Emma Jacobsson, landshövdingskan i Göteborg, visste hur viktigt det var att hålla högsta kvalitet rakt igenom när hon drev sitt livsverk – Bohus Stickning åren 1939-69.
Viveka Overland i en tröja i ett av de mest populära mönstren från 60-talet – Stora spetskragen av Karin Ivarsson.
Det fick jag lära mig igår kväll på Nordiska Museet. Viveka Overland höll en lysande föreläsning om Bohus Sticknings ärorika historia. Den som började som nödhjälpsarbete och slutade som lyxvarumärke. Och vars alster nu är skitdyra på vintagemarknaden.
Vi var ett par män i publiken samt 200 stickande kvinnor. Det kändes som Långa Farbrorn och Småtanterna.
Hustrun har också en kofta från 1940-talet som hon hittat på Epok vid Odenplan. Jag undrar vad Emma Jacobsson skrev på sina små lappar om kvaliteten på den här stickerskan arbete.
Tack vare de höga kvalitetskraven lever Bohus stickning än
Ulla Häglund skrev den första boken 1980. Den kom i ny upplaga 1999. Och förra året, 2015 kom Viveka Overlands nya bok Bohus Stickning på nytt.
Vi fick lära oss om fattiga och svältande stenhuggarhustrur från norra Bohuslän på 1930-talet. Och om hur landshövdingskan Emma Jacobsson och andra driftiga kvinnor startade med stickning som nödhjälpsarbete i hemmen. De designade. De köpte in ull av bästa kvalitet. De hittade ett spinneri. De färgade. De byggde upp ullsortering och lager i landshövdingeresidenset i Göteborg. De utbildade stickerskor och hade som mest 870 kvinnor i arbete 1947. De marknadsförde och sålde i fina butiker.
Och de tummade inte på kvalitén. Varje färdigt plagg betygssattes.
Mönsterritningar. På baksidan finns en skiss på modellen. Sätt igång.
Stickerskorna fick en påse garn i rätt färger, ett kort med detaljer på hur mönstret skulle se ut och en skiss på plagget. Sen var det upp till stickerskan att tolka anvisningarna och någon månad senare leverera. De kunde få c:a 25-30 kr i ersättning beroende på hur bra arbete de utfört. Materialet kostade runt 20 kr och i butik fick sedan fina och prominenta kunder betala hela 75 kr.
På sextiotalet fick en stickerska runt 50 kr och butikspriset var 150 – 200 kr. Det var mycket på sin tid. Men så såldes koftor, vantar och mössor på egn avdelningar med flått exponering på NK i Stockholm och Gillblads och Ferdinand Lundqvists i Göteborg. Samt på Amerikabåtarna och i USA.
Dåtidens kändisar bland kunderna
Dåtida storheter som Ingrid Bergman, Barbro Alving, prinsessan Grace av Monaco, Birgit Cullberg och hela sovjetfamiljen Chrustjev gick omkring i de exklusiva tröjorna och koftorna. (Bilduppslag ur boken Bohus Stickning på nytt, 2015)
Mönstren utvecklades från de tjockare och mer folkloristiska plaggen på 1940 och 50-talen till de mera skira tonerna från 60-talet. De senare koftorna var också mjukare kvalitén då de var gjorda av ull från angorakaniner till 70 %.
Om du går in på Digitaltarkiv och söker på Bohus stickning så hittar du 244 fina bilder på koftor, tröjor, vantar och mössor, men också på mönsterritningar och färdiga stickpaket.
Kompis med Josef Frank
Emma Jacobsson var född i Wien i en judisk familj och familjen umgicks där med hela den kulturella gräddan där storheter som Josef Frank och Sigmund Freud ingick. Hon broderade och levererade åt Wiener Werkstätte och det var väl där hon lärde sig att endast högsta kvalitet är gott nog. Under doktorandstudier i botanik i Berlin på 1910-talet träffade hon en svensk filosofistuderande – Malte Jacobsson – som 1934 blev landshövding i Göteborg.
När Viveka Overland talat färdigt rusade vi alla fram för att tumma på de tröjor hon tagit med sig. Dessa är från samlingarna i Bohusläns museum. Men om du vill ha en egen tröja – och är duktig på att sticka – så säljs fortfarande färdiga stickpaket med garn. Annars får du börja leta på second handmarknaden. Det finns inga nya färdiga koftor att köpa.
I början av 40-talet stickades det mycket mössor och vantar. Den här är väl kul? Men det är tröjor och koftor som gjort Bohus Stickning berömda.
Det lär ha tillverkats ett fåtal herrtröjor genom åren också. Men en sån får man nog leta länge efter. Vintagemannen håller ögonen vidöppna. Hjälp mig att leta.
Vintagemannen 
Tror det blir lite bohusstickning vad det lider, det är så vackert!
Berättelsen om hur garnerna görs idag är också intressant, kolla här: http://www.angoragarnet.com/se/bohus-stickning/om-bohus-stickning-20376908
Svenska små angorakaniner och garn som färgas varsamt:
http://bohuslaningen.se/familjenytt/1.3343900-efter-solveig-kommer-pernille
Jo vi fick höra om Pernilles angorakaniner också. Men Vintagemannen kunde inte skriva om allt. Tack för länkarna. Visst är det kul att den stolta traditionen förs vidare av kunniga entusiaster. Det hade inte hänt om det inte varit sådan kvalitet i grunden.
Annemor Kirkbakk har gjort ett intressant inlägg hur hårt stickerskorna fick slita och hur dåligt betalt de fick. Hon har en gammal släkting som stickade åt landshövdingskan.
Det sätter igång en intressant diskussion om vad kvalitet är. Är man som Emma Jacobsson, uppväxt i världseliten, i Wien före 1:a Världskriget. Har doktorerat. Har levererat broderier till Wiener Wekstätte. Då har man en syn på kvalitet som nästan aldrig har funnits i Sverige. Möjligen med några enstaka undantag. När dessa krav möter en bohusländsk arbetarkvinna är det som att jämföra en Hauptbyrå med hemslöjd. Det klart att det blev konflikter. Jag antar att Emma fick sänka sina krav till vad hon tyckte var pinsamt lågt men ändå godtagbart. Samtidigt gjorde hon vad hon måste för att hålla kvaliteten uppe. Det heter att Bohus Stickning var ett projekt för nödhjälp. Jag tror att det ännu mer var ett självförverkligandeprojekt för en kvinna och entreprenör som ville bevisa sig i ett manssamhälle. Och att hennes ambition har hållit ända fram till våra dagar visar ju att hon lyckades ganska bra – trots eller tack vare hur hon körde med stickerskorna. Men vad säger det att hon aldrig rekryterade nån efterträdare. Hon hittade antagligen ingen tillräckligt bra som dög i hennes ögon. Bättre att lägga ner, tyckte hon.