#vintagemannen #vintageqvinnan #vintagemannensmat

När blir hem-konservering trendigt igen?

17 juli, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

När VintageQ var barn var juli den sommarmånad när mamma med självklarhet påbörjade arbetet med att fylla på förråden inför vintern. Hon saftade, syltade, kokade mos, lade in gurka och rödbetor. Så såg det nog ut i många familjer på 1960-talet. När skolstarten närmade sig och vi åkte hem från landet var bilen full av konserverad sommar. I det här inlägget letar Vintagemannens mat efter spår av äldre tiders hemkonservering.

En storsäljare, boken Hemkonservering kom i många upplagor 1935 – 1955. Detta är det 256 – 280:de tusendet från 1939.

När slutade husmödrarna att konservera?

Som så mycket annat hänger det ihop med teknisk utveckling och med när husmödrarna blev yrkesarbetande utanför hemmet. I Husmoderns köksalmanack dyker en konserveringsjournal upp i almanackan 1951, kanske som en markering att hemmafrun nu blivit ett precisionsyrke som krävde noggrann dokumentation. Nästa nerslag är 1969. Nu har så många hushåll tillgång till frysbox att Konserveringsjournalen får sällskap av nyheten Frysboxjournalen. Lagersaldot måste noteras.

En god husmor har koll på sin visthusbod.

Men 1983, när almanackan fyller 50 år, är det slut med alla journaler. Efter det får man hålla till godo med en och annan inspirerande artikel där den särskilda lyckan som uppstår när man tar vara på ”sommarens handplockade gåvor” beskrivs. Inget tjafs om att dryga ut, vara varsam för att behålla vitaminer & näringsämnen eller om livets nödtorft alltså.

I 2019 års Köksalmanack är det ren inspiration och ingenting om ingenjörskonst för hemmafruar.

vad lönar sig bäst att konservera?

Annat var det under krigsåren. Då handlade det om att få ut maximalt med näring av en minimal mängd livsmedel.

I 1945 års almanacka får vi lära oss att ”Inte ens under normala tider har planlös konservering varit befogad. Att under rådande förhållanden slösa med även socker, gummiringar, burkar, bränsle är inte bara beklagligt, det är orätt. Det rätta är att först räkna med familjens verkliga behov, innan man sätter igång med girigt tillvaratagande av torgets eller täppans gåvor. I motsatt fall blir det något i stil med första krisårets hamstringspsykos.” Ord och inga visor!

Under hela kriget byggde folkhushållningen på att man tog tillvara och konserverade. Det blev extra sommartilldelning av det ransonerade sockret med 5 kg per år, ja under 1942 tom 6 kg. Allt för att det skulle vara möjligt att sylta och safta. Extra tilldelning krävde noggrann planering, både kring vad som skulle konserveras men också hur. Det finns massor av recept på hur man konserverar med så lite socker som möjligt

På 1930-talet åt en svensk i medeltal drygt 40 kg socker per år. Det mesta som mat som husmor tillagat eller konserverat därhemma. Idag, trots all antisockerpropaganda, ligger sockerkonsumtionen på nästan samma nivå, fast nu dricker vi massor av osynligt socker och så smygs det in socker i all möjlig industriprocessad mat.

Tips och goda råd för konservering är det gott om

Här kommer ett axplock.

Inkokning bevarar vitaminerna bättre än råsyltning, men en del av vitaminerna förstörs av syret när man kokar i öppna grytor, så den allra bästa metoden för att få ett ”gott vitaminresultat” är att hemkonservera i tillslutna burkar eller flaskor.
En bit pepparrot i burken med ättiksinläggningar som tex inlagda gurkor hämmar mögeltillväxten
Tomater, plommon, etc håller sig hela vintern om de läggs i okokt lingonsaft

Du har väl all nödvändig utrustning hemma

Det fanns en konserveringsapparat i nästan varje hem.

Har du inte en konserveringsapparat så har du väl ändå en ugn. Inget att skylla på alltså. Sätt igång och konservera!

All lyckad konservering börjar med rätt utrustning.

Var förvarar man konserverna bäst? I en jordkällare eller matkällare såklart.

Många jordkällare är idag en dyster syn. Om de inte är rent livsfarliga att gå in i så så har dörrarna slagit sig så att de inte går att öppna och stänga eller så läcker taket så att fukt och mögel tagit över.

Den legendariska matskribenten och kokboksförfattaren Hiram bodde under många år på Lidingö i ett radhus från 1950-talet. På sin pyttelilla radhustomt lät hon bygga en enorm jordkällare för att ha någonstans att förvara maten.

Hirams jordkällare ligger på en vanlig, eller rättare sagt ovanlig, radhustomt på Lidingö. Det är glädjande att se hur väl de nya ägarna hållit källaren i stånd.

I det flerfamiljshus byggt 1949, där en av sönerna bor, finns förutom vindsförråd även en matkällare till varje lägenhet. Väldigt praktiskt.

Men vad gömmer det sig i svenska matkällare idag egentligen? Vinterdäcken?

Idag byggs inga matkällare eller jordkällare. Kallskafferiet mot ytterväggen i köket hör tyvärr också till de utrotningshotade inventarierna i moderna hem. De flesta är utrivna till förmån för öppen planlösning och ”smart köksförvaring”. Vaddå smart?

Men kanske är en renässans för jordkällaren på gång. I februari i år var det en nyhet i SVT Västmanland om att intresset för att bevara sin jordkällare ökar. I Veckholm säljs nu i juli 2020 ett litet fritidshus med tillhörande jordkällare. Den beskrivs enligt följande: Jordkällaren fungerar på det sättet att den håller sig på plusgrader även vintrar då det varit 20 minusgrader ute. Säljaren har haft en klimatmätare där som mätt temperatur och fuktighet varje halvtimma, hela året. Dock droppar det från taket under vinterhalvåret.

Är du begåvad med en matkällare eller jordkällare och vill testa så kommer här listan med förvaringstips från Husmoderns Köksalmanack 1941:

Potatis och kålrötter förvaras bäst löst i brädlårar
Morötter, palsternackor och rödbeter läggs i lådor varvat med torvströ eller torr sand
Vitkål hängas med stocken uppåt på stänger eller krokar i taket
Rödlök förvaras i tunna lager lager på en hylla eller i en spjällåda
Purjo och selleri inslås i fuktig jord, tätt i rader, i lådor som få stå på källargolvet

Slutligen – glöm inte att vädra ordentligt under hösten så att det inte blir för varmt och fuktigt i källaren.

Vintagemannen missade att konservera 2020

I år var året då Vintagemannens mat på sitt lantställe i Skåne skulle så, skörda, testa konserveringsapparaten och jämföra surkonservering med sötkonservering. Sen kom Covid 19 och det var bara att skjuta upp planerna till vår och sommar 2021. Fram till dess får vi hålla tillgodo med gamla konserver. För rätt konserverade håller de i årtionden.

Får jag bjuda på ett glas 40 år gammal saft?

En av Vintagemannens favorithistorier handlar om gammal saft. Det är en god historia från hans Yuppie-tid i slutet av 1980-talet.

– Jag skulle bjuda en viktig kund på representationsmiddag. Vi gick till stjärnkrogen Paul & Norbert på Strandvägen i Stockholm, som då ansågs vara en av Sveriges absolut bästa – och dyraste – restauranger. När vi satt oss till bords och trodde att Paul skulle fråga oss om vi ville ha en aperitif så säger han istället: Får jag bjuda på ett glas saft? Och så kom han in med en silverbricka med vatten i en kristallkaraff, två fina vinglas och en dammig saftflaska med en gulnad etikett. ”Svart vinbärssaft 1947”, stod det skrivet med ordentlig handstil.

Det visade sig, att högre upp i huset hade en gammal dam just dött och hennes arvingar höll på att städa ur dödsboet. När de såg att matkällaren var full av flaskor och burkar gick de till lyxrestaurangen och bad dem gå ner i källaren för att se om det var nånting de kunde ha användning av. Och det fanns det, fyrtio år gammal saft t.ex.

Hur det smakade? Jo utsökt, som ett årgångsvin. Och med en lite brunaktig färg.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi lite oftare än här i bloggen. Välkommen att följa oss.

Mors dag väcker ljuva smakminnen

31 maj, 202031 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

Idag är det mors dag i Sverige. Jag vet, mors dag kommer från USA, firas på olika dagar i olika länder, och anses vara ett kommersiellt jippo vars syfte är att få oss att handla onödiga prylar.

När jag var barn var det inte så. Då fick mamma en teckning som jag egenhändigt förfärdigat och en blombukett av vad jag hittade i vår trädgård och på allmänningen utanför. Sen blev det eftermiddagskaffe och det är här smakminnena kommer in. Minnen av favoritsmåkakor, bullar och andra godsaker. Så idag dyker Vintagemannens mat ner i barndomens trygga smaker, med fokus på morsdagskaffet. Visst var det godare förr!

