februari 2020 – Vintagemannen

Hur smakar soppa kokad på en spik?

28 februari, 202028 februari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1940-tal, 2000-tal, Mat och sånt

Vintagemannen har ägnat sig åt dåtidsspaning sedan början av januari. Han och VintageQ har ätit kristidsmat, eller snarare krigstidsmat, varje vecka. Hur har det gått såhär långt, har vardagens grå pölsa och ”potatis till allt” dödat all matglädje? Är vi besvikna och vill avsluta experimentet i förtid? Eller kommer vi att fortsätta äta minst en middag i veckan som är lagad efter recept från krigsåren 1940 – 45. De flesta recept är tagna från Husmoderns Köksalmanack. Vad har överraskat oss matlagningsamatörer mest? Här kommer en delårsrapport.

Buljongsoppa, kokt på märgben. Vart tog spiken vägen?

Ordet vällagat är underskattat

Vintagemat smakar vällagat. Det är ett underskattat och lite tråkigt, men ack så smaskens ord. Vällagat kräver framförhållning och planering, men inte nödvändigtvis mer tid framför spisen. Det är helt enkelt mer blötläggning och lång kok- & stektid, allt för att få ut mesta smak och bästa konsistens.

Vällagat betyder också att det är välbalanserat – inte för mycket och inte för lite av någon ingrediens. Det som i modernt språkbruk kallas för ”svinnventera” är en självklarhet, nämligen att ALLT tas tillvara. Om det skulle bli någon halv äggula, lite stekflott eller dylikt över så kan man vara säker på att det kan användas till sparsmöret, kaffekakan eller morgondagens middag.

Smakerna då? Inte så höga.

De kan sammanfattas som mindre sprakande, ibland lite bleka, men absolut inte platta. De är många och nyanserade; syrligt, sött, salt och med fett som smakbärare.Till den vegetariska pölsan serveras både syrliga rödbetor och söta russin. I fiskbiffarna ger moroten både färg och lite sötma och tomatpurén som tillsätts med vatten för att göra sky när man ”kokar ur” stekpannan ger en förvånande bra sås. Smakbiblioteket är fullt av förädlade smaker, men tomt på spännande kryddor.

Det moderna uttrycket ”att arbeta med olika texturer” gäller även vintagematen. Nej, det är inte en jämn smet av färsbiffar, mosad potatis och slät soppa som serveras på tallriken. De mjuka makaronerna toppas med frasiga brödsmulor och till serveras rå, krispig vitkål.

På det hela taget är vi positivt överraskade. Men något måste väl saknas? Självklart, att koka soppa på en spik innebär att laga mat efter säsong och såhär på vintern mognar det som bekant inte så mycket frukt, bär och grönsaker. Man får hålla till godo med mycket rotfrukter och konserverade eller torkade vegetabilier. Och ibland ett vinteräpple.

Kostpyramiden förr och nu

Vår råvarukorg liknar, med undantag av färska grönsaker, kostpyramiden. Pyramiden introducerades av KF:s provkök 1974 och illustrerar proportioner av livsmedel som bör intas för ett hälsosammare liv. Själv kommer VintageQ ihåg den som oändligt tråkig och fotriktig. Nu, 45 år senare, inser hon att Anna-Britt Angsäter (KF:s Provköks chef 1946–1980) som var mamma till kostpyramiden visste vad hon talade om. Man blir ordentligt mätt på billiga basråvaror i pyramidens bas och mitt. Sen sparar man in på toppen.

Bilden på Anna-Britt Agnsäter från KFs hemsida https://kf.se/uppslagsverk/ett-provkok-blev-provkok/

Billigt blir det också!

När VintageQ räknar ihop utgifterna i kassaboken konstaterar hon att kostnaden för middagarna håller sig väl inom ramen för Konsumentverkets beräkningar för vad livsmedel får kosta. Portionerna har i genomsnitt kostat 30 kr, men då har många råvaror varit ekologiska och allt är räknat på ordinarie pris. Det går lätt att pressa portionspriset ytterligare. Om man jämför detta med en standardmatkasse från de stora näthandlarna så kostar vuxenportioner ungefär 35 – 60 kr per portion. Men det går att hitta billiga kassar från 25 kr där också. Färdiga rätter från frysdisken kostar 30 – 40 kr.

Vad har överraskat oss mest?

Potatis är en riktig hit. Som ingrediens ger den både smak och konsistens. Dessutom drygar den ut. VintageQ kommer hädanefter att använda ett krigstidsrecept när hon gör pizzadeg. Potatis blandat med mjöl och smör utdrygat med mjölk gav en smidig och bra deg.

Fruktkompott med gräddmjölk är en bortglömd delikatess. Om man planerar långt i förväg börjar man på hösten med att torka sin frukt själv. Tillhör man en annan sort går man till Coop och köper en påse blandat. Det blir smaskens hur som helst.

Pelikan – en vintagekrog för en vintageman.

