Ofta får jag frågan varför jag går omkring i vintage och begagnade kläder. Här är de sju bästa anledningarna.
- Du betalar mycket mindre än för nya plagg.
- Du slipper betala för märket
- Det är hållbart – A. Det var bättre kvalitet förr och plaggen håller längre.
- Det är hållbart – B. Du behöver inte ha dåligt samvete för att du förorenar jorden och tvingar människor att arbeta för slavlöner.
- Du kan få nästan skräddarsytt för en spottstyver.
- Du står över modesvängningarna
- Kläderna får en själ och en proveniens.
En skräddarsydd linnekostym med anor – den är från 1910-talet och har ägts av en grosshandlare i Djursholm. Den kostade lite mer än tusen kronor. Sen har jag låtit sy in den och anpassa storleken till min figur. Västen är relativt ny. Den är i polyester men har karaktär i tyget och blir ett snyggt utropstecken ändå. Panamahatten är arvegods och den är faktiskt köpt i Panama på sextiotalet. Slipsen är märkt Organsin Rhodia, Made in France. Den är ganska kort vilket gör att jag tror att den är från 1940-talet när de flesta kostymer fortfarande hade väst. Denna outfit rymmer i stort sett alla sju argumenten.
Nu tar vi argumenten ett i taget.
1. Du betalar mycket mindre än för nya plagg
Självklart. Jag lägger mycket sällan ut över tusen kronor för ett plagg, ibland bara några tior. Och då gäller det allt från kostymer till en slips. Du kan säkert hitta en riktig skitkostym för tusen kronor i nån av de största lågpriskedjorna också. Men då får du kvalitet därefter. Den håller några gånger och är omodern om nåt år.
En så kallad lite bättre kostym kostar väl från 5 – 10.000 kr i butikskedjorna. En måttbeställd över tiotusen. De flotta märkena 25.000 kr. Och ska du köpa skräddarsydd Savaile-Row-kvalitet så börjar prislappen på 50.000 kr. Tro aldrig att du får en bra skräddarsydd kostym för 10.000 kr.
Jag har många skräddarsydda kostymer, och ännu fler från konfektion, från 1930-70-talen, i en kvalitet som man bara kan drömma om idag, och som varit jättebilliga. 10 kr är mitt bottenrekord. Det var en 50-talskostym i ett snyggt blårandigt tyg med karaktär och i ett alldeles utmärkt skick. Håller i åratal. Många kostymer har kostat 150 kr. Då talar jag om fynd på loppisar ute i landet. I en bättre vintage- och secondhandaffär kan en kostym kosta 2.500 kr. Men tänk då på att den skulle ha kostat minst 25.000 att sy upp idag. Över tusenlappen betalar jag bara för något sjusärdeles extra. Sånt som andra inte vågar gå ut i.
Snacka om ett tyg med karaktär. Skulle du våga gå ut såhär? Räkna med massor av komplimanger.
När det gäller andra plagg så är det billigare; en Stenströms- eller Eton-skjorta kan kosta allt mellan 75 – 350 kr. Men de kostar 1.200 kr nya. Det gäller bara att kolla att de inte är utslitna i krage och manschetter.
En fin Borsalino-hatt kostar sällan mer än 250 kr, kanske bara en hundring. För en ny får du räkna med 2.500 kr och uppåt. En ny Panamahatt kan kosta hur mycket som helst.
Nya slipsar, flugor och näsdukar är hutlöst dyra i butik. Vad sägs om 400 spänn för en fyrkantig tygbit? Jag brukar betala 20 kr för en näsduk och några tior för slipsar.
Pruta inte på kvaliteten när det gäller skor. De håller i årtionden om de sköts väl.
Kvalitetsskor är lite dyra. Nya kostar de runt 5.000 och uppåt. Ett par begagnade Church´s, Allen Edmonds, Tricker´s eller Crockett & Jones får man nog betala ett par tusen för idag, om man inte har tur och hittar ett par på en loppis för 95 kr som jag gjorde i somras. Såna dojor ska du investera i, sköta dem väl och laga när de går sönder.