De som kunde förr

Min mamma, född 1923, tillhörde generationen De Sista Tanterna. Hon lagade mat från grunden och oj vad god den var. Men hon var ingen ”bullmamma”. Bullar, småkakor och andra ljuvligheter var reserverade för festligare tillfällen. Mors dag var ett sådant tillfälle. Till den dagen fick jag önska en kaka som hon bakade. Min favorit var syltkakan.

När jag, i yngre tonåren, kom i bakåldern testade jag själv att baka dem. Dessutom skrev jag ner recepten på registerkort som jag sparade i en liten box; ”Min favoritmat och sånt jag kan laga själv”. Kartoteket var mammas idé. Jag erkänner att jag hade nytta av det när jag flyttade hemifrån. Numera är det en liten skattkista fylld av smakminnen och som fortfarande är fullt användbar.

Hur Mors dag ska firas. Råd från Kommittén för mors dag

Mors Dag kom till Sverige 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg. Året därpå gav Kommittén för mors dag ut en skrift med råd om hur mors dag kunde firas:

Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.

Kristidens kaffebord var magert

Under andra världskriget var kakbordet magert, såvida man inte kompletterade sina inköp på svarta börsen. (Läs mer här)

*1944 var det bara bara 15 gram kakao i en sats chokladbröd. 1931 var det 50 gram.*

Stora kokbokens kristidsnyckel från 1942 konstaterar att bakning av lyxbröd ej längre bör förekomma utan att ”man måste inskränka sig till husbehovsbakning, dvs limpor, skorpor, enkelt vetebröd och någon gång en enkel mjuk kaka”. Med tanke på att kanel, vanilj och kardemumma ingick i den totala årsransonen av kryddor som bara var 60 gram 1943 och att kakaotilldelningen för vuxna helt ställdes in 1942, för att inte återkomma förrän efter krigsslutet, kan det inte ha blivit mycket till kakbord under krigsåren. Dessutom var ägg hårt ransonerade och sockret skulle räcka till mycket annat. (Läs mer här)

*Man kan fira mor på kafé också. Om man sitter ute och inte trängs med folk.*

Vilken sorg för ett land som Sverige med en kultur av ”Sju sorters kakor”. Hildur Johansson, ”diplomerad från Cordon Bleu och husföreståndarinna hos H.K.H. Prins Bertil”, konstaterar 1943 att ”vad småkakor beträffar måste jag ju medge att vi svenskar står högt. Tänk vad här finns många goda recept. Det enda felet är att de fordrar så mycket smör. Och inte har man råd med smör i dessa tider!” Vilken lycka då att fransmännen kan inspirera med recept utan alltför mycket smör, som t ex kanlecigarrer, ingefärsstänger, aniskakor och korintbollar.

*Ett kaffebord med sju sorters kakor kunde de bara drömma om under krigsåren.*

Det var godare förr

För den som vill inspireras av gamla bakrecept kan VintageQ rekommendera Instagramkontot Det var godare förr. Där kan du inspireras av bakrecept från tidigt 1900-tal och fram till 1970-talet. Allt är provbakat och fotograferat. Det var godare förr har tipsat mig om guldgruvan Hemmets stora bakbok från 1931. Den är numera inhandlad. För att testa om det verkligen var godare förr har jag bakat chokladbröd enligt 1931 års recept och jämfört med ett modernt recept på chokladbröd. Efter smaktest kan Vintagemannen försäkra att det verkligen var godare förr. Receptet från 1931 innehåller syndigt mycket kakao och en mindre mängd socker än det moderna receptet. Och det gör skillnad. 1931 års recept är för oss som gillar en bit mörk choklad till kaffet.

*2000-tal till vänster och 1930-tal till höger*

Botanisera på smakminnen.se

Ett verkligt matnyttigt tips är Instagramkontotot och bloggen smakminnen.se.

*VintageQ diskuterar smakminnen med Marloes Öhrnell på Wiks slott i Fjärdhundraland*

Marloes Öhrnell är journalist, fil.kand. i historia och älskar matlagning. En utmärkt kombination för en blogg om smakminnen. Innehållet är en brokig samling recept, alla med en berättelse. Den som vill dela med sig av sina smakminnen kan göra det här. Recepten är föredömligt sorterade både efter kategorier och efter årtionden. Det är en riktig guldgruva för Vintagemannens mat. Vill du testa ett smakminne på Mors dag lär Kolatårtan från Hovdala slott vara en riktig klickraket.

Vad blir det på kaffebordet idag?

I vår kakburk ligger redan chokladbröd och skorpor av torkad kanellängd. Sen ska jag baka en Falsk mandeltårta från ett recept i Husmoderns Köksalmanack 1944. Och om jag hinner bakar jag en sats syltkakor också.

*Jag hann. Men dom blev inte lika fina som mammas.*

Idag vid fikat skänker VintageQ sin mamma en alldeles extra kärleksfull tanke och tänker på alla de härliga matupplevelser och smaker hon bjudit på. Vilka ljuva minnen, smaskens!

*Mamma på 1960-talet. Det var färgstarka kvinnor på den tiden*.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi med olika ”smakminnen” varje vecka.

Svarta börsen eller ”marknaden för den fria försörjningen”

23 maj, 202023 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

I ett tidigare blogginlägg har vi berättat hur svenska staten såg till att ingen svalt under 2:a världskriget genom ett fiffigt, flexibelt och effektivt ransoneringssystem som byggde på principen fast tilldelning och varierade tidsperioder. Men var det verkligen så bra att ingen handel utanför systemet förekom? VintageQ har läst doktorsavhandlingen ”Svarta Börsen – samhällslojalitet i kris”, så nu vet Vintagemannens mat nästan allt om svartabörshandeln under 2:a världskriget. Vad var dåtidens toapapper? Vill du också ha lite koll och förstå vad som faktiskt kan hända här igen? Då ska du läsa det här blogginlägget.

Falska ransoneringskuponger hotade systemet mer än svartfläsk

Svartabörshandeln var omfattande under hela kriget och som allra livligast under 1943. Det verkliga förhållandet när det gäller den illegala handelns omfattning kan aldrig exakt fastställas, men att myndigheternas beräkning att svarta börshandeln stod för ca 10 % av den totala mängden livsmedel ska ses som ett minimum. Omfattningen var i själva verket mycket större. Så kan man sammanfatta Johnny Wijks slutsatser i avhandlingen från 1992.

Svartabörsbrottsligheten består både av varuhandelsbrott och kupongbrott. I början av kriget fram till 1943 dominerade varuhandelsbrotten. Kött, fläsk och kaffe var de vanligaste produkterna man sålde ”vid sidan om”. Många butiker hade tillgång till ”svarta” varuleverantörer. Det framgår av det stora antal rättsfall som handlar om butiker som under lång tid sålt stora mängder ransonerade varor på illegal väg.

Från 1943 gjorde försäljning av stulna, falsktryckta eller ”tvättade” kuponger entré. Kupongbrotten var, med undantag för enklare kupongbrott där konsumenter försökte sälja sina kuponger, allvarligare än de rena varubrotten. En lyckad kupongaffär utmanade ransoneringssystemet på ett helt annat sätt än de varor som hållits helt utanför systemet.

Ransoneringsbrott – en folksport

Oavsett typ av brott var svarta börshandel något som alla i hela landet höll på med. Bland dem som dömdes för ransoneringsbrott återfinns verkstadsarbetare, direktörer, butiksanställda, försäljare, hantverkare, musiker och bönder – helt enkelt ett tvärsnitt av befolkningen. Ransoneringsbrott var en riktig ”folksport” och det finns inga belägg för att den drevs av den undre världen. Svartabörsligor delade inte upp marknaden och samarbetade eller motarbetade inte varandra i någon högre utsträckning. Många av personerna som figurerade i de värsta ligorna bedrev dessutom kupongbrottsverksamhet vid sidan av sina civila arbeten som tjänstemän på kristidsnämnden, tryckare, livsmedelsgrossister, musiker och reparatörer.

När det gäller att förse marknaden med ”varor utanför systemet” har svenska lantbrukare en speciell roll. Där var det en ganska väl ”organiserad brottslighet”. De var mycket kritiska till de inköpspriser staten satte på livsmedel och drev kravet på att de skulle höjas. Vid en s k ”bonderiksdag” i februari 1940 framhölls att uteblivna prisökningar skulle sabotera livsmedelsförsörjningen och att de centralt satta priserna var för låga för att stimulera produktionen. När det allmänna prisstoppet sedan infördes i slutet av 1942 blev konflikten mellan regeringen och bönderna akut. Lantbrukarna var nu så förbannade att man svarade på det införda prisstoppet genom en regelrätt mjölkstrejk där bönderna i Dalarna vägrade att leverera mjölk.

