Dryga ut matkassan och ransoneringskupongerna med potatisbröd och krigssmör

25 april, 202012 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

”De flesta husmödrar äro nog överens om att lunchen är den besvärligaste måltiden att bestämma: inte får den tära för mycket vare sig på kassan eller kupongerna”. Så börjar Margareta Jungstedt boken ”Laga lunch på kupong” från 1943.

Det kom många kokböcker under andra världskriget. De funkar bra än idag.

Hur gjorde man goda och varierade luncher & lunchmackor när man måste hushålla med både bröd, smör och pålägg? Speciellt när de vanliga smörgåspåläggen som ost, charkuterivaror och ägg var hårt ransonerade under i stort sett hela 2:a världskriget. Såhär i nya kristider, när att ”gå ut och äta” har fått en ny bokstavlig betydelse dyker Vintagemannens mat ner i potatisbrödets, smörutdrygningarnas och påbredningspastornas underbara värld.

Vi hade pottkäs och bruna bönor på mackorna när vi ”gick ut och åt”.

Vårt dagliga grovbröd giv oss idag

Stora kokbokens Kristidsnyckel från 1942 ger en bra bild av ”vårt dagliga bröd” och vilka avvägningar som behövde göras. ”Bakning av lyxbröd bör ej längre förekomma. Man måste inskränka sig till husbehovsbaket, dvs. limpor, skorpor, enkelt vetebröd och någon gång en enkel mjuk kaka. Det torra (=hårda) brödet köper man”. När man bakade använde man företrädesvis de grövre mjölsorterna som är nyttigare än vetemjöl och som dessutom har en ”hälsosam inverkan på tänder och matsmältning”. Även det ransonerade mjölet drygades ut vid bakning. Istället för mjöl tog man potatis. Potatis ransonerades inte under kriget. Kan det bero på att Livsmedelskommissionens ordförande 1939 – 45, Bo Hammarskjöld, hade lärt sig av sin pappas, statsministern Hjalmar Hammarskjöld, misstag under 1:a världskriget då Sverige svalt?

Allt mjöl är tillåtet. Man tager vad man haver. Och så potatis förstås.

Råglimpor, Grova formbröd, Grahamsbröd, Kristidsbullar med havremjöl, Matbröd med kornmjöl, Potatisbröd med grovt rågmjöl…. Listan på ”grova” recept kan göras lång. Recepten är mycket tillåtande och låter husmor välja den blandning av de mjölsorter hon för tillfället kan få tag på. Väljer hon att dryga ut mjölet med potatis är proportionerna ungefär lika mycket kokt potatis som mjöl. Och används potatis läggs brödet i form eller långpanna innan det gräddas. Degspadet då? Gärna mjölk, men om den saknas blir det vatten eller så mycket mjölk man har och resten vatten. Recepten bygger på att man tager vad man haver.

Men var är surdegen?

Recepten innehåller köpejäst eller bakpulver/jästpulver. VintageQ hittar inte ett enda surdegsrecept i de gamla kokböckerna. Vad kan det bero på? Om någon vet, så kommentera längst ner i bloggen. Vi är verkligen nyfikna på svaret.

VintageQ har bakat ett traditionellt Matbröd där hon blandat kornmjöl och grovt rågmjöl samt ett gott och näringsrikt Potatisbröd som förutom potatis innehöll grovt rågmjöl och lite vetemjöl.

Kan du se vilket av bröden som innehåller potatis? Och vilket är godast?

Kristidsnyckelns omdöme att tuggmotståndet känns hälsosamt för både tänder och matsmältning stämmer definitivt. Ja, brödet känns hälsosamt överhuvudtaget och man blir mätt. Det är lite torrt och grynigt och det är svårt att se och känna skillnaden mellan det med och det utan potatis. Smakmässigt vinner potatisbrödet. Det är saftigare. Har du gissat vilken av brödskivorna på bilden som innehåller potatis? Det är den understa.

Krigssmör, smörutdrygning, påbredningspasta – kärt barn har många namn

VintageQs mormors receptbok från fyrtiotalet. Här heter det krigssmör.

Matfett ransonerades från december 1940 till mars 1949. Tilldelningen behövde drygas ut, så i det som skulle bres på smörgåsen blandade man ut med mjölk och mjöl. VintageQ har testat sin mormors recept. Hon kryddar med lite salt och tillsätter en äggula för färgen. Det kan rekommenderas.

Andra sätt att dryga ut smöret är med en mycket fast redning av lite smör och mjöl som sedan spädes med buljong och blandas med smör. Det funkar riktigt bra och blir som ett enkelt pålägg!

Pottkäs av ostkanter och smör är ett utmärkt pålägg.

Släng inte gamla ostkanter. Mixa dem till god pottkäs istället.

Stuvningar, röror, pastejer och annat pålägg

Mjölk och mjöl och att kunna göra en slät och fin redning är tre viktiga ingredienser för att göra ett gott pålägg. Med hjälp av stuvningen och någon ny ingrediens som purjolök, äpple eller något annat passande trollar man sedan fram ett smörgåspålägg av gårdagens middagsrester. Husmoderns Köksalmanack är full av sådana förslag.

En guldgruva – Husmoderns Köksalmanack har kommit ut varje år sedan 1933. Måltidstips och recept för varje dag hela året.

”Finska smörgåsar utan smör” har inte en stuvning, utan potatis som bas. Huvudingrediensen potatis mosas och blandas med riven ost, riven morot eller vad som finns i skafferiet och får bredbar konsistens med hjälp av en skvätt fet grädde. För att smaksätta går man loss med salt, peppar, senap eller vad man har hemma i sitt smakbiblioteket. Till sist toppar man med gräslök, kryddkrasse eller några tärningar rödbeta som en dekorativ avslutning.

Sen finns det naturligtvis förslag även på pastejer som lagas från grunden. VintageQ har provat ”Bönpastej till smörgåsar”. Enkelt beskrivet är det en koncentrerad variant av bruna bönor med fläsk. Den ser lite tråkig ut, men är verkligen supergod och enkel att bre på brödet. Kan rekommenderas.

Så här har vi aldrig ätit bruna bönor och fläsk tidigare

Portionen under tian – en modern inspiratör

En modern inspiratör i kristider, ja faktiskt i alla tider, är Hanna Olvenmarks ”Portionen under tian”. Hennes blogginlägg lilla utemat-guiden inspirerar. VintageQ kan rekommendera pirogerna. De är jättegoda och receptet skulle säkert klara Livsmedelskommissionens utdelade krigsransoner. Hanna har även recept på pålägg (röror) som är moderna varianter av påbredningspastor. Svart Bönröra och Ärtpesto är exempel på två som är supergoda och namnen låter betydligt mer nya och smakens än Påbredningsmör med smaktillsatser.

Aldrig smakar mat så gott som när man är på utflykt. Och ännu godare med hemgjorda mackor med olika påbredningar.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare med berättelser om våra matäventyr under ”beredskapen”. Häng med!

Sweden is suffering badly, eller..?

