#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

Att resa med stil till pampiga stationer

9 december, 201910 december, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1910-tal, 1930-tal, 1940-tal, 2000-tal, Arkitektur, Resor

Nyss lämnade vi Weimar. Det gav oss anledning att fundera över hur man bäst tar sig till en ny stad med stil. Nästa stopp på resan är Leipzig.

Leipzig Hauptbahnhof – en ”trafikkatedral”. Lika respektingivande 1915 som den är idag.

Att anlända till en ny stad med tåg är lyx. Du kommer direkt in till centrum och du slipper vänta på bagaget. Det är bara att börja äventyret. Extra lyxigt är det om järnvägsstationen är från 1915 och rent monumental.

Europas största järnvägsstation

26 spår. 83.000 kvadratmeter. Fasaden mot centrum är 298 meter lång. Stationen började byggas 1909 och öppnades i december 1915. Då var ena halvan av stationen avsedd för Preussens järnvägsbolag och och den andra halvan för Sachsens. Arkitekterna hette William Lossow och Max Kühne. Numera är det ”bara” 24 spår. Nummer 25 – 26 har blivit bilparkering. Ett tidens tecken.

Att stationen är en sensation förstod vi redan hemma, när vi bläddrade i två tyska guideböcker för Leipzig. Båda har med stationen som en sevärdhet man bör besöka för att kunna säga att man har gjort stan ordentligt.

Att vänta på sitt tåg med stil och elegans

Det var tre ruskigt stiliga matsalar. En har blivit bokhandel och en finns kvar i Starbucks regi. Där kan du fortfarande få nåt lite att äta. Stilen får du stå för själv.

I Griebens Reiseführer för Leipzig från 1920 börjar en av de föreslagna stadsvandringarna med sightseeing på stationen. Den stora mitthallens ljus och rymd imponerar liksom fasadens utsmyckning. Författaren förundras över alla tekniska finesser och den ypperliga resandeservice som erbjuds; 36 biljettkassor, 18 tryckpressar för biljetter, postsortering, bagagesortering och all möjlig service. Bagageleverans till hotellet, rak- och frisersalonger, möjlighet att tvätta av sig resdammet och att byta kläder. Det är att resa med stil – Vintagemannen skulle ha varit med då!

Det fanns mycket service på stationen redan från begynnelsen. Men badrummet där du ska fräscha upp dig, och bli presentabel efter den dammiga resan, har försvunnit och blivit smörgåskedjan Subway. Där blir man i alla fall inte renrakad.

Väntsalarna hade på 1970-talet 1.200 sittplatser enligt turistboken. Nu har de reducerats till cirka 375 stycken, varav 22 inne i röda containrar. Vad säger det?

1944 bombades stationen och den västra hallen, men den har byggts upp igen.

På plattform 24 finns en liten utställning om stationens historia med många fina bilder från Historische Sammlung der Deutsche Bahn AG.

Vad blev det sen av mitthallen? jo en jättelik shoppinggalleria. Men den forna pampigheten finns kvar.

Minns du ordet resfeber? Finns det kvar?

Stationsbyggnader var inte något man slarvade med i järnvägens barndom. De byggdes för att skryta. ”Vår stad är stört, bäst och vackrast” och självaste Kungen var där och klippte band.

Vintagemannen undrar vad som har hänt med respekten för att resa nu när många gamla pampiga stationer blivit sålda till annan verksamhet och ersatts av obemannade ”Resecentrum”. Är det som med respekten för bildning, som har sjunkit i takt med att skolorna slutat vara monumentalbyggnader. Eller som när respekten för pengar försvann, när bankerna inte längre finns i stenpalats, utan bara på nätet.

Vintagemannen på sin första tågresa 1952 mellan Örebro och Herrljunga. Han var för liten för att ha resfeber då. Men stilig och uppklädd var han!

Vad krävs för att få känna högtidligheten och det där pirret på stationen, det som förr kallades resfeber? Har massflyget dödat det? Tur då att man kan ut och tågluffa i Europa. Många fina stationsbyggnader finns det, även om alla inte är så pampiga som den i Leipzig. Visst är det en härlig känsla av förväntan att komma till eller resa från en stad med en pampig järnvägsstation. Både förväntansfullt och lite högtidligt – vi förstärker känslan och klär upp oss i vintage!

Pompös station

Tillbaka till stationen i Leipzig. Den upplevdes så pampig, eller skräckinjagande, när den var ny att många tyckte att det gått till överdrift. Karikatyrtecknarna fick ett nytt objekt att håna. Eller så var de bara avundsjuka. Den här bilden är från 1923.

På Gleis 24 står hjulen still

När du besöker Leipzig, missa inte Spår 24. Där står alla tågnördars dröm; gamla tyska lok från 1930-40-talen uppradade. Tänk att bara nån gång i livet få göra en resa med ett sånt där tåg, och inte bara åka en kort snutt på en museijärnväg. Men det händer nog aldrig – elektriska tåg är ju lite mer miljövänliga.

Tack för idag. Imorgon ska vi ut och göra Leipzig. Vi ses i morrn

Har du läst våra andra blogginlägg från vår tågluff i Tyskland? Senast från Weimar. Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.

Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan Vintagemannen.se och Europarunt.se

En begagnad cykel och en tweedkavaj är nog det mest hållbara man kan köpa

24 september, 201924 september, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1940-tal, Resor, Vintageaffärer

Cykeln med kedja och gummidäck uppfanns 1894. På 125 år har det bara tillkommit smärre förbättringar. En gammal hoj från 1930 – 50-talen kan man fortfarande hitta för hundralappar och med lite smörj och nya däck så går de fortfarande lika bra som när de var nya. 100 % hållbara i alla avseenden. Bike in Tweed är en kul hyllning till både kvalitetscykeln och kvalitetskläder från fornstora dar. Därför gillar Vintagemannen sådana tilltag. Det är ett hållbarhetsprojekt drivet av lust och fåfänga.