Vad åkte man fast för?

Hur såg ett ransoneringsbrott se ut? I ”Svarta börsen – samhällslojalitet i kris” beskrivs brottsligheten ingående. Här kommer några exempel på typiska brott, som visar på både spännvidd och uppfinningsrikedom.

Fyra herrar inredde ett garage till en privat svinstia och köpte därefter var sin griskulting. Kultingarna föddes upp på rester från männens egna hushåll och lagom till jul hade grisarna slaktats för att höja standarden på julbordet. Herrarnas straff blev 20 dagsböter vardera + 80 kr per gris för värdet av det fläsk som de otillåtet hade skaffat sig.

En lagerförman på ett skrotupplag upprättade en egen svartabörsmarknad åt de anställda. Via kontakter införskaffade han olika ransonerade varor som han sedan sålde vidare med god vinst.

I Vetlanda bedrev en anställd hos en stor spannmålsfirma egen svartabörsförsäljning på lunchrasten. I staden var detta en ”officiell hemlighet” och verksamheten pågick i flera år innan polisen till slut i början av 1945 nåddes av ryktena.

En kvarnägare i Skövdetrakten avslöjades med att ha malt åtskilliga ton mjöl för sammanlagt 98 olika bönders räkning, vid sidan av den reglerade marknaden. Det som avslöjade kvarnägaren var hans noggrannhet. Han förde nämligen särskild bok över de illegala affärer, som en kontrollant från Livsmedelskommissionen av en slump fick syn på vid ett vanligt rutinbesök.

I Fridlevstad och Nättrby i Blekinge åtalades samtliga lantbrukare för illegal spannmålsförsäljning och ransoneringsbrott via en kvarn i Marielund. Samtliga åttio personer inkallades till rätten.

En lastbil med 350 kg kaffe på flaket upptäcktes av kriminalpolisen mitt på Hötorget i Stockholm. Efter utredning avslöjades att en kock på en nyanländ ”lejdbåt” i Göteborg hade smugglat in partiet. Med hjälp av en furir i flottan hade kaffet skickats med tåg till Stockholm i kartonger märkta med ”Keramik – aktas för stötar.

En man försökte sälja sina egna kaffekuponger. Affären gjordes upp i en portuppgång, men oturligt nog för mannen råkade han välja en civilklädd poliskonstapel som tilltänkt köpare. Istället för affär blev det 10 dagsböter.

I jakt på mer socker till sitt företag i choklad- & konfektyrbranschen fick en fabrikör kontakt med en ”svartabörshaj”. Det resulterade i att chokladdirektörens önskemål om sockerkuponger blev mer än väl tillgodosedda. Fabrikören passade på att köpa fler kuponger än vad hans firma själv förbrukade och sålde vidare till andra affärsbekanta som ansåg sig ha behov av mer socker.

Priserna skenade, köpkraften sjönk och svartabörshandeln blomstrade

Direkt efter krigsutbrottet 1939 blev folk oroliga och började hamstra. Livsmedelspriserna steg och det var faktiskt hamstringen av socker som blev orsaken till att det kom att ransoneras redan i april 1940. Socker var dåtidens toapapper. Priserna fortsatte att stiga och 1942 hade livsmedelspriserna stigit med i genomsnitt 45 %. För att kompensera särskilt utsatta låginkomsttagare, infördes ett rabattsystem, men trots det var det så att alla inte hade råd att köpa ut hela sin ranson av livsmedel.

För att motverka prisstegringarna införde regeringen 1942 ett generellt prisstopp. Efter det stabiliserades priserna och folk fick mer pengar över efter att de köpt ut sina ransonerade livsmedel, varit hos frisören och betalat hyran. Så vad använde man då pengarna som blev över till? Man spenderade dem genom att handla på svarta börsen. Resultatet blev att svartabörshandeln exploderade 1943, både i omfattning och prisutveckling. Svartabörspriserna var också som högst 1942 – 43 och allra dyrast var naturligtvis det åtråvärda kaffet. Priset tiodubblades!.

Den här utvecklingen hade regeringen med största sannolikhet räknat med, för i juni 1942, alltså 4 månader före prisstoppets införande, skärptes straffen för ransoneringsbrott och svarthandel.

Hoppsan fru Hamsterlund – Krisinformation och propaganda

Statens Informationsstyrelsen, även kallat ”Censur- och propagandaministeriet” sorterade under Utrikesdepartementet. Myndighetens uppgift var att upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, både i pressen och folkopinionen. När det gäller livsmedelsförsörjningen handlade informationen i början av kriget mest om beslutade regler och bestämmelser. Myndigheterna litade på att medborgarna solidariskt skulle följa ransoneringsreglerna. Man bedrev även upplysningsverksamhet och medverkade i propagandakampanjer för t ex klädvård, bärplockning, gås- & kaninavel och andra sparsamhets- och folkförsörjningsfrågor.

Allteftersom att rapporter kom in om en stadigt ökande svartabörshandel ändrade krisinformationen karaktär och 1942 drogs den första av flera stora propagandaoffensiver igång mot illojala köp. Det gällde att höja folks moral! Nu kom Sune Waldimirs och Nils Georgs låt Hoppsan Fru Hamsterlund väl till pass. Lyssna gärna. Klicka på länken.

*Det var så naturligt med svartabörshandel att det tom gjordes ett roligt kortspel typ Löjliga Familjen på detta tema. Vad ska du samla på, hajar, poliser hyenor eller kuponger?*

Lär dig mer i sommar

För den som har Skåne som sin hemmabas så har Beredskapsmuseet norr om Helsingborg i år en utställning om Kristidsmat. Om Corona-reserestriktionerna tillåter planerar Vintagemannen en utflykt dit senare i år.

I det tredje och sista blogginlägget om ransonering och livsmedelsförsörjning tittar Vintagemannens mat på livsmedelsförsörjningens betydelse för att vinna eller förlora ett världskrig. Det fanns lett land i vår omedelbara närhet där folkhälsan förbättrades. Gissa vilket.

Du läste väl den förra bloggposten om ransoneringen under kriget?

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi historien mycket oftare än här i bloggen. Vi bakar, lagar mat och läser på.

Tror du att det aldrig kommer att bli livsmedelsransonering igen?

19 maj, 202023 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Vintagemannens mat

Vi hör på nyheterna att svenska bönder har svårt att få arbetskraft till skörden i år, att Europas grönsaksodlare ropar efter gästarbetare och på kaffeplantagerna längre bort saknas arbetande händer som kan plocka de åtråvärda bönorna. En livsmedelskris behöver inte vara långt borta just nu år 2020.

Hur var det i Sverige förra gången livsmedelsförsörjningen var hotad, under andra världskriget? Det har vi fördjupat oss i. I ett par blogginlägg kommer Vintagemannens mat att berätta om livsmedelsransonering och svarta börshandel under kriget. Häng med på en historielektion!

”Hur ska det gå om kriget varar länge? För alla dem, som upplevt det förra krigets knapphet på livsmedel, är det naturligt att göra tillbakablickar till den tiden och fråga sig, om samma svårigheter skola återkomma”.

Så börjar Mauritz Bonow det lilla häftet ”Sveriges Livsmedelsförsörjning” som KF gav ut 1940 i serien Folkupplysning i Krisfrågor. Även i moderna kristider kommer oron snabbt med frågor kring om maten kommer att räcka till alla och hur krisen kommer att påverka mig och mina närmaste.

Sveriges beredskap är god

Erfarenheterna från första världskriget och den politiska utvecklingen i Europa under andra halvan av 1930-talet gjorde att arbetet med hur folkförsörjningen i händelse av krig skulle organiseras började långt innan krigsutbrottet. I juni 1939 kom t ex den kommunala fullmaktslagen. Den stipulerade att kommunerna vid krig eller krigsfara skulle fullgöra sådana uppgifter som staten bestämde i frågan om folkförsörjningen så att befolkningens och produktionens behov av nödvändiga förnödenheter fylldes. Det skulle kommunerna göra utan ersättning från staten – ersättning blev det först 1941 och då enbart för vissa kostnader. I juni 1939, dvs tre månader före krigsutbrottet, kom även maxprislagen som gav staten möjlighet att förhindra oönskad prisutveckling.

Efter krigsutbrottet, den 1 september 1939, gick det snabbt att få igång krisorganisationen. Den 15 oktober inrättade regeringen det nya departementet Folkhushållningsdepartementet. Under Folkhushållningsdepartementet fanns Livsmedelskommissionen med uppgift att organisera flödet av livsmedel ”från jord till bord” inklusive alla regleringar och ransoneringar inom livsmedelssektorn. För att klara uppdraget och få arbetet gjort upprättade Livsmedelskommissionen 33 kristidsstyrelseområden (oftast ett län) och 1758 kommunala kristidsnämnder.

