. Vi åt fläskstek och surkål i kantinen till lunch. Men sista kvällen slog vi på stort. Bauhaus fick 1927 uppdraget att bygga en ny flott restaurang nere vid Elbe. Den heter Kornhaus, efter en gammal kunglig tullstation på platsen, och invigdes 1930. Där har man återställt lokalerna till ett tidstypiskt utseende, väldigt fint faktiskt. Så missa inte att äta där om du är i Dessau.

Du ska ta Dessau i den här ordningen

Vill du göra Bauhaus i Dessau ska du inte missa att gå på guidade visningarna. Du kommer in i låsta rum och lägenheter och får mycket förklarat för dig. Alla turerna bokar du enkelt på Bauhaus stiftelsens hemsida.

Börja med en guidad tur i själva Bauhausbyggnaden
Gå sen och titta på Meister-villorna
Ta därefter den guidade turen till Siedlung Dessau-Törten.
Sist besöker du det nya museet

Som sagt, ta buss 10 runt sevärdheterna.

Nu har vi skrivit två fullmatade poster om Bauhaus. Både från Weimar och från Dessau. Klicka på länkarna om du inte läst dem tidigare och börja med Weimar.

Vår tågluff till Bauhaus och julmarknader i Tyskland närmar sig sitt slut. Imorgon tar vi tåget upp genom Tyskland. Vi tar en av de allra sista tågfärjorna mellan Puttgarden och Rödby, och tågar sen via Köpenhamn till Malmö. Men mer om det i nästa post.

Hej då Tyskland, vi ses i Sverige i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Det viktiga med Bauhaus är inte stålrörsmöblerna. Det är något mycket större.

12 december, 201913 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Dessau är Bauhaus-mekka. Det var här Bauhausskolan gick från att vara en konst- och konsthantverksskola till att bli industridesigners och stadsbyggare. Om du hoppas på att få läsa allt om Marcel Breuers och Mies van der Rohes ikoniska stålrörsmöbler eller Wagenfelds lampor kan du sluta läsa här. För det här kommer att handla om betydligt större skeenden – det fick vi insikt om när vi bodde mitt i Bauhausskolan från 1926.

I vårt förra inlägg var vi i Weimar. Där sammanförde Walter Gropius bildkonst och konsthantverk och startade Bauhausskolan 1919. Så småningom tillkom även arkitektur. I Weimar byggde Bauhaus ett enda hus – Haus am Horn. Det byggdes till utställningen ”Konst och Teknologi – En ny enhet” 1923. I Dessau byggde de hela sitt campus med universitet, elevbostäder, lärarbostäder och därutöver en hel stadsdel med 400 bostäder, radhus och lägenheter. Och allt detta på bara 7 år. Hela Europas arkitektkår reste dit för att kolla vad de höll på med. Även svenskarna. Och så förändrade de en hel värld.

Inspirerade hela världen

Av Stockholmsutställningen 1930 fick vi bla, Hjorthagen, Gärdet, Södra Ängby i Stockholm och i Malmö Ribershus och Ellstorp för att bara nämna några. Efter det har modernismen fortsatta ända in på åttiotalet.

Men det började alltså 1923 när Bauhaus hade sin första helt revolutionerande utställning. Och på Paris-utställningen 1925 upptäckte den unge arkitekten Uno Åhrén ett märkligt hus av Le Corbusier. Detta är ren funktionalism, utbrast Uno, och så var begreppet ”funkis” myntat. Han fick med George Pålsson på Svenska Slöjdföreningen och Gunnar Asplund och en rad andra progressiva svenska arkitekter och tillsammans började de planera Stockholmsutställningen. Kooperativa Förbundets arkitektkontor blev den svenska funkisfabriken. Men de mötte hårt motstånd från de som var ”traddis”, som Carl Malmsten m fl.

De tre rektorerna: Walter Gropius, Hannes Meyer och Mies van der Rohe.