21 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 2000-tal, Mat och sånt, Resor

Vad gör man för att hålla vintagehumöret uppe? Jo, man går på Skansen en vanlig tisdag just för att ”Skansen is suffering badly”. Det är verkligt ekonomiskt krisläge där. Så gör vad du kan för att stödja Skansen. Köp ett årskort t.ex. eller handla i museibutiken. Vi gick dit idag och tog matsäck med oss, lite onödigt för flera av matställena var öppna; Gubbhyllan, Petissan och Solliden. Inte var det trångt heller.

Gubbhyllan är en av våra lunchfavoriter. Det ligger alldeles till vänster ovanför de första trapporna. Där har vi suttit i solen många gånger.

Alhambra var en legendarisk Djurgårdsrestaurang mellan 1868 och 1980-talet. Sedan 1992 är det Skansenbutiken. Det är bara att shoppa loss.

Det gäller att hålla avstånd och social distansering. Homo mensura – Människan är alltings mått – sa Protagoras. Men inte på Skansen. Här är det andra referenser, Alces mensura. Undrar om älgarna vet om det.

Vintagematsäck, smaskens

Vi hade packat ryggsäcken med termosar med både hemgjord nyponsoppa och kaffe. På mackorna låg det kristidspålägg från Husmoderns Köksalmanack från 1940-talet. Både pottkäs och en röra på bruna bönor och fläsk. Smaskens båda två på hembakat grovt bröd.

Med hembakade biskvier och lite medhavd vispgrädde blev nyponsoppan en delikatess.

Slumpen gjorde att vår picnicplats blev bästa tänkbara. Vi tog först rulltrappan upp till stadskvarteren, fortsatte förbi Konsumbutiken, gick vidare förbi Oscarsterrassen och promenerade över bergbanan och ut på utkiksplattformen som stått där sedan Stockholmsutställningen 1897. Detta var områden på Skansen vi sällan går till så vi tänkte att i dessa tider av social distansering är det ”säkert” på Skansens baksida. Strax bortom utsiktspaviljongen går en stig åt höger mot stampkvarnen. Där satte vi oss, precis ovanför Skånska gruvan, och njöt av utsikten.

Nästan helt ensamma och socialt distanserade. Och kolla utsikten.

Fika i trädgården utanför Väla gamla skola.

Jag vet inte om man får sitta och ha picnic var som helst på Skansen. Vi anar att det finns vissa begränsningar. När vi precis fått upp kaffetermosen och småkakorna på trädgårdsbordet i skolträdgården kom Skansenchefen John Brattmyr gående på vägen utanför. Han stoppade en medarbetare vid grinden och pekade åt vårt håll. Nu är det ute med oss, tänkte vi. Det blir nog skarp tillsägelse och Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera Gå.

Vi försökte låtsas som ingenting och smälta in i omgivningen. Och då gick han sin väg. Puh!

Vintagemannen – den mänskliga kameleonten.

Ja, såhär besvärligt är det att ha hemester under Coronatid. Är man stockholmare är det bara att gå på utflykt i glesbefolkade områden i stan. Det finns hur mycket plats som helst. Och så får man vädra vintagegarderoben. We are not suffering badly – so far.

Snart kommer ett nytt detaljerat blogginlägg om våra mackor, sparsmör och påberedningspasta. För du följer väl Vintagemannens mat? Vi ses.

PS. Glöm inte att stödja Skansen.

Kan 215 kr räcka till 7 middagar för 4 personer?

17 april, 202017 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Facebook-sidan ”Kristidsmatlagning på riktigt” gick i mitten av mars 2020 ut med frågan: ”Vad är viktigast i ditt förråd om det blir kris?” Vi uppmanades att berätta vilka livsmedel vi tyckte var viktigast. Efter det blev det omröstning. Mjöl, ägg och kaffe, i den ordningen, kom på de första tre platserna när omröstningen var avslutad.

Vi antog utmaningen: Gör en veckomeny på tio råvaror

Efter omröstningen kom en utmaning; ta fram en veckomeny med sju middagar för fyra portioner på max tio av de råvaror som röstats fram. Av varje vald råvara fick högst ett kilo, alternativt en liter användas. Valde man ägg var det maximala antalet fem stycken. Som bonus fick vi använda salt och vitpeppar i obegränsade mängder.

Naturligtvis skulle menyn vara varierad , se läcker ut och smaka smaskens. I sanning en kul utmaning för Vintagemannens mat!

En husmors oumbärliga hjälpreda

Husmoderns Köksalmanack utgavs första gången 1933. VintageQ dök huvudstupa ner i vårt lilla vintagebibliotek för att hitta bra recept.

Med kalendarium för ett helt år, med en matsedel för varje dag, över 500 recept, kassabok och 48 artiklar rörande husmodern själv, hennes hem och hushåll.

Vi har köpt på oss några exemplar från krigsåren, för där måste ju mycken erfarenhet finnas samlad, tänkte vi. Dessa har vi haft mycket glädje av. Precis som under krigsåren blev den en oumbärlig som hjälp och inspiratör.

Råvaror för 270 kronor

Omröstningens vinnare, mjöl och ägg hamnade naturligtvis i råvarukorgen. Utöver det föll valet på potatis, morötter, gul lök, ris, mjölk, smör och en hel kyckling. Sen ”lyxade” VintageQ till det och roffade åt sig en vara som säkert finns på hamstrarnas 10-i-topp just nu, nämligen Ravioli på burk.

270 kr kostade hela råvarukorgen och när veckan var över fanns varor för 55 kr kvar. Det blir en portionskostnad på 7:70. Veckans matsedel får definitivt guldstjärna i klassen Hushållning. Det går alltså för en familj att äta middag i en hel vecka för 215 kr!

Såhär blev veckans matsedel

Löksoppa och frasvåfflor (utan ägg)
Kyckling med ris och rårivna morötter
Raggmunk utan lingon eller andra tillbehör
Buljongsoppa med klimp
”Kristidspaella med kyckling”, dvs kycklingrester, ris, lök och morötter
Ravioli på burk
Paj med lök och morötter

Löksoppa, raggmunk och buljongsoppa med klimp är tre kristidsrecept från Husmoderns Köksalmanack. De har vi provat tidigare och funnit OK så de fick bli basen i veckomenyn. Omständigheterna gjorde att recepten fick justeras något. Det fanns t ex inte möjlighet att lyxa till löksoppan med lite ost och lingon som tillbehör till raggmunk saknades verkligen. Sen ville vi ha med en konservburksmiddag också, bara för att. Efter det var det bara tre middagar kvar att planera och eftersom ransonen var begränsad gällde det att ha något mättande som bas. Potatisen var redan uppäten så därför blev det ris. Men det kunde lika gärna ha blivit matvete som också fanns på råvarulistan.

Jodå, fru Hamsterlund har gått hårt fram i hyllorna. Det var svårt att hitta Ravioli i butikerna. Nu har vi ätit lite torftig kristidsmat någon dag varje vecka sedan 1 januari och det här var det äckligaste vi ätit under hela tiden. Möjligen med konkurrens av vegetarisk pölsa med russin. Men å andra sidan är Ravioli verkligen kristidsmat – bara 7,5 % kött.

Det vill mycket till när man tycker att vitkål är det som sätter piff på anrättningen.

Kryddning blev den stora utmaningen.