I den här jättestora boken från 1946 finns bilder på varenda gubbe och enstaka kvinna som ”räddade” Sverige från svält under kriget.

Själva hjärntrusten med landshövding Bo Hammarskiöld som ordförande

Utöver att en infrastruktur för livsmedelsförsörjning fanns på plats vid krigsutbrottet hade staten dessutom under slutet av 1930-talet lagt upp stora lager av varor med lång livslängd. Det var tur, eftersom Sverige drabbades av missväxt 1940 – 41 och dessutom var i blockad mellan april 1940 och februari 1941 då ingenting kunde importeras.

Per Albin Hansson hade faktiskt många skäl att säga att ”vår beredskap är god”. Ett uttalande som han blivit hånad för.

Ransoneringssystemet var väldigt flexibelt. Men det gällde att uppdatera sig varje vecka, annars kunde man bli utan.

Gustaf Kollberg, ransoneringssystemets fader, hade bara 23 år gammal blivit chef för motboksavdelningen hos Ivar Bratt. Erfarenheterna därifrån sågs definitivt som en merit när han fick uppdraget att konstruera ett fungerande och uthålligt ransoneringssystem.

Systemet konstruerades utifrån principen att man istället för fasta tidsperioder med varierad tilldelning hade fasta tilldelningar och varierade tidsperioder.

Storleken på den fasta tilldelningen bestämdes genom att man utgick från ”normal” förpackningsstorlek. För enkelhetens skull berättigade 1 ransoneringskupong till att man fick köpa 1 fast tilldelning, t ex ett paket av en vara.

Den varierade tidsperioden var en fiffig tanke. Den gjorde att allteftersom försörjningsläget förändrades kunde man justera den period ransonen skulle räcka. Det betydde att från en vecka till en annan kunde tiden som den fasta tilldelningen för en vara, t ex kaffe, förlängas från två till fyra månader.

Information om förändringar i ransoneringsperiodernas längd, vilka kuponger som gällde för inköp och annan viktig information gavs genom Ransoneringskalendern som publicerades i dagspressen varje vecka. Man fick samma information via radio också. Så det gällde att läsa och lyssna ordentligt. Ransoneringskalendern kan knappast ha varit veckans skojigaste radioprogram?

Medborgarna var ganska irriterade över alla ransoneringsbestämmelser som snabbt rabblades i radion. Det var omöjligt att hinna med. Det var lättare att läsa i dagspressen.

Vad räcker mina kuponger till den här veckan i april 1945? undrade nog konsumenterna.

Varje kupong berättigade till en tilldelning, en ranson, ett normalpaket. Kupongens giltighet kunde varieras. Smart, för då behövde man inte trycka nya kuponger så ofta.

För en husmor med ansvar för middagsplaneringen måste osäkerheten kring de varierande ransoneringsperioderna ha upplevts som en kombination av ”hela havet stormar” och lotteri. Man kan lätt föreställa sig hur spännande det måste ha varit att slå upp tidningen och läsa veckans Ransoneringskalender.

Varför föreslog Gustaf Kollberg den här principen för ransonering? Jo, för att det var det mest flexibla och effektiva upplägget för den som ansvarar för tilldelning av ransoner och för den som ska se till att varorna kommer ut i butik och till konsument. Dessutom är det hyfsat enkelt att kontrollera.

Ett system för snabba förändringar

Systemet gör det enkelt att snabbt ändra ransonerna och man behövde inte trycka och distribuera nya kuponger varje gång ransonerna ändras. Det underlättar även kontrollen eftersom en kupong alltid motsvarar den fasta tilldelningen. För butikerna blir redovisningen till myndighet enklare. Dessutom underlättas försäljningen i butik eftersom en tilldelningsvolym är fast och satt med hänsyn till storleken på en standardförpackning. Det gör att färre förpackningar behöver brytas och man behöver inte hålla på att väga så mycket lösvikt i butiken. Slutligen innebär varierade tidsperioder att hushållens inköp sprids ut mer jämt över månaden. Det är bra både för butiker och den som handlar eftersom man inte behövde få slut på alla varor samtidigt.

Om ransoneringsperioderna varit fasta hade köerna av husmödrar ringlat långa den dag den nya ransonen börjat gälla och alla skulle köpa ut sina ransoner av allt som var bristvara och ransonerat.

Det måste ha varit ett väldigt plockande med alla små kort och kuponger. Inte undra på att det behövdes speciella fodral för att hålla ordning på papperslapparna.

Det fanns naturligtvis fler finesser i ransoneringssystemet, t ex tilldelning efter hur gammal man var och vilket jobb man hade, växlingskort om man inte hade råd att köpa ut full ranson osv. I takt med att kriget fortsatte och systemet byggdes ut kom varje person att ha en hel ”kortlek” med kuponger av varierande giltighetstid att hålla reda på. Som mest innehöll ”kristidskortleken” hela 90 olika kort, vissa av dem specialiserade, t ex som det som berättigade till inköp av ”Amerikanskt fläsk mm till skogsarbetare”.

Grovjobbare fick extra tilldelning. Vi undrar hur man fick tag i amerikanskt fläsk.

Gustaf Kollberg, ransoneringssystemets fader, åt, enligt uppgift, gärna god mat och rökte stora cigarrer, men lär ha varit helnykterist. Efter kriget fortsatte han sin karriär på ICA där han blev framgångsrik VD 1947 – 62.

Få vi tillräckligt att äta?

Med facit i hand är svaret; Ja! Ingen svalt och maten distribuerades så att det fanns i hela landet. Hela systemet skulle säkra att folk i stan fick del av den mat som producerades på landet. Dessutom uppmuntrades odlarflit, för dem som inte hade egen tomt eller kolonilott uppläts odlingsmark i städernas parker och grönområden.

1941 startade Svenska Gallupinstitutet sin verksamhet med opinionsundersökningar. De frågade kontinuerligt hushållen om hur ransonering och livsmedelsförsörjning fungerade. I februari 1944, när ransoneringen varit igång i nästan 4 år, ställdes frågan: ”Vilka av de varor eller annat som Ni måste avstå från helt eller delvis nu under kristiden saknar Ni mest?” I fallande ordning blev svaren socker, kaffe, matfett och bröd. Så många som 20 % sade sig inte sakna något.

Husmödrarna fick mycket inspiration till sparsam matlagning under krigsåren. Det trycktes många kokböcker och broschyrer om hur man skulle få de ransonerade råvarorna att räcka till, vara näringsriktiga och ändå smaka bra.

Hela detta år kan du följa Vintagemannens mat på Instagram och Facebook där vi lagar en middag i veckan utifrån Husmoderns Köksalmanack.

De flesta varor kom att ransoneras. Först ut var kaffe och te som ransonerades redan i slutet av mars 1940. Därefter följde socker och sedan tvätt- & rengöringsmedel. I januari 1942 var i princip alla dagligvaror som kom att ransoneras under kriget inne i systemet. Ransoneringen fortsatte sedan under hela 1940-talet. För kaffe blev ransoneringen kvar längst, ända till augusti 1951.

Alla livsmedel ransonerades inte. Mjölk, potatis och grönsaker var fria, men det fanns lokala undantag och det förekom att mjölk ransonerades i Stockholm. Inte heller fisk ransonerades under kriget, men även för fisk kunde det i vissa orter finnas begränsningar på hur mycket man fick köpa per tillfälle.

Som ett komplement fanns nästan allting att köpa på svarta börsen. Den illegala handeln var omfattande under hela kriget. Läs mer om det i nästa avsnitt.

Vad var det som ransonerades och när?

Så här ransonerades varorna 1940 – 45. Men mycket ransonerades även efter krigets slut.

Den tidsperiod som en tilldelning skulle räcka var som längst sommaren och hösten 1942. Ingen har nog undgått att höra historier om brist på kaffe. När tilldelningsperioden varade som längst motsvarade tilldelningen 13 gram/vecka. Utöver kaffe var även andra importvaror hårt ransonerade eller omöjliga att få tag på. Kakaotilldelningen till vuxna ställdes t ex in 1942 och återupptogs inte förrän 2½ år senare. Myndigheterna säljstoppade även varor, dvs de tog varorna i beslag. I juli 1944 säljstoppade man t ex ärtor, bönor och torkad frukt och det dröjde till slutet av året innan de gick att köpa igen. Och för att klara smörproduktionen besluts redan i november 1940 att ingen grädde med en fetthalt över 15 % fick säljas. Fettet behövdes till annat.

Livsmedelskommissionen varierade ofta tiden för hur länge en grundranson skulle räcka. För ägg t ex blev resultatet att den lägsta standardransonen var ynka 1 ägg/vecka och person medan den högsta var hela 10 ägg/vecka och person. Det var därför av yttersta vikt att verkligen hålla koll på Ransoneringskalendern.

