Dessau är Bauhaus-mekka. Det var här Bauhausskolan gick från att vara en konst- och konsthantverksskola till att bli industridesigners och stadsbyggare. Om du hoppas på att få läsa allt om Marcel Breuers och Mies van der Rohes ikoniska stålrörsmöbler eller Wagenfelds lampor kan du sluta läsa här. För det här kommer att handla om betydligt större skeenden – det fick vi insikt om när vi bodde mitt i Bauhausskolan från 1926.
I vårt förra inlägg var vi i Weimar. Där sammanförde Walter Gropius bildkonst och konsthantverk och startade Bauhausskolan 1919. Så småningom tillkom även arkitektur. I Weimar byggde Bauhaus ett enda hus – Haus am Horn. Det byggdes till utställningen ”Konst och Teknologi – En ny enhet” 1923. I Dessau byggde de hela sitt campus med universitet, elevbostäder, lärarbostäder och därutöver en hel stadsdel med 400 bostäder, radhus och lägenheter. Och allt detta på bara 7 år. Hela Europas arkitektkår reste dit för att kolla vad de höll på med. Även svenskarna. Och så förändrade de en hel värld.

Inspirerade hela världen
Av Stockholmsutställningen 1930 fick vi bla, Hjorthagen, Gärdet, Södra Ängby i Stockholm och i Malmö Ribershus och Ellstorp för att bara nämna några. Efter det har modernismen fortsatta ända in på åttiotalet.
Men det började alltså 1923 när Bauhaus hade sin första helt revolutionerande utställning. Och på Paris-utställningen 1925 upptäckte den unge arkitekten Uno Åhrén ett märkligt hus av Le Corbusier. Detta är ren funktionalism, utbrast Uno, och så var begreppet ”funkis” myntat. Han fick med George Pålsson på Svenska Slöjdföreningen och Gunnar Asplund och en rad andra progressiva svenska arkitekter och tillsammans började de planera Stockholmsutställningen. Kooperativa Förbundets arkitektkontor blev den svenska funkisfabriken. Men de mötte hårt motstånd från de som var ”traddis”, som Carl Malmsten m fl.

De tre rektorerna: Walter Gropius, Hannes Meyer och Mies van der Rohe.
Follow the money – det förklarar nästan allt
När Bauhaus tvingades flytta från Weimar 1925, berodde det på det konservativa och nationalistiska styret i staden, men också på brist på sponsorer. I Dessau satt direktören på flygplansfabriken Junkers och undrade vad han skulle göra för att få bostäder som kunde locka arbetskraft till fabriken i en bransch i stark tillväxt. Där fanns pengarna. I Dessau fanns det också en betydligt mer vänsterliberal ledning under Fritz Hesse som gärna tog emot en progressiv skola.
Stadsbyggarna imponerar mer än arkitekterna
Det första uppdraget Walter Groupius fick var att rita den egna skolan, men parallellt arbetade han med att bygga en ny stadsdel. Junkers behövde många arbetarbostäder. På en sandslätt i Törten långt utanför centrum ritade Gropius en stadsplan, ungefär som ett spindelnät med en Konsumaffär i mitten, låga radhus i solfjädersform med 300 kvm stora trädgårdar för trädgårdsland och för att hålla höns och kaniner i. Med dagens standard tycker vi att det är väldigt enkelt. Kök och badrum var samma rum. I en utbyggnad mot gården fanns, i de första husen, en slags tidig mulltoa. I rummen satt fönsterbanden längs hela huset så högt att man kunde möblera under dem och slippa insyn i sängkammaren. Det flödade in ljus. Totalt byggdes radhus med 3 olika planlösningar på mellan 57-74 kvadratmeter. Redan i december 1926 var den första husen färdiga för inflyttning. Det var som att flytta till ett slott, så ljust och fint, sa dottern i familjen Anton. Hon flyttade in med sina föräldrar 1926 och blev kvar i huset i hela sitt liv. Huset, som är i originalskick ägs nu av Bauhaus stiftelsen och vi besökte det på en guidad tur.
Ett av husen har fortfarande originalutseende. Gissa vilket.
Numera är området ganska misshandlat. Från början var alla hus vita. Visserligen var det otätt och kondens på englasfönstren, så man kan förstå folk som bytte fönster och införde mer bekvämlighet. Men med tiden har de boende tävlat om att bygga om och skapa sitt eget personliga boende mitt i världsarvet.
Att människan alltid måste dekorera. ”Bjäfs is more”, eller hur var det?
Sociala skäl, inte ekonomiska
Det unika var ändå inte husens utseende, utan den rationella byggprocessen inspirerad av Henry Ford i USA. Gropius standardiserade byggelement och massproducerade husen rad för rad. Men han hävdade hela tiden att detta inte var ekonomiskt betingat utan med sociala ambitioner i första hand. Detta tilltalade byggare och sociala ingenjörer. Kan man bygga bostäder såhär rationellt och billigt? I Stockholm är de vita smalhusen för gasverksarbetare i Hjorthagen det lysande exemplet.