Att enbart ha salt och peppar att tillgå är torftigt, Så när första dagens löksoppa tillagades passade husmor på att bryna löken länge på låg värme i alldeles för mycket smör. Det ”löksmör” som blev kvar i stekpannan när löken vandrat vidare till soppkastrullen samlades upp i en skål och användes för att ge riset smak längre fram i veckan. Likadant med kycklingen – skrovet och allt utom fileérna kokades för att få buljong till soppan. Och som den kristidshusmor VintageQ har blivit, sköljde hon ur Ravioliburken med lite vatten som användes vid smaksättning av pajen.

En ursköjd ravioliburk och lite sparat löksmör. Bra att ha till nästa rätt.

Smaskens eller…?

Allt beror på vad men jämför med, men bara med några fler kryddor och tillbehör hade det blivit ”smaskens de lux”. Att inte få lingonsylt till raggmunken är snålt. Och tänk vad lite socker, mandel, tomatpuré, ättika och inläggningar gör för smakupplevelsen. Olika texturer gör också mycket, så i riktig kristid finns risken att VintageQ hade blivit kriminell genom att på Svarta börsen försöka byta lite av de råvaror som inte gick åt mot ett vitkålshuvud.

Dessutom ska maten se god ut. De lite löjliga persiljekvistarna som föreslås som garnering i gamla tiders recept har helt plötsligt fått en ny innebörd. Och vart tog den hederliga gamla smörgåskrassen vägen? Den som växte så fint i köksfönstret under stora delar av året när jag var barn. Kanske dags att plöja upp den odlingen igen.

Portionerna är kristidsberäknade. Köttet i en kyckling ska räcka till 8 portioner! Tur då att man kan äta sig mätt på ris.

Undrar ni vad som fanns kvar i matkorgen när veckan var slut? Jo, ½ kg smör, 400 gram vetemjöl och 300 gram ris.

Några enkla tips för att få guldkant på kristidens matlagning

Vid långvarig ransonering gäller det att ha ett välfyllt ”smakbibliotek” hemma. Det ska finnas både sött, salt och syrliga smaker i en maträtt. I motsats till mjöl, torrjäst och annat som hamstras i dessa dagar, men som det är tveksamt om det kommer att konsumeras innan bäst före och de hamnar i soptunnan, är ett utbyggt och välfyllt smakbibliotek. Det är något du kan ha mycken glädje av även i andra tider än i kris.
Att själv kunna konservera; sylta, safta, torka och lägga in, för att ha ett litet förråd är guld värt. Den folkrörelsen ska jag ansluta mig till i kommande säsong. Kanske vågar husmor sig på att syra?
Olika konsistens och textur kan inte överskattas. Att ha ett litet förråd av potatismjöl och gelatinblad är inte så dumt. För att inte tala om vad lite hackade nötter av olika sort kan göra för smak och konsistens i en maträtt. Samt den nyttiga vitkålen istället för sallad.
Vi äter med ögat, så att duka fint och lägga upp vackert förhöjer upplevelsen. Såhär i tider av hemkarantän har vi mer tid för det.
Skaffa dig några kokböcker från krigsåren. Där finns många goda recept på ransonerade råvaror.

Vintage Q´s mamma brukade säga på skoj, att ”man kan krydda en lort så att den smakar gott”. Hon var född 1923 och tillhörde den generation för vilka tipsen ovan var en fullständig självklarhet.

Ett kul experiment blev det, även om det var lite torftigt.

Men fick fick i alla fall goda frasvåfflor till löksoppan. De godaste vi någonsin har ätit.

Okejdå, vi fuskade med grädde. Men prova receptet. Jättegott!

Du följer väl Vintagemannens mat? Både på Facebookoch Instagram. Häng med på vårt matäventyr.

Kristidspåsk med marsipanprovning

13 april, 202014 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt

Vad är traditionell påskmat, hur har den förändrats genom åren och vad dukades fram på påskbordet under 1940-talets krisår?

Såhär i slutet av påskhelgen, när byxorna stramar som ett resultat av helgmat och Corona-kristidens mer stillasittande och begränsade liv reflekterar Vintagemannens mat över dessa frågor.

Sverige och livsmedelsransoneringen

Sverige hade ransonering under hela 1940-talet. Under 1930-talet hade det svenska jordbruket uppnått en så hög produktionsnivå att ca 92 % av den totala konsumtionen i Sverige klarades av det egna lantbruket.

Per-Albin har blivit hånad många gånger för sitt uttalande 1939 om att ”Sveriges beredskap är god”. Men han hade rätt, inte om det militära försvaret, men om det civila. Sverige hade lärt sig av svälten under första världskriget att bygga upp beredskapslager i god tid, så 1939 stod Sverige rustat med mat, drivmedel, mm. En sån beredskap skulle vi haft glädje av idag.

Sen kom kriget och avspärrningarna. Mellan april 1940 och februari 1941 var Sverige i praktiken helt isolerat. Det var först i februari 1941 som Tyskland och England via avtal kom överens om att fyra fartyg i månaden i vardera riktningen fick passera avspärrningarna. Lägg till det kalla vintrar i kombination med torra somrar och missväxt de tre åren 1940 – 42. 1941 nästan halverades totalskörden jämfört med 1930-talets genomsnittliga nivå, så vårvintern 1942 var Sveriges matlager i det närmaste tömda. Kriget och avspärrningarna, med brist på både det ena och det andra, resulterade faktiskt i att livsmedelsproduktionen inte på många år efter kriget kom upp i 30-talets volymer igen.

I slutet av mars 1940 började livsmedel att ransoneras i Sverige och mot slutet av 1941 var de flesta livsmedel ransonerade. Ransoneringen upphörde inte förrän 1948 – 49, med undantag för kaffe som ransonerades ända till augusti 1951.

Nutidsarkeologi med hjälp av Husmoderns Köksalmanack

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte den namn till Köksalmanacka, men upplägget var detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd. I början innehöll almanackan kassabok och konserveringsjournal också. Under 60-talet kompletterades konserveringsjournalen med en frysboxjournal. När Husmodern försvunnit ur titeln försvann också kassaböcker eller journaler.

Köksalmanackan är oundbärlig vid nutidsarkeologiska studier. I de föreslagna matsedlarna speglas mattrender och nya produkter tydligt. Boken ges fortfarande ut av Semic Förlag och 2020 års upplaga kostar 139 kr på nätet.

Vi har genom åren köpt på oss ett trettiotal exemplar. Roligast är de med personliga kassaboksnoteringar, anteckningar och egna recept.

God mat på påskbordet när krisen är här

Vissa mattraditioner ändrar man inte på. Att äta fisk, närmare bestämt lax, på Långfredagen är en sådan. Det gällde på 1930-talet och det gäller fortfarande. Men den griljerade laxen och smörsåserna byttes under de värsta ransoneringsåren ut mot salt laxhuvud eller annan salt fisk.

På Påskafton var det smörgåsbord som gällde fram till slutet av 1980-talet, då det ersattes av lamm.

Med tanke på krigsårens blockad, missväxt och ransonering är förslaget till påskaftonssupé 1943 inte mycket till smörgåsbord. Måltiden består helt enkelt av ”ägg eller omelett och uppskuret”. På påskafton åt vi denna meny, fast i en de lux-variant som vi kan rekommendera.