Mitt allra bästa tips är att köpa några udda västar eller slipovers. De kostar sällan över 100 kr. Det finns inget sätt att så billigt höja hela sin apparition som med en udda färgklick under kavajen.
2. Du slipper betala för märket
Låt oss ta ett groteskt exempel. En traditionell trenchcoat från Burberry kostar mer än 21.000 kr på Fina Gatan. En trenchcoat på H&M kan du få för 2.000 kr ungefär. – Men då har väl en äkta Burberry mycket högre kvalitet, invänder du. Javisst, det är högre kvalitet, antagligen dubbelt så hög, eller kanske tre gånger så hög. Då skulle en sådan märkesrock alltså vara värd 4.000 – 6.000 kr. Varför då betala över 20.000 kr när du i de flesta secondhandaffärer kan hitta en äkta Burberry för under 2.000 kr. Ibland är skicket som nytt och 99 % av mänskligheten ser inte skillnad på årsmodell. Jag betalade 880 kr för min Burberry trenchcoat, inklusive foder, i en vintageaffär i Åhus. Sparade alltså över 20.000 kr bara på det köpet.
Tänk på, att för märkeskläder betalar du ungefär 12 gånger den faktiska produktionskostnaden. Du får rätt mycket snygga vintagekläder för mellanskillnaden.
3. Det är hållbart – A. Det var bättre kvalitet förr och plaggen håller längre.
En ny skjorta är ett skämt. Knapparna följer med som lösa tillbehör. Tyget är sladdrigt och tål inte många tvättar. Undantag finns naturligtvis idag, men då kostar det.
Ta slagen på en kavaj t.ex. De ska ju runt och fint böja sig bakåt. Förr satt skräddarna, och nu talar vi även om konfektion, och handpikerade slagen. Dvs sydde hundratals små stygn som höll ihop yttertyget och mellanlägget på rätt sätt. Så gör riktiga skräddare än idag. Men nu är det mesta bara limmat = Low cost production. Även på märkeskläder för många tusenlappar.
Vik upp slaget och undersök i släpljus. Kolla om du ser de små stygnen. Här, på den här 40-talskavajen, ligger de i rader.
Alla kläder ska vara så lätta idag. I tunna tyger blir det inte lika vackert fall och det skrynklar sig lätt. Tänk vilken fröjd det är att få på sig en dubbelknäppt 40-talskostym med tyngd i byxbenen och djupa slag. Och sen manliga axelvaddar i kavajen. Då känner man sig klädd.
Ända sedan 70-talet, när TEKO-industrin i Sverige pajade ihop, har vi fått mest billiga plagg i skräpkvalitet. Kolla de här bilderna så ser du:
Är det här hållbar kvalitet? Knappast. De små bilderna visar förfallet redan på 70-talet. Den stora svarta bilden är en svindyr jacka från Prada, 2000-tal. Det här skulle ju knappt få godkänt i syslöjden. Vad heter motsatsen till Haut Couture – Basse Couture?
4. Det är hållbart – B. Du behöver inte ha dåligt samvete för att du förorenar jorden och tvingar människor att arbeta för slavlöner.
Det går inte en vecka utan att man hör och läser om hur illa vi sköter både vår jord och människorna som bor här. Det är barnarbetare i fabrikerna och folk får jobba för svältlöner. Klädkedjorna avslöjas gång på gång, och de viftar med sin CSR-policy och säger att de ska ta itu med problemen. Alternativt att det inte går som enskilt företag att bryta ett lands kultur. Och när folket i ett låglöneland fått upp lönerna lite så flyttar hela modecirkusen till ett annat ännu billigare land. Snart är väl Asien uttömt. Vad återstår då att suga ut?