Follow the money – det förklarar nästan allt

När Bauhaus tvingades flytta från Weimar 1925, berodde det på det konservativa och nationalistiska styret i staden, men också på brist på sponsorer. I Dessau satt direktören på flygplansfabriken Junkers och undrade vad han skulle göra för att få bostäder som kunde locka arbetskraft till fabriken i en bransch i stark tillväxt. Där fanns pengarna. I Dessau fanns det också en betydligt mer vänsterliberal ledning under Fritz Hesse som gärna tog emot en progressiv skola.

Stadsbyggarna imponerar mer än arkitekterna

Det första uppdraget Walter Groupius fick var att rita den egna skolan, men parallellt arbetade han med att bygga en ny stadsdel. Junkers behövde många arbetarbostäder. På en sandslätt i Törten långt utanför centrum ritade Gropius en stadsplan, ungefär som ett spindelnät med en Konsumaffär i mitten, låga radhus i solfjädersform med 300 kvm stora trädgårdar för trädgårdsland och för att hålla höns och kaniner i. Med dagens standard tycker vi att det är väldigt enkelt. Kök och badrum var samma rum. I en utbyggnad mot gården fanns, i de första husen, en slags tidig mulltoa. I rummen satt fönsterbanden längs hela huset så högt att man kunde möblera under dem och slippa insyn i sängkammaren. Det flödade in ljus. Totalt byggdes radhus med 3 olika planlösningar på mellan 57-74 kvadratmeter. Redan i december 1926 var den första husen färdiga för inflyttning. Det var som att flytta till ett slott, så ljust och fint, sa dottern i familjen Anton. Hon flyttade in med sina föräldrar 1926 och blev kvar i huset i hela sitt liv. Huset, som är i originalskick ägs nu av Bauhaus stiftelsen och vi besökte det på en guidad tur.

Ett av husen har fortfarande originalutseende. Gissa vilket.

Numera är området ganska misshandlat. Från början var alla hus vita. Visserligen var det otätt och kondens på englasfönstren, så man kan förstå folk som bytte fönster och införde mer bekvämlighet. Men med tiden har de boende tävlat om att bygga om och skapa sitt eget personliga boende mitt i världsarvet.

Att människan alltid måste dekorera. ”Bjäfs is more”, eller hur var det?

Sociala skäl, inte ekonomiska

Det unika var ändå inte husens utseende, utan den rationella byggprocessen inspirerad av Henry Ford i USA. Gropius standardiserade byggelement och massproducerade husen rad för rad. Men han hävdade hela tiden att detta inte var ekonomiskt betingat utan med sociala ambitioner i första hand. Detta tilltalade byggare och sociala ingenjörer. Kan man bygga bostäder såhär rationellt och billigt? I Stockholm är de vita smalhusen för gasverksarbetare i Hjorthagen det lysande exemplet.

De mest kostnadseffektiva husen var de som färdigställdes under skolans nye rektor Hannes Meyer 1930. Han ändrade Bauhaus inriktning mer mot folkets behov mer än lyx. Så han byggde Volkswohnung – folkhem om du vill. Fem röda tegelhus i tre våningar med loftgångar och med 18 lägenheter på 47 kvm i varje hus. Tvättstuga på gården och barnvagnsparkering under första loftgången. Och så en trädgård. Oerhört välplanerat, praktiskt och billigt.

Vi är lika imponerade som man var på 1920-talet. Vi kan verkligen rekommendera en Tysklandsresa i Bauhaus fotspår.

Ja, det här blev nästan en föreläsning. Så kan det gå när man är ute på tågluff. Man lär sig jättemycket. Nästa inlägg handlar om vad vi gjorde i Dessau.

Du har väl inte missat vår första bloggpost om Bauhaus i Weimar?

Hej då Bauhaus, vi ses i morrn.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Att resa med stil till pampiga stationer

9 december, 201910 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1910-tal, 1930-tal, 1940-tal, 2000-tal, Arkitektur, Resor

Nyss lämnade vi Weimar. Det gav oss anledning att fundera över hur man bäst tar sig till en ny stad med stil. Nästa stopp på resan är Leipzig.

Leipzig Hauptbahnhof – en ”trafikkatedral”. Lika respektingivande 1915 som den är idag.