Men ska det inte vara ägg på påskbordet? Jo, men under kriget var ägg ransonerade. Och de ”glasägg”, konserverade i vattenglas,som man kanske hade hemma höll inte att koka, skalen kan spricka, så man fick göra omelett på dem istället. Såhär kan du också få ägg som är hållbara länge.

Ur Husmoderns Köksalmanack 1940

Vad kan man då säga om Påskdagens mattraditioner? De kan sammanfattas med att det inte finns någon typisk påskdagsrätt. Lammsteken var signaturrätt fram till den tidpunkt då lammet flyttade till påskafton, men menyförslagen för påskdagen innehåller både fågel, fisk och mittemellan.

Surrogatmarsipan på påsktårtan

På påskafton äter man tårta, gärna garnerad med marsipankycklingar. VintageQ har noga studerat krigsårens kokböcker för att leta recept på ”kristidsmarsipan”. Så vad innehåller surrogatmarsipan och hur smakar den?

I Stora Kokbokens kristidsnyckel från 1942 finns ett recept på marsipan som innehåller vetemjöl, mjölk och florsocker. Mandeln motsvarande knappt 10 % av den totala vikten. ”Leva gott på kupong” från 1941 har ett annat recept som består av potatis, florsocker, vaniljsocker och några bittermandlar.

VintageQ jublade när hon hittade recepten! Vilken glädje att få tillverka och testa fejkmassa som utgår från kristidens två favoritbasvaror, nämligen potatis och mjöl. Som referens hade vi köpemarsipan; dels dansk lyxmandelmassa innehållande 60 % mandel, dels löjligt dyra marsipankycklingar. VintageQ har dessutom utökat smakbiblioteket med en liten flaska mandelessence inhandlat på Stockholms Eter & Essencefabrik. De vet vad de håller på med. Butiken har legat på samma adress i Stockholm sedan 1889.

På påskafton bytte vi ut påsktårtan mot marsipanprovning. I blindo testade vi fyra olika varianter. Som referens hade vi de färdigköpta kycklingarna.

De varianter som testades var:

Köpta kycklingar i s.k. Lyx-marsipan
Odense Lyxmassa med 60 % mandel
Mjölmassa förstärkt med mandelessence
Mjölmassa
Potatismassa

Det gula är karamellfärg.

And the winner is…

Det är lättare att utse förloraren. Potatismassan hade förvisso en bra konsistens men smakade inte marsipan utan som ett mycket sött Björnklister. Det receptet går bort.

När det gäller övriga massor blir det svårare. Självklart är den som innehåller 60 % mandel godast, men då jämför vi ju mandelmassa med marsipan så det blir inte riktigt rättvist. När man jämfört med de färdigköpta marsipankycklingarna är det svårare att upptäcka skillnaden med mjölmassan och det gäller oavsett om den är förstärkt med essence eller ej. Den är faktiskt riktigt god när den är färsk, och med essence blir det ännu lite godare.

Mjölmassan är hyfsat lätt att forma till små figurer också. Det finns en stor nackdel och det är att den torkar ganska snabbt så att kycklingarna ser lite spruckna ut. Eller är det en nackdel? Det betyder ju faktiskt att man är tvungen att äta upp allihop på en gång.

Här kommer recepten om du vill prova själv.

Potatismassan

Mjölmassan

Glad Påsk önskar Vintagemannen och hans Q

Du följer väl Vintagemannens mat? Här på bloggen dyker vi upp lite då och då, men på Instagram och Facebook uppdaterar vi mycket oftare. Välkommen dit,

Svårt att hitta samma butiker som Ellen Rydelius shoppade i 1930

9 april, 202015 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor, Uncategorized

Vi tänkte utsätta guideboken Stockholm på 8 dagar från 1930 för ett riktigt stresstest. Att många sevärdheter och vackra utsikter ligger kvar har vi bevisat i tidigare blogginlägg. Men hur är det med butikerna hon rekommenderar 1930? Det är ungefär ett hundratal. Vi hittade bara fyra som ligger kvar på samma plats i city. Låt oss gå på promenad och kolla. Vi börjar vid Tornbergs ur på Nybroplan – en klassisk träffpunkt.

Svenskt tenn kan man lita på

Estrid Ericsson öppnade sin första butik 1924 på på Smålandsgatan. Men sedan 1927 har adressen Strandvägen 5 har varit Svenskt Tenns hem. Ellen tycker att det är en estetisk och mycket intressant butik som är mer som en salong än en butik. Hon konstaterar att ”dess unga innehavarinna på fem år arbetat upp en anspråkslös tennverkstad till en affär med millionomsättning”.

Granne med Svenskt Tenn, på Strandvägen 7, ligger idag Carl Malmsten-butiken. På Ellens tid var det Vackrare Vardagsvara, ett koncept från Svenska Slöjdföreningen. Malmsten är ganska nära kan man väl ändå säga.

Norrmalmstorg är sig inte likt.

Här låg många av de finaste butikerna 1930. MEA, Militärekiperingsaktiebolaget, från 1881, blev så småningom ett av Sveriges bättre modevaruhus för både damer och herrar. Vintagemannen har flera kostymer därifrån. Inne i butiken fanns en tjusigt svängd trappa upp till andra våningen.

Gamla MEA-huset i mitten finns kvar, men inte modevaruhuset. Grannhusen är nya.

Modesalongen Leja Magasinet med rötter från 1852 hade sin huvudaffär med de flärdfullare och dyrare modellerna på torget. Joseph Leja var senare med och bildade NK 1902 på Stureplan och det nuvarande NK-huset ligger i samma kvarter där Leja hade sitt stora varuhus.

Annons från 1960 då OMS, omsättningsskatt, infördes. Ersattes 1969 av MOMS.

Rea på Holmbloms 1946. Foto Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. Leja ligger bredvid.

Holmbloms var en annan exklusiv klädbutik vid Norrmalmstorg. Deras affär låg på Hamngatan 13, granne med Leija till vänster och MEA till höger. Nu är det ett helt nytt hus där. När det var realisation gick köerna ända ner till Nybroplan. VintageQ har en fin fransk kappa från Holmbloms, dock köpt i deras filial i Göteborg på tidigt sjuttiotal.

Citypalatset som är ritat i modernistisk funkisstil av Ivar Tengbom byggdes 1930-32, så Ellen hann inte få med det i boken. Men ett så elegant affärspalats i marmor, rostfritt och glas och med Hotell Stockholm högst upp, hade hon nog inte missat.

Granitpalatset NK står stadigt. Eller?

Stockholm skulle ha ett lika fint varuhus som Europas andra storstäder, tyckte ägarna Leja & Sachs. De hade först öppnat det första Nordiska Kompaniet i Nordstjärnanhuset på Stureplan 1902 tillsammans med K.M. Lundberg, men den 22 september 1915 kunde nya NK öppna på Hamngatan 18. Detta var Ferdinand Bobergs sista stora projekt. NK har väl haft sina ups and downs genom åren, 1930 omnämner Ellen det som Skandinaviens största varuhus, med en omfattande utställningsverksamhet inom många olika fackområden. Allt för att inspirera. Ja och så hade man telefonservice med hemleveranser så att man ”inom en kvart eller så kan vara ägare till en komplett personlig utrustning”. Måhända var det Fru Shopman på NKs Shoppingservice som bistod. Idag kan man väl kalla NK en galleria med många små butiker. Vi får hoppas att de överlever Corona också.