I lördags, 21 september 2019, var det dags igen. Bike in Tweed Stockholm kördes för nionde gången med 196 cyklande deltagare plus några funktionärer i baslägret. Nog borde vi bli över 200 nästa år, kanske 250 om du också hänger på.

Årets affisch av Ludvig Pedersen

I Sverige i har det genom åren genomförts sådana här galanta cykel-picknicks i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Enskede, Umeå(?) och kanske fler städer som jag inte känner till.

Ulrika Åström från Umeå hade klätt sig som sufragett från rösträttsrörelsen runt 1900. Cykeln från 1899 och sekelskifteskläderna hänger oerhört väl ihop – och så den specialgjorda affischen. Ett genomförande i toppklass. Hon belönades med andra pris i kategorin Bästa Ekipage Dam.

Man behöver inte ha en jättegammal cykel av museal kvalitet för att ställa upp. Varje år är flera moderna cyklar med. Dock inga med batteridriven hjälpmotor eller elsparkscyklar. Men eftersom det är jättelätt och jättebilligt att hitta en gammal begagnad cykel så är detta en sport där alla kan vara med.

Man behöver inte ha en skräddarsydd vintage-tweedkostym med knäbyxor och väst från NKs skrädderi 1938 heller, även om jag har det. Många ställer upp i en gammal sliten tweedkavaj från Myrorna och ett par vanliga byxor nerstoppade i knästrumporna. Ofta med en keps som pricken över i. Det kostar ingen förmögenhet.

Den omutliga juryn: Vintagemannen och Birgitta Gardner bedömer kläder. Åke Stenkvist (stående) och Andreas Bengtsson bedömer cyklar mycket sakkunnigt. Tillsammans väljer juryn sedan ut bästa ekipage – dam och herr.

Juryn är hård i sin bedömning, he he. Om inte knäbyxornas spännen är ordentligt åtdragna åker byxorna ner. Då blir det poängavdrag. Även jurymedlemmar måste vara noga med hur de ser ut. Birgitta fick skynda sig att sätta på sig passande kängor.

Sedan finns de de som inhandlat nya tweedkläder i butiker som saluför sådana, t ex Tweed på Odengatan 98 i Stockholm. Min vintagekostym som syddes åt Generalkonsul Bergsten 1938 har jag hittat hos vintagehandlaren A.Marchesan på Odengatan 100. De är nästan grannar alltså.

Att köra tweed runs började i London 2009 och nu finns det över hela världen. Cykelentusiasten Ted Young-Ing hittade en trave golfbyxor som låg i billiga lådan i en secondhandaffär i Glasgow 2008. Han köpte hela bunten och tänkte att det skulle vara kul att cykla runt i dem i London. Han frågade några kompisar och vips var de 250 personer som körde det första Tweed Run i London den 29 januari 2009. Idag är det ett jätteevenemang där biljetterna tar slut på några sekunder.

Hur klär man då en gentleman för en kylig höstritt på velocipeden?

Inifrån gör man som Winston Churchill och klär sig i ett sidenunderställ. Han lär alltid haft ett sådant på sig i laxrosa, eller hudfärgat som jag föredrar att säga. Vi har köpt våra hos SidenSelma. De finns dock bara i vitt eller svart.

Knästrumpor är ett kapitel för sig. Sverige är knästrumpornas U-land. På NK eller i vanligtvis välsorterade herrekiperingar finns det kanske fem olika sorters knästrumpor, och då är tre av dem i svart, mörkblått och mörkgrått. Har man väldig tur finns det på hösten några par till med någon diskret rand eller ruta. Ute på kontinenten är det helt annorlunda. Där finns det hela avdelningar med färgglada knästrumpor i varuhusen. Så det gäller att passa på när man är ute och tågluffar. Och så kan man ju hitta dem på nätet också numera. (Du vet väl att en gentleman aldrig visar hud mellan byxbenet och strumpans överkant så att vaden blir synlig, eller som modekungen Sighsten Herrgård uttryckte det; mannens fulaste kroppsdel.)

Knäbyxor, golfbyxor, äppelknyckarbyxor, plus fours, plus two´s, knickers… Kärt barn har många namn. Att inte ha byxbenen fladdrandes är ju praktiskt när man ska ut och cykla. Plus four betyder Plus 4 tum, alltså 4 X 2,54 cm = 10,16 cm. Så långt ska nedhänget under knäet vara. Plus two är således hälften. Eftersom Vintagemannen är en långbent herre så blir dessa knäbyxor bara ett par knickers på honom. Hur de såg ut på Generalkonsul Bergsten vet jag inte, men jag kan tänka mig att de hängde ner betydligt mer. Det är snyggare så.

Om du väljer hängslen eller bälte är en smaksak. Här finns inte ens hällor för bälte. Väljer du hängslen ska det vara med sex knappar i byxorna och stroppar i hängslena. De där med knäpplås saknar all stil enligt min mening. Dessa ser man nästan bara på män med så stor mage att bältet inte förmår att hålla byxorna uppe.

Västen är väsentlig för helhetsintrycket. Den ökar elegansen högst betydligt. Man blir en herre eller kanske rent av en gentleman, åtminstone till det yttre. Saknar du väst till din tweedoutfit går det också bra med en udda väst eller en stickad slipover. Båda sätter sprätt på den enklaste anrättning.

Kavajen bör vara av tweed i ett tweed run. Men det är inget måste. Vissa år har juryn diskvalificerat sådana som inte burit tweed. Men dagens klädjury, där Vintagemannen och Birgitta Garner från vintagebutiken Old Touch är enväldiga domare, bedömer alla snygga kläder och belönar det som är snyggt och konsekvent genomfört, oavsett fiberriktning.

Ett par begagnade brogueskor från Tricker´s köpta hos Herr Judit för 1.500 kr.

Sverige är också herrskornas U-land. Eller har i alla fall varit. Svenska affärsmän är ökända ute i världen för sina fula skor. Nej, ett par randsydda läderskor ska det vara. Vilken tur att vi har fått en massa nya skoaffärer i Stockholm som säljer kvalitetsskor av märken som Allen Edmonds, Church´s, Trickers, Carmina, Crockett & Jones, m fl. Vintagemannen köper nästan alltid begagnat. Då hittar han skor som kostat 5.000 kr nya för mindre än halva priset. Och så håller de en halv livstid om man sköter dem och låter skomakaren laga när det behövs.

