När Vintagemanen far till fjälls är det allvarlig Stig-Helmer-varning. Han for till Trillevallen i Jämtland medan VintageM och VintageQ for till Grövelsjön i norra Dalarna i april 2016. Där har STF en fjällstation som är ett utmärkt ställe om man vill kunna åka skidor alla dagar oberoende av vädret. På kalfjället när solen skiner och vinden är svag till måttlig, i skogen när det är hårda vindar, dimma och drivis.
Det gäller bara att ha en ändamålsenlig utrustning för korta eller långa turer. Detta är för den korta turen. Då räcker en gammal midjeväska. Snygga märken höjer vintagefaktorn.
Först och främst måste man skaffa sig en anorak, knäbyxor och snygga strumpor. Den blå anoraken är knappast vintage. Det är en Helylle Hansen från 1990-talet. Men på fjällstationen är det mest folk i moderna HighTech-material numera, så även en ganska modern anorak får gå som som vintage. (Mina röda stay-ups i ylle döljs av snölåsen som är väldigt bra att ha i djupsnö.)
Den vita anoraken är däremot äkta vintage, liksom de tjocka skidbyxorna i ylle med en ordentlig plös innanför gylfen. Nu talar vi 1940-tal, möjligen 50-tal när det gäller byxorna. De är så långa att de kan användas både nedhasade och uppsatta som golfbyxor. Praktiskt utrustade som de är med den patenterade spännremmen.
Äkta OS-anorak
Nu far fantasin iväg men en. Denna anorak har varit både i Vålådalen (överst) och på OS i S:t Moritz 1948. Den ägdes då av en svensk journalist. Tänk om det var Sven Jerring eller Lennart Hyland. Sven Plex var nog för ung, han hade just börjat som volontär på Östersunds Posten när OS gick, och sådana skickar man väl inte på så exklusiva uppdrag.
Mössan är huvudsaken
Denna skärmmössa med infällda öronlappar må se gammaldags ut, men det är faktiskt en Wigéns från 90-talet den också. Fast modellen har nog använts i minst sjuttio år. Sen gäller det att hitta ett snyggt skidmärke att fästa däruti. I brist på gamla snygga märken från Grövelsjön eller Trillevallen letade jag fram ett märke från 1940. Frihetens Värn i brons (guld och silver fanns också). Det var ett skidskytte-märke som 265.000 svenskar tog under kriget för att vara beredda om tysken eller ryssen skulle komma över oss.
Rasterna är resans höjdpunkt. Då får man plocka upp sin varma ylletröja och krypa ner i lä. VintageQ har en äkta norsk lusekofta från Dale som är sisådär tjugo år och Vintagemannen en islandströja från 60-talet.
Aldrig smakar prickig-korvmackan så gott som när man får doppa den i varm choklad på fjället. Men det är hård konkurrens från leverpastej och gurka på mörkt fullkornsbröd.
Plastkåsor och annat modernt är ingenting för en vintageman. Nej äkta sameslöjd ska det vara. Här en kniv av Bill Öberg från stranden bortom Saltoluokta och ett par kåsor av Helge Sunna. Då smakar det ännu bättre.
Uppklädd till After Ski och middag.
After ski är en av Vintagemannens starkare grenar. Med en god bok och en öl i ett av sällskapsrummen och sedan en trerätters i fjällstationens utmärkta restaurang mår man toppen. Men det gäller naturligtvis att klä upp sig till middagen i en gammal hemstickad kofta och en bandvävd slöjdlärarslips. Skjortan är en oanvänd sextiotalare med tab-krage som jag hittade hos Spader Madame i Vikarbyn på vägen upp till Grövelsjön.
Träskidor – nja?
Vi har lite mossiga plastskidor, vallningsfria dock, det medges. Inte tillräckligt gamla för att vara vintage. Och pjäxorna är också lite för moderna med tre hål för bindingen – Nordic Norm. Törs man kalla dem semi-vintage eller Retro? Mina gamla Järvinen i trä duger inte längre. Man vill ju komma både bort och hem på ett tryggt sätt. Men kanske ett par nya Tegnässkidor är framtidens modell. Bara man kan hitta nån som vallar med tjära nuförtiden. Sedan dess har jag investerat i ett par gamla träskidor. men vintrarna de senaste åren har gjort att jag bara använt dem en gång och det var 2018.
Vi hann i alla fall testa skidor och stavar 2018, dels på Gärdet i Stockholm, dels i Dala-Floda.
Jag förstår om du blir upprörd
Du har väl sett våra moderna ryggsäckar, plastskidor och liggunderlag i cellplast? Även om de är från 1900-talet så förstår jag tillrättavisningen. Förlåt, förlåt så mycket.