Även kvalitén på livsmedel förändrades och försämrades. Mjölkens standardisering till en fetthalt på 3 % som infördes i november 1941 är ett exempel som fortfarande lever kvar. Kvalitetsförsämringarna på mjöl slipper vi däremot idag. Stora Kokbokens kristidsnyckel konstaterar att ”Vetemjöl som under normala tider är oblandat och mycket finsiktat, nu är uppblandat med råg, korn och potatismjöl”. Resultatet blev att mjölet lätt klimpade sig till nackdel för redningar och jäsdegar.

386 godkända surrogat-produkter

För ransonerade varor var uppfinningsrikedomen stor när det gällde att ta fram ersättningsprodukter – surrogat. För dem som ville sälja ersättningsprodukter gällde att varorna skulle kontrolleras och godkännas av myndigheterna. Detta för att kolla att produkten inte var farlig och att priset inte var oskäligt högt. Totalt fick 386 livsmedelsersättningar godkännande av Livsmedelskommissionen efter ansökan. Av dessa var 155 kaffesurrogat!

Hur gick det när vi gjorde vårt eget kaffesurr?

VintageQ är svårt beroende av kaffe flera gånger om dagen. Nu ska vi sätta henne på prov.

Vad blir det om man rostar vetekli med sirap? Vi testar hennes mormors recept.

Färgen blev fin i alla fall – men smaken? Ja, inte smakar det kaffe, men det är en fullt drickbar lite söt dryck, dock inget som tillfredsställer kaffesuget.

Stor köpnervositet och omfattande svartabörshandel

Nu är den första historielektionen slut och vi kan konstatera att den svenska staten såg till att ingen svalt och att maten distribuerades så att det fanns i hela landet. I nästa inlägg tar vi en titt på hamstring, svarta börshandel och propaganda.

Kryddorna är krigets första offer, så investera i ett eget smakbibliotek därhemma

5 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

”Att smaksätta maten väl är ju alltid av nöden, men mer nu i kristider än annars. Det är så mycket mat vi måste hålla till godo med, som verkligen behöver smaksättas alldeles särskilt”. (Husmoderns Köksalmanack 1943)

Med salt, peppar, lite socker och en skvätt ättika eller vinäger kommer man långt. Lägg till det smör och lök och så långsam matlagning där smakerna får chans att komma fram och där fiskskrov, märgben, och allt som inte nödvändigtvis ska ätas får bidra till smaken. Vintagemannens mat konstaterar att kristidsmatens smaker är många och nyanserade men mindre sprakande, ibland lite bleka, men absolut inte platta.

Löken är bästa kryddan

Att löken är bästa kryddan framgår med önskvärd tydlighet när man läser Husmoderns Köksalmanack under krigsåren. Det mesta smakar bättre med lök som steks länge på låg värme i så mycket matfett man kan avvara.

Lite överblivet löksmör är det bra att ha tillhands i kylskåpet

VintageQ har testat dettta många gånger sedan det här experimentet startade och har inte blivit besviken någon gång. Men man får inte ha bråttom, löken ska bryna länge i låg temperatur för att få ut alla smaker.

Den välsignade löken kan t.o.m. bli huvudingrediensen i soppan.

1930-talets smakbibliotek

Du minns väl de vackert dekorerade seten med kryddburkar i porslin som stod uppradade i de gamla köken. Ibland hängde de som utdragbara skeppor under överskåpen. De ger en entydig bild av vilka kryddor som var vanligast förr. Både sekelskifteshyllorna och deras funkisdito har alla plats för vitpeppar, kryddpeppar, kanel, nejlikor och kardemumma. Och ibland även ingefära, mandel och kummin. Och sen havregryn, socker, salt, vetemjöl, kaffe och ibland potatismjöl och frukt i de största burkarna.

Den här pampiga och lite ovanliga kryddhyllan såldes nyligen på auktionshuset Effecta i Västerås för blygsamma 600 kr. Gott om plats för egna burkar också. Ett fynd.

1930-talets smakbibliotek måste väl ha bestått av fler kryddor? En djupdykning i Prinsessornas kokbok från 1934 visar på betydligt större variation än kryddorna ovan. Paprikapulver och fyra kryddor ( vitpeppar, kryddpeppar, muskot & nejlikor) förekommer ofta i recepten. Det gör även kryddgrönsaker som timjan, persilja och dragon och fransk senap, tomatpuré och citronsaft. Ibland madeira, konjak eller vitt vin. Och så vanilj, kakao och saffran till desserter och bak. Visst förekommer även andra smaksättare, men mycket längre än listan ovan sträckte sig inte fantasin och smaklökarna.

”Man vänjer sig snart vid lätt kryddad mat, och först då lär man sig uppskatta varje födoämnes speciella arom”

Under andra världskriget var kryddor ransonerade mellan 1 juli 1941 och 15 november 1945. Undantag var salt, som enbart ransonerades januari-september 1945. Ransonerna var små och ju längre kriget pågick desto mindre blev de. Lök var dock aldrig ransonerat.

I moderna recept på pepparkakor använder vi en matsked av kanel, kryddnejlikor och ingefära. Kristidsnyckeln från 1942 föreslår en tesked av kryddorna för samma mängd deg.

Den här broschyren från 1944 var nere i en halv tesked av några pepparkakskryddorna.

1943 var kupongtilldelningen för kryddor 60 gram – för all slags kryddor för hela året! Som jämförelse så innehåller en normal glasburk från Kockens eller Santa Maria 30-55 gram. På ransonen 60 gram skulle man få ihop till både peppar, kanel, nejlikor, kardemumma, vanilj och alla andra kryddor som behövdes.

1944 var tilldelningen ännu lägre och 1945 drogs den ner ytterligare. Till julen 1944 kunde husmor i alla fall glädja sig åt en extra tilldelning till jul på 20 gram. Man kan konstatera att import av kryddor inte tillhörde de prioriterade livsmedlen.

De svenska bakverkens standard 1.A – kanelbullarna – fanns knappt under krigsåren. Man fyllde vetebullarna med fruktmos för att få smak.

Mot slutet av kriget var möjligheten att krydda så torftig att Husmoderns Köksalmanack skriver om vackert porslin och fin dukning för att skapa aptit. Inte konstigt när recepten innehåller halva teskedar av kryddorna.

Nu vet vi vad Prins Bertils hushåll fick äta – vackra ord

Nästan kungsord

I ”Allt dubbelt så gott” från 1943 tipsar Hildur Johansson, diplomerad från Cordon Bleu och husföreståndarinna hos H.K.H Prins Bertil, om hur man enkelt kan får det att smaka bättre. Man kan döpa sina rätter till vackra och fantasifulla namn som t ex ”Månskenssonaten” eller om det är fisksoppa till ”Soupe à la Pecheurs d´Islande”. Nu förstår vi var 1950- och 60-talens fantasifulla namn på maträtter kommer ifrån.

Vilka råd fick husmodern för att få smak på maten?

Stora kokbokens kristidsnyckel tipsar om att alla sorters peppar och kardemumma kan stötas eller grovmalas istället för att malas fint för att få en mer intensiv smaksensation på tungan. Och så att man kan spara på kryddorna genom att låta grytor koka länge så att råvarornas alla smaker kommer fram.

Kristidsnyckeln tipsar också om att odla kryddgrönsaker som dill, persilja, gräslök, krasse, timjan, mejram, lavendel, kummin själv. På vintern i krukor inne och på sommaren på balkongen eller i trädgårdslandet.

Basilika i väntan på att planteras ut. De här skotten kommer från frön från förra årets balkongplanta

Sen skulle man naturligtvis ta vara på och torka alla skal av citrusfrukter (om man nu hade råd att köpa några sådana).

Tips från Husmoderns Köksalmanack 1940

Citron och saffran fungerade bra som essenser, för att inte tala om bittermandelolja som som ska användas med försiktighet och gärna utspädd. Det inre av plommonkärnan lär vara en bra ersättare för bittermandel.

VintageQ har med framgång använt sötmandel-essens vid framställning av kristidsmarsipan och testat vanilj-essens här hon lagat vaniljsås.

Stockholms Aeter & Essencefabrik på Wallingatan 14 i Stockholm är en spännande värld av smaker sedan 1889. Fortfarande öppen. Kolla här.

Blanda smakerna vilt och lägg ut villospår

Mycket handlar också om kreativ smaksättning och oväntade kombinationer. Och om tillbehör.