Och så har vi det avgörande bjäfset. Är hela outfiten, kostym eller udda delar, smakfullt sammansatt så gäller det att matcha med en slips eller fluga, näsduk i bröstfickan och en blomma i knapphålet. Jag väljer alltid konstgjorda blommor. Man får dock akta sig så att man inte matchar ihjäl sig. Nån liten twist bör det vara. Ett fickur är ett lämpligt tillbehör till en väst.

Till sist brukar jag välja en liten nål till det andra kavajslaget. Den här gången har jag pyntat mig med en nål från SVF 1934, dvs Svenska Velociped Förbundet, dagen till ära.

Hatt och handskar – så är munderingen klar. Det är en gammal Homburghatt från Borsalino om någon undrar.

Avslutar med bilder på mig och Vintage Q från tidigare års Bike in Tweed i Stockholm och Tweed Run i Malmö.

Hoppas att någon blir inspirerad att delta i något tweed run någonstans. Nästa chans är den 26 oktober med Enskede Tweed – Höstrusket.

2013

2014

2015

2016

2017

2018

Vill du se fler inspirerande bilder så gå in på #Bike in Tweed 2019 eller #tankar om cykling av Timo Murberger.

Eller följ Vintagemannen på Instagram och Facebook. Välkommen!

14 dagars tågluff kräver en samordnad och välmatchad garderob

13 april, 201913 april, 2019 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1970-tal, 2000-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Hattar, Resor

Hur mycket kläder har ni med er egentligen? Det frågar många oss när de ser våra olika outfits från tågluffen. Mindre än du tror, faktiskt. Här kommer en demonstration:

Basen består av en kavaj som man får skruda sig i under hela resan om vädret är lite burrigt. Ungefär som det var under de två veckor vi var i Holland och Belgien i mars-april 2019.

Varje morgon lägger man upp några tänkbara variationer på hotellsängen och väljer den outfit som känns rätt med tanke på väderutsikterna.

Vi hade ungefär 12 kg var att bära på. Det gäller alltså att packa smart. Han i en gammal Karrimor från 80-talet. Hon i en Ospray Fairpoint Day från 2018. Båda rymmer cirka 60-70 liter har löstagbara små tursäckar att koppla loss.

Från topp till tå

Han har ju alltid hatt. Hon hade hatt när vi var på resande fot. Men annars fanns lite fler huvudbonader att välja bland. Hans hatt är från Feutre från Paris, hennes är en gammal filthatt från BeKå i Malmö.

Baskern är en av VintageQ´s favoriter. Lika lätt att packa ner som sjaletten med riktigt flygskamsmönster. Passar väl bra på en tugluff?

Vad ska man ha på överkroppen?

Han hade packat fyra skjortor och en polotröja, en väst och en slipover. Hon hade två blusar, två skjortor, en polotröja, ett tröjset (linne med tunn kofta) och en tjockare kofta. Det är utmanande att packa för vår och höst, för man måste både räkna med kallt urväder och riktig sommarvärme. Alla kläder är valda i en färgskala som kan kombineras.

Sen är det bara att blanda och ge. Vi börjar med henne.

Otaliga kombinationer alltså. Allt funkar tillsammans.

Visserligen är tweedkavajen rätt dominant i sitt hundtandsmönster. Men där bakom kan skjorta och väst kombineras rätt mycket. Och då har vi inte kommit till bjäfset ännu; slipsar och sånt.

Underkroppen måste också skylas.

Han hade två par byxor. Ett par i manchester i en ljusbrun nyans, samt ett par mörkare finbyxor med frontveck från Italienska Canali. Hon hade den yllekjol som hör till dräktjackan och ett par tjocka och vindtäta gamla sjömansbyxor. Dessutom ett par moderna tunna bomullsbyxor från H&M och deras William Morris-serie. Under dessa hade hon ofta ett par långkalsonger i silke.

Mörkbruna och ljusbruna byxor räcker långt.

En resdräkt i ylle är ett måste i varje turistande kvinnas packning. Väldigt bra att kombinera både upptill och nedtill. Här med kjol, tjocka brallor och tunna brallor.

Än få vi gå i strumpor och skor. Än är det vinter kvar säger mor.

En gentleman får inte visa hud mellan strumpan och byxan. Därför bär en gentleman alltid knästrumpor. Det finns, särskilt i Europas storstäder, ett utsökt urval att välja bland. I Sverige är det ett magrare utbud.

Ett trick är att stoppa ner byxorna i strumporna. Vips har man fått ett par byxor till – ett par golfbyxor.

VintageQ hade både tjocka och tunna strumpbyxor, några varma ankelsockor i ylle samt ett par långkalsonger i silke med sig.

Vi hade båda två par skor med oss att att växla mellan. Det är det minsta man kan ta med sig på en 14-dagarsresa. En dam kan kanske ska lägga med ett par tunna finskor också.

Sen kan man ju alltid komplettera med det lokala utbudet.

Nu kommer vi till pricken över i

Det är det där lilla extra som gör en själv och alla man möter extra glada. Slips, fluga, halsduk, bröstficksnäsduk, knapphålsblomma, halsband, klocka, manschettknappar, pins, mm. Det är saker som inte väger så mycket och varje dag sätter ny piff på anrättningen. Ta med ett litet urval så blir du fin.

En fluga. Tre näsdukar. Två blommor. Två halsdukar. Två slipsar och…

… så den här gamla ylleslipsen som är fantastisk. Den är vändbar och har fyra framsidor: gul, orange, grön och brun. Men den bruna kom aldrig till användning.

Halsband, sjal, blomma…

Sen måste man räkna med regn också.

Hon hade en rejäl regnkappa med sig. Han en vattenavvisande kort rock av fint amerikanskt märke. Men den sprack vid fickan, så nu är den förstärkt med silvertejp. Små hopfällbara paraplyer ingår naturligtvis också i packningen.