Så här ska det naturligtvis se ut. Till nästa år ska det vara torkat renskinn att sitta på och en gammaldags mes på ryggen. Renskinnet på bilden kommer från Risfjells Sameslöjd. Sådana brukar kosta mellan 1000 – 1500 kr.
Säkerheten främst.
Och så har vi det där med gamla pjäxor. Hur gärna skulle jag inte vilja åka runt i mina gamla 40-talspjäxor, nu när de är nyrenoverade, och inte ta de där funktionella stadiga sakerna från 90-talet. Men tar jag de gamla innebär det ju att jag måste löpa hela linan ut; gamla träskidor och gamla läderremsbindningar.
Nu låter jag väl som en tråkig gammal gubbe, men jag sätter säkerheten främst. Vinterfjället är inte att leka med. Och skulle man stå där på fjället med trasig bindning eller brutna skidor åtta kilometer från närmsta väg så är det inte kul. Det kan rent av vara livsfarligt. Så jag tar med mina gamla pjäxor i bilen och så går jag bara runt kring huset och sprätter i dem. Det får räcka, även om man är en vintageman.
Hej då. Nu lämnar vi Europeiska Unionen. God tur.
Ja, några finns det. Lyxrestauranger som Krogs Fiskerestaurant, Hotel d’Angleterre och Lumskebugten ligger kvar på samma adresser. Ida Davidsen har flyttat till nya lokaler och Langelinie pavillonen har fått en ny modernistisk byggnad. Men alla dessa är rätt dyra matställen, speciellt när den danska kronan står i 1:50 SEK.
I Torvehallerne finns det också smarriga smörrebröd.
Det Konglige Biblioteks Have
Rådhusets gård
Det är inte vi som spridit Corona, även om det kan se ut så.
Det är bara att börja planera nästa tågsemester när faran är över.
En liten bit Danmark även i Sverige. Tre var är lagom.
Det finns ännu fler.
Christian IV´s lustslott är en av hans mest praktfulla byggnader från 1600-talet. Pampiga salar och gemak i originalskick och en skattkammare full av guld. Danskarna är bättre på pompa och ståt än vad vi svenskar är. Besök anbefalles.
Har man en guidebok från 1929 i handen kan man snacka sig in nästan var som helst. I det här studenthemmet alldeles intill Runde Taarn till exempel. Och vems namnchiffer är det vi ser vi på tornet? Jodå, det är hans.
Det här ser inte hälsosamt ut. Dronningens fars, Fredrik IX, arbetsrum.
De gamla vattencisternerna ligger under jord i Söndermarken, söder om Fredriksbergs slott och Zoo, ganska nära Carlsberg. Har du tur pågår någon spännande utställning där nere i de fuktiga valven. Kolla 
Thorvaldsens mest berömda skulptur: Kristus i Vår Frue Kirke. En förlaga finns på muséet.
PS. Riktigt så här kul kommer det dock inte att bli.
Köpenhamn var mer intressant än vi hade förväntat oss. Och vi har, trots många besök tidigare, lärt oss en massa nytt om staden. Här står VintageQ och väntar på ”hamnbussen” som ilar upp och ner i hamnen. Missa inte att ta en tur. Du får en bra överblick och får se många av stans bästa sevärdheter på vackert avstånd. Turen ingår i biljetten för kollektivtrafiken. Kommer du från Malmö och har köpt Skånetrafikens biljett gäller den också.
Alla våra promenader börjar med att vi sätter oss ner någonstans; på en bänk, i en bar eller på ett ölcafé. Där läser vi högt för varandra om de kvarter som väntar på oss. På så sätt missar vi inga ”nödvändiga” sevärdheter, men framför allt får vi upp ögonen för udda ting och lite hemliga ställen. Här ska du få ett tips från Rådhusplatsen.
Köpenhamn med omgivningar, var det. Malmö är en av de bästa. Med tåget tar det bara en dryg halvtimme in till Kbh hovedbangård. Man kan pendla, men man kan också spara en tusenlapp på varje hotellnatt. Den kan man ha roligare för. Och så är Malmö en sevärdhet i sig. Det är t.ex. Sveriges mathuvudstad med massor av spännande restauranger. Missa inte att ta ett stopp där. På bilden ser du Bistro Royal inne i Malmö Central. Det är den gamla kungliga väntsalen, en unikt fin restaurangmiljö vackert restaurerad.
En vintageman försöker bo både så klassiskt och så prisvärt som möjligt. Vi hyllar tesen ”visst är det roligare att göra av med pengar när man är vaken”, så när det var sistaminutenrabatt på Astoria slog vi till.
Som komplement till den urgamla boken läser vi också de senast utgivna, helst då böcker med ett personligt urval. Vår favorit i Köpenhamn var Valle Westessons 100 balla ställen i Köpenhamn. När man går i Märtas fotspår kan man stanna eller göra små utvikningar till de smultronställen som de nyare böckerna nämner men som de breda guiderna aldrig skulle ta med. Sen går vi naturligtvis också in på nätet och kollar vad som är på G just nu.