Måste en vintageman bara äta hemlagat? Nej, ibland är det kul att gå till en klassisk restaurangmiljö där ens gamla kläder kanske varit när de var nya och äta någon rätt som som runnit nedför slipsen när det begav sig. Det finns inte många sådana ställen kvar.

Månadens restaurangupplevelse blev rotmos och fläsklägg på Pelikan på Blekingegatan 40 i Stockholm. Det är en gammal restauranglokal från 1904, men annars har Pelikan anor ända från 1600-talet. Och som Torsten Ehrenmark sa; all glädje utan rotmos är konstlad glädje. Vill du slå på stort? Beställ en grosshandlarmiddag när du kommer dit.

Häng med både på Instagram och Facebook.

Allt som är Smaskens är intressant för Vintagemannens mat. Följ oss på Vintagemannens mat på Facebook och Vintagemannensmat på Instagram.

Vår nya spännande resa: Staycation i Stockholm på 8 dagar

26 februari, 202020 mars, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1930-tal, 2000-tal, Resor

Under våra tågresor i Europa har vi förundrats över hur dagsaktuella gamla guideböcker är, vad mycket man lär sig och hur kul det är att ta sig runt med hjälp av dem. Men hur är det att vara turist i sin egen stad med en gammal guidebok? Istället för att ”möta våren i Rom” ska vi ägna oss åt ”hemester” i Stockholm med hjälp av Ellen Rydelius bok Stockholm på 8 dagar.

Stockholm på 8 dagar är Ellens 5:e guidebok. Den första – Rom på 8 dagar – kom 1927. Stockholmsboken kom i april 1930, lagom till invigningen av Stockholmsutställningen. ”Inför denna nya boks öde är min bävan större än då jag skrivit om den eviga staden….Ty hur svårt är det inte att se sin egen stad med friska opartiska ögon, vilken farlig kritik kan jag ej vänta av våra kunniga Stockholmskännare”. Att staden dessutom befann sig i en snabb utveckling gjorde det än mer utmanande. För en noggrann ciceron som Ellen innebar det att ”vid varje ny korrekturläsning har jag måste lägga till några smådrag i stadens ansikte”.

Att förväntningarna på att Stockholmsutställningen skulle locka många besökare till huvudstaden framgår av prisangivelserna. Ellen skriver att ”för de förändringar, framförallt prishöjningar, som särskilt under utställningssommaren 1930 kunna äga rum, måste jag givetvis reservera mig”. Kanske är det därför hon ägnar speciellt stor vikt vid att berätta om prisvärda alternativ för mat, boende och nöjen.

Hur tar man sig runt?

Ellen promenerar, åker båt, beställer en droska och tar naturligtvis spårvagnen kors och tvärs genom staden. Det kan vi också göra – i alla fall på några ställen.

När Ellen kommer till korta

Kommer vi anlita några kompletterande informationskällor på vår hemester? Såklart! Wikipedia har en bra app. När man är ute på promenad är den enkel att använda för att få fakta om byggnader, gator och nöjesställen som Ellen inte nämner. Dessutom är Stockholmskällan ett bra komplement! På bokrean hittade vi dessutom Stockholms historia av Lars Ericson Wolke.

Vi har hittills hunnit testa Ellen inne på Nordiska Museet. Finns nåt kvar i ett ständigt uppdaterat museum efter 90 år? Jodå, det finns grejer kvar. Gustav Wasa sitter tungt där han sitter.

Och Christina Catharina Stenbocks paradsängkammare från Ulvsunda slott står kvar liksom leksakerna och dockskåpen.

Det blir dyrt att äta som Ellen

Restauranglistan är fortfarande rätt aktuell. De krogar som hon rekommenderar till lunch och middag tillhör i många fall fortfarande de förnämsta. Hör här: Grand Hotell, både högra och vänstra verandan, Operakällaren, Strand, Sturehof, Pelikan, Hasselbacken, Blå Porten, Gyllene Freden, Berzeli terrass, Mosebacke, Stallmästargården, Koppartälten, och Forresta. På utflykt kan man äta på Waxholms hotell, Drottningholms värdshus, Ulriksdals värdshus och på ångbåten till Mariefred.

Middag på Pelikan. Här kan man fortfarande få vintagemat. All glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Sen finns det nedlagda restauranger som vi faktiskt saknar: Brända tomten, Cattelin, Atlantic, Bäckahästen, NKs takterrass och Metropol. Eller sådana vi ungdomar aldrig hunnit uppleva: Cecil (med dans) Anglais, Royal, Rosengrens källare, Linden och Pagod. Den som gör oss mest nyfiken är ändå Rosenbads franska matsal. Där kanske man skulle knalla in och sätta sig bredvid statsministern. – Vad gör Vintagemannen här, hur lyckades ni komma in? kanske han säger. Då langar vi upp boken och säger: – Ellen skriver att man ska äta här på måndagar.