Och så har vi det viktigaste; hel och ren inunder.

Med några påsar Y3 i packningen kan man säkerställa hygiennivån. Det gäller bara att stanna på samma hotell i ett par nätter så tvätten hinner torka.

För nytillkomna läsare: Läs mer!

Vi tågluffade i Holland och Belgien våren 2019. Som ciceron hade vi Ellen Rydelius guidebok från 1937. Det sättet att resa kan vi verkligen rekommendera. Men mer om vår resa kan du läsa i Vintagemannens förra blogginlägg. (Klicka på länken)

I oktober 2018 bloggade jag om vår utrustning när vi tågluffade i Rhendalen. Där finns mer att läsa om några fiffiga grejor. Klicka gärna på länken.

Ski in Tweed är en härlig vinterupplevelse på träskidor

5 mars, 2018 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Resor

Ski in Tweed är vinterns motsvarighet till Bike in Tweed. Det gemensamma är att man färdas i sakta mak i gamla vintagekläder. Skillnaden är färdsättet; på sommaren en gammal cykel, på vintern träskidor. 2018 var andra året ”skidloppet” gick i Oslo och första året i Stockholm. Hoppas det blir en tradition. Här kan du se hur kul det är. Visst blir du väl sugen.

Den 3 mars 2018 åkte vi, en tapper liten skara, en slinga på en halvmil ungefär. Vi startade vid Breviksbadet på Lidingö, gick på isen över Kotlasjön, hittade den smala sävgången till Stockbysjön, rastade vid Långängens gård och skidade sedan tillbaka över åkrarna till Brevik. Det var knappt en enda uppförsbacke på hela turen.

Bekväm skidåkning på Lidingö. Vi hade t.o.m. en liten hund med i laget.

Egentligen är det inte så noga med utrustningen.

Man kan stoppa ner ett par vanliga byxor i ett par knästrumpor, ikläda sig en modern anorak (modellen har ju inte ändrats mycket genom åren), dra på en toppluva och krydda stilen med ett par Lovikkavantar från en loppis.

En nörd som Vintagemannen går dock all in.

Vintagemannens utrustning:

Mössan, en Oscar Wigén Elit med fårskinnsöronlappar, tillverkades troligen i Tranås nån gång på femtiotalet. Anoraken har varit både i Vålådalen och på OS i S:t Moritz 1948.

Kolla de snygga märkena.

Byxorna är ett par riktigt varma skidbyxor i vadmal (eller möjligen kläde) med värmande vindflärp innanför gylfen. Handskarna är moderna, de är från 1990-talet, och i dem har jag stuckit ner ett par gamla vantar som min mormor stickade åt mig på 60-talet. Varför gör inte Hestra sådana ofodrade skidhandskar längre?

Längst ner bär jag ett par hemstickade långa ullstrumpor som jag hittade på en julmarknad i Graz i Österrike i december.

Muddarna är också nya. Berith Blomgren i Uddevalla har gjort dem åt mig i ”Bohus Stickning”. Pjäxorna med fårskinnsplös är nog från de kalla krigsvintrarna. (Renoveringen av dessa har beskrivits i ett tidigare blogginlägg.)

Halsduken, eller scarfen från Vålådalen, är en liten klenod. Den har jag fått av en f.d. svägerska som jobbade där på fjällstationen sommaren 1967. Vilken fin gåva.

Träskidor är det viktigaste

Skidor av trä ska det vara enligt de oskrivna statuterna. Det spelar inte någon roll hur gamla de är. Tegsnäs tillverkar ju träskidor fortfarande, och det finns fler små fabriker, både i Sverige och Norge. På loppisar ute i landet är det nog rätt lätt att hitta gamla skidor, speciellt norrut. Och så finns det flera firmor som säljer militärt överskott. I Stockholm var vi inte så noga med denna regel, så även ett par plastskidor kom att räknas som träskidor i år.

Mina skidor är kanske ”förkrigs” från trettiotalet. De verkar i alla fall vara äldre än ”Vita Blixten” som militärskidor från olika överskottsbolag brukar kallas. Mina är svarta och märkta med en krona. Jag har köpt dem på Floby Överskott utanför Falköping. De har hundratals gamla skidor i lager.

VintageQ har ett par riktigt tunga skidor från 1953.

Hennes skidor har stålkanter och hickorysula och vajerbindning. Här pågår injustering av pjäxorna. Man kan på de låga fästpunkterna se att de var gjorda för slalom på den tiden.

Se upp med gammalt torrt läder

Jag har en äldre bindning med läderremmar. När jag skulle testa dem första gången så brakade det bara till och de uttorkade läderremmarna brast. Där ser man hur viktigt det är att testa utrustningen innan man ger sig ut på skidäventyr. Så jag gick till mina favoritskomakare på Mano på Riddargatan som tillverkade ny friska remmar. Sen gick jag till Brunells Metallverkstad på samma gata som satte fast remmarna med rejäla nitar.

Så var det det där med vallning.

Det ska vara riktig grundvalla med tjära på träskidor. Då behövs en vallningsbod. Det har inte jag. Förr kunde Alewalds Sport på Kungsgatan valla träskidor, men det gör de inte längre. Räddningen blev Kenneth på Vintagevinden. Han hade både tjära och blåslampa. Sen var skidorna svarta både på ovansidan och undersidan. Lite för svarta faktiskt, så jag fick ta äkta terpentin och torka av överskottet. Som en av mina nyvunna norska vänner sa: tjäran ska gnidas in i träet, inte sitta utanpå som på en gammal stavkyrka.

För att sedan få bra glid smälte jag med hjälp av hårtorken parafinvax längs hela skidan. Jag gned först med en vallaklots och polerade till sist med en skoborste. Och jädrans vad glatta skidorna blev.

Beroende på dagens väder och snöförhållanden anbringas slutligen fästvalla, typ Swix Blå, under trampytan.

Stavarna är ett eget kapitel – ett riktigt litet äventyr.