Fisk serverat med krusbär är en sådan oväntad kombination. Av kokta krusbär, lite hårdkokt ägg, persilja och lite smör gör man en färs som man fyller fisken med innan den tillagas. Och till det serverar man en sås på krusbär.
Om fisksoppans smak är blek så servera ett smörat bröd doppad i riven ost värmd i ugnen några minuter till.
Tomatpuré, rivna ostkanter och mycket peppar får ersätta smör & grädde för att få en fyllig sås.
Den ugnsstekta fågeln kan man fylla med rökt korv, t ex medvurst.
Sallader som tillbehör vid finare middagar tar bort fokus från en blek huvudrätt. Sallad kan man göra av allt. ”Med lite majonäs eller vinaigrette och ett fint namn och en piffig uppläggning blir det alla tiders”, som Prins Bertils husföreståndarinna säger.

Så vad gör vi själva?

Så, vad vill Vintagemannens mat ha gott om i skafferiet om krisen slår till? Definitivt smaksättare. Medan andra hamstrar torrjäst, pasta, ravioli på burk och toapapper skulle VintageQ springa till kryddhyllan och bunkra. Och sen fortsätta till buljongtärningarna och hyllan för tomatpuré, senap och majonäs och allahanda burkar med mer exotiska smaksättare. Varvet skulle sluta vid bakhyllan där mandlar, nötter, vaniljextrakt och annat spännande hamnar i korgen. Och på väg mot kassan toppar hon med koncentrerad citron, ni vet den där gula plastflaskan som ser ut som en citron.

I vår självpåtagna sociala distansering med små chanser att komma till sommarstället på Österlen den här sommaren håller vi på att anlägga en kryddträdgård på balkongen. Tar den sig får den åka in i köksfönstret till hösten.

Samla också på dig några små glasburkar för att spara små slattar av sås, spad, torkade skal och annat som är guld värt i kristidsmatlagningen.

Slutligen, en egen Krassegris står just nu högst på önskelistan. Har du en att sälja så hojta till.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook? Där uppdaterar vi mycket oftare. Vi ses.

Dryga ut matkassan och ransoneringskupongerna med potatisbröd och krigssmör

25 april, 202012 maj, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt, Vintagemannens mat

”De flesta husmödrar äro nog överens om att lunchen är den besvärligaste måltiden att bestämma: inte får den tära för mycket vare sig på kassan eller kupongerna”. Så börjar Margareta Jungstedt boken ”Laga lunch på kupong” från 1943.

Det kom många kokböcker under andra världskriget. De funkar bra än idag.

Hur gjorde man goda och varierade luncher & lunchmackor när man måste hushålla med både bröd, smör och pålägg? Speciellt när de vanliga smörgåspåläggen som ost, charkuterivaror och ägg var hårt ransonerade under i stort sett hela 2:a världskriget. Såhär i nya kristider, när att ”gå ut och äta” har fått en ny bokstavlig betydelse dyker Vintagemannens mat ner i potatisbrödets, smörutdrygningarnas och påbredningspastornas underbara värld.

Vi hade pottkäs och bruna bönor på mackorna när vi ”gick ut och åt”.

Vårt dagliga grovbröd giv oss idag

Stora kokbokens Kristidsnyckel från 1942 ger en bra bild av ”vårt dagliga bröd” och vilka avvägningar som behövde göras. ”Bakning av lyxbröd bör ej längre förekomma. Man måste inskränka sig till husbehovsbaket, dvs. limpor, skorpor, enkelt vetebröd och någon gång en enkel mjuk kaka. Det torra (=hårda) brödet köper man”. När man bakade använde man företrädesvis de grövre mjölsorterna som är nyttigare än vetemjöl och som dessutom har en ”hälsosam inverkan på tänder och matsmältning”. Även det ransonerade mjölet drygades ut vid bakning. Istället för mjöl tog man potatis. Potatis ransonerades inte under kriget. Kan det bero på att Livsmedelskommissionens ordförande 1939 – 45, Bo Hammarskjöld, hade lärt sig av sin pappas, statsministern Hjalmar Hammarskjöld, misstag under 1:a världskriget då Sverige svalt?

Allt mjöl är tillåtet. Man tager vad man haver. Och så potatis förstås.

Råglimpor, Grova formbröd, Grahamsbröd, Kristidsbullar med havremjöl, Matbröd med kornmjöl, Potatisbröd med grovt rågmjöl…. Listan på ”grova” recept kan göras lång. Recepten är mycket tillåtande och låter husmor välja den blandning av de mjölsorter hon för tillfället kan få tag på. Väljer hon att dryga ut mjölet med potatis är proportionerna ungefär lika mycket kokt potatis som mjöl. Och används potatis läggs brödet i form eller långpanna innan det gräddas. Degspadet då? Gärna mjölk, men om den saknas blir det vatten eller så mycket mjölk man har och resten vatten. Recepten bygger på att man tager vad man haver.

Men var är surdegen?

Recepten innehåller köpejäst eller bakpulver/jästpulver. VintageQ hittar inte ett enda surdegsrecept i de gamla kokböckerna. Vad kan det bero på? Om någon vet, så kommentera längst ner i bloggen. Vi är verkligen nyfikna på svaret.

VintageQ har bakat ett traditionellt Matbröd där hon blandat kornmjöl och grovt rågmjöl samt ett gott och näringsrikt Potatisbröd som förutom potatis innehöll grovt rågmjöl och lite vetemjöl.

Kan du se vilket av bröden som innehåller potatis? Och vilket är godast?

Kristidsnyckelns omdöme att tuggmotståndet känns hälsosamt för både tänder och matsmältning stämmer definitivt. Ja, brödet känns hälsosamt överhuvudtaget och man blir mätt. Det är lite torrt och grynigt och det är svårt att se och känna skillnaden mellan det med och det utan potatis. Smakmässigt vinner potatisbrödet. Det är saftigare. Har du gissat vilken av brödskivorna på bilden som innehåller potatis? Det är den understa.

Krigssmör, smörutdrygning, påbredningspasta – kärt barn har många namn

VintageQs mormors receptbok från fyrtiotalet. Här heter det krigssmör.

Matfett ransonerades från december 1940 till mars 1949. Tilldelningen behövde drygas ut, så i det som skulle bres på smörgåsen blandade man ut med mjölk och mjöl. VintageQ har testat sin mormors recept. Hon kryddar med lite salt och tillsätter en äggula för färgen. Det kan rekommenderas.

Andra sätt att dryga ut smöret är med en mycket fast redning av lite smör och mjöl som sedan spädes med buljong och blandas med smör. Det funkar riktigt bra och blir som ett enkelt pålägg!

Pottkäs av ostkanter och smör är ett utmärkt pålägg.

Släng inte gamla ostkanter. Mixa dem till god pottkäs istället.

Stuvningar, röror, pastejer och annat pålägg

Mjölk och mjöl och att kunna göra en slät och fin redning är tre viktiga ingredienser för att göra ett gott pålägg. Med hjälp av stuvningen och någon ny ingrediens som purjolök, äpple eller något annat passande trollar man sedan fram ett smörgåspålägg av gårdagens middagsrester. Husmoderns Köksalmanack är full av sådana förslag.

En guldgruva – Husmoderns Köksalmanack har kommit ut varje år sedan 1933. Måltidstips och recept för varje dag hela året.

”Finska smörgåsar utan smör” har inte en stuvning, utan potatis som bas. Huvudingrediensen potatis mosas och blandas med riven ost, riven morot eller vad som finns i skafferiet och får bredbar konsistens med hjälp av en skvätt fet grädde. För att smaksätta går man loss med salt, peppar, senap eller vad man har hemma i sitt smakbiblioteket. Till sist toppar man med gräslök, kryddkrasse eller några tärningar rödbeta som en dekorativ avslutning.

Sen finns det naturligtvis förslag även på pastejer som lagas från grunden. VintageQ har provat ”Bönpastej till smörgåsar”. Enkelt beskrivet är det en koncentrerad variant av bruna bönor med fläsk. Den ser lite tråkig ut, men är verkligen supergod och enkel att bre på brödet. Kan rekommenderas.

Så här har vi aldrig ätit bruna bönor och fläsk tidigare

Portionen under tian – en modern inspiratör

En modern inspiratör i kristider, ja faktiskt i alla tider, är Hanna Olvenmarks ”Portionen under tian”. Hennes blogginlägg lilla utemat-guiden inspirerar. VintageQ kan rekommendera pirogerna. De är jättegoda och receptet skulle säkert klara Livsmedelskommissionens utdelade krigsransoner. Hanna har även recept på pålägg (röror) som är moderna varianter av påbredningspastor. Svart Bönröra och Ärtpesto är exempel på två som är supergoda och namnen låter betydligt mer nya och smakens än Påbredningsmör med smaktillsatser.

Aldrig smakar mat så gott som när man är på utflykt. Och ännu godare med hemgjorda mackor med olika påbredningar.