Granne med NK ligger PK-huset i rosa älvdalskvartit som stod klart 1974. Här fanns på Ellens tid de Sagerska husen, vilket många gamla stockholmare har saknat. På Hamngatan 16 ligger idag Hallbergs Guld och det är en butikskedja som Ellen rekommenderar. På den adressen hade Hasselblad förr en fin fotoaffär, och det är väl inte så många år sedan den försvann.

Mitt emot NK låg det snoffsiga Sidenhuset som revs 1969 för att kunna bredda Hamngatan. Det var också ett måste under en shoppingtur på 1930-talet. Ellen konstaterar att Sidenhusets franska beställningsavdelning är mycket uppskattad och tipsar om lunchrummet inrett i kinesisk stil i rött och svart. ”Det ”lockar mycket folk, även herrar från de näraliggande kontoren”.

”Sparbankshuset” som ligger där idag har visserligen en rätt spejsad arkitektur, ritat av Carl Nyrén, och det stod klart 1975. Men det är inte mycket siden kvar. Möjligen i Gallerian i hörnet bredvid. Där ligger Victoria’s Secret.

Rivningarna i Klarakvarteren gick hårt fram med Ellens butiker

Många adresser i Ellens bok är butiker som låg i hus som idag är rivna. Jerns skoaffär är dock en av dem som ligger kvar i ett gammalt hus vid Sergels torg på Drottninggatan 35-37.

På Drottninggatan 29 låg Silvanders Herrekipering. Det var fint som snus på sin tid. Där köpte självaste kungen sina stärkkragar. Tänk om de hade funnits kvar. Jag har bara en gammal påse från Silvanders som jag fått som present.

Gamla stan har någon enstaka butik kvar

Vi har i ett tidigare inlägg promenerat i Gamla stan. Västerlånggatan var då känd som Kappgatan. Idag finns bara Åströms kappaffär kvar av de tjugotvå som låg där förr. Kolla vårt blogginlägg från Gamla stan.

Vi knallar vidare längs Drottninggatan bort mot Kungsgatan. Där kan vi göra några nedslag. Men först passerar vi Bredenbergs eleganta funkishus i hörnan av Mäster Samuelsgatan. Det är ritat av Gunnar Asplund och var visserligen inte klart förrän 1934. 1930 låg de några kvarter bort på Regeringsgatan. Idag är huset blåklassat, Stockholms högsta klass för K-märkning. Fastigheten ägs av numera av H&M-Perssons.

Till det yttre är Bredenbergs hus ganska välbevarat.

När Kungsgatan var Stockholms paradgata

På adressen Kungsgatan 55 finns idag en av IRIS Hantverks butiker. På Västerlånggatan i Gamla stan ligger den andra. IRIS har sina rötter från 1899 när De Blindas Förening bildades. Men då hade det redan tillverkats borstar och korgar ute på Manillaskolan sedan 1870-talet. På Ellens tid låg butikerna på Jakobsgatan i Klara och Majorsgatan 12 på Östermalm. På Kungsgatan 55 fanns då en skönhetssalong som hette Etoile Beauty Parlor.

Här i hörnan Kungsgatan – Drottninggatan låg herrekiperingen Carl-Axels (Pettersson) huvudbutik sedan 1910-talet. Varumärket togs senare över av H&M.

Vintagemannen har en elegant dressinggown från Carl-Axel.

På Hötorget säljs det fortfarande blommor

I konserthuset fanns blomsteraffären Trädgårdshallen och på Hötorget såldes blommor och grönsaker. Det finns fortfarande butiker i konserthusets nedervåning, men inga blommor och Hirsch säljer inga pianon längre och Orrefors glasbutik är borta. Själv minns Vintagemannen Broddmans Radio & TV där Espresso House har flyttat in.

På andra sidan Hötorget har anrika varuhuset PUB – Paul U Bergström – blivit hotell Haymarket. De försöker flirta med historien och har ett café som heter Gretas efter Greta Garbo som började sin karriär på PUB.

Centrumhuset – ett av Stockholms köppalats

Här i hörnet av Kungsgatan – Sveavägen i affärshuset Centrum tipsar Ellen om att man kan handla Leja-klänningar till betydligt lägre priser än vid Norrmalmstorg. Här hade också Göteborgsvaruhuset Meeths sin Stockholmsfilial. Idag är väl Ströms herr- (och dam) konfektion det som mest påminner om fornstora dar, fast på den tiden låg de på Regeringsgatan i gamla Klara.

Detta är ett av Cyrillus Johanssons mästerverk. Kolla byggnaden som uppfördes 1929-31 i närbild. Närstudera de roliga tegelplattorna från S:t Eriks lervarufabrik i Uppsala som sitter här och där i fasaden runt om hela kvarteret.

Gå sedan upp i den avsmalnande trappan upp till Malmskillnadsgatan och betrakta perspektivet. Nerifrån ser den otroligt lång ut och uppifrån alldeles rak. Ett arkitektoniskt mästerverk.

En synvilla

Glad påsk!

Europas första skyskrapor

Däruppe i Södra Kungstornet låg restaurang Pagod. Den nämner Ellen, men tyvärr flyttade Vintagemannen för sent till Stockholm för att kunna uppleva utsikten. Fram till 1963 drevs den som nykterhetsrestaurang av Frälsningsarmén. Tornet byggdes 1925 och var då L.M. Ericssons representativa huvudkontor. Det kan man faktiskt se på fasadens utsmyckning. Gudinnan Victoria med trumpeten håller en förgylld telefon i sin vänstra hand. De båda kungstornen, skyskraporna, 60 meter höga, var då Europas högsta hus.

Nedre delen av Kungsgatan kan sammanfattas i tre ord, choklad, media och mattor.

Här fanns Radiotjänst på Kungsgatan 8 och Svensk Filmindustri på nr 19. Ner mot Stureplan låg två grammofonaffärer och CAP sålde choklad och konfekt; ”förstklassig vara i elegant utstyrsel”. Marabou låg nere på Stureplan.

Men ett av de mest intressanta husen är f.d. Myrstedts Matthörna från 1912. Det var nyskapande på sin tid må ni tro. Det är stans första hus byggt på ett inre skelett av armerad betong. Det är alltså inte väggarna som bär huset, så man kunde ha mycket glas i fasaden. En teknik som Krüger & Toll importerat från skyskraporna i Chicago och New York. Blåmärkt, så klart, men både mattorna och den eleganta trappan därinne är borta för alltid.

Svensk hemslöjd har flyttat runt lite

Det fanns två närbesläktade hemslöjdsaffärer i Stockholm på den här tiden. Dels butiken som representerade Hemslöjdsforbundet, dvs 29 olika hemslöjdsföreningar ute i landet och låg alldeles vid foten av södra Kungstornet på Kungsgatan 33. Och så Svensk hemslöjd.