Miljön tar också stryk. Vi läser om bomullsodling med farliga bekämpningsmedel och hälsovådliga färgämnen som förstör vattendragen. Bara en liten rännil av klädfloden är tillverkade av ekologisk bomull och producerat hyggligt miljövänligt.
Slit-0ch-släng var fränt på 60-talet. Nu sitter det oss upp i halsen. Flödet av nya plagg in i butikerna är enormt. Nytt, nytt, nytt varje vecka året runt. De stora kedjorna har en produktion och distribution som påminner om dagligvaruhandeln. Inga lager, bara nyheter i butikerna hela tiden.
Läs den här avslöjande boken från 2008. Sen har du inga höga tankar om dagens klädindustri längre. Och du har absolut inte nån lust att köpa några dyra märkesvaror.
Det fanns säkert brister i produktionen förr också; hårda arbetsdagar och låga löner. Men om du köper vintage är den skadan sedan länge redan skedd, och du bidrar inte till en fortsatt rovdrift. Det känns rätt skönt faktiskt.
5. Du kan få nästan skräddarsytt för en spottstyver.
Kolla vilken kille eller gubbe som helst – se hur illa kläderna sitter på kroppen. De verkar inte gjorda för att sitta snyggt ens. Hur kan någon tycka att jeansen sitter snyggt på dem? (några slanka modellkroppar undantagna.)
Damkläder ska vi inte tala om. Det finns nästan bara två, tre modeller som allt bygger på; en T-shirt eller ett linne och ibland en herrskjorta. Sen skruvar man och vrider på de variablerna till toppar, tunikor, tröjor, klänningar, mm. Inte något formsytt och skräddat där inte, möjligen två tutt-sömmar. Sedan A-modellen slagit igenom på 60-talet, och därmed lagt grunden för hela massproduktionen av damkläder, har inte mycket förändrats.
Made-to-measure? Jo, hoppsan. Att de törs annonsera nåt så urväxt och illasittande som måttbeställt.
Att skräddarsytt är svindyrt har vi redan slagit fast. Ouppnåeligt för nästan alla. I alla fall för mig. Då har orden måttbeställt eller made-to-measure blivit lite hippa mervärden. Det låter ju nästan som skräddarsytt. Men det de flesta tillverkare gör är att utgå från en standardstorlek och sen justera lite på längden och bredden efter kundens personliga mått. Det blir inte några ”fittings” (provningar) och ändringar heller. Om det är lite bättre made-to-measure får man räkna med att ett par brallor drar iväg upp emot fyra tusen kronor i alla fall, beroende på tygkvalitet. Och bara ett byxtyg från Savile Row kan kosta fyra tusen i sig.
Annat är det med vintage. Där har vi först ett fint gammalt kvalitetstyg med både en lite spännande färg och struktur i själva vävnaden. Skulle ha varit jättedyrt idag.
Tyger med tyngd och karaktär.
Sen är det en helt annan kvalitet i hantverket, som ligger ganska nära det skräddarsydda även om det är konfektion, med många handgjorda sömmar, knapphål, pikering, mm. Och ibland hittar man äkta skräddarsydda plagg. Och då talar vi om kvaliteter i högsta tänkbara prisklass.
Så var det då det där med passformen. Nästan allt går att ändra och justera lite, längd och vidd, åtminstone en storlek upp och ner. Det viktigaste att kolla är axlarna. Om tyget inte skrynklar för mycket sig på ryggen vid axlarna, så är storleken nog rätt bra om man har en normalbyggd kropp. Det har inte jag. Jag har jättelånga ben och är utarmad. Då gäller det att kolla om det finns tillräckligt med tyg att lägga ner på ärmar och ben. Det finns det ofta. Ibland får jag offra slaget nere på byxorna eller göra ett fuskslag. Problemet med kavajärmarna uppstår egentligen bara om det är en äkta skräddarsydd kavaj. För då ska det vara riktiga knapphål längst ute på ärmarna och är det så blir det för dyrt att ändra.