Du följer väl Vintagemannens mat på Instagram och Facebook. Där uppdaterar vi mycket oftare med berättelser om våra matäventyr under ”beredskapen”. Häng med!

Kan 215 kr räcka till 7 middagar för 4 personer?

17 april, 202017 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Facebook-sidan ”Kristidsmatlagning på riktigt” gick i mitten av mars 2020 ut med frågan: ”Vad är viktigast i ditt förråd om det blir kris?” Vi uppmanades att berätta vilka livsmedel vi tyckte var viktigast. Efter det blev det omröstning. Mjöl, ägg och kaffe, i den ordningen, kom på de första tre platserna när omröstningen var avslutad.

Vi antog utmaningen: Gör en veckomeny på tio råvaror

Efter omröstningen kom en utmaning; ta fram en veckomeny med sju middagar för fyra portioner på max tio av de råvaror som röstats fram. Av varje vald råvara fick högst ett kilo, alternativt en liter användas. Valde man ägg var det maximala antalet fem stycken. Som bonus fick vi använda salt och vitpeppar i obegränsade mängder.

Naturligtvis skulle menyn vara varierad , se läcker ut och smaka smaskens. I sanning en kul utmaning för Vintagemannens mat!

En husmors oumbärliga hjälpreda

Husmoderns Köksalmanack utgavs första gången 1933. VintageQ dök huvudstupa ner i vårt lilla vintagebibliotek för att hitta bra recept.

Med kalendarium för ett helt år, med en matsedel för varje dag, över 500 recept, kassabok och 48 artiklar rörande husmodern själv, hennes hem och hushåll.

Vi har köpt på oss några exemplar från krigsåren, för där måste ju mycken erfarenhet finnas samlad, tänkte vi. Dessa har vi haft mycket glädje av. Precis som under krigsåren blev den en oumbärlig som hjälp och inspiratör.

Råvaror för 270 kronor

Omröstningens vinnare, mjöl och ägg hamnade naturligtvis i råvarukorgen. Utöver det föll valet på potatis, morötter, gul lök, ris, mjölk, smör och en hel kyckling. Sen ”lyxade” VintageQ till det och roffade åt sig en vara som säkert finns på hamstrarnas 10-i-topp just nu, nämligen Ravioli på burk.

270 kr kostade hela råvarukorgen och när veckan var över fanns varor för 55 kr kvar. Det blir en portionskostnad på 7:70. Veckans matsedel får definitivt guldstjärna i klassen Hushållning. Det går alltså för en familj att äta middag i en hel vecka för 215 kr!

Såhär blev veckans matsedel

Löksoppa och frasvåfflor (utan ägg)
Kyckling med ris och rårivna morötter
Raggmunk utan lingon eller andra tillbehör
Buljongsoppa med klimp
”Kristidspaella med kyckling”, dvs kycklingrester, ris, lök och morötter
Ravioli på burk
Paj med lök och morötter

Löksoppa, raggmunk och buljongsoppa med klimp är tre kristidsrecept från Husmoderns Köksalmanack. De har vi provat tidigare och funnit OK så de fick bli basen i veckomenyn. Omständigheterna gjorde att recepten fick justeras något. Det fanns t ex inte möjlighet att lyxa till löksoppan med lite ost och lingon som tillbehör till raggmunk saknades verkligen. Sen ville vi ha med en konservburksmiddag också, bara för att. Efter det var det bara tre middagar kvar att planera och eftersom ransonen var begränsad gällde det att ha något mättande som bas. Potatisen var redan uppäten så därför blev det ris. Men det kunde lika gärna ha blivit matvete som också fanns på råvarulistan.

Jodå, fru Hamsterlund har gått hårt fram i hyllorna. Det var svårt att hitta Ravioli i butikerna. Nu har vi ätit lite torftig kristidsmat någon dag varje vecka sedan 1 januari och det här var det äckligaste vi ätit under hela tiden. Möjligen med konkurrens av vegetarisk pölsa med russin. Men å andra sidan är Ravioli verkligen kristidsmat – bara 7,5 % kött.

Det vill mycket till när man tycker att vitkål är det som sätter piff på anrättningen.

Kryddning blev den stora utmaningen.

Att enbart ha salt och peppar att tillgå är torftigt, Så när första dagens löksoppa tillagades passade husmor på att bryna löken länge på låg värme i alldeles för mycket smör. Det ”löksmör” som blev kvar i stekpannan när löken vandrat vidare till soppkastrullen samlades upp i en skål och användes för att ge riset smak längre fram i veckan. Likadant med kycklingen – skrovet och allt utom fileérna kokades för att få buljong till soppan. Och som den kristidshusmor VintageQ har blivit, sköljde hon ur Ravioliburken med lite vatten som användes vid smaksättning av pajen.

En ursköjd ravioliburk och lite sparat löksmör. Bra att ha till nästa rätt.

Smaskens eller…?

Allt beror på vad men jämför med, men bara med några fler kryddor och tillbehör hade det blivit ”smaskens de lux”. Att inte få lingonsylt till raggmunken är snålt. Och tänk vad lite socker, mandel, tomatpuré, ättika och inläggningar gör för smakupplevelsen. Olika texturer gör också mycket, så i riktig kristid finns risken att VintageQ hade blivit kriminell genom att på Svarta börsen försöka byta lite av de råvaror som inte gick åt mot ett vitkålshuvud.

Dessutom ska maten se god ut. De lite löjliga persiljekvistarna som föreslås som garnering i gamla tiders recept har helt plötsligt fått en ny innebörd. Och vart tog den hederliga gamla smörgåskrassen vägen? Den som växte så fint i köksfönstret under stora delar av året när jag var barn. Kanske dags att plöja upp den odlingen igen.

Portionerna är kristidsberäknade. Köttet i en kyckling ska räcka till 8 portioner! Tur då att man kan äta sig mätt på ris.

Undrar ni vad som fanns kvar i matkorgen när veckan var slut? Jo, ½ kg smör, 400 gram vetemjöl och 300 gram ris.

Några enkla tips för att få guldkant på kristidens matlagning

Vid långvarig ransonering gäller det att ha ett välfyllt ”smakbibliotek” hemma. Det ska finnas både sött, salt och syrliga smaker i en maträtt. I motsats till mjöl, torrjäst och annat som hamstras i dessa dagar, men som det är tveksamt om det kommer att konsumeras innan bäst före och de hamnar i soptunnan, är ett utbyggt och välfyllt smakbibliotek. Det är något du kan ha mycken glädje av även i andra tider än i kris.
Att själv kunna konservera; sylta, safta, torka och lägga in, för att ha ett litet förråd är guld värt. Den folkrörelsen ska jag ansluta mig till i kommande säsong. Kanske vågar husmor sig på att syra?
Olika konsistens och textur kan inte överskattas. Att ha ett litet förråd av potatismjöl och gelatinblad är inte så dumt. För att inte tala om vad lite hackade nötter av olika sort kan göra för smak och konsistens i en maträtt. Samt den nyttiga vitkålen istället för sallad.
Vi äter med ögat, så att duka fint och lägga upp vackert förhöjer upplevelsen. Såhär i tider av hemkarantän har vi mer tid för det.
Skaffa dig några kokböcker från krigsåren. Där finns många goda recept på ransonerade råvaror.

Vintage Q´s mamma brukade säga på skoj, att ”man kan krydda en lort så att den smakar gott”. Hon var född 1923 och tillhörde den generation för vilka tipsen ovan var en fullständig självklarhet.

Ett kul experiment blev det, även om det var lite torftigt.

Men fick fick i alla fall goda frasvåfflor till löksoppan. De godaste vi någonsin har ätit.

Okejdå, vi fuskade med grädde. Men prova receptet. Jättegott!

Du följer väl Vintagemannens mat? Både på Facebookoch Instagram. Häng med på vårt matäventyr.

Kristidspåsk med marsipanprovning

13 april, 202014 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Mat och sånt

Vad är traditionell påskmat, hur har den förändrats genom åren och vad dukades fram på påskbordet under 1940-talets krisår?

Såhär i slutet av påskhelgen, när byxorna stramar som ett resultat av helgmat och Corona-kristidens mer stillasittande och begränsade liv reflekterar Vintagemannens mat över dessa frågor.

Sverige och livsmedelsransoneringen

Sverige hade ransonering under hela 1940-talet. Under 1930-talet hade det svenska jordbruket uppnått en så hög produktionsnivå att ca 92 % av den totala konsumtionen i Sverige klarades av det egna lantbruket.

Per-Albin har blivit hånad många gånger för sitt uttalande 1939 om att ”Sveriges beredskap är god”. Men han hade rätt, inte om det militära försvaret, men om det civila. Sverige hade lärt sig av svälten under första världskriget att bygga upp beredskapslager i god tid, så 1939 stod Sverige rustat med mat, drivmedel, mm. En sån beredskap skulle vi haft glädje av idag.

