Vi hade tänkt att gå på Liljewalchs Vårsalong idag. Men usch vad tråkigt det var. Det var då vi upptäckte två andra pärlor istället. Kostym kontra mode i Slakthusområdet och Noir Blanc på Dansmuseet. Häng med på salong. Vi börjar i ett hus på Slakthusområdet.
Här inne tronade direktören på Möller & Co, en av Sveriges största livsmedelsgrossister. Nu har fastighetsägaren Castellum försökt återskapa direktörsrummet; Möllers LyxMekka. Fint va?
Vi kan vara bergsäkra på att de hade Möllers LyxMocka i kaffepannan.
Hallvägen 21, Slakthusområdet, Globen, Stockholm
I det fantastiska och K-märkta huset från 1955, ritat av ingen mindre än Ralph Erskine, pågår just nu en utställning med kläder; KOSTYM KONTRA MODE, svenska pärlor från scen till catwalk. Det är tolv olika boxar där berömda kläder från svensk scen och film visas tillsammans med nytt svenskt mode.
Eftersom Vintagemannen och VintageQ är en riktiga arkitekturnördar vet de inte om själva utställningen eller om huset var det mest intressanta. En bra idé är det hur som helst, att Castellum upplåter sitt tomma kontorshus till en design- & modeutställning.
Box 3: En stjärnkrock
Greta Garbos klänning från Gösta Berlings saga exponeras tillsammans med Alicia Vikanders första guldbaggeklänning.
Box 4: Svensk glamour
Gunilla Pontén gjorde kläder till svenska femtiotalsfilmer
Box 12: Blickfånget utomlands
Bland sex, sprit, cigaretter, Harry Schein, Ingrid Thulin och Nyfiken gul, hittade jag ”min nya skräddare”. Mitt ibland allt snyggt på utställningen fann vi en smoking från Saman Amel, det skrädderi där jag snart ska hämta ett par måttbeställda vita byxor. Vilken överraskning. Läs mer om det i nästa veckas blogg.
Box 5: Kläder som skulptur
Vintagemannen har alltid en klädnypa i fickan för att fästa sin servett och inte spilla på slipsen. Idag hade jag till och med en slips av Fornasetti med klädnypsmönster på mig. Vilket sammanträffande! Kul att se en hel klänning i detta originella material.
Box 6: Han, Hon & Hen
Å så kommer det en gosse, med en byxa som en rakkniv vass. Mockaskorna har han påssej och hans hobby är att dansa Jazz.
Så sjunger Karl Gerhard i Jazzgossen som han skrev till en revy redan 1922. Och framför filmduken hänger den rutiga rocken han hade påssej när han sjöng den berömda slagdängan, som blev lite av hans signaturmelodi.
Och på tal om jazzgossar…
Noir Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris.
Dansmuseets utställning är riktigt bra. Den handlar om en legendarisk epok efter första världskriget då hela världen blev modern. (Fanns det något mer spännande årtionde under hela 1900-talet undrar jag?) Det var jazz, korta kjolar, charleston, exotism, Josephine Baker, konstnärer… N-ordet gjorde stort intryck på kulturlivet i Europa i början av 1900-talet. Verkligen en sevärd och lärorik utställning. Kul dansfilmer. Gå dit.
Visste du att det var svensken Rolf de Maré, och hans La Revue Nègre, som gjorde ”naturbarnet” Josephine Baker till stjärna. Och att det var hon som gjorde dansen Charleston till en sån dundersuccé? Och visste du vilken viktig roll kosmetikadrottningen, Helena Rubenstein – the lady who invented beauty – spelade när African Chic lanserades? Och hur inspirerad Picasso var av afrikansk konst. Man lär sig mycket på en utställning.
Jazz är antagligen fullständigt livsfarligt.
De svenska förståsigpåarna varnade (med all rätt) mot jazzen, detta syndens påfund.
Jo, jo, vi var på Liljewalchs vårsalong också.
Utsikten från de tillfälliga lokalerna ut mot Malmskillnadsgatan var det finaste.
Nästan.
—
Nästa vecka bloggar jag om ett par måttbeställda byxor.
Vintagemannen 