Helst ska det vara gamla bambustavar med vackert flätade trugor längst ner. Några sådana hade inte jag. Mina var för moderna. Det stod Assar på dem, sextiotal antagligen. Inte kan man ha det till ett par förkrigsskidor.

Räddningen fanns i Radio P4 Dalarna. De har ett program som heter ”Sök och Finn” som sänds på fredagsförmiddagarna. Dit ringde jag och efterlyste ett par gamla stavar. Och efter en stund ringde Gunvor i Grangärde. Hon hade sin pappas stavar kvar i en bod. Jag kunde få dem gratis.

Men vi var tvungna att åka till Grangärde och hämta dem. Det fick bli ett äventyr. VintageQ och jag tog en tripp till Dalarna i januari för att hämta stavar och testa utrustning. Vi bokade in oss på det mysiga Dala-Floda Värdshus. Det kan vi verkligen rekommendera.

Nu har jag Albert Janssons gamla stavar, han som var född 1894. Tack Gunvor och Radio P4 Dalarna.

Men det är med gamla stavar som med gamla bindningar. Läderremmarna kan ha torkat och man vill ju inte sabba fina original. Så då gick jag ännu en gång till mina favoritskomakare på Mano Skoservice och bad dem göra nya remmar för händerna.

De nya handledsremmarna är smart löstagbara, de sitter bara lindade där uppe.

Bike & Ski in Tweed i Oslo är ett initiativ av Reidar Kjellökken.

På sommaren arrangerar han Oslos Bike in Tweed. Här syns det vilken god organisatör han är på vintern också.

Förra året samlade han ett litet gäng för att gå på träskidor runt Holmenkollen och Ski in Tweed var därmed fött.

Gå med i Facebook-gruppen Forum for skinostalgi så kan du både förkovra dig om gammal skidåkning och hålla dig uppdaterad inför Ski in Tweed 2019. Gruppen är öppen för alla.

Originalbesättningen i Holmenkollen Ski in Tweed 2017.

I år gick Ski in Tweed Oslo den 10 februari. Då blev det några fler och bland de cirka 15 – 20 deltagarna var det tre från Sverige; Ulf, Ulrika och Peter. Vi skulle ha varit fyra, men själv låg jag hemma i influensa när tåget gick. En sån sabla otur. Men se så hyggelig di svenske ser ut att ha det i spåret.

Ulf & Ulrika Åström från Umeå. Och Peter Brolin i rött som också var med på Lidingö den 3 mars.

Ski in tweed är verkligen inget tävlingslopp. Tvärtom. Det är en mysig utflykt och gemenskap. Och pauser och matsäcksätande är lika viktigt som själva skidåkningen.

Vi lånade ett bord och några stolar på Långängens gård. Där kan man också köpa fika.

Ambitionen i köket var lite högre i Norge. Där hade man primuskök med sig i ryggsäckarna. På Lidingö nöjde vi oss med termos och mackor.

Är man en riktig vintagenörd försöker man klara sig utan moderna plastgrejor och fula plastpåsar. Sameslöjd passar riktigt bra i naturen.

I basutrustningen ingår matsäck, dryck och ett varmt plagg att ta på när man rastar. Det kan också vara bra att ha en burk valla, ett sittunderlag och en liten reparationssats. Hur stor väska eller ryggsäck du behöver får du bestämma själv.

After Trä-Ski

Ingen vanlig After Ski i Oslo. Tänk vad förvånade folk måste ha blivit när det stövlade in femton vintageklädda män och en kvinna i en bar bärande på gamla träskidor.

Vid en snabb jämförelse ser man tydligt hur mycket bättre norrmännen är på att ordna Ski in Tweed. Så det är bara för oss att komma igen bättre förberedda nästa år. Välkommen både till Oslo och Stockholm 2019. Du har 11 månader på dig att skaffa nödig utrustning. Lycka till.

Målgången var på skidstadion i Holmenkollen. Det var samma dag som ett stort skidlopp pågick, så ”spurten” refererades av en speaker. Vilken upplevelse det måste ha varit att gå i mål i en så klassisk skidåkningsmiljö. Där skulle man ha varit med. Blir du inte lite sugen?

I Oslo fick de t.o.m. diplom. Så gör en riktig skidnation.

Jag avslutar med en en inspirationsbild från 1936.

Häng med på Ski in Tweed 2019. Vi ses i skidspåret.

#ski in tweed

Välj stickat till jul

21 december, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, Gentlemannens garderob, Prisvärt

En riktig myskofta med fuskmockadetaljer. Professor Higgins?

När brasan sprakar sprött och glöggen doftar jul i hela huset är det rätt tid att dra på sig något varmt och mysigt stickat plagg. Det kan vara en pylsig tröja, en stickad väst, en kramig kofta eller en färgglad slipover.

Vintagemannen brukar ju prata sig varm för en udda väst som det bästa och billigaste sättet att höja sin outfit. Men faktum är att ett udda stickat plagg kan ha samma effekt. Här kommer några exempel.

Den stickade slipovern ger en stor möjlighet att leka med färger och textila strukturer. Sätt igång och prova själv.

Svårt att hitta stickade vintagetröjor. Ser du en, så köp.

Att hitta stickade vintageplagg på second hand-marknaden är tyvärr inte så lätt. Mycket är helt utslitet eller uppätet av mal. Och när det är hål på armbågarna så är det. Vissa tröjor kanske kan räddas med skinnlappar, men det mesta är borta för alltid.

Den här myskoftan hittade jag hos Lata Pigan i somras. Den hade hål under ena ärmen och ärmmuddarna har repat upp sig lite. Men jag kunde ändå inte motstå den. Nu gäller det att hitta ett perfekt matchande stoppgarn.

Fyndläge för begagnade slipovers

Lättast är det att hitta en begagnad slipover (sweater vest) utan ärmar. De kostar nästan ingenting på en loppis eller välgörenhetsaffär, ofta bara en femtiolapp. Väldigt mycket färgglädje för pengarna även för den som bara törs bära svart.

Det är inte dyrt att klä sig fin.

Hur ska en slipover bäras?