Att anlända till en ny stad med tåg är lyx. Du kommer direkt in till centrum och du slipper vänta på bagaget. Det är bara att börja äventyret. Extra lyxigt är det om järnvägsstationen är från 1915 och rent monumental.

Europas största järnvägsstation

26 spår. 83.000 kvadratmeter. Fasaden mot centrum är 298 meter lång. Stationen började byggas 1909 och öppnades i december 1915. Då var ena halvan av stationen avsedd för Preussens järnvägsbolag och och den andra halvan för Sachsens. Arkitekterna hette William Lossow och Max Kühne. Numera är det ”bara” 24 spår. Nummer 25 – 26 har blivit bilparkering. Ett tidens tecken.

Att stationen är en sensation förstod vi redan hemma, när vi bläddrade i två tyska guideböcker för Leipzig. Båda har med stationen som en sevärdhet man bör besöka för att kunna säga att man har gjort stan ordentligt.

Att vänta på sitt tåg med stil och elegans

Det var tre ruskigt stiliga matsalar. En har blivit bokhandel och en finns kvar i Starbucks regi. Där kan du fortfarande få nåt lite att äta. Stilen får du stå för själv.

I Griebens Reiseführer för Leipzig från 1920 börjar en av de föreslagna stadsvandringarna med sightseeing på stationen. Den stora mitthallens ljus och rymd imponerar liksom fasadens utsmyckning. Författaren förundras över alla tekniska finesser och den ypperliga resandeservice som erbjuds; 36 biljettkassor, 18 tryckpressar för biljetter, postsortering, bagagesortering och all möjlig service. Bagageleverans till hotellet, rak- och frisersalonger, möjlighet att tvätta av sig resdammet och att byta kläder. Det är att resa med stil – Vintagemannen skulle ha varit med då!

Det fanns mycket service på stationen redan från begynnelsen. Men badrummet där du ska fräscha upp dig, och bli presentabel efter den dammiga resan, har försvunnit och blivit smörgåskedjan Subway. Där blir man i alla fall inte renrakad.

Väntsalarna hade på 1970-talet 1.200 sittplatser enligt turistboken. Nu har de reducerats till cirka 375 stycken, varav 22 inne i röda containrar. Vad säger det?

1944 bombades stationen och den västra hallen, men den har byggts upp igen.

På plattform 24 finns en liten utställning om stationens historia med många fina bilder från Historische Sammlung der Deutsche Bahn AG.

Vad blev det sen av mitthallen? jo en jättelik shoppinggalleria. Men den forna pampigheten finns kvar.

Minns du ordet resfeber? Finns det kvar?

Stationsbyggnader var inte något man slarvade med i järnvägens barndom. De byggdes för att skryta. ”Vår stad är stört, bäst och vackrast” och självaste Kungen var där och klippte band.

Vintagemannen undrar vad som har hänt med respekten för att resa nu när många gamla pampiga stationer blivit sålda till annan verksamhet och ersatts av obemannade ”Resecentrum”. Är det som med respekten för bildning, som har sjunkit i takt med att skolorna slutat vara monumentalbyggnader. Eller som när respekten för pengar försvann, när bankerna inte längre finns i stenpalats, utan bara på nätet.

Vintagemannen på sin första tågresa 1952 mellan Örebro och Herrljunga. Han var för liten för att ha resfeber då. Men stilig och uppklädd var han!

Vad krävs för att få känna högtidligheten och det där pirret på stationen, det som förr kallades resfeber? Har massflyget dödat det? Tur då att man kan ut och tågluffa i Europa. Många fina stationsbyggnader finns det, även om alla inte är så pampiga som den i Leipzig. Visst är det en härlig känsla av förväntan att komma till eller resa från en stad med en pampig järnvägsstation. Både förväntansfullt och lite högtidligt – vi förstärker känslan och klär upp oss i vintage!

Pompös station

Tillbaka till stationen i Leipzig. Den upplevdes så pampig, eller skräckinjagande, när den var ny att många tyckte att det gått till överdrift. Karikatyrtecknarna fick ett nytt objekt att håna. Eller så var de bara avundsjuka. Den här bilden är från 1923.