Sen kom kriget och avspärrningarna. Mellan april 1940 och februari 1941 var Sverige i praktiken helt isolerat. Det var först i februari 1941 som Tyskland och England via avtal kom överens om att fyra fartyg i månaden i vardera riktningen fick passera avspärrningarna. Lägg till det kalla vintrar i kombination med torra somrar och missväxt de tre åren 1940 – 42. 1941 nästan halverades totalskörden jämfört med 1930-talets genomsnittliga nivå, så vårvintern 1942 var Sveriges matlager i det närmaste tömda. Kriget och avspärrningarna, med brist på både det ena och det andra, resulterade faktiskt i att livsmedelsproduktionen inte på många år efter kriget kom upp i 30-talets volymer igen.

I slutet av mars 1940 började livsmedel att ransoneras i Sverige och mot slutet av 1941 var de flesta livsmedel ransonerade. Ransoneringen upphörde inte förrän 1948 – 49, med undantag för kaffe som ransonerades ända till augusti 1951.

Nutidsarkeologi med hjälp av Husmoderns Köksalmanack

Husmoderns Köksalmanack utkom först gången 1933. Själva Husmodern måste ha dött 1979 för då bytte den namn till Köksalmanacka, men upplägget var detsamma som 1933, nämligen en almanacka med middagsförslag för årets alla dagar kombinerat med tips och goda råd. I början innehöll almanackan kassabok och konserveringsjournal också. Under 60-talet kompletterades konserveringsjournalen med en frysboxjournal. När Husmodern försvunnit ur titeln försvann också kassaböcker eller journaler.

Köksalmanackan är oundbärlig vid nutidsarkeologiska studier. I de föreslagna matsedlarna speglas mattrender och nya produkter tydligt. Boken ges fortfarande ut av Semic Förlag och 2020 års upplaga kostar 139 kr på nätet.

Vi har genom åren köpt på oss ett trettiotal exemplar. Roligast är de med personliga kassaboksnoteringar, anteckningar och egna recept.

God mat på påskbordet när krisen är här

Vissa mattraditioner ändrar man inte på. Att äta fisk, närmare bestämt lax, på Långfredagen är en sådan. Det gällde på 1930-talet och det gäller fortfarande. Men den griljerade laxen och smörsåserna byttes under de värsta ransoneringsåren ut mot salt laxhuvud eller annan salt fisk.

På Påskafton var det smörgåsbord som gällde fram till slutet av 1980-talet, då det ersattes av lamm.

Med tanke på krigsårens blockad, missväxt och ransonering är förslaget till påskaftonssupé 1943 inte mycket till smörgåsbord. Måltiden består helt enkelt av ”ägg eller omelett och uppskuret”. På påskafton åt vi denna meny, fast i en de lux-variant som vi kan rekommendera.

Men ska det inte vara ägg på påskbordet? Jo, men under kriget var ägg ransonerade. Och de ”glasägg”, konserverade i vattenglas,som man kanske hade hemma höll inte att koka, skalen kan spricka, så man fick göra omelett på dem istället. Såhär kan du också få ägg som är hållbara länge.

Ur Husmoderns Köksalmanack 1940

Vad kan man då säga om Påskdagens mattraditioner? De kan sammanfattas med att det inte finns någon typisk påskdagsrätt. Lammsteken var signaturrätt fram till den tidpunkt då lammet flyttade till påskafton, men menyförslagen för påskdagen innehåller både fågel, fisk och mittemellan.

Surrogatmarsipan på påsktårtan

På påskafton äter man tårta, gärna garnerad med marsipankycklingar. VintageQ har noga studerat krigsårens kokböcker för att leta recept på ”kristidsmarsipan”. Så vad innehåller surrogatmarsipan och hur smakar den?

I Stora Kokbokens kristidsnyckel från 1942 finns ett recept på marsipan som innehåller vetemjöl, mjölk och florsocker. Mandeln motsvarande knappt 10 % av den totala vikten. ”Leva gott på kupong” från 1941 har ett annat recept som består av potatis, florsocker, vaniljsocker och några bittermandlar.

VintageQ jublade när hon hittade recepten! Vilken glädje att få tillverka och testa fejkmassa som utgår från kristidens två favoritbasvaror, nämligen potatis och mjöl. Som referens hade vi köpemarsipan; dels dansk lyxmandelmassa innehållande 60 % mandel, dels löjligt dyra marsipankycklingar. VintageQ har dessutom utökat smakbiblioteket med en liten flaska mandelessence inhandlat på Stockholms Eter & Essencefabrik. De vet vad de håller på med. Butiken har legat på samma adress i Stockholm sedan 1889.

På påskafton bytte vi ut påsktårtan mot marsipanprovning. I blindo testade vi fyra olika varianter. Som referens hade vi de färdigköpta kycklingarna.

De varianter som testades var:

Köpta kycklingar i s.k. Lyx-marsipan
Odense Lyxmassa med 60 % mandel
Mjölmassa förstärkt med mandelessence
Mjölmassa
Potatismassa

Det gula är karamellfärg.

And the winner is…

Det är lättare att utse förloraren. Potatismassan hade förvisso en bra konsistens men smakade inte marsipan utan som ett mycket sött Björnklister. Det receptet går bort.

När det gäller övriga massor blir det svårare. Självklart är den som innehåller 60 % mandel godast, men då jämför vi ju mandelmassa med marsipan så det blir inte riktigt rättvist. När man jämfört med de färdigköpta marsipankycklingarna är det svårare att upptäcka skillnaden med mjölmassan och det gäller oavsett om den är förstärkt med essence eller ej. Den är faktiskt riktigt god när den är färsk, och med essence blir det ännu lite godare.

Mjölmassan är hyfsat lätt att forma till små figurer också. Det finns en stor nackdel och det är att den torkar ganska snabbt så att kycklingarna ser lite spruckna ut. Eller är det en nackdel? Det betyder ju faktiskt att man är tvungen att äta upp allihop på en gång.

Här kommer recepten om du vill prova själv.

Potatismassan

Mjölmassan

Glad Påsk önskar Vintagemannen och hans Q

Du följer väl Vintagemannens mat? Här på bloggen dyker vi upp lite då och då, men på Instagram och Facebook uppdaterar vi mycket oftare. Välkommen dit,

Vintage i fjällen 2016. Återupplevt.

5 april, 20205 april, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal, 1990-tal, Gentlemannens garderob, Mat och sånt, Resor

När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.

Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.

Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)

Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.

Äkta OS-anorak

Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.

Mössan är huvudsaken

Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.

Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.

Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.

Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.

Uppklädd till After Ski och middag.

After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.

Träskidor – nja?

Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.

Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.

Jag förstår om du blir upprörd

Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.

Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.

Säkerheten främst.

Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.

Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.

Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.

Slipovern – den välklädde mannens näst viktigaste plagg

23 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, Gentlemannens garderob, Prisvärt, Stil

Foto: Johanna Wulf. Ur Totally Stockholm, november 2015

I karantäntider gäller det att inte sunka till sig utan att hålla stilen, även om man går hemma. Det finns inget som höjer min outfit lika mycket som en udda kontrasterande färgklick. I första hand har jag en väst, men en slipover är det perfekta lågprisalternativet. Sällan kostar de mer än 50 -100 kr i second handaffären.

Västar lär jag återkomma till.

Här är samma härliga 70-talskavaj från Schlasbergs med tre olika slipovers. Visst blir det skillnad?

Det som skiljer slipovern från pullovern är att slipovern saknar ärmar. Självklart går det bra med vilken tröja som helst under kavajen. Färgklick som färgklick. Men en hel ylletröja under kavajen blir oftast lite för varm inomhus, möjligen kan en tunn cardigan funka.

En annan tweedkavaj i klarblå färg blir som helt ny när jag byter slipover.

Hemstickad slipover från Färöarna, 1940-tal. Något för en husmor att överraska maken med. Stickmönstret är från The Vintage Knitting Lady i UK.

Slipovern har kommit och gått i modehistorien. Jag skulle gissa att den första storhetsperioden var 1930-50-tal när sportkostymen var på modet. Senare har den väl känts lite gubbig eller rent av töntig. Sånt måste en vintageman ställa sig över. Men 2014-15 kom den mönsterstickade Fairisle-slipovern tillbaka som trendig igen. Och det håller i sig.

Stoppa ner slipovern i brallorna!

Jag har sedan 2012 försökt återlansera det fräsiga modet att ha slipovern nedstucken i byxorna, precis som Anderssonskans Kalle och andra populära 40-talsgrabbar. Har man ett exklusivt bälte, vilket jag inte har, så vill man ju visa upp det.

Okejdå. Man får ha slipovern utanför också. Rätt fräckt det med. Eller vad tycker du?