De mest kostnadseffektiva husen var de som färdigställdes under skolans nye rektor Hannes Meyer 1930. Han ändrade Bauhaus inriktning mer mot folkets behov mer än lyx. Så han byggde Volkswohnung – folkhem om du vill. Fem röda tegelhus i tre våningar med loftgångar och med 18 lägenheter på 47 kvm i varje hus. Tvättstuga på gården och barnvagnsparkering under första loftgången. Och så en trädgård. Oerhört välplanerat, praktiskt och billigt.
Vi är lika imponerade som man var på 1920-talet. Vi kan verkligen rekommendera en Tysklandsresa i Bauhaus fotspår.
Ja, det här blev nästan en föreläsning. Så kan det gå när man är ute på tågluff. Man lär sig jättemycket. Nästa inlägg handlar om vad vi gjorde i Dessau.
Du har väl inte missat vår första bloggpost om Bauhaus i Weimar?
Hej då Bauhaus, vi ses i morrn.
Denna bloggpost är ett betalt samarbete mellan @vintagemannen.se och@europarunt.se

Nära S-bahnstationen Plagwitz ligger KunstKraftWerk. Det är en gammal bomullsfabrik som blivit konsthall i sitt ruffiga och till synes fallfärdiga skick. Här var det spännande multimediakonst. På de råa fabriksväggarna blev vi imponerade av en remix av den österrikiska konstnären Hundertwassers bilder. Häftigt.


Jag hittade en väst i tysk tweed. VintageQ provade några fräsiga knickers, men tyvärr var de för små. Det är så sällan man hittar kvalitet nuförtiden.
Jag måste kanske lite malligt tillägga att jag fick komplimanger. Först för min gamla tweedrock som VintageQ hittat på second hand i Emmaus Björkå i Stockholm. Och när jag strippat lite, även för manchesteroutfiten från Manér. De och Rosentreter är samma andas barn. Den lågmälda protesten mot modeindustrin.


Kläder stod inte överst i sökmotorn till denna resa. Men en Humana-butik sprang vi på alldeles intill Nicolai kirche. En butik i tre våningar. VintageQ hittade en paisleymönstrad jumper i äkta syntet. Lite kul. Herr avdelningen överraskade med sina stora storlekar. XXL räknas nog här i Tyskland som barnstorlek.

Det enda renodlade konserthus som kommunistregimen i DDR byggde är en häftig byggnad i brutalfunkis. Annars byggdes det mest allkulturhus åt folket. 



Här får man en känsla av hur det var i DDR; vad de gjorde, hur de levde och hur de övervakades och styrdes. Om den effektiva propagandan om det fascistiska Väst. Om hemliga polisen Stasi som hade 200.000 rapportörer ute bland folket som registrerade både stort och smått om medborgarna. Om den smutsiga industrin som tillverkade dålig kvalitet.
Och nog för att Stasis arkiv var fulla av uppgifter om sådana som dig och mig. De visste ”allt”. Men antagligen var det bara en stilla västanfläkt mot vad Facebook och Google vet om oss nu. Det hade varit en våt dröm för Stasi.




Det finns mycket för barnen


















Självklart kom en motrörelse i slutet av seklet; Arts & Crafts, jugend, nationalromantik, Karin Larssons Sundborn. Man ville åter till det äkta, det gedigna hantverket och ge kvalitet åt folket.
Skolhuset som van de Velde ritade uppfördes 1904-11. De svängda ateljéfönstren var en verklig nymodighet.











När du är klar med hela rundvandringen i Weimar går du till nån trevlig restaurang, t ex Goethes gamla favorithak Zum Weissen Schwan och äter långkok. Eller så går du till vår lilla favorit Anno 1900 och tar nåt lättare. Reflektera sen över hur genomgripande Bauhaus har påverkat våra moderna liv; IKEA-möblerna, husgeråden, miljonprogrammet, hötorgsskraporna, kläderna, bilarna, trafikskyltarna, skolorna… Hur hade det sett ut utan Bauhaus och modernismen?
Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten. Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.
Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”. Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass. Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.
Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.

Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.
Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?
Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.

I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt. Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum. Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.