Stockholms stadsdelar är olika personligheter

Ellen delar frikostigt med sig av hur hon uppfattar olika stadsdelar. Om Kungsholmen skriver hon att det är, arbetarkvarterens, men även de offentliga institutionernas hem. Vasastaden är mest bebodd av tjänstemän och arbetare och är den mest slätstrukna av huvudstadens delar. På Östermalm finns stadens aristokratiska kvarter – ju längre österut desto finare blir stadsdelen. Södermalm slutligen är en lustig liten småstad med sin egen särprägel. Söderbon är mycket lokalpatriotisk och den som är född i Katarina eller Maria församling , tycker sig gärna vara av ädlare stockholmsras än de som är födda på Norr. Om Vintagemannen uttalar hon sig inte. Gärdet fanns inte 1930.

Staycation kan rekommenderas i dessa yttersta tider.

Vi trodde att vi visste rätt mycket om Stockholm redan. VintageQ har bott här i Storstockholm i över 60 år och Vintagemannen i 43. Tänk att det ändå finns så mycket att upptäcka med hjälp av en 90 år gammal guidebok. Prova själv så får du se. Det blir spännande upptäcktsfärder, vare sig du kommer hit som turist på semester eller är hemmahörande på hemester. Men ska du hålla Ellens tempo får du ligga i. Åtta dagar räcker inte. Det tar nog ett helt liv.

Fortsättning följer…

Har du läst ända hit har du bara fått en kort introduktion till vår hemester. De närmaste veckorna kommer vi att fördjupa insikterna och berätta om våra promenader i de olika stadsdelarna. Häng med!

Vad bidde det då då? Det bidde en väst. Tack så mycket Mäster Skräddare.

6 februari, 2020 av Ingemar A, publicerad i 1800-tal, 2000-tal, Accessoarer, Skräddarsytt & måttbeställt

På en vintagemässsa i Malmö våren 2019 hittade jag ett par fantastiska linnebyxor. Kronans, eller snarare Marinens, grovt vävda brallor från slutet av 1800-talet troligen. Helt i oanvänt nyskick. Några månader senare, på Skansens Höstmarknad, fann jag en dryg meter av ett lika gammalt och lika grovt linnetyg i samma färg. Wow! tänkte jag, tänk om jag låter sy en väst av tyget, mer räcker det nog inte till. Så jag gick till Götrich anrika skrädderi i Stockholm. Och sen startade en härlig shoppingupplevelse i slow fashion. Nu är hela outfiten klar. Läs mer om hur den växte fram.

Första provningen av byxorna på vintagemässan i Malmö. Min storlek. Bara att slå till.

Byxan passar bra på sommaren när man ska vara lite småelegant

Jag kombinerade dem med olika skjortor, kavajer, västar och slipovers.

Funkar till och med till den här modekavajen från Karl-Axel som jag köpte i Paris på 80-talet. Allt är så omodernt så de flesta kommer nog att tro att det är en gammal kostym.

Passar även till min diskreta linnekeps som jag köpte i USA 1970.

Gick till Götrich med tyget

Sånt här tätt linnetyg vävs inte längre. Dagens linnetyger liknar mest gasbinda. Det var inte så mycket linnetyg, ett par meter, kanske skulle det ha räckt till ett par shorts, men behovet av en väst var större.

Jag tog med en linneväst från Ralph Lauren Polo som fick bli en förebild. Sen togs mina mått och vi började skissa på ett mönster.

Slow fashion är raka motsatsen till Fast fashion där man bara går in i en butik, provar snabbt och betalar. Här går det mycket mer omsorgsfullt till.

Först klipper skrädderiet till och syr en skiss till plagget i ett billigt tyg – en s.k. toile. Efter några veckor fick jag prova den.

Här provar jag den första toilen. Den sitter inte perfekt, vilket var helt väntat, så skräddaren får nåla och rita på tyget där det måste ändras.

Men det var också en annan sak som jag inte riktigt nöjd med. Västen hade fått de där två snibbarna mitt fram som är vanliga på kostymvästar. Men det här är ju inte en hel kostym. Västen kommer nog att att användas som en ”minikavaj” på sommaren. Jag ville ha rak framkant.

Så Götrich sydde en ny toile med rak framkant. Och nu satt toilen ännu bättre. Men helt perfekt var den inte nu heller. Och det måste den vara innan de får sätta saxen i det unika och för mig värdefulla tyget.

Jaaa, det bidde en väst

Sådär. Ytterligare någon månad senare fick jag prova det färdiga plagget. Gissa om jag är nöjd? Nu ska det bli kul att se om den passar ihop med byxorna.

Inte kan man se att det är helt olika tillverkning med sisådär 120 år emellan. Den här ensemblen kommer att bli perfekt senare i vår och sommar.

Min gamla engelska konvalecentkavaj från 1941 blir en bra kombo.

Västen är så elegant att den passar till andra outfits också.

Här med ett par Versace-byxor från 80-talet tillsammans med en kostymkavaj från Ströms på 40-talet. Snacka om användbar. Kommer att passa till det mesta.

Slow fashion är den perfekta shoppingupplevelsen.

Hundra nya skräpplagg kan inte mäta sig med den här upplevelsen och glädjen. Och nu har jag en väst som håller de närmsta hundra åren.