På Biblioteksgatan 12 hade Svensk Hemslöjd sin lokal. Nu säljer Ralph Lauren exklusiva kläder där. Bredvid, i nummer 10, hade Rörstrand sin profilbutik. Gustavsberg hade sin i Klara.

Idag är det bara Svensk Hemslöjds butik som finns kvar och den ligger på Norrlandsgatan 20.

Twilfit – en av fyra affärer kvar på samma adress

Det känns tryggt att konstatera att Twilfit har kvar sin butik på Nybrogatan 11, ett annat fantastiskt vackert hus ritat av Cyrillus Johansson. Detta är Twilfits allra första butikslokal från 1912.

Corona tog några av de sista

Efter denna 90 år försenade shoppingtur kan vi konstatera att det bara är Svenskt Tenn, en av Jerns skoaffärer, NK och Twilfit som ligger kvar i city precis som på Ellen Rydelius tid 1930. Och så Åströms kappor i gamla stan. Totalt fem procent. Om vi också räknar in affärsrörelser som finns kvar fast på annan adress eller under nytt namn får räkna in ungefär lika många till; Ströms, IRIS Hantverk, Svensk Hemslöjd, Svanströms (numera Office Depot) och Hallbergs guld. Då blir det tio procent som överlevt. Det är stor omsättning i affärslivet.

Utöver de affärer som Ellen nämner i boken är det väl troligt att det finns ytterligare några få som fortfarande lever och har hälsan i nya eller gamla lokaler. Men så värst många kan de inte vara. Jag kommer inte på en enda på rak arm, gör du? Jämför vi överlevnadsgraden med hotell och restauranger från 1930 kan vi konstatera att dessa har klarat sig lite bättre, kanske 30 – 40 procent finns kvar i någon form eller under nya namn, men många legendariska ställen är borta. Ställer vi lika hårda krav som på butikerna, att de ska ligga kvar på samma adress och med samma namn, blir det nog inte mer än 5-10 procent i dessa branscher heller.

Hade vi gjort vår promenad ett par veckor tidigare hade det varit ett par butiker till som funnits kvar. Med sorg i hjärtat kan vi meddela att två av de kvarvarande affärerna nu har dukat under i pågående Coronapandemi. Dels Georg Sörman som startade ekipering i Gamla stan redan 1919.

På Västerlånggatan 57 öppnade Georg Sörman en ny butik 1928. Här har vi genom åren köpt flera lusekoftor. Nu är det slut på det.

Dels Widforss jaktbutik. Deras butik har flyttat runt på olika adresser sedan 1729 och sedan 1880 varit i jaktbranschen. På Ellens tid låg de i de rivna Klarakvarteren. Sedan många år på Fredsgatan och de sista åren i en f.d. banklokal i hörnan Grev Turegatan – Humlegårdsgatan. Men där säljer de ut allt just nu.

Skylten på sniskan. Ett sorgligt slut efter 291 år. Vi får hoppas att de lyckas rekonstruera företaget och komma igen.

Du vet väl att H&M – Hennes & Mauritz – har fått halva sitt namn av Mauritz Widforss. Erling Persson köpte upp herrekiperingen 1968, medan avdelningen för vapen, jakt och vildmark levde vidare under varumärket Widforss. Undrar förresten hur det ska gå för H&M i dessa tider.

Vår korta citypromenad på jakt efter Ellen Rydelius butiker. Lätt att ta efter.

Om du inte har följt våra promenader med Ellen Rydelius så hittar du flera länkar i arkivet till höger. Du kan ju börja med vår introduktion.

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

5 april, 20205 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1990-tal, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Resor

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Det finns två skäl att åka till Köpenhamn: smørrebrød och wienerbrød.

1 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 2000-tal, Resor

Här kommer det tredje, och sista, lilla semesterminnet från sommarens tågsemester till Köpenhamn med omnejd på 8 dagar. Som du väl vet vid det här laget följer vi Märta Karlgrens guidebok från 1929. Den här gången ska det handla om mat och dryck. Finns det några krogar kvar sedan boken skrevs?

Ja, några finns det. Lyxrestauranger som Krogs Fiskerestaurant, Hotel d’Angleterre och Lumskebugten ligger kvar på samma adresser. Ida Davidsen har flyttat till nya lokaler och Langelinie pavillonen har fått en ny modernistisk byggnad. Men alla dessa är rätt dyra matställen, speciellt när den danska kronan står i 1:50 SEK.

Det vi saknar mest sedan Märtas tid är kedjan av små barer som hette Café à Porta. Den första, som öppnade redan 1792, låg vid Kongens Nytorv och den omvandlades till McDonalds så sent som 2012. Så kan det gå. Där hade man velat sitta ned och ta en lille en.

– Vi satsar på smørrebrød, tänkte vi

Vi försökte flera gånger att komma in på vårt gamla favoritställe Slotskælderen hos Gitte Kik, men det var antingen fullt eller stängt. Så det fick bli ett par andra ställen istället. Kanal-Cafeen, inte långt därifrån, är lika bra. Stora rejäla smörrebröd, så det räcker med ett och en halvt var. Vi tog två och det var lite mäktigt, men jättegott. Efter en öl och en snaps orkade vi knappt resa oss och gå därifrån.

I en helt annan ända av staden, nära Nørreport och Torvehallerne, ligger Arbejdermuseet. Det lilla muséet är värt ett besök i sig, där det ligger i en gammal byggnad med arbetarbostäder och fackföreningslokaler. I källaren finns ett café & öl-hall med ett helt annat smörrebrödskoncept – en buffé med många små läckerbitar. Där får du äta så många du orkar och kan prova på många olika smaker.

I Torvehallerne finns det också smarriga smörrebröd.

Håll dig till smuliga wienerbröd

Vi gick på världens nit. I alla moderna guideböcker står det att man på onsdagar ska äta en Onsdagssnegl, speciellt från Sct. Peders Bageri. Det var lång kö när vi kom, sneglarna var slut redan kl 10, och vi fick vänta i 40 minuter. På vad? undrar du. Jo, på en jättestor kanelbulle med glasyr på. Stor som ett tefat och tjock som en vetelängd. Mastig, degig och seg, den gick inte att äta upp. En vanlig svensk kanelbulle är en fluffig läckerhet i jämförelse.

Nej, tacka vet vi de där spröda, smuliga, traditionella wienerbröden med ”mormors hosta” i mitten. De är värda en resa till Köpenhamn, och det finns massor av ställen att mumsa dem på, t ex konditori La Glace eller i Torvehallerne.

Ät ute!

Köpenhamn har många lugna parker som är som små oaser där man nästan kan sitta ensam mitt i högsäsong. Köp med en lunch eller fika och smyg in bakom murarna. Här är några tips, och det finns fler hemliga ställen, ska du veta.

Det Konglige Biblioteks Have

Rådhusets gård

Gin & tonic, öl och vin

I första bloggposten skrev vi om ”Reffen”, Refshaleøen, dit man åker med båtbussen. Där drack vi en Gin & Tonic – dyrt och i plastmugg. Inne vid huvudbangården ligger Hotel Copenhagen Plaza. Därinne ligger mysiga Library bar, som guideböckerna beskriver som en av världens bästa. Det kan man ju ifrågasätta, men där serveras en likadan G&T till samma pris, fast då i snygga glas och i en ombonad miljö. Gissa vad Vintagemannen föredrar?