På Gleis 24 står hjulen still

När du besöker Leipzig, missa inte Spår 24. Där står alla tågnördars dröm; gamla tyska lok från 1930-40-talen uppradade. Tänk att bara nån gång i livet få göra en resa med ett sånt där tåg, och inte bara åka en kort snutt på en museijärnväg. Men det händer nog aldrig – elektriska tåg är ju lite mer miljövänliga.

Tack för idag. Imorgon ska vi ut och göra Leipzig. Vi ses i morrn

Har du läst våra andra blogginlägg från vår tågluff i Tyskland? Senast från Weimar. Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen.se och Europarunt.se

Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.

8 december, 201920 januari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 1930-tal, Arkitektur, Inredning, Resor, Utställningar & muséer

Väldigt många saker och byggnader från 1900-talet och fram till våra dagar kan spåras tillbaka till Bauhaus-skolan i Weimar och Dessau åren 1919 – 1933. Vartenda kök, varenda Billy-hylla, varenda stol, vartenda hus, är influerat. Tråkigt då att Bauhaus idag mest förknippas med stålrörsmöbler och designprylar. Eller rent av ett byggvaruhus

Bauhaus är mycket mer än det här. Det var en syn på livet.

Vi tog tåget till Weimar för att lära oss mer. I år firar skolan 100 år. Men det börjar långt tidigare.

Tänk dig industrialismens genombrott på 1800-talet. Man kunde serietillverka alla möjliga sorters prylar, ofta i nygamla stilar som nyrenässans eller nybarock. Eller i en eklektisk blandning av alltihop.

Två av Henry van de Veldes skapelserSjälvklart kom en motrörelse i slutet av seklet; Arts & Crafts, jugend, nationalromantik, Karin Larssons Sundborn. Man ville åter till det äkta, det gedigna hantverket och ge kvalitet åt folket.

Skolhuset som van de Velde ritade uppfördes 1904-11. De svängda ateljéfönstren var en verklig nymodighet.

I Tyskland skapades Deutsche Werkbund för att koppla ihop industrin med god design och hantverkskvalitet. I Sverige fick vi Svenska Slöjdföreningen och ”Vackrare vardagsvara” med liknande ambitioner. I Weimar grundade den redan etablerade Henry van de Velde en bildkonst- och hantverksskola som han ledde 1906-1914. Finansiellt stöd fick han från Storhertigen av Weimar. Henry van de Velde var utbildad målare, men även framgångsrik arkitekt och formgivare – en allkonstnär. Han kallade sitt uttryck för ”nya stilen” och den är verkligen ny och egen, som jugend med funktionalistiska drag. För oss är han en ny bekantskap och vi undrar efter de här dagarna i Weimar undrar vi hur vi kunnat missa honom och varför man hör så lite om honom. Själv såg han sig som Bauhaus andlige fader. 1914 avgick van de Welde som rektor och det var han som föreslog Walter Gropius som sin efterträdare. Sen kom det ett världskrig emellan….

Henry van de Velde och Walter Gropius var skolans viktigaste ”andliga ledare”

1919 tog Gropius över. Till bildkonsten och hantverket lade han till arkitekturen. Idén med att sammanföra konsthantverk, bildkonst, arkitektur och design i samma skola var att sudda ut gränserna så att de olika områdena kunde befrukta varandra. Det blev en verklig experimentskola. Alla var överens om analysen att människan behövde förnyas, men det måste ha varit en spännande dragkamp om åt vilket håll lösningarna fanns.

Det finns inte bara en Bauhaus-stil. Det spretar rätt ordentligt.

1919 bytte man även namn på skolan till Bauhaus, med förebild från de byggnadshyttor som fanns vid de stora katedralbyggena på medeltiden.

Det var Gropius som införde den nya stilen som vi förknippar med Bauhaus. Här några interiörer från skolan, hans arbetsrum och trappan utanför.