Så kommer vi till den avgörande frågan; ska slipovern bäras innanför eller utanpå byxan? Omröstningen börjar nu. Vad tycker du?

Såhär kunde vintagemän se ut förr.

Funkar bra på sommaren också som synes.

På träskidor mot Holmenkollen

22 november, 201722 november, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Accessoarer, Fixa, laga & vårda, Resor, Vintageaffärer

Den 10 februari eller den 3 mars 2018 planerar Reidar Kjellökken och hans vänner i Oslo att arrangera Ski in Tweed för andra gången. I vintras var de en handfull tappra som åkte runt uppe i Holmenkollen på gamla träskidor och iförda traditionella vintagekläder.

De har också ett Forum för skidnostalgi, Kolla länken. Visst låter det kul.

Vi diskuterade en resa till Oslo

När jag träffade Reidar i juryn för Bike i tweed i Stockholm i september kom vi att tala om nästa års skidtur och han ser gärna ett svenskt deltagande. Såhär skriver Reidar:

”Ski in tweed den 10. februar eller 3.mars. Dette skyldes usikre snøforhold. Vi tar nok sikte på 10. februar- mye tyder på at vinteren er i ferd med å etablere seg i Oslo-området. Dette er samme dag som Holmenkollmarsjen- et stort turrenn. Dette gir muligheter for målgang på Holmenkollen stadion med speaker og litt publikum.

Distansen er ikke så lang. I følge kartet 8,5km. Vi bruker mange timer på å gå turen og deler den i tre like etapper. Det er veldig hyggelig om det kommer en gjeng fra Sverige.”

Det låter ju inte alltför ansträngande, eller hur, så det gäller bara att förbereda sig lite.

Först måste man ha ett par gamla träskidor.

Så vi åkte till Floby Överskottsalager i Västergötland, alldeles nära Hornborgasjön. Det är en enorm gruva för alla sorters överskott, inte bara militärt. Där finns hundratusentals prylar från nästan hela 1900-talet. Gamla skidor från försvaret t. ex. Så jag köpte ett par. Sen har jag fått hjälp av Kenneth på VintageVinden att grundvalla dem med tjära. Det är skönt att ha vänner i nöden. Sportaffärerna i Stockholm vet inte hur man gör längre.

Jag saknar fortfarande ett par långa gamla stavar. Säg till om du har några att sälja.

Sen måste man ha kläderna

Vintage från topp till tå: 1. En varm gammal skidmössa med rejäla öronlappar. 2. En anorak. Just denna har varit med i OS i S:t Moritz 1948. Men det är inget krav. Annan sportjacka kan också fungera. 3. Ett par varma skidbyxor med skön flärp innanför gylfen. Dessa yllebrallor kan man antingen spänna under knät som golfbyxor eller bära i full längd. 4. Gamla skidhandskar eller hemstickade vantar, t.ex. av Lovikka-typ. 5. Rejäla pjäxor som passar i de gamla bindningarna. 6. Och så raggsockor. Dessa har jag toppat med ett par muddar i Bohus Stickning. Det är verkligen överkurs.

Här kan du se lite närbilder på grejor som jag har att välja bland.

Och så var det det där med bindningarna

Visst är det snits och stil med den här modellen. Men läderremmarna, som är sisådär 75 år gamla, är helt ruttna. När jag spände dem runt pjäxan så brast de på flera ställen. Nu har jag lämnat in dem till skomakarna på Mano på Riddargatan för att byta alla remmar. Man törs ju inte ge sig ut på vidderna med bindningar som inte går att lita på.

Mano har varit att lita på förr. Läs gärna min blogg om när de renoverade mina pjäxor på ett utmärkt sätt.

Återstår en bra ryggsäck eller väska

Man måste en termos med varm choklad, några korvmackor samt en apelsin med sig ut på turen. Och lite jägarsnus, men det kan man ha i fickan. Kanske räcker då en skidväska med midje- och axelremmar. Men ska man ha sittunderlag och lite varmt ombyte med också så behövs en rejäl ryggsäck. Vi får de vad det blir. Glöm inte att sy på några snygga märken, om de inte sitter på från början.

Nu saknas det bara en sak; Sällskap.

Vill du åka med till Oslo i februari? Hör av dig så får vi samplanera resan.

Eller är den här iden helt huvudlös?

Tag lilla Mälarturen och fynda vintage en dag

14 maj, 201715 maj, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1970-tal, Accessoarer, Damkläder, Gentlemannens garderob, Resor, Vintageaffärer

Vi tog en tur med bilen i helgen. Först till Stallarholmen där Lilla Skattgömman och Kertis Vintagebod finns i det stora gula huset. Sen for vi vidare genom Strängnäs till Lata Pigan i Vela, mitt ute på landet, strax före Enköping. Då hittar man många roliga plagg och prylar på några timmar. Kolla här.

Ska detta – en plastrong- bli min stil i sommar? Vill jag verkligen se ut som Loa Falkman? Från Kerstis Vintagebod.

Vem har ägt kostymen med de galanta hängslena? Tyvärr är den för liten för mig. Har du stl 48-50 är det bara att kasta sig på bussen och åka till Kersti i Stallarholmen för att göra årets kap.

Här ser du svaret.

Jo, det är mästaren själv – Povel Ramel. Kolla vilka fina hängslen som medföljer. Och snygga sammetsdetaljer på kavajen. Bland det bästa jag sett på Vintagemarknaden på länge.

Och Vintage Q gick inte lottlös

Kolla vilken fin 40-talsdräkt som Birgitta på Lilla Skattgömman hade gömt undan. Först får skräddaren lite jobb med att lägga ut några centimeter i midjan. Sen blir hon snyggast i stan.

Tänk om hon sen tar på sig de här oanvända 30-talsskorna av märket Triumf. De låg och väntade hos lata Pigan.

Hos Kersti hängde den här hemsydda silkiga byxkjolen från tidigt 70-tal. Med vidhängande omlottkjol! Så praktiskt. Nu är det tajm för diskoteque.

Lata Pigan levererar alltid

Lata pigan har förmågan att hitta gamla snygga kostymer. Kolla tyget i denna 50-talare. Den som säger att det är snyggare med jeans får svårt att motivera det.