Ärmlängden är lätt att justera om det inte är uppklippta knapphål i ärmen.
Vad kostar det att ändra? undrar du kanske. Byxbenen eller byxmidjan kostar ett par hundra, kavajärmarna det dubbla. Att sy in eller lägga ut vidden på kavajen från 400 och uppåt. Axlarna ska man inte ge sig på. Då kan tusenlappar rulla iväg. Passar inte axlarna – köp nåt annat istället. Se till att butiken har en bra backspegel så att du kan kolla din rygg.
Den vänstra är alldeles för stor vid axlarna och rynkar sig fult. Den högra är för trång i midjan. Tveksamt om den går att lägga ut snyggt. Inga köp alltså.
Alltså, om du har köpt en vintagekostym, för låt oss säga tusen kronor och lägger lika mycket hos skräddaren, så har du för ett par tusen fått en måttsydd kostym i en kvalitet som säkert skulle kosta minst 25.000 kr idag. Kanske det dubbla. Men i många fall har jag köpt en kostym på loppis för 150 kr och ändrat den för ett par hundra. Det får du knappt ett par skräpbyxor för på billiga stormarknaden.
6. Du står över modesvängningarna
Klassiska proportioner var vanliga ända in på 1960-talet. Sen kom popen och jeansen och t-shirt-modet och ersatte välskräddat med färg och udda skärningar; låg midja, hög midja, jättesmala, jättevida, etc. Och så är det än idag.
Kolla dagens herrkostymer. Knäppeknappen i kavajen sitter uppe vid bröstvårtorna. Kavajen är så kort att hela rumpan är bar. Västen är också för kort. Byxorna är låga och jättesmala. Tja, det går i alla fall åt mindre tyg än på 50-talet = Low Cost Production (but not low price). Det enda vi vet är att det snart är omodernt.
Till vänster två av klädhistoriens mest kända förebilder från femtiotalets Hollywood. Där i midjan ska knäppeknappen sitta. Och han till höger, en av Sveriges mest ”välklädda” män, sägs det. Sicken förebild.
Med ett par lagom vida byxor, med en lagom lång kavaj, och en väst som döljer bältet, och en knäppeknapp som sitter vid naveln är du alltid klassiskt klädd. Om du sen piffar till dig med en glad väst, snygg slips eller fluga och en matchande näsduk samt en blomma i knapphålet så kommer du i nästan alla kretsar att framstå som intressant välklädd även om du inte är modern. Och är det nån som frågar eller kommenterar något så tar du till argument nummer 7.
7. Kläderna får en själ och en proveniens.
Varje vintageplagg har, eller kan ges, en historia. Har du riktig tur vet du vem som har haft plagget. Detta är min svärfars gamla kostym från tiden han jobbade som…. Eller den här beställde Professor Snorre på AW Bauers hovskrädderi 1953. Eller den här smokingen hade en av Sveriges rikaste män när han tog studenten på Lundsberg 1941. Nu pratar jag om riktigt skräddarsytt med en etikett i innerfickan som talar om vem som en gång beställt kostymen och vilken dag den levererades.
Etiketterna berättar historier.
Har man riktig tur kan man berätta nåt sånt här: Den här kostymen med golfbyxor beställde Generalkonsul Bergsäker på NK 1936, han var förresten med i golfförbundets styrelse på den tiden. Och så är samtalet igång.
Det är jättekul att Googla på namnen i etiketterna och se vad man får fram om personerna och deras liv. En gång berättade jag för en man vem som ägt kostymen jag hade på mig och fick till svar; – Vi bodde på samma gata och hans dotter har jag hånglat med. Säg det om en lågpriskostym från H&M eller Dressman.
I de flesta fall har man inga så bra rövarhistorier att komma med. Men det finns ju fler etiketter att läsa på insidan av plaggen. Både varumärke och i vilken butik kostymen var såld. Varenda stad, köping och municipalsamhälle hade en skräddare eller en bra herrekipering.