Det är inte vi som spridit Corona, även om det kan se ut så.

Vi är inga ölmänniskor, men för f-en, en Carlsberg måste man väl ändå ha, tänkte vi. Så vi for dit, men Carlsberg-muséet var stängt och inte en öl i sikte. Där är det bara en stor byggarbetsplats just nu. Den berömda elefantporten var helt inkapslad i byggplank och bråte. Det blev bara några tråkiga turistbilder.

Men här ska du få ett riktigt trevligt tips: Kulturtårnet vid Knippelsbro. Högst upp i det lilla brotornet finns det några få sittplatser och i våningen under ett litet rum. Här bedriver man en minimal utskänkningsverksamhet med drycker och lite småplock att äta. Så passa på att se båtlivet från en annan vinkel och smutta på ett glas i skymningen.

Tack för att du följt med på vår resa i fantasin ända hit.

Du har väl läst våra två första blogginlägg från Köpenhamn?

Vårt bästa tågreseminne från sommaren 1929: Köpenhamn med omnejd på 8 dagar

Köpenhamn har pippi på ryttarstatyer

Vill du läsa ännu mer om vår tripp till Köpenhamn och om ett tjugotal andra tågsemestrar i Norden så kan du göra det i den sprillans nya boken Tågsemester – Norden extra allt.

Det är bara att börja planera nästa tågsemester när faran är över.

Bonusmaterial:

Är du som vi, en flitig tågresenär mellan Malmö och Stockholm, och börjar bli trött på på tågens matutbud? Vi brukar handla med oss smörrebröd på Malmö Centralstation och sen sitta och smaska på tåget.

En liten bit Danmark även i Sverige. Tre var är lagom.

Köpenhamn har pippi på ryttarstatyer

30 mars, 202030 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 2000-tal, Resor

Minnenas tågsemester 2: I denna bloggpost kommer vi att peka på några sevärdheter i Köpenhamn som vi upptäckte när vi åkte dit i augusti 2019. Några är kanske lite otippade och något som inte alla turister redan har sett. Du kan ju pricka av själv, när du ändå inte kan åka dit just nu. Har du sett allt?

Det är hopplöst att hålla reda på alla Christian och Fredrik och om det var den nionde eller sjunde. Hela stan är full av ryttarstatyer och högst upp sitter en pippi och gör ni-vet-vad. Två hövdingar ska man i alla fall hålla reda på; Biskopen Absalon som byggde en borg i byn Havn år 1167 och därmed grundlade staden København. Och så Christian IV (1577 – 1648). Nästan allt som är snyggt och pampigt i Köpenhamn är ett minne från hans regeringstid och värt att besöka. Att han sen sjabblade bort nästan hela kungariket mot slutet är en annan historia.

Det var mer sprutt på biskoparna förr i tiden. Mäktiga män.

Det finns ännu fler.

Det var en glädje att åka till Köpenhamn i augusti, för vi hade boken Köpenhamn med omgivningar på 8 dagar, från 1929 av Märta Karlgren som guide. Hon tog oss med på promenader, gata upp och gata ner, och samtidigt fick vi lära oss massor om Danmarks historia och statsskick. En utgångspunkt i historielektionen var statyerna.

Något så makalöst som Rosenborg kommer vi inte i närheten av i Sverige.

Christian IV´s lustslott är en av hans mest praktfulla byggnader från 1600-talet. Pampiga salar och gemak i originalskick och en skattkammare full av guld. Danskarna är bättre på pompa och ståt än vad vi svenskar är. Besök anbefalles.

Det går runt i Köpenhamn

Två ställen du måste uppleva är dels det spiralformade kyrktornet med trappan utanpå. Från Vor Frelsers Kirke har du fin utsikt, även rakt ner. Bara du inte har svindel, i så fall rekommenderar vi Runde Taarn mitt i stan. Det är också ett utkikstorn, ett astronomiskt observatorium, fast med en osedvanligt bekväm körväg upp. Totalt svindelbefriad.

När du är vid Vor Frelseres Kirke rekommenderar vi att du går in för att beskåda orgeln också. Fundamentet till orgeln bärs upp av 2 elefanter som en hyllning till elefantölet, förlåt Elefantorden.

Har man en guidebok från 1929 i handen kan man snacka sig in nästan var som helst. I det här studenthemmet alldeles intill Runde Taarn till exempel. Och vems namnchiffer är det vi ser vi på tornet? Jodå, det är hans.

Se ner på vaktavlösningen på Amalienborg

I en av de fyra slottslängorna finns ett litet fint museum med många möblerade rum som visar den danska kungafamiljens liv under senare generationer. Och det är också en utmärkt utkikspunkt för att se vaktavlösningen på borggården nedanför.

Det här ser inte hälsosamt ut. Dronningens fars, Fredrik IX, arbetsrum.

Missa inte den här vyn lite grand från ovan. Se till att vara däruppe kl 12 bara.

Kolla vad som är på G nere i Cisternerna

De gamla vattencisternerna ligger under jord i Söndermarken, söder om Fredriksbergs slott och Zoo, ganska nära Carlsberg. Har du tur pågår någon spännande utställning där nere i de fuktiga valven. Kolla hemsidan för info.

Härifrån kan du sedan ta en fin promenad genom Fredriksbergs Have och tillbaka till city genom de burgna kvarteren i Fredriksbergs kommun. (Det är som om Östermalm vore en egen stad mitt i Stockholm.)

Det är också intressant att se vad Märta inte skriver om

Thorvaldsen-museet från 1848 med alla antika skulpturer t.ex. Det var så hyllat på den tiden. Men det kan man skynda igenom och istället fokusera på den vackra byggnaden, tycker Märta. Författaren Jolo´s dräpande omdöme i sin Köpenhamnsbok några årtionden senare var ännu hårdare; ”Monumentalt långtråkigt”. Men besök museet i alla fall och se byggnaden både ute och inne. Fasaden är lika intressant. Fundera sen på vilken världsstjärna bildhuggaren Bertel Thorvaldsen måste ha varit som fick ett så här stiligt monument under sin livstid.

Thorvaldsens mest berömda skulptur: Kristus i Vår Frue Kirke. En förlaga finns på muséet.

Byggnaden är faktiskt rätt märkvärdig.

Tågsemester var det.

En liten bit ut i östra Köpenhamn ligger en kort rest av Amagerbanen som förr gick från Amagerbro ut till Kastrup och Dragör. Spåren passerade faktiskt flygplatsens landningsbana! Nu kan man åka dressin någon kilometer fram och tillbaka, dock ej på landningsbanan. Ett litet vardagsäventyr anordnat av Amagerbanens venner, Du måste dock förhandsboka.

Slut för idag.

Nästa blogginlägg kommer att handla om några trevliga – och några mindre trevliga – sätt att äta sig mätt i Köpenhamn. På återseende.

PS. Riktigt så här kul kommer det dock inte att bli.

Du har väl inte missat vårt första inlägg från Köpenhamn?