Inte är det björnungarna som drar. Inte allsången heller. Det är nästan svårt att sammanfatta varför vi gärna går till Skansen, för här finns så mycket. Vi gillar att gå runt bland stugorna, både de gamla allmogegårdarna och i stadskvarteren, titta in i kolonilotterna och butikerna, köpa en kringla eller prata ned hantverkarna. Vi fikar gärna på kafé Petissan eller äter lunch i solen utanför restaurang Gubbhyllan. Och så har det blivit tradition att gå hit både på höstmarknad och julmarknad. VintageQ har varit här varje år i hela sitt liv som synes. 
Stortorget är känt för mycket; Stockholms blodbad, Skampålen och Koppar-Matte, Nobelmuséet och Svenska Akademiens självskadebeteende i Börshuset, kanonkulan i väggen, etc. Och så i östra hörnet ståtar Grillska huset med Stadsmissionen och Bullkyrkan. Där kan man fika, köpa bröd, gå på loppis eller på gudstjänst. Gör ett besök och upptäck vad de har att bjuda. Vi kan rekommendera dammsugarna. Sen fyndar du lite vintageprylar runt hörnet i deras lilla butik. 
En av Stockholms få bevarade restaurangmiljöer ligger på Blekingegatan 40. Såhär såg det ut redan 1904 när stället byggdes, och så ser det fortfarande ut. Pelikan flyttade in 1969, men restaurangen har anor sedan 1633 och låg till 1931 vid gamla-gamla Slussen. Pelikan är en av de två restauranger som Ellen rekommenderar på Södermalm. Den rekommendationen håller fortfarande. 
Detta är en annan av de gamla bevarade restaurangmiljöerna som är över hundra år. Den här är från 1910 ungefär, men Zum Fransiskaner öppnade faktiskt här på Skeppsbron nr 40 redan 1889. Öl från små bryggerier och wienerschnitzel är deras specialiteter. Ellen skriver att det är ett ölkafé med god mat. Så är det fortfarande på Zum. Det kan inte alla ölkaféer inte skryta med.
För en vintageman är det att komma hem. Radion sprakar i bakgrunden och man anar hur trångbodda de var, den lilla familjen i sin HSB-lägenhet i Katrineholm 1947. Museet har oändligt mycket mer att visa, både permanenta och tillfälliga utställningar. Många aha-upplevelser blir det; – En sån hade vi! Man kan lätt spendera en halv dag här. 
På Ellens tid låg Historiska museet på nedervåningen och all konst och konsthantverk i de stora salarna på våningen ovanför. Nu är Nationalmuseum nyrenoverat i prunkande färger och konst och hantverk blandas kronologiskt. De storsvenska ikonerna hänger troget kvar, liksom Rembrandt. Man blir inte besviken, snarare imponerad. Detta är inte ett särskilt otippat val, men vi kan bara säga – gå dit. 
Ett lite hemligt hus som är öppet för alla. Ellen är riktigt förtjust i Carl Westmans skapelse på Scheelegatan 7 på Kungsholmen. När det invigdes 1915 vimlade huset av både brudpar och brottslingar, för detta är Stockholm tingsrätt. Men alla vigslar har flyttat ut, kanske mest till Stadshuset. Rådhuset är ändå värt ett besök. Efter säkerhetskontrollen kan du vandra trapporna upp och ner och se takmålningar, väggmålningar, nya och gamla rättegångssalar, mm. Arkitektur att beundra alltså. Det finns även ett fik som är helt okej nere i ljusgården.
De flesta turistbussar åker till Fjällgatan för att se utsikten över Stockholms inlopp. Det lite skräpiga Gröna Lund dominerar vyn därifrån. Men från Skinnarviksberget har man en mer magnifik utsikt med Stadshuset i blickfånget. Vackrare utsikt i en svensk stad finns nog inte. Till vänster ser vi Norr Mälarstrands pampiga gavelrad och åt höger Gamla stan. Njut av detta gratisnöje. Ta med en picnic-korg och sätt dig nånstans på Skinnarviksberget och spisa. Närmaste T-bana är Zinkensdamm. 
Ragnar Östberg har skapat ett mästerverk. Punkt. Gå dit, gå in, gå runt, gå upp i tornet, gå på guidad visning. Gå på Nobelfesten eller på någon av de öppna tillställningar som ges. Vi brukar själva gå på en stämningsfull Lucia-konsert varje år.
Vi skrev ett blogginlägg om hur man får en överblick över Stockholm när man är här första gången. Man tar inte de röda och dyra Hop-on Hop-off-bussarna. Man köper en SL-biljett och åker en egen rundtur istället. Starta på Fridhemsplan. Där tar man blå buss 3 söderut, byter till buss 4 vid Rosenlund och tar till sist buss 1 från Fältöversten tillbaka in mot city och Fridhemsplan. Detta är nästan samma rundtur som Ellen Rydelius förespråkar, fast då var det med spårvagn. 