Ellen visar oss vidare till Markt, där Tysklands kanske finaste rådhus är beläget. Vi hoppas att det stämmer, för vi såg knappt något rådhus alls bakom alla julmarknadsstånden.
Men vi kom ner i restaurangen Ratskeller. Där var det grönkålsfestival inför julen. Alla Dagens Rätt med korvar och skinkor var lagda på grönkål. Vi blev mätta!


Mitt emot Jacobi-kyrkan ligger nåt man inte får missa; Schiffergesellschaft. Hansans sjöfartssällskap, med anor från 1535 och alltjämt i sällskapets ägo. De har en utmärkt restaurang . Kvällstid är den fullbokad månader i förväg, i alla fall nu i julmarknadstider. Men vi hade tur på lunchen. Då är trycket inte lika stort tryck på att få sitta vid långborden. Här var det rödkålsfestival, försmak på julen det också. Gulaschen var riktigt smaskens, så man går inte bara hit för miljön utan för maten också.




Hansan har spelat en stor roll i Sveriges historia. Utan den hade vi kanske snakket dansk fortfarande. Gustav Wasa bodde i Lübeck 1519 – 20. Stadens mäktiga köpmän stödde hans befrielsekrig ekonomiskt, eftersom det låg i deras intresse att förhindra ett enat nordiskt rike.
Ellen berättar att det i muséet i Holstentor finns ”några bredbrättade halmhattar och två stora västar” som Gustav Wasa glömt kvar. Vi gick dock inte dit. Vintagemannen har tillräckligt med västar och stråhattar.

Ellen nämner dem kort, och vi tycker nog att de gårdarna var ännu finare än Bäcker-Gang mellan Fischergrube 38 och Engelsgrube 43 som hon tipsar om.


Fruktsallad? Nej, lybsk marsipan.






Smaskens, smörrebröd med julbordstema.
Alla tåg har sin egen lösning på var eluttagen placeras. Många gånger sitter de så långt från sittplatsen att det inte går att både använda och ladda samtidigt, speciellt om du har gångplats. Eluttagen i danska vagnar sitter uppe i hatthyllan. Apples originalsladdar är för korta. Vi har lärt av tidigare erfarenhet och köpt längre sladdar, minst 2 meter.
På kartan är de sträckor som bedöms som extra vackra grönmarkerade. Ofta tycker vi att det stämmer men ibland undrar vi hur man tänkt. Varför är den här sträckan ”grön” och varför har de inte markerat den här? Idag är det ”mycket grönt” genom Danmark och norra Tyskland.
Är det en press att vara på resa och blogga?


Interrailkortet finns både i första och andra klass. Vi åker nästan alltid i första klass med seniorrabatt. Det kanske kan upplevas lite lyxigt, men den ena fördelen är att det är mycket lugnare och bekvämare på långresorna. Den andra är att när man hoppar på ett obokat lokaltåg så kan det vara smockfullt i andra klass medan vi nästan kan vara säkra på att få sittplats bredvid varandra i första. Det har bara hänt en enda gång på åtta veckors tågluff de senaste åren att vi haft problem med att hitta en sittplats. Och det var på franska Atlantkusten mitt i högsäsong.

Ska man ut och promenera och gå tusentals steg varje dag, måste man vara väl förberedd med fräscha fötter. Så i morse fick Gugges fotvård mjuka upp oss. Nu är vi i fin form.

Min fina grävling-rakborste fick stanna hemma. Den gamla necessären från 1947 rymmer allt som är necessary. Dock inte grävlingen. På resa får jag nöja mig med smidigare grejor; en infällbar rakborste, en gammaldags raktvål och en jättegammal tandborste som passar i mitt fodral. Sådana är inte lätta att hitta nuförtiden.


Våra ryggsäckar får väga max 12 kg. Det är fortfarande bekvämt att bära och man kan promenera över stock och sten. Rullväskor funkar inte alls lika bra på kullerstenarna ute i det medeltida Europa. På invägningen i morse vägde hennes 10,2 och hans 11,1 kg. Det finns alltså utrymme kvar för några souvenirer. Båda ryggsäckarna är anpassade för Interrail. De har en praktiskt löstagbar turssäck på utsidan. Den grå ryggsäcken är bara ett år gammal. Vintagemannens rödgröna är nästan vintage. Den inköptes till en tågluff på 1980-talet.
Som handbagage har vi dessutom några små axelväskor. Där ryms guideboken, kameran, ett litet paraply och andra småsaker. De viktigaste värdesakerna har vi närmare kroppen.




Det får bli nåt varmt och tåligt, som den här irländska ulstern i Donegal-tweed.






Denna handbok gavs ut 1953. Jag har bloggat tidigare om den. Kolla där de nästintill perfekta packlistorna för såväl kvinnan som mannen och vad de ska ta med gemensamt.