Vårt bästa tågreseminne från sommaren 1929: Köpenhamn med omnejd på 8 dagar

26 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1920-tal, 2000-tal, Resor

Vi tog tåget till Köpenhamn i augusti och följde – som vanligt – en gammal guidebok. 1929 skrev Märta Karlgren Köpenhamn med omnejd på 8 dagar. Och det var precis vad vi gjorde. Det är häpnadsväckande hur aktuell en nittioett år gammal reseguide fortfarande är. Man får faktiskt ut mycket mer av en gammal bok som nästan bara innehåller text, än dagens bilderböcker eller lättkonsumerade sajter på nätet. Jag vet att du inte kan resa dit nu under våren, men en vacker dag vänder det. Håll ut!

Köpenhamn var mer intressant än vi hade förväntat oss. Och vi har, trots många besök tidigare, lärt oss en massa nytt om staden. Här står VintageQ och väntar på ”hamnbussen” som ilar upp och ner i hamnen. Missa inte att ta en tur. Du får en bra överblick och får se många av stans bästa sevärdheter på vackert avstånd. Turen ingår i biljetten för kollektivtrafiken. Kommer du från Malmö och har köpt Skånetrafikens biljett gäller den också.

Tar du båten söderut från Den Sorte Diamant, biblioteket alltså, så kommer du till ett nytt Venedig – Köpenhamn växer så det knakar åt det hållet. Många lägenheter ligger precis vid vattnet. Du kan ta en vanlig buss tillbaka från Teglholmen om du vill se mer av stan. Den vackra röda anläggningen är det gamla H.C. Ørsted Værket och Diesel House som är ett kraftverk som försett Köpenhamn med elektricitet sedan 1932. Där finns en av världens största dieselmotorer som ibland visas för besökare.

Åker du med båtbussen mot norr kommer du till sist till ”Reffen”, Refshaleøen, som är ett enda stort utomhusparty. Lite dyrt tyckte vi, men en härlig sommarkväll blev det. På vägen dit ut passerar du många av Köpenhamns märkesbyggnader. Denna tur är ett billigt nöje. Båtbussen har hållplats vid alla stora sevärdheter.

Vi läser på inför varje etapp

Alla våra promenader börjar med att vi sätter oss ner någonstans; på en bänk, i en bar eller på ett ölcafé. Där läser vi högt för varandra om de kvarter som väntar på oss. På så sätt missar vi inga ”nödvändiga” sevärdheter, men framför allt får vi upp ögonen för udda ting och lite hemliga ställen. Här ska du få ett tips från Rådhusplatsen.

Köp din lunch eller fika nånstans runt rådhuset, gå sen in på rådhusets gård för att spisa den. Du har en oas nästan helt för dig själv mitt i stan, mitt i lunchrusningen och mitt högsäsong.

Vi reste från Stockholm till Malmö och bodde där några nätter.

Köpenhamn med omgivningar, var det. Malmö är en av de bästa. Med tåget tar det bara en dryg halvtimme in till Kbh hovedbangård. Man kan pendla, men man kan också spara en tusenlapp på varje hotellnatt. Den kan man ha roligare för. Och så är Malmö en sevärdhet i sig. Det är t.ex. Sveriges mathuvudstad med massor av spännande restauranger. Missa inte att ta ett stopp där. På bilden ser du Bistro Royal inne i Malmö Central. Det är den gamla kungliga väntsalen, en unikt fin restaurangmiljö vackert restaurerad.

Klassiska hotell vid Köpenhamns Huvudbangård

En vintageman försöker bo både så klassiskt och så prisvärt som möjligt. Vi hyllar tesen ”visst är det roligare att göra av med pengar när man är vaken”, så när det var sistaminutenrabatt på Astoria slog vi till.

Hotell Astoria från 1934 har många fina detaljer bevarade.

Tvärs över spåren ligger ett annat anrikt hotell som Märta rekommenderar, nämligen det gamla lyxhotellet Terminus från 1914, numera 4-stjärniga Copenhagen Plaza. Där finns en mysig Library bar som alla guider med rätta berömmer. Visste du att av de elva hotell som Märta rekommenderar 1929 så finns sex kvar.

Dagens blogg är nästan slut. I kommande inlägg får du veta mer om Köpenhamns sevärdheter och Märtas / våra smultronställen.

Ser du vad det här är? To be continued…

PS. Planeringen börjar alltid med böcker

Som komplement till den urgamla boken läser vi också de senast utgivna, helst då böcker med ett personligt urval. Vår favorit i Köpenhamn var Valle Westessons 100 balla ställen i Köpenhamn. När man går i Märtas fotspår kan man stanna eller göra små utvikningar till de smultronställen som de nyare böckerna nämner men som de breda guiderna aldrig skulle ta med. Sen går vi naturligtvis också in på nätet och kollar vad som är på G just nu.

Här kan du läsa mer om vårt Köpenhamnsäventyr

Nu i dagarna kom boken Tågsemester – Norden extra allt ut från förlaget. Där har jag och VintageQ skrivit ett resereportage från resan till Köpenhamn. Detta inlägg var en första liten fördjupning som kommer att följas av två delar till med mer fokus på sevärdheter och mat. Följ oss gärna.

Slipovern – den välklädde mannens näst viktigaste plagg

23 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Gentlemannens garderob, Prisvärt, Stil

Foto: Johanna Wulf. Ur Totally Stockholm, november 2015

I karantäntider gäller det att inte sunka till sig utan att hålla stilen, även om man går hemma. Det finns inget som höjer min outfit lika mycket som en udda kontrasterande färgklick. I första hand har jag en väst, men en slipover är det perfekta lågprisalternativet. Sällan kostar de mer än 50 -100 kr i second handaffären.

Västar lär jag återkomma till.

Här är samma härliga 70-talskavaj från Schlasbergs med tre olika slipovers. Visst blir det skillnad?

Det som skiljer slipovern från pullovern är att slipovern saknar ärmar. Självklart går det bra med vilken tröja som helst under kavajen. Färgklick som färgklick. Men en hel ylletröja under kavajen blir oftast lite för varm inomhus, möjligen kan en tunn cardigan funka.

En annan tweedkavaj i klarblå färg blir som helt ny när jag byter slipover.

Hemstickad slipover från Färöarna, 1940-tal. Något för en husmor att överraska maken med. Stickmönstret är från The Vintage Knitting Lady i UK.

Slipovern har kommit och gått i modehistorien. Jag skulle gissa att den första storhetsperioden var 1930-50-tal när sportkostymen var på modet. Senare har den väl känts lite gubbig eller rent av töntig. Sånt måste en vintageman ställa sig över. Men 2014-15 kom den mönsterstickade Fairisle-slipovern tillbaka som trendig igen. Och det håller i sig.

Stoppa ner slipovern i brallorna!

Jag har sedan 2012 försökt återlansera det fräsiga modet att ha slipovern nedstucken i byxorna, precis som Anderssonskans Kalle och andra populära 40-talsgrabbar. Har man ett exklusivt bälte, vilket jag inte har, så vill man ju visa upp det.

Okejdå. Man får ha slipovern utanför också. Rätt fräckt det med. Eller vad tycker du?