Eller vad sägs om denna dubbelknäppta 40-talare med väst? Vilket pangfynd. Och för första gången måste Vintagemannen lägga upp både ärmar och byxben. Finns det mer utarmade män än jag?

Vilken turgubbe jag är. Men så står det också såhär i fodret på den ljusblå kostymen.

V.S.B.

PS. Vill du äta under utflykten kan du med fördel passa på att äta och handla godsaker på Printz Bageri i Stallarholmen. Eller så tar du med egen matsäck och äter hos Lata Pigan.

Köpenhamns välfyllda vintagemässa i vacker kulturbyggnad

26 mars, 201726 mars, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Damkläder, Resor, Vintageaffärer

Väl ordnat, trevligt sponsrat, mycket kläder – för tjejerna. Idag tog vi tåget till Köpenhamn och Vintagemässan i musikhuset Vega. Det är ett fantastiskt hus, huvudstadens gamla Folkets Hus som är ritat av stjärnarkitekten Vilhelm Lauritzen 1956. En arkitektonisk pärla värd ett besök i sig. Byggnaden började såsmåningom förfalla, men räddades i slutet av 90-talet och blev musikhus. Så bra.

Det fanns visserligen flera stiliga och välklädda grabbar i publiken. Dessvärre hittade vi män inte så mycket. Det var mest för damerna, massor; det fanns klänningar, hattar, väskor, skor, morgonrockar, brudklänningar, mm för alla smakriktningar.

Bara äkta vintagekläder

En eloge till arrangörerna som lyckats hålla hårt i vintagekonceptet. Nästan allt var verkligen vintage från tiden då det begav sig, dvs före 1970, och inte alls så mycket åttiotal som second hand-butikerna nu flödar över av.

Vintage Q gjorde ett fynd, den här engelska ylleklänningen från 40-talet som hon inte kunde motstå. Den fanns i Vintagesonikas välfyllda monter. Deras brudklänningar skulle ni ha sett. Butiken finns i Århus på Jylland, men även på nätet. Nåja fynd och fynd, den kostade 2.000 danska kr, dvs 2.500 svenska lite drygt. Överlag var priserna högre än i Sverige skulle jag påstå.

Trettiosju utställare

Vi träffade även goda vänner på mässan. Torget 11 Vintage & Secondhand från Åhus var enda svenska utställare. Kerstins butik är en guldgruva. Kolla de här krigsdojorna i kork. Tyvärr en aning för smala för Vintage Qs söta fötter.

Mitt fyndställe var annars Morfars Moustache. Där bärgade jag en hatt, två slipsar, ett par manschettknappar, en kam i fodral, två reservoarpennor samt en gammal pipa. Allt till ett mycket behagligt pris.

Dagens kap. Notera en gammal Mont Blanc och en Parker-penna

Jag hittade en brun Borsalinohatt med den där rätta snitsen och i mycket gott skick för 300 DKR, dvs cirka 385 SEK. Det måste betraktas som ett fynd. Bara tio meter därifrån begärde de 1.100 SEK för likvärdiga Borsalinohattar.

– Vad ska du ha den till? undrade Vintage Q, du har ju redan en massa bruna hattar.

– Ja men ingen med den här eleganta svajen i brättet, svarade jag.

Jag får väl köra med dubbla hattar. Det blir nästan som julkalendern. Och så blir jag rätt ensam om det. Fräsigt, eller hur, med Borsalino på Borsalino. Det liksom lyser om en.

Mässan var sponsrad av L´Oreal. Den här parfymflaskan är inte deras (utan från Torget 11 i Åhus) men de erbjöd evenemang som vintagesminkning. Fullträff i målgruppen, skulle man kunna säga. Och vid entrén fanns det också vintagefrisörer som kunde lägga vågor i håret på de galanta damerna. Lång kö var det dit också.

En väldigt bra arrangerad mässa helt enkelt.

—.

Här kommer några länkar såhär på slutet, eftersom de inte fungerar i själva texten:

http://vega.dk/om-vega/huset/historie-og-arkitektur

http://www.kbhvintage.dk/

http://www.vintagesonika.dk/

https://www.facebook.com/Torget11VintageSecondhand/

http://morfarsmoustache.dk/

Dags för anorak igen

22 februari, 2017 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, Resor

Jag fick två påminnelser i veckan. Dels kom vintern och snön tillbaka, dels kom STFs tidning Turist (nr 17:1) med en artikel om anorak. Och så är det sportlovstider. Då måste även Vintagemannen plocka fram lite anorakbilder och lägga ut texten om dem.

Varför är en anorak så töntig?

Ett ”plagg för sportfånar med nördstämpel” som modehistorikern Tonie Lewenhaupt säger i Turist. Kan vi tacka Stig-Helmer för det? Han som klämt lagg i Trillevallen i sin barndom och som sedan fortsatte i samma klämmiga stil i Alperna.

Anorak kommer från inuiternas ord för vind – anore Det är ju vidskyddet man behöver när man är ute på fjället. En rejäl huva som stänger snön och blåsten ute, ingen knäppning eller dragkedja på framsidan som kan gå sönder i stormen och dragskor här och där så att man kan täta till ordentligt när vinden viner.

Anoraken blev ett folkligt plagg först efter andra världskriget.

Militär snöblus eller vindblus

Jag tror att det var försvaret som under beredskapen introducerade den vita vindblusen eller snöblusen för svenska män. Den gav både vindskydd och kamouflage uppe vid norska gränsen. Vardagsmodet har ju fått både trenchcoaten och lumberjackan från militären. Inte konstigt om anoraken gått samma väg.

När jag kollar gamla postorderkataloger från 1935 till 1955 finner jag ingen anorak förrän i slutet av 40-talet. Innan dess såg skidkläder lite mer promenadaktiga ut. Sverige fick sin första semesterlag 1938. Två veckor om året. Då blev det verkligen fart på friluftslivet och sportkläder börjar dyka upp på bred front. Men anoraken fick vi vänta på.