1923 kom det stora modernistiska genombrottet. En epokgörande utställning i Weimar visade det allra senaste. Formen skulle komma av funktionen. Stålrörsmöbler. Små kök som var bekväma för husmor. Nya praktiska husgeråd. En avskalad arkitektur befriad från krusiduller. Etc. Samma sak hände överallt i Europa vid den här tiden, De Stijl i Holland, Le Corbusier i Frankrike, Konstruktivisterna i Sovjet och så småningom blev det svensk Funkis och Stockholmsutställningen 1930 i Sverige också inspirerad av flera stora modernistiska utställningar i Stuttgart, Paris och Barcelona.

Bauhausskolan flyttade 1925 från det konservativa och nationalistiska Weimar till ett mer radikalt Dessau. Och där höll man på till 1931 innan man flyttade till Berlin och blev nedlagda. Men mer om det när vi kommit till Dessau om några dagar.

Åker du till Weimar är det några saker du ska se för att förstå den här omvälvande perioden i vår historia. Och du ska ta dem i den här ordningen

1.. Börja i Neues Museum Weimar och se Henry van de Velde och hans vänners tankar och verk i början på 1900-talet. Det ligger i ett gammalt ärevördig museibyggnad från 1864-69 som Storhertigen Carl-August lät uppföra till sina samlingar. Men nu är det nåt helt annat därinne.

2.. Gå till Bauhaus-universitets huvudbyggnad, ritad av van de Velde och följ med på en guidad tur. Gå in på Universitetets hemsida och boka. Det är studenter som visar och berättar. Vi hade förmånen att bli guidad av en arkitekturstudent inne på tredje året.

3.. Besök det sprillans nya Bauhaus-muséet, bara ett par hundra meter från det första. De föremål som visas där har Gropius själv valt ut för arkivering. Samlingen räddades undan förstörelse av en klok museidirektör vid namn Walter Scheidig som placerade dem i omärkta lådor i en lagerlokal. Du får ut mycket mer av den hårt stiliserade utställningen om du har lite bakgrund.

4.. Ta sen en naturskön promenad till Haus am Horn. Den allra första byggnad som byggts i avskalad Bauhaus-stil till utställningen 1923 och se hur det var tänkt att ”den nya människan” skulle bo. Less is more, blev senare ett valspråk som förknippas med Bauhaus. Här ser du det i i praktik, i en liten villa byggd för mamma, pappa, barn. Barnet och leken är förresten viktiga i Bauhaus ideologi. Här tar barnen plats i familjen för första gången i historien.

Barnet har fått det största sovrummet.

Överkurs:

A. Gå till Stadsmuseet och se utställningen om Weimarrepubliken på tjugotalet. Överkurs B. Gå till den stora kyrkogården och se Walter Gropius expressionistiska monument över de stupade vid vad som kan liknas vid en tysk Ådalen-31.

Gropius mycket nyskapande gravmonument från 1922.

När du är klar med hela rundvandringen i Weimar går du till nån trevlig restaurang, t ex Goethes gamla favorithak Zum Weissen Schwan och äter långkok. Eller så går du till vår lilla favorit Anno 1900 och tar nåt lättare. Reflektera sen över hur genomgripande Bauhaus har påverkat våra moderna liv; IKEA-möblerna, husgeråden, miljonprogrammet, hötorgsskraporna, kläderna, bilarna, trafikskyltarna, skolorna… Hur hade det sett ut utan Bauhaus och modernismen?

Kulturstaden Weimar är verkligen värd ett besök. Spendera minst två, gärna tre dagar här i Goethes och Schillers stad, där även Richard Wagner och Franz Liszt har verkat. Och Bauhaus naturligtvis. Det är ganska fritt från utländska turister, det här är tyskarnas vallfartsort.

Nej, efter denna föreläsning ska vi ut på julmarknad igen. Först här i Weimar och sen i Leipzig. När vi landat i Dessau i mitten av veckan ska vi fundera mer på Bauhaus, Hitler och skyskraporna. Håll ut.

Hej då Weimar, vi ses i Leipzig i morrn.

Läs mer om Bauhaus

Efter den här publiceringen följde vi med Bauhaus till Dessau. Där gjorde vi två inlägg. Ett om Bauhaus betydelse i historien, och ett om att vara turist i Dessau. Klicka gärna och läs mer.

Detta blogginlägg är ett betalt samarbete mellan @Vintagemannen.se och @europarunt.se