Vi åkte från Stockholm till Göteborg den 21 februari. Då var inte Corona något bekymmer i Sverige. Nu dröjer det väl innan virushotet har lagt sig, så jag vet inte när man kan göra nästa resa. Utställningarna håller på till augusti i alla fall. Eller så gör du bara en resa i fantasin här och nu.
Den italienske modeskaparen Gianni Versace blev bara 51 år. Han blev mördad 1997 mitt i karriären. Under 1980- och 90-talen var han en av världens mest betydelsefulla modedesigners. Hans kreativitet visste inga gränser, skriver 
Slottet som är ritat i engelsk Tudorstil av Lars Israel Wahlman blev klart för inflyttning 1904. Här bodde Blanche Bonde som jag skriver mer om nedan. Hon var dotter till hovstallmästare James Fredrik Dickson och Blanche Dickson. Familjen hade gjort sig en förmögenhet på trävaruhandel med England. Slottet var både modernt och överdådigt och mycket av inredningen går i Arts & Craft-stil. Hela gårdsanläggningen med slott, ladugårdar, stall, vagnslider, kyrka, arbetarby är en sevärdhet. De pittoreska arbetarbostäderna och grindstugan kan man hyra för övernattning.
Tjolöholm kan bara ses på guidade visningar. Så gå in på nätet och boka en tid.
Hela hennes klädsamling donerades till Göteborgs stad när hon dog 1960. I utställningen 
Man lär sig mycket om kvalitet i den här utställningen.
Vi som ömsom bor i Malmö och ömsom i Stockholm tog tåget på Svemester upp till Stockholm. Vi har i sju dagar låtit Ellen Rydelius guida oss på vandringar ur boken Stockholm på 8 dagar från 1930. Nu har turen kommit till Gamla Stan där vi gjort några spännande upptäckter som inte ens många stockholmare känner till. Häng med längs vår blå linje.
Idag kan du se kyrkans ursprungliga ytterväggar och pelare som markeringar i stenläggningen mot Slottsbacken.
På Kindstugatan kan du få dig en snyting. Här låg köpmännens gillestuga där det antagligen gick hett till, därav namnet. På Ellens tid var gatan känd som lumphandlarnas gata.
Här bodde kung Kristan II. Idag har en annan kung påpassligt flyttat in.
Åströms kappaffär på nr 40 är den sista. Den har legat där i 109 år. Affärsdisken därinne är fortfarande densamma. Annonsen från 1950.
Framåt tillverkar skor, inte bara snabbklackar dem.
Även vi i allmogen kan låna böcker i detta vackra bibliotek och samtidigt frottera oss mot politiska kändisar.
Svea Maträtt – en nästan okänd lunchrestaurang. Det är galler för fönstren för att du inte ska rymma. Bli inte förvånad när du går in i hovrättens entré. Du måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Men sen är det bara att kliva på.
Det mest patetiska i hela muséet, tycker Ellen, är Gustav II Adolfs uppstoppade häst Streiff.
Fri entré på 
Gudarna Tor, Balder och Oden har bara blivit flyttade till ett bättre ljus
Dessa kända svenska ikonbilder är fortfarande lätta att hitta. De flesta hänger i kronologisk ordning.
När vi ser planen över våning 2 i guideboken ser vi att kartan inte längre stämmer med terrängen. Men A-konstverk är alltid A-konstverk och nästan allt Ellen tycker att vi ska se visas fortfarande.
1930 var Skeppsholmen och Kastellholmen fortfarande centrum för den kungliga svenska flottan och förbjudet militärt område. En matros stod och vaktade vid bron. Så det Ellen kunde skriva om fick hon bara se på håll. Idag är det fullt möjligt, ja rent av rekommendabelt, att ta en promenad ut på de fina kulturholmarna med muséer, musik och konst.
Dagens promenad avslutades vid en annan av Stockholms berömda mötesplatser; Svampen på Stureplan. Den uppfördes först 1937, så det var före Ellens resa.
Detta är inte en punschrulle. Och inte en semla heller. Det är en konditoribit.
Här har konditorn definitivt gått för långt. En dammsugare med lakritssmak! Men så finns det fiket inte längre. Så kan det gå.
Övning kommer att ge färdighet.
Fyllningen får inte vara lös som barnb-js, inte heller för hård eller torr. Den får inte innehålla för mycket havregryn och inte för mycket socker. Arrakssmaken ska vara välbalanserad. Men som sagts ovan, innehållet kan variera rätt mycket, gammal morotskaka smaksatt med punsch var en delikatess.
Vintagemannen 