På 1930-talet hade vintersportkläderna ingen likhet med en riktig anorak. Inte i början av 40-talet heller. Ur Åhlén & Holms vinterkataloger 1939-40 respektive 1941-42.

Jag hittade faktiskt en sportjacka med påsydd huva i Åhlén & Holm 1942 – 43. Men en riktig anorak är det inte. Den har blixtlås och saknar den typiska fickan på bröstet eller magen.

Den första riktiga anoraken som jag har hittat i mina kataloger. Ur Åhlén & Holm Höst & Vinter 1949 – 50. Notera den praktiska grenremmen som håller anoraken på plats i storm.

I Wiskafors vinterkatalog 1954 -55 har anoraken blivit ett självklart vinterplagg både för herrar och damer. Äntligen!

Jag har tre anorakar.

Först en blå Helly Hansen-anorak från mitten av 1990-talet. Ett praktiskt plagg med knickers och snölås utanför strumporna. I den här har jag skidat många mil på Kungsleden och i halv snöstorm mellan Storulvån och Sylarna.

Sen har jag en vit klenod som varit med på OS i S:t Moritz 1948 . Då ägdes den av en svensk journalist. Jag är oerhört mallig över märkena.

Och så har jag en militär snöblus från 40-talet. Men den är så stor och bylsig att den aldrig blivit använd på riktigt. Bildbevis saknas.

Håll vinden ute och håll dig varm om fötterna

Har man såhär fina vinterkläder så måste man ju ha ett par fräna pjäxor också. Den spännande historien om hur skomakarna på Mano räddade dem kan du läsa om här. Klicka!

Så får du ny tid

30 december, 201630 december, 2016 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1970-tal, Accessoarer, Prisvärt, Stil

Jag förstår inte dem som lägger hundratusen på en klocka när man man få hundra snygga klockor för samma pris. Som vintageman väljer jag varje dag ett snyggt armbandsur som passar till min outfit den dagen. Och de flesta av mina klockor har kostat hundralappar. Ibland en tusenlapp. Och bara ett par stycken har kostat mer än 10.000 kr. Det är inte dyrt att vara snoffsig.

Atlantic – ett prisvärt favoritmärke

Atlantic är ett av mina favoritmärken. Verkligen prisvärt. Ett jättesnyggt femtiotalsur som bara kostar mellan 500 – 2.000 kr.

Varför heter det världsmästarur? Jo Atlantic var duktiga på marknadsföring. De sålde mycket på postorder och fyllde sina kataloger med intyg från dåtidens kändisar. De världsberömda löparna Gunder Hägg och Arne Andersson fick namnge var sin modell. Tillsammans slog de 15 världsrekord innan de blev diskade på livstid.

Kolla länkarna här. Det är två gamla svenska Atlantic-kataloger, en från 1956 och en från ungefär samma tid, eller lite tidigare.

Den vänstra heter Atlantic Manhattan och den högra Atlantic Milano – en nyhet 1956. Milan var fotbollsklubben där Gunnar Nordahl spelade. Och han gjorde också reklam för Atlantic. Kolla länkarna ovan som sagt.

Jag gillar kronografer – de är lite macho

Kronografer med tidtagning är en annan favorit. De är ofta lite dyrare. Här en anonym gammal schweitzare i både gul och vit metall och med s.k. Nato-band. Ganska frän tycker jag.

Men matcha inte ihjäl dig

Jaeger-le Coultre är mitt verkliga favoritmärke. Nu saknar jag bara en Reverso.

Jag är i de flesta fall noga med att matcha det jag har på mig. Är det svarta skor blir det svart klockarmband, bälte eller hängselstruppar också. Eller motsvarande i brunt. Är det guld i metallen så är det så överallt. Men ibland är jag wild and crazy och blandar. Det får man också göra, om det blir fräckt.

Med en liten samling av manschettknappar och olika klockor kan det bli fina kombinationer till olika kostymer.

Ovanligt med kopparfärg. Men har man några olika kavajer så kan man matcha det också.

Armbanden lika viktiga som klockorna

Klockarmbanden är nästan lika viktiga som klockorna för en vintageman. Men det är svårt att hitta snygga vintageband. Klockorna är från vänster 30-tal, 50-tal och 40-tal.

Gå inte på varumärkestricket.

Jag är nästan totalt ointresserad av varumärken. Utseendet är allt. Här finns både IWC, Certina, Omega och helt anonyma märken. När jag var liten var Certina, Tissot och Omega ungefär likvärdiga. Idag har varumärkesstrategerna bestämt att det är Omega som ska ta upp matchen med Rolex. Man får betala jävligt mycket för mycket för bara märket då.

Små herrur för damerna

Även VintageQ har vintageur. Det finns små damur, eller så bär hon en liten herrklocka, eller om det var avsett för en gosse från början. Herrur var i alla händelser mycket mindre och elegantare förr.

Två motsatser. Ett jättefränt damur i futuristisk sjuttiotalsmodell. Och en klocka inbyggd i ett guldarmband.

Jag har tre såna här askar för mina klockor. Varje morgon börjar med en titt i lådan för att välja ut den som passar bäst.

När klockan blir repig.

No problemas. Repor fixar du lätt med lite tandkräm. Gnid runt med fingret. Torka av.

Fickur när det ska vara extra elegant

$omega-frackur-1930-tal-1$

$baume-o-mercier-frackur$

Armbandsuret var en av nymodigheterna som kom under första världskriget. Det var inte så praktiskt för stridspiloterna att ta upp ett fickur för att se när de skulle fälla bomberna. Så några piloter band fast sina fickur på låret. Och snart fick uret ett armband. Du vet väl att den lilla, lilla fickan till höger på dina jeans är till för fickuret.

Själv använder jag dessa s.k. frackur när jag ska vara extra fin i frack, smoking eller bara en fin kostym med väst. Här med en dubbel klockkedja.

Det finns tillbehör för allt. Snygg fickursförvaring. Funkar fint på skrivbordet.

Tack för idag. Nu vet du hur du blir riktigt ursnygg. Häpp!