Man kan ”forska” om skräddarier, konfektionsfabriker, butiker och varumärken. Nätet är fantastiskt. Man kan läsa att fabriken flyttade till Uppsala 1948 och lades ned 1957. Eller så hittar man någon som har släktforskat och berättar om när de började som lärling i en firma för att sen starta eget. Plagget har fått en berättelse.
Ett särskilt kapitel är att försöka datera plaggen. Det är lite som nutidsarkeologi. Därför samlar jag på postorderkataloger från hela 1900-talet. Där kan man se hur slagen, ryggen, vidden, kragsnibbarna, slipsarna, etc. såg ut vissa år och dra slutsatser därefter. ”Det kan inte ha varit före kriget och sen försvann ju de där smala detaljerna i början av femtiotalet. Vi säger 1946 – 48 ungefär, för det måste ha varit efter att de släppt på tygransoneringen 1945.”
Kragsnibbsarkeologi i postorderkatalogerna.
Så får mina kläder en spännande historia och en själ.
7½. Det är kul.
Nu förstår du varför jag köper vintagekläder – helst sådana från före 1970 – och vilken glädje de ger. Tänk att vid 66 års ålder få leka utklädningslåda igen. Det är ett nöje att sätta ihop dagens outfit. Du anar inte hur många komplimanger jag får från trevliga människor, sådana som jag aldrig skulle ha talat med annars. Idag var det två stycken på en timme.
Under snart sex år som vintageman har jag bara träffat en sur gubbe. Och han fick så han teg. Men det är en annan historia.
Nu är det är bara för dig att hänga med. Ut och börja jaga gamla fina kvalitetskläder för olika ändamål och situationer.
Såhär såg vi ut på den tiden pojkar ville bli män. Idag verkar män vilja bli pojkar.
Här har jag en skjorta med tab-krage. Kragen är hög och rak och har en flärp under slipsknuten som ger den en extra spänst. Elegant tycker jag.
Sen kom de fula cut away-kragarna också. De är väl gjorda för att bäras uppknäppta, antar jag. Annars ser man ju slipsen runt halva halsen. Och försök att fästa en kragklämma i den. Det går inte.
Nej, tacka vet jag de gamla smala eleganta kragarna från 1930-40-talen. Helst tillsammans med en ganska tunn och smal slips. Och gärna med en kragnål eller klämma. Snyggare blir det aldrig. (Bild från en postorderkatalog på 1930-talet)
Vill man se lite mer informell ut på kontoret är en mönstrad button down-skjorta ett bra val. Den passar till kavaj och med en matchande slips kan det bli rätt tjusigt det också. Eller så kan den bäras uppknäppt om man bara har en V-ringad tröja på sig. Kanske med en snusnäsduk, numera kallad bandama, i halsen. Det ger en mycket mer naturligt ledig stil än att skippa slipsen till vit skjorta och kostym.
Att börja träna på gym adderade ett kilogram från lägsta nivån.
Det perfekta plagget för iskalla dagar.
Gubbröra på kavring var förrätten. En extra poäng var det brynta smöret som den simmade i. En mättande start. Jättegott och jättemycket, kändes det. Hur ska vi orka fortsätta i den här stilen? Jodå, det gick.
Till gubbröran serverades iskall snaps från Ålborg i små jungfrur och en kall och god lager.
Sen kom kvällens höjdpunkt – rotmos och fläsklägg. Sådär mört och långkokt så att köttet bara faller av benet när man börjar pilla i den varma delikatessen. Tre sorters god senap till. Och rotmos naturligtvis.
Så var det dags för desserten. Som tur var serverades det inte lättbränd crème brulée eller en mäktig äppelkaka med vaniljsås – bara några små chokladpraliner. Men nog hade det varit trevligt med något mer traditionellt en sån här kväll. Lennart och jag enades om att en skiva rulltårta med en klick vispgrädde och ett hallon på toppen skulle ha varit toppen till bryggkaffet.
Vintagemannen 